Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: män som heter jan

Rätt i planeten, Janne!


Den här tycker jag att det är konstigt att ingen uppmärksammar.

Den är alltså skriven av Jan Guillou. Ni känner säkert till honom. Han har skrivit böcker om hur Hamilton spöar folk i underrättelsetjänsten och hur Arn spöar folk på medeltiden och hur han själv spöar folk på internatskola.

Gudarnas berg utkom så sent som 1990. Det är alltså ingen ungdomssynd från den där mörka tiden mellan IB och Rekord-Magazinet, då Guillou i sin egen framgångssaga var utstött av etablissemanget och tvingades hanka sej fram.

1990 gav Jan Guillou också ut den femte Hamilton-romanen Den hedervärde mördaren, krönikesamlingen Åsikter samt Stora machoboken. Det ligger alltså nära till hands att tro att Jan Guillou inte la ner så hemskt mycket tid på sin science fiction-roman.

Det ligger också nära till hands att tro att han som omslagstecknare valde samme kille som illustrerar Vakna! och Vakttornet.

På omslaget presenteras för övrigt Guillou – redan då Sveriges mest kände journalist och bestsellerförfattare – i märkligt distanserade ordalag:

En spännande science-fiction-berättelse om en annan planet civilisation av den skicklige författaren Jan Guillou.

På ett vis är det naturligtvis inte konstigt att Guillou har skrivit science-fiction. Hela hans författarskap har vilat på pojkrumsromantik – riddare, spioner, agenter – så på ett vis är det egentligen konstigare att han inte skrivit några sjörövar- och musketörsromaner.

Det konstiga är som sagt att Gudarnas berg inte blev en minor classic jämte Hamilton och Arn.

Samt förstås innehållet.

Gudarnas berg utspelar sej alltså om några hundra år, då huvudstaden i landet Skandinavien heter Köpenhamn och jordens fem länder har varsitt stort stjärnskepp som kan döda hela befolkningen om de används, varför man alltså måste se till att inte börja kriga så att de kommer till användning.

Det är onekligen lite Orwell över det hela. Fast mest George Lucas:

I kalvningssäsongen år två, stevansk tid i det Gudomliga Imperiets tideräkning, kom det uppror i det tätast befolkade landet, nummer 5, som Lara länge hade varnat för.

En galen tant startar krig för att komma åt jordens vattenreserver, varför huvudpersonen Steva – en elvaårig tjej – och hennes familj flyr iväg i ett av stjärnskeppen. De hamnar då, efter att ha legat nerfrysta i stjärnskeppet i två miljoner år, på en planet där folkslaget mogerna slaktar urinnevånarna stevaner – ett människoliknande folkslag som livnär sej på vattenödlor och frukt och som sover i högar i stora sovgropar.

Det är ungefär så konstigt som det låter:

Dom fyra moger som stod närmast sovgropen såg ut att vara något större och kraftigare än dom andra. Så började dom lyfta upp stevaner ur gropen, en i taget. Sen öppnade dom sina stora gap och bet hastigt till över nacken på den dom höll i så att man kunde se hur den liksom sprattlade till.

Sen skickade den som bitit ihjäl en stevan sitt offer till nästa man i kedjan. Och när den första döda kroppen kom fram tog närmsta mog resolut hand om den, sänkte sina stora huggtänder i buktrakten och slet sen med ett ryck upp skinnet på buken.

När det var klart vände han stevanen upp och ner, med buken närmast vattnet och sträckte in en av sina händer i buken och började slita ut maginnehåll och inälvor som han lät driva ner i strömmen. När stevanen var rensad sköljde han bukhålan med vatten och sen bet han tag över huvudet så att han fick av benen inne i nacken och slet av huvudet och slängde det i vattnet efter inälvorna.

Last themptander of Christer.


Christer Themptander heter en man med ett skägg som under sjuttiotalet beslöt sej för att ställa sitt konstnärsskap i politikens tjänst. Han skulle göra bilder i syfte att öka och forma folks kamplusta. Här var det inte tal om dyra oljemålningar för dom kapitalistiska samlarna att stoltsera med; med sax, kamera, lim, kopieringsapparat och tuschpennor skapade Themptander bilder av andras bilder, bilder från början tänkta att massproduceras och kopieras. För att sprida ordet, inte konstnären. En sympatisk och allt annat än tidsenlig hållning.

Ibland blev han en smula plakatpolitisk, hur behjärtansvärt ämnet än må ha varit. Men för det mesta skapade han, i mötet mellan två kända ikoner, effektiv och slagfärdig konst som kommenterade USA:s förtryck mot urinvånarna, Nixons blodiga vietnampolitik eller SAF:s (och för den delen SAP:s) syn på arbetstagarna (de som med berått mod tar arbete från andra utan att ge nåt igen).

Som utomstående tycker man att här borde väl vänsterpartierna ha varit tacksamma: här kommer en bildmakare med sinne för drastiska effekter och erbjuder sin arbetskraft.

Då har man inte riktigt insett hur besvärliga begrepp som ”tolkningsmöjlighet” är för en politisk organisation.

Det är snarare regel än undantag att partierna inte vill ha den konst som konstnärerna erbjuder dom. Konstnärer tänker ofta i termer av poesi, humor och skönhet – partier tänker oftare i form av dagordningar och paragrafer och kaffekassa. Konstnärer kan inte låta bli att lägga in dubbeltydigheter och komplexitet i det dom gör. Partier hatar allting som inte går att bryta ner i teser.

Bilden ”Kvivitt” hamnade efter långa diskussioner på omslaget till FiB/Kulturfront – en vänsterförening och – tidskrift med Janarna Myrdal och Guillou som stod maoistiska skp nära. Ett bildutskott inom föreningen hade 1977 en bildkonferens, då bl.a. ”Kvivitt” diskuterades. En av aktivisterna inom utskottet formulerade vad som säkert inte bara var en ensam testuggares trötta tyckande:

Grått och gråblått dominerar bilden. På håll flyter den ihop till en gråtonskala. Vad vill bilden säga? Inte får jag lust att ta kontakt med grannarna och kämpa mot hyreshöjningar. Det känns lika bra att hänga sig direkt, när man ser den här bilden… – Man får inte reda på om ”konstnären” är positivt eller negativt inställd till den moderna stadsmiljön. Där blir bilden poänglös? Kvivitt?

Citat och bilder ur Themptander-samlingen Klipp till! (Arbetarkultur, 1980).

En man med ett skägg bläddrar i gamla tidningar: ETC 2.


Machomannen m.m. Göran Skytte skrev för ETC, vilket säjer en del om a) hur brett perspektivet på tidningen var, och b) vilken 180-gradersvändning Göran Skytte gjort under de senaste trettio åren.

I ETC berättar journalisten/ flöjtisten/ den nyfrälste om hur han fick spekulera med licensbetalarnas pengar i Guillous teveprogram Magazinet (senare Rekord-Magazinet). Det retar mig att behöva säga det, men Skytte skrev bra. Engagerande, personligt, ocensurerat.

Han berättar om hur han är ute och super på Kramer i Malmö, träffar en producent från teve och lägger fram idén om att rekvirera trettitusen från SVT för att sen låta tittarna följa deras resa ner i Skyttes aktieportfölj. Producenten – som naturligtvis är dyngrak – tycker det är en utmärkt idé.

Skytte avslutar redogörelsen med liiiite mer information än jag frågat efter:

Sedan tar vi ett järn till.

Sedan går han hem med en stansoperatris.

Jag går hem med ett vårdbiträde.

Men det roligaste är referatet från den avslutningssändning där Skytte ska sammanfatta hur smart och snyggt han lekt med andras pengar. Skytte skiter fullständigt i att följande inte har med den här saken att göra – underhållningsvärdet måste överskugga informationsvärdet:

Den 27 april är det stor final för Magazinet.

Guillou är programledare som vanligt, han ser ut som den ryske rymdfararen Gagarin och den här gången har han gett sig fan på att programmet ska nå upp till helt nya höjder.

Mitt emot i andra kanalen ligger ett slags kulturprogram från Valdemarsudde.

Det innebär att vi har någon miljon extra som tittar, för vem i helvete tittar på ett kulturprogram från Valdemarsudde?

Ricky Bruch är kvällens förste gäst i studion.

Han är stor som ett hus och han berättar att han stoppat i sig knark och hormonpreparat hela sitt liv för att växa. Vartenda ord han yttrar går ut till miljoner människor och plötsligt säger han att alla de där preparaten ger honom en våldsam könsdrift. Han säger att han ligger med sin tjej sexton gånger om dagen. När han vaknar på morgonen har han så oerhört hårt stånd att han inte kan pissa i toaletten, han måste pissa i badkaret. Om han skall pissa i toaletten måste han stå på huvudet för att träffa rätt.

Det är en bra story.

Därefter är det min tur.

Det är inte lätt att matcha Ricky men jag gör så gott jag kan.

Lägger upp en tjock bunt tusenlappar på bordet.

Känner hur kameran zoomar in dem.

För fyra månader sedan fick jag 30.000 spänn av TV.

Idag har jag 70.000 spänn.

Jag har tjänat 40.000 spänn på fyra månader genom att spekulera på börsen.

Det är 10.000 i månaden.

Guillou pekar på sedelbunten.

Säger:

– Titta noga, Ricky. Det där är vita pengar.

Sen avslutar Skytte med en redogörelse för hur han och Guillou dricker whisky och pratar barndom, barn, den första kärleken och skillnaden mellan Mozart och Beethoven. Och jag önskar att jag finge vara en fluga på väggen.

En infektionsspridande fluga.

Rubiner för svin del 8: dumheter då och nu.



Jag har ägnat en massa plats i cyberrymen åt citat från boken Inget är som drogen (Allan Rubin, 1982) främst för att jag tycker den är rolig. Felslut + okunnighet + semireligiös övertygelse = humor.

Det är en 26 år gammal bok som försvinnande få har nån relation till idag. Jag nappade den ur min morfars bokhylla i den ålder då jag lyssnade på ”Die Mauer” dagligen och ville suga ut all tänkbar info om de artister som just då räddade mej från att behöva umgås med folk.

Ni kan vara lugna: jag flinade redan då åt Rubin och lät mej inte skrämmas. Jag gjorde mina fullt normala cannabiserfarenheter i en fullt normal folkhögskolekontext ändå. Rubin lyckades inte sätta klorna i mej.

Men Rubin är inte bara en pajas – han är också en representant för en puritanism som präglat hela sjuttitalistgenerationen och fått en jävla massa människor omkring en att motreagera i empatilös nyliberalism och andra tomma protester mot nåt som trots allt var välmenande i sin gränslösa enfald.

Jag är övertygad om att föreningar som Föreningen Artister Mot Narkotika (med Lasse Berghagen och Owe Thörnqvist som ordförande) och Hem & skola och dessutom diverse socialnämnder tog Rubins osammanhängande dravel på allvar. För att de ville ta det på allvar. För att de inte förstod varför deras egna ungar ville hänga Gene Simmons tunga på pojkrumsväggen, för att de inte var med på attraktionskraften i allt som flirtar med det farliga.

Kom det då en arkitekt och hävdade att a) ungdomar lär sej att droga av ”popartisten Crass” och b) ungdomar lyssnar på ”popartisten Crass” för att de är drogskadade, så travade dessa föräldrar så klart hem till tonåringarna för att rensa ut Crass-skivorna.

Gissningsvis hittade de inga plattor med just ”popartisten Crass”, eftersom det som bekant var ett band, men på kuppen plockade de väl bort skivor med Marley, Lennon och omslag med flygande människor.

Och det är ju i så fall osympatiskt. Och troligen kontraproduktivt.

Rubin återgick inte heller till sitt ritbord efter att Inget är som drogen utkom 1982. Han har gett ut böckerna Hasch – himmel eller helvete (1986) och Trippen – om droger som korskopplar hjärnan (2005), den sista på initiativ av Föräldraföreningen Mot Narkotika.

I Trippen har Rubin uppdaterat världsbilden: nu är även Reclaim the streets och veganer uppfyllda av en ”kosmisk övertygelse”, givetvis framkallad av psykedeliska droger.

Tillfrågad om det lämpliga i att låta en (underförstått) osammanhängande arkitekt med hemmasnickrad världsbild uttala sej oemotsagd, svarar Lena Larsson på FMN 2005:

Allan Rubin är inte vilken person som helst, han har tidigare skrivit två böcker i ämnet.

Fortfarande kan man också hyra Allan Rubin som föredragshållare. Med sedvanligt överlastad rubrik – ”Först hasch, rejv och psykedelisk svamp – sedan new age och nyhinduism” – ger föredraget insikter som den vanliga debatten missar:

Uppläggning [sic!]
I en bildsvit ger Allan Rubin en annorlunda och angelägen presentation som starkt berör. Genom att visa på drogkonsekvenser som konventionell droginformation inte tar upp förtydligar han drogernas förbisedda roll bakom överraskande beteendeförändringar i dagens ungdomskultur. Han ger oss samtidigt möjlighet att tolka signaler och – att agera innan det är för sent.

Han beskriver hur trancedans och psykedeliska droger i alla tider nyttjats bland mystiker och exotiska heliga män som sökt andlig inspiration – och här redovisas hur dessa andligt upphetsande metoder kan väcka en djup andlig vilsenhet när de nu testas av våra unga – i partysammanhang.

1998 ställde han på Nationalmuseum ut affischer och skivomslag han samlat på sej, med sedvanliga halsbrytande kopplingar mellan gamla häxmålningar och hårdrock. Några år dessförinnan skrek han sej hes om det ockulta materialet i rollspel typ Kult.

I tjugosex år har han hållit på att samla tygmärken, poptidningar och klotterbilder. Hela tiden låst vid samma ur luften gripna tankegång: att drogen är orsaken och att uttrycket är drogskadat och att drogskadad kultur per definition är osanitär.

Jag säjer som Peter Wahlbeck brukade säga om Jan Guillou:

Tänk att kunna så jävla mycket och fatta så jävla lite.

En maoist, en stalinist och Bellman.

Samlingsalbumet med Bellman är den enda serierelaterade bok jag äger där Jan Myrdal skrivit förordet. Det är inte att undra på; Myrdals husblaska Folket i Bild/Kulturfront specialbeställde serien av Jan Lööf, förmodligen i syfte att skapa en yttrandefri, folkkulturell och antiimperialistisk originalserie (föreningen FiB/Kulturfront hade yttrandefrihet, folkkultur och antiimperialism som sin plattform).

I den allra första sidan förekommer dessutom Mäster Myrdal himself (missvisande nog till höger i bilden). Han blev säkert smickrad även över den uppmärksamheten:

Bellman är rolig att läsa även 2008. Dels för att de politiskt färgade skämten är ganska fyndiga fortfarande, och dels för att sidorna blir till en provkarta på allt som stavas sjuttital. Här förekommer tidstypisk arkitektur:

Här förekommer tidstypisk teveunderhållning (avporträtterade är så klart Östen Warnerbring och Putte Wickman; bakom tevekameran springer programledaren Bosse Teddybjörn – dvs. Bo-Teddy Ladberg):

Här förekommer tidstypiska diskussioner inom en tidstypiskt fragmentiserad vänster:

Här förekommer tidstypiska diskussioner – och tidstypisk barnavård! – inom allmänvänstern:

Här förekommer tidstypiska narkomaner:

Här förekommer tidstypiska upplopp mellan revolutionärer och snutar:

Och inte minst finns här tidstypisk underhållning så som den såg ut sen pornografin släppts fri:

Jan Lööf hade tidigare blivit ovän med sina syndikat när han stoppat in för många Castro-referenser i äventyrsserien Felix. Nu blev han ovän med FiBbarna för att han stoppade in för lite politik och var ideologiskt otydlig. Han gick rakryggad därifrån för att istället göra världens bästa bilderböcker och spela Janos i De Geer-Alexanderssons Tårtan.

Efter att ha slentrianritats av diverse klåpare hamnade serien till slut i händerna på Hans Lind och Per Johannesson. Det är att svära i kyrkan, men jag hävdar att Linds seriesidor är åtskilligt skarpare än Lööfs – och det säGer jag inte bara för att jag råkar vara hans systerson.

Sidorna tar lika metodiskt upp den ena aktuella samhällsfrågan efter den andra – hormoslyrbesprutningen av banvallarna, reklammuzak på snabbköpen, bingo, arbetsmiljön – och bilderna är proppade av fyndigheter och sidoskämt. Den glöggdrickande polisen är så klart ett porträtt av Sigge Fürst, känd som konstapel Björk i Kalle Blomkvist-filmerna:

Kapitalisterna är förstås lika parodiskt onda som Krösus Sork, men i sarkasmerna mot skyddsombud och arbetsplatsdemokrati finns åtminstone inspiration:

Interiörerna från tidningen Vänt i häcken andas av samma slags bonnieropportuna sjuttital som Jan Guillou (jämte Myrdal den mest namnkunige FiBbaren) angrep i Det stora avslöjandet, veterligt hans enda läsbara bok med fantastiska skildringar från hans tid på Den Andra Fibban (dvs. FiB/Aktuellt).

Det står en sky av undertröjor, mässingssmycken, mockabrallor utan nån kalsong, mycket hår, hög musik, flimmer och ett jävla hålligång om bilderna. Samma insmickrande folkhemskhet som byggde Stikkan Anderssons image. Som soundtrack kan man tänka sej dansband som ser ut så här.

I serien får de utsända journalisterna – som själva gissningsvis frekventerar hak som Vickan och Alexandra – visa sina aningslöshet gentemot Det Riktiga Folket och dess referensramar:

Då och då kan vi påminna oss om att sjuttitalet inte bara var medelklassvänster, Clabbe af Geijerstam och öststatssåssar. Då som nu fanns fascistoida grupperingar – ett käckt gäng som hette Demokratisk Allians gjorde det till en sport att störa vietnamdemonstrationer – och ett starkt motstånd mot de afrikanska ländernas samtida frihetskamp:

Och långt innan FRA och IPRED fanns LTO och IB – åsiktsövergrepp, åsiktsregistrering, åsiktsrepression – som upprörde lika mycket då som nu:

Jag har ingen aning om hur man får tag på Bellman-albumet nuförtiden – förhoppningsvis kommer Lööfs sidor att ingå i Kartagos pågående Jan Lööf-återutgivning – men för den som råkar snubbla på det är det en vettig investering. Givetvis inte ekonomiskt. Ingen som nånsin har haft nåt med FiB/Kulturfront att göra är det minsta intresserad av pengar.

Kickes sextioårsdag.


Jag vet att festtraktörerna och livsförgyllarna Ulf & Kicke inte är så heta (längre), men min avsikt är att få dem att bli det. Jag gissar att Ulf & Kicke inte misstycker.

När Kicke fyllde sexti uppvaktades han (och Ulf) nere på Rivieran av dom nära vännerna, Drraamaaaten-skådisarna Anita Wall (mest känd som Elisabeth Lerwacht i Rederiet) och Jan-Olof Strandberg (mest känd som den buttre majoren i Goda grannar).

Wall och Strandberg – bägge f.ö. också mottagare av Ulf&Kickes Förgyll-din-dag-stipendium – höll då ett mycket festligt tal.

Att det är festligt kan man bland annat förstå av ljudupptagningen (som finns på kulturtidskriften Aftonbladets hemsida), där vad man först tror är en groda med andnöd visar sej vara Kickes (eller Ulfs) kluckande.

Nedan en transkription av hela talet (jo, jag har annat att göra, men kunde inte låta bli):

Anita: Icke sa Nicke!

Jan-Olof: Nä, Uffe sa Kicke!

Anita: Vad sa då Icke?

Jan-Olof: Kicke!

Anita: Jaha – Kicke sa icke?

Jan-Olof: Nä – Kicke sa Uffe!

Anita: Ja, Uffe sa Kicke!

Jan-Olof: Ja, men varför då då?

Anita: Dom är ju två

Jan-Olof: Ja – Kicke och Uffe!

Anita: Är Kicke den tuffe?

Jan-Olof: Ja – Ulf är den tyngste

Anita: Och Kicke den yngste?

Jan-Olof: Ja – och Kicke är sexig!

Anita: Nä, Kicke är sexti!

Jan-Olof: Och Uffe den äldre?

Anita: Ja, nästan föräldre!

Jan-Olof: Och Kicke den unge?

Båda: Ja – nu vilja vi sjunge!

SJUNG OM FRANSYSKOR, FARSER OCH VIN
AMBASSADÖRER I EAU-DE-VIEE-VIEE-VIEE
ÄN KLAPPAR HJÄRTAN MED FRANSKA SLAG
DENNA JUBLANDE SEXTIOÅRSDAG!
INGA STORMAR ÄN I VÅRA SINNEN BO
KICKE ÄR VÅR VÄN OCH VI HANS LÖFTEN TRO!
VI FÖRSKINGRAR HANS HUND DENNA STUND!
DÄR DE HÄRLIGA VÄNNERNA BO
DÄR DE BÄSTA AV KÄNSLORNA GRO!

Ni som förstår varför AB tyckte detta var värt att lägga ut på nätet, får gärna höra av er. Jag är ärligt nyfiken.

Loffe´s Muchos Latjos Fun-A-Gogo Party-Darty Woom Splosh Dash!

janne loffe plays pop
Janne ”Loffe” Carlsson älskar lattjo så till den milda grad att han döpte sitt produktionsbolag till Muchos Latjos.

1975 gav han – på mångas begäran – ut fyra lattjoplattor på ett bräde. Man kan till och med gissa sig till att han spelade in dem på ett bräde, under en och samma långpanna.
janne loffe plays latin
Jag har själv bara orkat lyssna igenom skivan med den mest lovande titeln – Loffe´s dance and party fun – men anar att det finns guldkorn också på Loffe goes Latin America (”How Mucho Hotto” låter i alla fall som ett sånt), Loffe plays pop and party hits (som bl.a. lär innehålla en festlig historia om en man som släpper så mycket väder att havet blir stormigt varför man får bygga en bro över det – följd av ”Like a bridge over troubled water”) och Loffe plays Glenn Miller (som dock lär vara en renodlad Miller-tribute).

Grejen med Loffe´s dance and party fun är att den är 100% dans, 100% party, 100% kul och 1000% Loffe. Mellan låtarna – där vissa är standards, vissa har lattjo texter och alla är funky – improviserar Loffe fram obegripligheter i ett högt, för att inte säga maniskt tempo.

Det handlar ganska mycket om att Loffe hojtar med utländsk brytning eller säger nåt med oklar syftning som man anar är slipprigt.

En sång heter ”Bogesundsvisan” och är en glad låt om rattfylla (Bogesund var en gammal öppen anstalt).

En annan sång är kort och gott ledmotivet till Sesame street – eftersom allt blir party om man lägger på en blåssektion och Loffes skrockande.

En tredje sång heter ”Vi röker inte hashish här i Tranås” och är förstås en (faktiskt habil) översättning av Merle Haggards ”Okie from Muskogee” (som jag för övrigt sett Dan Hylander sjunga till förinspelat komp på en pizzeria – ett mycket surrealistiskt ögonblick i mitt liv).

Och inför en annan bit börjar Loffe skrika på brytning om ”krouppsex”, som man efter ett tag förstår är gruppsex. Under själva låten manar sen Loffe på åhörarna att klämma så mycket som möjligt på varann.

Plattan är alltså från 1975, och alla som har sett Ice storm vet ju att det var gruppsexets förlovade tid. Jag är själv född 1975, och kan inte riktigt sudda bort bilden av att ha blivit tillverkad under de här förutsättningarna. Ackompanjerad av det speciella Loffe-skrattet.

På det hela taget har skivan har ett lite oklart användningsområde – när vill jag egentligen lyssna på lite funky låtar, lite knasig sång och mellan (och under!) dem Loffes improviserade flabbhistorier? – men jag gissar att tanken är att den ska liva upp på partyt vid den teakpanelade hemmabaren i gillestugan med den bruna heltäckningsmattan. Eller vara ett haltande surrogat för vänner åt ensamsuparen.

Associationen går ju genast till köpvideon där Lasse Brandeby och Svante Grundberg sitter och super i ett ödsligt vardagsrum – ett lite festligare/deppigare alternativ till bras- och akvarievideon (fanns på fullt allvar att köpa på Överskottsbolaget förr – med lite tur/otur kan den hittas på Tradera.)
blogg 3 janne loffe
Mycket tyder på att inspelningen av skivan inte var helt kritvit. Till exempel omslagsbilden där Loffe glatt knäckt några ägg i huvudet. Eller fotot på baksidan där Loffe ser ut som en zombie. Eller fotot på baksidan där Loffe ser ut som en påtänd apa.

Så några droppar hojtarolja – som det heter på Loffespråket – kom nog till pass under sessionerna.

Sammanfattande konsumentupplysning: Loffe´s dance and party fun är en platta för alla, men kanske särskilt för folk som älskar party. Och kanske allra mest särskilt folk som definierar party som rattfylla, gruppsex och överhettade jazztrummisar.

Saken är biff – och banan!


I en tidig Rocky-stripp – som jag nu har ägnat halva natten åt att försöka leta fram med nedslående resultat – läser Martin Kellermans alter ego en gammal Biffen och Bananen-sida. Det är en händelse som ser ut som en tanke.

Den serietradition Rocky främst bygger vidare på är inte, som det ibland påstås, Charlie Christensens Arne Anka – som är en hopplöst åttitalistisk machovänstersatir – eller Robert Crumbs Fritz the Cat – som är en sextitalets karnevalistiska uppgörelse med det kälkborgerliga USA – utan stockholmsjargongens och ungkarlstillvarons Biffen & Bananen.

Att Rocky gärna jämförs med ankan och katten har förstås med ointresserade kulturjournalisters oförmåga att se annat än ytan att göra. Katt som super – anka som super – hund som super – här måste finnas ett samband! De skulle ju aldrig ställa Reservoir dogs bredvid riksdagens högtidliga öppnande för att båda innehåller män i kostym.

Kellermans Rocky och Rit-Olas Biffen & Bananen är båda samtidsskildringar. Kellerman håller tummen mot Söders och nollnolltalets pulsåder och skildrar stadsjeepskultur, mediahoror, vuxna människor som är fulla mitt i veckan och överbetalda dataspelswiggers. Hela tiden med ett finkalibrerat öra och en självlysande förmåga att transkribera enfaldigt gattugg till klatschiga onelinerbubblor.
Rit-Ola på sin tid gjorde likadant. Biffen & Bananen skildrar en sorglös ungkarlstillvaro i Vasastan, främst under decennierna innan sextitalet kom och ritade om alla kartor. Biffen – vars främsta karaktärsdrag är att han är väldigt stor – lever tillsammans med Bananen – vars främsta karaktärsdrag är att han är väldigt liten – i en gemensam flat på Surbrunnsgatan. Efter tiotalet år med veckoliga niorutorssidor joinades dom av Galento – vars främsta karaktärsdrag är att han också är väldigt stor.

Tecknaren Rit-Ola – som Jan-Erik Garland enligt tidens krav på signaturer kallade sej – var bandyspelare i botten och inspirerades av en dansk löpartävling mellan en en köttätare och en vegetarian samt ett möte med den italiensk-amerikanske boxaren Tony Galento.

Serien kretsar m.a.o. en del kring idrott, ett ämne jag är aktivt ointresserad av. Men det är faktiskt inget hinder. Seriens kvaliteter ligger på helt andra plan.

Biffen, Bananen och Galento är sin tids sorglösa ungkarlsslackers. Damer existerar, men främst som nån man vill imponera på med ett slalomtrick eller genom att chevalereskt dra barnvagnen Sveavägen upp.

Annars sköter Bananen hushållet, gnäller på Biffens cigarraska, bonar golvet så Biffen står på pallet och ryar när Biffen och Galento krubbat i sej två kilo falukorv och tretti prinskorvar.

Främst verkar Biffen & Bananen försörja sej genom att då och då vinna nån stor internationell idrottstävling (och detta var ändå i en tid då professionell idrott var nåt fult i Sverige). Precis som Rocky och hans polare ägnar de sin tid åt att resa till olika ställen – torpet i skärgården, pensionat i Åre, infödingsstammar i Afrika – och i övrigt driva runt i Stockholm och lyfta på hatten åt brallisar, kex och kalaspinglor.

Språket är den stora behållningen i bägge serierna. Biffen titulerar Bananen ”putte” och ”pysen”. Bananen förolämpar den tröge Biffen med tillmälen som ”tjockskalle”, ”sopprot”, ”dönicke”, ”plattfot”, ”dromedar” och det helt förtjusande ”nuffe”, och man kan inte annat än att nicka entusiastiskt när man läser.

Provkör Biffen en bil är det förstås nåt ”lattjo” med signalhornet.

Ser de en skicklig slalomåkare hojtar Biffen ”akta´re!” och Bananen fyller i med ”vilken snitsare!!!”

Insisterar Bananen på att de okultiverade Biffen och Galento ska lyssna på Brahms kommenterar Biffen ”Broms är snorfin”.

Rit-Ola tecknade serien i 42 år, mellan 1936 och 1978. Det är så klart en bedrift i sig, att hålla en serie levande med så begränsat persongalleri och som i så hög grad bygger på jargong. En gång i tiden var serien tidningen 91:ans mest kontroversiella inslag: halva läsekretsen jublade och den andra hotade dramamässigt med uppsagda prenumerationer.

Med facit i hand visade sej Biffen & Bananen vara den enda av tidningens serier som faktiskt kan ha nåt att säga till eftervärlden. Kronblom? Åsa-Nisse? 113 Bom? De var faktiskt inte ens relevanta när de var aktuella.

Vem drog ur proppen?


Hej domstols absolut sista sändning någonsin, efter tre och ett halvt års uppdykande i etern varenda förbannad vecka (utom efter tsunamin), avslutades med en frank uppmaning till lyssnarna: ”Gå inte och se Göta Kanal 2!”

Mina redaktionskollegor var och såg den typ veckan efter. Så mycket ryggrad hade de. Själv har jag varit idealen trogen.

Däremot har jag sett originalet till förbannelse. Det händer att jag träffar jämnåriga som inte har sett Göta Kanal och jag står förhäxad och glor på dem med hakan hängande vid bröstkorgen: vad fan såg ni då? Det fanns ju inget annat att se på! Det enda stället man kunde hyra video på var ju Pressbyrån, och de hade ju ingen annan film! Och den gick för håken på teve varenda vecka! Och varenda jävel man kände hade den ju inspelad! Hur kan ni inte ha sett Göta Kanal? Det är ju som att ha missat testbilden!

Ser man om den idag blir man strax ganska deprimerad. Det finns inte en originell tanke eller inspirerad sekvens i hela filmen. När man i Sverige äntligen tänkte att man skulle göra en film som bröt mot det teatrala arvet från Bergman eller det pissjonkna proggidealet och göra nåt som doftade lite glamour och production values, så valde man att kalkera manus efter filmer som Cannonball Run eller En ding ding ding ding värld: en tävling ingen bryr sej om och så multum med kändisar.

Det är filmer som byggs bakifrån: först skaffar man spons på några båtar, tar man fram några fräcka stunts, sen kontrakterar man varenda hyfsat välbekant nuna i Skandinavien, sen scoutar man inspelningsplats, sen ställer man upp kamera och ljussätter och först därefter börjar man fundera på vad som ska hända.

Man lägger till och med mer vikt vid underrubriken ”- eller vem drog ur proppen?” (en sjuka i tiden: Repmånad hette också ”- eller hur man gör pojkar av män” och Sällskapsresan ”- eller finns det svenskt kaffe på grisfesten?”) än vid själva storyn.

Teorin är att om man som tittare bara är upptagen med att pricka av i kändiskalendern, så märker man inte att inget händer.

Den ur den aspekten mest production value-späckade sekvensen i hela filmen är inte Parnevik och Lindarw som kungen och Silvia, och inte ens Ulf Brunnbergs sekundkorta inhopp som polis. Brunnberg har i alla fall replik, och Parnevik-Lindarw var ju kända som imitatörer av vårt inavlade statschefspar.

Nej, det knäppaste är två ögonblickskorta klipp där Gösta Engström och Christer Boustedt sitter på en bänk och tittar på när en båt kraschar.

Okej, ingen av dem har nånsin varit superkändis. Engström hade sina femton minuter i samband med Rattmuffen några år senare, och Boustedt har främst varit het bland folk som gillar att digga trasiga saxsolon inom vänsterkultuell kontext (Sven Klangs kvintett, Tältprojektet). Men båda var trots allt namn! Och båda var inkallade enkom för att vrida huvudena synkront från vänster till höger! Och mumla lite!

Engström var rekvisitör och bakom kameran på många andra filmer; det är bl.a. därför han syns i kön till klamydiadoktorn i Lasse Hallströms En kille & en tjej. Men i Göta Kanal verkar han inte haft några såna funktioner. Han blev inringd, inkallad, influgen för att sitta bredvid Christer Boustedt på en parkbänk!

Och Boustedt då? Hade han inget bättre för sig? Fanns det ingen fri teatergrupp nånstans som behövde några Charlie Parker-slingor? Jag förstår visserligen att han tyckte det var lättförtjänta pengar, men tyckte producenten verkligen att det var en rätt fördelad budget? För vem höjs filmupplevelsen av att just Christer Boustedt sitter och ser lojt förvånad ut nånstans i Östergötland?

Hans Iveberg hette hjärnan (eller motsvarande) bakom Göta Kanal. Han gjorde också Gräsänklingar (Gösta Ekman! Janne ”Loffe”! Lena Nyman!) och den helt bisarra Sköna juveler (Kim Anderzon och Lena Nyman som bedagade privatdeckare i en dystopisk framtid där Brasse Brännström är uteliggare och Margaretha Krook en galen baglady som säljer sönderrivna bitar päls).

Efter Enkel resa – där Sven Wollter, Dan Ekborg och Gösta Engström klär ut sig till katolska präster för att smuggla en likkista på en produktplacerad finlandsfärja – lämnade han regissörsstolen till andra.

Vi kan tycka vad vi vill om hans fatabur, men han gjorde nånting som ingen annan hade gjort. Om det sen borde göras får ni sitta i smågrupper och diskutera inbördes.

[Doo:ku]-såpor.

Som sagt kommenterar jag av princip inte saker som hänt under modern tid, men det känns som om Jan Malmsjö inte kvalificerar sig dit även om materialet är nyinspelat.

I sista avsnittet av Stjärnorna på slottet satt han och ondgjorde sej över nåt som tydligen heter [doo:ku]-såpor. Detta är tydligen något som går på teve och som tydligen är förkastligt.

Tidigare har omnipotenta herrar som Persbrandt, Thommy Berggren och Thorsten Flinck uttalat sej om detta fruktansvärda fenomen som om det gällde deras egen psoriasis, som om [doo:ku]-såpor äter barn till frukost och ligger med Dramatenskådisars fruar.

Det är liksom steg 1 i Grandiosa Kulturpersonligheters Dos and Don´ts att ta avstånd från denna pandemi som hotar att sprida gräshoppor och ökenstormar över mänskligheten.

Det är ungefär lika enkelt och slentrianmässigt som att gnälla på Stefan & Krister eller Per Gessles texter. Dörren gapar lika vidöppen som porten till Dramatenskådisars bekräftelsebehov.

Men det riktigt intressanta med Malmsjös utfall är att det 2008 finns ett enda program i någon av dom kanaler jag får in som över huvud taget kan klassas som [doo:ku]-såpa. Det heter Stjärnorna på slottet.

Sida 6 av 6

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén