Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: män som heter jan Sida 3 av 6

Oddjob.

Under våren har jag alltså arbetat med boken 52 festliga riksdagsledamöter, som lyfter fram ett antal människor och incidenter från maktens epicentrum då och nu. Urvalet har gjorts efter diverse spontana principer: inte för många centerpartister, åtminstone några kvinnor, helst någon som folk känner till. Av skäl som jag inte riktigt kommer ihåg nu föll Odd Engström bort.

Han kom från sossetjänstemännen, kanslihushögern, Feldts pojkar, var som hastigast finansminister och vice statsminister under Ingvar Carlsson, och vände sig sen till sin gamle skolkamrat Jan Stenbeck som gav honom styrelseuppdrag inom Kinnevikkoncernen och smak för att spela pajas. 
Eftersom Engström hade rötterna i Värmland och eftersom alla värmlänningar tydligen känner varann kom han i kontakt med skådespelaren Solveig Ternström – som själv skulle bli både centerpartist och sosse med tiden – och fick ännu fler möjligheter att stå framför kameran.

Ternström hade skrivit en teveserie, Morsarvet (1993), en mustig värmländsk skröna om släktgräl och antinazism under andra världskriget. Engström fick rollen som Dollarn, en i ett gäng av värmländskt mustiga gubbar, där en annan (den värmländskt mustige Fröding, döpt efter den mustige värmländske poeten) spelades av poeten – och riksdagsledamoten! – Bengt Berg.

Personkemin mellan Solveig Ternström och Odd Engström var tydligen så lyckad att de så småningom slog sina påsar ihop för ett annat teveprojekt – och det är egentligen här den riktiga humorn börjar. Teveserien Framtidståget fick i DN omdömet: ”Så här dålig kan bara inte en underhållningstimme år 1995 i Kanal 1 vara”.

Jag beställde förstås ner ett avsnitt, och kunde för första gången i livet ge en DN-skribent rätt. Det var nåt av det konstigaste jag sett, som om ett gäng kreativa människor utan spärrar och omdöme låst in sig i en thinktank, gjort en brainstorm, kladdat ner en mindmap och sen använt den som manus.

Programmet vilar på tre tematiska ben: framtid, tåg och Värmland. Studion ska föreställa tågstationen i Åmotfors, där Johan Rabaeus är stins och Gunilla Åkesson en resenär. Åkesson: ”Jag har tappat kärleken!” Rabaeus: ”Kärlek? Då får jag rekommendera vår hittegodsavdelning!” Sen följer en jääääättelång drömsekvens där ett gäng Kulturamaelever fått experimentera hejvilt med chromakeyeffekter och där Åkesson förgäves letar efter sin älskade. Inslaget har poetiska ambitioner. Tror jag.

Ute på rälsen sitter sen Odd Engström – som utgör infobiten i denna infotainment – och samtalar med en ”framtidskvinna” (dvs en flicka). Lite senare intervjuar han också den kvinnliga vd:n på Skultuna Mässing om uppbrott och framtid och de vältrar sig tillsammans i klyschor: ”Vi är lite för upptagna av att vi mår för bra”, ”den som tror att den sitter säkert kommer att ha problem”, ”det här är toppen – men jag skulle säga att det är toppen av ett isberg”.

Nu klipper vi plötsligt till Solveig Ternström och den värmländskt mustige Stig Torstensson (känd som kåte Börje i Svenska hjärtan). De har klätt ut sig till gamla rallare och vill, tillsammans med sångaren i Lill-Ingmars (som är från det mustiga Värmland), åka dressin ”västerut! Mot framtiden!”

Hänger ni med? Det är ni i så fall ensamma om.

Ternström gör nu en intervju med SJ:s generaldirektör Stig Larsson, som får smaka rallarspecialiteten nävgröt och berätta om sitt förhållande till tåg (”Har man släkt som arbetat på järnvägen så har man sitt hjärta där” – ett resonemang som lätt slås sönder om man överför resonemanget till att ha släkt som suttit på kåken eller i koncentrationsläger).

Under tiden springer Torstensson  runt i SJ:s ledningscentral och visar svartvita filmklipp i en kamera (”man måste ju kunna se bak för att kunna se fram” – återigen ett av alla påståenden som inte tål att närgranskas). Sigge Fürst och Edvard Persson besjunger romantiskt tågets tjusning och man funderar febrilt på vad ”Framtidståget” egentligen försöker säga till en. Att det är härligt att åka tåg? Tyckte nån att den tesen räckte att bygga en lördagsunderhållning kring?

Nu klipper vi hursomhelst tillbaka till studion (av min beskrivning kan man få intrycket att det går undan – det gör det inte).  Doris & Biggan – en mustigt värmländsk humorduo som jobbar efter principen ”pratar vi bara på tillräckligt länge så blir det nog roligt så småningom” – gör nävgröt på skrädmjöl och håller armarna i en lustig ställning. I bakgrunden rör sig statisttanter i gamla torparkläder och ser mycket frågande ut.

Jarl Borssén dyker upp och pratar poetiskt om lingon medan han lagar ”Jarls empatidessert”: lingon, källvatten, tålamod.Monica Z:s kusin Greta Olsson, också hon i bondmorekläder, sjunger Cole Porter och Gershwin, ackompanjerad av ett band ifört stinsuniformer. Jag gissar att programmet försöker säga oss att den felande länken mellan Värmland, tåg och framtiden är jazz. Hursomhelst blir jag inte särskilt övertygad.

Klipp till gubbar på ljugarbänk utanför stationen som drar värmländskt mustiga historier om fröntimmer – inte allt går att förstå utanför Värmlandsgränsen. Faktiskt lyckades jag inte de
chiffrera några poänger alls, men gubbarna skrattade åtminstone.

Tillbaka till studion, där några amatörskådespelare gör en vansinneslång sketch om kärlek mellan en kvinnlig passagerare och en manlig konduktör i en tågkupé. Ett skämt om att passageraren inte kan vara ”nypåstigen” eftersom hennes man dog för fjorton år sen bakas ut några minuter för länge.

Sen klipp tillbaka till de mustiga värmlandsgubbarna på ljugarbänken, som inte talar tydligare nu. Sen tar det hela slut. Fast ännu återstod fem program.

Hela denna redogörelse utelämnade jag alltså i den kommande boken 52 festliga riksdagsledamöter. Så här i efterhand begriper jag inte varför.

Gör det goda godare.

När jag gjorde förarbetet till min bok Proggiga barnböcker trodde jag att jag skulle visa upp Jan Lööfs album Felix och det stora upproret. Huvudpersonen Felix är trots allt med i en revolution nånstans i Latinamerika, ledd av (den oskyldige) skurken Herman, vars likheter med Castro omöjligen kan vara en slump.

När jag så läste om det insåg jag att detta knappast kan placeras i facket ”politiskt, pedagogiskt, pekpinnigt”, som var min utvidgade definition av begreppet ”proggigt” (ibland med tillägget ”pornografiskt”).

Visst, det är klart att en revolution är en politisk aktion, och nånstans tar Lööf förstås upprorsmakarnas parti, men Jan Lööf är i vanlig ordning alldeles för ironisk, referenstät och, fan, låt oss ta den akademiska tjuren vid hornen, postmodernistisk för att snällt stå stilla i den didaktiska fållan.

Låt oss ta det från början: Lööf tecknade Felix i dagsstrippsform mellan 1967 och 1972. Enligt sig själv visste han sällan vart ett äventyr skulle barka när han drog de första pennstrecken, och jag är böjd att tro honom. De dramaturger jag har träffat skulle få dåndimpen om de fått i uppdrag att anpassa Felixäventyren efter gängse dramaturgiska mallar. Äventyren böljar hit och dit utan tydlig riktning, kastar närsomhelst in nya förutsättningar, tar märkliga omvägar, slutar när tecknaren tröttnat snarare än när alla frågetecken är uträtade.

Det här är naturligtvis också tjusningen. Lööf tecknade på i övertygelsen att det hela nån gång skulle få sin naturliga upplösning. Med alla dörrar i huvet vidöppna lät han hela sin pojkrumsreferensvärld stiga in så fort storyn behövde piffas upp.

I de sammanlagt elva äventyr som Lööf orkade teckna möter Felix varulvar i Transsylvanien, en trött och överviktig Farsan i Afrika (hans son dejtar f.ö. Angela Davis och leder en medborgarrättskamp), andar i Orienten, kobojsare i Vilda västern, doktor Mabuse, sjörövare, en vampyr-Fantomen, den vita elefanten Bobby Dick, eremiter i forna Hellas, grottmän, robotbetjänter, kriminella cirkusartister och mer än en galen vetenskapsman.

I början av sjuttiotalet medverkade Lööf också i rollen som Janos i Alexandersson/De Geers barnserie ”Tårtan”. Carl Johan De Geer berättar gärna om Tårtan-kollektivets ambition att skapa ”den skämtfria humorn”. Det bör ha passat Lööf som hand i handske. När jag läser Felix för min åttaåring sitter han med munnen på vid gavel och låter sig tjusas av de storslagna äventyren, medan jag fnissar åt den självklarhet med vilken seriens figurer bygger en fungerande oceanseglare av en trasig eka och en gammal veteranbil.

All humor ligger under ytan, presenterad med stenansikte, tunga i kind och stel överläpp.

Och detta ska man förstås ha med sig också när man läser det lätt 1968-färgade Felix och det stora upproret. Äventyret börjar när Felix hittar sin vän Vildmannen på en gangsterboss förbrytarskola.
Gangsterbossen vill värva Felix till skolan: ”Du skulle bli en utmärkt svindlare och bedragare. Mina andra elever har utseendet emot sig i den branschen”. De andra eleverna ser naturligtvis ut som Paul Munis Al Caponefigur i 1932 års Scarface.

Från gangsterskolan tar vi oss snart till ett fritagande medelst ubåt från en fängelseö. Gangsterbossens kusin Herman har begärt kulsprutor och stridsflygplan av bossen, och hastigt och lustigt flyttar handlingen till San Fernando där ett uppror planeras (fast innan dess har Felix och gangstrarna varit på rymmen i en mekanisk apa, hjälpta av Felix robotkompis Robert).

San Fernando styrs – förstås – av en korrupt USA-ägd diktator, men den faktiska makten ligger – förstås – hos den brutale polischefen Conrad. En av upprorsledarna är – förstås – diktatorns egen trädgårdsmästare. Och folket är – förstås – det rådande styrets fiender och revolutionens vänner.

Eftersom vi hela tiden rör oss i en schablonvärld är det omöjligt att anklaga Jan Lööf för att ha svalt några rosenröda idealbilder av latinamerikanska frihetskämpar; äventyret kan lika gärna – gärnare! – läsas som en pastisch på en genre som redan i sextiotalets slut var bemängd med klichéer (jfr Sven Wernströms Kubaromantiska Upproret).

Att Lööf sen alldeles uppenbart tar revoltörernas parti är inte så mycket att anmärka på – det hade jag också gjort – men det intressanta här är Lööfs sätt att behandla samtidens och verklighetens berättelser på samma vis som han tog sig an Robert Louis Stevensons eller Bram Stokers: som en meccanosats man kan hälla ut på golvet och sätta ihop i den ordning det behagar en.

Jag gissar att det är det som skiljer konstnären från klåparen. Konstnären skapar sin egen värld, klåparen gör anspråk på att ge en rättvis bild av den värld som redan finns.

Bonusinfo som jag just googlat mig till: det gjordes också Felix-teve och en Felix-lp. På den sistnämnda medverkar alla tre bagarna från ”Tårtan” – förutom Lööf Krister Broberg och Blå Tåget-pianisten Mats G Bengtsson – fast naturligtvis i andra roller. Den som sitter på en kopia får gärna skicka över en kassett eller ett rullband.


Guld, rökelse och Myrdal.

Nya Filter berättar att Lasse Diding, den kommunistiske hotellägaren från Varberg som tidigare grundat Jan Myrdalsällskapet och instiktat både Lenin- och Robespierrepriset, har bestämt sig för att förvalta Myrdals jättelika arbetsbibliotek, innehållande såväl mexikansk affischkonst som tysk artonhundratalspornografi.

Lasse Diding brukar man stöta på på Bokmässan. Om inte honom själv så hittar man i alla fall broschyrer för hans tydligen framgångsrika halländska hotell, där badet är prytt med Leninbyster. På nåt vis är det svårt att inte bli lite upplivad av nåt så gränslöst daterat och politiskt inkorrekt.

Samma sak gäller Jan Myrdal. Jag har lite svårt att bli på annat än gott humör av Myrdal. Visst, han har gjort uppåtväggarnauttalanden om de kommunistiska diktatorerna, han har försvarat Khomeinis dödsfatwa mot Rushdie, han har skrivit på ett antihomoäktenskapsupprop tillsammans med Anna Maria Corrazza Bildt. Men just därför – att karln är som en obstinat obsklasstonåring med trippla bokstavsdiagnoser vid fyllda 84 – är det lätt att bli i gasen av honom.

För vi ska komma ihåg att när en, högst eventuell, kommunistisk revolution inträffar i Sverige så är Jan Myrdal den förste som får ett nackskott.

Myrdals grej är ju bångstyrigheten. Tycker du nåt, så kommer Myrdal omedelbart förklara för dig att du har fel. Han kommer också att hänvisa till nåt han läst i en gammal bok som han tillika har i sin ägo, och han kommer att vinna diskussionen genom att påpeka att han skrev om det där redan 1972. Såna har aldrig varit populära i de totalitära samhällen som Myrdal slentrianförsvarar.

Myrdal är mannen som gör vad som faller honom in. En antiauktoritär auktoritet, konsekvent i sin inkonsekvens, lojal endast mot illojaliteten.

Ett halvår efter att hans livskamrat under decennier, Gun Kessle, gått ur tiden, gifter han sig med en trettiofem år yngre mexikanska. Givetvis är han iförd mexikansk folkdräkt. Några år senare skiljer han sig. Givetvis efter att hans fru blivit sur på Henning Mankell efter att denne kallat henne ”ointelligent” i ett mejl till mäster Jan.

På bilden i Filter kan vi också notera att Myrdal vid nästan åttiofem gått och skaffat sig hästsvans. Såna var förbjudna i Enver Hoxhas Albanien, som Myrdal talade så vackert om när det begav sig.

Ett samhälle där alla är Jan Myrdal hade naturligtvis aldrig fungerat. Risken att det nånsin skulle komma en enda person som ens tillnärmelsevis för tankarna till Jan Myrdal är dock försumbar.

Nu flyttas alltså Myrdals bibliotek – hans arbetsliv och därmed liv – till Varberg där det i framtiden kommer att göras tillgängligt för forskare och, hoppas jag, intresserad allmänhet. Jag planerar att ta med mig barnen dit redan i sommar. Under resan upp ska jag förklara för dem varför de bör blir som Jan Myrdal, och varför de absolut inte bör bli som Jan Myrdal.

TILLÄGG: bara några dagar efter att det här inlägget skrevs får jag tips från vännen Fredrik af Trampe att fnurrorna har rätats ut mellan Jan och Andrea. Och inte bara det – de har dessutom börjat pippa så det står härliga till.

Ett sällan uppmärksammat faktum om kårhusockupationen 1968.

De gamla kämparna från när det begav sig, åren då världen brann och svensk medelklassungdom ständigt hade brandsläckare tillhanda, tänker gärna på de där tre dagarna då Stockholms studenter vägrade att lämna sitt kårhus.

De minns att stämningen var så revolutionsröd/upptrissad att utbildningsminister Palme faktiskt tog sig till kårhuset för att försöka förklara den där UKAS-reformen som var själva startskottet till ockupationen/vägran att gå hem.

De minns också den energi och den kampglöd som präglade Anders Carlberg, sedermera initiativtagare till Fryshuset, när han höll maoistiska anföranden för församlingen och antydde att den där förlängda eftersitsen var startskottet till en svensk folkrepublik.

De minns gärna att de därefter, när revolutionen nästan var ett faktum, drog ut på stan och att en fraktion, ledd av blivande dramatikern Margareta Garpe, tågade iväg för att på motsvarande sätt ockupera Operan, medan ytterligare några gäng skulle ockupera Stadsteatern, Centralen och Konserthuset.

De glömmer dock ofta att en av studenterna som satt där och häckade hette Carl Bildt. Han var ordförande i kårpartiet Opposition -68 och var förstås egentligen motståndare till den civila olydnaden. På andra dagen steg han upp i talarstolen och talade till massorna med den där humorn som Bildt ibland tillskrivs:

Ni talar väldigt mycket om att ni står på marxistisk grund. Men jag skulle vilja veta vem som står på min blåa täckjacka.

Anders Carlberg har dock inte glömt att Bildt därefter försökte få Carlberg avsatt som mötesordförande. Enligt Carlberg blev Bildt ”nedröstad med ungefär 2000 röster mot sju”.

Bildt själv har inte pratat så himla mycket om sin tid som ofrivillig ockupant. Han har ju, till skillnad från andra närvarande, inte behövt rida på framgångar han nästan skördade i sin ungdom. Få av deltagarna  i kårhuset då, maj 1968, anade väl att det var killen med täckjackeskämtet som en dag skulle bli landets store rorsman.

För övrigt lär också Ulf Adelsohn ha varit närvarande i kårhuset, liksom Jan Guillou. Så man kan så klart förstå att stämningen blev minnesvärd för de inblandade.

Ett Frankrike på västkusten.

Finge man någon gång tillgång till den där tidsmaskinen och kunde ställa in den på tid och plats, så hade jag antagligen valt att resa till SR Göteborg i sjuttiotalets slut. Det lär ha varit en, som det heter, dynamisk plats.

I ett hörn av lokalen idel rödglödgade göteborgare: Janne Josefsson, Claes Malmberg, Lennart Pehrsson (senare Debatt och Aktuellt), Lasse Brandeby (innan han blev folklig) och, framför allt, proffsbråkmakaren Frank Gunnarsson.

I ett annat hörn av lokalen: sportchefen ”Loket” Olsson.

Samtalstonen måste ibland ha varit offensiv. På ett gemytligt vis naturligtvis.

Faktum är att särskilt Frank Gunnarsson yrde upp så mycket rök och damm där han drog fram och fick så många prickningar av Radionämnden (femton stycken och ett särskilt skarpt utlåtande från nämnden) att ledningen för lokalradion lyfte ut chefen Bo Carlson, sedan denne framhärdat i att låta Gunnarsson härja. Avsättningen ledde till att personalen protesterade och i förlängningen till ”en relativt långvarig stängning av stationen” (= fyra veckor).

Frank Gunnarsson har alltid fascinerat mig. Mest för att jag, från mitt skånska perspektiv, sett så lite av honom. Jag har känt till honom i alla tider och förstått att han varit nåt i hästväg när det gällt att sprida dynga över det reaktionära Sverige.

Han var med i några minuter i första omgången av Släng dig i brunnen och gjorde mest intryck med att ha ALLA knappar uppknäppta i jeansskjortan. Jag vill minnas att han pratade om hur Televerkets nya telefonomkopplingstjänst gav grönt ljus åt alla otrogna kärringar. Sen var han gäst en gång i Måndagsklubben med Claes Malmberg och Lennie Norman, och då pratade han om hur tråkig Jerry Seinfeld var.

Inget av det lät särskilt radikalt eller samhällsomstörtande i mina öron. Fast han lät förstås arg när han sa det.

Frank Gunnarsson – den gamla klyschan om att alla heter Glenn i Göteborg bör justeras; minst lika många heter Frank – lär fortfarande vara verksam med satiriska krönikor i SR Göteborg. Sin storhetstid hade han dock kring skiftet sjuttio-åttiotal. Då gick hans program Café Apropå, samtidigt som han gjorde morgonradio. Bäggedera lär ha orsakat en och annan indignerad stroke hos den göteborgska redarsocieteten.

I en gammal ETC (11/82) hittar jag en transkription av en av de prickade sketcherna. Det bygger på att några göteborgska kommunalpampar varit på studiebesök i Calcutta. En speaker påar: ”Efter en stadig lunch på Hotell Starvation är det då dags för den första studieresan ut till en av Calcuttas många soptippar” Därefter framträder fyra vid tiden välkända göteborgska kommunpolitiker – Sven Hulterström (S), Stig Gunne (M), Werner Wessberg (C) och kyrkoherden Ebbe Hagard (M) – i dialoger av typen:

– Det var nånna magra satar.
– Hårt svinnade typer.
– Är det inte mat snart?
– HÅLL KÄFTEN HULTERSTRÖM!
– Öh du, har du sett, dom äter inte bara på soptippen, dom bor här också.
– Nämen är du hungrig, lille stackare?
– Är det inte mat snart?
– HÅLL KÄFTEN HULTERSTRÖM!
– Tänk på att vi är gäster här i landet!
– Har du sett sån jävla benget, va?
– Mmm, men du förstår, att du är hungrig, det är inget annat än en fördelningsfråga.

I slutet sammanfattar den moderate kyrkoherden:

Ja, den himmelske fadern har idag uppenbarat att vi moderater grovt underskattat soptipparnas betydelse när det gäller att försörja de arbetslösa skarorna i Göteborg. Låt oss tacka Gud och leda packet till Tagene-tippe istället för till socialbyrån, det skulle spara miljoner.

Och Sven Hulterström (sedermera kommunikationsminister 1985-89 och sossarnas gruppledare i riksdagen) fyller i:

Ja, om dom arbetslösa göteborgarna på samma föredömliga sätt som Calcuttaindierna åt upp stadens sopor skulle ju också de allvarliga sanitära problemen som sophanteringen utgör, lösas.

Som ni anar: det är inte den där rakbladsvassa nålfina försåtliga Oscar Wilde-satiren. Intrycket man får är snarare en påtänd Ricky Bruch i en kristallbutik. Samtidigt läser jag in en vällustig munterhet i rallarsvingarna.

I ETC-artikeln publiceras också några utlåtanden från Radionämnden, där ytterligare några Frank Gunnarsson-signerade radioinslag beskrivs. Radionämnden refererar inslag om ”moderaterna och deras Führer, utedassittaren Gösta ’Vargtand’ Bohman”, om göteborgska privatskolor där mellanstadieungarna talar om strid för ”vårt ariska folk” och högstadieungarna skanderar ”ein Volk – ein Reich – ein Führer”, och inte minst om en kostym som Ulf Adelsohn låtit sy upp av tretton tekoarbetare (”vidareutveckling av lampskärmstillverkningen i Tyskland under tidigt 40-tal”).

Man kan förstå om somligt folk – särskilt sånt folk som röstade blått – tog illa vid sig.

Om det var en rimlig reaktion av Radionämnden att göra ett särskilt skarpt yttrande, eller av radioledningen att ge silkessnöret till den chef som vägrade tysta Frank Gunnarsson, ska jag däremot låta vara osagt. Särskilt inte som Radionämnden använde sin gamla klausul om att inslagen stred ”mot avtalets krav på god underhållning”.

Att det alls har funnits ett statligt reglerat krav på god underhållning känns så här, några decennier senare, inte alldeles vackert. Särskilt som Lennart Hyland fick hålla på i några decennier utan att nånsin befinnas strida mot kravet.

Holt ruten.

I En man med ett skäggs serie ”Kalle Lind utnyttjar sin föräldraledighet till att se om gammalt SVT-mög” har turen kommit till Anna Holt. Tre serier om denna tuffmjuka spanare gjordes under nittiotalet: Den vite riddaren (som är en science fiction-satir), Anna Holt – polis (som utspelas innan Den vite riddaren fast att den gjordes efter) och Anna Holt (som bara hjälpligt hänger ihop med de två första).

Manus skrevs av Guillou och GW. Fast inte om man tittar noga i eftertexterna till den tredje serien, då bara GW står som författare. Och tittar man riktigt noga så finns det också x antal manusbearbetare, så misstanke föreligger att herrar Jan och Leif inte orkade plita ner vartenda ord själva. De hade säkert en massa annat att göra också.

Efter genomtittning av samtliga 21 avsnitt infinner sig ett antal reflektioner/frågor:

1) Vi rör oss i vanlig ordning i Guillou-GW-universat. Figurer från GW:s romanvärld – kommissarie Jarnebring, spanarna Berg och Borg – möter figurer från Guillous romanvärld – Säpos Stålhandske, den slemme reportern Per Wennström, den orubblige reportern Erik Ponti, den populistiske politikern Erik Gyttorp – och alla möter de så klart Guillou och GW, som sitter på Caféet och levererar salta kommentarer om de ”pederaster, lite narkomaner, småtjuvar, minst en väderflicka och två blivande programledare på ZTV” omkring dem.

Jag gillar verkligen tanken med en sammanhållen fiktiv värld, som ju dessutom får ständig påhälsning från den riktiga världen. Lite oväntat är Jan Guillou Sveriges meste Stan Lee eller Kevin Smith, även om han själv säkert hellre hade tyckt om att jämföras med Balzac.

Problemet är att det på teve blir inkonsekvent. Skådespelare byts ut huller om buller. Den Jarnebring som vi lärt känna som Sven Wollter i Mannen från Mallorca, Profitörerna och I lagens namn; ser nu plötsligt ut som H:son-Larsson i Göta kanal. I Anna Holt – polis möter vi Peter Andersson som korrupt snut, i Anna Holt möter vi Peter Andersson som en annan korrupt snut. I de tidiga avsnitten av Anna Holt spelar Staffan Göthe Kvällspressens Per Wennström, i det sista dyker plötsligt Gert Fylking upp i samma roll. Nu jobbar han plötsligt på en tevekanal. Bengt Blomgren spelar sammanlagt tre olika kluriga äldre gentlemän som på olika vis griper in i handlingen.

En del knas uppstår i ambitionen att binda ihop Anna Holt – polis med Den vite riddaren, som alltså gjordes tidigare men ligger efter i kronologin. Det sista avsnittet av Anna Holt – polis utspelas i princip parallellt med det första av Den vite riddaren, vilket gör att märkligheter uppstår när man ser dem i kronologisk ordning: plötsligt har Anna Holts bästa spanarkollega Carina Olsson (Görel Crona) upplösts i en blå rök under ett toalettbesök, plötsligt har Jarnebring degraderats från att vara spaningsledare till vanlig spanare, plötsligt har Anna Holts relation med den gifte Daniel Kipchoge gått från att vara polishusets mesta snackis till att vara helt okänd för alla.

Och ännu mer halvdant blir det när man sen gjorde ännu en serie som utspelas efter Den vite riddaren. Teamet bakom den tredje serien tänkte antagligen att ingen skulle minnas nånting från de serier som gått några år tidigare, och skaffade därför Anna Holt en ny och mycket sämre lägenhet, bytte ut Görel Crona mot Catherine Hansson och glömde bort alla de relationer som finns runt Anna Holt i den första serien (ex-mannen, mamman, pappan, bästa väninnan Sanna).

Den stora frågan blir då alltså: finns det verkligen inga andra skådisar i Sverige än Peter Andersson och Bengt Blomgren? Och vad i rimlighetens namn gjorde att Görel Crona var upptagen när sista serien skulle göras?

2) I Den vite riddaren dyker alltså Ekot-reportern Erik Ponti upp, känd från böcker som Det stora avslöjandet, Ondskan och Coq Rouge-dekalogin, jägare och lebeman, f.d. aktivist i Palestinarörelsen, känd för sin omutlighet och heder. Här antas han av Säpo vara hjärnan bakom de väl utförda politikermord som utgör storyn och har en sexuell relation med Finlands utrikesminister.

Den stora frågan blir då alltså: eftersom Erik Ponti alldeles uppenbart bygger på Jan Guillou – kan då inte skildringen av honom beskrivas som ”självgod”?

3) Särskilt den första serien (i kronologin!), Anna Holt – polis, handlar påfallande mycket om mänskliga relationer. Anna Holt är frånskild, bråkar med sin f.d. man (Persbrandt), pratar fiskpinnar med sin son, har spända relationer till sina föräldrar, har en bästa väninna, pratar förtroligt med Görel Crona i bilen, inleder ett passionerat prassel med Kelly Tainton, har en sån där typisk tjejkväll med väninnorna då de dricker vin, fnissar och plötsligt börjar dansa.

Den stora frågan blir då: var det Guillou eller GW som helst skrev de relationella bitarna? Vem av dem kunde veta så exakt hur det går till när tre vuxna väninnor träffas och spontandansar hemma?

Svar på frågorna lämnas lämpligen i kommentarsfälten. Råkar du hette Jan Sverre Lucien Henri eller Leif Gustav Willy betraktas svaren som särskilt intressanta.

Jan-och-Skytteklubben.

För länge sen var Göran Skytte en arrogant, stöddig och självupptagen journalist med radikala förtecken. Sen la han radikalismen på hyllan och slutade vara journalist.

Som skribent var han mångordig och tryfferade sina texter med långa utvikningar om sin egen ångest eller sin egen bokhylla och inte alltid gick det att se vad dessa utvikningar hade med ämnet för texten att göra. Ibland kunde man ha överseende med det, eftersom utvikningarna gärna var intressantare än huvudämnet.

I ETC 2/1982 skriver Skytte om sitt handlande med aktier, fortfarande med kritisk och självironisk blick, under rubriken ”ETC Fifflarskola”. Några år senare hade han, delvis för sina uppdragsgivares pengar, spekulerat ihop en så god portfölj att den kritiska blicken helt försvunnit från aktieskildringarna.

Skyttes skildring av hur han säljer av aktier dagen efter inköpet för att kunna dra av förlusten, för att sen omedelbart köpa tillbaka samma aktier, är naturligtvis intressant. Ännu intressantare är den långa, och för handlingen relativt ovidkommande, redogörelsen för hur han super ihop med tre gamla maoister (ja, Skytte skriver om sig själv i tredje person):

Det blev en fest i kräftans vänkrets där de inbjudna killarna mätte kuk. Guillou och Skytte och Myrdal och Gormander. Det började med att Guillou ger Skytte i uppdrag att hämta kräftor på Östermalmshallen. Sex kilo svenska kräftor à 195: – kronor [sic!] kilot. Guillou antyder därmed att han har en lång och tjock kuk.

Skytte tar sig till Östermalmshallen och ställer sig i kön bakom en person han känner från näringslivet, koncernchefen Bengt Haak på Skånska Cementgjuteriet. Skytte förstår nu att det föreligger risk att han måste lägga upp 1.200 kronor på disken för att lösa ut Guillous kräftor. Skytte inser också att han troligen inte kommer att få tillbaka dessa pengar, när det väl blir fest och snaps och prat så passar det sig inte att kräva var och en på betalning.

Skytte beslutar sig dock för att hålla god min, han bestämmer sig för att lägga upp 1.200 och sedan inte andas mer om saken. Skytte visar därmed inför sig själv att också han har en stor kuk. Därtill räknar han med att även Guillou kommer att uppmärksamma detta förhållande.

Skyttes plan spricker emellertid omedelbart. När han fått kräftorna och börjar rota efter American Express-kortet så säger den där Stockholms-knodden bakom disken som för övrigt ser ut som en bög i likhet med alla andra Stockholms-knoddar att kräftorna går på redaktör Guillous konto. Skytte inser då att Guillou har en kuk som är mycket längre och tjockare än han någonsin kunnat föreställa sig.

Så samlas då alla till fest i den djupa Upplandsskogen. Självklart har vi inte några hattar och mångubbar, men vi har Myrdal och han är en fullkomligt magnifik uppenbarelse, han talar oavbrutet och han talar så högt att ingen annan kan höras, man känner sig som på ett torgmöte, han talar om Afghanistan (med sakkunnig betoning på andra stavelsen) och han talar om Aksel Larsen i Danmark och Deladier i Frankrike, han skall tillbringa hösten i Kina och vintern i Cannes, han näpser bokförlag och han dinerar med Buster von Platen och han har en oerhört lång och oerhört fet kuk som han oavbrutet lägger upp för allmänt beskådande på bordet mitt bland kräftorna. Vi andra sitter förstummade.

Och så är det då Gormander. Jag fattar omedelbart sympati för honom. Han verkar vara en alldeles vanlig kille, fast ovanligt begåvad. På något sätt söt och rar. Han sitter där vid min högra sida och han pillar och han sörplar och så vänder han upp sin spetsiga näsa och säger med alldeles oskuldsfulla ögon att det här är ovanligt goda kräftor och att Guillou måste lagt ner mycket jobb på att koka om dem.

Det blir då pinsamt tyst vid bordet. Alla förstår att denne stackars Gormander tror att det handlar om turkiska kräftor. För 27 kronor kilot. Sådana som man plockar upp ur ett frysfack på Konsum och tvingas koka om för att festen inte skall bli skandal. Naturligtvis är det ingen som med en min låtsas om att man fäster minsta lilla vikt vid hans uttalande. Det är som om ingen ens hört det. Man låter det passera. Men alla vet dock hur det ligger till. Han har en mycket liten snopp. En sådan där liten vit vattensnopp.

Halvimponerade föräldrar.

Jag for på semester för en tids sen och satte då i mig Kjell ”Kee Marcello” Lövboms hedonistiska levnadssaga Rockstjärnan som Gud glömde. Jag är lutheran. Kee Marcello unnar jag mig bara på semestern; nu är jag hemma i gråslasket och läser Thage G. Petersons memoarer.

Bland Kjells/Kees hundratals anekdoter om snöiga näsor och giriga managers och Ian Hauglands långa förhud (21 kapsyler!) och kvinnor som behärskar den ädla konsten undervattensfellatio, är det en som får särskilt fäste i mig. Kee försöker regelbundet förklara för sina socialdemokratiska västerbottniska föräldrar vilket lyckat liv han lever, och de är glada så länge han mår bra. Han redogör för USA-turnéer och möten med Lemmy och Bono och mamman nickar och säger ”vad bra, Kjell”.

En enda gång märker han att mamman blir ärligt imponerad. Det är när hon förstår att Kee känner Nisse Landgren.

Det påminner mig om en föregivet självbiografisk Åsa Grennvall-serie. Seriens Åsa försöker berätta för sin pappa att hon har gett ut si och så många album, fått si och så många stipendier, fått si och så positiva recensioner. Pappan sitter ointresserat kallsinnig. När Åsa i en bisats råkar nämna att hon via Svenska Serieakademien har träffat Arne Hegerfors bror (Sture, akademiens president) tänder pappan på alla åtta: ”Det var som fan! Känner du Arne Hegerfors bror?”

Det påminner mig för övrigt också om en passage i Jan Guillous memoarer. Guillou träffar Pierre Schori – kabinettssekreterare med ett imponerande internationellt kontaktnät – på krogen för att få lite insiderinfo från verklighetens Peter Sorman. Efteråt visar Schoris livvakter för absolut enda gången nåt som liknar beundran: ”Känner du Jan Guillou?” Schori svarar: ”Självklart.”

Då hade de där livvakterna antagligen också sett sitt skyddsobjekt i samröre med diverse utrikesministrar, premiärministrar, statsministrar och diktatorer. Ingen av dem hade dock skrivit om en agent som hette Röd Tupp.

Det påminner mig dessutom om en historia ur verkligheten som en skådespelare berättade för mig en gång. Han erkände att han hade ett visst bekräftelsebehov och antydde att det berodde på att hans föräldrar aldrig riktigt noterat att han fanns.

En gång tävlade han och en kollega om vem som hade mest ointresserade föräldrar. De spelade huvudrollerna i samma pjäs. Efter premiärföreställningen träffade de respektive föräldrapar.

Min skådespelarbekant räknade kallt med att vinna tävlingen när han berättade för kollegan att hans föräldrar på frågan ”vad tyckte ni?” hade svarat ”mm”. Kollegan replikerade: ”Då vann jag. Mina sa: ’Har du bilnycklarna?'”

… och riksdalern i den andra!

Hora för dig, kyrkvärd? Vad sade du till mig förr i världen? När du kom till mig med riksdalerna i ena handen och kuken i den ann’ra?
Det är en välbekant replik, framslungad av byhoran Ulrika i Västergöl när ”bukprosten” och kyrkvärden kommer och har synpunkter på vad slags fördärvliga människor som morbror Danjel har valt in i sin cirkel för alternativ bibelläsning. Vilhelm Moberg lät sätta den på pränt i Utvandrarna (1949), i Jan Troells filmatisering (1971) sägs den av Monica Zetterlund. Genom åren är vi många som citerat den, ganska sällan för att den smidigt glidit in i ett sammanhang, betydligt oftare för att den ligger bra i munnen. Repliken alltså.
1949 var det inte helt okontroversiellt att använda den sortens ord ens i en folklig roman. Recensenten Gunnar Helén (sedermera partiledare för Folkpartiet) skrev uppskattande och fick en dag  påhälsning av en arg dam som dängde tolv exemplar av boken i hans skrivbord och krävde att Helén skulle betala dem. Hon hade tänkt skicka dem till Amerikaemigrerade släktingar, men hejdat sig sedan hon själv läst boken. Som är på fyrahundra sidor. Och innehåller en (1) ”folkligt expressiv befolkning på det käraste mannen har”, som Moberg själv la fram det.
Mobergs egen hemsocken Algutsboda vände sig mot honom. Där undertecknade hela lärarkåren bannbullan ”Ljusets fria kämpaskara”, som försökte förhindra utgivning av ”Utvandrarna” i USA, och socknens kyrkoherde avrådde offentligt bibliotekarien från att köpa in boken till biblioteket. När Emigrantinstitutet i Växjö instiftades 1965 vägrade Algutsboda att medverka vid insamlingen. Moberg frågade då landshövdningen vad andra socknar av Algutsbodas storlek hade bidragit med, och skrev sen själv ut en check på motsvarande belopp.
Även på riksdagsnivå hystes moraliska invändningar. Bondeförbundaren Axel Rubbestad – idag mest känd från en obskyr replik från Gösta Ekmans monolog ”Centerextremisten” i Glaset i örat (1973) – ville skicka Moberg i fängelse på två år enligt tryckfrihetsförordningen. Och högerns riksdagsman Axel Mannerskantz, tillika slottsherre på Värnanäs utanför Kalmar, berättade stolt för pressen:
Min hustru och jag läste den tvärs igenom, sedan gick vi ned i källaren, hyvlade in den i värmepannan och hurrade (Sydsvenskan 1951-02-15).
Till historien hör att herr och fru Mannerskantz dessutom sjöng ”Du gamla, du fria” medan de såg romanen förvandlas till aska. Vilket får en att beklaga att Youtube ännu inte var en realitet vid tiden.
”Att brännas på ett slott med anor från stormakt, det är inte illa för en författare”, kommenterade republikanen Moberg. Med tillägget: ”Rid i natt! brann i det nazistiska bokbålet.”
Det är förstås tossigt att tänka sig att ett ord, som numera är det flitigast förekommande i P3 och som byggt minst en svensk rapartists hela karriär, en gång väckte dylika känslosvall. Idag vet vi ju att ”Utvandrarna” var en oantastlig  klassiker av hög litterär kvalitet som ingen bör peta på. Idag skulle ju ingen drabbas av moralpanik för ett pyttelitet ord. Idag är det på sin höjd japanska teckningar, som man med lite perverterad fantasi kan få till pornografiska och genom att krumbukta sig med språket kan få till en förolämpning mot barn i allmänhet, som kan leda till åtal, dagsböter och yrkesförbud.

Jag tittar på GW.

Kvällspressen hette en teveserie i sex delar, signerad Guillou-GW Persson, sänd i SVT 1992, under en period av mitt liv då jag hellre umgicks med folk än såg på teve (a.k.a. De Mörka Åren). Nu ser jag den på dvd och kan konstatera att den är som alla andra Guillou-GW Persson-produkter: en hybrid mellan satir och halvtaskig krimi, placerad i ett parallell-Sverige där Tipstjänsts vd heter Asplund istället för (Lars-Gunnar) Björklund.

Känner man till objekten för driften finns här förstås humor. Särskilt Ingvar Hirdwalls porträtt av chefredaktör Sockander, en studie i inställsamhet och efterkonstruktioner, kalkerad på Jan Guillous gamla ärkefiende Bo Strömstedt. Alla detaljerna finns där: liksom sin verklige förlaga spelar denne ”Sockan” gärna på orgel på sitt rum när det blir stressat och har ett foto av sin fru på hedersplats på skrivbordet (Strömstedts fru heter Margareta, Sockan har helt logiskt ett foto av Ingvar Hirdwalls fru Marika Lindström).

I periferin dyker också Lena Nyman upp som Annalena Fekelius, en karikatyr på Maria-Pia Boëthius och hennes – tydligen – hysteriska feminism där det egna egot hela tiden sätts före sanning och sakfråga. Just här – vad gäller egon alltså – kan vi vara ganska säkra på att Guillou och GW visste vad de pratade om.

För vad som mest slår en är hur ohämmat – och SVT-sanktionerat – Guillou och GW exploaterar myten om sig själva. GW dyker upp i rollen som ”kriminologen”; med ett knubbigt pekfinger i en kastrull undervisar han Gert Fylkings stjärnreporter både i matlagning och i flickmordsstatistik. En spricka i fiktionen rivs upp och dörrarna mellan Det Riktiga Sverige och Guillou-GW:s Skrattspegelsverige står vidöppna.

I ett annat avsnitt blir Hirdwalls chefredaktör inbjuden till ”Jan Guillous magasinsprogram”. På en teveapparat i redaktionslokalen sitter sen Kvällspressenredaktionen och skrattar gott när Jan Guillou, iförd sidbenan från helvetet, skjutjärnsintervjuar chefredaktören och säger saker som ”det där var ett jättebra svar på en fråga som jag inte ställde” och galant vinner diskussionen med sin slipade tunga. 

Exemplen är inte isolerade. GW hasar in och drar några repliker genom näsan redan i Profitörerna (1983), teveserien efter hans bok med samma namn, i en scen som utspelade sig på det polishus där han haft sin befattning också i det civila. Och i Anna Holt – polis (1996) satt sen bägge författarna uthällda i ett hörn på Operakällaren och kommenterade livligt och välformulerat alla uppmärksamhetshoror och kändiswannabees som befolkade bygget.

Jag tar själv del av både Guillou och GW med glädje och behållning. Hur pompösa de än må vara, så är de medvetna om att de är aktörer på en offentlig arena där man måste underhålla.

Metodiskt har de byggt sina varumärken och skapat seriefigurerna Jan Guillou och GW Persson, den skitviktige och den överviktige, den näsvise och den näspratande. Jag vet inte om de är rätt personer att kritisera mediekåthet i allmänhet, men de ser i alla fall till att ha nåt substantiellt att säga när de kommer till tals. Ibland.

Men någonting skaver när jag ser Kvällspressen och möter en verklighet helt silad genom GW-Guillous åsiktsfilter, där araber får stryk av Säpo för att de är araber, där djurrättsaktivister uteslutande är professionella bråkmakare och agent Hamilton dyker upp och lurar skjortan av luttrade kvällspressmurvlar, där allt är karikerat och groteskifierat, och Guillou och GW plötsligt dyker upp som orubbliga auktoriteter på sina respektive områden.

Nånstans finns det väl en gräns för självgodhet. Uppenbarligen har inte Jan och Leif hittat den.

Sida 3 av 6

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén