kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Tagg: tokvänstern (Sida 2 av 4)

Ett sällan uppmärksammat faktum om kårhusockupationen 1968.

De gamla kämparna från när det begav sig, åren då världen brann och svensk medelklassungdom ständigt hade brandsläckare tillhanda, tänker gärna på de där tre dagarna då Stockholms studenter vägrade att lämna sitt kårhus.

De minns att stämningen var så revolutionsröd/upptrissad att utbildningsminister Palme faktiskt tog sig till kårhuset för att försöka förklara den där UKAS-reformen som var själva startskottet till ockupationen/vägran att gå hem.

De minns också den energi och den kampglöd som präglade Anders Carlberg, sedermera initiativtagare till Fryshuset, när han höll maoistiska anföranden för församlingen och antydde att den där förlängda eftersitsen var startskottet till en svensk folkrepublik.

De minns gärna att de därefter, när revolutionen nästan var ett faktum, drog ut på stan och att en fraktion, ledd av blivande dramatikern Margareta Garpe, tågade iväg för att på motsvarande sätt ockupera Operan, medan ytterligare några gäng skulle ockupera Stadsteatern, Centralen och Konserthuset.

De glömmer dock ofta att en av studenterna som satt där och häckade hette Carl Bildt. Han var ordförande i kårpartiet Opposition -68 och var förstås egentligen motståndare till den civila olydnaden. På andra dagen steg han upp i talarstolen och talade till massorna med den där humorn som Bildt ibland tillskrivs:

Ni talar väldigt mycket om att ni står på marxistisk grund. Men jag skulle vilja veta vem som står på min blåa täckjacka.

Anders Carlberg har dock inte glömt att Bildt därefter försökte få Carlberg avsatt som mötesordförande. Enligt Carlberg blev Bildt "nedröstad med ungefär 2000 röster mot sju".

Bildt själv har inte pratat så himla mycket om sin tid som ofrivillig ockupant. Han har ju, till skillnad från andra närvarande, inte behövt rida på framgångar han nästan skördade i sin ungdom. Få av deltagarna  i kårhuset då, maj 1968, anade väl att det var killen med täckjackeskämtet som en dag skulle bli landets store rorsman.

För övrigt lär också Ulf Adelsohn ha varit närvarande i kårhuset, liksom Jan Guillou. Så man kan så klart förstå att stämningen blev minnesvärd för de inblandade.

En vädjan jag redan formulerat på Facebook men som förtjänar att upprepas.

Kom idag på en idé jag, åtminstone just som den slog mig, betecknade som "lysande": att skriva en bok med titeln 100 festliga riksdagsledamöter. Sen funderade jag ett varv till och kom väl egentligen inte på nån mer än Per Bill – han som blev nerbrottad på Stadsgårdskajen när han var ute och joggade med sin barnvagn efter en vinprovning – och den där vänsterpartisten som skulle uppfinna en evighetsmaskin. "2 festliga riksdagsledamöter" låter som en ack så mycket torftigare bok.

En bildad läsekrets kan kanske bidra med några namn till? Eller ni är för fina för att låta er smickras?

Den bästa (eller nja, topp-tio i alla fall) anekdoten (eller kanske inte bästa, utan mest fascinerande) ur Nils Petters memoarer.


Nils Petter Sundgrens memoarer är som väntat: lojt tillbakalutat betraktande med anglosaxisk esprit, som vore de berättade ur mungipan, genomsyrade av en elegans som nästan hela vägen lyckas dölja självgodheten. Som det anstår en gammal Månadsjournalenkolumnist, helt enkelt.

Egentligen är Nils Petter inte självgod så mycket som han är självnöjd. Han har levt ett bra liv, fyllt av det han älskar mest, film, tennis och söta flickor i Cannes, och han verkar nöjd med alla beslut han fattat och alla sammanhang han vistats i. De roligaste kapitlen skildrar TV2:s sjuttital, där Nils Petter beskriver sej som the voice of reason i en hög av självutnämnda diktaturkramande makthungriga världsförbättrare utan sinne eller talang för konst och/eller underhållning.

Den borne liberalen Nils Petter har aldrig gett sej in i polemik – annat än om nöden krävt det, då han naturligtvis varit vältalig och resonabel, nota bene – utan med ett roat leende suttit vid sidan av och skakat lätt på huvudet. Han återger skadeglatt rykten om hur den gamle konstkritikern Kristian Romare byggt ett Lenin-altare eller hur till och med tevecheferna på fyllan kommit ihop sej om vems bakgrund som var proletärast eller hur några unga producenter lämnat in programförslaget ”Knulla med TV2”. Själv har han så klart alltid varit trygg i sin milda liberalism à la övre medelklass.

Jag kommer på mej själv med att betrakta Nils Petter som Nils Petter betraktar omvärlden: med en avmätt tolerans, en attityd av ”jaja, whatever makes you happy”. Det är omöjligt att inte gilla karln, särskilt som han för det mesta har rätt. Hans syn på kultur är fördomsfri – minns att det var han som köpte in de Åsa-Nissefilmer som Harry Schein tidigt sjuttital radionämndsanmälde för att de bröt mot kravet på god underhållning – utan att vara populistisk. Han gillade Bergman och Truffaut men lät sej också fascineras av Jarl Borssén som eregerad kyrkoherde.

Som folkbildande public service-man av den gamla sorten arrangerade han också pedagogiska filmstudioserier i SVT, där han visade franskt trettital eller kinesisk samtid. Fascinerande är storyn om när han beslöt att visa Paul Morriseys Andy Warhol’s Flesh (Warhol var egentligen bara ”producent”, vilket i praktiken betydde att han satte sitt namn intill filmtiteln). Flesh är som bekant en lätt provocerande berättelse om en snubbe som säljer kopiösa mängder sex för att finansiera sin frus flickväns abort:

Någon hade hört att Flesh var grovt osedlig och nu kallades till krismöte med (TV-chef Nils-Erik) Baehrendtz och hela den övriga SVT-toppen. Upphetsade chefsansikten lyste eldröda i biomörkret när Warhols nakne favorit Joe D’Alessandro blev avsugen på vita duken. En av Baehrendtz kvinnliga torpeder, känd för sin sipphet, lämnade hastigt lokalen med tydliga tecken på illamående.

Det hela leder enligt Nils Petter till ett par tevehistoriskt unika beslut: filmen fick visas 1) ”först efter att den häftigaste avsugningen klippts bort”, 2) en timme efter att den ordinare tablån var avslutad och hallåan önskat godnatt, det vill säja efter sexti minuter myrornas krig. Plussat med att presstjänsten noggrant varnat svenska folket för filmens skadeverkningar, blev det – surprise, suprise – ”för den sena timmen sensationellt höga publiksiffror”. Nils Petter ställer diagnos på spektaklet: ”allmän moralisk skidnödighet”.

Och visst, här ligger ju bollen på peggen färdig att slås till. Upplägget är som gjort för några syrligheter om mediemonopol och maktmissbruk och moralpanik. Men filmen visades. Och sågs. Idag visar ingen tevekanal obskyra arthousefilmer om sexuella gränssprängningar.

NOT: som en eftergift till Johan Croneman innehåller inlägget inga som helst referenser till Nils Petter Sundgrens exceptionellt höga ålder.

Problemet med barn som inte kan passa tider.


När min fiancée skulle nedkomma med vår första son var jag inbegripen i diverse arrangemang av karaktären trams. Tillsammans med två Hej domstol!-kollegor medverkade jag i inspelningarna av teveprogrammet Extra allt, hågkommet av en scripta på SVT Malmö. Vi gjorde bl.a. en sketch om ett ministerlajv där alla ville vara Gunnar Lund – dåvarande minister för internationell ekonomi och finansmarknader.

Problemet var att inspelningsdatum såg ut att sammanfalla med beräknat nedkomstdatum. Jag bad min fiancée om besked: finns det nån möjlighet att skjuta på dagen? Eller åtminstone få en exakt tid att lägga inspelningsschemat efter? Jag måste kunna meddela kostymören som ska ta fram ett par sköldpaddsmönstrade gubbglasögon i rätt storlek! Dessutom har vi planerat en sketch om ett biskopslajv! Och ett om ett Magnus Uggla-lajv! Kan vi lägga dem i anslutning till slemproppen och när förväntas den för övrigt gå?

Det tog tid för mej att förstå att man tydligen inte riktigt styr över de där tiderna. Jag bad barnmorskor att åtminstone säja nåt mellan tummen och pekfingret, men de förklarade att det inte funkar så. Det hjälpte inte att jag förklarade att vi dessutom lagt in ett nummer där jag skulle spela näverlur.

Med detta i minnet har jag viss förståelse för Torkil Lauesens problem i samband med den planerade kidnappningen av Jörn Rausing 1985. Inte nog med alla de andra omständigheter som präglar en kidnappning – bevakning av en människas lägenhet, byggande av cell, inspelning av hotfulla telefonmeddelanden, stjälande av lämpliga transportbilar, testande av bedövningsmedel, kompromissande med moral – så hade läkaren beräknat förlossning till 7 januari. Samma dag som Lauesen och hans hängivna kommunistkamrater i Blekingegadeligan skulle bryta sej in hos miljardärssonen i hans lägenhet i Lund, söva honom och föra honom i en skåpbil till en ensligt belägen stuga i Norge!

Det måste ha varit så retligt för Torkil att inte veta. Var det alls lönt att han satt och spejade i ett träd i Botaniska trädgården i flera månader om nu hans flickvän inte kunde knipa igen ordentligt? Skulle de rentav tvingas ställa in hela arrangemanget? Vad skulle de då säja till kamraterna i den palestinska befrielseorganisationen/terrorgruppen PFLP, som dessutom bidragit med några hundra tusen kronor till planeringen?

”Lessen, men Torkil tycker det hade varit så trist att inte vara med och se efterbörden från sin förstfödda … Jo, vi vet, vi skulle kräva tjugofem miljoner dollar av Jörns pappa, men det är ju himla nesligt för Torkil att inte kunna hålla tjejen i handen!”

Peder Övig Knudsens båda böcker om Blekingegadeligan – den cell av praktiskt inriktade kommunister som begick några av Danmarks genom alla tider största rån under åttitalet – hör till det bästa jag har läst. De väcker frågor om vad engagemang får kosta och om vad det mänskliga psyket är förmöget att förtränga och bortförklara. Inte minst visar de hur knepigt det är att vara yrkeskriminell på halvtid och leva ett helt ordinärt liv på lediga dagar.

Men framför allt komplicerar böckerna världen, gör den på en gång begripligare och obegripligare. Blekingegadeligan stod alltså i begrepp att kidnappa sonen till en av världens rikaste människor, ärkekapitalisten Gad Rausing, en av grundarna till Tetra Pak.

De ägnade månader åt planering, bland annat på att tillverka diverse irrspår och rökridåer. Rausing skulle inte få nån hint om att kidnapparna var danskar och att han satt inspärrad i Norge. Inspelade meddelanden skickades till pappa Gad på engelsk-arabiska, alla kläder kidnapparna skulle bära inhandlades i Sverige, liksom skruvarna till den träkonstruktion där Jörn förväntades bo några veckor. Jörn skulle inte få nån chans att, i sin konstanta ångest, notera en bult av danskt fabrikat och därmed komma gruppen på spåren.

De vägde alla pros och cons. All kidnappningserfarenhet visar att det är bäst ur säkerhetssynpunkt att likvidera offret efter leverans efter lösen. Vore det inte bäst att låta empirin tala? På samma vis säjer all forskning på området att man bör knipsa av och skicka lämplig kroppsdel till den utpressade för att visa att man menar allvar. I slutändan valdes bägge alternativen bort – det skulle trots allt göra operationen farligare för kidnapparna. Risken var överhängande att pappa Gad då faktiskt skulle gå till polisen.

Planeringen var alltså intensiv och minutiös. Men den utfördes inte för ligans egen skull. De gjorde det de gjorde för Kampen. Varenda krona skulle gå oavkortat till de förtryckta palestinierna. Och inte för att nån av dem hyste några känslor för Jörn Rausing – varför skulle de? – men de la ner mycket tid på att experimentera fram rätt doser av bedövningsmedel genom att testa på sej själva. De som gav hallisar och klaustrofobi valdes bort.

Och efter att ha stulit nummerplåtar i Tyskland och bilar i Sverige, införskaffat integralhjälmar för att kunna dölja sej, hyrt stuga i Norge och byggt en gedigen cell, kartlagt den unge spolingens liv i detalj, byggt en trälåda anpassad för båda Rausings ytterport och skåpbilen samt skrivit alla detaljerade hotbrev till pappa Gad – så la de ner hela operationen. På morgonen samma dag, i en skogsdunge utanför Lund, bara några kilometer och minuter från att allt skulle gå av stapeln. Ingen vet riktigt varför. Det kan ha varit för att Jörns flickvän visade sej vara hemma, men att en av gruppens medlemmar fick en panikattack spelade nog in att projektet snart ställdes in helt.

Det är svårt att kombinera altruism och psykopati. Det är svårt att vara Robin Hood i ett Danmark utan prins John. Det är svårt att hålla sin flickvän i handen under födslovärkarna samtidigt som man ska kräva trehundra miljoner av en farbror med konstigt namn genom att traumatisera hans son för livet.

Ett brev som måste förbryllat.


Sverige har vi ju aldrig brytt oss om våra grannländers musikscen. Ingen svensk har köpt plattor med danska Shu-bi-dua eller norska Åge Aleksandersen annat än på pin kiv. Däremot säljer Bo Kaspers och Björn Afzelius multum där. Det har väl med ländernas förhållande att göra. Lillebror vill gärna leka med storebrors kompisar. Storebror tycker lillebrors kompisar är idioter.

Därför har få svenskar nåt förhållande till danska tv2, ett band som med sångaren Steffen Brandt i spetsen skördade makalös framgång under danskt åtti- och nittital. Mats ”Malla” Ronander-proddade plattan Nærmest lykkelig (med låten ”Monas solarium”) togs 2006 upp i den omdiskuterade danska kulturkanon. Bandets karriär sammanfattades i dokumentären Musik og bøgetræer i 25 år 2004 – och låt oss nu för guds skull inte göra oss lustiga över diverse danska ord.

I april 1989 fick Steffen Brandt ett brev som måste ha gett honom myror i huvet. Det var skrivet av en gammal barndomskompis som han inte sett på nio år. Det inleddes:

Hej Steffen, din gamla vargunge! Jag är nu tillbaka i Danmark efter en längre vistelse i Pyrenéerna och jag fick lust att träffa dig igen. Kommer du ihåg cykelturen 1980 tillsammans med Lisbeth och Mette? Det var tider det, med svetten lackande i pannan, för någon paella blev ju aldrig av. Jag glömmer aldrig ditt hetsiga humör – men stopp där … Du har säkert gissat att jag heter Carsten Nielsen. Kära Steffen, detta är ett nödrop till dig och bara till dig. Inledningen behövs för att du ska kunna skjuta alla frågor åt sidan med förklaringen: brevet är en resebeskrivning från en ungdomsvän, om en av dina närmaste ställer frågor.

Brevskrivaren verkar något desperat. Det är viktigt för honom att vara hemlighetsfull, men räknar samtidigt med att eventuella tjyvläsare nöjer sej med att läsa de första raderna i det sex sidor långa brevet.

Kända människor får ofta märkliga brev. Folk som vill gifta sej, folk som vill förklara vad de kända människorna borde göra med sina liv, folk som i all anspråkslöshet ber om att få sin helikopter sponsrad. Steffen Brandt blev på ett vis inte så överraskad. Men han visste också att det samtidigt pågick en enorm polisutredning mot en cell misstänkta danska vänsterterrorister. Mannen som skrev till honom verkade tillhöra denna cell:

Lär dig planen utantill och bränn därefter detta papper i en diskho, mosa askan och skölj rent. […] När du väl har bränt upp det kommer du alltid att kunna påstå – om du blir utfrågad – att jag bad dig hjälpa mig att fly från ett nazistgäng som jag påstod var ute efter mig, eftersom jag hade hånat dem offentligt. Okej.

Även i verkligheten är det för närvarande ultrahögermänniskor som jag flyr ifrån. Framför allt från polisstaten, PET och FET och de danska sionisterna.

PET och FET är polisens respektive försvarets underrättelsetjänster. Åtminstone PET var mycket riktigt på jakt efter Carsten Nielsen. De danska sionisterna var kanske inte samma reella hot. Framför allt jagades Nielsen av den danska polisen. Det var egentligen inte så konstigt. Nielsen och hans glada gäng hade under de gångna femton åren gjort ett antal spektakulära rån, kidnappningar och bedrägerier. Det brukar inga polisstater tillåta.

Rockstjärnan Steffen Brandt kliade sej säkert i bakhuvet när han läste brevet. Troligen blev han precis lika konsternerad som Dan Hylander skulle ha blivit över ett liknande brev.

I brevet uppmanades Brandt att signalera till Nielsen med en gul signal – gärna ett antiatomkraftsmärke – på porten. Nielsen skulle svara med att klia sej i nackhåret. Sen skulle Brandt ha två flyktbilar klara. I ”run-car 1” skulle ett tunt täcke ligga på botten av bagageutrymmet. Den skulle köra omedelbart men lugnt. ”Ljuset ska tändas efter att bilen kört ett hundratal meter, men innan Hørhavevej naturligtvis”. ”Ställ era klockor efter radionyheterna”.

Sen kommer en exakt körsträcka med Århus flesta gator angivna. Vid Bispevej i Stavrup ska Brandt själv stå med ”run-car 2”:

Du står i mörkret och väntar och röker ett bloss. Låt inte någon få syn på dig eftersom du är ett känt ansikte. Du kan också vänta med halvöppet fönster så att du kan reagera på mitt babalubaskrik.

Sen ber Nielsen egentligen inte om nånting mer, förutom ”ett fritidshus eller liknande, inklusive proviant”. Samt ”en del redskap”: ”Ha därför en påse klar i bilen med en komplett affärsmannamässig klädsel åt mig: en smal kavaj med långa ärmar, långbyxor med nittio i midjemått, skjorta, slips, keps eller hatt i storlek sextio, halsduk, underkläder, strumpor och ett par foträta skor i storlek 45.”

Sen ber han inte om nåt mer, förutom en teve (helst). ”Glöm inte att tanka bilarna!” samt ”Gör eventuellt några anteckningar och bränn detta brev snarast” uppmanas avslutningsvis.

Det ska understrykas att Carsten Nielsen hade skäl att känna sej jagad. Hela övriga ligan var haffad och i en hemlig lägenhet på köpenhamnska Blekingegade hade de pansarvärnsraketer, sprängdeg, automatgevär och några miljoner i kontanter. Men nånstans längst inne måste han ha känt att det var att begära ganska mycket av en snubbe han inte träffat på ett decennium.

Och Steffen Brandt å sin sida måste ha känt att det var ett ovanligt udda brev. Och för den som undrar: nej, han skaffade aldrig två run-cars. Inte ens ett par foträta skor. Så han fick aldrig höra Nielsen babalubaskrik.

(Källa: Peter Øvig Knudsens Blekingegadeligan 2: Den hårda kärnan, 2007.)

Låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar del 4: Lärling – från arbetarhem via 9tp tillbaks till industrin.


Röda kapellet var ett göteborgsband direkt kopplat till/underställt vpk och KU, dvs. nuvarande vänsterpartiet och dess dåvarande ungdomsförbund Kommunistisk Ungdom. Som så ofta i proggsammanhang – särskilt om det var lite ungdomligt och garanterat om det var från Göteborg – så blandade man stenhård politisk retorik med humor.

Plattan heter Party music (1976) och framsidan visar bandet i dansbandskläder av klassiskt överdådigt sjuttiotalssnitt. På baksidan får vi se översättningen av titeln – ”Partimusik” – och bandet uppradat i sina civila arbetskläder. Medlemmarna presenteras i andra hand som musiker och i första hand som bagare och laboratorieassistent.

Det här är musik i partiets tjänst, musik som vill uppvigla och upplysa, vad som helst utom att underhålla. På konvolutet anges en adress som man kan skriva till om man vill ha låtarna översatta till finska, tyska, engelska, ryska, franska, spanska eller serbokroatiska. (Det kanske funkar fortfarande? Någon som prioriterar sin tid ännu lägre än jag kan skriva till AVANTI!, Uddevallagatan 14, 416 70 Göteborg och testa.)

Fem låtar med titlar som ”Let´s talk kapitalistiska” och ”Dooba dooba jämlikhet”, som bägge andas av en musikindustrikritik som måste ha utmanats en smula när låten ”Bingo Flamingo” faktiskt testades till Svensktoppen på riktigt. Snittiden på låtarna ligger på lite över åtta minuter, men då hjälper så klart låten med den lätt otympliga titeln ”Lärling – från arbetarhem via 9tp tillbaks till industrin” till att höja snittet. Den klockar in på 16,09.

Det är verkligen en lång låt. Det kräver en hel del tålamod att lyssna igenom över en kvart rimmad didaktik och agitation av typen:

Ja, sen var det så dags för yrkesskolan,
en utbildning anpassad helt till fabrikernas behov
Där formas man vidare, härdas, kantigheter slipas bort
Och föll man in i mönstret fick man flitpengar från yrkesskolans pott

Eller:

Reaktionära lärlingsavtal – vem tjänar på det?
Jo, dom som bestämmer vår utbildning, det kan vi nog se
Fem spänn i timmen fås av staten i subvention
troligtvis föreslagen av en sossepatron

Titelns ”9tp” syftar på den teknisk-praktiska linje som infördes för skoltrötta niondeklassare på sextitalet, och som från vänsterhåll sågs som en sossestatens utbildning av arbetarklassen till kanonmat åt kapitalets industri. Sven Wernstöm och Suzanne Osten tog också upp det i den skolkritiska pjäsen ”Spelet om plugget” 1969:

I tp ska du dumma dej
Det är vad lärarn väntar sej
– sov över tre kast!


Röda kapellets ”Lärling – bla bla bla” kan vara det träigaste stycke musik som ekat över Redbergsliden. Visst, här finns satiriska glimtar – ”lika lite som ålder och kön/ kan skonummer ligga till grund för olika lön” – och allvaret i budskapet går inte att ta miste på (”det hänger på att ta kamp i vårt fack/ det hänger på handling och inte på SNACK”).

Men jag ska vara ärlig: det är inte särskilt svängigt. Jag gör säkert nån besviken som läst den här texten och tänkt ”Wow! En sexton minuter lång låt kring parollen ‘lika lön för lika arbete’ – det måste ju vara en riktig discodänga!”, men faktum kvarstår.

Omslagets framsida ljuger. Det här är så långt från glamour, färg, fest och fläkt man kan komma. Baksidan talar dock sanning. Det här är typisk låssmedsboogie.

Proggiga barnböcker del 42: Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det?


Ordfront förlag lever idag i högönsklig välmåga och ger ut ett mestadels läsvärt månadsmagasin. Förlaget startade – vad trodde ni – i ett kollektiv i Småland tidigt sjuttital, och bland de första titlarna hittar vi barnboken Vad händer i Grekland? (”en enkel och konkret barnbok om fascistjuntans tortyr och folkets motstånd”) och Albanien (”en faktarik bok om det albanska folkets kamp för befrielse och det revolutionära uppbygget av Albanien”).

Förlagets trettonde titel hette Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det? och är i traditionell mening ingen barnbok. Det är istället en bok AV ett barn FÖR … ja, vem som nu vill ta del av ett barns tankar om de världspolitiska skeendena.

Barnet heter Jocke och teckningarna säjs han ha producerat mellan 8 och 11 års ålder. Att teckningarna är gjorda av ett barn låter rimligt, liksom formuleringarna. En del av innehållet kan han – och nu spekulerar jag – ha fått hjälp på traven med. Det är en världstolkning som till punkt och pricka överensstämmer med dåtidens tongivande men fåtaliga svenska kinavänsters.

Jocke förklarar ibland varför teckningarna ser ut som de gör och säjer sej bl.a. vara inspirerad av grotesksatirikern Lasse Hillersberg och Aftonbladets karikatyrnestor EWK. Jag är den siste att ta ordet ”lillgammal” i min mun – jag lyssnade på Edvard Persson som sjuåring – men samtidigt kan jag inte komma på nåt annat.

Misstankar föreligger alltså att Jocke blivit en smula uppmuntrad/ledd/styrd/indoktrinerad av vuxna socialister omkring sej. Handen på hjärtat och raljerandet åt sidan: jag håller inte det för omöjligt att det är ett barns äkta, ärligt menade tankar vi tar del av. I ett starkt politiserat samhälle med tillgång till doktrinära lättfattliga skrifter och en teve som gärna uppehåller sej vid verkligheten, var det så klart möjligt för en åttaåring att skaffa sej en renlärig maoistisk världsåskådning.

Men här och var får man trots allt en hint om att Jocke fått en viss ideologisk vägledning hemifrån.

Barn reagerar spontant på vad de uppfattar som orättvisor och man ska vara född Staël von Holstein för att inte gå med på att världen är orättvis. Det är dock inte alla åttaåringar som också formulerar en utopi:

Kopplingen barn-vapen tillhör f.ö. inte vietnamvänsterns allra smakfullaste inslag (jag minns spontant Knutna nävars vaggvisa med raderna ”dom kommer att sätta gevär i dina händer/ Ta det och lär dig riktigt allt militärt”):

Jockes solidaritet inskränker sej inte bara till barn i krigshärdar, utan också till de strejkande gruvarbetarna i Sverige som förtrycks av LO-ordförande Arne Geijer och industriminister Krister Wickman (som förvisso inte var några vänner av dåtidens vilda strejker):

Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det? är, kan man säja, en ganska inaktuell bok 2009. Jag gissar att få saknar tiden när såna här böcker faktiskt gavs ut, men i vanlig ordning öppnas ett fascinerande titthål in i en tid så nära och så avlägsen.

Kamrater i Hoola Bandoola Band!


I en ny – ett konstigt ord i sammanhanget, men skit samma – bok om Hoola Bandoola citerar författaren Örjan Svedberg ett brev Mikael Wiehe tog emot i sjuttitalets början. Det var undertecknat Stefan Ringbom och Gunnar Idering, två av de musikaliska motorerna och politiska kommissarierna i Fria Pro-teatern.

Kort bakgrund: Hoola var ett politiskt popband, en del av den s.k. musikrörelsen/ proggen. Deras texter tog emellanåt upp ämnen i tiden – Victor Jaras död (Victor Jara), Francos Spanien (Juanita), kvinnorörelsen (På väg) – men lika ofta var de allmänt resonerande kring samhällsfrågor. ”Vem kan man lita på?” med sitt Dylan-inspirerade bildregn är knappast figursydd för några politiska partier, ”Jakten på Dalai Lama” är en mångbottnad historia om sökande, ”Garanterat individuell” och ”Man måste veta vad man önskar sig” är vidräkningar på ett personligt plan med en, visserligen politiskt, tvivelaktig väninna.

Detta gjorde att Hoola var större än musikrörelsen. Deras plattor köptes av folk som var allmänvänster och – gud förbjude – bara musikaliskt intresserade. Man kan se detta ur flera vinklar. Först och främst kan man förstås se det som att ett popband är i sin fulla rätt att spela pop om vad de behagar, men det var inte riktigt ett argument i tiden.

Mikael Wiehe – som alltid varit bra på att rationalisera och verbalt motivera allt han gjort – såg det som nåt positivt: folk kom till konserterna för att höra sjyssta låtar och på kuppen kunde de ta del av Wiehes argumentation från scenen.

Ringbom och Idering i Fria Pro-teatern – som var en maoistiskt färgad musikteatergrupp med åtskilliga nävknytande proggstänkare på repertoaren – såg det som nåt klart negativt. Efter brevöppningen ”Kamrater i Hoola Bandoola Band” skrev de således:

Era texter verkar inte sprungna ur kampen direkt och detta är helt naturligt eftersom ni inte själva deltar i denna kamp på samma sätt som arbetande människor, vare sej det gäller ungdom eller äldre. Det är inte det förhållandet att ni inte står på ett fabriksgolv som är dåligt utan det är er kontakt med människor som gör det dålig (sic!).

Nä, det hade naturligtvis varit övermaga även för två opåkallade politiska magistrar som själva ägnade sej åt att slå på instrument att kräva av Wiehe och Afzelius att de borde börja jobba på Kockums istället.

Detta förhållande återspeglas omedelbart i era texter. Dom handlar visserligen på ett plan om människors liv. Om frihetslängtan, känsla av instängdhet, hopplöshet, brist på framtidstro o.s.v. men vad vi vill diskutera är om ni inte inte närmar er dessa ämnen utifrån en något akademisk, intellektuell hållning.

Mikael Wiehe måste ha varit mycket tacksam för att två kollegor valde att skriva till honom och berätta om att han gjorde fel när han inte skrev på det språk som ”arbetande människor har” (arbetare är som bekant en helt igenom homogen grupp som bl.a. utmärks för att lyssna mycket på Fria Pro-teatern). Särskilt som kollegorna i fråga också uppmanar Hoola att istället spela folkmusik:

Er form uttrycker ganska väl det innehåll ni förmedlar, anser vi, och mot plattan som sådan finns inget att invända. Den är väl spelad, den svänger bra och den är inte tråkig.

Visst känns det som att det är just de här bägge undertecknarna som är mest lämpade att avgöra vad som svänger och vad som är tråkigt?

Men det faktum att ni uteslutande använder er av en viss form av amerikansk pop gör, tycker vi, att ni i praktiken förnekar den väldiga skatt av musikaliska traditioner som finns innanför vårt eget lands gränser.

Debatten anknyter till skriften Folket har aldrig segrat till fiendens musik, där samme Ringbom åter igen trycker på att det enda riktigt revolutionära är polskor och gånglåtar.

Jag tycker det är ett mycket fascinerande brev. Dels för att debatten känns så avlägset något som veterligt debatteras idag, dels för det övermaga sättet att vilja ”diskutera” – läs: bestämma – hur andra konstnärer valt att uttrycka sej.

Idag ligger all progg på samma samlingsplattor. För ett modernt öra låter allt som nånting långt till vänster om vänsterpartiet. Då fanns uppenbarligen enorma motsättningar mellan folk i runda glasögon som ville revolutionera världen enligt en marxistisk agenda med amerikansk-inspirerad pop och folk i runda glasögon som ville revolutionera världen enligt marxistisk agenda med svensk-inspirerad pop.

Proggiga barnböcker del 39: Kapten Zoom.


Det här är för all del ingen bok, men jag orkade inte initiera ytterligare en etikett – Proggiga serietidningar – bara för en volyms skull.

Ja, Kapten Zoom – rymdhjälten från teveserien och plattan med samma namn – blev alltså också seriefigur. Tidningen, som av allt att döma bara fick ett nummer, gavs liksom skivan ut på SKP:s Oktoberförlaget (med namn efter den ryska oktoberrevolutionen förutsätter jag).

Tecknaren hette Ola Nyberg och var politiskt korrekt. Han tog bl.a. över FiB/Kulturfronts serie Bellman efter den politiskt otydlige – eller ännu värre: nästan socialdemokratiska – Jan Lööf och stramade upp den med ämnen som låg i linje med fibbarnas idéer – som i sin tur låg nära SKP:s.

Storyn är densamma som på teve och skiva: Kapten Zoom skickas från sin planet till jorden för att kartlägga mänskligt liv. Efter fyra år i skogen har han lärt sej allt om ekologi och är på väg att åka hem när han hittar en Stålmannen-tidning och inser att det finns mänskligt liv på planeten.Han trillar in hos Liselott Blom i Bollunda och försöker förstå hur den jordiska civilisationen egentligen hänger ihop. Ganska snart kommer han fram till att jordmänniskornas resursslöseri är miljövidrigt.

Berömd – bl.a. samplad av The Latin Kings – är sekvensen när han tappar sin viktiga gröna ring (gissningsvis en hommage till DC-serien Green Lantern; huruvida Anders Linder höll sej à jour med hur just Green Lantern-serien radikaliserades under sjuttitalet sen han börjat agera parhäst med Green Arrow och de tillsammans slogs mot sociala orättvisor och rasism, är obekant) i toaletten och får följa kloaksystemen till Försenings… förlåt, Reningsverket.

Som serie är Kapten Zoom inte alls oäven. Den är mest komisk, men med den relativt realistiska teckningsstilen blir den också till något mer än en superhjältepastisch (Anders Linder i stretch blev liksom aldrig nåt annat än en parodifigur).

Jag gissar att tanken var att bemöta den amerikanska kulturimperialismen med deras egna erkänt effektiva vapen: att av det mest genomamerikanska – superhjälteserien – göra nåt Radikalt och Alternativt.

På samma vis tyckte somliga inom SKP att man skulle stjäla rockmusiken från imperialisterna och vända den mot dem. Andra tyckte att man hellre skulle spela gånglåtar och polskor..

Kapten Zoom hade nog kunnat slå an om det nu blivit nån spridning. Det är inte alls ointressant med en superman från rymden som rör sej i en svensk kontext. Superman och hans kollegor rör sej mycket tydligt inom en amerikansk.

(Notera gärna hur fint jag knyter ihop den här veckan, som börjar med ett inlägg om Superman och sen via proggiga barnböcker tar sej till en proggig barnskiva och – voìla – en proggig superhjälteserie!)

Genrer Gud glömde 3: personkultsballaden.

Det är gårdagens spaning att de fordom tokreligiösa länder där kommunister övertog makten, gärna bytte ut de sakrosanta templen och statyerna mot sekulära. Jesus-statyer vältes till förmån för Stalin, kyrkor stängdes men strax bredvid öppnade mausoleum där man kunde dyrka döda revolutionärkroppar.

Nordkoreas officiella beskrivning av Kim Il Sung är mer underdånig än Livets ord nånsin varit mot Jesus.

För att vara en rörelse som så starkt tryckt på folket och gemensamheten, har våra extremvänstervänner varit påfallande benägna att sätta stor tilltro till enskilda människor. Detta manifesterades inte minst i den musik som traderades längst ut på vänsterkanten – men också hos närmast revisionistiska (det fulaste ord som lär ha funnits på sjuttitalet) band som Hoola Bandoola:

Ja Victor Jara, Victor Jara
dina sånger ska aldrig bli glömda
Från gitarr till gitarr ska de spridas
över stad och land

De ska vagga oss till sömns
när våra nätter blir långa
De ska marschera med oss
när dagen är här

Oss emellan: hur många Victor Jara-låtar kommer ni ihåg på rak arm? Kommer de verkligen att marschera med oss när ”dagen” (torsdagen? lördagen?) är här?

Visst – den inte helt obekante Cornelis Vreeswijk gjorde en platta med Jara-tolkningar. Den är alldeles utmärkt. Jara var säkerligen en hyvens grabb och Pinochet var det säkerligen inte. Jag har full förståelse för att Mikael Wiehe sörjde en förebild. Det är utropandet av honom till gudagestalt som jag inte helt begriper.

De mer hårdföra maoisterna i Fria Pro-teatern hängde förstås på Jara-panegyriken med lika stolta ordvändningar:

Mannen som sjöng om livet finns inte mer
Stympad och utan vapen stod han mot er
Ännu när skotten föll var det som han log
Vinden bär med sej sången som aldrig dog

Kampen mot Chiles bödlar i uniform
Mannen som sådde vind och ska skörda storm
Vinden ska bära sången så tung som sten
Tyst som en fågelunge med brutet ben
Stark som en fors och liksom en vallmo röd
Mjuk som en eld och enklare än ett bröd
Sångerna som ska leva fast han är död

Jag är helt med på symbolvärdet i ett människoöde, men kan alltså inte låta bli att se parallellerna till den religion som var ett opium för folket. Myten om den chilenske trubaduren Jara som fick händer avkapade och tungan utskuren är enligt hans egen änka just en myt, men berättas okritiskt av t.ex. Sven Wernström i hans alternativa lärobokssvit Den underbara resan (som bl.a. uppmanar sina unga läsare att tänka kritiskt).

Liksom f.ö. av sagde Cornelis:

Här kommer en man utan tro, utan hopp och utan fosterland
och vill skaka hand med en man utan kropp och en kropp utan högerhand

(”Blues för Victor Jara”)

Det fanns som bekant en annan man ett par millennier tidigare som fick spik i händerna och som legenderna utropade till martyr och hjälte.

Idén om sångerna som ska leva fast upphovsmannen är död finns också i klassikern ”Balladen om Joe Hill”, insjungen av allvarsmän som Fred Åkerström och Thorsten Flinck: ”Jag sa till Joe: du är ju död/ Jag kan ej dö, sa han”.

Det fanns f.ö. en annan man ett par millennier tidigare, av legenderna utropad till martyr och hjälte, som påstås aldrig kunna dö.

Nåväl – hur mycket kraft och agitation det än fanns i deras visor, är det ju ganska
harmlöst att besjunga diverse skalder. De hade ju inget blod på sina händer (förutom Jara då, enligt myten, men det var trots allt hans eget). Bägge mördades dessutom kallblodigt och av politiska skäl, vilket så klart är upprörande för människor som ogillar kallblodiga politiska mord.

Det känns heller inte särskilt kontroversiellt att Björn Afzelius besjöng den demokratiskt valde Salvador Allende – ”en dag ska skyarna skingras/ och frihetsklockorna ringa/ och Chile läka sitt sår” – eller ens att göteborgsstalinisterna Knutna Nävar sjöng om Ho Chi Minh. Där är det väl mer den träaktiga lyriken och den infantila refrängen – ”Ho! Ho! Ho Chi Minh!” – man reagerar mot:

Ho Chi Minh studerade Marx och Lenin,
byggde upp Partiet som visar vägen fram
De blev hjältar i det vietnamesiska folkets kamp
för ett enat och fritt Vietnam


Kändare och bisarrare är naturligtvis samma grupps fullkomligt osminkade hyllningskörer till diktatorer i diverse repressiva stater:

Den hånas, bespottas, men kan inte hejdas,
den når alla länder trots borgarnas hat!
Vi bringar ett leve till minnet av Stalin!
Den stålhårde kämpen, vår vän o Kamrat!
(”Sången om Stalin”)

Varje båt behöver en rorsman
Växande gröda kräver regn
Varje liv behöver solens ljus
För Revolutionen krävs Mao Zedongs tänkande

Fisken behöver vatten och blommorna söker jord
Folkets massor måste ha ett kommunistparti
Mao Zedongs tanke är solen som aldrig skall gå ner

(”Rorsmannen”)

Det där är naturligtvis lätt att göra sej lustig över en nepalesisk mansålder senare. Jag har gjort det så ofta jag kunnat. I Hej domstol! gjorde vi hyllningsballader till Tjernenko och Kosygin, koryféerna som aldrig fick sina egna tributer (om Tjernenko: ”Du gör så mycket bra i ditt hus i Moskva/ Du bygger kärnkraftverk och är sur på USA”.)

Som exempel på vänsterns vansinne är de där låtarna inte särskilt representativa. Som exempel på allmänt vansinne är de väldigt underhållande.

När jag nu sitter och går igenom diverse skivsamlingar och hemsidor är det en sak som slår mej som mest anmärkningsvärd: att så få vänsterartister besjöng Che Guevara. Han var trots allt den hippaste av revolutionärerna och den ende av ikonerna som överlev
t in i vår tid (främst på klockor och barnkläder).

Dessutom är Che betydligt lättare att rimma på än både Stalin (”Malin”?) och Mao (”ciao”?) och Ho Chi Minh (”plockepinn”?).

Det enda exemplet jag känner till – och kolla nu hur elegant säcken knyts ihop – är Cornelis tolkning av Jaras ”A Cuba”. Den handlar mer om den hur sjysst den kubanska revolutionen var i allmänhet, men givetvis nämns Che som en förebild bredvid Fidel och nationalskalden José Martin.

Men egentligen är den låten för dansant och melodiös för att passa in under genrerubriken.

Övriga genremarkörer: personkultsballader ska helst sjungas med ryggen rak och bröstet ut, blickande mot horisonten där tänkta kolchoser växer fram, gärna med en blompinne – eller ännu hellre hammare och skära – upptryckt i rektum. Orden bör ha poetiska klanger, bilderna hämtas från naturen – ”som vajande säd ska de bölja över fälten”, ”jag sått ett frö som ej kan dö” – och därigenom ge en känsla av att sångerna har funnits i evighet. Som komp bör man nöja sej med akustisk gitarr men egentligen är a capella att föredra, som för att understryka det nakna allvarliga budskapet. I nödfall – och om föremålet för hyllningen är från ett land långt borta – funkar en flöjt.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén