Jag är dåligt bevandrad i dystopiltteraturen, även den politiska dystopilitteraturen. Jag har naturligtvis läst Fredrik Reinfeldts ”Sovhjärnorna”, de tjugonio sidorna dyster framtidsvision om mannen som dött välfärdsdöden ur boken Det sovande folket (1993).
Jag har också läst Martin Kristensons text om Didrik Dackes otäckt exakta blick i kristallkulan, Sverige 1999 – ockuperat land (1976), där författarens visioner om ett framtida genomsocialdemokratiskt land med särskilda knullutrymmen kallade Vilgotrum blev i princip sannspådda.
Och så har jag just tagit mig igenom författarkollektivet Kennet Ahls Slutstationen (1980), ungefär samma text som Reinfeldts eller Dackes fast från andra hållet. Samma såssehat, samma undergångsvision, samma uppgivenhet och samma semipornografiska frossande i det mänskliga förfall som Det Här Jävla Samhället kommer att leda till.
Slutstationen är skriven av tre medlemmar i kpml(r) – Christer Dahl, Bodil Mårtensson och Anders Lönnbro – som flitigt studerat och lärt partiläxan. I Sverige år 2080 lever förtryckta människor i olika klasslager, där treorna är lägst och blir ansiktstatuerade som barn och används som försökskaniner på laboratorierna och satsar varandra i stora boxningsbettningar som arrangeras av statliga Tipstjänst.
De bor i H-koncentrationer, gamla miljonprogramsområden som aldrig rustats upp och dessutom blivit radioaktiva från de näraliggande kärnkraftverken. Där matas de med korv och medicinska preparat så att de kan bli användbara när de behövs: till experiment (läkarna dödar deras barn för att se om de har känslor) eller till nya korvar.
Ettorna, kallade dekisar, är däremot alldeles gränslöst perverterade, dvs. karlarna har homosexuella böjelser och kvinnorna lägger ingen band på liderligheten. Inför en boxningsmatch samlas några ettor och betraktar boxarna från underklassen:
– Jag vill ligga med den som vinner. Vill du vara snäll och ordna det.
En annan av flickorna skrattade gällt.
– Men snälla Kerstin, nu går du väl ändå för långt. Det är ju värre än att ligga med ett djur.
Flickan som hette Kerstin log vänt.
– Kan jag inte inse. Jag anser inte att det är någon artskillnad på djur och treor, bara en gradskillnad. Och jag ligger med mina hundar så varför skulle jag inte kunna ligga med en boxare.
– En boxare stinker ju.
– Självklart måste han desinficeras.
Detta förfall har naturligtvis administrerats av socialdemokratin, så klart tillsammans med kapitalismen. Den etta vi lär känna närmare heter Marcus Wall och är ättling i rakt nedstigande led till Anders. Marcus Wall äger Beijer-Invest, som i sin tur äger hela Sverige. Världen runt omkring, däremot, ägs av Coca cola.
Samhället lyder under Läran, som alla medborgare förväntas kunna utantill: ”Det är som det är därför att det inte kan vara på något annat sätt”, ”Sverige styrs av Socialdemokraterna, som väljs av representanter för folket, nämligen produktionsvårdarstammen”.
Bokens tillkomstid, 1980-talet, benämns ”den mörka tiden”, socialarbetarna ser som sin uppgift att hetsa ungpöbel mot ensamma förbipasserande för att ungdomarna ”ska ha något att göra”, på Dramaten spelas inte längre politisk och viktig teater utan Innerlig teater där unga flickor möter Döden och mördas på riktigt inför publiken. Och i skolan fostras barnen till dreglande kollin. Fröken förhör sin nioårige elev:
– Varför går du i skolan, Peter?
– För att jag måste.
– Är det ingenting du vill lära dig?
– Nej.
– Är det nånting du skulle vilja ha?
Han tänkte trögt, så lyste han upp.
– Knark. Ett helt berg av knark.
– Om du inte fick nåt knark, vad skulle du vilja då?
– Dö. Fast det vill jag ändå.
– Varför vill du dö då?
– För att allting är meningslöst.
Lärarinnan strålade.
– Bra Peter, bra. Det var rätt alltihop. Det är som det heter i Läran: ”Av allt meningslöst är skolan det mest meningslösa.”
Redan när det begav sig verkar förlaget ha haft sina dubier kring utgivningen. De la åtminstone in en triggervarning:
Sedan ska det till författarkollektivets försvar tilläggas att allt trots allt inte är vedervärdigt i det där framtida sossesamhället. Det finns hopp, det finns ljus. Det hoppet och det ljuset heter – socialismen. I en ficka i landet Sverige 2080 har nämligen några människor lyckats rädda både solidariteten, värdigheten och biblioteksböckerna. Men vi förstår att det krävs mycket möda och stort besvär för att skydda detta sköra från de blodtörstande kapitalisterna.
Till boken Slutstationens försvar ska sägas att den trots allt är originell. Så många kpml(r)-iga framtidsskräckvisioner tror jag faktiskt inte att det finns.
