blogg • Sida 31 av 103 • kallelind.se

Ett orimligt långt inlägg om två gamla personpåhopp.

den 2012-09-11

Jag läser i den nyutkomna boken om Blå Tåget om en av proggbandets/ visorkesterns/ konstnärskollektivets/ experimentgruppens egensinniga radiopjäser. När Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Tore Berger, Mats G Bengtsson, Urban Yman, Kjell Westling och de övriga lösa existenserna inte spelade in plattor så ägnade de sig åt allt annat inom fältet kultur och intellektualism.

1969 gjorde gruppen för experimentprogrammet Nattövning pjäsen Det var någonting i görningen på Heartbreak Hotel, Saltsjöbaden. Dramat kretsade kring det, inom vänstern, kontroversiella avtalet mellan LO och SAF på Grand Hotel i Saltsjöbaden 1938: det var då socialdemokraterna sålde sin själ till Djävulen/Kapitalet för lite arbetsrätt och en gnutta anställningstrygghet.

Trummisen, låtskrivaren och historieskrivaren Leif Nylén minns hur inspelningarna tog fart:

De inleddes med att Tore och Torkel tog med sig en bandspelare till Saltsjöbaden, gick runt i gruset framför hotellet rytmiskt gnolande ”Saltsjöbaden, Saltsjöbaden” och kommenterade miljön.

Av detta kan vi utläsa att det var en pjäs med lösa strukturer. Gruppen verkar ha ansett manuskript vara borgerliga, och pjäsen gav antagligen samma förvirrade intryck som Nyléns referat:

[Förhandlingarna mellan LO och SAF] gestaltades främst som måltider med mycket sprit, skratt och bisarra anekdoter – huvudintrycket är att SAF supit LO under bordet. Till tonerna av Elvis Presleys ”Heartbreak Hotel” vaknar en bakfull och ångestfylld August Lindberg (LO-ordföranden) och minns trevande att det visst var något papper han skrev under. […]

Det hela slutar med en drömsk scen utanför Grand Hotel: Lindberg och [Gustaf] Söderlund [SAF-chefen] klär av sig nakna mitt i vintern, fast då blir det plötsligt sommar, de kysser varandra […] och styr ut på Baggensfjärden i en liten båt, Lindberg ror men Söderlund pekar ut kursen.

Nylén konkluderar ödmjukt att ingen direkt brydde sig om den där pjäsen ens när den sändes, men tillägger: ”Annars var det främst August Lindbergs änka som reagerade: vi hade framställt honom som berusad trots att han var absolutist.”

Och här kommer det intressanta: bara några år senare – 1971 – gjorde Fria Proteatern en tevekabaret med titeln Har du hört vad som hänt? Historien upprepade sig då på ett närmast parodiskt sätt: av Fria Pros – förutsätter jag – vilda rallarsvingar mot stat och kapital blev August Lindbergs påstådda fylla den stora snackisen.

I sin föreställning framställde även Fria Pro undertecknandet av Saltsjöbadsavtalet som resultatet av ett hejdundrande supkalas, där August Lindberg först skriver på notan istället för avtalet. Dåvarande nöjeschef för den kontroversiella nystartade röda TV2, Lasse Boberg, berättar:

Det var en mycket rolig sketch, men den var vid just den här tiden mycket olämplig. TV2:s politiska fiender såg sin chans. Det kom ett verkligt generalanfall. Det bar sig nämligen inte bättre än att denne August Lindberg var en på sin tid mycket känd nykterist vilket inte jag kände till. Jag var ansvarig utgivare och hade godkänt sketchen, som i varje fall jag tyckte var ganska rolig.

Men det kom en hel drös av radionämndsanmälningar från Lindbergs efterlevande familj, diverse politiker, nykterhetsrörelsen och jag vet inte vad. Det blev stora möten och presskonferenser. Alla kom med kraftiga protester och det slutade med att vi blev fällda i Radionämnden.

August Lindberg, LO-ordförande (1936-1947)

En intressant pendang: i sin detaljerade genomgång av svensk radio- och teveunderhållning, Den goda underhållningen (1997), skriver docent Olle Sjögren:

När jag ser om denna scen tjugofem år senare, kan jag spola tillbaka flera gånger med en videobandspelare. Jag ser de övriga aktörerna dricka sprit och spela berusade medan ”Lindberg” bara röker cigarr och talar utan sluddergrimaser. Han ”råkar” dock blanda ihop notan och det avtal som ska skrivas under! Det förefaller mig rimligast att ”tolka” detta grovkorniga farsinslag som överdriven iver under allmänt fyllekaos. Men debatten begravde bilderna under upprörda tal om flagranta övertramp.

Frågor att diskutera:

1) Handlade inte påfallande många pjäser i etermedia skiftet sextio-sjuttiotal om 1938 års Saltsjöbadsavtal?

2) Är det inte märkligt att Lasse Boberg så snabbt går från ”mycket rolig sketch” till ”i varje fall jag tyckte var ganska rolig”?

3) Verkar inte Olle Sjögren ha världens bästa jobb?

Övriga källor: Våra 100 år med radio och teve (Lasse Boberg/ Arne Weise, 2011), Finrummet och lekstugan (Dag Nordmark, 1999).

Älskar du Maj? (ordvits som bara funkar på skånska (men då är hejarns rolig.))

Av Kalle Lind

den 2012-09-10

i blogg

Maj Sjöwall besökte senaste Babel och var som alltid en fröjd att lyssna till. Jag träffade henne själv för en intervju för ett stycke tid sen och kände igen småmysandet hos mig själv när hon nu försynt och precist strödde små förargligheter mot samtidens förfall och epigonernas kvalitetsbrist omkring sig.

Det som fäste sig mest hos mig när vi sågs mellan fyra ögon – och som nu gnistrade till som hastigast – var dock inte hennes sarkasmer eller anekdoter eller åsikter. De är för all del underhållande, men det som gjorde mest intryck var hennes aldrig slocknade kärlek till Per Wahlöö. Den var så uppenbar att den gick att ta på.

I Babel introduceras hon med ett minireportage där Wahlöö fladdrar förbi i ett par gamla klippbilder. Jag kan läsa in för mycket, men intrycket är att Sjöwall rubbas en smula ur fattningen när hon återser sin gamla kärlek. När hon säger ”Pelle” slår rosor ut på hennes kinder.

Per Wahlöö dog 1975 och sen dess lever, så vitt jag vet, Sjöwall ensam. När hon pratar om honom så är det som om han försvann igår.

2007 gav Piratförlaget – som nu också ger ut hela Roman om ett brott med högvis med extramaterial, vilket får mig att fundera på om jag ska köpa alltet en tredje gång – ut en bok betitlad Sista resan och andra berättelser. Det är en märklig byrålådesamling av restprodukter från Sjöwall-Wahlöös pennor: några noveller om båtresor, en tidig jultidningshistoriett av Wahlöö och några manifesttexter kring Martin Beck-dekalogin som de – vi – specialintresserade läst på annat håll.

En text gör dock köpet värt: Brev från Per till Maj beträffande deras första tid och samarbete med Uppdraget (Uppdraget var en av Wahlöös soloromaner, som han dock okrediterat lät Sjöwall skriva miljöskildringarna i). Brevet är daterat 25 oktober 1962, luktar rätt skarpt av gammal fylla och fullkomligen vibrerar av kärlek.

Det är alldeles uppenbart en nio år äldre man, med en framgångsrik författar- och journalistkarriär bakom sig, som ömsom lovordar, ömsom förmanar sin unga flickvän. För den skull går det inte att ta miste på respekten och åtrån:

Jag har läst igenom ditt komplement till antologibidraget på nykter kaluv nu och satt in större delen av det i texten. Varje gång jag läser nånting du har skrivit slår det mej att du faktiskt skriver bra, lätt och fint och med fint glid, ungefär som du går. Jag har inte gett upp hoppet om att skriva tillsammans med dej, på riktigt, och tycker inte du heller ska göra det.

Jag tänker ofta på dej. […]

Försök att sköta ditt jobb och sup inte ihjäl dej. […]

Jag tycker hemskt mycket om dej.

Skriva brev har jag aldrig kunnat och gör det nästan aldrig heller. Det här är nog det första på ett par år.

Jag heter Pelle och är trettiosex år gammal och väger åttiett kilo (det är nästan tio för mycket). Jag är lite lessen, men mest för att jag själv är så barnslig och trasig och dum. Jag är fortfarande gift och jag har en flicka som är ett par månader gammal. Hon heter ANNIKKI. Jag har haft tre barn innan, under årens lopp, men dom har dött. Jag sa härom kvällen att jag gärna skulle vilja ha ett barn med dej. Det var ovanligt sant, men det ska du inte bry dej om.

Jag vill gärna att du ska vara åtminstone lite rädd om dej, inte minst psykiskt. Tro inte alla dumheter du tänker. […]

Jag längtar efter att ligga med dej.

Jag längtar efter att föra ett vettigt samtal med dej.

Jag längtar efter att göra nånting lattjo med dej.

Pimme kan inte prata!

Av Kalle Lind

den 2012-09-09

i blogg

Det enda som hörs

och det enda som stör

och det enda som egentligen lever

I mitt nya hem

I mitt nya liv

är det faktiskt hon som bestämmer

Hon är Moder Dator

Allas vår mor

Den nya tidens centrala punkt

Hon korrigerar ditt

mentala system

så du passar in i tidens gång

Det är en text som många som varit unga efter 1980 har nån sorts relation till. Framkallar vi några snapshots från vår adolescens kan vi antagligen visualisera ett gäng unga människor som sluter sina svartmålade ögon och sjunger Ebba Gröns Mental istid med sammanbitet gravallvar, kanske i en busskur, i väntan på en buss som aldrig kommer.

Jag gissar att offentliga trappor och torg än idag befolkas av ynglingar och ynglingor som sjunger att ”den nya tiden / den kom ju så fort / mitt liv fladdrar sakta förbi på ett daa-taaa-kort”.

Jag fattade aldrig vad ett datakort var för nåt. Nånting säger mig att Thåström inte heller hade kunnat redogöra för hur ett datakort är konstruerat.

Mental istid är en ganska typisk skräckvision från sjuttio- och det tidiga åttiotalet, när datorer gärna sågs som hot, nånting som skulle vara Storebror tillhanda när han förvandlade våra känslor och tankar till lättkontrollerbara nuffror i ett chip.

Föga anade väl Thåström då att folk trettio år senare självmant skulle lägga upp sina innersta tankar – ”Fint väder! Härligt!” – till allmänt beskådande och myndigheternas arkiverande på datanätet.

Visst kan man ha roligt åt datadystopin i Mental istid, men inte utan att vara historiskt arrogant. Mer anmärkningsvärt än skräckvisionen är Stortåns betoning: ”Moder Datór”. Så heter det väl inte? Så har man väl aldrig sagt? Eller?

Vän av ordning invänder nu: men det är ju för rimmets skull! Rätt uttalat skulle det ju inte rimma på ”allas vår mor”! Ha! säger då besserwissern och retstickan. Letar vi upp Vad tror du hon vill ha? – den version som ligger på Imperiets liveplatta 2:a augusti 1985 – så hittar vi samma märkliga uttal där:

Hon läser tidningar om behov av kurator

Att vi behöver en hjärtsimulator

till en nation fast i respirator

Det har hon sett på sin hemdatór

(Låten ligger i sin originalversion på en av singlarna med Rymdimperiet, hobbybandet som transformerades till heltidsbandet Imperiet, åttiotalets Kent. Där finns dock inte raden om hemdatorn med över huvud taget.)

Och den här gången kan man omöjligen skylla på att det rimmar bättre så: som synes hade det rimmat bättre mot de andra raderna om Pimme valt det vanliga uttalet. Allting tyder på att tigertämjaren från Rågsved så sent som 1985 trodde att det hette ”datór”. Troligen sa han också ”traktór” och ”doktór”.

Fast, okej, kanske är det jag som hör med illvilliga öron. Kanske sjunger han ”hem-daa-aa-to-oo-or”. Men fem år tidigare sjöng han garanterat ”Moder Datór”, och innan jag är för tyken mot en gammal hjälte frågar jag läsekretsen: har den betoningen nånsin varit den gängse? Eller är det helt en eftergift år nödrimmet?

Malmöteve vi (inte) minns del 3: Lackalänga.

Av Kalle Lind

den 2012-09-07

i blogg

På Youtube är det enda man kan hitta om Lackalänga – förutom en stum sekvens som någon som staterade i serien lagt ut på sig själv – själva signaturen. Och den ger inte riktigt mersmak.

Lackalänga var en dramaserie-såpopera i folkhögskolemiljö som sändes i SVT 1987. Jag tror att alla som var nånstans mellan tolv och tjugofem när det gick minns att det gick nånting som hette Lackalänga – men att ytterst få av oss minns själva innehållet.

Serien är märkligt utraderad ur rullorna och arkiven. Den finns inte på dvd – idag kan man i princip hitta gamla Anslagstavlan-program på dvd – men Lackalänga har troligen aldrig ens varit aktuell för dvd. Kanske är det ett stående skämt på dvd-bolagen: ”Vad säger ni om att ge ut Lackalänga?” Och så skrattar alla som tosingar, torkar tårarna, harklar sig och bestämmer sig för att ge ut nåt högkvalitativt istället.

På Flashback – där ju inte bara ghb, vikingarock och den statsfeministiska konspirationen utan ALLTING diskuteras – finns för all del en tråd om Lackalänga. Den går dock bara ut på att olika människor sitter och inte minns Lackalänga: ”gick det inte nåt på teve som hette Lackalänga?”, ”jo, jag tror det”, ”handlade inte den om en folkhögskola?”, ”jo, kanske”, ”vad handlade den mer om?”, ”jag vet inte”, och så lägger sig en annan kille i diskussionen och skriver ”jag vet inte heller” och en tredje skriver ”jag vet inte heller, men jag tror inte att det var så bra”.

Ingen minns nånting, men alla minns att det inte var så bra.

Och det var nog inte heller så bra – redan när det gick var kritiker och publik ganska överens om att det här luktade kalkonpiss. Jag minns att Helt Apropå gjorde en fruktansvärt elak parodi på serien i allmänhet och den arga danslärarinnan Sofia i synnerhet – vilket säkert skapade en del irritation i lunchrestaurangen på Malmös tevehus, där ju också Lackalängas skapare jobbade.

Författare till serien var så klart Max Lundgren – vi har redan konstaterat att han skrev allt för SVT Malmö, inkluderat rekvisitalistor, under sjuttio- och åttiotalen – men den här gången blev han så sur på resultatet att han inte skrev nåt mer för dem på nästan tio år. Regissören Rune Formare upptäckte när han filmat några veckor att en av de unga oprövade skådisarna han hittat inte var så bra. Det försökte han sen rädda i klippningen genom att skära ner 25 inspelade avsnitt till 18 – men det måste blivit lite konstigt när man försökte klippa bort en av huvudrollerna i efterhand.

Ingen av de ganska många unga skådisar som castats till serien har fått nån karriär att prata om efteråt: hojta till om det ringer en klocka när jag rabblar Anne Barlind, Ulf Berg, Annika Lunnemark, Kirsten Roth, Maria Stefansson, Carl Carlswärd.

Miljön var inspirerad av Fridhems folkhögskola, där jag tror att Max Lundgrens egen dotter gick (och där jag själv har gått). Handlingen kretsade kring sånt som unga människor förväntas kunna relatera till: revyuppsättningar, attraktion mellan lärare och elever samt knark. Figurerna hette sånt som ungdomar alltid heter i svenska teveserier men mera sällan i verkligheten: Vidde och Myggan.

Och jag tror i och med det att jag har sagt allt – och lite till – som finns att säga om Lackalänga. Det intressanta är att vi som var unga när det gick trots allt minns den här serien trots att ingen verkar ha tittat på den. På åttiotalet var alltså varje enskilt teveprogram en sån händelse att det gjorde intryck även när man inte brydde sig.

Malmöteve vi minns del 2: Skånska mord.

Av Kalle Lind

den 2012-09-05

i blogg

Fem långfilmslånga filmer gjordes 1986. Initiativtagare var SVT Malmös ena husregissör Jan Hemmel (den andre hette Rune Formare), som också regisserade tillsammans med Richard Hobert. Manusförfattare var Max Lundgren som skrev i princip alla Malmöteves dramaserier. Den som man främst la märke till var Ernst-Hugo Järegård.

Ernst-Hugo spelade huvudrollen i tre av filmerna – och att spela huvudrollen betydde för Ernst-Hugo att suga åt sig all lyskraft. När Ernst-Hugo var i bild – och det såg han till att vara – så märkte man inte av några andra skådespelare. De kunde lägga högvis av pengar på tidstrogen scenografi och kostym – det absolut enda som märktes var en bankdirektörson från Ystad med en alldeles enastående utstrålning.

Dessbättre verkar de inte ha lagt så mycket tid och kraft på nåt annat än just Ernst-Hugo. Att till exempel hitta några skådespelare i Malmötrakten som behärskade skånska verkar ha varit fullkomligt omöjligt.

Ernst-Hugo gjorde alltså tre olika roller och alla tre påminde väldigt väldigt mycket om Ernst-Hugo Järegård. Detta gjorde förstås ingenting eftersom ingen frisk människa kan få för mycket Ernst-Hugo Järegård. Att Ingmar Bergman fick för mycket av Ernst-Hugo och aldrig anlitade honom är ytterligare ett symptom på Bergmans galenskap.

Serien byggde alltså på autentiska mordfall som skett runt om på olika platser i Skåne. Jan Hemmel gav för övrigt ut en bok i ämnet 2010 där han tar upp ännu fler gamla märkliga mordfall i Skånetrakten.

Hurvamorden kretsar kring Tore Hedin, som var vikarierande polisman i – förvirrande nog – Tjörnarp på fyrtiotalet. En man med utmärkt gott rykte på bygden som på nätterna mördade folk för pengar samt sin fästmö samt sina föräldrar och på dagarna var med och utredde de mord han själv begått. Som Tore Hedin får Ernst-Hugo fullt utlopp för sin förmåga att vara otäck på ett sakligt sätt: slutscenen där Hedin noggrant redogör för exakt vid vilka klockslag han har tagit folk av daga är en uppvisning i pur känslokyla.

Esarparn hette Nils Andersson och var mjölnare i just Esarp utanför Dalby utanför Lund. Han hade ihop det med pigan och dömdes för att ha dränkt sin fru. Sedermera fick han resning efter att ha suttit femton år på Långholmen och snickrat fågelholkar. Som Nils Andersson får Ernst-Hugo fullt utlopp för sin förmåga att vara otäck på ett pilskt vis: ingen kunde gå upp i så ynklig kåtfalsett som han.

Och så har vi den otäckaste av dem alla: Veberödsmannen Martin Svensson – kvarnägare som utan att darra på slokhattsbrättet brände upp sina konkurrenters kvarnar – samt konkurrenterna. Till slut tog han även sin hushållerska Emma av daga, varpå hans synnerligen förtryckte son Emil tog mod till sig och berättade för polisen. Som Martin Svensson får Ernst-Hugo fullt utlopp för sin förmåga att vara otäck på ett otäckt vis: scenen där han frankt hänger ut sin grabb som ”byidiot” skär i bröstet på de som är föräldrar och/eller barn.

Det gjordes alltså sammanlagt fem filmer i serien Skånska mord, men de två sista – Bessingemordet och Yngsjömordet – saknar en ganska viktig komponent. Även om det är spännande mordhistorier om incest och religiös fanatism så finns det ju inte en mordhistoria i världen som är mer spännande än Ernst-Hugo Järegård. Det är filmer som lider av fantomsmärtor: det är konsekvent något som saknas.

Malmöteve vi minns del 1: 24 karat.

Av Kalle Lind

den 2012-09-04

i blogg

Jag drar åter ihop till mitt bröd och smör på P4 Radio Malmöhus (premiär med ny programledare torsdag om en vecka), där jag också under våren agerade sidekick som en sorts lokalvariant av Anders Timell. Där ägnade jag mycken kraft åt att kuppa in mina specialintressen – gubbar i Nöjessverige – i kanalens folkliga profil. När jag nu på nytt har tillgång till mitt SR-login så passar jag på att lägga ut några av mina inslag i textform.

24 karat hette ett guldglittrande fredagsfestprogram med en smokingslafsig Harald Treutiger som ciceron. I början av nittiotalet kom det stundom upp i över fem miljoner tittare. Det var alltså fler i Sverige som tittade på 24 karat då än somtittade på Fotbolls-EM i somras. När jag lägger några minuter i lokalradion på att prata 24 karat så talar jag alltså för fler människor än de som under en månads tid pratade fotboll i ALLA kanaler under HELA kvällarna.

Vad var då 24 karat? Harald Treutiger presenterade själv upplägget i säsongen 1994 med en märklig syntax:

Titta. Ett kilo svenskt guld. Åttiotusen pix. Ungefär, mycket välkomna till 24 karat. Igen. Tre lag som vanligt ska tävla om chansen att vinna det här kilot guld. De gör det i lag med artister som Meta Roos. Cayenne. Och Tommy Nilsson. Och så har vi Husmusgänget också i år. Och Dolda kameran. Så klart.

24 karat var alltså vad man kan kalla ett allt-möjligt-program eller pyttipanneprogram: det var lite tävling, lite kändisar – till exempel Cayenne och Meta Roos – lite dolda kameran och lite andra upptåg.

De tre lagen bestående av, som man säger i Stockholms medievärld, vanliga människor, alltså människor utan Cayennes och Meta Roos stjärnstatus, presenterades sen för olika frågeställningar som de skulle gissa ja eller nej på. Den som gissade flest rätt vann ett kilo guld.

Två inslag som lämnat särskilt avtryck i mitt rymliga minne:

1) När redaktionen en gång bjöd in en dansk bartender i studion som fick testa fyra svenska och fyra danska öl. Sen skulle lagen (eventuellt bestående av Cayenne eller Meta Roos) gissa om han kunde pricka dem. Alla lagen trodde att bartendern kunde pricka minst sex av åtta öl.

Han prickade två. Alltså något färre än min treåring rent statistiskt skulle pricka.

2) När Harald Treutigers sidekick, en man som hette Jerker och som jag aldrig har sett i nåt teveprogram efter 24 karat,* gick ut på stan och bjöd på julskinka. Han hade dock satt upp en skylt där det stod – och nu ber jag om ursäkt, men jag citerar bara – ”grisröv”. Och så fick man i ett klipp se en fin dam närma sig Jerker och julskinkan: hon tittade på skinkan, tittade på skylten – och så frös de filmen.

Därefter skulle gängen i studion (ibland innehållande Cayenne och Meta Roos) förstås gissa om hon skulle ta en bit eller ej … Nu blev det här en lite meningslös historia eftersom jag inte minns vad som hände sen, men det ger kanske ändå en fingervisning om vad slags program 24 karat var.

Och till yttermera visso var det ett succéprogram. Harald Treutiger, som innan dess varit reporter på Sydnytt, blev Guld-Harald med svenska folket. Därefter fick han leda en stor dyr satsning som SVT köpt in från England, där ett gäng människor skulle gå och irritera varann på en öde ö.

Programmet hette Expedition: Robinson och var från början en skandal, varför Guld-Harald blev Idiot-Harald med svenska pressen.

Sen blev programmet en succé och samma press utnämnde honom till Succé-Harald.

Och idag har han istället blivit Vemdå?-Harald.

Så kan det vara i tevebranschen: det går upp och det går ner och det går hit och det går dit och det finns ingen logik och rättvisa.

Men vi ska minnas att när han var som störst så var Treutiger så himla stor att han fick spela in en julsingel med Leif ”Loket” Olsson.

24 karat var kanske inget viktigt program, inget nyskapande program, inget program som någon grät om de missade – men det var trots allt ett program som samlade mer än halva svenska folket under ett halvt decennium. Och det, gott folk, tycker jag kan vara skäl nog att resonera om det en stund. Vare sig vi vill det eller inte så är det en del av vår historia. Ungefär som killarna från Löberöd som la krokben för oss i högstadiekorridoren.

* Det där är förstås en överdrift. Jag har ett tydligt minne av att han var med i Treutiger-uppföljaren Rena rama sanningen, det enskilda program som väckt störst ramaskri inom illusionistvärlden. Jerker och Treutiger hade för avsikt att avslöja diverse trollkarlstricks, men chockades av att en viktig del av trollkarlsidentiteten är just att inte avslöja tricks. Som jag minns det fick de inga trollkarlar att ställa upp, vilket förtog något av programmets spänning.

En sak man kan ligga vaken en hel natt och fundera på.

Av Kalle Lind

den 2012-09-03

i blogg

Lasse Åberg har som bekant aldrig missat en ordvits. Han har inte fått lika mycket spö för det som Robban Broberg och göteborgare, men faktum kvarstår: han har gett filmen Hälsoresan undertiteln En smal film av stor vikt. Och han har ritat Musse Pigg av ingredienserna i en grekisk rätt och gett tavlan namnet Mussaka. Äggplantan har han naturligtvis döpt till Åbergine.

Vidare hade första Trazan Apansson-serien underrubriken Julens konung, vilket dels syftade på att programmen gick på jullovsmorgnar men främst naturligtvis på Tarzan – djurens konung. I Trazanprogrammen lanserade han Electric Banana Band, som lika mycket som ett popband är ett vitsband. Plattorna heter sånt som Nu e’re djur igen, filmen hette EBB – the movie (med underrubriken Djungelns kojigaste rulle!) och låtarna heter Banankontakt av tredje graden.

När Björn J:son Lindh gjorde ett inhopp på orgel på EBB-plattan Livet i regnskogarna (en titel som vi gamla Jularbofans också identifierar som en ordlek) fick han förstås hetta Björn ”Bison” Lindh. Detta i analogi med att övriga bandmedlemmar namngavs enligt principen Peter ”Pantern” Ljung.

Med allt detta i åtanke är det så oerhört märkligt att Janne Schaffer i EBB hette ”Zebran”. För visst ligger Janne Giraffer betydligt närmare till hands?

Litteraturåret 2011 – en kort sammanfattning.

Av Kalle Lind

den 2012-08-29

i blogg

1891: Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding debuterade båda, hon med Gösta Berlings saga och han med Guitar och dragharmonika. Båda blir succéer och strax också klassiker. Samma år skiljer sig August Strindberg från Siri von Essen, ett äktenskap som resulterat i storslagna hatkärleksskildringar som Giftas, En dåres försvarstal och Fadren.

1945: Astrid Lindgren ger ut Pippi Långstrump, Tove Jansson ger ut första Mumintrollen, Lennart Hellsing, Povel Ramel och Martha Sandwall-Bergström (Kulla-Gulla) bokdebuterar.

2011: minst tre böcker ges ut som berättar att Ian Haugland, trummisen i Europe, har en osedvanligt lång förhud.

Europes gitarrist Kjell ”Kee Marcello” Lövbom redogör i Rockstjärnan Gud glömde (2011) för hur Haugland i en hotellobby lagt sig i en diskussion om könssjukdomar genom att skrika ”I don’t need no condoms!”:

Ian ställde sig upp och nu tittade alla på honom. Han fiskade upp en gummisnodd ur bakfickan och drog sedan ner byxorna och kalsongerna till anklarna.

”This is why I don’t need no condoms”, sa han. Han tog tag i förhuden och drog ut den häpnadsväckande långt. Sedan slog han en knut med gummisnodden runt den. Han pekade stolt på sin smällkaramell och sa med ett stort leende: ”This is what I call safe sex!”

Anders Tengner – före detta chefredaktör för Okej – fick hänga med Europe på turné, avlönad av deras manegement, för att skriva en bok om hur jämrans bra Europe var. I sina memoarer Access all areas (2011) minns han sig tillbaka backstage:

Ian visade sitt bästa partytrick. Han knep åt runt förhuden och fyllde den med kiss. Snorren svällde upp som en ballong. Det här visade han oss ibland. Ett mycket olämpligt tillfälle hade varit i USA under någon middag med skivbolagsbossen och hans fru. Ian blev pruttfull och ville skoja lite med sällskapet, så han fyllde sin förhud inne på toa och knallade ut med snoppen i vädret. Vid bordet såg John Levén vad han höll på med och slog förfasat ur med handen. ”Vad fan gör du?” Ian tappade greppet och kisset skvätte lite varstans.

Samma historia återberättas också i Mattias Klings Only young twice: historien om Europe (2011). Där får man också veta att förhuden är ”så generöst tilltagen att den tydligen kan rymma 19 ölkapsyler”. Kling låter Haugland själv kommentera incidenten med partytricket och skivbolagsbossen:

När jag la pitten över Jompa Levéns axel blev han så rädd att han slog till mig med handen. Då tappade jag greppet om förhuden och pisset flög ut över bordet och … Ja, det är möjligt att vissa personer fick några stänk på sig.

Agraffer?

Av Kalle Lind

den 2012-08-29

i blogg

För några veckor sen fick jag för mig att verkligen gå till botten med vad som hände i Kejneaffären. Trots att de första händelserna som leder fram till rättsrötan utspelar sig redan 1936, när en anlagd brand på Krukmakargatan tar livet av ”statsrådet Quensels unga skyddsling”, så har ännu inte allt i denna skandal kommit upp till ytan.

Jag lade sålunda Kennedy, Palme, Estonia, 9/11 och Quick åt sidan för att ta tag i den röra som inkluderar predikanter, ”en homosexuell liga”, förgiftade apelsiner, planterade mordvapen, Vilhelm Moberg och Metamorfosgruppen.

Det gick i stöpet redan efter några timmar.

Kejneaffären är så invecklad att jag inte ens riktigt fattar vad det var som påstods ha hänt. Pastor Karl-Erik Kejne (namnet var taget) påstod sig vara förföljd av en homosexuell liga – redan där tappar han nästan mig – som bland annat inkluderade statsrådet Nils Quensel, men också polischefer, Kejnes predikantkollegor, Stockholms biskop och fångvårdsdirektörer. Vilhelm Moberg blev omedelbart övertygad om att Kejne hade rätt.

Sen kontrar plötsligt stadsfiskal Otto Meijer med att Kejne själv var ”homofil” och i sin bostad ”övat homosexuell otukt” med en sjöman. Denne sjöman påstod sig ha glömt en monogrammerad kniv hemma hos Kejne, och raskt la sig några stadsfiskaler i bakhåll för att ta Kejne på bar gärning när sjömannen skulle återfå kniven. Det hittades dock ingen kniv. Tilltaget fick knappast Kejnes – eller Mobergs – paranoia att lägga sig.

Och Kejne fick också regeringen att tillsätta en utredning, Kejnekommissionen, som skulle gå till botten med det påstådda homosexuella nätverket på Östermalm. Kommissionen lämnar sitt betänkande 28 juni 1951. Dessa 323 trycksidor är grundkursen i Kejneaffären. Man bör sen fortsätta med Kejnes egna skrift Om dessa tiga … och gå vidare med hans lierade, professor Björn Collinders Rättsskandalen – PM till Sveriges folk. Och sen skrev Vilhelm Moberg minst två böcker i ärendet. Och då har vi bara dragit igenom det material som är på Kejnes sida.

Ytterst handlar väl hela affären om bögnoja. Homosexualiteten avkriminaliserades 1944 men levde alltjämt sitt liv i skuggorna. Unga manliga prostituerade – såna som Jan Myrdal fortfarande kallar ”stjärtgossar” – kom i kontakt med samhällspotentater som trängtade efter kärlek men var livrädda att avslöjas och skandaliseras. De utgjorde på så vis utmärkta offer för utpressning och mörkläggning. Deras motståndare fick gärna för sig att det var själva kärleken till män som gjorde dessa män moraliskt förkastliga.

Tillsammans med den parallella Haijbyaffären – där den mångbottnade figuren Kurt Haijby påstod sig ha en relation med Gustaf V, vilket gjorde att han först fick mutpengar och sen sattes på dårhus – legitimerade Kejneaffären homofobi och sköt fram homokampen ytterligare några decennier.

Hursomhelst: jag orkade alltså inte tränga så djupt in i skandalen som jag hade önskat. Jag strandade vid Birgitta Stenbergs roman Apelsinmannen (1983), ett välskrivet men udda dokument. Å ena sidan en roman – Stenberg redogör för samtal mellan Moberg och Herbert Tingsten som hon rimligen inte avlyssnat – å andra sidan dokumentär så till vida att de flesta figurerna bär autentiska namn.

Stenberg själv hängde på femtiotalet i kretsen kring Metamorfosgruppen, ett löst sammansatt kollektiv av poeter, narkomaner och marginalexistenser med den självförbrännande poeten Paul Andersson i centrum. Hennes liv kom under en tid att snudda vid de människor som Kejne anklagade för det ena och det andra. Det är oavbrutet fascinerande läsning, men jag får ofta läsa samma sida två gånger för att förstå alla implicita antydningar.

Följande stycke – som inte har direkt med Kejne att göra – fick jag rentav läsa fyra gånger. Och ändå begrep jag inte alls vad det är som händer. Paul Andersson, som har klart manipulativa drag, har dragit med sig Birgitta Stenberg hem. Han vet att hon är motvilligt förälskad i honom men tvingar henne ändå att sitta på en stol och titta på när han ligger med en Solveig. Solveig för in Pauls lem i sig och Paul pressar sig in. Då sker följande:

I nästa ögonblick stod jag handfallen på golvet med armarna utsträckta mot dem. Paul hade gett ifrån sig ett vrål, ett långt ihållande tjut av smärta. Han satt på hälarna och såg skräckslagen ut. Solveig tittade först förvirrat på honom, sedan skrattade hon till med bet sig i läppen.

– Visst fan, agrafferna …

Paul tittade på blodet i sin handflata.

– Du är ju inte riktigt klok.

– Jag är hemskt ledsen, Palle. Det var ju för djävligt det här …

– Skyll på agrafferna. Jag tror du skrek ändå, sa jag.

Innan vi gick därifrån fick de mig att lova att inget säga men vi hade inte varit nere på Ettan i mer än ett par minuter förrän Palle drog historien så att varenda en utom Solveig vrålade av skratt.

Jag riktar mig nu alltså direkt till er läsare med två frågor:

1) Vad fan är det som sker? Vad är agraffer och varför får de Paul Anderssons handflator att blöda? Jag anar att svaret kommer att göra mig illa till mods, men min nyfikenhet är ändå större.

2) Vem hade egentligen rätt i Kejneaffären? Svara med tjugofem ord eller mindre.

De erotiska minoriteterna 9: Sexuella reformer.

Av Kalle Lind

den 2012-08-28

i blogg

Sexualdebattören Lars Ullerstam beklagar sig inte bara över samhällets totala oförståelse för tittares, nekrofilers och incestares utsatthet – han har också förslag på åtgärder. Aldrig är väl sextiotalet så synligt som i kapitlet ”Sexuella reformer”, det sextiotal som präglades av framtidstro, optimism, ideologi och utopi. I Ullerstams värld är allting möjligt. Det är bara att göra det. Nu. Med samhällets hjälp.

Bland punkterna i Ullerstams åtgärdsprogram hittar vi följande

1) Satsa på uppfostran och upplysning för att på lång sikt motverka uppkomsten av bigotteri och obscurantism! Föräldrarna bör läras att uppmuntra barnens sexuella nyfikenhet, att glädjas åt deras sexuella aktivitet och att aldrig visa någon avsmak eller förlägenhet, då det sexuella kommer på tal.

3) Inrätta byråer som förmedlar sexuella kontakter! Staten får gärna ha översynen över dessa inrättningar, men verksamheten bör ledas av skolad personal, läkare, psykologer etc. Målet för verksamheten bör vara att sammanföra personer med samstämmiga driftsprofiler. [..] För att en sådan verksamhet skall kunna äga rum måste man först stryka koppleriparagrafen i lagen.

4) Tidningarna bör införa särskilda annonsspalter för ”perversioner”. F.n. finns det möjligheter för homofiler, sadister och masochister att tillkännage sina önskemål i homosexuella tidskrifter. Men den som hyser mer invecklade särintressen har ingen utsikt att formulera en annons, som skulle godkännas.

5) Starta klubbar där exhibitionister får blotta sig inför en utvald publik!

6) Remittera impotenta och frigida människor till kompetenta läkare för att locka fram latenta ”perversioner”.

7) Förbättra samhällets pornografiska service! Skoptofilerna skall inte behöva sitta och plågas i timmar med [Ingmar Bergmans] ”Tystnaden” och andra ledsamheter för att få en skymt av en samlagsscen. […] Filmerna bör visa onani, samlag, lesbiska akter, tidelag, kollektiv sexualitet etc., så att olika smakriktningar tillgodoses. Det vore bra om man kunde ordna så att det i vissa av dessa lokaler fanns möjlighet att masturbera i salongen.

9) Inrätta bordeller! […] Många unga människor av bägge könen skulle med stor glädje söka sig till detta människovårdande yrke. Genom en rationell hantering skulle priset på sexuell konsumtion väsentligt kunna nedbringas. För pojkar i puberteten och medellösa kunde gälla reducerade priser. För den ogifte skulle bordellen innebära en stor tidsvinst, åtminstone vid mer svårartade fall av sexualdrift, och hustrur kunde få lindring genom att skicka männen till dessa glädjehus, och de skulle inte behöva oroa sig för komplikationer. Erotiskt upphetsande partyn och danstillställningar är en umgängesform som vi odlar i vår civilisation; efter dylika förspel vore ett besök på en bordell en naturlig hygienisk åtgärd.

Efter vad jag förstår råder det stor efterfrågan på sadistiska ynglingar bland homofilerna. Eftersom den homosexuelle ofta eftersträvar att försättas i ett hjälplöst skick, t.ex. genom att låta sig bindas, är det uppenbart att risken för rån blir betydande om han tvingas anlita gatuprostitutionen. […]

Vidare skulle finnas ambulerande bordeller, som försörjde kroppssjukhus, sinnessjukhus, sinnesslöanstalter, förlamade hemmaliggande åldringar och sjuklingar samt människor som är alltför skygga för att själva uppsöka dylika inrättningar. Dessa individer skulle vara tacksamma för de allra enklaste åtgärder, såsom masturbation eller en avklädningsscen. Personalen skulle kallas erotiska samariter och åtnjuta stor aktning.

Det blev aldrig riktigt som Ullerstam ville – även om sjuttiotalets stora sexualbrottsutredning under justitieministern/torsken Lennart Geijer (S) föreslog åtgärder som var helt i hans linje. Den klubbades dock aldrig igenom. Veterligt är det bara Alexander Bard som sörjer.

Ullerstam lär senare i livet ha tagit tillbaka det mesta av det som han la fram i De erotiska minoriteterna. Och även om det hela framstår som något naivt – vilket bara understryks av den välformulerade svenskan – så kan man väl inte heller ta ifrån Ullerstam hans goda avsikter. Problemet var väl att han i sin närgranskning av samhällsförhållandena hela tiden råkade blunda med ena ögat.