Etikett: modern musik

Rubiner för svin del 3: Ebba-grön på området.

den 2008-08-05

I boken Inget är som drogen (med sin mängd av alternativa titlar, alla innehållande ”hasch”) använder arkitekten Allan Rubin samma guilt-by-association-bevisföring som gjorde McCarthys amerikanska femtital till en härva av paranoja och självcensur.

Hans metod går mycket ut på att han a) går in i en skivaffär, b) noterar att skivaffären säljer skivor med specifika grupper, c) noterar att skivaffären också säljer armmärken med hampablad, d) påstår att grupperna är drogskadade.

Likadant gör han med klottret. Alla inringade a:n – anarkistsymbolen – blir i sej drogskadade och legaliseringsbenägna, eftersom somligt klotter med inringade a:n är pro-legalisering.

Han har kommit över ett exemplar av punkfanzinet KLOAK STANK och hänger inte, till skillnad från alla andra, upp sej på särskrivningen utan på innehållet. Han citerar en sida med en diktartad, stream-of-consiousnessdrapa mot samhället, i spåren från beatnik och cut-up:

VÅGA VÄGRA VÄRNPLIKT Ställ inte upp för MILITÄRISMEN (sic!) utan vägra ge ditt LIV som KANONMAT… utan SLÅS (sic!) för fred… VÄGRA LYDA Ifråga sätt (sic!) allt som SVINEN säger TILL DIG… RIV ALLA FÄNGELSER… DU KAN ÄNDRA PÅ ALLT… GÅ SAMMAN OCH BÖRJA SLÅSS FÖR ETT BÄTTRE LIV… BEFRIA ALLA… KÄRLEK & UPPROR… LEVE FANTASIN… LEVE ANARKIN… LEVE B.F.F. (Beväpnad FörortsFront, min anm.)

Det här skulle kanske jag karakterisera som naivt men ärligt. Rubin kallar det ”en fullständig redovisning av vad anarki i drogbetingad tappning står för”. (Magnus Jonsson, redaktör för Kloak Stank, är idag frilansfotograf med inriktning på tredje världen.)

I samma stycke skriver Rubin:

Den som fortfarande känner sig osäker om det verkligen finns samband mellan drogen och den samhällsupplösande viljan uppmanas att studera EBBA GRÖNs aktuella skiva ´We are only in it for the drugs´. Låtarnas rubriker avslöjar vad drogkulturen uppmanar till: ´Totalvägra´, ´Sno från dom rika´ och ´Beväpna er´. På en annan skiva sjunger man ´häng Gud´.

Rubin besitter samma ovilja och oförmåga att tolka bilder och förstå frustration som Erik Zsiga, nyliberalen som dansade för några somrar sen med boken Popvänstern där han ogenerat kopplade ihop Ken och Linda Skugge.

Den som bemödat sej att läsa texten till ”Häng Gud” vet att den är ett stycke gymnasial religionskritik:

Gud e fascist
Gud e rasist
För Gud gillar inte fattiga
och Gud gillar inte svartingar
Och inte fan gillar han dej
Han har glömt dej för längesen

Det är ö.h.t. roligt att läsa om Ebba Gröns farlighet 2008. I backspegeln framstår ju Ebba främst som en något hippare och förortsskitigare förlängning av proggrörelsen, med proggcovers på repertoaren och uppmaningar som ”Köp Hallbladet!” på innerkonvoluten, långt ifrån den riktigt storstadscyniska heroinchica Bahnhof Zoo-punkgrenen.

Rubin hävdar alltså att totalvägran är en samhällsupplösande handling (vilket t.ex. måste komma som en nyhet för buddhister och Jehovas vittnen). Och det är också farligt på sikt! Allan Rubin:

Många av dessa vapenvägrande haschdrabbade placeras då i s k vapenfri tjänst, vilket ofta innebär arbete på lekis eller dagis. Denna är bakgrunden för många i denna nya kategori barnvårdare – nittonåriga grabbar med långt hår och hippieliknande klädsel, som nu sätts att ta hand om våra barn – det värdefullaste vi har!

Rubin går sen igenom P3-programmet Ny våg, som var SR:s punkfäste under några tidiga stormiga år på åttitalet. Rubin citerar ett antal framförda texter som ”blev en otäck illustration av drogkulturens samverkan med etablissemanget”:

Guds barn – era jävla barn
(Pissoir)

Ja knugens kuk – knugens kuk
Alla vill vi se knugens kuk
Veta hur den e – knugens kuk
(Kriminella gitarrer)

Det hände igår när jag knullade min hund
Dom har alltid spottat på mig
Dom satt där och äcklade sig mitt på ljusan dan
Idag har jag gjort det
och jag sköt och sköt och sköt
Idag har jag gjort det
(Dom dummaste)

I programmet spelades dessutom Ebba Gröns gamla anthem ”Skjut en snut”. Rubin redogör indignerat för Radionämndens beslut att inte fälla programmet för att ha spelat dessa låtar, och hakar speciellt upp sej på Radionämndens formulering att programmet riktar sej till ”en ungdomlig publik med speciellt intresse för den musikgenre som kallas punkrock”.

Rubin – och se framför er hur blodådrorna i arkitektpannan reser sej till bergskedjor – skriver:

Speciellt intresse för denna musikgenre – inte är det en musikgenre det handlar om, snarare en droggenre.

I en mening stannar Rubin upp och hämtar andan. Kanske han trots allt inser att han är en fyrtisjuårig husritare, kanske han till och med inser att hans överreaktion tangerat hysterin:

Kanske kan det här tyckas att jag alltför snabbt förknippar programmet och dess budskap med drogkulturen.

Men lika snabbt är Allan på banan igen och förklarar inte bara hur ”ungdomen” fungerar utan också hur den bör fungera:

Ungdomen har ju alltid stått för revolt och tagit avstånd från auktoriteter som kungahus, kyrka och polismakt, och även från etablissemangets gängse moraliska lagar. Men när detta ifrågasättande sker genom att diskutera knugens kuk, tala om ”Guds jävla barn”, uppmana till ”skjut en snut” och att knulla sin hund, då ser jag detta som ett tecken på en primitivisering, en oförmåga att ge protesten ett konstruktivt uttryck.

Namninsamlingar, klassråd och påtryckningar på din lokala Barn-och-Utbildningsnämndsordförande: ja. Frustrerade utrop och könsord: nej.

I den fortsatta texten ondgör sej Rubin över att Ebba Grön mottagit ett stipendium på 50 papp från Statens Kulturråd:

Man kan undra över hur mycket dessa etablissemangets representanter agerar som en följd av aningslöshet – och hur mycket som beror på att man av någon anledning känner värdegemenskap med drogkulturen.

Visst kan man undra det. Man gör sig lätt löjlig när man gör det bara.

Särskilt upphängd är Rubin på Ebbas cover på Dag Vag-låten ”Flyger”, ”som helt oförtäckt och bejakande beskriver en flyg-drog-upplevelse” (på ett annat ställe skriver han på insinuant svengelska: ”är det en ´drogtrip´ låten skildrar?”).

Här blir den puritanska tankevärlden som mest fascinerande: texten i fråga skildrar absolut en människa som flyger – ”jag flyger fram och prövar mina vingar” – men ingenstans nämns den minsta lilla illegala substans och VAD SPELAR DET FÖR ROLL?

Måhända skildrar låten nåt slags preparatbaserad lustkänsla – ”ja tittar ner å ja ser en massa måssa/ de känns så skönt ja de känns så skönt att jag nästan får frossa” – men en inte oväsentlig ingrediens i lyrik (och motsvarande) är ju tolkningsmöjligheterna.

Jag håller det så klart inte för omöjligt att Stig Vig var pårökt när han skrev ner orden – varför skulle han inte ha varit det just då? – men på vilket sätt gör det låten moraliskt tveksam?

Texten innehåller inte ens en uppmaning att pröva själv. Den skildrar ett jag som flyger över några hustak och tycker det är mysigt. Jag vill minnas att Stig Vig sedermera la låten på sin barnskiva Stickan & 2 Till. I kontexten barnlåtar – mazurkadansande gurkor, prickiga hästar och pyjamasklädda bananer – handlar den då fortfarande om det Rubin påstår? Och har det nån som helst betydelse?

Vem fan börjar röka hasch för att Stig Vig ser en massa ”måssa”? Allan? Läser du, Allan? Svara mej – jag undrar ärligt.

Ny sommarserie: Rubiner för svin.

Av Kalle Lind

den 2008-08-01

i blogg

På måndag skjuter den fart, En man med ett skäggs sprillans nya sommarföljetong. Liksom i fallet Henning Sjöström rör det sej om en bok i genren ”helt jävla knäpp litteratur”.

Liksom i fallet Henning Sjöström är det svårt att säja om det ska räknas som facklitteratur eller fria fantasier. Liksom i fallet Henning Sjöström vill man ömsom bläddra vidare, ömsom söka upp författaren och slå honom hårt i huvet med boken.

Vi pratar om en bok med den något överlastade titeln HASCH. Hasch, anarki, kaos hotar oss alla. ´Inget är som drogen´. Temat är Droger. Författaren är en arkitekt med det Ture Sventon-klingande namnet Allan Rubin. Året är 1982.

I slutet av sjuttitalet gick Rubin runt i Stockholm. Han såg klotter av typen ”Skjut en snut”, ”KSMB” och ”Jag existerar!” Han såg ungdomar med ”destruktiva” utseenden. Han besökte bokhandlar som sålde new age-kitsch och skivbutiker som sålde jackmärken med legaliseringsmotiv. Han läste i tidningen att Ebba Grön fick fina recensioner.

Gissningsvis träffade han även Staffan Hildebrand (då 33) och såg till att bli briefad på hur kidsen fungerar.

Allt detta fick honom att ta ledigt under ett år för att skriva denna volym om hur ”drogkulturen” trängt sej in i samhället. Tillsammans med vad jag gissar var hans fru – han refererar till ”Eva” som om hon är common knowledge – fotograferade han klotter, läste kvällstidningar och bläddrade i sin uppslagsbok.

I förordet erkänner han glatt att han inte vet ett piss om det han skriver om, men får det till att detta kan vara till deras fördel:

Vi har kunnat stå fria att iaktta och dra slutsatser – utan att behöva ta hänsyn till institutionschefer och anslagsgivare.

– samt andra som kräver faktakoll och sunt förnuft, frestas man att tillägga.

Ett axplock bland kapitelrubriken ger en hint om tonen i boken:

Hippies och punkare – i drogens spår!
Samfundets bröder tar kamp för sin drog
Drogen ger gemenskap som rättfärdigar missbruk
De haschrökande psykologerna – vår tids häxmästare?
Popgalor – farliga seanser för drogskadade
Klottret förmedlar drogens budskap!
Mjöldrygan i Småland
Rituella mord
Reptilhjärnan
Sover samhället?

Med lagom halsbrytande kopplingar till aztekerna och Jim Jones självmordssekt vill Rubin leda i bevis att artister som Bowie, The Clash och The Police, företeelser som förortsleda och tonårstristess, terrorism, astrologi och meditation, är betingade av drogmissbruk.

En DN-recension av en Springsteen-konsert innehåller kritikerklichéer som ”erotisk värme” och upplyser parentetiskt att ”cannabismolnen ligger som brandrök”. Rubin reagerar med kraft:

Tydligen rökte publiken hasch fullt öppet – och detta ansågs inte anmärkningsvärt nog att ifrågasätta! – Var står DN i missbruksfrågan?

Erotisk värme, ölberusning och cannabismoln, artistens magi, hyllning till livsglädjen! Kan det tydligare beskrivas vad det handlar om? Var det frågan om en drogad voodooseans, denna gång lyckligtvis tillägnad livsglädjen? (Här vill jag 26 år efteråt svara Rubin: nej det var det inte, Allan.) Men vad skulle hänt om den primitiviserade publiken av någon anledning skulle ha utsatts för provokation?

För den som eventuellt vill veta nåt om cannabis och/eller ungdomskultur har den här boken inget matnyttigt att ge. Är man däremot intresserad av hur hysterisk debattonen kunde bli under åttiotalets mest moralpaniska stunder, är det rena mumman.

To be continued.

Risken minns.

Av Kalle Lind

den 2008-07-25

i blogg

Risken finns var ett slags popband med två ynglingar med konstiga småländsk-lundensiska dialekter. De gjorde ett par plattor på sjuttitalet: Första LP och 2:a LP – Hästgryta. Redan på skivtitlarna hör man att dom var tokroliga. Låtarna kunde mycket väl heta ”Glada Åsnans teater” och ”Jesus Lever” (med refrängraden ”Jesus Lever, Jesus njurar, Jesus lungor och tår”) och ibland vara nåt slags komprimerad radiogatuteater.

Härom året kom Risken finns för första gången på cd. Plattan heter förstås Risken minns och är på enskilda spår skitjobbig att lyssna på.

Men när de är som bäst är Risken finns – bäst. En del av proggen men samtidigt dess skarpaste kritiker:

Du har ju läst böcker av Lenin, du vet ju precis hur det är
Du säger du snackar för folket, men folket får aldrig va’ med
Du är så jävla radikal
Du är så jävla radikal, så radikal! [—]

Men om man pratar för sig själv så får man de svar man vill ha
Och om ingen står och lyssnar brukar svaren låta bra
Med munnen fullproppad av klyschor, citat från nån urgammal skrift
Tror du att en jobbare fattar ett dugg vad du vill när han går på sitt skift?
Du är så jävla radikal
Du är så jävla radikal, så radikal!

Man kan säja att Risken finns infiltrerade, för att inte säja infekterade, den självtillräckliga självgoda testuggarmaffian inom sjuttiotalets vänsterrörelse. Det gjorde de förstås förbannat rätt i.

Med rötterna i vad som fortfarande är det främsta skånska proggfästet, Smålands nation i Lund, gav sej Gunnar Danielsson och Lars ”Ferne” Fernebring runt och lirade på musikrörelsens scener i landet. Där andra band höll ett anförande om situationen i Chile innan de spelade sin Victor Jara-hyllning, målade sig Risken finns blågula i ansiktet och sjöng en triptyk texter betitlade ”Självkritik” (som framförs i ordningen 2,1,3):

Varje medlem har sin egen madrass
Vi bor femton man i en etta med dass
Våran morgonbön lyder klass mot klass
Våran aftonbön: finns det mera brass?
Vi bor i kollektiv, vilket, vilket, vilket, vilket, vilket liv!

Att självkritik är viktigt för partiet visste redan Mao (varför samtliga kineser utom en var ytterst självkritiska). Det är också nyttigt för själen. Risken finns framstår idag – trots sina bitvis avantgardistiska röstkollage till låtar – som några som ärligt försökte tala till massorna och inte bara De Invigda.

Talade de stundom till De Invigda, var det för att antyda att de ävenledes var De Inskränkta:

Kom och sätt dig här i gräset, låt oss säga ”Peace” i kör
Låt oss prata skit om samhället och världen
Det finns mera kitt i pipan, låt oss vråla så de hör
Att vi har tagit avstånd ifrån världen

Risken finns var lika mycket Abbott & Costello som Marx och Engels. Dom lekte melodifestival och hoppade kråka och munhöggs och gömde sig i publiken och presenterade låtar med meningar som: ”Ja, den här låten är kanske inte så väsentlig men den är åtminstone väsentlig för mej och för dej och för alla andra”.

När jag intervjuade Ferne för Hej domstol! pratade han om den gamla medicin-i-äppelmoset-principen. Det tog en lång stund för mig innan jag fattade att han såg politiken som medicinen och humorn som humorn äppelmoset. Jag tror än i dag att han bedrog sig: att bandet fått en större fan-skara om dom låtit bli att ständigt häckla sina fans. Om dom sagt rakt ut vad de menade istället för att gömma sej bakom jobbiga ironier som tvingar folk att tänka själva.

Så såg min uppfattning om sjuttitalet ut. Tydligen hade Ferne en annan. Och till skillnad från mej var han trots allt med när det begav sig.

Jag har alltid hyst en enorm respekt för folk som skyr tryggheten i en krets av ryggdunkande. Som vägrar vänskapskorrumperas. Som håller rent inåt.

Nollnolltalets Risken finns heter Doktor Kosmos. De har också en olycklig förkärlek för lustiga artistnamn och halvstudentikosa upptåg, dessutom för synthljud som var lika enerverande när de var inne. Men liksom med Risken finns har jag inga problem att identifiera ett tydligt ärligt uppsåt att förändra världen till a) en rättvisare plats och b) en roligare plats.

Och på samma stolta vis har de inga problem att ställa sig på en scen i nån stockholmsförort och se sin publik i ögonen och förklara för dem hur grundlurade de är under dreadlockshärvorna:

Partaj som satan.
Med dans på gatan.
Du hatar gatukontoret, för du är en haschtomte.

Haschtomte! Haschtomte! Haschtomte! Haschtomte!

En tovig frilla.
En graffad villa.
Du hatar Svenssons, för du är en haschtomte.

En huva smyger.
En gatsten flyger.
Du hatar skyltfönster, för du är en haschtomte.

Haschtomte! Haschtomte! Haschtomte! Haschtomte!

Du är en sann rebell och hårdför anarkist.
Stat och byråkrater tycker du är jävligt trist.
Du tror att du är frontsoldat åt radikalismen,
men du är nyttig idiot åt nyliberalismen.

Det mest fascinerande vid en jämförelse av dessa texter med trettio års mellanrum är att den flumvänsterrörelse som kritiseras är närmast identisk. De har måhända slutat predika arbetarideal för arbetare och slutat läsa Lenin. Men fortfarande förväxlar de smutsigt hår med radikalitet.

Explicit lyrik.

Av Kalle Lind

den 2008-07-09

i blogg

1993 kom Just D-plattan Tre Amigos – den med tre gamla proffsalkisar i Just D-mundering på omslaget. Året därpå fullängdsdebuterade Latin Kings med Välkommen till förorten.

Bägge omslagen refererade till den amerikanska PMRC (Parents Music Resource Center)-etiketten – ”Explicit lyrics” (som bl.a. stämplades på George Carlins talalbum och Frank Zappas instrumentalalbum) – som under det tidiga nittitalet klistrades på just hiphopplattor med en särskilt hysterisk och illa dold etnocentrisk intensitet.

Latin Kings skrev på sin låtsasvarning: ”Varning! Våldsamma texter!”

Just D skrev å andra sidan: ”Föräldrar rekommenderar: Trevliga texter”.

Det sa ganska mycket om attitydskillnaden hos de två band som får sägas vara den svenskspråkiga hiphopens pionjärer. The Latin Kings framstod som gravallvarliga, odistanserade, på allvar uppfattande sig själva som representanter för en amerikansk gänggangsterkultur, som rimmade ”fadersgestalt” på ”knark” och nog gärna hade velat ha ryktet om sig som lika farliga som NWA och övriga PMRC-stämplade. Just D var lojt och självironiskt tillbakalutande, självklart medvetna om sin egen obetydlighet i samhället.

Som medelklasspojke uppfattade jag då att det var Latin Kings som överdrev och Just D som tog saker med den rätta coolnessen.

Idag har jag en stark känsla av att det var tvärtom.

Visst, Dogge rappar nuförtiden mest om en cykel på köpet, men Latin Kings fyra fullängdare nämns med en särskild sorts respektdarr på stämbanden av de som bryr sig. Veterligt är det ingen som pratar om Just D idag. Allra minst de tre som utgjorde Just D. Åtminstone inte så att någon märker det.

Utbult! Utbult! Utbult!

Av Kalle Lind

den 2008-03-17

i blogg

En gång i tiden läste jag tidningen Pop med den autistiska nagelfararens energi och distanslöshet. Inte för att jag var så jämrans intresserade av just popmusik – det är liksom för mycket trummor och bas – utan för att jag såg den som ett kodschema som skulle lösas. Jag skulle förstå dom där obskyra vitsarna och oväntade kopplingarna ”S:t Etienne Glaser” (med Suzanne Ostens gamla ligg illa monterat på den brittiska poptrions ansikten).

Var priset då att jag var tvungen att lyssna på olika enstaviga band från Brighton så fick det väl vara så. Att vara anal är att våga språnget.

Min vän P Dante W bodde i Stockholm och rapporterade om att han sett Per Bjurman gå över ett övergångsställe och en gång såg vi tillsammans Kjell Häglund på en cykel vid Fridhemsplan.

Information som inte var särskilt intressant då, men som uppenbarligen ryms nånstans i hjärnbarken fjorton år senare.

På mitt gymnasium 91-94 odlades en mycket nischad subkultur: Höör-kulturen. Det gick först och främst ut på att vara från Höör, ett samhälle i Mellanskåne. Därtill kom a) att lira gitarrpop samtidigt som man tittade på sina nyinköpta DocMartens, b) att gå samhällsvetenskaplig linje och c) att vara medlem i MUF.

Jag vet inte hur de olika delarna hängde ihop med varann, men det fanns väl en krets på fjorton-femton människor som samlades på Kulturhuset Anders (internt kallat Kulturhuset Andres) för att – gissar jag – beundra varandras tvärrandiga tröjor och diskutera di förbannade såssarna.

Jag kom att tänka på detta när jag såg Schyfferts 90´s härom aftonen och såg en handfull av de gamla hööristerna i publiken. Mitt nittital blandades med Schyfferts och det som enligt kvällens nyckelfigur inte skulle bli nostalgi blev åtminstone ett stort jävla fat madeleinekakor nertryckta i halsen.

Hööristerna såg inte Pop som ett chiffer. Dom såg den som en karta. Stod det i Pop att Springsteen var en bredbent muskelrockare för fyrtitalister så nickade hööristerna gillande och ropade ”muskelrockare” efter nån stackars bandanasnubbe från fordonslinjen.

Stod det sen i nästa nummer av Pop att Andres Lokko alltid älskat Springsteen för hans stora kärlek till musiken och gospeln, så nickade hööristerna lika gillande och köpte kobojsarboots för studiemedlet.

”Pophistorien måste ständigt skrivas om”, var ett uttryck Jan Gradvall myntade redan i Pop#1 och som sen upprepades som ett mantra genom åren.

För tidningens mest devota tillskyndare blev man också tvungen att skriva om sin egen pophistoria. Skivsamlingar måste omarrangeras, gamla plattor krängas och nya tummas ner för att ge intrycket att man spisat Aretha Franklin och Sly and the Family Stone sen man gick i koltbyxor.

Under en pyttekort period var det death metal som gällde. Stridsropet den gången kom inte från Pop utan från Nöjesguiden, men under några märkligt förvirrade timmar hette det nu att den som inte varit nere med Dismember sen dag ett har inte hajat grejen.

Jag skriver inte detta för att håna någon retroaktivt. Vi letar oss alla fram och famlar i mörkret efter dom rätta guiderna och alla sätt är rätt utom de som är hopplöst fel. Men jag kan inte låta bli att fundera över vad som hänt om Andres Lokko beslutat att sätta Roland Utbult på omslaget.

Hade då Utbults kristna mjukrockabilly lyckats bli det nya svarta?

Hade man då pratat om att ”Utbult var bättre innan han blev en sellout och fick distribution av Pingstkyrkan”?

Hade då ett gäng medelklasskids stått längst fram på Utbults utsålda gig på Tabernaklet i Eslöv och skanderat ”Utbult! Utbult! Utbult!”?

Hade då folk rusat till skivbörsarna för att ragga fram Utbults gamla utgångna vax Ansikte mot Gud?

Jag minns att jag en gång tystade en snubbe som hånade mej för en David Shutrick-platta jag ägde genom att hänvisa till att Kjell Häglund gett den 8 av 10 i Pop. Herregud vad många som tystats om Fredrik Strage hade ägnat en tiosidorshyllning åt Roland Utbult.

Som sagt: jag skriver inte detta för att göra mig lustig över nåt mänskligt beteende. Jag skriver det mer som ett konstaterande. Och för att jag tycker det är väldigt roligt att skriva ”Utbult”.

Begåvade människor jag känner 3: Billie the vision and the dancers

Av Kalle Lind

den 2007-11-03

i blogg

Jag har egentligen gett upp musiken. Det fanns en period när jag läste tidskriften Pop ganska noggrant, taggad av att knäcka dom kryptiska koder som man förstod var insmugna i bildtexter, och ibland fick jag t.o.m. för mej att köpa upp mej på några heta vax att spisa. Ofta blev jag besviken. Den mesta av musiken var bättre i teorin.

Det är egentligen mer fascinerande att ta del av Andres Lokkos panegyriska hyllning till Dexy´s Midnight Runners och försöka förstå hur en virrpanna som Kevin Rowland med lite saxofoner och stomprefränger kunde plantera en så gränslös självtillräcklighet i en liten est från Jakobsberg – än att faktiskt lyssna på Dexy´s. Och då är de ändå ganska bra.

Lyssnar jag på musik idag – och i vårt hem har Klas Klättermus och Majas förskräckliga visor om växter ständigt företräde – är det ofta på en äldre gubbe med gitarr som tolkar en ännu äldre gubbe med luta.

Ett undantag gör jag dock: Billie the vision and the dancers.

Sju udda typer som spelar pop som pop ska låta: spröd, skev, svängig, självutlämnande och helande. Visuellt erinrar dom med sitt köns- och etnicitetsöverskridande om Sly and the Family Stone, som ju blandade män och kvinnor, kaukasier och afroamerikaner. Musikaliskt har jag inte referenser nog att beskriva dem. Det låter väl som det gör när en grupp musikaliska människor bestämmer sej för att förverkliga det en särling hör inne i sitt huvud.

I ett mellansnack en gång berättade sångaren Lars Lindqvist att någon sagt till honom att han lät som ”en bakfull Håkan Hellström”. Han kommenterade själv med nåt dröjande i rösten: ”Och det är väl ganska bra?”

I don’t believe in Jesus Christ and I don’t believe in God.
I don’t believe in anything that makes you wanna save me.
I need a break and I need a vacation.
Take me away from the civilisation.

Igår, den 2 november, hade jag (tillsammans med malmökulturens stöttepelare numero uno, Pelle Holmgren på klanglåda) äran att utgöra deras förband. Iförd vit skjorta och sidenscarf travade jag upp på samma scen som Morrissey en gång stått på, för att försöka överrösta sorlet från hippa popkids som baske mej inte kommit för att lyssna på en skäggig farbror som pratar om Evert Taubes intresse för småfickor – och som dessutom har det dåliga omdömet att stå och sjunga vals på en rockklubb.

Man kunde se skräcken lysa i klubbungarnas ögon; för varje takt jag sjöng i Flickan i Havanna sjönk deras cred med minst tio punkter.

Det var en blandad upplevelse. För Billie the vision gör jag dock vad som helst. Ett band som utstrålar en sån sympatisk blandning av självförtroende och skröpplighet ska stödjas. Ett band som sjunger om ”Jesus park” och ”Nobel square” (Jesusparken och Nobeltorget är några av Malmös mest miserabla platser, välbesökta av blandmissbrukare och ambulanser), om att ”O.D. on NYPD when we´re blue” och om terapeuter som ointresserat försöker lösa livskriser med piller, är mina vänner.

I said ”can somebody set me soul on fire?”
But somebody set my home on fire.
The flames and the smoke laughed right in my face,
the insurance company laughed at me too.
Alanis yes I know what’s ironic,
Alanis yes I do.
Somebody stole my naive kind of lifestyle,
somebody stole what was left to steal.
I need plenty of kisses and a hole bunch of love.

Och stående i ett hoppande och sjungande publikhav avundas jag musikens kraft att förena. Att höra hundratals lirare i lustiga frisyrer i korus sjunga om ens ångest och olyckliga kärlek, måste vara en katharsisupplevelse. Den får man aldrig när man står och gör sej lustig över Arne Weises alkoholproblem. Och det är man väl, handen på hjärtat, inte heller värd.

Och det är dessutom en katharsis som fortplantar sej från scenen och rakt ut i hjärtat på dom som var och en suttit och hängt vid sin egen hifi-anläggning och som ute i vimlet hittar den ena själsfränden efter den andre, som rent fysiskt får uppleva att dom inte är ensamma, att andra har funnit tröst i samma knaggliga engelska och samma till synes triviala betraktelser om en fyllekväll i Oslo som man anar rymmer några essentiella nycklar till förståelse.

I never knew that I could feel so sad.
I never knew that I could feel so bad.
I’m alone and I never experienced this before.
She said ”I’ll call you at midnight”.
She did never call me at midnight.

Billie the vision and the dancers är inga predikanter. Jag får intrycket av att sju vinddrivna existenser har sprungit in i varandra och tillsammans skrivit ett manifest för att besvärja demonerna. Med kostymer som signalerar fest, med dragspel, fiol och congas, med galghumor som fejsar tillvarons svärta, ska jävlarna drivas på porten. Och samtidigt ska ingen få lov att göra dom till lidandets maskotar, några ställföreträdande gråterskor. Då gömmer sej kukfingret i dom färggranna silkesvantarna.

So you want me to bleed for you when my wounds finally started to heal?
So you want me to cry for you when I smile, when my tears just dried?
So you want me to die for you when my will to live never has been stronger?
So you want me to sign for you as long as I can assure you to bleed?

Billie the vision gör det ingen annan vågar. Och dom gör dessutom det dom inte själva vågar. Dom åker ut på fängelseturné i nätstrumpor och för små silverkostymer. Dom berättar i tidningen att deras terapeuter avrått dom. Väl på plats visar gitarristen Gustav Kronkvist nån yrkesmördare moondance-stegen.

Dom berättar om sin frikyrkliga uppväxt och om jesustro som ”smells like an onion fart”. Dom berättar om spelmissbruk och kuksugande i källare, och om lyckan och trösten i en dvd-box. Och dom vägrar att be om ursäkt för att dom finns.

Jennie is dancing on the table.
She’s throwing popcorns at the landlord,
he’s walking outside.
This operation can not fail.
I’m saved by the bell.
Open the window. I inhale.
I’m saved by the bell.
Stay awake with me – I don´t wanna go to sleep.

I gårdagens mellanprat berättade Lasse Lindkvist att hans frikyrkliga mamma inte gillar att han bara skriver om sex. För att blidka henne skrev han en låt med refrängen ”Hallelujah”. När den väl var färdig insåg han att den handlade om hans homoerotiska drömmar om Ola Salo.

I’ve been having some strange dreams lately.
I was going through the park when I saw the singer in the Ark and he said to me:
”I would like to have a son with you,
a brown eyed little boy with red curly hair”.
Hallelujah! Hallelujah!

Och där nånstans, i omöjligheten att förställa sej för nån annans skull, vilar min respekt för gruppen. Visst är det en maskerad, en pose, ett stiliserat uttryck. Visst är vi alla clowner. Men clowner som snubblar när andra kastar pengar på dom och som gör det för att få elitens erkännande –
det finns många som gör konster och krumsprång för dom som har makten och det finns många som fjäskar för smulor från dom härskandes bord – är bara värda förakt.

Men dom clowner som snubblar för att andra ska slippa snubbla, som snubblar åt oss, för att vi ska inse vår egen skörhet och att vi inte är ensamma, dom som till och med gör snubblandet åtråvärt, attraktivt och vackert, dom som vänder sin egen och vår otillräcklighet till en triumf -är värda respekt.

Gränslös respekt.

You know my sister Susan Lee, she says ’Jesus got a plan for you’.
That he could lead you to the righteous path and one day you will be righteous too.
And now she’s buying stocks in the casino business.
Righteous stocks in the casino business.

So meet us there at the Nobel Square if you want to change the world with us.

Sexualbrottslingar, informatörer och Ken.

Av Kalle Lind

den 2007-10-20

i blogg

Det gör mej så klart glad att Ken Ring åter igen är tillbaka. Efter att han vid 24 års ålder vann en lifetime achivement award vid nåt slags hiphop-gala har det varit tyst om honom, åtminstone för oss som inte råkar bo granne med honom i Hässelby.

Nu släpper han så en ny platta. 70 ex skickas till förtroenderåd på Sveriges anstalter. Det gläder mig. De dränks nog inte i post. Väldigt få av landets interner dränks i post.

I pressreleasen betonar Ken att inga plattor skickas till kåkar för ”sexualbrottslingar och informatörer”. Så klart. Enligt gammal tjyvheder – en lite udda form av heder eftersom den är i grunden ohederlig – så är dessa två kategorier de sämsta av brottslingar. Det här har jag direkt från hästarnas munnar efter en tid i kriminalvården.

Av den här orsaken – att det tydligen är mer tjyvheder att döda eller prygla nån som tjallat än att tjalla – finns det faktiskt specialkåkar och -avdelningar just för ”sexualbrottslingar och informatörer”.

Gamla tjyvar gillar att prata om den tjyvheder som fanns förr, men som dessvärre utarmats med åren. Förr var man tydligen hederlig när man stal, slogs och knarkade. Dagens ungar stjäl, slåss och knarkar på ett ohederligt vis.

Paradoxalt nog pratar även unga kriminella om vikten av tjyvheder. Däribland Liam Norberg – en av de många uppföljare till Sökarna som aldrig riktigt blev färdig hade underrubriken Tjuvheder – och tydligen också Ken Ring.

Dock betvivlar jag på att Ken till vardags svänger sig med begreppen ”sexualbrottslingar” respektive ”informatörer”. Våldtäktsmän på min tid hette av nån anledning ”snabbisar” eller ”quickies”. Informatörer heter enligt gammal fin homofob tjyvhederstradition ”golbögar”.

Begåvade människor jag känner 2: Richard Schicke

Av Kalle Lind

den 2007-09-29

i blogg

Som nåt slags kulturintresserad kulturarbetarwannabe har jag genom åren ofta tagit del av vänners och vänners bekantas och vänners bekantas önskade sängpartners alster.

Jag har gått på folkhögskola och – i strid mot min ideologi – stått och lyssnat på timslånga fusionfunktrumsolon och hört nittonåriga medelklassempatikers dikter om livet som smutsig tjackhora.

Det har ganska sällan varit bra. Betydligt oftare olidligt. Dealen har varit att dom sen fått stå och känna sej lika förfrämligade när jag prövat mej fram bland putslustigheterna.

Med Richard Schickes grejer var det annorlunda. Jag träffade honom första gången i Valles lilla etta på Simrishamnsgatan. Jag och Valle hade just börjat umgås efter att inte ha sett varann på fyra år. Efter ett tag förstod jag att Richard faktiskt bodde hos Valle. Det tog ytterligare några besök innan jag fattade att de till och med delade dubbelsäng.

De var inget kärlekspar. Not that there’s anything wrong with that. Bara kompisar. Såna där kompisar som skruvar upp varsin rosa sänglampa och som ogenerat går runt nakna. Alltså bra kompisar. Goda vänner med betoning på goda. Som delar varandras ångest och sårighet.

Richard spelade i ett band. Bandet hette av nån anledning Björns vänner. De gjorde sin debut på KB – Malmös största och då enda rockklubb – som förband till David and the Citizens. Det kan ha spelat in att Conny och David från Citizens också ingick i Björns vänner.

Det var … bra. Det var för jävla bra. Richard stod med gitarren lite för högt upp på magen och sjöng en jättelång sång med osorterade bilder från ett liv: ”När jag var ung såg jag åkrar och himmel…”, ”Jag visade platsen där dom sköt min pappa…”, ”Vi satt vid en å, sög på grässtrån och log mot varann…”, ”Hon hade en kjol som var tunn, röd och liten/ och väckte en längtan hos mej att ta av den/ men hon sa vi kan vänta med sånt för vi älskar varann…”

Och så plötsligt, mitt i de poetiska, drömska, suggestiva bilderna från ett liv som fått tidens förlåtande skimmer över sej, bröt sej en refräng in med en stenhård prosaisk text:

Och så en morgon när jag vaknade hade hon sett nåt slags ljus.
Hon sa till mig: ”Du är precis som de andra, du.
Du ser på mig och du ler och ser ner på mig,
men nu förstår jag: du är bara rädd
för att jag ska veta hur du är, förstå vad du tänker,
stackars lilla du!
Att du bara är en ytlig mansgris.
Ska jag suga av dig nu?
Dra åt helvete! Du, dörren är där.”

Och så fortsatte sången ösa bilder, ögonblick, fragment från nåt som var alldeles nyss men är obönhörligt över, över oss. Sångens jag ger sej iväg på nån finna-sej-själv-tripp, spelar höghus i en dockteater, dricker vin på en trappa, bor med vänner, vaknar en morgon av att papporna kommer för att hämta sina barn tillbaka till grottekvarnen, bestämmer sej för att sluta leva i romantiska föreställningar, skaffar ett jobb som sandskyfflare, kommer efter nio månader i en kvävande livmoder ut precis lika oviss som innan, ringer sin mor för att få en förklaring, hör mammans nya älskare leka hundvalp i bakgrunden, letar efter sej själv i en databas utan att hitta sej, ropar ut sin förtvivlan till sångens ni, undrar om nån annan vet nåt – och slutar sen i den stilla reflektionen att ”visst var det där lite viktigt nån gång” (eller rättare: ”viktet nån gång”- malmöitiska).

Det är fullkomligt storartad poesi om du frågar mej. Jag stod på KB och tänkte att där står en man i pottfrisyr som har bänt upp sin bröstkorg och slitit ut sitt hjärta och nu håller upp det i ljuset för allas beskådan. Eller rättare: det tänkte jag inte alls, jag hade nog tagit en stänkare, men det var i alla fall vad som skedde.

Inte för att det nödvändigtvis var självbiografiskt. Utan för att tonen, hjälplösheten, uppriktigheten vittnade om en textförfattare och sångare som brottades med de mest banala frågor utan att skydda sej med slängig ironi eller bli gymnasialt pekoralistisk. Som menade allvar utan att vara Allvarlig.

Och eftersom jag var gräsänkling på ett halvår så hängde jag en stor del av min lediga tid i den där ungkarslyan med de bägge rosa sänglamporna. Och på så sätt fick jag regelbundet ta del av Schickards produktivitet. Jag såg det som en ynnest. Jag ser det som en ynnest.

För andra gången i mitt liv – den första var när jag såg Johan Glans i åttonde klass göra en julshow och bl.a. slå ett stämjärn mot ett bord och sjunga ”aaahhh” – kände jag att jag befann mej i en Begåvnings omedelbara närhet. Det kan låta orättvist mot andra, men deras begåvning har på ett helt annat sätt kommit smygande på mej. Schickards begåvning kom med schvung.

Dessutom levererad med klädsam ödmjukhet.

Richard var garanterat den förste mänska jag ringt upp mitt i natten för att förklara att han är ett geni. Det är också den ende jag inte skulle ha skämts för efteråt. Han skämdes betydligt mer.

Björns vänner var under några år ett litet fenomen i Malmö (eller för att inte lura någon: runt några kvarter på Möllevången). Jag vet att jag låter som Ulf Lundell i följande beskrivning, men det skiter jag för ett ögonblick i: vi var en skara människor som ännu inte hade barn och fasta arbeten, som frekventerade ett gäng krogar, som försökte hitta en riktning i karriär och skapande, som försökte hjälpa varann, som oftast antagligen bara var dåliga föredömen för varann.

Vi träffade ofta på varann på Björns vänner-konserter.

Det där är inget originellt. Tusentals trettinåntings bara i kvarteren där jag bor kan ge er motsvarande skildringar, där bara namnet på bandet behöver bytas ut. Men nu råkar det här vara min historia.

Jag är ingen musikfanatiker, jag tycker mest det stör när jag försöker höra vad andra – förlåt, vem lurar jag? – jag säjer. Björns vänner är ett av de band jag lyssnat mest aktivt på. Det har jag inte bara gjort för att de råkat finnas till hands. Det gjorde jag också för att Schicke (och emellanåt Pelle Holmgren) skrev jävla bra låtar.

Den schickska begåvningen ligger i att poetisera vardagen utan att mystifiera den. Den lyrik jag kan ta till mej ljussätter istället för att fördunkla. Det kan handla om att hitta de optimala orden för vad alla tänker:

Nä, vem fan vill bli löneslav?
Nä, vem fan vill ha dussingrav?
Du frågar mej: ”När blir livet av”?

Det kan handla om att fånga de där sekunderna av livet som faktiskt är värda att fångas:

En fågel ser på mej från fönsterblecket
Jag drömde just om fågelsång och väcktes
En fot sticker fram från under täcket
Kanske var det där som sömnen läckte
ut?

Och så kan han ju när som helst peta in det där imperativet, den där
kommentaren till samhället utanför som varit med och gjort honom till den han är. Och som jag, med barndomsrötterna i nån slaskig sörja av Kåldolmar & kalsipper och chilenska flyktingar, alltid faller som en hundrakilosfura för.

”Stoppa porren” beskriver två unga människors förälskelser med vackra konkreta bilder: ”Fia fick tjugo spänn av Anders/ för att kyssa Malin/ och alla barnen tjöt”, ”Anders, med mod och rena kläder, han knacka på hos Fia”, ”Hon sminkade hans ögon, dom kivades på lek”.

Och så plötsligt: ”Så trängde Anders in i alla hennes kåta hål”. Och Fia ”tyckte nog det smärtade, men sa ingenting”. Och så mynnar det ut i en konkret uppmaning till Jan Stenbeck: ”Stoppa porren”.

Vad vet du, Jan Stenbeck, om min sexualitet?

Svar: antagligen ingenting eftersom han är död. Hade han varit i livet hade det räckt med att lyssna på en annan Schicke-låt för att få ett hum:

Jag tycker om att känna, om att känna, om att känna
– känna på mej själv när ingen annan är hemma

Det krävs ett mod för att blotta sin rädsla och sin otillräcklighet. Det krävs mod för att peka på nåt och säja att det där ni håller på med där borta tycker jag är fel. Risken är överhängande att man blir patetisk.

Om ordet ”patetisk” skriver den gamle Fria Pro-författaren Carsten Palmaer i sin Liten ordlista för nusvenskar:

högstämd, högtidlig, (djupt) gripande, känslostark, känslorik, lidelsefull (Svensk synonymordbok). Det mest nedsättande man kan använda om en annan människa.

Jag tror att Richards texter är patetiska i ordets allra vackraste bemärkelser.

För en vecka sen träffade vi honom i London (där han går en femårskurs i att andas med en bok på huvet) och frågade honom om han fortfarande skriver. Han svarade att han a) skriver sånger om att vara barn, och b) skriver sånger om att vilja ligga med nån men inte riktigt våga fråga.

Sagt med den blandning av gränslös uppriktighet och självironi som antagligen utmärker också de nya låtar han skrivit.

En vuxen karl ska inte återupptäcka sin barndom, känna tvekan inför kärlek och framför allt inte erkänna det. Inte ens en om han är i popbranschen, där annars toleransen för patetik är större än inom t.ex. byggarskrået.

En vuxen karl ska naturligtvis inte heller sova under en rosa sänglampa, bredvid en annan vuxen karl under en rosa sänglampa.

En vuxen karl lägger en blöt filt på sitt känsloliv, biter ihop och ser döden i brunögat.

Den dag jag själv blir vuxen och karl ska jag spela Schickepojkens samtliga låtar i den hi-fi-anläggning jag antagligen kommer att ha lagt löjligt mycket pengar på men aldrig lärt mej funktionerna på.

Förhoppningsvis kommer jag då att känna att allting är mycket bättre nu. Antagligen kommer jag att känna att vissa saker får man aldrig tillbaka och med stor sannolikhet kommer jag då att känna att jag slutgiltigt förvandlats till Lundell.

Men har jag tur kommer jag inte att känna nostalgi eller bitterhet över en dröm som försvann. Utan istället fyllas av samma välbehag som låtarna hittills gett mej.