Det är lätt att tappa hoppet när det drevas mot dem som har minst: de som tigger, de som flyr, de som precis lyckas hålla näsan ovanför vattenytan. Det är lätt att känna att tonfallet hårdnar och att anständigheten sätts på undantag. Facit för sommaren 2015: läger anfölls, tunnelbanekampanjer hetsade, Göteborgsposten gav plats åt SD-retorik på ledarsidan. Och hela tiden råmade nätmobben så fort någon propsade på en smula humanism och sans.
TRIGGERVARNING: det här blogginlägget innehåller spår av sentimentalitet, nostalgi och patetik. Må en nyvorden medelålders vara ursäktad.
Jag fyllde 40 häromsistens och ställde till kalas. Planen var att göra nån sorts utvärdering så här i halvtid: har jag åstadkommit något? Har jag fått några vänner? Är det nån som orkar masa sig till gratisbordet?
Johan Johansson kom. Jag bad honom att sjunga lite för oss. Det gjorde han. Han greppade guran och sjöng – på min begäran – ”Sex noll två”. Låten som han skrev för KSMB 1981 och som har hamrat sig in i många avsigkomna sjuttonåringar sen dess. Och som sitter kvar i hjärtat, i kroppen, i centrala nervsystemet hos oss även efter att vi lagt decennierna bakom oss.
Jag hade lika gärna velat höra ”Va?” eller ”Kvasibarn” eller ”Vi kommer aldrig fram” eller den tämligen färska ”Skurkar i manschett”. För min elvaårings skull bad jag om ”Sex noll två”. Efter Moodyssons Vi är bäst! har vår innergård fyllts med barn som med ljuva oskuldsfulla stämmor vrålat: ”Då slocknar all min ångest! Då slocknar all min nöd! Då slocknar hela skiten! Och sen så är jag döööööd!”
Sånt vill man höra så mycket som möjligt. Följaktligen samlades alla kidsen ihop för att höra farbror Johansson sjunga. Ganska snart överröstades de av sina föräldrar, som synkront upptäckte att de kunde varenda vers utantill, på en sång som de ibland inte hört på tjugo år. Vuxna människor var tvungna att lämna rummet på grund av sinnesrörelse, blyga fyrtioåringar slungades tillbaka i tiden och ställde sig upp i stolarna. Jag överdriver inte. Johan Johansson satt där, framför oss, på en partybåt i ett blåsigt hörn av Malmö, och sjöng vår låt. Det gick rakt in i hjärtat utan att passera gå.
Jag minns inte exakt hur det kom sig att jag och Johansson hookade upp, men det bör ha varit på hans initiativ. Jag är alldeles för blyg för att höra av mig till gamla idoler. Första gången vi träffades bör ha varit 2012, när han återupplivade postpunkpopbandet Strindbergs i samband med Strindbergsåret. Sen dess brukar vi fika när vi råkar vara i samma stad. Jag pumpar honom försiktigt på uppgifter om figurer som flög omkring på min ungdoms lp-fodral, han svarar vänligt så som han svarat på samma frågor från andra gamla punkfans genom åren. 2013 delade vi konferencierskap en kväll på Västerviksfestivalen. I våras gjorde vi ett poddsamtal tillsammans.
Han är en ödmjuk sälle. Hans cv är digert, men hans namn dyker oftare upp som producent och bokare och fixare än som artist. Soloplattor släpper han i en hastighet som får Roy Andersson att framstå som manisk. Försöker man få honom att säga att han upptäckte Lars Winnerbäck svarar han: ”Nja, det gjorde han själv.” Sen tidigt åttiotal har han hankat sig fram i en musik- och kulturvärld som inte öser pengar och beröm över alla som tycker sig behöva. Fixat. Trixat. Mixat. Tonat in, tonat ut och tonat ner sig.
Just ”Sex noll två” vill han särskilt tona ner. ”Ordbajs”. ”Mitt livs mest lyckade bluff”. ”Skriven för att förvirra.” Oavsett intentionerna är det en låt som ganska exakt fångar en tonårings känsla av utanförskap, samhällsförakt, dödsromantik och längtan någon annanstans, till ett ställe där man gör vad fan man vill. I det dunkla har den sin styrka. Den tycks handla om nåt viktigt. Och får jag gåshud när jag hör den så handlar den nog också om nåt viktigt. I mitt fall: min egen ungdom.
”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt”, skrev Hjalmar Söderberg 1907. Då var han trettioåtta. Det var inte nämnvärt roligare när jag växte upp än när Söderberg gjorde det, låt vara att jag i alla fall hade teve. Att vara ung var för djävligt. Kroppen skrek efter sömn men hjärnan sa nej. Man åt frustration och sket apati. Omvärlden var en grå gegga som aldrig såg ens genialitet. Själv såg man den inte heller, man bara visste att den måste finnas för annars skulle ju allt vara meningslöst. Medan man letade sysselsatte man sig med självförakt.
Och så går åren och så faller somliga bitar på plats och så ser man sig själv i backspegeln och inser att man kanske inte borde ha hatat sig så mycket och att det kanske inte fanns nåt geni att hitta men att det inte heller är nåt att beklaga. Det fanns nåt mer behagligt: nån som i alla fall försöker.
Och så tränger man långsamt undan det jobbiga och det svarta för ingenting blir ju ändå bättre av det. Och så vill man, som så ofta, citera Tove Jansson:
Glöm bort hur hemskt det var
och minns att allt det roliga är kvar
Till det roliga från mina tonår hör just KSMB. Och de finns kvar, i somras faktiskt i levande form, på Bråvalla, men annars i alla fall i inspelad.
Jag hann inte intervjua alla gäster på mitt fyrtioårsgille om saken, men jag tror att de flesta som var där kan beskriva nåt liknande. Det märktes på det förväntansfulla sorlet när jag, så nonchalant jag bara kunde, bad Johansson komma upp på scen. Det märktes på den spontana allsången. Det märktes på jublet efteråt.
Du sjöng för vår ungdom när det begav sig, Johansson. Då visade du oss nånting som vi inte trodde fanns. Då satte du lite färg på en annan jämntjock sörja.
Du sjöng för vår ungdom nu också. Och fick oss att inse att den var värd att genomlida. Och att den inte är över förrän vi själva vill.
Allt det här är egentligen bara ett utdraget sätt att säga tack för senast på.
Somliga vill inte förstå att det där är en Robban Broberg-text. Många har fått för sig att han bara ägnade sig åt ytligt ordlekande och maniskt larv. De flesta samtal jag har haft om Broberg har jag fört i opposition: folk har hånfullt sagt ”Arne Hegerfors med leksaksinstrument” och vägrat lyssna när jag pratat om Brobergs långa, sökande karriär där han gått från skiffle till revy till psych till barnvisa till en genre som nog bara kan kallas Robban Broberg-pop.
Jag ska villigt erkänna att jag inte alltid brytt mig, och att även jag lätt känner mig mätt på det fonetiska associerandet, men ett mer originellt konstnärskap hittar man svårligen inom rikets gränser. På sextiotalet slog Broberg igenom som skämtare och värvades till och med till Kar de Mummas nyårsrevy, men han ville något mer, något annat, något eget. Han satte sig på en vespa och for till Frankrike för att bokstavligen hitta sig själv. Han kom hem och konstaterade i popform att ”ha det taskigt med sig själv i Paris är det samma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm”. Han samarbetade med proggpastorerna i Hoola Bandoola men konstaterade helt korrekt att det inte finns några absoluta sanningar eftersom ”i människornas inre två och två ibland blir fem”.
Brobergs storhetstid är hans sjuttiotal. Det förstod han inte själv. Då gjorde han det musikaliskt flippade barnprogrammet The Pling & plong show, lekte med inspelningseffekter på sin rullbandspelare, lät världens vackraste barnkör ackompanjera den supersnuskiga ”Redan när vi sätter oss till bords”, bytte namn till Zero (alltså även officiellt) för att börja om på ruta ett, skrev sånger på engelska om sin längtan att bli artificiell, målade och filmade och vägrade att låta sig placeras in i några givna fack och genrer.
Jag förnekade mig själv och alltihop som jag så länge drömt om
Mina drömmar jag har glömt dom
Jag tänkte bara på gurka och apelsin
På filmjölk och ost, på kaffe och smör
Och allt sånt där som man gör
När man är i snabbköpsbutiken
Då har man glömt det där med erotiken
I alla retrospektivshower och samlingsboxar han gav ut längre fram i livet, efter soloshowerna på teatrar på åttiotalet och på Globen på nittiotalet, är sjuttiotalet försummat till förmån för det mer glättiga och lättillgängliga. Kanske var det som frejdig skämtare han helst vill se sig, kanske trängde mörkret och rotandet i självet sig på utan att han riktigt ville det. Även till synes ytliga ordleksbonanzas som Raket och Morot och Målarock och Flygeltur är visserligen långt mer psykologiskt intrikata än man tror vid en första anblick, men det är långt ifrån texterna om personlighetsförvirring och -klyvning:
Du har poliser i kalsongerna
Che Guevara på affisch
Gorillorna i ditt kylskåp
har två nunnor just låst in
Furirerna bak i huvet
de ger order hit och dit
medan en fredstagare sitter i din telefon
och pratar skit
Du har så många sidor i dej!
Vem är du när jag ringer på dörrn?
Och du försöker va rationell
går runt och ljuger om dig själv
(”Du har Pinochet i garderoben”, 1978)
Svärtan finns där hela tiden för den som lyssnar. En på ytan löjlig ordlek som ”Du är min” handlar om den desperata känslan efter ett uppbrott:
Du är min
Du är min-sann ute och roar dig du
Du är min
Du är min-inimalt hemma om nätterna nu
Du är min
Du är min-net av det som en gång var min fru
Du är min
Du är min-st av allt min just nu
(”Du är min”, 1983)
Att leka med orden, att närmast fysiskt klippa sönder dem och placera ihop dem på nya sätt, var Brobergs sätt att spränga sig ur livskriserna. Ofta blev det fånigt – att stå med ett lock på huvudet och spela lock’n’roll är mest tröttsamt – men när han var som bäst var han outstanding. Och som helhet måste hans konstnärskap snarare jämföras med en Frank Zappa eller en Captain Beefheart än med en Sten-Åke Cederhök.
Och den där sången om att ta en främmande kvinna på fittan i snabbköpsbutiken är något av det mest nakna jag hört. Jag vet ingen annan text som så öppet beskriver en tvångstanke, där vi rentav får följa en av de där tankegångarna som poppar upp i de flesta huvuden och som vi kväver med alla kuddar vi hittar för att ingen annan nånsin ska få veta hur sjuka i huvudet vi är hela vägen in i mål:
Inte kan man göra nåt så ovanligt som
att ta en fru på fittan mitt som hon står där
och kollar på gurka
Hur skulle det se ut?
Det slutar som alla andra sånger
Den slutar som den gjort alla andra gånger
Ja, ingenting hände
Jag vred och vände
på litern mjölk
Sen gick jag ut
Sen gick jag hem
och satte mig ner
och spelade in det här
Magnus Uggla hade en Svensktoppshit med ”Ska vi gå hem till dej eller hem till mej eller var och en hem till sitt?” 1987. Det var en cover på en Lasse Tennander-låt från debutplattan Lars Vegas 1974. Ugglas version var förfärlig, men ingen missunnar Tennander Stimstålarna.
Tennanders låttitel var i sin tur en blinkning till Lasse Hallströms tevefilm Ska vi hem till dej eller hem till mej eller var och en till sitt? från året innan. Den förebådade i sin stil och sin tematik Hallströms debutlångfilm, mästerverket En kille och en tjej (1975). Båda filmerna kretsar kring relationer på ett realistiskt, improviserat, charmigt och okonstlat vis. En kille och en tjej tar ett bredare grepp – Brasse Brännström träffar Mariann Rudberg på krogen och filmen följer deras vingliga färd till bröllopet – medan Ska vi hem … utspelas under en och samma krogkväll med diverse efterspel.
På sjuttiotalet var Lasse Hallström och Janne Halldoff i princip ensamma i Sverige om att göra vardagskomedi – realistiska filmer utan politiska eller konstnärliga ambitioner. Deras filmer är därför inte bara tillgängliga och begripliga idag, de är också sevärda som tidsdokument. Hallström visar till exempel upp tre högst representativa sjuttiotalshem:
Göran Stangertz på bortamatch hos Lena Lindgren. Han föreslår, fullt begripligt, att de ska flytta lite närmare varann.
Marvin Yxners (Teliapappan) ungkarslya. Kuktavlan på väggen tar han ner när han fått ragg. Notera Jägersro-spelet som han tydligen roar sig med ibland.
Stig Engström (H:son-Larsson i Göta kanal) och Anita Ekström, det enda av de tre raggen som funkar. Trots att det aldrig blir nåt ligga av,
Manuset rymdes troligen på ett A4. Tre snubbar går på krogen och träffar tre damer. Punkt. Replikerna förutsätter jag improviserades fram. De ser överlag rätt torftiga ut i skrift:
Göran Stangertz på krogen: Jaså du jobbar på Televerket du, det är ju jävligt intressant! Det måste va intressant att jobba på ett sånt ställe med så mycket kommunikationer och kontakter och det va … Jag är faktiskt jävligt intresserad av det …
Göran Stangertz på krogen: Har du förresten läst den där McLuhan?
Lena Lindgren: Nej.
Göran Stangertz: Nej, inte jag heller.
Claire Wikholm på krogen: Just nu går jag mest runt och pejlar in saker … Försöker liksom bara kolla in läget … försöker leva … Det blir så platt va om man försöker ringa in det med ett par ord va … förstår du?
Marvin Yxner: Mmmm …
Göran Stangertz i sängen: Gick det för dig, du?
Lena Lindgren: Ja. (Tystnad) Nästan.
Stangertz vid avklädning: Vilka är det där?
Lindgren i sängen alldeles bredvid: Mina föräldrar.
Talade, mumlade, sluddrade, stammade är replikerna däremot både trovärdiga och fulla av undertext.
Som säkert framstår är jag väldigt förtjust i Ska vi hem … Jag imponeras av hur Hallström vägrar att gå till överdrift, karikera eller infoga några vilda farselement. Komiken ligger i små detaljer: pysljudet som hörs när Marvin Yxner med stor möda blåst upp en luftmadrass, Lena Lindgrens min när hon ser att Stangertz har badbyxor under brallorna, Marvin Yxners fåfänga försök i att hänga med i Claire Wikholms redogörelse för hur tibetanska munkar tuggar gasbinda för att rensa tarmarna, Stangertz hopplösa försök att lätta upp stämningen med en sockertång:
Jag vill hävda att detta är sjuttiotal när det är som bäst: chosefritt, krusidullfritt, naket.
Filmen finns så klart i Öppet arkiv. Orkar man inte se alla femtio minuterna bör man i alla fall titta fram tills att Janne Forssell är med som påstridig krograggare (han återkom i ungefär samma roll i En kille och en tjej och utgör även den filmens höjdpunkt). Jag ger er ett smakprov på dialogen:
Tjej: Jag har ju redan talat om att jag vill ju inte dansa med dej!
Forssell: Det är bara dina låsningar!
Återigen: det ser torftigare ut i skrift.
Jag vet inte om ni minns det, men för sisådär femton år sen pratade vi om Måndagsklubben. Då visste vi vem Caroline Giertz var. Tidningarna diskuterade regelbundet hennes urringning. När Lennie Norman fick silkessnöret och ersattes av Adam Alsing var det en grej. Och nånstans fanns det säkert också nån som skrattade gott åt inslaget ”Fettan”.
Kort recap: Måndagsklubben var ett direktsänt diskussionsprogram i Kanal Fem (1996-2000). I mitten satt Caroline Giertz, på hennes respektive sida satt Norman och Claes Malmberg med varsin sekundant. Mitt emellan stod flaskor och askfat. Aktuella ämnen diskuterades. Det fanns en viss känsla av subversivitet: detta var inte SVT! Detta var inte lättölen i barkranarna i Har du hört den förut? Här var de fulla på riktigt! Särskilt Anna Wahlgren!
Eftersom programmet gick bra fick de medverkande hållas. Särskilt Claes Malmberg, även om han fick tillsägelser ibland när han sa nåt syrligt om McDonalds. Han var annars programmets klarast lysande stjärna: Göteborgskvick i repliken och med en aura av oberäknelighet. Närsomhelst kunde han säga nåt otillåtet. Oftast sa han nåt sossebuddhistiskt.
På en middag hemma hos Lennie Norman och hans fru Lucia började Malmberg improvisera på västgötska att han satt inne i en ”fetta”. Detta uppskattades så av de närvarande att Malmberg insisterade på att få göra samma sak i teve. På riktigt. Eller nära nog.
Johan Ohlson var redaktör för programmet och skrev sen den svårlästa så-blev-jag-buddhist-boken Konsten att undvika Nirvana (2009) tillsammans med Malmberg. Han berättar där att Malmbergs beslut att framträda i teve i en träfitta föranledde hela direktionen för Kanal Fem att hålla krismöte på Park Avenue i Göteborg. Efter att ha stött och blött ämnet ett tag – jag vill gärna föreställa mig att de satt där i dagar – lät ledningen meddela att Fettan var okej.
Sålunda byggdes en 170 cm hög och 120 cm bred vagina av trä, skumgummi och purpurfärgat siden. Högst upp hängde en klitoriskula och dinglade. Malmberg drog på sig badmössa och solarieglasögon och satte sig att improvisera i skötet. Ett av inslagen kan beskådas här. Det är inget jag direkt vill rekommendera.
Det råder delade meningar om hur kul Fettan var. Somliga – Claes Malmberg själv – tycker att det ”blev bland det bästa jag någonsin gjort. Det är synd att Fettan sändes i en så liten kanal och under så kort period. Det fanns ju inget snuskigt i den över huvud taget. Den borde ges ut igen på dvd.” Andra – jag – tycker kanske inte det.
Jag läser dock med glädje och fascination om hur det gick prestige i Fettan. Malmberg fortsatte att stöta sig med Femmans sponsorer genom att sjunga ”Kom hit till Fettan, vi ger mer!” på McDonalds-melodin. När han till slut lekte tvättmedelsrådgivning – ”Fettan Direkt, kan jag hjälpa till med något?” – och låtsades få telefonsamtal från Björne som fått sperma i pälsen, verkar Femman-ledningen ha satt sig på tvären.
Malmberg sa därför plötsligt i ett direktsänt Måndagsklubben:
Egentligen skulle det ha varit ett inslag med Fettan här idag, men tyvärr har det fått utgå. Därför att vi är utsatta för censur! Marknadsavdelningen på Kanal 5 kräver att få se innehållet i Fettan innan vi sänder den. Men marknadsavdelningen är väl inte vana vid fetta, de är väl mest vana att slicka röv.
Det ledde till visst tumult, särskilt som Malmberg i samma veva hotade med att säga upp sig och Norman hängde på för att visa att han var lika rakryggad. Mats Örbrink, kanalchef, sa till tidningarna: ”Redaktionen har fått tillfällig sinnesförvirring.” Censuren skulle inte tolkas som censur, bara omtanke, men visst, om det är så viktigt för er att vi inte stoppar era inslag så gör vi väl inte det då.
Fettan fick vara kvar. Ett visst steg för yttrandefriheten, ett jättekliv för Claes Malmberg.
Jag och min äldste son loggar ibland in på Wikipedias lista över världens 100 största storstadsområden. Det gör oss kanske inte till de hippaste katterna i stan, men det hjälper oss när vi spelar Quizkampen.
I år skulle Hasse Ekman ha fyllt hundra år. Känner man att det är en anledning att ge sig i kast med hans konstnärskap kan Kungliga patrasket (1945) absolut vara en introduktion. Flicka och hyacinter (1950) och Flickan från tredje raden (1949) är mer helgjutna verk, men med Kungliga patrasket får man också en ganska tydlig bild av den värld Hasse Ekman kom ifrån. Filmen har m.a.o. ett visst skvallervärde, förutsatt att man gillar att skvallra om människor som varit döda i ett halvsekel eller mer.
1945 var Hasse Ekman trettio. Kungliga patrasket var hans nionde film som regissör sen debuten 1940. Det var hans fjortonde film som manusförfattare sen debuten 1938. Det var hans tjugotredje film som skådespelare sen debuten 1924. Även om filmindustrin såg annorlunda ut då – när svensk film faktiskt var en sorglöst puttrande vinstmaskin – så fanns det förstås vissa förutsättningar som gjorde att Hasse Ekman så tidigt kunde debutera och bemästra hantverket.
Den främsta förutsättningen var förstås hans far: Gösta Ekman den äldre (1890-1938). Gösta Ekman var sin tids, kanske alla tiders, populäraste skådespelare. Vid sin på tok för tidiga död kantades Stockholms gator av hundratusen människor som besåg processionen och kungahuset sände tre kransar till vården.
Under sin levnad brände Gösta Ekman sitt ljus i bägge ändar: för att kunna hålla igång flera teatrar, regissera, filma, spela huvudroller och dominera sällskapslivet tog han till kokainet. Han gav sitt liv för den teater han älskade. I det praktfulla hemmet på Artillerigatan på Östermalm höll han hov och pratade romantiskt om ”bohêmeteater” och om skådespelare som ”tattare”.
Hasse Ekman var alltså bara tjugotre när denna platstagande och mångfacetterade far rycktes ifrån honom. Att det tog många år för Hasse Ekman att helt hoppa ut ur faderns skugga säger sig självt. Samma år som fadern dog utkom Hasse Ekman med boken Gösta Ekman. Och 1945 gjorde han filmen Kungliga patrasket om teaterfamiljen Anker med den grandiose Stefan Anker i fokus. I rollen satte han sin fars gode vän Edvin Adolphson. Själv spelade Hasse Ekman den grandiose teaterdirektörpappans betydligt smidigare son, som patetiskt försöker slå sig loss från teatervärlden och bygga ett liv i egen rätt. Som sin syster satte Hasse Ekman sin fru Eva Henning.
Det är en film om skådespelarvärlden som det gjorts många sorters av i Hollywood, där man alltid har förstått att mytologisera sig själv. Hasse Ekman såg, till skillnad från sin far, nyktert på teatervärlden. Han visar upp dess fåfänga, dess självdestruktivitet, dess genialitet och dess häftigt berusande dragningskraft utan att hyckla eller romantisera.
Stefan Anker är ett stort barn som kastar sig mellan hybris och självförakt och som tvingar upp hela familjen mitt i natten när han fått en briljant idé. Att Hasse Ekman älskar honom är ställt utom allt tvivel, även om han skrivit in en scen där han läxar upp sin pappa när denne bedrar den högst älskade modern.
Samtiden var förstås med på de många kopplingarna till Gösta Ekmans biografi. Stefan Anker driver Kungsteatern liksom Gösta Ekman drev Vasateatern. Han sätter djärvt upp operetten Sköna Helena med sig själv i rollen som Paris, liksom Gösta Ekman förvånade med att sätta upp Glada änkan i funkistappning med sig själv som den manlige motorn Danilo (och Zarah Leander som Hanna). Ankers stora operettfynd får kontrakt i Hollywood, liksom Tutta Rolf i verkligheten. Porträttet är aningen bittert, vilket kan bero på Hasse Ekmans – inte minst av honom själv – omvittnade förälskelse i Tutta.
Vidare: Anker gör, liksom Ekman, succé som Hamlet och fiasko med alltför djärva formexperiment, hoppar mellan tragedi och lustspel och tvingar ensemblen att repa in en ny föreställning på en vecka. Och han pratar med förakt om fackligt organiserade skådespelare som inte förstår att bejaka sitt zigenarblod.
Idag är det nästan mest iögonfallande vad Hasse Ekman inte berättar. Stefan Anker får för all del en psykisk kollaps – en skamstämplad åkomma i fyrtiotalets Sverige – men han tillgriper inga opiater för att självmedicinera sig. Och som sagt prasslar Anker vid sidan, tillika med sin primadonna. I verkligheten gjorde Gösta Ekmans amorösa snedsteg att han trillade in hos likakönade. Det kunde inte Hasse Ekman berätta 1945, året efter att homosexualitet avkriminaliserats och trettiofyra år innan dess sjukdomsstämpel togs bort.
Liksom Hasse Ekmans Banketten (1948), en film man gott kan gå vidare med i sin Hasse Ekman-orientering, kan filmen också läsas som en sedesskildring av fyrtiotalets stockholmska borgerskap. Hasse Ekman höll sig gärna inom det för honom välbekanta, hans filmer vimlar av Stockholmsadresser och -krogar och -etablissemang, och här får man en inifrånskildring av en klass som pryder sina frackar med ordensmedaljer, går på diverse herrsällskaps ständiga möten, slänger sin rävboa på divanen och konstfullt röker cigarett bland gravida kvinnor.
Kungliga patrasket är det närmsta vi kommer en svensk Sunset Boulevard (1950), Billy Wilders magnifika skildring av stumfilmsstjärnan Norma Desmond (spelad av stumfilmsstjärnan Gloria Swanson). Det är samma blandning av krass människosyn och oreserverad kärlek till drömfabrikerna, lika kryddad med in-jokes och blinkningar till en publik som läste skvallerblad och förstod varför castingen såg ut som den gjorde.
Hasse Ekman är för övrigt det närmsta vi kommer en svensk Billy Wilder. Hos bägge regissörerna hittar vi samma djärva genrekast, samma självklara formsäkerhet och samma snärtiga replikföring.
Jag är dessutom rädd att båda är på väg att bli lika bortglömda. Båda är absolut värda ett värdigare öde än så.
Plötsligt slår det en: alla svenska artister har skrivit en låt om Johnny. Eller Jonny. Eller Jånnie.
Pugh Rogefelt sjöng ”Surabaya Johnny” (”Så ta pipan ur käften din hund!”) Något otippat tonsatte Pugh en gammal Brecht-text. Originalet skrev Bertolt Brecht – eller troligare: någon av hans kvinnor – redan 1929 till den föga uppmärksammade musikalen Happy End, mest känd för sin sensmoral: ”Att råna en bank är inget brott jämfört med att grunda en”.
Sedermera gjorde Imperiet en cover på Pughs låt. Thåström och Pugh sjöng den tillsammans, kompade av Eldkvarn, på monumentalkonserten och -lp:n Cirkus Broadway. Där sjunger Eldkvarn också sin egen ”Pojkar, pojkar, pojkar”:
Johnny släcker sin cigarett
och dricker ur sin butelj
När trafikljusen slår till grönt
kan du önska vad du vill
Wilmer X sjöng ”Balladen om Ljugar-Johnny”. Den handlar om Johnny Bode och är med andra ord kongenialt döpt.
Kal P Dal sjöng ”Jonnie, vad gör du?” (”Han var en ängel, en sån ängel”). Det var en ogenerad ripoff på 10cc:s ”Johnny Don’t Do It”. Den arlövske rockkungen gjorde också en översättning av ur-Johnny-låten, Chuck Berrys ”Johnny B Goode”:
Nere vid Hammenhög på Österlen
Där bodde en cool påg vid en stor sten
Han hette John Silver och när vädret var bra
så satt han utanför och spela och var bara gla’
Och bönderna och drängarna som bodde runt omkring
dom kom och klappa takten i en stor ring
Man kan också lägga till att Kalle Pedals ständige gitarrsekundant Janne Knuda från början spelade i bandet Johnny Sox.
Björn Afzelius sjöng om ”Johnny Boy”, som rentav kan vara ett alter ego (”Johnny, tiderna är svåra; Domedagen är på gång. Men ingen köper dina tårar! Vi betalar för din sång.”) Det blev också namnet på hans gamla flamma Marianne Lindberg De Geers pjäs om honom.
Stefan Sundström sjunger om Johnny Dunder på ett otal låtar. I Bellmans och Cornelis anda har Sundström byggt upp ett persongalleri av bedagade Söderprofiler – Marguerite, Jan Banan – och mysteriösa gestalter – Sabina, från början direkt inspirerad av Lena Olins karaktär i Varats olidliga lätthet, med tiden alltmer någon som står Sundström nära – där Johnny Dunder är ex-stjärnan som är ”stel i varenda lem utom en”, som ”blev utslängd ut på dagis förstutrappa/ när han hämta barn fast han inte kunde gå”.
En av Dunder-låtarna, pedagogiskt betitlad ”Johnny Dunder”, finns covrad av Ola Magnell.
Ulf Lundell sjöng om ”Jonny, Linnéa och Bart” (”Jonny vill helst av allt dö/ Nånstans på möjligheternas ö/ Där han kan odla hampa fritt/ Och slippa politik”). Jonny är en av huvudpersonerna i Jack, modellerad på Lundells kompis Joakim Strömholm, fotograf och son till Christer Strömholm. Han dyker också upp i ”67, 67”: ”Jonny var där och Mona och Mysan och Ben och alla dom andra med”. Alias kända från Jack blandas med autentiska namn och det är ganska rörigt för den som verkligen bryr sig. (Mona var till exempel det verkliga namnet på romanens och sångernas Linnéa. Vid ett och endast ett tillfälle i boken har Lundell faktiskt råkat skriva ”Mona”, vilket behållits i alla upplagor.)
Magnus Uggla sjöng om ”Johnny the Rucker”, oftast felskrivet ”Johnny the Rocker” (det skulle vara med u för att rimma på ”fucker”). Sist i Melodifestivalen 1979. Långt senare gjorde Uggla också ”Jånni Balle”, ett något oväntat långfinger mot chockartister à la Svullo och, framför allt, Claes Malmbergs Ronny Jönsson. Oväntat för att det lite var att kacka i eget glasbo.
Mora Träsk sjöng om ”Johnny B. Råttom” (”Skyndar fram igenom stan/Han är stressad/Och har var’t det hela dan”). Den skulle kunna handla om den gamle fotbollsliraren Johnny Ekström, även känd som ”Kallebäcksexpressen” och ”Il Ciclone”. Men det gör den nog inte. Texten rabblar i övrigt upp Barbro S. Larvig, Inga S. Trulig och Arne K. Axig.
Håkan Hellström sjunger om Johnny, som var ”Evas hjärtas låga” och ”solen när det dagas” (vilket nästan rimmar på göteborgska). Markus Krunegård sjunger ”Go go Johnny go!” som ett jublande utrop från en kicktät tillvaro i Kalifornien. Svenne Rubins sjunger om en surfare som heter Johnny, varför låten förstås heter ”Jag ska bräda dig, Johnny!”
Den ende som veterligt inte sjungit om nån Johnny är Peps Persson. Han sjöng istället ”Ronny du e rå”. Fast det var en översättning av The Slickers ”Johnny Too Bad”. Och när Perssons Pack gjorde en cover tog de tillbaka originalnamnet: ”Johnny du är rå”.
Och Hasse Kvinnaböske har nog heller aldrig sjungit om nån Johnny. Å andra sidan heter hans bror Jonny. Det är han som poserar bakom Kalle Pedal på det här omslaget:
Jag gissar att jag har bevisat min tes: alla svenska artister, åtminstone de manliga, har sjungit om Johnny. Vi kan spekulera i vad detta beror på.
Förmodligen har det nånting med det anglosaxiska mytarvet att göra. Bland ikoniska rockartister hittar vi Johnny Cash, Johnny Thunders, Johnny Rotten. Bland klassiska rocksinglar hittar vi ”Johnny B. Goode”, Springsteens ”Johnny 99” och Dire Straits ”Walk of life” om Johnny som sjunger oldies goldies. (För övrigt översatt att Lalla Hansson: ”Där går Johnny nerför Bondegatan/ På väg mot tunnelbanan in mot stan”).
Johnny är tillika ett vanligt namn bland svenska arbetarklasspojkar födda under det femtiotal då USA var som hetast i Sverige. En del av dem gick det illa för. Många rocktexter handlar om folk som det gått illa för.
Så det är väl inte konstigt eller anmärkningsvärt eller märkligt på nåt sätt. Det är bara fascinerande när man väl börjar leta och upptäcker att exemplen aldrig sinar.
Han stod som vanligt på balkongen och retade sig. På marken nedanför grillade grannarna. Det var förstås orimligt. Låg vinden på från rätt håll kunde han känna stanken från grillkol och majskolvar. Vedervärdigt. Dessutom trivdes de ihop. Detta kunde inte fortgå. De hade bjudit in honom att vara med, men så lätt skulle de minsann inte få honom.
Det finns en kategori människor som vi kallar De Ängsliga. De Ängsliga hittar helt andra saker i tidningen än vad jag gör. De Ängsliga har en särskild radar för nyheter om barn som skadat sig, kriminellt belastade bostadsområden och livsmedel som eventuellt kan innehålla spår av ämnen som eventuellt kan öka sjukdomsrisken hos den som redan har en sällsynt dold åkomma, vilket De Ängsliga eventuellt har.