Om Kalle Lind och andra gubbar

Eleganta oanständigheter a.k.a. rent jävla snusk.


Minnesgoda bloggläsare minns ”Skäggets bästa fräckisar” (1965) – en av ganska få spinoff-produkter från skandalteveserien med det inofficiella namnet Skäggen (1963). Det rörde sej alltså om en snuskissamling vilken som helst, dock sammanställd av Åke Söderqvist, som bara några år dessförinnan varit exceptionellt ung Aktuellt-chef och alltså bör ha haft nån sorts status.

Jag har nu kommit över uppföljaren med den lagom inspirerade titeln Skäggets andra fräckisar (1965) (med den överpedagogiska underrubriken ”Del 2”). Den är, till ingens förvåning, inte riktigt lika bra. Och då var ettan så klart ingen höjdare.

Vad som fascinerar mej, som ofta när man tar del av sextitalets kultur, är den märkliga blandningen av oskuld och cynism, folklighet och exklusivitet. Idag är fräckisar nåt Bert Karlsson sysslar med. På sextitalet fanns det uppenbarligen nåt kittlande och vågat i att samla på sej några gamla fittskämt.

Böckerna illustrerades av Lasse Åberg och Ardy Strüwer, som både var verksamma som formexperimentella konstnärer och psykedeliskt slapstickpar. Tonen i kapitelrubriker och fräckistitlar – ”Ang. jungfrurs ändamålsenlighet”, ”Ang. trötta hingstars rehabilitering” – är studentikost kvasiintellektuell.

Söderqvist hävdar själv i förordet – och här tror jag inte att han är ironisk – att han anser fräckisen vara ”en elegant oanständighet och har ingenting med fula historier att göra”.

Påståendet motsägs en smula av fräckisarnas faktiska innehåll.

För så jävla elegant är väl inte historien om två torpargrannar, där den ene påstår sej vara immun mot mygg och den andre därför får binda honom naken runt ett träd så att han inte kan vifta bort myggen. På morgonen hittar den ene torparen sin granne alldeles utslagen i repet. Den utslagne torparen förklarar: ”Myggen har inte varit något problem, men vad värre var: jag fick inte vara ifred för en kalv som bara ville dia hela natten”.

Skämtet, för bloggens prydare läsekrets, är att en kalv har sugit av en småbrukare.

Jag kan inte heller se elegansen – men för all del oanständigheten – i historien om generalen i Främlingslegionen som frågar översten ute på fältet: ”Hur klarar ni er i långa loppet utan kvinnor?” Översten börjar svara: ”Tja, vi har ju kamelerna …”
Generalen vill genast visa att han kan leva samma sorts hårda soldatliv som de underlydande, varför en kamel kommenderas fram och en stege reses:

Efter att under mycket komplicerade former ha betygat kamelen sin påtagliga kärlek klättrar han ner och säger till översten:
– Ja, nu kan jag realistiskt beskriva på högkvarteret hur ni löst kvinnohungern. För det är väl så ni gör?
– Nja, inte precis, svarar översten. Vi sätter oss på dem och rider in till stan.

Men på sextiotalet kunde alltså tidelag nånstans sorteras in under rubriken ”elegans”. Och inte bara djursex – även våldtäkter kunde skildras glatt, frejdigt och elegant:

Det hände sig under kriget att några soldater gick på landsbygden. En dag kom de till en större gård där de steg in. Efter att ha våldfört sig på frun i huset frågade de om det fanns flera kvinnor.
– Ja, svarade kvinnan, hushållerskan, men hon är så klen så henne kan ni väl skona?
– Soldatens rätt och rätt skall vara, sa soldaterna och våldtog hushållerskan.
– Finns här flera kvinnor, frågade soldaterna.
– Ja, vår fjortonåriga dotter, men hon är så ung så henne kan ni väl skona?
– Soldatens rätt och rätt skall vara rätt, svarade soldaterna och dottern fick dela de andras öden.
– Finns här ännu flera kvinnor, frågade soldaterna.
– Ja, gamla mormor, som ligger uppe på vinden, men hon är nittio år och mycket klen så henne kan ni väl i alla fall skona.
– Ja, henne skonar vi, svarade soldaterna.
Då hördes en röst från vinden:
– Soldatens rätt och rätt skall vara rätt.

Skämtet här är alltså att gamla kvinnor är kåta och äckliga.

Jag skulle väl själv inte välja just ordet ”elegant”. ”Bondsk” ligger många gånger närmre till hands. Inte minst i historien om hur pigan som ”låtit instämma familjens 15-årige son till tinget för att få fastställt att han var far till det barn hon väntade”.

I historien framställs som den naturligaste sak i världen att pojkens mamma för grabbens talan och att hon ”river upp gylfen på sin son, och säger till domaren: – Tror någon att denna lilla sak kan bli upphov till vad han beskyllts för?” Slutklämmen är naturligtvis att sonen viskar till modern: ”Släpp greppet, morsan, annars förlorar vi målet.”

Skämtet här är alltså att en femtonåring blir ofrivilligt upprunkad av sin mamma.

Påfallande ofta förekommer alltså djur, våldtäkter och gamla tanter i historierna. Särskilt elegant blir det naturligtvis när de kombineras, som i historien om tanten som våldtas av en gorilla och kommer utspringande från äldreboendet: ”Vilken karl, vilken karl! Fyra nummer utan att ta av sig pälsen!”

Annars är ju ett klassiskt upplägg för eleganta skratt unga kvinnors promiskuitet. Jag har inga moraliska problem med tvåradingen mellan de båda flickorna – ”Ska du gå med till parken på lördag?”,”Nej, jag tror inte det – jag blir bara på smällen!” – men letar fortfarande efter finurligheten.

Likaså i kortisen om flickan som, när det är amerikanskt flottbesök, drömmande suckar: ”Den som ändå vore skapt som en schweizerost”. Skämtet här är alltså att en kvinna längtar efter fler kroppsöppningar.

I kapitlet ”Några avvikande företeelser” hittar vi också några trevliga homoskämt. Särskilt fastnar jag för den långa historien om ”tjocke herr Fredriksson” som går till ett ”avmagringsinstitut” där det finns två kurer att välja på: en för 100 kronor och en för 500. Hundrakronorskuren visar sej utgöras av att en naken flicka ropar ”Om du får tag i mig står jag helt till ditt förfogande” och springer iväg. Femhundrakronorskuren utgörs av att ”en kraftig neger helt naken” ropar: ”Om jag får tag i dig, står du helt till mitt förfogande.”

Skämtet här är väl, om jag fattar saken rätt, att en man löper risk att bli rektalt våldtagen av en afrikan.

Som sagt: det är fascinerande läsning. Man ska naturligtvis ha i åtanke att somliga ord hade en annan laddning då än nu och att dåtidens politiska korrekthet ännu inte komplicerat begrepp som ”genus” och ”queer”. Nånstans tror jag mej ha hört att Åke Söderqvist själv var homosexuell, om än säkert inte öppet dåförtiden.

Men nog är det en spännande bild av dåtidens borgerskap, som med lite fnissigt blossande kinder plockade upp Skäggets andra fräckisar efter avslutad tevemåltid och högläste festligheter av typen:

En stripteasedansös smorde in hela kroppen med olja som gjorde henne hal som en ål. Hon trodde därmed att ingen skulle få något grepp om henne. Självsäker erbjöd hon efter varje uppträdande en kärleksstund till den man som kunde bära upp henne till hennes loge. Allt gick efter beräkning till en dag då en bowlingspelare försökte.

Föregående

På ingens begäran: En man med ett skägg sammanfattar sitt år.

Nästa

De åtta intressantaste citaten från de 23 första sidorna av ”Tusen och en natt”.

22 kommentarer

  1. Anonymous

    Får mig att tänka på teckningarna i pappas gamla HJäLP!

    BTW, Bert Karlsson är en inventerad Kung Midas. Om han lärde sig att använda en dator så skulle han kunna göra internet skabbigt och ointressant.

  2. YKW

    Sånt här är alltid djävligt intressant och roligt.

  3. Kenneth Karlsson

    Jag har en kompis som berättar den här typen av historier, på löpande band. Han är från Göteborg.

  4. Elin

    Som trogen läsare skulle jag uppskatta ett memorianum över Per Oscarsson: ett osannolikt liv, en osnnolik död, väldigt mycket. Denna sjukt deppiga händelse och intressanta person behöver medkännande humor. Varför måste våra legender dö av egentligen? En 83-årig farbror som fortfarande arbetade får liksom inte gå bort i en brand. Möjligen nåt åldersrelaterat. 🙁
    I övrigt, gratulationer till en tredje son! (Döp honom till Per, tycker jag då, som inte är på tjocken, eller planerar att bli det de närmsta 10 åren typ.)

    /Elin

  5. Spiring

    Det kom (minst) en tredje bok också.

    Utan att vilja försvara just dessa fräckisars heder, så förväntades nog knappast det eventuella roliga i de citerade historierna vara själva ämnena i sig. Inte ens på 60-talet lär man ha skrattat åt våldtäkt som sådant, eller att "en femtonårig blir ofrivilligt upprunkad av sin mamma". Det som ska vara roligt i den citerade historien om generalen och kamelen är väl att generalen missförstår, och konsekvenserna därav, snarare än "hö hö, tidelag". (Är man lagd åt det hållet kan man ju till och med hävda att historieberättaren gör sig lustig över generalers fördomar och dumhet.) Sen kan man så klart reagera på klichéerna som det ganska lättvindigt spelas på, som du ju också gör, men inte är det de som är de förmodade poängerna.

    Det borde förresten vara möjligt att analysera även dina böcker efter din mall här… "Det roliga är alltså att Ulf och Kicke sprider sina naturljud över nejden." Eller kanske "På sitt sätt är det en mycket tidstypisk bok idag, där man kan göra sig lustig över åsikten att alla människor är lika värda."

  6. Anonymous

    Jägarns vad tid det tog innan jag förstod den sista vitsen.

    Skämtet är alltså att kvinnor har två hål nära placerade varandra motsvarandes två tredjedelar av en bowlingklotsborrning.

    Tack för ett intressant inlägg.
    /john

  7. Spiring

    "Bowlinggreppet" fanns det grabbar som lystet pratade om på rasterna när jag gick i skolan. För övrigt i stort sett samma grabbar som initierat pratade om "joddelknappen". Misstänker att det låg ungefär lika lite erfarenhet bakom i bägge fallen.

  8. Honky

    ”Vilken karl, vilken karl! Fyra nummer utan att ta av sig pälsen!”

    Jisseus, det där skrattade jag högt åt.

  9. dr. No

    Jag gillar den moralistiska tonen – den är nästan lika rolig som själva skämten.

  10. Kalle Lind

    Spiring (gällande slutklämmen på inlägg 1): touché!

    I övrigt har du naturligtvis rätt. Jag har egentligen inga moraliska invändningar mot snuskisarna. Jag bara konstaterar att de är betydligt grövre än vad Åke Söderqvist ville framhålla och än vad många av oss kanske föreställer sej att snuskisar var förr i världen.

  11. mrarboc

    Skämtet här är väl, om jag fattar saken rätt, att en man löper risk att bli rektalt våldtagen av en afrikan.

    Eller att den mörkhyade mannen som kanske inte var afrikan också hade betalat för en avmagringskur, vilket skulle bevisa att alla män är lätta att lura bara sex är inblandat?

    Nä. Det är för långsökt! 😉

  12. Spiring

    mrarboc: Säg inte det, jag drar mig till minnes en serie av Joakim Lindengren (på den tiden hans historier kretsade kring bajs, småbilar och rusdrycker snarare än Göteborgska stofiler) där nån, Verkmästarn tror jag, får jobb på ett hälsoinstitut. Jobbet består i att "strö detta pulver på ballen & sen stoppa in den genom detta hål". Lönen blir en gratis hemorrojdbehandling, "placera anus mot hålet där". Det var inte några pengar inblandade, men lurade blev folk.

    Kalle: Med "elegant" menade säkert Åke Söderqvist att det snuskiga sällan skrivs rakt ut, det tar så att säga form inne i läsarens huvud. Det står ju aldrig hur bowlingspelaren får fatt i den inoljade damen, till exempel, den slutsatsen får man dra själv. Och vem är det då som är snuskig?

    De här fräckisböckerna får mig förresten att tänka på min gymnasietid – vi var några stycken där i mitten av 80-talet som tyckte skolans elevtidning var så där vidrigt gymnasial, så vi var inne på att göra en alternativ tidning med betydligt högre anspråk. Bland annat skulle vi ha en "illustrerad sexbilaga med hemliga sidor", där innehållet hämtades från just Åke Söderqvists tre fräckisböcker. Minns att vi satt och bläddrade och fick väl ihop nåt tiotal vi tyckte var kul. "Sexillustrationen" skulle också vara från dessa böcker, vi fastnade för en med en gumma som hoppar kråka i ett sparrisland. Så här i efterhand känns den typen av ironi nästan lite 90-tal, tycker jag, men tyvärr blev tidningen aldrig klar. Har dock materialet nånstans på vinden. Roliga minnen som väcktes av den här bloggposten.

  13. Ördög

    Mycket riktigt tycks det ha kommit ut tre samlingar, den avslutande med titeln "Skäggets tredje & sista fräckisar" från 1968. Därtill följde en samlingsvolym år 1969, "Skäggets samlade fräckisar". Jag citerar texten från bakpärmen på sistnämnda opus: "I detta förnämliga samlingsverk ingår samtliga de fräckisar, som är värda ett humoristiskt bifall. De har granskats minutiöst och är personligen auktoriserade av Åke Söderqvist. De kan därför – med fördel – oförskräckt och frimodigt berättas i vilket sammanhang och sällskap som helst." Fan tro't.

    Många av historierna dyker senare upp i Ulf Palmenfelts bägge antologier, "Osedliga historier" från 1986 och "Farmors fräckisar" från 1994. I den senare återfinns blan annat historien om soldaternas besök. Den är förlagd till Finnmark under den tyska ockupationen, och följaktligen ska berättaren återge replikerna med lämplig tysk- och norskfärgad accent.

    – Vi ska ha mat och kaffe, kommenderade tyskarna, och sen ska vi våldta er allihop.
    – Det ska ni få, men skona i alla fall gamla sjuka bestemor, sade flickorna.
    – Tig jenter! sade bestemor. Krig er krig!

  14. Paul W H

    Jag trodde Kalle Linds linje var att man får skämta om vad som helst, vare sig det är fördomar, religion eller kungahuset. Därför blir jag lite förvånad över den moraliskt mässande tonen: "Tidelag! Gudbevars, där går väl ändå gränsen för god smak!"

  15. Kalle Lind

    Paul W H: du missuppfattar mej. Min poäng är inte att säja att någon har gjort fel eller uppvisat brister i god smak, utan att skämt inte alltid är så oskyldiga som man kan tro. "Man" är i det här fallet lika med Åke Söderqvist, som försöker få det till att skämten är eleganta, och Kalle Lind, som inte kan skaka av sej föreställningen om ett oskuldsfullt sextital trots att han gång på gång blir motbevisad.

    Jag tycker inte tonen är moraliserande. Jag säjer väl inte att nåt är dumt eller förbjudet? Jag konstaterar bara nyktert hur det ser ut.

  16. Urban

    Jag som trodde att du inte skulle kunna låta bli att göra dig rolig över titeln "Skäggets andra fräckisar – del 2".

    En liten sökning på http://www.antikvariat.net visar att de 1967 även gav ut "Skäggets bästa matisar" och "Skäggets bästa snapsisar" (ach denna is-sjuka som givit oss dagis, kompis och gjort oss alla bundis).
    Gissningvis innehåller matisar någon smarrigt smörrebröd som gör att den kvalar in i din smörgåskokbokssamling. Även om jag inte vet hur många firmafester skägget var på.
    Ser hursomhelst fram emot rapporter om hur goda Skäggets menyer är nuförtiden.

    U.J.

  17. Kalle Lind

    U.J.: att Åke Söderqvist gav ut mat- och snapsböcker förvånar ingen. Han blev så småningom krögare sen hans först nöjeschefs- och sen nöjesentreprenörskarriär gått i putten. Drev både Victoria i Sthlm och Waxholms gästis. Kom tillbaka till rutan i fiaskot Lat lördag i åttitalets mitt. Lagade ofta mat i programledarrollen.

    -is var väl lite skäggens grej. Det var i serien som t.ex. begreppet "kändis" myntades.

  18. Gubben Far

    Och så gifte han sig med Lissi Alandh. Det är fullt möjligt att dåtidens borgerskap tänkte att Lissi Alandh var bästa botemedlet mot en hotande homosexualitet.

  19. Kalle Lind

    Gubben Far: jag visste faktiskt inte att de var gifta. Nu ser jag på nätet att de inte bara knöt hymens band, utan också spelade in EP:n "Lissi Alandh och Åke Söderqvist drar några sköna stories med pep och stake", som man ju gärna skulle lägga vantarna på.

    Gällande Söderqvists påstådda homosexualitet så reserverar jag ju mej i texten, men jag vet att jag nånstans nån gång har stött på uppgiften i ett någorlunda trovärdigt sammanhang. Det är ju praktiskt möjligt att kombinera en homosexuell läggning med tvekönat äktenskap. Och var väl dessutom än vanligare förr i tiden.

  20. Gubben Far

    Jag såg ep:n till salu i en skivbörs i Solna för en tid sedan, men tyckte efter att ha provlyssnat lite i butiken att den inte var värd att lägga ens vantarna på.

    Nu är det knepigt att skilja mellan äktenskap, samboskap och nära samarbete, särskilt på wikipedia har jag märkt, men Svensk filmdatabas anger att den sköna Alandh också kunnat omnämnas "Lissi Söderqvist".

    Men tack för att du sprider rykten om folk jag inte kände till, och talar om att det är rykten. Står det förresten inget om Söderqvist i Gustafssons bok om Gösta Ekman? Där verkar han vilja outa både den ena och den andra av dåtida kändisar.

  21. Sfven Drufvklaase

    Apropå skägg, så är det ju förutom i allt övrigt också ett sjukt lustigt ord. Och det svenska språket regerar; läs och lyss till några olika språkbeteckningar: beard, bart, barba, barbe…skägg!
    Där är beviset för att svenskar är det mest komiska folkslag som nånsin gått i träskor och filmanalyserat varandras sexakter iförda läkarrock, kraftiga glasögon och – skägg!
    Förlåt, nu drar jag mig tillbaka med ett glas apelsinmjölk och tittar in i huvudet ett slag.

  22. Sfven Drufvklaase

    Hur fan kan man kommentera ett nästan årsgammalt inlägg.
    Jag skäms. Glöm det. Skjut mig med en ollonpistol. I örat.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén