Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: sjuttital Sida 9 av 11

Det proletära våldet.

Apropå KFML(r) – denna märkbart homofoba och puritanska stalinistsammanslutning som lockade över tusen fullt friskförklarade göteborgare till medlemskadern – så fanns det alltså en påtaglig våldsromantik inom förbundet. Det märktes inte minst i veckotidningen Proletären, som liksom vibrerade av rättshaveristisk indignerad aggressivitet.

Jag har aldrig fått bekräftat ryktet om Proletären verkligen skrev en nekrolog över Zarah Leander med rubriken ”Nu är tyskhoran död”, men det skulle faktiskt inte förvåna mig.

Rune Moberg hette chefredaktören för det saligen insomnade bildmagasinet Se, som jag uppfattat som ett slags blandning av Slitz, Expressen och TV3:s Insider, dvs. lagoma doser naket, spekulativa avslöjanden och högt uppskruvade tonfall.

När han inte skrev manus till Lilla Fridolf och Carl-Gustaf Lindstedt-sketcher, stack han ut sin dubbelhaka i primitiva kampanjer som denna:

Inga var snabbare att hörsamma varningen än Göteborgs argaste bolsjeviker:

På något vis sluts cirkeln när Stenbeck i slutet av åttitalet börjar rekrytera sina journalister ur de gamla maoistkretsarna. Bland frågorna killar som Aschberg fick svara på när de sökte jobb på Kinneviks expanderande medieimperium fanns ”när slog du någon på käften senast?”

Inte om, inte varför, utan när. Det är sånt machohannar vill ha svar på.

Den revolutionära röran.

1970 bildas KFML(r) som en utbrytargrupp ur KFML. R-et står för ”revolutionär”, som för att understryka att bokstavskombinationen Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna är på gränsen till småborgerlig.

Att trettiåtta år senare – och själv dessutom född 1975 – försöka få ett sammanhang i den soppan är så klart omöjligt, men man kan åtminstone fiska fram ett och annat märgben att suga på. Det som är mest frapperande – och komiskt – är så klart hur extremt liten den här världen var, hur höga tankar man hade om sej själv och hur låga tankar man hade om sina f.d. partikamrater.

Enkelt uttryckt är KFML – som sedermera byter namn till SKP (vilket f.ö. är VPK:s gamla namn), antagligen i syfte att göra en röra av en soppa – ett stockholmsbaserat och akademiskt präglat förbund. Den högljudda utbrytargruppen är göteborgare och påstår sej vara arbetare (Frank Baude, som blev partiordförande, kallar sej själv ”murare” men ryktet går att han inte ens är fackligt organiserad).

Det näst viktigaste för KFML(r) – som alltså är det göteborgsbaserade parti som bildas 1970 – är att skapa ett kommunistisk samhälle. Det allra viktigaste är att förklara vilka satans sopprötter KFML är. Detta gör man på ett gäng fiffiga och uppfinningsrika vis.

Mest känd är naturligtvis KFML(r)-husbandet Knutna Nävars revyvisa ”Det lär oss historien”, där man på känd Creedence-melodi förklarar att KFML är ”småborgarrevisionister” som aldrig kan ”bygga partiet”. Man kallar dom ”småborgarna i sosse-KFML” och förklarar att ”förbundet stärks av kampen mot högeravvikelser”.

Det är kanske den roligaste låt som förekommit i en svensk revy nånsin. Helt oavsiktligt.

Annars jobbade KFML mycket inom genren ”personangrepp”. I sin egen tidskrift Klasskampen skrev KFML(r) om Nils Holmberg, redaktör för KFML-tidskriften Gnistan:

Nils Holmberg har vid flera tillfällen klart givit uttryck för att han betraktar tidningen som sin privata egendom. Omtalas ska här endast ett exempel på denna hans småborgerliga inställning.

Vid ett möte i Göteborg med arbetsutskottet, företrätt av [—] Gnistans redaktion och Göteborgsstyrelsen föreslog snikusen Holmberg och hans likaledes oborstade hustru att mötesdeltagarna skulle aväta en middag på en finare restaurang för de pengar som fanns i Gnistans kassa. Förslaget avvisades bestämt av företrädare för den proletära Göteborgsavdelningen och betecknades som värdigt en förpuppad arbetararistokrat.

(Citerat av Torbjörn Säfve i Rebellerna i Sverige, 1971).

Och man fortsatte med att direkt rikta sig till snikusen Holmberg – ”snikus” är uppenbarligen ett skällsord helt i paritet med ”revisionist” – som påstods ha förskingrat medel ur partikassan:

Nils Holmberg, den revolutionära rörelsen har spytt upp dig ty du är varken kall eller varm. Du är en ljum kälkborgare med en tanke, en föresats och en paroll med vilken du har gått fram, går fram och kommer att gå fram: ”Fram för Nils Holmberg!” Din politiska begravning bevistade du på vårt senaste avdelningsmöte. VILA I FRID!

Annars handlade det mycket om att utmåla KFML-ledningen som förrädare – men framför allt mesar. KFML:s ordförande Bo Gustafsson berättar i boken ”De svenska maoisterna”:

När de brutit sig ut kallade de mig ”Bo-charin” efter Bucharin som Stalin rensat ut för högeravvikelser och sade att för Sköld Peter Matthis (en annan proffskommunist, tillika ögonläkare, bloggarens anm.) var kommunismen lika med att hjälpa gamla tanter över gatan. De hånade inställningen att tjäna folket. En riktig kommunist skulle vara ”stålhård”!

I Klasskampen gjorde man också en festlig karikatyr över KFML-ledningen Gustafsson-Matthis-Kurt Lundgren, där man drev med dessas töntiga scoutrörelseåsikter. Ledarna – ”den högeropportunistiska akademikerklicken” – har pajaskostymer med bjällror och veckade narrkragar, river sönder KFML:s grundsatser och viftar med löjligt blygsamma krav av typen ”Regelbundna turer till Valsätra”.

Under detta finns ett brev direkt riktad till ledningen:

Kamrater!

Det var oss och avdelningens medlemmar ett stort nöje att på vårt senaste avdelningsmöte få se och höra docent Gustafssons, adjunkt Lundgrens och doktor Matthis’ politiska taskspelarkonster.

Många medlemmar har vittnat om att de inte haft så roligt sedan de som barn sett de roliga bröderna Marx på film. Vi förstår nu att arbetsutskottets medlemmar inte har den store revolutionären Karl Marx’ teorier som grund för sitt handlande, utan att de i stället försöker härma de roliga bröderna Marx. Vi vädjar till arbetsutskottet att till vårt kommande avdelningsmöte sända ner de övriga utskottsmedlemmarna på det att dessa kamrater skall bidraga till underhållningen på mötet och höja den till den nivå som de ovannämnda kamraterna lyckades med.

Det har kommit till vår kännedom att förra utskottsledamoten Asa Hallström nu befinner sig i Stockholm. Vi anser att det kunde vara skojigt om även hon kunde komma till mötet, då ryktet nått oss att hon kan ackompanjera er på flöjt.
Kamrathälsningar!

För det proletära centrats styrelse enl. uppdrag, Jan Tollin.

Ytterligare en arbetsmetod i KFML(r):s viktiga kamp mot KFML var – våld. KFML-aktivisten Harald Holst berättar:

De stora biffarna bland r:arna skaffade sig fjäderbatonger och hade dem under tidningen när de sålde Proletären. ”Man vet aldrig när det kommer en klassfiende”. När jag sålde Gnistan på Frölunda torg blev jag nersparkad av en storväxt r:are. De ringde hem till Ingbritt, min dåvarande fru, och sade att hon inte behövde vänta mig hem.

Ett samtal som säkert gjorde Ingbritt illa till mods.

Det var säkerligen inte roligt att utses till ”klassförrädare” av en västkustpöbel med självutnämnt åsiktsmonopol, men några decennier senare sitter jag mest och kluckar. Hur många personer handlade detta om? Hur många kunde tänkas engagera sej i en politisk kamp som så uppenbart handlade om ett göteborgskt lillebrorskomplex och vanligt hederligt maktbegär?

1970 ställde KFML upp i riksdagsvalet och fick mindre än en halv procent (21 132 röster). Den första reaktionen efter ett sånt nederlag var alltså att börja spotta på partiledningen och bilda ett NYTT parti. Som om det rimligen skulle kunna få fler röster.

KFML(r) – som givetvis bytte namn så småningom, till KPML(r) – är själva definitionen av sjuttitalsepitetet ”tokvänster”. I sin tidning Proletären delade de ut ”månadens ishacka” till diverse högeravvikare, givetvis döpt efter det mordvapen Stalin använde mot Trotskij. Och vid Båstadskravallerna 1975 (när Sverige hade den goda smaken att spela tennis mot Chile) kunde Håkan Lahger på plats uppleva skillnaderna mellan en göteborgsk varvsstalinism och en stockholmsk universitetsmaoism:

När KFML(r):s stormtrupper ställde upp för avmarsch var det lätt att tro att revolutionen verkligen stod för dörren. Frank Baude och ytterligare ett gäng kraftkarlar ställde upp på raka led iklädda skinnjackor, några bar hjälmar, andra hade med sig olika typer av knölpåkar och tillhyggen.

När stockholmsbussarna anlände dansade Per Janse och andra kulturaktivister ut ur dem och översvämmade Båstads gator sjungande glada kampsånger, klädda i randiga velourbyxor från Mah-Jong. Det fanns så att säga en viss skillnad i attityd.
(Proggen. Musikrörelsens uppgång och fall.)

Och med facit i hand och på betryggande avstånd kan man kanske kalla dem alla tokstollar (inte minst Anders Carlberg, tvåa från vänster). Men jag kommer alltid att föredra en glatt dansande tokstolle framför en tokstolle med knölpåk.

Proggiga barnböcker del 26: Folkets kraft är stor.


Flera av böckerna i den här evighetsserien skulle nästan kunna vara skrivna idag, undantaget några nyckelord här och var. Flera av dem har ett budskap som många av oss fortfarande kan skriva under på, även om vi kanske hellre hade sett det presenteras på ett fantasieggande sätt än på ett fnösktorrt.

Men Siv Widerbergs Folkets kraft är stor – med underrubriken ”Om Kina – dikter och bilder för barn och vuxna” – är så jävla fast i tidens sjukt idealiserade bild av den stora diktaturen i öst att man sitter med hakan i knät och läser.

Den skildrar en Kinaresa författaren Widerberg och fotografen Anders Birkeland gjorde 1974. Den är tämligen okritisk.

Varför talar alla i Kina
om Mao Tse-tung?

Varför har alla i Kina
en tavla av Mao Tse-tung
på hedersplats
i sina hem?

För att folket
med Mao Tse-tung i spetsen
ledde revolutionen
till seger
efter tusentals år
av kamp
mot förtryckarna
(”Mao Tse-tung”)

Jag skiter faktiskt i om man inte kände till massvälten, den cyniska inrikespolitiken och Maos psykopatiskt demoniska ledarskap. Man borde ha reagerat redan på bilden av en miljard människor i likadana missklädsamma uniformer.

Förr
och i tusentals år
härskade de rikas
nesliga våld
i Kina

Förr
och för inte så länge sen
härskade inkräktarens
nesliga våld
mot det kinesiska folket

Med våld
tog folket så äntligen makten
för att göra sig fria
från våldet

Det är skillnad
på våld
och våld
(”Våld”)

Det fanns en våldsromantik hos de svenska sjuttitalsmaoisterna som inte luktar rosor och lavendel. ”Revolutionen är ingen vänlig liten tebjudning”, citerade man glatt Mao (och jepp, även Widerberg rekapitulerar det för sin tänkta småttingpublik).

Några bondoffer kan man kräva. Några miljoner människoliv måste trots allt utplånas för En Idé. Som maoistiska Fria Pro-teatern uttryckte det:

Orättvisor bekämpas förgäves med kyssar

Det funkar inte med vanlig småborgerlig humanism om man vill skapa ett helt land av lyckliga människor som jobbar dygnet runt för att kunna skänka bort sina risgryn till en man som använder en betydande del av BNP:n till att trycka upp affischer på sej själv.

På daghemmet
dansar man pilotdansen

Piloter i pilotmössor
och med stora gevär
skjuter till musik
ned fienden
från sina låtsasflygplan
och räddar sitt land
från inkräktarna

Sedan är det sovtid

Sju pojkar
och åtta flickor
tar av sig pilotmössorna
för att sova.
(”Pilotdansen”)

Samma människor kunde gärna kräva förbud av leksaksvapen för sina egna barn.

Jag är helt med på att Kina innan Mao säkert var en fruktansvärd plats att leva på. Jag skulle inte för mitt liv vilja byta med en risbonde i Sichuan varken före eller efter revolutionen.

Det går säkert att argumentera för att Maos maktövertagande var en nödvändighet och en historisk oundviklighet – Jan Myrdal har investerat sitt intellektuella kapital i påståendet – men det innebär inte att Maos maktövertagande var särskilt vackert.

Där hade ni fel, fyrtitalistjävlar.

Någon trashank
såg jag aldrig
i Kina

Men folk
med fint fint
lappade kläder
var det gott om
(”Folk”)

Siv Widerberg är i grunden lågstadielärare och står bakom x antal genomtänkta antologier med ungdomsdikter, åtskilliga bilderböcker, poesiböcker och romaner för barn och tonåringar, intervjuböcker om mobbing och några tråkiga romanskildringar av den svenska skolan. Jag har en känsla av att hon trots allt ville väl.

Hon satte fingret på en massa missförhållanden i en svensk skola där somliga skolkar och andra drömmer om en evig prao. Gott så.

Men när hon som fyrtitreåring åkte till Kina två år innan Maos död så såg hon bara skönhet: inga fyllon, inga trashankar och barn som organiserat lekte krig. Till och med avföringen är en del av Den Stora Kommunistiska Idén:

Liten flicka
sätter sig på huk
bajsar på gatan
har en praktisk ficka
bak i byxan

Pappa kommer fram
med spade och sopskyffel
Ännu lite gödsel
för Kinas åkrar!
(”Liten flicka”)

Till Widerbergs försvar ska säjas att hon avslutar med lite maoistiskt inspirerad självkritik: som svar på frågan ”Är Kina rena rama paradiset?” säjer hon bestämt nej.

Också i Kina finns det
förstås
barn som gråter
människor som dör
folk som blir sjuka
några som är missnöjda
några som längtar efter rikedom
små grå och kalla hus
arbetsamt liv

För Paradiset
fritt från alla bekymmer
finns ingenstans
och kommer aldrig
att finnas

Att längta efter
och hoppas på
Paradiset
i stället för att sträva
efter det bästa möjliga
är att slösa bort
sina krafter
till ingen nytta

Proggiga barnböcker del 25: Sagan om Bolaget.


Det här är barnversionen av ett av parallellspåren i Lars Molins Tre kärlekar, den som behandlar hur storbolagen med statens goda minne köpte upp småbrukarnas skog.

”Sagan om Bolaget” är en av tre sagor i en samlingsvolym från 1970. Den är skriven av en Mats Arvidsson (eventuellt samme man som idag jobbar på P1:s Kulturnytt, eventuellt samme man som förvaltar den klassiska svenska orgelbyggartraditionen).

För att göra en kort historia kort: sagan handlar om hur en by formerar sej runt ett träd.






Sen uppstår några sekunder av dramatik då Bolaget säjer ”Joho visst det” respektive ”JO”, medan folket replikerar ”Nehej då inte alls det” respektive ”Ni pratar så mycket ni”.



Och så gör författare Arvidsson en subtil men säkert djupt känd hommage till Kurt Vonneguts legendariska lakonism ”so it goes”. Där Vonnegut ger uttryck för sin paradoxalt misantropiska humanism, ger dock Arvidsson mest uttryck för en ganska förenklad verklighetsuppfattning.

Och så är sagan slut.

Och man kan naturligtvis inte kritisera barnböcker för att vara naiva. Men ändå gnager en irritation mej. Det är proggarens bordeline-uppfattning om verkligheten, idén att Folket är gott och Bolaget ont, där man borde inse att Folket också består av idioter, lågpannade, hönshjärnor och Siewert Öholm.

Och att Bolaget också består av Folk. Och att Folket på golvet och i byn många gånger drömmer om att få tillhöra Folket på Bolaget. Och att Bolaget inte sällan tror sej handla gott när det handlar.

Man kan tycka vad man vill om det, men jag är övertygad om att ganska många representanter för Folket gärna hade sålt ut alla sina träd för en grynvälling till Bolaget.

Last themptander of Christer.


Christer Themptander heter en man med ett skägg som under sjuttiotalet beslöt sej för att ställa sitt konstnärsskap i politikens tjänst. Han skulle göra bilder i syfte att öka och forma folks kamplusta. Här var det inte tal om dyra oljemålningar för dom kapitalistiska samlarna att stoltsera med; med sax, kamera, lim, kopieringsapparat och tuschpennor skapade Themptander bilder av andras bilder, bilder från början tänkta att massproduceras och kopieras. För att sprida ordet, inte konstnären. En sympatisk och allt annat än tidsenlig hållning.

Ibland blev han en smula plakatpolitisk, hur behjärtansvärt ämnet än må ha varit. Men för det mesta skapade han, i mötet mellan två kända ikoner, effektiv och slagfärdig konst som kommenterade USA:s förtryck mot urinvånarna, Nixons blodiga vietnampolitik eller SAF:s (och för den delen SAP:s) syn på arbetstagarna (de som med berått mod tar arbete från andra utan att ge nåt igen).

Som utomstående tycker man att här borde väl vänsterpartierna ha varit tacksamma: här kommer en bildmakare med sinne för drastiska effekter och erbjuder sin arbetskraft.

Då har man inte riktigt insett hur besvärliga begrepp som ”tolkningsmöjlighet” är för en politisk organisation.

Det är snarare regel än undantag att partierna inte vill ha den konst som konstnärerna erbjuder dom. Konstnärer tänker ofta i termer av poesi, humor och skönhet – partier tänker oftare i form av dagordningar och paragrafer och kaffekassa. Konstnärer kan inte låta bli att lägga in dubbeltydigheter och komplexitet i det dom gör. Partier hatar allting som inte går att bryta ner i teser.

Bilden ”Kvivitt” hamnade efter långa diskussioner på omslaget till FiB/Kulturfront – en vänsterförening och – tidskrift med Janarna Myrdal och Guillou som stod maoistiska skp nära. Ett bildutskott inom föreningen hade 1977 en bildkonferens, då bl.a. ”Kvivitt” diskuterades. En av aktivisterna inom utskottet formulerade vad som säkert inte bara var en ensam testuggares trötta tyckande:

Grått och gråblått dominerar bilden. På håll flyter den ihop till en gråtonskala. Vad vill bilden säga? Inte får jag lust att ta kontakt med grannarna och kämpa mot hyreshöjningar. Det känns lika bra att hänga sig direkt, när man ser den här bilden… – Man får inte reda på om ”konstnären” är positivt eller negativt inställd till den moderna stadsmiljön. Där blir bilden poänglös? Kvivitt?

Citat och bilder ur Themptander-samlingen Klipp till! (Arbetarkultur, 1980).

Film für Cazale.


John Cazale var fyrtitre år när han dog. Han gjorde fem filmroller. Hans grej var väldigt mycket att se trött ut. Utan att ha tillgång till hans efterlämnade shampoförråd, gissar jag att det var litet. Hans värsta ovän var frisören.

Cazale-kakan var liten men säker. Samtliga fem filmer han gjorde nominerades som Bästa film i den där statytävlingen de har i staterna. Tre av dem vann.

Den första film han gjorde hette Gudfadern. Den var skitbra. Den innebar ett genombrott för Al Pacino, Francis Coppola, Robert Duvall, Diane Keaton och James Caan och en återupprättelse för Marlon Brando, som knullat bort sin Hollywoodstatus under inspelningen av Myteriet på Bounty då han spred dröppel som en löpeld över Tahiti.

Den gav också Robert Evans en position som producent som många har ifrågasatt. Sen Coppola klippt ihop en första version på två timmar och femtio minuter, sa Evans åt honom att den var för lång. När Coppola visade en omklippt variant på två och femton, frågade Evans vart alla de bra grejorna tagit vägen.

Coppola räknade upp åtskilliga namn i sitt tacktal på Oscarsgalan. Dock inte Evans. Tio år senare – när de bråkade igen kring Coppolas musikalfilm Cotton Club – skickade Coppola ett telegram till Evans:

You did nothing on The Godfather other than annoy me and slow it down.

Å andra sidan – för det finns alltid en andra sida vad gäller den här rullen – var Coppola säkert inte världens effektivaste arbetsledare. Fotografen Gordon Willis hade en vision om att måla med färger i svart, att ljussätta underifrån och med ett rikt mått av skuggor. För att gå i land med idén krävdes disciplinerat och metodiskt arbete. Willis:

Francis´s attitude is more like, ’I´ll set my clothes on fire – if I can make it to the other side of the room it´ll be spectacular.

Sammanfattningsvis: det hände att konfrontationer uppstod. Och då har jag inte sagt för mycket.

John Cazale spelade Fredo. Den misslyckade mellanbocken Corleone. Han som blev skjuten i roddbåten. Cazale var i princip den ende som gick rakt igenom castingprocessen utan att t.ex. bli kallad för ”that little dwarf” (Evans om Pacino). Å andra sidan var hans roll inte den attraktivaste.

Nästa film Cazale gjorde hette The Conversation (Avlyssningen). Gene Hackman gled runt med toknoja i världens coolaste regnrock (varför vi hade likadana i övervakningsavsnittet av Hej rymden!, en föga uppmärksammad hommage i en föga uppmärksammad serie). Cazale var hans stackars assistent.

Sen gjorde Coppola världens bästa uppföljare – Gudfadern 2. Ackompanjerad av ungefär lika många bråk som ettan. Nu var det dags för en annan dedicerad Actors´ studio-student att brejka. Han hette Robert De Niro och var relativt begåvad. John Cazale spelade fortfarande Fredo. Fredo var ännu mer misslyckad än tidigare.

Sen spelade Cazale mot Pacino i Dog Day Afternoon, en av ytterst få öppet homoerotiska male bonding-skildringar i det starkt androcentriska New Hollywood (som vi gillar att kalla den lysande epoken mellan The Graduate 1967 och Jaws 1975). Pacino gick på patenterat övervarv som bankrånaren som ska plundra ihop till en könsbytesoperation, Cazales ögon gick från trötta till nästan döda medan han firade nya triumfer i underspel.

Sen gjorde Cazale en film som hette Deer Hunter. Den innebar genombrottet för en aktris som hette Meryl Streep. Cazale hann även förlova sej med henne. Michael Cimino såg till att lägga alla Cazales scener först under inspelningen, eftersom bencancern redan nästan ätit upp honom. Producenterna blev sneda när de förstod att Cazale var i princip död eftersom de investerat åtskilliga miljoner.

Cazale dog innan filmen fick premiär. Men han hann ju med en del innan dess.

Han var för övrigt också Al Pacinos bästa kompis.

Citaten kommer för övrigt från Peter Bisskinds fantastiska Easy Riders, Raging Bulls, den mest heltäckande boken hittills över mängden centralstimulantia och erotiska aktiviteter som sjuttitalets grandiosa regissörsegon ägnade se åt.

Proggiga barnböcker del 24: Barbapapas skola.


Böckerna om familjen Barbapapa påminner om Bamse i den oheliga alliansen mellan Fantasi (talande djur och sagoskogar; mjuka väsen som kan förvandla sej) och Diskbänksrealism (Krösus Sork driver en textilfabrik; jorden håller på att dö av miljögifter) kombinerade på ett inte alldeles gnisselfritt sätt.

Från begynnelsen franska (”Barbe à papa” är spunnet socker) gjorde familjen Barbapapa sitt intåg i Sverige på (ja, vad fan trodde ni) sjuttitalet. Jag minns serietidningen väl, andra minns säkert Börje Ahlstedts falska falsett i teveseriens ledmotiv. Min grabb har kommit över en vhs-version där jordens otäckaste musikalartist sjunger med sjukligt mycket vibrato:

Barbapapa, Barbamama – goooda och snää-ää-äälla
Barbafamiljen med alla sju barn – åker runt och har det braa-aa

Själva bilderböckerna, som var originalprodukten, utmärks just av de tvära kasten mellan bisarrerier och torftighet. Barbapapas skola hade aldrig kommit i nytryck om det inte vore för de roliga runda figurerna. Här utnyttjar inte Anette Tison och Talus Taylor karaktärernas lekfulla möjligheter ett förbannat dugg.

För att understryka min tes och trötta ut er lika mycket som mej själv återges härmed boken in extenso. Håll till godo och kom inte och påstå att den som surfar in här inte får text för pengarna (P.p. står för proggpoäng.):

Den här morgonen ska tvillingarna gå till skolan för första gången. Barbapapa och hans familj följer dom dit.

Men läraren verkar ha problem med undervisningen. Eleverna är lite väl bråkiga.
Barnen tänker inte på annat än att bråka och slåss, och inget kan man göra!
Några lyssnar dock på musik av Barbalala och Barbastark. (50 p.p.)

Här följer ett uppslag som visar hur föräldrarna i byn drar barnen i öronen, samtidigt som tankebubblor visar hur de vill slå barnen med en hästpiska, sätta dem i ett hårt fängelse eller låta dem straffarbeta med hackor, bojade till fötterna. (1 miljard p.p.)

För att skapa lugn krävs hårda tag. Men Barbapapa tänker på ett annat vis. (100 p.p.) Alla barn är olika (150 p.p.), en del tycker om fåglar, en del föredrar musik eller att rita. (2000 p.p.)

Och för dom som tycker om bilar blir teknik roligt att lära sig. Det blir en lek. (3000 p.p.)

Föräldrarna är inte helt övertygade att Barbapapas idé är rätt, men de vill gärna ge honom en chans och alla barnen åker iväg till sin nya skola.

För de som tycker om dans och musik, finns Barbafins och Barbalalas musikskola.

Vilka instrument som spelas? Blockföljt, harpa och bjällror. (2 miljarder p.p.) Och visst ser rörelserna misstänkt antroposofiska ut? (1 miljard flumpoäng).

Barbaflink undervisar i teknik och elektricitet. (1000 konstig-översättnings-poäng).

I Barbasköns skola får barnen måla på väggarna. (6 triljoner p.p.)

Att dreja är svårt! Man ska inte håna nybörjare, de är ofta känsliga! (12 triljoner p.p.)

Men titta, nu slåss de igen… Barbamama blir ledsen… Men Barbastark är nöjd! Han tycker att eleverna är mycket duktiga i rugby! (1 ziljon p.p.)

Skoldagen avslutas med att alla intresserar sej för skrivning. (1000 p.p.)

Föräldrarna kommer till skolan på besök och de gratulerar Barbapapa.
Barbapapa är glad när den gamla magistern kommer tillbaka och hjälper honom.
Barbabarnen gör geometriska figurer i lekparken.
(500 konstighets-poäng).
Alla har hjälpt till med den stora skolfesten. (2000 p.p.) Det kommer att finnas musik och dans. (3000 p.p.) Man kan köpa saker som barnen har tillverkat (5000 p.p.) samt frukter (100000 p.p.) och blommor (200000 p.p.) som de själva har odlat. (20 ziljoner p.p. x 2)

Hej då och ha ett skönt sommarlov! (1000 töntighetspoäng)

Barbapaporna kan alltså göra precis vad som helst med sina kroppar, dessutom färdas lite som de känner för på jorden och i rymden. De väljer dock att använda alla sina superkrafter till att bygga nån jävla waldorfskola.

Man får säja att det är ett sorgligt underutnyttjande av sina resurser.

En maoist, en stalinist och Bellman.

Samlingsalbumet med Bellman är den enda serierelaterade bok jag äger där Jan Myrdal skrivit förordet. Det är inte att undra på; Myrdals husblaska Folket i Bild/Kulturfront specialbeställde serien av Jan Lööf, förmodligen i syfte att skapa en yttrandefri, folkkulturell och antiimperialistisk originalserie (föreningen FiB/Kulturfront hade yttrandefrihet, folkkultur och antiimperialism som sin plattform).

I den allra första sidan förekommer dessutom Mäster Myrdal himself (missvisande nog till höger i bilden). Han blev säkert smickrad även över den uppmärksamheten:

Bellman är rolig att läsa även 2008. Dels för att de politiskt färgade skämten är ganska fyndiga fortfarande, och dels för att sidorna blir till en provkarta på allt som stavas sjuttital. Här förekommer tidstypisk arkitektur:

Här förekommer tidstypisk teveunderhållning (avporträtterade är så klart Östen Warnerbring och Putte Wickman; bakom tevekameran springer programledaren Bosse Teddybjörn – dvs. Bo-Teddy Ladberg):

Här förekommer tidstypiska diskussioner inom en tidstypiskt fragmentiserad vänster:

Här förekommer tidstypiska diskussioner – och tidstypisk barnavård! – inom allmänvänstern:

Här förekommer tidstypiska narkomaner:

Här förekommer tidstypiska upplopp mellan revolutionärer och snutar:

Och inte minst finns här tidstypisk underhållning så som den såg ut sen pornografin släppts fri:

Jan Lööf hade tidigare blivit ovän med sina syndikat när han stoppat in för många Castro-referenser i äventyrsserien Felix. Nu blev han ovän med FiBbarna för att han stoppade in för lite politik och var ideologiskt otydlig. Han gick rakryggad därifrån för att istället göra världens bästa bilderböcker och spela Janos i De Geer-Alexanderssons Tårtan.

Efter att ha slentrianritats av diverse klåpare hamnade serien till slut i händerna på Hans Lind och Per Johannesson. Det är att svära i kyrkan, men jag hävdar att Linds seriesidor är åtskilligt skarpare än Lööfs – och det säGer jag inte bara för att jag råkar vara hans systerson.

Sidorna tar lika metodiskt upp den ena aktuella samhällsfrågan efter den andra – hormoslyrbesprutningen av banvallarna, reklammuzak på snabbköpen, bingo, arbetsmiljön – och bilderna är proppade av fyndigheter och sidoskämt. Den glöggdrickande polisen är så klart ett porträtt av Sigge Fürst, känd som konstapel Björk i Kalle Blomkvist-filmerna:

Kapitalisterna är förstås lika parodiskt onda som Krösus Sork, men i sarkasmerna mot skyddsombud och arbetsplatsdemokrati finns åtminstone inspiration:

Interiörerna från tidningen Vänt i häcken andas av samma slags bonnieropportuna sjuttital som Jan Guillou (jämte Myrdal den mest namnkunige FiBbaren) angrep i Det stora avslöjandet, veterligt hans enda läsbara bok med fantastiska skildringar från hans tid på Den Andra Fibban (dvs. FiB/Aktuellt).

Det står en sky av undertröjor, mässingssmycken, mockabrallor utan nån kalsong, mycket hår, hög musik, flimmer och ett jävla hålligång om bilderna. Samma insmickrande folkhemskhet som byggde Stikkan Anderssons image. Som soundtrack kan man tänka sej dansband som ser ut så här.

I serien får de utsända journalisterna – som själva gissningsvis frekventerar hak som Vickan och Alexandra – visa sina aningslöshet gentemot Det Riktiga Folket och dess referensramar:

Då och då kan vi påminna oss om att sjuttitalet inte bara var medelklassvänster, Clabbe af Geijerstam och öststatssåssar. Då som nu fanns fascistoida grupperingar – ett käckt gäng som hette Demokratisk Allians gjorde det till en sport att störa vietnamdemonstrationer – och ett starkt motstånd mot de afrikanska ländernas samtida frihetskamp:

Och långt innan FRA och IPRED fanns LTO och IB – åsiktsövergrepp, åsiktsregistrering, åsiktsrepression – som upprörde lika mycket då som nu:

Jag har ingen aning om hur man får tag på Bellman-albumet nuförtiden – förhoppningsvis kommer Lööfs sidor att ingå i Kartagos pågående Jan Lööf-återutgivning – men för den som råkar snubbla på det är det en vettig investering. Givetvis inte ekonomiskt. Ingen som nånsin har haft nåt med FiB/Kulturfront att göra är det minsta intresserad av pengar.

Risken minns.


Risken finns var ett slags popband med två ynglingar med konstiga småländsk-lundensiska dialekter. De gjorde ett par plattor på sjuttitalet: Första LP och 2:a LP – Hästgryta. Redan på skivtitlarna hör man att dom var tokroliga. Låtarna kunde mycket väl heta ”Glada Åsnans teater” och ”Jesus Lever” (med refrängraden ”Jesus Lever, Jesus njurar, Jesus lungor och tår”) och ibland vara nåt slags komprimerad radiogatuteater.

Härom året kom Risken finns för första gången på cd. Plattan heter förstås Risken minns och är på enskilda spår skitjobbig att lyssna på.

Men när de är som bäst är Risken finns – bäst. En del av proggen men samtidigt dess skarpaste kritiker:

Du har ju läst böcker av Lenin, du vet ju precis hur det är
Du säger du snackar för folket, men folket får aldrig va’ med
Du är så jävla radikal
Du är så jävla radikal, så radikal! [—]

Men om man pratar för sig själv så får man de svar man vill ha
Och om ingen står och lyssnar brukar svaren låta bra
Med munnen fullproppad av klyschor, citat från nån urgammal skrift
Tror du att en jobbare fattar ett dugg vad du vill när han går på sitt skift?
Du är så jävla radikal
Du är så jävla radikal, så radikal!

Man kan säja att Risken finns infiltrerade, för att inte säja infekterade, den självtillräckliga självgoda testuggarmaffian inom sjuttiotalets vänsterrörelse. Det gjorde de förstås förbannat rätt i.

Med rötterna i vad som fortfarande är det främsta skånska proggfästet, Smålands nation i Lund, gav sej Gunnar Danielsson och Lars ”Ferne” Fernebring runt och lirade på musikrörelsens scener i landet. Där andra band höll ett anförande om situationen i Chile innan de spelade sin Victor Jara-hyllning, målade sig Risken finns blågula i ansiktet och sjöng en triptyk texter betitlade ”Självkritik” (som framförs i ordningen 2,1,3):

Varje medlem har sin egen madrass
Vi bor femton man i en etta med dass
Våran morgonbön lyder klass mot klass
Våran aftonbön: finns det mera brass?
Vi bor i kollektiv, vilket, vilket, vilket, vilket, vilket liv!

Att självkritik är viktigt för partiet visste redan Mao (varför samtliga kineser utom en var ytterst självkritiska). Det är också nyttigt för själen. Risken finns framstår idag – trots sina bitvis avantgardistiska röstkollage till låtar – som några som ärligt försökte tala till massorna och inte bara De Invigda.

Talade de stundom till De Invigda, var det för att antyda att de ävenledes var De Inskränkta:

Kom och sätt dig här i gräset, låt oss säga ”Peace” i kör
Låt oss prata skit om samhället och världen
Det finns mera kitt i pipan, låt oss vråla så de hör
Att vi har tagit avstånd ifrån världen

Risken finns var lika mycket Abbott & Costello som Marx och Engels. Dom lekte melodifestival och hoppade kråka och munhöggs och gömde sig i publiken och presenterade låtar med meningar som: ”Ja, den här låten är kanske inte så väsentlig men den är åtminstone väsentlig för mej och för dej och för alla andra”.

När jag intervjuade Ferne för Hej domstol! pratade han om den gamla medicin-i-äppelmoset-principen. Det tog en lång stund för mig innan jag fattade att han såg politiken som medicinen och humorn som humorn äppelmoset. Jag tror än i dag att han bedrog sig: att bandet fått en större fan-skara om dom låtit bli att ständigt häckla sina fans. Om dom sagt rakt ut vad de menade istället för att gömma sej bakom jobbiga ironier som tvingar folk att tänka själva.

Så såg min uppfattning om sjuttitalet ut. Tydligen hade Ferne en annan. Och till skillnad från mej var han trots allt med när det begav sig.

Jag har alltid hyst en enorm respekt för folk som skyr tryggheten i en krets av ryggdunkande. Som vägrar vänskapskorrumperas. Som håller rent inåt.

Nollnolltalets Risken finns heter Doktor Kosmos. De har också en olycklig förkärlek för lustiga artistnamn och halvstudentikosa upptåg, dessutom för synthljud som var lika enerverande när de var inne. Men liksom med Risken finns har jag inga problem att identifiera ett tydligt ärligt uppsåt att förändra världen till a) en rättvisare plats och b) en roligare plats.

Och på samma stolta vis har de inga problem att ställa sig på en scen i nån stockholmsförort och se sin publik i ögonen och förklara för dem hur grundlurade de är under dreadlockshärvorna:

Partaj som satan.
Med dans på gatan.
Du hatar gatukontoret, för du är en haschtomte.

Haschtomte! Haschtomte! Haschtomte! Haschtomte!

En tovig frilla.
En graffad villa.
Du hatar Svenssons, för du är en haschtomte.

En huva smyger.
En gatsten flyger.
Du hatar skyltfönster, för du är en haschtomte.

Haschtomte! Haschtomte! Haschtomte! Haschtomte!

Du är en sann rebell och hårdför anarkist.
Stat och byråkrater tycker du är jävligt trist.
Du tror att du är frontsoldat åt radikalismen,
men du är nyttig idiot åt nyliberalismen.

Det mest fascinerande vid en jämförelse av dessa texter med trettio års mellanrum är att den flumvänsterrörelse som kritiseras är närmast identisk. De har måhända slutat predika arbetarideal för arbetare och slutat läsa Lenin. Men fortfarande förväxlar de smutsigt hår med radikalitet.

En man med skägg och gitarr del 17F: avd B12.

Som lillgammalt ensambarn lyssnade jag gärna på min morbrors plattor med Stefan Demert och Jeja Sundström (pre-Gäster med gäster var hon trubadur). Det kan tyckas tragiskt i efterhand, men det var nu så det var. Faktum är att jag antagligen har större delen av Demerts sjuttitalsproduktion intatuerad i centrala nervsystemet.

Tämligen bortglömd, dock mannen bakom alternativa hittar som ”SJ SJ gamle vän”, ”Balladen om den kaxiga myran” och ”Anna Anaconda”. En sjuttitalstrubadur i den stora skäggiga och acetondoftande kretsen kring Cornelis och Gösta ”Skepparn” Cervins Vispråmen Storken (som var för den svenska visan vad Norra Brunn varit för svensk ståupp), dock av en särskild sort.

Där Bengt Sändh var burlesk och Alf Hambe finstämt naturlyrisk och Thorstein Bergman tolkade Dan Andersson och Finn Zetterholm var vpk-are och Cornelis alltihop och en kvinna som hette Git Magnusson emellanåt måste ha tröttnat på testosteronet, var Stefan Demert rolig. Med gravallvarlig uppsyn sjöng han skillingtryckpastischer och lekte med alternativa sagoversioner (prinsessan som blev anarkist, prinsessan som blev en groda, jätten Gluff som letar prinsessor i Vecko-Journalen).

I sina allra bästa stunder var han en brutalt ironisk iakttagare av en svensk självtillräcklighet. Utan att röra ett anletsdrag trängde han sej in bakom den aldrig slutpratade enfalden på frisersalonger och i taxibilar.

Svenssons sång är slut – hej!
Svenssons sång är slut
Mördaren har fått sitt straff
och Svensson andas ut
Det funnes ej en brottsling kvar
i Sveriges långa land
om Svensson fick ta lagen
i sin egen hand

Med reflektioner som idag må kännas kliché och rentav klassföraktande, men som måste varit befriande i en tid när t.o.m. Björn Skifs slentrianhyllade arbetarklassen i blåblus. Stefan Demert hänföll aldrig till romantik. Han hade samma distanserade samhällsperspektiv som, var och en på sitt sätt, Tom Lehrer eller Povel Ramel.

Ett textfragment från en låt vars titel jag glömt. Demert och hans livskamrat Jeja Sundström iklär sej rollen som journalister från Veckobladet:

Vi sa ”Tack, förlåt vi störde
med vår lilla intervju”
och det sista som vi hörde
var när han slog till sin fru

Vår artikel får rubriken
”Fagerros – vår tids aktör
Välkänd för tevepubliken
Lyckligt gift och stor charmör”

Som skulle kunna handla om Hyland. Eller för den delen Cornelis, som vid samma tid (tidigt sjuttital) fyllespöade sin fru Bim efter att hon gjort större lycka än han som teveprogramledare.

På sjuttitalet var det ännu inte kutym att riva ner guldslöjorna kring medias fixstjärnor. De skulle vara ständigt spinnande huskatter.

Men mest radikal känns Demert i sången om Bertil och Sven. Den måste ha stuckit ut bland machohannarna i Yrkestrubadurernas förening, där Cornelis sjöng glada visor om att rista yxmärken i transor och arbetare alltid var män och ”kärringen” var en accepterad benämning på frun. Demert sjunger i egenskap av orolig granne:

Bertil och Sven dom är inte som andra
för Bertil och Sven dom älskar varandra
Dom bor i våningen intill vår
Det har dom gjort nu i snart ett år

Dom är en visa i traktens kåkar
Det är inte så att dom stör och bråkar
men blotta vetskapen att dom finns
det gör en upprörd och arg till sinns [—]

Jag betalar min skatt till staten
och ser till att barnen har mat på faten
Det minsta man kan begära då
det är väl grannar att lita på?

Det har aldrig upphört att mej förvåna
att dom ej bygger ett hem för såna
Ett hem som dom kan få flytta till
där dom kan göra vad fan dom vill [—]

Men vi har samlats och slipat svärden
Nu ska vi tala med hyresvärden
Han får se till att dom flyttar så
vi slipper ängslas för våra små

För Bertil och Sven är inte som andra
för Bertil och Sven dom älskar varandra
Dom tar och tafsar uppå varann
Det har jag sett genom brevlådan

Låten ligger på LP:n Marsch på er alla pannkakor. Den gavs ut 1971. Idag framstår den som betydligt djärvare och betydligt mer radikal än samtidens slentrianråmande om fabriksarbetare. Det är som när Peter Wahlbeck påstod sej vara nydemokrat och lyckades provocera yrkesprovokatörerna i SUCK (Stand Up Comedy-Klubben) på nittiotalet: med ”Bertil och Sven” måste Demert inte minst ha retat upp sina homofoba yrkeskollegor.

Sida 9 av 11

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén