Etikett: modern musik Sida 2 av 5

Pughtugg.

den 2013-09-17

Pugh Rogefelt har nedkommit med ett knippe minnesanteckningar. De tar väldigt abrupt slut runt 1973. Längre vill han inte berätta: ”Be mig inte ens. Då skulle min kroniska skrivarklåda äta upp mig inifrån.” För att lida av skrivarklåda är Pugh en påfallande sparsmakad författare. Boken avverkar en van läsare med regelbundna tarmrörelser i tre-fyra muggsessioner.

Pughs katalog ger nya dimensioner till begreppet ”ojämn”. Inte ens de tidiga plattorna, som var både språkligt och musikaliskt nyskapande, går att lyssna på utan att ha avtryckarhanden redo på nästa spår. Obegripliga ljud – dörrsmällar, träskor – blandas med obegripliga ord – ”Snö snö lilla vår, har du någon häst? Tja tja Jonnysson, arton kilo jäst”.

Tillkomsthistorierna förklarar i alla fall varför det är svårförklarligt:

Jag drömde att jag var medlem i en afrikansk stam eller om det var på en rysk stäpp. Det kunde ha varit för många tusen år sen. Jag stod ensam i natten med ett spjut mot marken och sjöng mot en stjärna på den gnistrande svarta himlen. Stjärnan, och just bara den, betydde nåt alldeles särskilt för mej, min släkt, mina förfäder, som en samlande symbol. Den hette ”Aindto”. (”Aindto” ligger på andra plattan, Pughish, 1970).

Men bortsett från att man då och då känner sig något vilse i Pughs tankevärld så är det en ganska behaglig plats att befinna sig på. Han framstår som något av en särling, ett bysnille, en hobbyfilosof som pratar på en blandning av lätt daterad rocklingo och new age-iska. Vi som läst grundkurserna i beatfloskler och lundellogi känner igen jargongen när Pugh beskriver sitt möte med Rocken:

Rymdskeppet svävade ner och artisterna rullade ut för att kidnappa en liten frusen tonårskille mitt på jordens frostiga tundra.

Och när han romantiserar en vinddriven tonårstid:

Vi hette Mariella, Felix, Tobbovitch, Krilla, Stanislav och Grimaldi. Vi drack hembränt, rökte cigg och hade händerna under brudarnas kjolar. Vi åt sopor och sket cykelkedjor. Vi åkte rostiga plåtskepp, vevade ner rutorna och gastade ut de rockhits vi kunde. Här är vi. Vi betyder nåt. Vi flaggade genom byarna som nåra satans samurajer, grälade, slogs, kysstes och hade det helt enkelt oförskämt jävligt kul. Litteratur fanns inte ens på månens baksida.

Jag charmas och fascineras av det rastlösa sökandet som ömsom leder rakt in i klassikerhyllan – vi pratar trots allt om mannen som gjorde den första rock-lp:n på svenska – och ömsom förlorar sig i navelskådande flumexperiment och med tiden gjorde så bredbent lunkgung att Gotlands reservförråd av bandanas imploderade.

Han experimenterade med rosa jeans och damfrisyr medan Bowie fortfarande lärde sig stava ”androgyn”. Han kastade sig obekymrat mellan Brecht och Alice Tegnér och uppfann ett nytt svenskt rockspråk med varje ny låt. Och allt verkar han ha gjort på känn, sökande, trevande, full av visioner men oförmögen att formulera dem.

Använda ord som inte är så fina men som man har runt omkring sej i vardagen för att få dem att smälta in i musiken. ”De e bra de e bra de bra, de e fint de e fint” till exempel. Eller ”den dan som var före förrgår”. Det svänger.

Eller inte.

Med tanke på hur ointresserad Pugh verkar vara av världens världsligheter är det kanske inte att undra på att det är en sällsynt dåligt korrläst bok där musikerkollegor och lp-titlar är felstavade (Lasse Wallander, Pugish) och att den här matematiken inte gärna kan ha varit gångbar ens på det obekymrade sjuttiotalet:

Här bju’r man på Bjurman.

Av Kalle Lind

den 2013-04-17

i blogg

I tidningen Kapten Stofil 33 (a.k.a. Hans Arnold-numret) finns en notis saxad från Aftonbladet 1968. Den handlar om 54-åriga änkefru Ruth Bjurman som, trots sin så kallat höga ålder, var sekreterare i och grundare av popgruppen Slam Creepers fanclub. Ruth Bjurman drev tydligen en tobaksaffär i Falun och hade en tjugoårig son som lärt känna popbandet från näraliggande Vansbro. Det ena hade gett det andra och plötsligt hade Slam Creepers till och med ägnat henne en lp: Dedicated to Sweet Ruth.

I Aftonbladet/Kapten Stofil-artikeln citeras fru Bjurman med en fråga som med säkerhet var mer tankeväckande då än nu: ”Varför skulle bara tonåringar tycka om pop?” (Idag hade samma fråga ställts utan ”bara”.)

Ja, vad som hände med Slam Creepers vet vi alla: sångaren kom att göra musikalen Spök, långfilmen Strul och cd-samlingen Skifs, resten av bandet gick väl troligen tillbaka till sågverket.

Men frågan som väcks hos mig är istället: kan denna Ruth Bjurman ha nånting med Aftonbladets rockskribent och New York-korre Per Bjurman att göra? Så himla långt är det inte mellan Ruths Falun och Pers Borlänge. Per Bjurman är född 1967 och skulle i princip kunna vara Ruths barnbarn, dock har han brodern Ola, född 1962, vilket skulle betyda att Ruths son fick barn vid fjorton års ålder. Men även Ola Bjurman har vigt sitt liv åt rock och blues – han har gett ut ett antal plattor i eget namn – så det känns inte orimligt att det skulle finnas en släkt av rockmasar och blueskullor.

Det här är förstås bara som jag spekulerar. Något ska man fylla sin tid med.

Över åkern åker Åkar-Åke.

Av Kalle Lind

den 2012-09-21

i blogg

Svenskt sjuttital var en tid för män med gitarr och munspelsställ som hellre frågade Dylan än sina egna pappor om råd. Pugh var den förste, Lundell blev den störste, Wiehe den bredaste, Kjell Höglund och John Holm finsmakarfavoriter och Lalla Hansson glömdes bort strax efter att han magiskt plockat fram ett munspel ur sin tomma slitna flicka. Frågar ni mig är Ola Magnell den bäste.

Magnell skyr den storvulna romantiken hos Lundell eller knutna näven hos Wiehe. Hans sånger ”vrenskas” och han framstår som introvert, nojig och liten i världen. Ingen svensk lyriker kan ha använt olika varianter av ”neuros” så ofta i sina texter.

Jag är ställd av komplimanger och vacklar av kritik

Jag kånkar kring förgiftad last på vägen

Jag dricker men Gud förlåter mig nog

Det är bara genom dimmor som jag går

Det är alltid dagen efter och nästan alltid lika långt till vår

Och varje liv som släcks av sorg och bitterhet och tvång

ger mig nåt att tänka på och en och annan sång

Men vad som särskilt skiljer Magnell från generationskamraterna är humorn. Ibland en ordvrängarhumor som luktar lika mycket Ramel som Dylan och Lennon. ”Elegi över gårdagens vedermödor i blåbärsskogen med ty åtföljande lumbago” lyder i sin helhet:

Jag plockade lingon och blåbär igår

Jag kröp efter marken ett slag

Så ont som det varit om blåbär i år

det har jag i ryggen idag

Men ännu oftare är det en humor i defensiv desperation, manikerns vildsinta associerande inför galgen och atomkatastrofen:

Över åkern åker Åkar-Åke i en gammal skraltig traktor

I fonden står en jättelik, ja monstruös reaktor

En osäker faktor – en osäker faktor!

Fast du röker psykobraj och fast du super som ett svin

är det inte därför himlen färgas grön och gredelin

De gycklar med vår jord och våra liv, jag lovar och svär

så sant jag är neurotiker och Synnergren en pundig militär

(Stig Synnergren var ÖB 1970 – 78, odödliggjord också genom Gudibrallans ”Sosse”: ”Ännu mera vapen över stock och sten/ Bas för hela skiten är sossen Synnergren”.)

Det truliga struliga underhundsperspektivet och det bräckliga jag som för ordet i låtarna gör Magnell mer till förlorarnas talesman än de segervissas anförare. Det politiska perspektivet finns där genomgående, men det handlar alltid om människans ynklighet inför Makterna och sällan om folkets snara enande:

Rulltrappan rullar – vi plågas av musik som söver

Rulltrappan rullar – de får oss att vilja ha en massa skit vi inte behöver

Rulltrappan rullar – krossa kapitalet!

Vi behöver inga prylar, vi behöver inte skvalet

Men en boning i sig själv måste man ha

I häftet till tribut-cd:n Påtalåtar (med bidrag från Winnerbäck, Sundström och Dregen) skriver Håkan Lahger om Magnells publik en kväll på Big Ben i Stockholm:

Till skillnad mot [Lasse] Tennanders kvinnor i nystrukna blusar som sitter i stearinljusets sken och sippar på ett glas rött utgörs Magnells stammisar av långhåriga killar i cowboyboots, tatuerade nallebjörnar som ser ut att ha gått vilse på väg till en hårdrockskonsert. […]

När ”Rulltrappan” kommer dunkar en kille knytnäven mot sitt bröst, armlänkar och halskedjor skramlar, han sjunger med i avslutningsraderna ”En boning i sig själv måste man ha” och betraktar sin kompis med en öm och samtidigt uppfordrande blick.

Bilden av mannen som kombinerar ett hotfullt yttre med insikten om sin egen skörhet, som blottar sin längtan efter trygghet bland alfahannarna omkring sig, går rakt in i bröstkorgen på en gammal ironiker. Inget får mig mer på fall än folk som nänns slita ut sitt hjärta till allmänt beskådande. Gör de det dessutom till en låt tryfferad med intrikata rim och ordlekar så känner jag hopp för mänskligheten.

Pimme kan inte prata!

Av Kalle Lind

den 2012-09-09

i blogg

Det enda som hörs

och det enda som stör

och det enda som egentligen lever

I mitt nya hem

I mitt nya liv

är det faktiskt hon som bestämmer

Hon är Moder Dator

Allas vår mor

Den nya tidens centrala punkt

Hon korrigerar ditt

mentala system

så du passar in i tidens gång

Det är en text som många som varit unga efter 1980 har nån sorts relation till. Framkallar vi några snapshots från vår adolescens kan vi antagligen visualisera ett gäng unga människor som sluter sina svartmålade ögon och sjunger Ebba Gröns Mental istid med sammanbitet gravallvar, kanske i en busskur, i väntan på en buss som aldrig kommer.

Jag gissar att offentliga trappor och torg än idag befolkas av ynglingar och ynglingor som sjunger att ”den nya tiden / den kom ju så fort / mitt liv fladdrar sakta förbi på ett daa-taaa-kort”.

Jag fattade aldrig vad ett datakort var för nåt. Nånting säger mig att Thåström inte heller hade kunnat redogöra för hur ett datakort är konstruerat.

Mental istid är en ganska typisk skräckvision från sjuttio- och det tidiga åttiotalet, när datorer gärna sågs som hot, nånting som skulle vara Storebror tillhanda när han förvandlade våra känslor och tankar till lättkontrollerbara nuffror i ett chip.

Föga anade väl Thåström då att folk trettio år senare självmant skulle lägga upp sina innersta tankar – ”Fint väder! Härligt!” – till allmänt beskådande och myndigheternas arkiverande på datanätet.

Visst kan man ha roligt åt datadystopin i Mental istid, men inte utan att vara historiskt arrogant. Mer anmärkningsvärt än skräckvisionen är Stortåns betoning: ”Moder Datór”. Så heter det väl inte? Så har man väl aldrig sagt? Eller?

Vän av ordning invänder nu: men det är ju för rimmets skull! Rätt uttalat skulle det ju inte rimma på ”allas vår mor”! Ha! säger då besserwissern och retstickan. Letar vi upp Vad tror du hon vill ha? – den version som ligger på Imperiets liveplatta 2:a augusti 1985 – så hittar vi samma märkliga uttal där:

Hon läser tidningar om behov av kurator

Att vi behöver en hjärtsimulator

till en nation fast i respirator

Det har hon sett på sin hemdatór

(Låten ligger i sin originalversion på en av singlarna med Rymdimperiet, hobbybandet som transformerades till heltidsbandet Imperiet, åttiotalets Kent. Där finns dock inte raden om hemdatorn med över huvud taget.)

Och den här gången kan man omöjligen skylla på att det rimmar bättre så: som synes hade det rimmat bättre mot de andra raderna om Pimme valt det vanliga uttalet. Allting tyder på att tigertämjaren från Rågsved så sent som 1985 trodde att det hette ”datór”. Troligen sa han också ”traktór” och ”doktór”.

Fast, okej, kanske är det jag som hör med illvilliga öron. Kanske sjunger han ”hem-daa-aa-to-oo-or”. Men fem år tidigare sjöng han garanterat ”Moder Datór”, och innan jag är för tyken mot en gammal hjälte frågar jag läsekretsen: har den betoningen nånsin varit den gängse? Eller är det helt en eftergift år nödrimmet?

Litteraturåret 2011 – en kort sammanfattning.

Av Kalle Lind

den 2012-08-29

i blogg

1891: Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding debuterade båda, hon med Gösta Berlings saga och han med Guitar och dragharmonika. Båda blir succéer och strax också klassiker. Samma år skiljer sig August Strindberg från Siri von Essen, ett äktenskap som resulterat i storslagna hatkärleksskildringar som Giftas, En dåres försvarstal och Fadren.

1945: Astrid Lindgren ger ut Pippi Långstrump, Tove Jansson ger ut första Mumintrollen, Lennart Hellsing, Povel Ramel och Martha Sandwall-Bergström (Kulla-Gulla) bokdebuterar.

2011: minst tre böcker ges ut som berättar att Ian Haugland, trummisen i Europe, har en osedvanligt lång förhud.

Europes gitarrist Kjell ”Kee Marcello” Lövbom redogör i Rockstjärnan Gud glömde (2011) för hur Haugland i en hotellobby lagt sig i en diskussion om könssjukdomar genom att skrika ”I don’t need no condoms!”:

Ian ställde sig upp och nu tittade alla på honom. Han fiskade upp en gummisnodd ur bakfickan och drog sedan ner byxorna och kalsongerna till anklarna.

”This is why I don’t need no condoms”, sa han. Han tog tag i förhuden och drog ut den häpnadsväckande långt. Sedan slog han en knut med gummisnodden runt den. Han pekade stolt på sin smällkaramell och sa med ett stort leende: ”This is what I call safe sex!”

Anders Tengner – före detta chefredaktör för Okej – fick hänga med Europe på turné, avlönad av deras manegement, för att skriva en bok om hur jämrans bra Europe var. I sina memoarer Access all areas (2011) minns han sig tillbaka backstage:

Ian visade sitt bästa partytrick. Han knep åt runt förhuden och fyllde den med kiss. Snorren svällde upp som en ballong. Det här visade han oss ibland. Ett mycket olämpligt tillfälle hade varit i USA under någon middag med skivbolagsbossen och hans fru. Ian blev pruttfull och ville skoja lite med sällskapet, så han fyllde sin förhud inne på toa och knallade ut med snoppen i vädret. Vid bordet såg John Levén vad han höll på med och slog förfasat ur med handen. ”Vad fan gör du?” Ian tappade greppet och kisset skvätte lite varstans.

Samma historia återberättas också i Mattias Klings Only young twice: historien om Europe (2011). Där får man också veta att förhuden är ”så generöst tilltagen att den tydligen kan rymma 19 ölkapsyler”. Kling låter Haugland själv kommentera incidenten med partytricket och skivbolagsbossen:

När jag la pitten över Jompa Levéns axel blev han så rädd att han slog till mig med handen. Då tappade jag greppet om förhuden och pisset flög ut över bordet och … Ja, det är möjligt att vissa personer fick några stänk på sig.

Ur Sverigearkivet.

Av Kalle Lind

den 2012-08-13

i blogg

De hemlösas tidning i Göteborgs- och Öresundsregionen heter Faktum. Jag är glad över att vara krönikör i Malmöupplagan. Nummer #117 som kom i sommarens början hade Sverigetema och pryddes av Malena Ernman i valkyriemundering. För ovanlighetens skull sorterade också min text in under temat.

Jag bläddrar i min skivsamling – jag har fortfarande fler låtar på cd än på spellistor – för att se vilken bild som tecknas av Sverige där. De flesta låtmakare verkar rörande överens: Sverige är inget vidare festligt land att leva i. Svensken är en stel och fyrkantig sälle.

I Hasseåtages revy ”Gula Hund” från 1964 (det ska sägas från början: min skivsamling är inte den hetaste) finns en sketch där jätteensemblen spelar en romsk familj som försöker assimileras. Numret mynnar ut i en vemodig ballad som knytnävssmockar den svenska självgodheten i veka livet:

Ljuva dröm att som en svensk se ut

Att få lära sig att veta hut

Det är en nåd att stilla bedja om:

Att få bli så jävla bra som dom!

Balladen övergår sedan i ”Du gamla, du fria” i zigeunerrytm. Sånt var kontroversiellt 1964. Och i somliga kretsar även nu.

Självtillräckligheten – Sverige som ett land som glänser av sin egen förträfflighet – desarmeras också av Ebba Grön. I låten ”Schweden Schweden” spottar Thåström ur sig etterstinna sarkasmer:

Vilken tur lilla jag har haft, jag känner mig så hedrad

Att få växa upp i ditt sköte är ett privilegium som få har haft

Så tack mor och far, tack mina lärare

och tack alla vi – alla vi som har det så bra!

Refrängen är en fråga ställd i desperation: ”Sverige Sverige fosterland – säg mig, är det verkligen sant?”

Annars är temat ofta den svenska försagdheten och fegheten. Kent kallar Sverige ”en tiger som skäms”, Bob hund beskriver förvirringskänslan i ett land med ”osvensk stämning / konstig stämning” och ”gamla fördomar / nya fördomar”, där sångaren själv står med en ”papperspåse / på mitt huvud”, rädd att se, rädd att synas.

Och så återkommer förstås idén om svenskar som ett särskilt fantasilöst och inrutat folk. Björn Afzelius (kom ihåg: jag har aldrig kallat min musiksmak hipp – alla coola katter och hundar i samlingen räknas som ett olycksfall i arbetet) hävdar att ”byråkraten i min skalle / han får sitt i detta land / sinnligheten den får sitt nån annanstans”.

I övrigt verkar svenskens utmärkande karaktärsdrag vara tungsinnet. I sin stora fresk ”Vintersaga” målar Ted Ström upp ögonblicksbilder från ett kallt land:

Tradarfik i Docksta i motorvägens skugga

En överdos på Skärholmens station

Insnöade vägar nånstans på Österlen

Och fyllan växer till på Mommas krog

Refrängen är lika logisk som eländig: ”Det är då som det stora vemodet rullar in / Och från havet blåser en isande, gråkall vind”. ”Vintersaga” har sjungits in av både Monica Törnell och Jerry Williams, som bägge understryker låtens mollstämning med sång som närmar sig ångestskrin.

Tanken på ett Sverige på väg in i ett angivar-och-övervakningssamhälle återkommer ofta, särskilt på åttiotalet, långt innan dagens FRA- och IPRED-lagar röstats igenom av en gråtande Fredrick Federley. Eddie Meduza (jag är från Eslöv, det är därför) beskriver ett 1984-samhälle på en motorväg till helvetet:

Myndigheterna och datan

kikar i ditt nyckelhål

Slå tillbaks nu innan Satan

bränner friheten på bål

Sverige – vart e’ vi på väg

Sverige – svensken har blivit feg

Sverige, varför stod du och teg?

Det är alltså ingen särskilt munter bild av Svea Rike som tecknas i vis- och poplyriken och man kan bli klassiskt svenskt självmordsbenägen för mindre. Men samtidigt – alla dessa låtar visar också att Sverige är ett land där man faktiskt får ifrågasätta nationen, vägra patriotisk stolthet, skända flaggan, spela nationalsången till utländska rytmer. Så paradoxalt nog gör alla de där låtarna mig ganska nöjd med mitt fosterland.

Plankad musik.

Av Kalle Lind

den 2012-03-05

i blogg

För tillfället jobbar jag på P4 Radio Malmöhus. Titeln är ”bisittare”. Jag ser mig lite som en blandning av Paul Schaffer och ugglan Helge. Idag diskuterade vi låtplagiat apropå ett par låtar i lördagens Melodifestivalen (det är som sagt P4): Andreas Johnsons bidrag påminner en smula om Suedes ”Beautiful ones” och Christer&Lottas ”Don’t let me down” för tankarna till en låt med samma namn, skriven av ett obskyrt Liverpoolband för dryga fyrtio år sen – vilka vi snart ska återkomma till.

Vi hade en musikvetare med i studion: Thomas Olsson. Det är ofta roligt att plocka in akademiker i såna här diskussioner därför att de gärna svarar på tvärs mot vad folk förväntar sig: på samma vis som ingen språkvetare skulle drista sig till att berätta för folk hur de ska tala och skriva utan intresserar sig för hur språket faktiskt används, så kunde vår musikvetare dementera de flesta föreställningar om vad som är plagiat och ej.

Den spridda föreställningen ”man får stjäla fyra takter från en annan bit, det säger de ingenting om” kunde han så klart avfärda rakt av. Myten har troligen sitt ursprung i, eller blev i alla fall spridd genom, Martin Ljungs ”Rock-Fnykis”-monolog 1958 (tyvärr hittar jag bara andra hälften på nätet).

I själva verket ”får” man stjäla hur många takter som helst, alternativt inga. Det är svårt att ta patent på toner som ligger bredvid varann på ett klaviatur. Det är svårt att bevisa att man uppfunnit ett ljud eller ens en kombination av ljud. För att kunna hävda att något är stulet så måste man kunna påvisa att man själv har uppfunnit nåt. Hur många populärmusikkompositörer kan göra det? Hur många konstmusikkompositörer?

Nu finns det för all del prejudicerande fall där kompositörer faktiskt har fått rätt när de hävdat att andra melodimakare plagierat dem. Ett exempel vi tog upp i programmet:

Neil Innes – även känd som Ron Nasty – var en popmakare i gränslandet psykedelia-parodi, en typisk sextiotalsfigur som blev kompis med Eric Idle från Monty Python. Innes gjorde alla Beatlespastischerna i Beatlesparodibandet ”The Rutles”, som visade sig för världen i diverse mockumentärer, mest känd ”All we need is cash” (1978). Han gjorde det så bra att åtminstone ”Ouch!” (Help!) hamnade på bootlegutgåvor med The Beatles.

Men Innes skrev även andra slags låtar, fortfarande i en komisk tradition. På ”Monty Python – live at Hollywood Bowl” – scenshowen dit Innes kallats in för att underhålla medan pythönerna bytte drag – framför han den finstämda nonsensballaden ”How sweet to be an idiot”. Melodin i den kom senare att påminna alldeles otroligt mycket om den i Oasis ”Whatever”.

Faktum är att melodierna påminde så mycket om varann att Neil Innes framgångsrikt stämde Noel Gallagher och fick loss en vagnslast pund för sveda och värk.

Det tyckte vår musikexpert inte att han var värd. Han hade krävt högre verkshöjd om han hade varit domaren.

Själv tycker jag det roliga i anekdoten är att Oasis, som skyllts för att planka och vara ett andra klassens Beatles, i själva verket plankat Beatles meste pastischmakare. Vilket snarare torde göra dem till ett tredje klassens Beatles.

Halvimponerade föräldrar.

Av Kalle Lind

den 2012-01-24

i blogg

Jag for på semester för en tids sen och satte då i mig Kjell ”Kee Marcello” Lövboms hedonistiska levnadssaga Rockstjärnan som Gud glömde. Jag är lutheran. Kee Marcello unnar jag mig bara på semestern; nu är jag hemma i gråslasket och läser Thage G. Petersons memoarer.

Bland Kjells/Kees hundratals anekdoter om snöiga näsor och giriga managers och Ian Hauglands långa förhud (21 kapsyler!) och kvinnor som behärskar den ädla konsten undervattensfellatio, är det en som får särskilt fäste i mig. Kee försöker regelbundet förklara för sina socialdemokratiska västerbottniska föräldrar vilket lyckat liv han lever, och de är glada så länge han mår bra. Han redogör för USA-turnéer och möten med Lemmy och Bono och mamman nickar och säger ”vad bra, Kjell”.

En enda gång märker han att mamman blir ärligt imponerad. Det är när hon förstår att Kee känner Nisse Landgren.

Det påminner mig om en föregivet självbiografisk Åsa Grennvall-serie. Seriens Åsa försöker berätta för sin pappa att hon har gett ut si och så många album, fått si och så många stipendier, fått si och så positiva recensioner. Pappan sitter ointresserat kallsinnig. När Åsa i en bisats råkar nämna att hon via Svenska Serieakademien har träffat Arne Hegerfors bror (Sture, akademiens president) tänder pappan på alla åtta: ”Det var som fan! Känner du Arne Hegerfors bror?”

Det påminner mig för övrigt också om en passage i Jan Guillous memoarer. Guillou träffar Pierre Schori – kabinettssekreterare med ett imponerande internationellt kontaktnät – på krogen för att få lite insiderinfo från verklighetens Peter Sorman. Efteråt visar Schoris livvakter för absolut enda gången nåt som liknar beundran: ”Känner du Jan Guillou?” Schori svarar: ”Självklart.”

Då hade de där livvakterna antagligen också sett sitt skyddsobjekt i samröre med diverse utrikesministrar, premiärministrar, statsministrar och diktatorer. Ingen av dem hade dock skrivit om en agent som hette Röd Tupp.

Det påminner mig dessutom om en historia ur verkligheten som en skådespelare berättade för mig en gång. Han erkände att han hade ett visst bekräftelsebehov och antydde att det berodde på att hans föräldrar aldrig riktigt noterat att han fanns.

En gång tävlade han och en kollega om vem som hade mest ointresserade föräldrar. De spelade huvudrollerna i samma pjäs. Efter premiärföreställningen träffade de respektive föräldrapar.

Min skådespelarbekant räknade kallt med att vinna tävlingen när han berättade för kollegan att hans föräldrar på frågan ”vad tyckte ni?” hade svarat ”mm”. Kollegan replikerade: ”Då vann jag. Mina sa: ’Har du bilnycklarna?'”

Varför känns det bara tomt när man är full?

Av Kalle Lind

den 2011-02-04

i blogg

För evigheter sen – när tid inte var en bristvara i mitt liv – satte jag mig att lista mina hundra favoritfilmer och skrev sen en halv essä om var och en. Detta gjorde jag av samma skäl som folk filmar när de lägger snoppen mellan hamburgerbröd och sen hystar ut på Internet – för att jag kunde.

Texterna finns att läsa nånstans där i cyberhålet, dock under pseudonym. Den historien tar vi när den är preskriberad.

När jag kollar listan idag så är jag överens med mig själv till, säg, 75%. Andra filmer har så klart tillkommit, och när jag tänker på det i efterhand så var kanske inte Ocean’s eleven så cool som jag tyckte när jag såg den i San Fransisco 2001. Men annars gillar jag att jag medvetet lagt Apocalypse now och Citizen Kane – två av historiens mest sönderhyllade filmer – på plats 99 och 100.

Det jag ångrar mest är naturligtvis att jag var så snål mot Ett anständigt liv. Plats 52 är ingen rättvis plats för en film som får det att stocka sig i halsen bara jag nämner dess namn. Hade det gått att ligga med Ett anständigt liv – och framför allt: hade det gått att ligga med den utan otäcka sjukdomar som påföljd – så hade jag gjort det.

Det är den smutsigaste och trasigaste och solkigaste film jag sett, men en film som bärs fram av Stefan Jarls heliga vrede och som tvingar en att inte vända bort blicken. Och mitt bland alla snapshots av mänskligt förfall i sista stadiet, av snubbar som ser ut som slitna femtiåringar vid 27 års ålder, av såriga armar och tablettsvullna kinder, finns strimmor av ljus. Stoffe går med tjej och barn på Skansen, Kenta åker till Norrland med pysen och pratar pannkakor.

Framför allt har di däringa narkomanerna en tendens att spotta ur sej oneliners som Lars Norén skulle hänga ut ytterligare några gamla samarbetspartners för:

”Hajar du att man blir smådeppad när du ligger och dör överallt i hela stan?”

”Jag kommer inte ihåg alla detaljer, men så jävla otrevlig tror jag inte att jag vart.”

”Hur fan kan man bo i Umeå?”
”Det är lätt hänt.”

”Jamen, fan, jag hörde att bukspotten gick åt helvete på dig, din luffare!”

”Så tog jag en firre i 4-5 dar så där. Då kände jag ingenting. Men till slut så hjälpte inte ens horset.”

”Hej älskling, det är jag! Hur har det gått på stritan idag då? Hur många torskar har du kvar?”

”Det var en jävla gemenskap då alltså. Det var ingen som tog en klunk Villa Franca ens en gång från nån annan utan att fråga alltså, men nu när dom ligger lila och inte kan andas och håller på och dör på muggen på T-centan så går dom och plockar i fickorna på dom för att få pengar alltså!”

”Ska du ner på Torget?”
”Ja, jag måste ha verktyg. Ska bara måla mig först, i fall jag får en torsk på vägen.”

”Ringer dom hem till dig och säger när jag dör och så där?”

Att Stefan Jarl har ett Budskap och vill göra en Poäng är han den sista att sticka under stol med. Inklippta bilder från slakterier och råttskrik på ljudbandet ligger troligen inte där av en slump. Det är antagligen inte heller så att kameran bara råkade gå när Stoffe lagt sig att sova på en sopsäck med texten ”Sverige hjälper”.

Men jag köper det. Det är en icke-moraliserande film. Det är en film som anklagar, men som låter bli att självgott förklara hur man borde ha gjort istället. Det är en film som, paradoxalt nog, gör mig ganska upplyft. Inte minst för att det går en skön rysning i mig varje gång Kenta Gustafsson är i bild.

På ett vis är det inte så märkligt att Kenta med tiden blev nån sorts alternativ folkhjälte. På ett annat vis är det naturligtvis utomordentligt märkligt.

Hans medverkan i schlager-SM 1980 är en klassiker: T-shirten med sextinian och den snabba kontringen när Bengt Bedrup frågar hur han har det med spriten. Men även låten Kenta sjöng – ”Utan att fråga” – är ett fascinerande exempel på när Sverige är som bäst. När vi släpper fram transsexuella att ta emot guldbaggar ur kulturministerns hand, när utvecklingsstörda får hämta tevekristaller på scenen och när luggslitna brajrökare sjunger till Anders Berglunds orkester:

Var har elden lärt sej brinna?
Varför rasar jämt visionerna omkull?
Måste drömmarna försvinna?
Varför känns det bara tomt när man är full?

Görsen?!?

Av Kalle Lind

den 2011-01-23

i blogg

Låg och nynnade gonattvisor för min yngste. Efter önskerepertoaren – ett ganska förutsägbart potpurri på ”Björnen sover”, ”Bä bä vita lamm” och ”Lille katt” – går vi ibland över på såna låtar som exekutören själv uppskattar mest. Det brukar bli ”Blues för Fatumeh” och ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull”. Ikväll blev det av någon anledning ett lite modernare, närmast nutida, alster: ”Fula gubbar” av Magnus Uggla från 1986.

Det är på det hela taget en ganska begriplig låt. När jag först konfronterades med den som elvaåring förbryllades jag av begrepp som ”prostatit” och ”segla breda”; nu är jag plågsamt medveten om både gubbsjukdomar och östermalmska. Vad som däremot bara känns konstigare för varje gång jag lyssnar på den – typ vart tredje år – är sticket:

Häromdan
så var det pensionärsfest ner på stan
Ja, där var Bertil, Terje, Ardy, Coco, Claes,
Anders, Gunnar, Fredrik, Christer, Görsen, Lars,
ja, där var alla gamla gubbar

Vad är det för en konstig lista? Syftar den på nån sorts verklighet? Jag vill minnas att vuxna omkring mej när låten var ny hävdade att ”Ardy” måste vara synonym med Ardy Strüwer (oftast med argumentet ”vilken Ardy skulle det annars vara?”).

Jag tror för all del inte att Ardy Strüwer mår fysiskt illa vid tanken på att ha yngre damer omkring sej (män på 60+ som bär bandana till vardags ser sej ofta som unga i själen, och män på 60+ som ser sej själva som unga i själen brukar ofta ta det som en intäkt för att ligga med sin dotters kompisar), men fortfarande är då Ardy den enda identifierbara verklighetsförlagan i uppräkningen.

Eller okej, om det nu är Strüwer så skulle ju Lars kunna åsyfta dennes gamle slapstickkompis Lasse Åberg. Men hans gubbsjuka började väl först märkas nånstans vid Den ofrivillige golfaren? Det var väl då man började fundera på att Stig-Helmers motspelerskor liksom stannade kvar i ålder medan Åbergs egen mustasch blev allt mer askgrå?

Men de andra då? Terje? Coco? Och framför allt – Görsen? Vilka är de? Det kan så klart vara fråga om rena fantasifoster, men så sjuk fantasi har väl inte Magnus Uggla att han hittar på namnet Görsen? Den där uppräkningen har en så konstig plats i låten – mitt i det detaljrika frossandet i stackars medelålders disco-Kajs ålderskrämpor kommer nån sorts katalogaria – att det känns som om den är en passning till någon. Men till vem?

Detta har jag alltså funderat på till och från i tjugofem år. Det hade så klart varit skönt att ha annat att fundera på de närmaste tjugofem åren. Har nån info i ämnet så kläm fram med den.