kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Och så Widerberg.

Till de mer underhållande inslagen i svensk filmhistoria hör Bo Widerbergs ständiga skyttegravskrig mot Den Magonde Prästsonen. Genom sina tre decennier i svenskt filmliv missade aldrig Widerberg ett tillfälle att berätta vilken fåfäng stropp kollegan ”Ingvar” var och hur inåtvända överklassiga och dammiga filmer han gjorde (mer i ämnet här).

I intervjuboken ”Harriet Andersson” berättar Harriet Andersson om hur hon och Bergman bodde tillsammans i Malmö, under perioden då Bergman var chef för Malmö stadsteater.

Harriet Andersson: När vi just var nyinflyttade i Malmö så ringde det på dörren en kväll. Jag gick och öppnade och där stod en liten smal blek sak utanför med glasögon som sa: ”Mittnamnebeouwiderbergojauskulletreffarestjissöurbarijman!”

Intervjuaren Jan Lumholdt: Ta om det, tack.

Harriet Andersson: Ja, just det! Det sa jag också. ”Va fan säger du?”, sa jag. ”Ja, mitt namn e Bieou Waiderbarrjj o jau oundrarr om ja kan feou taula me Ingmarr Barrjjgman!”, sa han på grov malmöitiska. ”Det tror jag inte”, sa jag. Jag stängde dörren och så fick han stå där och vänta. Jag gick in till Ingmar och sa att det är någon som heter Bo Widerberg som står därute och vill träffa dig. ”För fan, be honom dra åt helvete! Jag träffar ingen.” Så jag gick ut igen. Jag sa inte att han skulle dra åt helvete, bara ”Han vill inte träffa dig. Ajö med dig.” Så stängde jag dörren. Så vi fick aldrig veta vad han ville prata om. Och det agg mot Ingmar Bergman som Bo Widerberg sedan hade, hade kanske med den incidenten att göra?

I Mårten Blomkvists nyutkomna – och naturligtvis högst läsvärda – biografi över den gåpåige bipoläre humörsvängande Widerberg (”Höggradigt jävla excentrisk”, Norstedts) plockar han fram ännu fler tänkbara skäl till agg.

Som ung var Widerberg författare, en relativt uppburen sådan, åtminstone i Malmö, där han verkar ha intagit rollen som nån sorts arg ung man men med ett blödande hjärta för stadens alla luggslitna och kantstötta. Utrustad med ett gränslöst självförtroende – som på sekunden kunde slå över i ett lika gränslöst mörker – inledde han faktiskt ett samarbete om ett filmmanus med Bergman.

Det blev aldrig nåt. Bergman hade en jävla massa annat att göra. För Widerbergs del sköt det imploderade projektet hans egen filmkarriär flera år framåt. När Widerberg sedan gjorde sitt bulleribångiga inträde i svenskt filmliv – med en artikelserie i Expressen under rubriken ”Visionen i svensk film?” – så var Bergman från första sekunden hans främsta måltavla. ”Vår dalahäst mot världen” är en mäkta citerad fras, kanske mer betecknande för Widerbergs formuleringslusta än för Bergman.

Det kan alltså ha haft personliga orsaker. Till det tillkom Widerbergs tävlingsbehov: även han visste väl att han var den ständiga tvåan, svenskt filmlivs Cliff Barnes eller Göteborg. Enklare än att bli en större och mer respekterad regissör, var väl att ständigt underminera den störstes makt och pondus.

Men främst var det nog ändå en fråga om klass. Widerbergs förakt mot Bergmans ämnesvärld – Guds tystnad, Bergmans navel – var nog djupt känt. Hellre än att göra perfektionistiska ateljéfilmer där Max von Sydow såg plågad ut, borde man slita ut riktiga människor i riktiga miljöer och låta dem bete sig som folk i riktigt ljus. En film om de besuttna klassernas rätt till njutning var alltid en bättre film än en om borgarklassens diskreta grubblerier. Tyckte Widerberg.

Hursomhelst har de där ständiga attackerna stort underhållningsvärde. Den associative Widerberg kunde prata sig fram till ämnet Bergman med utgångspunkt i precis vad som helst. I ”Ormens väg på hälleberget” satte han en vårta på Stellan Skarsgård och berättade glatt för franska journalister:

Ja, lägg märke till vårtan. Det är en tribut till en svensk filmregissör som ni kanske känner till som var berömd för att han hade en vårta men som var så fåfäng att han tog bort den sen. Och den växer i filmen, det gjorde Ingvars också!

Inget verkar heller ha gjort honom så uppåt som när han undervisade en skolklass i Båstad i film och det visade sig att endast klassföreståndaren hade sett Det sjunde inseglet, mästerverket som spelats in i trakterna: ”Det gläder mig verkligen att ingen av er elever ser Bergmans filmer”.

Det är för övrigt rörande att ta del av Widerbergs svindlande pendlande karriär mellan Oscarnomineringar och decennier i frysfacket, mellan handskakningar med Walt Disney och Billy Wilder och rekryterandet av folk från gatan till huvudroller, mellan geniförklaringar och trötta huvudskakningar.

När Widerberg var som bäst – Kvarteret Korpen, Mannen på taket och Mannen från Mallorca – var han bäst. När han var som sämst var han fortfarande den enda i svenskt filmliv som vägrade ge upp idén om att film kunde vara inte bara på riktigt, utan ännu större än på riktigt. På riktigt upphöjt till två.

Det finns dock ingen anledning att sörja att det aldrig kommit nån ny Widerberg. Det kan nämligen inte komma nån ny. Det var liksom grejen med honom – ingen var som han.

Efterhandskonstruktioner om mina barns namn.

Jag har tre söner. Internt går de under namnet Knatte, Fnatte och Tjatte (själv går jag följaktligen som farbror Kalle). I passet heter de Leonard Cornelis, Samuel Beppe och Julius Fritiof. Andranamnen brukar folk sällan fråga så mycket om eftersom de nånstans förklarar sig själva; möjligen undrar man om Fritiof är efter sjömannen eller Piraten (svar: båda). Förstanamnen gör dock folk gärna undrande.

Här kommer så sanningen – även om barnens mor inte helt skriver under på den:

Leonard var också Chico Marx dopnamn (eller omskärelsenamn eller hur det nu fungerar).

Julius var Groucho Marx dopnamn.

Samuel var vad som, åtminstone från början, stod i Billy Wilders pass.

Ovanpå det hette även Lenny Bruce Leonard. Det ska erkännas att detta slog mig först i efterhand, men det känns naturligtvis logiskt att namnge sina söner efter några av nittonhundratalets största komiska genier.

Men, undrar så den anale knappologen – om man nu kan tänka sig att några sådana hittar den här bloggen – hade det inte varit ännu mer perfekt om alla tre sönerna hade namn efter alla de tre berömda bröderna Marx?

Det hade det naturligtvis. Problemet är att Harpo var döpt till Adolph. Efter 1945 ett väldigt ovanligt namn – inte minst i den folkgrupp bröderna Marx tillhörde.

Harpo bytte visserligen till Arthur, men fortfarande föredrar jag Billy Wilders geniala repliker framför Harpos stumheter.

Och så har ju då, på gott och ont, barnens mor ett ord med i laget.

Pionprostitution.

Min vän, typ, Kringlan Svensson kom häromdagen in på min del av vårt gemensamma kontor för att göra mig uppmärksam på ett par versrader av Tage Danielsson. Han – Kringlan alltså – hade suttit och sett Minnenas television (jag är inte den ende i min bekantskapskrets som tar ut min ålderdom i förskott) där Danielsson gästade Lasse Holmqvist i myssoffprogrammet Efter min näbb (1974). Där läste Danielsson sin dikt ”Flower power” ur Samlade dikter 1967-1967, ni vet, den där långa ringlande dikten där alla radslut rimmar på blommor:

I blommor finns en vänlig blomsterpraktmakt,
en skaftkraft
som ger nytt rosenknopphopp
åt gullvivelive.
Flower power.

Enligt Kringlan innehöll dikten en vers om en hora. Jag vägrade tro det. Det var för all del femton-tjugo år sen jag läste dikten sist, men jag inbillade mig att ordet ”hora” skulle ha etsat sig fast i ett minne som sparar på oväsentligheter och stöter bort till exempel barnens personnummer. Vi googlade och hittade dikten – utan hora. Jag tittade nöjt på Kringlan och skrockade självgott. Sen googlade vi igen och hittade hela dikten. Mitt skrock blev nu snarare fascinerat. Och något mindre självgott.

O ljuva olivliv!
Man tar sig en sipptripp
till blomRom,
livnär sig på rosmos
och nejlikadricka.
I färsk legymkostym
kan man på klassisk mark mimosastrosa
till kaprifoliumCapitolium
och kanske akvilejagreja
en bolmörtflört
med någon florahora
som för en blygsam blomstersängpeng
inbjuder en till timotejtjohej.
Sen bör man artigt caribaccatacka.
Jag blev förvånad. Dels för att jag alltså hade förträngt en del av Tage Danielssons produktion, dels för den sorglösa beskrivningen av en slidtransaktion. Det gav mig ytterligare ett bevis i den ständigt pågående processen mot fyrtiotalistuppfattningen om Tage Danielsson som en snäll farbror som aldrig plockade chockpoänger och levde efter den politiska korrekthetens lag.

På något sätt fick jag alltså rätt fast jag hade inåt helvete fel.

En bra dag på kontoret med andra ord.

Med vilken rätt?

Några veckor efter att det sista Sommarprogrammet klingat ut är det väl också dags för mig att kommentera årets Sommarpratare. Jag har hört sammanlagt ett (Juholt) och ett halvt (GW) program och blev glad över att Juholt pratade om sin morfars sex meter höga nakenstaty i Påskallavik och att GW inledde med ”De sista ljuva åren”. I övrigt har jag nöjt mig med att läsa efterhandsreaktionerna.

Som serie har Sommar en tendens att snarare bekräfta än överraska. Att Fredrik Gertten gillar Skåne kunde man ana med tanke på att han gjort cirka tjugofem dokumentärer om Malmö och att Ulf Brunnberg är en reaktionär ärkeknöl konstaterade vi redan när han gick med i Lidingöpartiet.

Den stora överraskningen är väl egentligen att både Pia Sundhage och Ann Petrén lär ha spelat Fria Proteaterns ”Med vilken rätt”. En låt från 1977 som skildrar en städerskas känslor när hon lämnar konsulinnans hem efter uträttat förvärv:

Ja adjö då, konsulinnan, jag kommer imorron tolv
Jag hann inte riktigt med hallen – jaså, spelar det ingen roll?
Jaså, kan jag ta det imorron? Ja, det var ju väldigt bra
Jo, pengarna fick jag av konsuln – tack ska konsulinnan ha
Med vilken rätt ska jag göra ett jobb som du och din karl kunde göra själv?
Med vilken rätt tar ni pengar som andra har jobbat ihop och betalar mig?
Jag kommer med morrontåget till grönska och fågelsång
sen jag lämnat ungarna mina bland asfalt och stum betong
Och du kallar mig jämt för ”lilla fru Blom” när du har nåt skit på gång!
De säger att människor är lika värda – men vem är det då som bestämt
att jag städar åt kvinnor utan jobb som inte fyllt fyrtiofem?
Och min egen mamma måste vi skicka till ålderdomshem

Det är naturligtvis en helt inaktuell visa utan någon som helst relevans idag. Idag finns inga städerskor som kallas ”lilla fru Blom”. De kallas ”lilla Banu” i den mån de alls blir tilltalade. Massinvandringen har gjort att det idag är nästan omöjligt att kommunicera ordentligt med sin städerska. Och ”ålderdomshem” har gudskelov försvunnit ur språkbruket. Konsuler och konsulinnor finns troligen kvar, lika oumbärliga nu som då.

Alla är vi överraskade över att fotbollsproggare och kulturmarxister fortfarande kan tycka att detta har nån som helst relevans i ett modernt och perfekt samhälle. Allra mest överraskade är troligen Carsten Palmaer, Margareta Garpe, Gunnar Idering och Anders Forsslund – textförfattare och kompositörer – som i år kommer att få sina första Stimutbetalningar sen Berlinmuren föll.

Nu bor ni i era villor – ska ni bo där länge till?
För ni bor där på vår bekostnad och bara så länge vi vill
Det är bäst ni låser grinden väl och minerar er utegrill
Den var fin, konsulinnans klänning, ja den har ju vi betalt
med att slita oss grå och krokiga så tänk om vi tog den tillbaks?
Äh, behåll din trasa, kärring! Det är inte den vi vill ha!
Nåt mindre aktuellt och relevant är svårt att tänka sig 2011. Texten indikerar ju en småfolkets organisering. Det är naturligtvis omöjligt för dagens städerskor att organisera sig eftersom de alla pratar olika språk.

Avdelningen Fäder som inte läst sin Dr Spock.

David Björling bildade i nittonhundratalets begynnelse en liten kvartett, bestående av sig själv och sina tre äldsta, ännu icke myndiga söner. Dessa drillade han så som bara pappor i nöjesvärlden kan drilla. ”Slåss pojkar, annars måste jag klå er själv!” brukade han säga, med en sorts galghumor som han nog själv uppskattade mer än sönerna.

Associationen går osökt till en viss Joe Jackson som piskade sina söner att a) sätta perfekta stämmor och b) dö som olyckliga pedofiler på ett hemmasnickrat nöjesfält.

Pappa Björlings söner hette Gösta, Jussi och Olle (lille Kalle var – även med Björlings generösa mått – för liten för att hänga med på turné). För Jussi gick det bra. När han inte var full så var han världens största tenor – säger de så vet. Jag har försökt förstå opera, men skräms lite grann av trikåerna och armborsten och de där vikingahjälmarna med påklistrade flätor.

För Gösta gick det också rätt bra. Han blev väl inte världens främste tenor, men hans timbre fick i alla fall smeka hörselgångarna på Kungliga Teaterns publik. Olle fick som vuxen nöja sig med att sjunga i kyrkor. Det är naturligtvis inte fy skam, men vetskapen om att ens bröder i samma ögonblick sjunger på La Scala och Met och den fina operan i Stockholm fick det kanske att stocka sig i halsen emellanåt.

Olle fick inte sjunga på Kungliga Teatern. Han var nämligen puckelrygg. Uppenbarligen hade Kungliga Teatern en regel mot puckelryggar.

Som liten drabbades Olle av engelska sjukan, en sjukdom som sätter sig på skelettet och orsakar deformationer. Bara några decennier tidigare hade engelska sjukan varit obotlig – nu hade läkarna kommit på att det hade med vitaminbrist att göra och kunde dessutom mota Olles sjuka i grind genom att lägga honom några veckor i gipsvagga. Fick Olle räta ut sin sjuka kropp så kunde han räddas. Tvingades Olle att följa med på turnéer i sjömanskostym så skulle han invalidiseras för livet.

”Det kan jag tyvärr inte ta någon hänsyn till”, sa pappa Björling och fullföljde turnén.

På sin dödsbädd erkände David Björling för sina söner att han varit alkoholist i hela sitt vuxna liv. Poletten trillade antagligen ner för pojkarna – ”jaha, det var därför han alltid luktade sprit och ibland snubblade omkull på scenen!” – och han fick dem allihop att lova att aldrig aldrig aldrig aldrig bli suputer.

Om Jussi höll löftet? Aldrig.

Gamla hjältar hyllar varandra del 5: Hasse och Tage om Gösta.

Det känns som att vanan att hålla långa tal och hyllningar på vers dött ut eller åtminstone – bokstavligt – sjunger på sista versen. Kanske är det tur. De flesta har inte riktigt samma koll på rim och meter som Tage Danielsson, vars klassiska skolning och pedagogisk-pedantiska karaktär höll nödrim och klumpig syntax på replängds avstånd.

1964 hyllade han sin tämligen nyblivna vän och kollega Gösta Ekman i ett tal till Gula Hunds ensemble. Den unge Gösta Ekman hade med den revyn fått sitt första smärre genombrott – och sina första smärre benbrott – som snubblare. På den tiden var ännu den gamle Gösta Ekman – avliden 1938 – ett mer välbekant namn för menigheten än hans sonson (eller ja, namnet är för all del detsamma, men ni fattar vad jag menar). Det är farfaderns bakgrund i Den Stora Teaaaatern som åsyftas i texten:

På farfars tid teaterkonsten svek man
när endast ordets makt i helgd man höll
– och farfar skulle känna sig som lekman
om han fick se moderna tiders Ekman
som tappade kalsongerna och slant och föll

Det hela blir förstås ännu finurligare med vetskapen att ”På farfars tid” var det stora antinostalgiska öppningsnumret i Gula Hund.

Några år senare hade Ekman, Danielsson och Hasse Alfredson kommit varandra ännu närmare och redan lagt en handfull lyckosamma samarbeten bakom sig. 1969 höll Hasse Alfredson ett ”tal till Göcke” på dennes trettioårsdag:

Av de sanna vännerna jag har
tillhör du de bästa, Gösta!
Man kan fråga och få svar
på det allra mesta, Gösta …
Du är stark, men dock en vek man, Ekman,
men din moral hör till de fasta, Gösta!

Jag vet att det är lätt infantilt att behandla celebriteter som nåt slags dockor i ett dockskåp, men jag gillar ändå tanken på att de där gubbarna som jag umgåtts så mycket med framför grammofoner och televisionsapparater också verkade tycka om varann. Det är lite fint och lite rörande. Det enda smolket i bägaren är väl – som med allt annat viktigt i världen – att jag själv inte kunde vara med.

Gamla hjältar hyllar varandra del 4: Hasse om Tage.

Hasse Alfredson om Tage Danielsson nån gång 1984:

Kan någon annan göra vad som Tage kan,
och skapa till den milda grad, som Tage kan,
en känsla utav äventyr
och eskapad, som Tage kan?
Vem väver en så färgstark
fantasibrokad, som Tage kan?
Vem kan förvandla strävsamt slit
till promenad, som Tage kan,
och arbetsdagens bittra svett
till lemonad, som Tage kan?
Och vem kan göra mig så glad,
som Tage kan?

Jag gissar att den gode Danielsson tog emot hyllningen med blossande kinder och ett förläget ”äsch, inte då”. Den hållningen gör för min del inte att hyllningen blev mindre angelägen.

(Ur Hasse Alfredsons Blomstervers, 1996.)

Död för liv. Rapport från fosterlandet.

Text från tidningen Aluma, hemlösas tidning i Malmö-Lund, som i sitt juninummer hade tema abort. Jag har inte publicerat den här tidigare eftersom CTRL V-funktionen inte fungerat i det här bloggverktyget. En varning: det är ingen festlig text. Den är heller inte särskilt utmanande eller provocerande för en genomsnittssvensk. Den är heller inte direkt aktuell. Men fenomenet fascinerade mig.

30 september 2001. Rockford, Illinois, sexton mil nordväst om Chicago. Två dagar tidigare har den federala domstolen lagligförklarat abortpillret RU-486, innehållande ämnet Mifepriston (i Sverige är tabletten känd som Mifegyne). Detta har föranlett pro choice-rörelsen National Abortion Federation att skicka varningar till USA:s alla abortläkare och –kliniker. Nya abortvänliga lagar har tidigare haft en tendens att sätta tändstickor till den bensinindränkta ilskan hos de hätskaste abortförespråkarna.

Och mycket riktigt. 08.15 på morgonen brakar en bil in i väggen på Rockfords enda abortklinik. Ut ur vraket raglar en man, som ur bilens koffert trollar fram en yxa och höjer den. Besinningslöst men metodiskt börjar han så att hugga sig igenom klinikens entrédörr, uppenbarligen i syfte att ta sig in och fortsätta hugga omkring sig. Han hejdar sig när han hör två dova pistolskott, avlossade till varning. Klinikens ägare, Gerald W. Webster, har hörsammat varningen från NAF och övernattat på jobbet med sitt skjutvapen under huvudkudden.

När tumultet lagt sig beskrev Webster situationen för tevekanalen ABC:s reportrar: ”Han hade huggit huvudet av mig om jag inte beväpnat mig med en tolvmillimeters pistol. Jag tackar Gud och pistolen att jag lever.”

Mannen med yxan och den före detta bilen hette John Earl. Fördomen säger att den som i vredesmod försöker hugga sönder en läkarmottagning är en ensam galning, en asocial psykopat, en Unabombare, gärna bosatt i en vindpinad skev stuga tillsammans med ett gäng icke-kastrerade katter invid en skog dit solen aldrig riktigt når.

John Earl var präst. Sedan ett år tillbaka var han herden som ledde lammen i S:t Patrick’s Catholic Church i grannstaden Rochelle. Av församlingsborna var han högst respekterad. Vid högmässan dagen efter Earls yxakrobatik fällde en av hans församlingsmedlemmar det förvånade och högst motiverade omdömet: ”Man förväntar sig inte att en präst ska göra sådant.”

Det är lätt att hålla med. Man förväntar sig faktiskt inte att präster ska gå bärsärk med bil och huggvapen på sjukvårdsinrättningar. Man förväntar sig kanske inte att någon ska göra det, men allra minst de som predikar Jesu ord om kärlek och tolerans. Och allra allra minst med motiveringen att de agerar mot mord och våld.

För det är ju det de säger sig göra, de militanta abortmotståndarna. De agerar mot mord och våld riktat mot de ofödda oskyldiga varelserna i moderskveden som så kallblodigt tas av daga av cyniska läkare. Och hur är det nu man bäst hindrar våld från att utföras? Uppenbarligen genom att utföra våld.

Logiken är inte alldeles glasklar. En talesperson för antiabortrörelsen kommenterade Fader Johns egenartade påhitt med yxan: ”Det är svårt att stå bakom den här sortens tilltag när man är för livet, men vi står definitivt bakom honom i att stå upp för livet.”

Eftersom Sverige är ett land som tror mer på namninsamlingar och mötesformalia än på rått våld så har vi aldrig haft något dödande i livets namn. I USA beräknar man däremot att det mellan 1997 och 2009 utfördes 17 mord, 383 dödshot och tre kidnappningar mot och av abortläkare och -klinikpersonal.

Därutöver 41 bombningar, 175 mordbränder samt 646 bombhot mot abortkliniker.

Plus givetvis vanlig hederlig förföljelse via avancerade nätportaler där bild och adress till gynekologer och obstetriker hängts ut med en underförstådd uppmaning till den som har ett gevär stående.

Och ovanpå det har minst 554 brev med påstått mjältbrandspulver skickats till olika fosterfördrivare, för all del av en och samme flitige brevskrivare.

Under 1980- och 1990-talen gäckades Staterna också av The Army of God, en terrororganisation särskilt inriktad på abortläkare. De tog på sig ansvaret för mord, kidnappningar och mordbränder och gav inte minst ut Army of God Manual med handfasta tips på hur man smidigast mördar abortkliniksanställda.

Nu är väl alla dessa förövare att betrakta som extremister, för att inte säga galningar, men liksom våra Lasermän och Breivikar legitimerat sina främlingshatiska handlingar genom tidens invandrarkritiska stämningar, ser abortläkarmördarna sig som en del av en opinion.

I juli 2001 dödades en vakt utanför en abortklinik i australiska Melbourne. En taleskvinna för landets antiabortrörelse Right to Life uttalade sig då: ”Ofödda barn dödas där. När du vet det är det inte överraskande att någon vill ta lagen i egna händer.”

Något man kan tolka som ett sätt att säga jag försvarar inte handlingen – men jag förstår den. Vilket fortfarande är ett märkligt uttalande från en organisation som säger sig försvara liv.

Även om den amerikanska antiabortrörelsen överlag naturligtvis inte försvarar bombhot och överlagda mord, så genomsyras deras retorik av en märklig fixering vid blod och våld och naturalistiska detaljer. På hemsidor och affischer demonstrerar abortmotståndarna med något som liknar vällust hur foster klipps sönder, mosas, mals, hackas, skärs i bitar, slängs i papperskorgar och kastas till husdjuren. Exakt var de fått sin information framgår inte; de abortläkare jag känner till har inte för vana att hamra sönder foster.

Associationerna går till de sedlighetsförespråkare som gärna vältrar sig i inlevelsefulla beskrivningar av exakt hur omoraliskt och snuskigt och könsligt folk beter sig. För att verkligen understryka hur otäck aborten – eller pornografin – är så visar vi pedagogiskt upp den med perfekt skärpa på alla inzoomade delar.

Man kan också fråga sig: om nu de hängivna abortmotståndarna anser att varje befruktat ägg är ett människoliv med okränkbar rätt – är det då inte väldigt oetiskt att visa demolerade lik på sajter och plakat? Hade de gjort likadant om det gällde vuxna människor som mördats? Gäller inte rätten till människovärdigt liv även efter döden?

Intressant i sammanhanget är att Bibeln, den där boken som påstås vara utgångspunkten för kristnas livssyn, inte har mycket att säga i ämnet aborter. Ändå utfördes troligen aborter redan när Bibeln nedtecknades. På området underliv har människan alltid varit uppfinningsrik. Den enda gång fenomenet över huvud taget nämns är i 2 Mosebok 21:22: ”Om någon under ett slagsmål stöter till en havande kvinna så att hon får missfall men ingen annan skada sker, skall han böta vad kvinnans make kräver, sedan värdering ägt rum.”

Det vill säga Bibelns Gud fördömer egentligen inte aborterna – Han överlåter ett eventuellt fördömande till den gravida kvinnans make. Och har denne i fråga ingen åsikt i ämnet, eller tycker han rentav att det var lite skönt det som skedde, så händer ingenting. Detta kan jämföras med påföljden för mord: ”Den som slår ihjäl en människa skall straffas med döden” (2 Mos 21:12).

Med andra ord jämställer Bibeln inte alls abort med mord, eftersom det ena bestraffas lättvindligt och det andra obönhörligt. Den som nu anser att det är just Bibeln – ett tvåtusenårigt hopkok på gamla regler, släktlängder, dikter och myter – som ska vara rättesnöre, har alltså egentligen inget att hålla fast vid.

För att ändå få sin egen världsbild att passa in med Bibelns, har somliga alltså på eget initiativ bestämt sig för att abort faktiskt är en form av mord. Där är nämligen Skriftens ståndpunkt otvetydig: ”Du skall inte dräpa” (2 Mos 20:13). Men för att få andra att efterleva denna devis, har av allt att döma en skara människor valt att ta till bomber och gevär. Vilket antyder en egendomlig – om än inte alls originell – tolkning av Bibeln: ”Du skall inte dräpa – men jag skall”.

Ur Skyttegraven.

Jesus är tillbaka
Gud har gjort comeback
Fetare rubriker
än barnamord och crack
Kändisarna köar
för att vittna om sin tro
och alla vill de ha nåt
Ingen kan få nog

Redan på halvrimmen kan man ana att det är Mikael Wiehe. ”Hem igen” heter låten och ligger insprängd bland udda spår med blandade artister på en ny cd till förmån för tidningen Aluma, i sin tur till förmån för Malmös hemlösa.

Det är en fascinerande låt. Fascinerande för mig, vars nyfikenhet på medelålders män aldrig sinar. Den handlar nämligen, med största sannolikhet, om Göran Skytte.

Skjutjärnsjournalisten
som alla nästan glömt
berusade sig på framgång
levde i en dröm
Lögnen blev till sanning
Sanning blev till lögn
Nu lobbar han för Jesus
och har nästan blivit berömd

Det är hårda ord, tydliga ord, oförsonliga ord. Tungrots-r:en river mer än vanligt och låter som knaster på en vinylskiva. Mikael Wiehe är arg. På Skytte – hycklaren, skrymtaren, farisén.

Det är han nu inte ensam om. Göran Skytte har länge varit varit ett stående skämt bland oss lite vänsteranstrukna. Senast i söndags fick han statuera som exempel på Vit Kristen Man Som Gillar Pengar i Ann-Charlott Altstadts satirkrönika i Aftonbladet. Skytte är kappvändaren och fingervätaren, proggflöjtisten som blev aktieprofet som blev frälst efter att ha druckit för mycket som började skriva ”wow och halleluja” utan ironi i högerkristna Dagen.

Revolutionären
har ångrat och tänkt om
”Det är rätt att göra avbön”
är numer hans paroll
Mycket har förändrats
sen då för längesen
men makten när han ser den
den känner han igen

Det sensationella är förstås att just Mikael Wiehe sjunger det här just nu. Wiehe och Skytte är barndomsvänner. De växte upp några kvarter från varandra i västra Malmö, lärde sig spela jazz och vara självgoda tillsammans, odlade mustasch tillsammans, drack rödvin tillsammans och pratade – förutsätter jag – om Livet, Döden och Kvinnan tillsammans. Som vuxna män for de regelbundet till Italien tillsammans, där de – förutsätter jag – drack ännu mera rödvin, pratade lite mer om Kvinnan än om Döden och ibland gick bakom knuten och mätte mustasch.

Det var längesen Skytte hoppade av vänstern och Wiehe stannade kvar. Wiehe har haft många tillfällen att göra upp med Skyttes hundraåttiogradersvändningar: när han blev aktieförblindad på åttiotalet, när han blev Svenskans högraste skribent på nittiotalet. Det har han inte gjort. Tvärtom verkar de länge ha hållit ihop trots den ideologiska avgrunden.

Aktiespekulanten
har inga pengar kvar
Kvartalskapitalismen
var visst ingenting att ha
Nu har han skådat ljuset
och sin barnatro
”Se till mig som liten är
och ge mig en miljon”

I Håkan Lahgers bok Proggen (1999) berättar Wiehe att Skytte en gång var hans politiska (läs: socialistiska) mentor – och att samme man trettio år senare också fick Wiehe att sluta kalla sig kommunist. Detta trots att de redan då ställt sig på varsin barrikad. Wiehe säger till intervjuare Lahger att han inte vill prata om Skytte: ”[Wiehe] slår ifrån sig och säger att de känt varandra sedan de var tolv år och deras vänskap går inte att rubba.”

När Hoola Bandoola återförenats lite då och då under senaste femton åren har Skytte flera gånger hoppat in med sin tvärflöjt. Hans bror Håkan Skytte är rentav medlem i bandet, som under sommaren 2011 gjort ännu en handfull comebackspelningar.

Nånstans har en vänskap, som enligt Skytte i förordet till Wiehes 30 sånger började 1958 vid en korvkiosk i Slottsstaden, stått pall för orkanerna. Tills nu. Något har fått till och med Mikael Wiehe att tröttna på Göran Skytte. En droppe fick uppenbarligen rödvinsbägaren respektive den heliga graalen att rinna över.

Jag har förstås ingen aning om vad det är som hänt. Jag gissar att det definitiva brottet uppstod när Skytte rakade av sin mustasch, men det är bara en kvalificerad gissning. Inte har jag rätt att få veta heller. Jag kan bara konstatera att det uppenbarligen fanns en gräns också för Mikael Wiehes tålamod.

Ordningen är återställd
Falskt är skiljt från sant
Agnar ifrån vete,
getter ifrån lamm
Syndaren ska sona
Förbrytaren ha sitt straff
Men den som går med Jesus
får härlighet och makt

Tauppe-5 i politisk inkorrekthet: plats 1.

Ja, ni som kan aldrig så lite Taube har naturligtvis redan gissat förstaplatsen. Den är svår att gå förbi. Berättelsen om mannen som fick tre barn i olika kulörer.

Många av Taubes visor återberättar vad olika män som Taube mött runt världen sagt till Taube. Det är Charlie Barr som berättar om stenkol och koks i ”Eldarevalsen”, det är John Loffgren som berättar om Australiens bördiga mark i ”Himlajord”. I ”Balladen om Gustaf Blom från Borås” är det, föga förvånande, Gustaf Blom från Borås som för ordet. Det är alltså honom och inte Taube man ska klandra för de något förlegade rasbiologiska teorierna som förs fram i sången. (Taube kan man däremot klandra för det bara halvbra rimmet ”matros” och ”Mönsterås”.)

Gustaf Blom har, likt Taubes övriga personage, fört ett äventyrligt liv. I San Pedro berättar han för sångens jag om hur han tagit sig från New York till Melbourne och vidare till Queensland, där han ”förlorade en halv miljon blott för en kvinnas skull”. Kvinnan är från Fidji Island och föder Gustaf Blom tre pojkar: ”två nästan svarta barn” och en som ”månntro, var vit”. Blom lämnar fidjiskan utan att förklara varför och jäktar vidare till San Fransisco. Utan att behöva förklara närmare tar han med sig sin vita avkomma dit.

Så kommer då den berömda vers där Gustaf Blom överraskas av att hudfärg och ambition tydligen inte matchar varandra:

Där har jag nu min business, jag har ett slakteri
Butiken ville jag att pojken skulle stå uti
Men han sov alla dagar och söp varenda natt
Hans hud var vit, hans ögon blå – men själen den var svart
Och lika perplex förefaller Gustaf Blom vara över de svarta sönernas strävsamhet:
Nu sitter han i Sing-Sing, utmärglad som ett lik,
och själv går jag och sörjer i min blodiga butik
Men mina svarta pojkar från Fidji, kära bror,
de plöjer Söderhavet blå och hedrar far och mor
Nu ska det så klart påpekas att sensmoralen i visan är att hudfärg faktiskt inte styr våra karaktärer. När det skrevs var det troligen en inopportun, eller åtminstone inte alldeles självklar, åsikt (visan publicerades 1936, samma år som Franklin D. Roosevelt vägrade skaka hand med den amerikanske OS-medaljören Jesse Owens för att inte reta upp de älskvärda rasisterna i amerikanska södern samt, kanske, för att hedra de olympiska spelens högt ärade värd).
Icke desto mindre är det en sensmoral som i vår tid, den upplysta tiden, förnuftets, toleransens, sansens och Anders Behring Breiviks era, låter något fördomsfull:
Jag tänker på den tiden – jag längtar hem till dem
De är ju nästan svarta men de har ett lyckligt hem
En skiftning i kulören, det gör väl ingenting!
Nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing!

Sida 41 av 103

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén