blogg • Sida 33 av 103 • kallelind.se

Semester i gubbens tecken 4: Cornelis.

den 2012-08-09

Jag tvingade med mig familjen till IJmuiden, en rätt ful kuststad några mil väster om Amsterdam, kloss intill Nordsjön. Där bodde Cornelis Vreeswijk mellan 1937 och 1949, bortsett från tiden då han låg på nunnekloster i tron att han hade tbc och skaffade sin första rondör. Där formades han så smått till människa fram till den dag då fan for i fader Jacob som sålde sitt åkeri och tog familjen till Ekerö, enligt legenden främst för att han förälskat sig i snö.

Via min holländske kollega i Cornelisnörderi, Rutger Vahl, hade jag fått adressen till barndomshemmet. Jag ställde upp mig med min först- och sistfödde – den mellanfödde trynade i bilen – och satte min fiancèe att sköta kameran. Och nog kände jag vibbarna. Närmast kosmiska. Jag kände energi pulsera genom marken, fick en förnimmelse av Cornelis närvaro, var för ett ögonblick ett med en av mina husgudar.

Det var här han bodde. Jag har tagit mig till den plats där han tog sina första steg och danades till människa. En pilgrimsresa. Jag poserar framför helgedomen. Här svävar hans ande och jag står i direktkontakt med den.

Fylld av en närmast religiös berusning ledde jag familjen åter till bilen för att se vilka fler Cornelisrelaterade platser vännen Rutger märkt ut oss. Jag upptäckte då att vi stått vid Zeeweg 285. Rutger har klart och tydligt skrivit Zeeweg 275 i sitt brev. Jag harklar mig, pekar på pappret utan kommentarer och så travar hela följet tillbaka till Zeeweg och den rätta adressen.

Den här gången känner jag inga kosmiska vibbar.

Och vilka som bor eller har bott på Zeeweg 285 har jag ingen aning om. Men antagligen tyckte vederbörande att det var märkligt att en svensk farbror stod och röt åt sina barn att vara glada inför kameran ute på deras trottoar.

Semester i gubbens tecken 3: H.-K. Rönblom.

Av Kalle Lind

den 2012-08-08

i blogg

Mannen med det makalöst osexiga namnet Hans Krister Rönblom räknades en gång till ”de fyra stora” svenska krimiförfattarna. De tre andra giganterna var Stieg Trenter, Vic Suneson och Maria Lang. Idag är ingen av dem direkt brännhet, trots Den Svenska Deckarens segertåg runt Tyskland. H.-K. Rönblom – det var så han oftast hette på bokomslagen – är eventuellt svalast.

De fyra stora skrev alla i en brittisk tradition: skarpsinniga amatörer trillar över mord i idylliska svenska småstäder och pusslar – ännu 1955 hette det puzzlar – ihop scenariot. H.-K. Rönbloms hjälte är historieadjunkten Paul Kennet. Till sin hjälp har han sin syster/hushållerska samt sina tre pipor Sadrak, Mesak och Abednego. Dåtidens läsare, fostrade med söndagsskola och husförhör, kunde härleda referensen till Daniels polare i lejongropen.

Längst nere låg den stadsdel som var uppförd av sten och lämpad att visas för bättre besökande. En stadsbrand hade i behaglig tid röjt plats för den. Nu låg den där, rutig och gedigen, med rådhus och posthus, banker och hotell, och en kung stod staty i en plantering och var mycket omtyckt av fåglarna.

Jag befriades från min Rönblomoskuld under sommarens soliga dagar/sekunder. Det var, till skillnad från när jag förlorat andra oskulder, en angenäm upplevelse för alla parter. Sällan har jag känt mig så sällsamt urmodig.

Höstvind och djupa vatten är en typiskt titulerad Rönblomroman, placerad i nykterhetsmiljö i en fiktiv norrländsk småstad. Både nykterhetslogen och småstaden skildras med milt ironiskt överseende av någon som uppenbarligen sett dess insidor och baksidor.

Kulturen i Sundhamn satt i rektorsgårdens stora salong och drack te. Paul kände att han hade överhetens blickar riktade på sig. Han satt rätt upp och ner på en stol bredvid drätselkamrern, en gammal bitvarg som spelade cello i musiksällskapet och påstods ha läst en bok av James Joyce.

Mordet är fullkomligt oblodigt, doftlöst och helt renons på detaljer om hur mycket hjärnsubstans som vällt ut, den girighet och den passion som gjort människor till brottslingar är aldrig mer än antydd. Samhället – det stora Samhället, som Sjöwall-Wahlöö förde in i Beckböckerna och som sen varit huvudföremål för svenska kriminalförfattares intresse – finns inte.

Det är endast och allena mikrokosmos och de små människornas förhastade snedsteg som skapat mördaren. När denne fått sitt straff är oron borta och lugnet lägrar sig på nytt. I fasadens sprickor sipprar för all del tidens syn på etnicitet och kön fram, men jag har svårt att avgöra om författaren kritiserar eller bara noterar.

”En opålitlig typ – det skulle inte förvåna mig det minsta om jag fick höra att han hade tattarblod i sig.”

Jag kan inte säga att det är orealistiskt – tvärtom gissar jag att Rönblom stått framför varje gisten träkåk han beskriver – men kanske är ordet jag söker ”naivt”. Vilket är paradoxalt, eftersom Rönblom samtidigt framstår som en genomskådare.

Ossian Viklund tyckte illa om uppträden kvinnor emellan. Enligt hans mera gammaldags begrepp borde kvinnan utmärka sig för ett fromt och fogligt väsende i förening med sinne för matlagning.

Något mer otidsenligt än Rönbloms stillsamma tungan-i-kindenprosa och sardoniska iakttagelser om småstadsmentalitet torde inte finnas 2012. Ändå anar jag, utan att ha läst dem, att det är så här Läckberg och Vikeka Sten bygger sina böcker: amatörer, för all del backade av poliser i bekantskapskretsen, löser korsordsmord i idyller och lika mycket plats ägnas åt annat – hos Rönblom åt litterära anspelningar och Hjalmar Gullberg-citat, hos Läckberg åt maträtter och mäklarprosa – som åt mordet och dess bevekelsegrunder.

Varför inbillar jag mig trots detta att jag hellre läser några Rönblomvolymer till än ger mig i kast med Läckberg? Därför att jag förutsätter att Läckberg inte använder ord som ”oförtövat” och ”eljes”, att hennes mördare aldrig ser ”bekyttad ut” och inga rökmoln från hennes karaktärers cigarrcigaretter är ”större än tillförne”.

Och, givetvis, för att Läckberg med all säkerhet inte lägger in en fotnot med sidhänvisningar till varje ledtråd som strötts ut genom berättelsens gång.

Att läsa Läckberg skulle få mig att känna mig som en gubbe i ledet. Att läsa Rönblom får mig att känna mig som en gubbe i öronlappsfåtölj.

(Synnerligen läsvärd vidarefördjupning i två av de fyra stora finns här.)

Semester i gubbens tecken 2: Hergé.

Av Kalle Lind

den 2012-08-07

i blogg

Tillbringar man två veckor i Belgien och plötsligt känner att man inte behöver veta mer om första världskriget just nu så återstår Hergémuseet. Hergé – som själv var en storsamlare av modern konst och hyste ett enormt intresse för design – har fått ett museum närmast att likna vid en helgedom, en plats för tillbedjan, kontemplation och underkastelse.

Den som förknippar serier med barn och ungdom – typ alla fyrtiotalister jag nånsin träffat – har kommit fel. Här finns ingen rita-din-egen-Kalkyl-sektion där man kan slänga in barnen, ingen hitta-på-din-egen-Haddock-svordom eller lär-dig-snubbla-som-Dupondtarna. Restaurangen hade visserligen en barnmeny, men jävlar ingen barnstol. Envisas barn med att dyka upp så får de sitta på samma obekväma designerstolar som vuxna.

När vår treåring gick runt och gällt konstaterade att ”där är också Tintin!” skickade en tant fram den stackars tjugotvååriga museivakten att på franska med enstaka engelska ord förklara att en tant blivit störd i sin ambition att kontemplera över Hergés artistiska betydelse.

När vår åttaåring just lagt fram tolv euro för en Tintinstatyett och upptäckte att det fanns en annan, billigare, var det fullkomligt uteslutet att han skulle få tillbaka mellanskillnaden. Men, berättade shoppersonalen storsint, det var helt okej att han köpte flera grejer så att han kom upp i samma pris.

Huset är skapat för människor som blivit så gamla att de förstår vilket geni Hergé var och att de inser vilket ovärderligt bidrag till världslitteraturen Det sönderslagna örat är. Ett stort rum är tillägnat tibetanerna, vars tacksamhet över att Hergé skickade Tintin till Tibet tydligen inte känner några gränser. Ett jättelikt foto av Dalai Lama läsande sagda album tronar som en påminnelse över Hergés inflytande.

Dessvärre finns ingen bild av Nelson Mandela när han läser Tintin i Kongo.

Jag raljerar här. Det gör jag för att jag anser förakt för barn vara förakt för människor. Det gör jag inte för att belgarna tillmäter Hergé den betydelse de gör. Det gör de förstås rätt i.

Hergés seriositet och maniska detaljomsorg gör att en matinéäventyrsserie med slapstickinslag och karikerade bifigurer faktiskt är ett odiskutabelt mästerverk. Börjar det brinna härhemma så kommer jag att gripa efter ”Det hemliga vapnet” innan jag hoppar ner i brandseglet (vilket naturligtvis är helt irrationellt eftersom det enkelt går att fixa ett annat ex).

Samtidigt har jag ingen förståelse för den närmast sakrala vördnaden. Visst – Hergé lyckades skapa ett enastående persongalleri, en linje som förenade tydlighet med detaljskärpa, ett gäng äventyr som lyckas vara både underhållande och engagerande, och visst – han såg till att varje kinesiskt tecken på Shanghais gator verkligen betyder nåt och att de felaktiga brittiska brandmansuniformerna i ”Den svarta ön” tecknades om för att överensstämma med verkligheten.

Det hindrar ju inte att han OCKSÅ var ett katolskt barn av sin tid, med trettiotalets kolonialistiska värderingar (”Tintin i Kongo”) och den konservatives tro att någon kungamakt är rättfärdig (”Kung Ottokars spira”), att han nog gjorde en och annan eftergift mot brunskjortorna för att få arbeta ostört under andra världskriget, att tjugotre album innehåller sammanlagt tre namngivna kvinnor varav en är gapig primadonna (Bianca Castafiore), en ful ragata (fru Alcazar) och en förskrämd kammarjungfru (Irma) och att flirtarna med levitation i ”Tintin i Tibet” och ufon i ”Plan 714 till Sydney” är lite mer new age än vad som är hälsosamt.

Det hindrar inte heller att ”Månen tur och retur” är mer intressant för den som är intresserad av rymdbränsle än den som är intresserad av underhållning.

Det är klart att man kan sätta människor på piedestal. Men sen måste man påminna sig om att de faktiskt är människor.

Semester i gubbens tecken 1: Al Jaffee.

Av Kalle Lind

den 2012-08-06

i blogg

Som de flesta svenska män födda mellan 1950 och 1980 läste jag Svenska Mad i prepuberteten. Där grundlade många av oss vår humor – några av de tråkigaste människor jag träffat har hävdat att de har ”Mad-humor”. Tidningen lärde oss att det var roligt när Cosby-spinoffen ”Dotter på vift” blev ”Dofter på vitt” och att det sa ”PATWANG FWEEE” när Tarzan som bäbis slungades iväg av en trädgren. Vi lärde oss att Don Martin var rolig, Dave Berg var tråkig, Sergio Aragones lite mer produktiv än vad som var bra för honom och Antonio Prohias väldigt bra på att variera upplägget svart-spion-vill-döda-vit-spion-men-blir-dödad-själv.

En som hela tiden fanns där och vars genialitet nu uppenbarats för mig i sin helhet var Al Jaffee. Den auktoriserade biografin Al Jaffee’s MAD Life, illustrerad av Al Jaffee själv, läste jag i ett lånat hus i Belgien. Den regel som annars gäller för memoarer och biografier – hoppa gärna över de första kapitlen eftersom de bara består av osorterade barndomsminnen (en regel som gjorde att jag vid första genomläsningen av Arne Weises memoarer missade historien om hur han slet sönder sin kuksträng) – gäller inte här.

Normalt läser man ju en biografi om en kulturpersonlighet för att man är intresserad av den kultur vederbörande skapat. Barndomshågkomsterna med påföljande obligatoriska runkminnen (om det är skrivet av en man) brukar man kunna leva utan.

Med Al Jaffee var det tvärtom. Väldigt lite av boken handlar egentligen om det jag trodde mig vara intresserad av – den miljö och de förutsättningar som skapade den extremt inflytelserika humorblaskan Mad – och betydligt mer om en bisarr barn- och ungdom, präglad av en mor som satte religionen framför sina barn, bröder som blev döva och galna, ständiga hopp mellan det urbana New York och det medeltida Litauen samt Förintelsen.

Allt sammantaget skapade en man fullkomligt utan illusioner.

Inblicken i Jaffees märkliga uppväxt, där han och hans tre bröder alltså ständigt kastades mellan de mest extrema miljöer, kastar nytt ljus över hans arbeten för Mad. Hans ”avsnoppande svar på dumma frågor” kan med ens läsas som det utsatta barnets slutliga ripost på en vuxenvärld som aldrig frågade vad han ville.

Hans snillrika, tekniskt avancerade bilder av uppfinningar och i synnerhet hans ”fold-ins”, invikningsbilagor, blir intressantare i ljuset av en barndom där Al och hans bror fick sysselsätta sig med avancerade sopbyggen i brist på annan stimuli.

Invikningsbilagan är Al Jaffees mest originella bidrag till humorvärlden. Det krävs ingen vidare kunskap i varken teckning eller ordbygge eller humorskapande för att inse hur intrikat – för de flesta av oss omöjlig – uppgiften är som Jaffee har gett sig: en bild – och en text – ska transformeras till nåt helt annat när man trycker ihop den, utan att jag från början ska kunna ana vilken ny bild som ska skapas efter ihoptryckningen, och slutresultatet ska tillika vara skrattretande.

(Fler här.)

”Al Jaffee’s MAD Life” är en synnerligen rörande bok om en överlevare som ger nytt liv till de gamla klyschorna om humor som tillflyktsort och säkerhetsventil och försvarsstrategi. Särskilt rörd blir jag av tevesatirikern Stephen Colberts hyllning till Al Jaffee på dennes åttioårsdag: på en jättetårta stod ”Al, you have repeatedly shown artistry & care of great credit to your field” och när mellanstycket tagits bort återstod bara ”Al, you’re old”.

För mig, som får nåt som liknar ståpäls varje gång humorister och skämtare blir tagna på allvar, vilket de naturligtvis bara blir genom att man skämtar med dem, finns nog bara ett ord för att beskriva det: vackert.

En man med ett skägg tackar och bockar.

Av Kalle Lind

den 2012-07-28

i blogg

Minnesgoda – läs: autistiska – läsare minns kanske att jag för ett stycke tid sen efterlyste de nummer av alternativ-kultur-serie-magasinet Galago som jag saknar (dvs. nummer 1-4). Det gjorde jag på skämt. Numren gjordes i slutet av sjuttiotalet och är än obskyrare idag än då. Jag räknade inte med att de som fortfarande sitter på nåt ex vill skänka dem till en pojkfarbror i Sydsverige.

Döm därför om min förvåning – och tacksamhet – när självaste Roffe Classon – Galagos grundare och excentriske redaktör under år och decennier – skickar mig några av de tidningar som jag saknar.

De ser ut lite som jag förväntat mig: mycket kollage, mycket beatpoesi, mycket skrivmaskinsbokstäver, mycket ”vi ska flyga inne i tunnelbanevagnens bävande apati med dynamiten i våra hjärnor”. Pirinen är med från nummer ett med serien ”Herr Planta” och Olle Berg heter Jan-Olof Berg och gör serier med symptomatiska titlar som ”Samhällsvård” och ”Rattfullmäktige”. Det är ostrukturerat och infallsrikt och gränslöst och väldigt lätt att tycka om.

Efterlysningen gick alltså oförmodat hem. Jag efterlyser därför också härmed:

* ett ex från den första pressningen av ”Sov lilla Totte/ Torsdagskväll i Vedbaek”-singeln från 1962, där hålet olyckligt råkade hamna mitt i skrevet på en av gubbarna som utgjorde Svenska Ljuds/Svenska Ords logga

* Nöjesguidens humornummer från typ 1994 (vill minnas att det var riktigt läsvärt)

* Kennet Ahl-kollektivets film Sista budet från 1981 (jag fick sammanlagt två dvd:er av huvudrollsinnehavaren Anders Lönnbro en gång, men ingen av dem gick att spela)

* vänstersatirfilmen Miss and Mrs Sweden från 1969 (regi: Göran Gentele, manus: Lars Forssell) som jag såg på teve en gång och tyckte var rolig (åtminstone scenen där en marxistisk kollektivmedlem försöker spola ner Kalle Anka)

* femhundralappar (helst tryckta 2002-09, men där är jag inte så kitslig)

Mejla lagomtjock@yahoo.se så fort ni kan. Tack på förhand.

(Obs! Semestern är egentligen inte slut än. Om en dryg vecka kommer rapporterna från ett gubbtätt feriefirande.)

Semester.

Av Kalle Lind

den 2012-07-13

i blogg

Medborgare godafton,

jag har tagit semester. Tar barnen med ner på kontinenten för att titta på Reeperbahn, Hergémuseet och Cornelis uppväxtort IJmuiden. Finns tid över ska vi också köra runt några timmar i Rotterdams industrihamn. Den lär vara stor nog att rymma tre-fyra ordinära industrihamnar.

Hursomhelst har jag lovat att låta datorn stå hemma. Och med min mobil kommer man inte ut på internet. En bra dag kan man ringa med den, annars är den enda poängen med den att ficklampan är ypperlig.

Det här betyder att jag inte kommer att blogga på några veckors tid. Jag hoppas återkomma med stort ackumulerat behov av att delge världen vilka gamla böcker jag har läst nån gång i mitten av augusti. Titta gärna in här ändå för statistikens skull.

Som hastigast kan jag kasta ur mig en åsikt som ändå lär vara inaktuell då: jag tyckte Harry Amsters krönika i Svenskan om Malmö och schlager-EM var det dummaste jag läst sen förra gången jag läste Johan Hakelius. Harry Amster tycker inte att Malmö ska ha schlager-EM för att han har läst att Ilmar Reepalu har sagt antisemitiska saker. Jag tycker att Harry Amsters krönika var dåligt researchad. Hade han kollat med SCB hade han sett att det bor fler än trehundra tusen personer till i Malmö.

Så ses vi nån dag där längst upp i tornet. Tills dess: ha det gott och sköt om dig. Ta det lugnt. Hälsningar från mig.

Hej livet (och döden)!

Av Kalle Lind

den 2012-07-12

i blogg

Det kan vara svårt att föreställa sig med tanke på vart det hela utvecklade sig, men den här bloggen skapades ursprungligen faktiskt för att göra reklam för föreställningen Hej livet (och döden)! Den gjordes av mig, Ola Norén och Valle Westesson, kärntrion i radioprogrammet Hej domstol! och teveprogrammet Hej rymden! Vi spelade den på den ärevördiga Malmöscenen Victoriateatern fyra gånger hösten 2007.

Sen var det inte så mycket mer med det. Eller med den där teveserien som kom samtidigt. Vi fortsatte umgås och dra internskämt om gamla SR-medarbetare – Valle och jag byggde rentav ett hus ihop – men livet och andra projekt kom emellan fortsatta samarbeten.

Nu tänkte vi blåsa nytt liv i liket. Det var en rolig föreställning att göra: klassisk scenhumor med sketcher, monologer, kupletter (det var nog jag som insisterade där), chansoner (se föregående parentes) och Kristoffer ”Tollarparn” Jonzon i samma roll som Gunnar Svensson hade i 88-öresrevyn.

Fem år tog oss från Malmö till Lund. Jag tänker på Killinggänget som på arton år tog sig från Berns över Berzelii Park till Dramaten. Eller på före detta riksdagsledamoten Ulla-Britt Hagström, som döpt sina memoarer till Trettioåriga kriget för jämställdhet – vägen från Kristdemokraterna till Folkpartiet. Så det finns de som rör sig långsammare.

Jag sitter och bläddrar i den gamla manuspärmen och hittar både favoriter som ”Musikalen om Tony (Kaplan) & Britt (Bass)” (ett mycket mycket smalt nummer) och på sin tid stekta guldkorn som ”Eksem-Wilhelm” och ”Tvillingdetektiverna” (som nu kanske kommer att framföras på scen för första gången!) Samt – förstås – ”Bosse Parnevik-numret” och ”Hemma hos Ramses”.

Det blir på Lunds humorfestival 31 augusti. Konkurrensen är alldeles sanslös just där och då: några meter bort skojar Fredrik Lindström, en bit därifrån pratar Jansson & Wester med QI:s skapare, samtidigt som det hålls ett Falstaff, fakir-program (det är i Lund så tro inte annat än att Fakiren-sällskapet mangrant kommer att sluta upp) och Domkyrkan bjuder på musikalisk ståupp med trombon.

Så därför är det naturligtvis av yttersta vikt att just du kommer. Vi kan ju inte piska en död häst för tomma stolar.

Ännu bättre sändningstid.

Av Kalle Lind

den 2012-07-05

i blogg

Sista avsnittet av den synnerligen ambitiösa teve-om-teveserien Bästa sändningstid visades i SVT förra veckan, och nu har också jag hunnit ikapp via SVT Play (mitt kulturintag har alltid byggt på idén att vara minst en vecka, helst fem decennier, efter).

Det känns som att varje (amerikansk) teveserie jag nånsin har inrättat mitt liv efter är representerad, och att samtliga centrala upphovsmänniskor är intervjuade.

I det sista avsnittet – som kretsade kring ”cruisaders”, halvbra översatt till ”förkämpar” – var det särskilt tre uttalanden som gjorde mig på extra gott humör. Tre – vad ska man kalla dem? Idoler? Är jag tolv år? Husgudar? Nja, det är trångt på den där altaren bredvid Hasseåtage, Cornelis och Woody Allen – konstnärer jag hyser den största respekt för sa saker som gjorde att min respekt bara växte.

1) Judd Apatow – mannen som via ”40 year old virgin”, ”Knocked up”, ”Bridesmaids” och särskilt teveserien ”Freaks and geeks” banat ny väg för Den Intelligenta Komedin – hävdade att han faktiskt blivit en bättre människa genom teve. Han var fullkomligt övertygad om att ett-två avsnitt av ”M*A*S*H” om dagen under hela hans uppväxt faktiskt gett honom humanistiska perspektiv på världen och en grundläggande avsky mot kriget som han (underförstått) inte hade fått annars.

Jag, som själv satt fjättrad framför teven under hela åttiotalet medan olika vuxna råmade om frisk luft och fyrkantiga ögon omkring mig, kände mig stärkt i min övertygelse.

2) David Simon – mannen bakom vad vi ändå måste slå fast är världens bästa teveserie, ”The Wire” – visade än en gång hur konsekvent och kompromisslös han är i sitt moraltänkande när han uttryckte sin skepsis mot ”Dexter”. Jag är själv en vanekonsument av ”Dexter”, främst för att jag tycker den är spännande, men också för att det är moraliskt intressant att känna sympati för en seriemördare. Icke desto mindre var det befriande att någon, i den allmänt kuksugande kontexten och särskilt i den långa skaran av folk som exploaterat våld, mord och mänskligt elände på teveskärmen, faktiskt tog moraliskt avstånd från något.

David Simon må vara en träbock, men en träbock som inte ruckar på sina moraliska principer. Till dem hör att det faktiskt finns gott och ont och att ingen är betjänt av att göra ondskan sexig.

3) David Chase – mannen bakom vad vi ändå måste slå fast är världens bästa teveserie, ”The Sopranos” – svor högt i kyrkan och kastade en jättelik sten i glashuset när han ifrågasatte teves kvaliteter framför långfilmens. Det har under de gångna åren – och inte minst i serien Bästa sändningstid – upphöjts till en allmän sanning att teveserien, med dess möjligheter till karaktärsutveckling och -fördjupning, kan nå längre in till tittaren. Nä, sa Chase. Varför skulle fem år vara bättre än två timmar? ”Mildred Pierce?” Inte fan behöver mer sägas när filmen är slut? ”Casablanca”? Allt som finns att veta om Rick och Ilsa är färdigberättat efter en timme och fyrtiotvå minuter!

Kanske håller jag inte med Chase – frågan är lite för komplex för att ha ett entydigt svar – men jag uppskattar att det senaste decenniets mest gouterade teveskapare ifrågasätter sin egen verksamhet. Kanske är teve inte roman mot långfilmens novell? Kanske är teve den gaggige ordbajsaren mot den stringente aforistikern? Ulf Lundell mot Torgny Lindgren?

Mer än något annat bekräftar Bästa sändningstid, en teveserie om teveserier, min gamla tes om att fiktionen alltid överträffar dokumentären, men att dokumentären om fiktionen ändå alltid smäller högst.

Oddjob.

Av Kalle Lind

den 2012-06-19

i blogg

Under våren har jag alltså arbetat med boken 52 festliga riksdagsledamöter, som lyfter fram ett antal människor och incidenter från maktens epicentrum då och nu. Urvalet har gjorts efter diverse spontana principer: inte för många centerpartister, åtminstone några kvinnor, helst någon som folk känner till. Av skäl som jag inte riktigt kommer ihåg nu föll Odd Engström bort.

Han kom från sossetjänstemännen, kanslihushögern, Feldts pojkar, var som hastigast finansminister och vice statsminister under Ingvar Carlsson, och vände sig sen till sin gamle skolkamrat Jan Stenbeck som gav honom styrelseuppdrag inom Kinnevikkoncernen och smak för att spela pajas.
Eftersom Engström hade rötterna i Värmland och eftersom alla värmlänningar tydligen känner varann kom han i kontakt med skådespelaren Solveig Ternström – som själv skulle bli både centerpartist och sosse med tiden – och fick ännu fler möjligheter att stå framför kameran.

Ternström hade skrivit en teveserie, Morsarvet (1993), en mustig värmländsk skröna om släktgräl och antinazism under andra världskriget. Engström fick rollen som Dollarn, en i ett gäng av värmländskt mustiga gubbar, där en annan (den värmländskt mustige Fröding, döpt efter den mustige värmländske poeten) spelades av poeten – och riksdagsledamoten! – Bengt Berg.

Personkemin mellan Solveig Ternström och Odd Engström var tydligen så lyckad att de så småningom slog sina påsar ihop för ett annat teveprojekt – och det är egentligen här den riktiga humorn börjar. Teveserien Framtidståget fick i DN omdömet: ”Så här dålig kan bara inte en underhållningstimme år 1995 i Kanal 1 vara”.

Jag beställde förstås ner ett avsnitt, och kunde för första gången i livet ge en DN-skribent rätt. Det var nåt av det konstigaste jag sett, som om ett gäng kreativa människor utan spärrar och omdöme låst in sig i en thinktank, gjort en brainstorm, kladdat ner en mindmap och sen använt den som manus.

Programmet vilar på tre tematiska ben: framtid, tåg och Värmland. Studion ska föreställa tågstationen i Åmotfors, där Johan Rabaeus är stins och Gunilla Åkesson en resenär. Åkesson: ”Jag har tappat kärleken!” Rabaeus: ”Kärlek? Då får jag rekommendera vår hittegodsavdelning!” Sen följer en jääääättelång drömsekvens där ett gäng Kulturamaelever fått experimentera hejvilt med chromakeyeffekter och där Åkesson förgäves letar efter sin älskade. Inslaget har poetiska ambitioner. Tror jag.

Ute på rälsen sitter sen Odd Engström – som utgör infobiten i denna infotainment – och samtalar med en ”framtidskvinna” (dvs en flicka). Lite senare intervjuar han också den kvinnliga vd:n på Skultuna Mässing om uppbrott och framtid och de vältrar sig tillsammans i klyschor: ”Vi är lite för upptagna av att vi mår för bra”, ”den som tror att den sitter säkert kommer att ha problem”, ”det här är toppen – men jag skulle säga att det är toppen av ett isberg”.

Nu klipper vi plötsligt till Solveig Ternström och den värmländskt mustige Stig Torstensson (känd som kåte Börje i Svenska hjärtan). De har klätt ut sig till gamla rallare och vill, tillsammans med sångaren i Lill-Ingmars (som är från det mustiga Värmland), åka dressin ”västerut! Mot framtiden!”

Hänger ni med? Det är ni i så fall ensamma om.

Ternström gör nu en intervju med SJ:s generaldirektör Stig Larsson, som får smaka rallarspecialiteten nävgröt och berätta om sitt förhållande till tåg (”Har man släkt som arbetat på järnvägen så har man sitt hjärta där” – ett resonemang som lätt slås sönder om man överför resonemanget till att ha släkt som suttit på kåken eller i koncentrationsläger).

Under tiden springer Torstensson runt i SJ:s ledningscentral och visar svartvita filmklipp i en kamera (”man måste ju kunna se bak för att kunna se fram” – återigen ett av alla påståenden som inte tål att närgranskas). Sigge Fürst och Edvard Persson besjunger romantiskt tågets tjusning och man funderar febrilt på vad ”Framtidståget” egentligen försöker säga till en. Att det är härligt att åka tåg? Tyckte nån att den tesen räckte att bygga en lördagsunderhållning kring?

Nu klipper vi hursomhelst tillbaka till studion (av min beskrivning kan man få intrycket att det går undan – det gör det inte). Doris & Biggan – en mustigt värmländsk humorduo som jobbar efter principen ”pratar vi bara på tillräckligt länge så blir det nog roligt så småningom” – gör nävgröt på skrädmjöl och håller armarna i en lustig ställning. I bakgrunden rör sig statisttanter i gamla torparkläder och ser mycket frågande ut.

Jarl Borssén dyker upp och pratar poetiskt om lingon medan han lagar ”Jarls empatidessert”: lingon, källvatten, tålamod.Monica Z:s kusin Greta Olsson, också hon i bondmorekläder, sjunger Cole Porter och Gershwin, ackompanjerad av ett band ifört stinsuniformer. Jag gissar att programmet försöker säga oss att den felande länken mellan Värmland, tåg och framtiden är jazz. Hursomhelst blir jag inte särskilt övertygad.

Klipp till gubbar på ljugarbänk utanför stationen som drar värmländskt mustiga historier om fröntimmer – inte allt går att förstå utanför Värmlandsgränsen. Faktiskt lyckades jag inte de
chiffrera några poänger alls, men gubbarna skrattade åtminstone.

Tillbaka till studion, där några amatörskådespelare gör en vansinneslång sketch om kärlek mellan en kvinnlig passagerare och en manlig konduktör i en tågkupé. Ett skämt om att passageraren inte kan vara ”nypåstigen” eftersom hennes man dog för fjorton år sen bakas ut några minuter för länge.

Sen klipp tillbaka till de mustiga värmlandsgubbarna på ljugarbänken, som inte talar tydligare nu. Sen tar det hela slut. Fast ännu återstod fem program.

Hela denna redogörelse utelämnade jag alltså i den kommande boken 52 festliga riksdagsledamöter. Så här i efterhand begriper jag inte varför.

Gör det goda godare.

Av Kalle Lind

den 2012-06-15

i blogg

När jag gjorde förarbetet till min bok Proggiga barnböcker trodde jag att jag skulle visa upp Jan Lööfs album Felix och det stora upproret. Huvudpersonen Felix är trots allt med i en revolution nånstans i Latinamerika, ledd av (den oskyldige) skurken Herman, vars likheter med Castro omöjligen kan vara en slump.

När jag så läste om det insåg jag att detta knappast kan placeras i facket ”politiskt, pedagogiskt, pekpinnigt”, som var min utvidgade definition av begreppet ”proggigt” (ibland med tillägget ”pornografiskt”).

Visst, det är klart att en revolution är en politisk aktion, och nånstans tar Lööf förstås upprorsmakarnas parti, men Jan Lööf är i vanlig ordning alldeles för ironisk, referenstät och, fan, låt oss ta den akademiska tjuren vid hornen, postmodernistisk för att snällt stå stilla i den didaktiska fållan.

Låt oss ta det från början: Lööf tecknade Felix i dagsstrippsform mellan 1967 och 1972. Enligt sig själv visste han sällan vart ett äventyr skulle barka när han drog de första pennstrecken, och jag är böjd att tro honom. De dramaturger jag har träffat skulle få dåndimpen om de fått i uppdrag att anpassa Felixäventyren efter gängse dramaturgiska mallar. Äventyren böljar hit och dit utan tydlig riktning, kastar närsomhelst in nya förutsättningar, tar märkliga omvägar, slutar när tecknaren tröttnat snarare än när alla frågetecken är uträtade.

Det här är naturligtvis också tjusningen. Lööf tecknade på i övertygelsen att det hela nån gång skulle få sin naturliga upplösning. Med alla dörrar i huvet vidöppna lät han hela sin pojkrumsreferensvärld stiga in så fort storyn behövde piffas upp.

I de sammanlagt elva äventyr som Lööf orkade teckna möter Felix varulvar i Transsylvanien, en trött och överviktig Farsan i Afrika (hans son dejtar f.ö. Angela Davis och leder en medborgarrättskamp), andar i Orienten, kobojsare i Vilda västern, doktor Mabuse, sjörövare, en vampyr-Fantomen, den vita elefanten Bobby Dick, eremiter i forna Hellas, grottmän, robotbetjänter, kriminella cirkusartister och mer än en galen vetenskapsman.

I början av sjuttiotalet medverkade Lööf också i rollen som Janos i Alexandersson/De Geers barnserie ”Tårtan”. Carl Johan De Geer berättar gärna om Tårtan-kollektivets ambition att skapa ”den skämtfria humorn”. Det bör ha passat Lööf som hand i handske. När jag läser Felix för min åttaåring sitter han med munnen på vid gavel och låter sig tjusas av de storslagna äventyren, medan jag fnissar åt den självklarhet med vilken seriens figurer bygger en fungerande oceanseglare av en trasig eka och en gammal veteranbil.

All humor ligger under ytan, presenterad med stenansikte, tunga i kind och stel överläpp.

Och detta ska man förstås ha med sig också när man läser det lätt 1968-färgade Felix och det stora upproret. Äventyret börjar när Felix hittar sin vän Vildmannen på en gangsterboss förbrytarskola.
Gangsterbossen vill värva Felix till skolan: ”Du skulle bli en utmärkt svindlare och bedragare. Mina andra elever har utseendet emot sig i den branschen”. De andra eleverna ser naturligtvis ut som Paul Munis Al Caponefigur i 1932 års Scarface.

Från gangsterskolan tar vi oss snart till ett fritagande medelst ubåt från en fängelseö. Gangsterbossens kusin Herman har begärt kulsprutor och stridsflygplan av bossen, och hastigt och lustigt flyttar handlingen till San Fernando där ett uppror planeras (fast innan dess har Felix och gangstrarna varit på rymmen i en mekanisk apa, hjälpta av Felix robotkompis Robert).

San Fernando styrs – förstås – av en korrupt USA-ägd diktator, men den faktiska makten ligger – förstås – hos den brutale polischefen Conrad. En av upprorsledarna är – förstås – diktatorns egen trädgårdsmästare. Och folket är – förstås – det rådande styrets fiender och revolutionens vänner.

Eftersom vi hela tiden rör oss i en schablonvärld är det omöjligt att anklaga Jan Lööf för att ha svalt några rosenröda idealbilder av latinamerikanska frihetskämpar; äventyret kan lika gärna – gärnare! – läsas som en pastisch på en genre som redan i sextiotalets slut var bemängd med klichéer (jfr Sven Wernströms Kubaromantiska Upproret).

Att Lööf sen alldeles uppenbart tar revoltörernas parti är inte så mycket att anmärka på – det hade jag också gjort – men det intressanta här är Lööfs sätt att behandla samtidens och verklighetens berättelser på samma vis som han tog sig an Robert Louis Stevensons eller Bram Stokers: som en meccanosats man kan hälla ut på golvet och sätta ihop i den ordning det behagar en.

Jag gissar att det är det som skiljer konstnären från klåparen. Konstnären skapar sin egen värld, klåparen gör anspråk på att ge en rättvis bild av den värld som redan finns.

Bonusinfo som jag just googlat mig till: det gjordes också Felix-teve och en Felix-lp. På den sistnämnda medverkar alla tre bagarna från ”Tårtan” – förutom Lööf Krister Broberg och Blå Tåget-pianisten Mats G Bengtsson – fast naturligtvis i andra roller. Den som sitter på en kopia får gärna skicka över en kassett eller ett rullband.