kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Proggiga barnböcker del 32: Måns och Mari från vår till vinter.

Av

den 2008-12-15

i blogg


Det här är egentligen en filosofisk-existentiell bok för barn snarare än en politisk. Till bleksiktiga akvarellbilder berättas om barnen Måns och Mari som bor hos ”en liten tant” som heter Matti.

Årstider kommer och går och författaren Kaj Beckman – som är en kvinna – lägger stor vikt vid att lära barnen vad ”kamferspindelskivling” och ”höggul fingersvamp” är. Detta när hon inte låter barnen och Matti brottas med De Stora Frågorna:

Somliga får leva länge och andra lever bara en kort tid på jorden. Vad som kommer efter, det vet vi inte. Det är den stora hemligheten som vi alla undrar över. Men ingen är ensam, för alla har döden tillsammans.

Det intressanta är att boken är från sjuttitalet, och på sjuttitalet trängde sej det politiska på ett självklart vis in i alla sammanhang. Efter påskris och majbål kommer naturligtvis första maj:

– Vart ska du gå, Matti? frågar Mari.

– Jag ska demonstrera mot krig och svält och allt annat som inte är bra i världen, svarar Matti. För i dag är det första maj och då brukar folk samlas och demonstrera.

De går till torget, där alla som ska vara med i demonstrationståget håller på att samlas. Somliga bär på plakat där det står skrivet vad de skulle vilja ändra på i världen.

När tåget sätter i gång säger Mari:

– Så bra att vi kom med dej, Matti! Så är det flera som visar vad dom tycker.

– Ja, jättebra var det, säger Matti.

Hon har läst högt texterna på plakaten. JORDEN ÄR ALLAS HEM står det på ett. ALLA MÄNNISKOR ÄR SYSKON står det på ett annat.

– Då är jag din bror, Matti! Va bra! säger Måns.

Det var bara på sjuttiotalet nån inbillade sej att en grabb i förskoleåldern längtade efter att idka syskonskap med en gammal tant.

Proggiga barnböcker del 31: Polisen slår till.

Av

den 2008-12-12

i blogg


Jag löper risk att bli tjatig, men det här är en Sven Wernström-bok igen. Det är inte mitt fel att karln var tokigt produktiv inom den smala nischen politiskt-övertydliga-böcker-för-unga-tonåringar-utan-vidare-story.

Polisen slår till (1972) är en fristående fortsättning på ”Mannen på gallret”. Här möter vi återigen den unga Lena Forsberg i hennes självklara mognad mot politiskt medvetenhet (antagligen döpt efter Nyman i Nyfiken-filmerna).

Nu åker hon till Norrköping och träffar några kompisar som är oproportionerligt glada över att ha öppnat en maoistisk bokaffär i en källare (”på bokhyllorna fanns en massa viktig kunskap uppradad – i huvudsak sådan kunskap som skolan brukar undanhålla sina elever”). På vägen dit blir hon vittne till en bilolycka där en ung FNL-motståndare ligger sönderslagen bakom ratten. Lena börjar nysta och inser att det inte är en bilolycka …

Boken är gissningsvis påverkad av Sjöwall-Wahlöö och deras allt härsknare poliskritik i Den vedervärdige mannen från Säffle från året innan. Bortsett från att Sjöwall-Wahlöö trots allt spränger in riktig spänning mellan de stora sjoken kverulantiska påståenden om samhällets förfall, är budskapet ungefär detsamma.

Jag betvivlar inte att Sjöwall-Wahlöö och Sven Wernström hade rätt i sak – alltså att poliser är våldskåta halvfascister vars uppgift är att försvara ett kapitalistiskt samhälle – men det känns som om de kunde säja det på nåt annat sätt än att bara säja det.

Ett gäng random citat ger en bild av Wernströms syn på hur man bäst levandegör verkligheten: genom att inte levandegöra den.

Hon knäppte på melodiradion. Anna-Lena Löfgren sjöng. Det var nånting om jämlikhet mellan könen. Män och kvinnor borde gå sida vid sida – ”på samma nivå, det borde vi pröva på”. Det var en typisk svensktoppslåt, samhällstillvänd men utan politisk medvetenhet.

Så långt hade Lena ändå kommit på senaste tiden. Hon hade begripit att man inte kan önska fram fred och jämlikhet på svensktoppsvis. Fred och jämlikhet går inte ihop med kapitalism, som just bygger på orättvisor.[—]

Lena rös. Det fanns lärare som skulle leva kvar i sina elevers minne långt in på 2000-talet. Exempelvis Justus som de hade haft i samhällskunskap. Stockkonservativ och moderat. Framhöll alltid USA – världens största demokrati. Ryktet visste berätta att han också hade framhållit Hitler en gång i tiden. Det var konsekvent.

Nazist i går – moderat i dag.[—]

Tjugo döda barn i Vietnam. Deras kroppar kastades på elden. Svensk motorungdom körde omkring med mördarnas emblem på skinnjackan och deras ideal i huvudet.

Det var kanske landets allvarligaste ungdomsproblem just nu, men det uppmärksammades varken av myndigheter, politiska partier, press, barnavårdsnämnd eller skola.

SPOILERVARNING: det visar sig – tro det eller ej – att killen med FNL-märket inte alls råkat ut för en biloycka. Det är istället en reaktionär polis som blivit ”alldeles som galen” när han sett FNL-märket och ropat ”nu ska du få din jävel!” innan han spöat upp Vietnamvännen.

Samhället verkar ha varit så mycket enklare då, 1972. Åtminstone i de övertygade socialisternas huvuden.

Jag är Rainer och jag heter Rumle.

Av

den 2008-12-10

i blogg

Det finns tre i Sverige verksamma regissörer som alla har festligt tyskklingande namn som börjar på H: Rainer Hartleb (Jordbro-sviten), Erich Hörtnagl (Petri tårar) och Rumle Hammerich (Svart Lucia).

En helg för fem år sen ägnade några gunstig junkrar och jag åt att upprepa dessa tre namn. Ibland sa vi Rumle först, ibland Erich, ibland sa vi det med konstig röst och ibland tokade vi till det med att t.ex. säga Erich Hammerich. Vi skålade för Hammerich, vi dansade en Hartleb-dans, vi tillbad Hörtnagls altare.

Man hade ett enklare sinne för humor då.

På sommaren samma år startade vi ett P3-program. Det gick i hög grad ut på att man upprepade olika lustiga namn på halvoffentliga personer.

Ett år senare skrev jag en novellfilm ihop med Rainer Hartlebs dotter Molly. Ytterligare ett år senare blev jag uppringd av Erich Hörtnagl som ville att jag skulle skriva manus åt en dansfilm han skulle göra.

Ibland är verkligheten ett konstigt skämt.

Rumle har dock lyst med sin frånvaro på mobildisplayen. Honom har jag istället tagit del av på dvd.

Efter manus av ungdomsförfattaren Ulf Stark har Rumle (Hammerich, om nån blev förvirrad) gjort ett gäng filmer och serier om adolescensens ambivalens, växtvärk, den plågsamma och nöjsamma upptäckten av sig själv.

Hunden som log handlade om ett pojkgäng som gav sin dödsdömda hund – och sin egen barndom – en sista kväll på Grönan. Svart Lucia var en skräckfilm i gymnasiemiljö. Dårfinkar & dönickar är queer. Simone blir Simon när hon klipper håret och börjar ny skola. Morfar spelar cello och mamma saxofon. Styvfar har hatt och dålig mage. Allt är excentriskt och bohemiskt och tonfallet är sympatiskt.

Men det är nåt med (Rumle) Hammerichs fingerspitzgefühl som brister. Det finns en irriterande nonchalans gentemot realism och konsekvens, som om excentriteten står ovanför den inre logiken. Gymnasieklassen i Svart Lucia – Björn Kjellman och paret Magnusson-Norling – är runt de trettio, en sjätteklass i Dårfinkar & dönickar har ett jättecocktailparty på söndan innan skoldag, den konservativa fröken kallar busfröna vid öknamn som Pepsi och Blötan.

Jag minns genrekollegan Xerxes (regi: Peter Schildt) som likadan. Benny Haag tog studenten på en skriande tom skolgård och övningskörde utan ledsagare.

Någon har tänkt: vi vill skildra knasighet, livet i marginalen, verkligheten från en oväntad vinkel.

Någon har glömt att vi alla trots allt har ett förhållande till verkligheten.

Ibland, i stadiet mellan dröm och vaka, tror jag att Rumle Hammerich känner att med ett sånt namn måste han kunna ta sig vilka friheter som helst.

Jag tror att Rumle har fel. Jag önskar att han hade rätt.

Proggiga barnböcker del 30: Mannen på gallret.

Av

den 2008-12-09

i blogg


Två författare reser sej över mängden i den ström av böcker som sjöng dialektikens lov för sexti- och sjuttitalens barn och ungdom: Sven Wernström och Siv Widerberg. Inga var flitigare, inga var renlärigare, inga andra lyckades så kombinera ett äkta intresse för det uppväxande släktet med socialistiska teser.

Wernström publicerade sej regelbundet ända fram till åttiotalets slut, då hans stora romansvit Den underbara resan – som i Lagerlöfs anda pedagogiskt skildrade en Sverigeresa (en filmatisering av Nils Holgersson) – blev ett ekonomiskt bakslag för förlaget. Trots gedigen research om arbetsförhållandena på Gevalia och Volvo, lockade böckerna aldrig den stora mellanstadiepubliken.

Jag minns att jag gillade dem, men så har jag också fått en retroaktiv asperberg-diagnos (visserligen av mej själv, men är jag inte en auktoritet inom psykologi så är jag det inom kallelindologi).

Mannen på gallret är ett tidsdokument från vintern 1969. Den handlar om tonårsflickan Lena som upptäcker – inte sin sexualitet för den är redan upptäckt på ett mycket chosefritt sätt – utan sin socialistiska övertygelse. Ty det här var på den tiden när en 44-årig gubbe kunde skildra en tonårsflicka utan att nån genast läste in pedofila undertoner, inte ens när han uppehåller sej vid ”mensen” och ”p-pillren”.

Jag gissar att boken ger en ganska rättvisande bild av de stämningar som fanns i Stockholm året efter 1968, (över)tron på den egna förmågan att förändra, känslan hos en generation som faktiskt titulerade sina lärare och hade kristna morgonsamlingar att de blivit förda bak ljuset. Pjäser av Gunnar Ohrlander och Suzanne Osten och Bengt Bratt flimrar förbi, och jag föreställer mej att Wernström suttit och stenograferat på tidens stormöten.

Lena jumpar mellan Aktionsgruppen för Vettig Undervisning, som på gerillavis avbryter skollektionerna för att ifrågasätta läroböckerna, och Aktionsgruppen för SocialisTiskt Arbete, som planerar att göra viktiga pjäser om Kuba och spela dem på fabriker och arbetsplatser. Ingenting är omöjligt eller tröstlöst, de enda hinder som finns är några förstockade lärare och diverse arbetare som inte har ork att sätta sej in i sitt eget ansvar.

Till slut driver Aktionsgruppen för Vettig Undervisning igenom en skoldebatt (jag gissar att det är det kapitlet som ska betraktas som historiens peripeti), där ”en långhårig pojke med mörka glasögon” reser sej upp inför aulan:

Jag skulle vilja ha så att man kunde komma hit på kvällarna. Skolan skulle vara öppen för alla alltså. Då kunde man sitta och fika eller dra en spader eller läsa läxor, och man kunde fråga en kompis eller en lärare hur man räknar det här mattetalet till exempel. Då skulle man slippa sitta på baren eller springa omkring nere i centrum och rota. Vi har ju haft lite knarkproblem härute, det kunde man förebygga då. Och vi kunde ha väldigt fina debatter här på kvällarna.

Men – bland optimistiska kapitelrubriker som ”Socialismens ABC” och ”Krossa kapitalismen!” så hittar vi också historien om uteliggaren som sover på ett gatugaller mitt i välfärdens Stockholm. För Lena blir mannen på gallret ”en ohygglig påminnelse om vad som återstår att uträtta i framtiden” (enligt baksidan).

För när morgonbönen väl är avskaffad, när Konstfack väl ockuperats och Narren-gruppen (med bl.a. Björn Granath) väl har framfört några pjäser om Kubas historia, så finns det naturligtvis saker kvar att göra. Uteliggarna måste ju ha nånstans att bo också. Innan dess är ju så klart revolutionen inte riktigt överstökad.

Men jag föreställer mig att det 1969 var lätt att tro att det var allt som återstod innan vi kunde stiga in i det revolutionära paradiset. Och jag gissar att det nog var en ganska skön och pirrig känsla i magen.

Så jag förstår varför min föräldrageneration har knaprat i sig så jävla mycket ångestdämpande på gamla dar.

Widerbergman.

Av

den 2008-12-08

i blogg

Bo Widerberg var som bekant helt fixerad vid sin äldre och något mer framgångsrike kollega, mannen med vårtan, baskern och magdämonerna. Redan i sitt första utspel för filmbranschen, stridsskriften Visionen i svensk film 1962, gav han Bergman det berömda epitetet ”vår andes dalahäst i världen”.

I en av sina sista intervjuer, i teveprogrammet Skytte, minns jag hur han hamnade i en lång utvikning där han förklarade att han själv åkte tunnelbana och inte satt sig på piedestal – ”till skillnad från andra regissörer” (nudge nudge). Han gick som katt kring het gröt medan hela karln var en enda stor antydan. Till sist fick Skytte runda av tjatet med att konstatera ”du talar förstås om Ingmar Bergman”. Widerberg log nöjt och så kunde intervjun fortsätta.

Han ville liksom bara få det sagt.

1996 skriver Widerberg en text för filmtidningen Chaplin. Ämnet är filmmusik. Han skriver om hur han själv använt klassisk musik, inspirerad av Pasoloni och Kubrick, om Björn J:son Lindhs suggestiva flöjtslingor i Mannen på taket och Scorseses förhållande till opera. Det är väldigt initierat, passionerat och positivt – fram till slutet.

Avslutningsvis måste han bara få berätta att han inte gillar Bergman:

Dags nu att närma sig Den Store: IB. (Inte numera avsomnade Idrottsbladet, utan prästsonen på Fårö.) IB minns jag filmmusikmässigt som en ensam cello: ångestskapande även där det nog inte var ångest IB primärt ville frammana. Men vad kan man vänta sig av en man som suttit inlåst i en garderob på Östermalm halva sin ungdom och enligt egen uppgift har konstanta besvär med avföringen?

Det var det. Som synes har det inte för mycket med Bergmans filmmusik att göra. Den gode Widerberg ville bara helt apropå understryka sitt förakt för kollegan, när han nu ändå hade vår uppmärksamhet.

Bergman själv hävdade att ”jag har aldrig varit arg eller bitter på honom för den, för trots allt var vi ju i samma bransch, denna jävla horeri- och slakteribransch”.

Retrospektivt är det lite underligt att de aldrig blev kompisar. De borde om inte annat kunna förenas i sin förkärlek för drastiska påståenden.

Julkulturen.

Av

den 2008-12-07

i blogg

Det har muttrats bland pepparkakshustroende julfundamentalister, det har knorrats hos glittermaffian och de som menar på att det står inskrivet i kalenderbalken att julkalendrar måste innehålla a) sprejsnö, b) tindrande barn och c) andra saker som fanns på Elsa Beskows tid.

Men – som jag mantralikt upprepat den senaste veckan – barnen gillar i alla fall årets båda julkalendrar. De har ingen relation till snö, men kan identifiera humorn i en man som dricker kiss.

Idag söndag har de tre kalenderhjältarna besökt ärevördiga Kulturen i Lund. Barnen var på plats. Flera av dem verkade riktigt nöjda.

Hoppla! De finurliga memoartitlarna bara hopar sig! Del 7.

Av

den 2008-12-06

i blogg


För att förekomma ordmärkaren: det här är väl inte memoarer i egentlig mening, men väl nära. Werner – eller om det möjligen är Werner – sammanfattar sitt liv genom sina bidrag till Lill Lindfors, Eva Rydberg och Häpnadsväktarna.

Och givetvis marknadsför den gode Cato det hela som ”årets best selleri”. Jag ligger golvad. Gud finns. När jag hämtat mej upptäcker jag följande slogans:

OBS! Av författaren nominerad till 2009 års Augustpris!
OBS! Intäkterna av boken går oavkortade till förf:s vällevnad
OBS! Flera org. planerar att vara elaka mot författaren!

Plötsligt känns världens ondska mindre ond och livets förtretligheter mindre förtretliga. Med rak rygg och blicken mot solen går jag att möta morgondagen.

FOTNOT: tack till den finurliga signaturen ”anonym” för tipset.

Koreansk självbefläckelse med Thorsten.

Av

den 2008-12-04

i blogg

Den numera insomnade filmtidningen Ingmar intervjuade Thorsten Flinck i samband med premiären på Moodyssons Ett hål i mitt hjärta 2004. Det är så klart en fröjd att läsa från början till slut, från att han beställer in kräftor med cider och en tia vodka till att han avslutar med att berätta om den doktorsavhandling om Gustav III som han påbörjade som fyraåring.

Jag önskar att Thorsten Flinck var fiktion. Då hade jag kunnat njuta av honom utan ångest och magont.

Nu lär han dock vara på riktigt, varför man hela tiden måste tänka bort det elände hans härjanden ställt till med för honom själv och andra, för att till fullo kunna njuta av de tokigt drastiska utsagorna:

Jag är en jävla myt i teater-Sverige, 43 år gammal

– vilket förvisso är sant, men samtidigt så mycket vackrare om det sägs av nån annan och inte av föremålet för mytbildningen.

Den polske klipparen sa till mej efteråt att jag var fruktansvärt bra i filmen, skoningslös, vacker, äcklig, och att han inte trodde att en skådespelare kunde göra så

– vilket säkert också är sant, men åter igen en smula självgott att redovisa.

Det citat som förbryllar mej mest är trots allt:

Jag går absolut inte in och gör en polisfilm, i så fall lovar jag att jag ska runka ner till Korea.

Vad menar egentligen Thorsten med det? Hur går det till? Man kan väl inte förflytta sig medelst strutdragning, oavsett armhastighet? Det är väl ändå en praktisk omöjlighet att på något vis ta sig fram genom tuppruskning? Tänker han sig att han ska flyga/åka båt/promenera/leda med en ko samtidigt som han gnuggar delfinen? Är det i så fall ett straff eller bara en trip de luxe? Ska jag tolka det som uppoffring eller belöning?

Jag blir så konfunderad.

För övrigt hävdar Persbrandt – i den mån han är ett sanningsvittne – att Flinck också var på audition för Gunvald Larsson.

Proggiga barnböcker del 29: Ville Valle & Viktor. Första mötet med den Mystiske Mannen.

Av

den 2008-12-03

i blogg


Ville, Valle & Viktor är kanske de mest urtypiskt proggiga barnfigurerna, Staël von Holsteins värsta mardröm, fortfarande det mest flagranta beviset på den nyliberala tesen om publice service-vänstervridningen. Liksom Kåldolmar & kalsipper var det ett underligt möte mellan å ena sidan fantasi och sång och å andra sidan smutsgrå plakatpolitik.

De tre figurerna – besserwissern Ville (de tusen konsternas man), vindflöjeln Valle (de 999 konsternas man) och ifrågasättaren Viktor (en levande docka) – debuterade i en av Beppes lördagsunderhållningar 1969. Trojkan gjorde sen ett par teveserier (1970och 1977), så småningom förevigade på LP, ironiskt nog belönade med just en sån Grammis som proggrörelsen såg till att avskaffa.

I korthet: Björne, Kapten Zoom och han som spelade Helge i Rederiet är tre ambulerande gatumusikanter, som med hjälp av Valles bok ”Farfars praktiska råd” försöker orientera sig i ett samhälle som fyllts med avgaser, betong och profitbegär. Viktor frågar ofta ”varför”, Ville försöker auktoritärt avfärda med ”därför”, Valle försöker vara kompis med bägge.

Två böcker blev det också. Första mötet med den Mystiske Mannen är den första. Den Mystiske Mannen slår till igen är den andra.

Om skivorna trots allt har kvar charm i och med Anders Linders stammande replikleverans och ruffa gatusvängsarrangemang, är böckerna tämligen träiga. I en passage läser Ville i Farfars praktiska råd att Stureplan ”är en lugn och trevlig plats i hjärtat av staden”:

Så var det kanske på farfars tid. Men nu är Stureplan inte längre en lugn och trevlig plats i hjärtat av staden, det är en bullrig och otrevlig plats i hjärtat av staden, och just den här dagen ångade den av upplöst asfalt och avgaserna flöt som dimmor kring Villes och Valles och Viktors huvuden.

Viktor, som ju är en levande docka född i Burgund på 1300-talet, kidnappas av en mystisk man i lackskor (på sjuttiotalet var alla fiktiva direktörer fashionabelt klädda, detta trots att samtidens mest hajpade direktör var Simon Spies). Direktörens syfte är både dunkelt och diaboliskt:

Tänk bara, en levande docka som kan arbeta lika bra som en arbetare. Ja bättre. Vanliga arbetare går ju så lätt sönder. Och så har de så mycket krav. På löner och arbetsförhållanden och på att vara med och bestämma, ja jag vet inte allt.

Således sätts Viktor att arbeta vid en maskin, kontrollerad av en tidsstudieman enligt tidens hippaste trend hos fabrikskapitalet – MTM (Methods-time measurement):

– Står man så hela dagen, undrade Viktor upprört. Varje dag, måndag tisdag onsdag torsdag fredag, varje vecka? Hur orkar man det?
Han frågade en arbetare som gjorde samma rörelse 20 gånger i minuten. Men mannen hörde inte. Blicken var fästad på samma plats och han rätade inte på ryggen.
– Stör honom inte, sa testmannen omtänksamt. Här jobbar de på ackord.
– Vad är ackord?
– Det är när man får mera betalt ju fortare man jobbar, sa testmannen. Då har man inte tid att prata strunt.

Efter en del ganska festliga förvecklingar och maskeringar lyckas Ville och Valle frita sin kompis/docka. Viktor pustar ut och läsarna får en lagom fantasieggande sens moral:

– Vem är det som tjänar på att de arbetar så där då, sa [Viktor] sen.
– Den mystiske mannen, föreslog Valle.
– Just det, sa Ville. Det måste löna sig att ha fabriken, förstår du väl.
– Vem är egentligen den där mystiske mannen, undrade Viktor. Och varför gör folk som han säger?
– Han är en sån som äger och bestämmer, sa Ville.
– Men det måste väl vara de som arbetar i fabrikerna som bestämmer, sa Viktor upprörd. Det måste det väl, Ville.
– Njae … det är inte så enkelt det där förstår du Viktor. Nu är det som det är. Det har det alltid varit.

2008 finns knappt några fabriker och följaktligen inga barnböcker om fabriker. Dyker Anders Linder upp i barnprogrammet Vintergatan – nota bene: utan att ventilera en enda åsikt – skriker diverse nyliberala bloggare i gäll falsett om statstelevisionens uppenbara stalinism. Samma statstelevision fyller sin barnkanal med Byggare Bob och Rorri Racerbil och den tecknade Mr Bean.

Jag säger inte att det var bättre förr av den självklara anledningen att det inte var det. Men saker var annorlunda förr. Jag vägrar att tro att ett enda Anders Linder-indoktrinerat barn växte upp till en elak människa. Jag har inga problem att föreställa mej att Johan Staël von Holstein uppfostrar sina barn till monster.

Högerhittar del 1: En sång om friheten.

Av

den 2008-12-01

i blogg


Carl-Anders Dexter ”heter” en snubbe som tidigt blåste i varningspipan (”Dexter” är som bekant latin för höger). Redan under det sjuttital man brukar kalla ”det röda” (dvs. det decennium då sossarna förlorade makten till borgarna) gav han ut sin första skiva. Denna hans andra kom 1981 och är en brinnande protest mot förtrycket i öststaterna och framför allt mot kommunistiskt väggklotter.

Plattan En sång om friheten är ett slags inverterad proggplatta, där den gode Carl-Anders och hans medmusikanter från närmsta finlandsfärja ringat in vänstermusikens beståndsdelar och försökt hitta deras raka motsats.

Istället för förtryck i Vietnam och Chile sjunger Dexter om förtryck i Afghanistan och Moskva. Istället för utflippade jazzfusionexperiment dansbandskomp med elorgel. Istället för storslagna folkkörer en ensam överdrivet artikulerad man med teveglasögon.

Titellåten ”En sång om friheten” är en bakochframvänd Björn Afzelius-låt:

Och från land och stad
ljuder samma krav
Om friheten – om friheten
Den stiga ska till slut
och få större kraft än krut
Om friheten – om friheten

Den gnolas i Moskva, Berlin och Budapest
Den nynnas i Warszawa, Prag och Bukarest

Afzelius hade sjungit Nicaragua istället och gubbrockat lite svängigare och sjungit med nåt slags övertygelse. Dexter kom fram pre-Reinfeldt, på den tiden då det fortfarande var ball inom högern att vara cynisk och oberörd. Han sjunger som en ovanligt lillgammal ordförande i Moderat Skolungdom.

Men nödrimmen känner inte av nån höger-vänster-skala.

”Dig ska vi knyta upp svansen på!” är en hotsång i en tradition från Nationalteatern. Deras första platta Ta det som ett löfte, ta det inte som ett hot! innehåller bland annat raderna:

Vi ska hälsa på nån gång hos dom som äger Göteborg
som hittar på all skit i stil med Frölunda Torg [—]
Vi ska riva varje förort och besegra hela stan
Sänka alla pampar i nån djup ocean

Ytterst går retoriken tillbaka på Jesus och ”de första skola bli de sista” och snickaren i Röda rummet och hans glödgade brandtal:

Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviks bergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi…

Dexter och hans organiska organister meddelar att:

Du som står på torget
med ditt röda magasin
Sprider din villfarelse
med en överlägsen min

Jag varnar dig att illa det kan gå
Dig ska vi – dig ska vi – dig ska vi knyta upp svansen på!

Du som klistrar lappar
på var och varannan mur
för att du vill få till stånd
en röd diktatur

Jag varnar dig …

Du som demonstrerar
under röd paroll
Tomma tunnor skramlar mest
men IQ:n den är noll

Jag varnar dig …

Ett par av Dexters alster drog säkert ner stora skratt bland seglarskorna och vindjackorna i MUF. I politiska kretsar behöver som bekant inte skämt vara roliga så länge de misskrediterar motståndare. I ”Tjejer” sjunger Dexter om sina preferenser gällande motsatta könet (att döma av omslagsfotot var tjejer för Dexters del mer en fråga om teori än praktik):

Tjejer – arga och snälla
Vanliga och rätt originella
Tjejer som är att föredra
Tjejer – smarta och dumma
pratsamma och nästan stumma
Alla kan väl vara bra att ha

Men aldrig skulle då jag
aldrig skulle då jag
aldrig skulle då jag
gå i säng med en tjej som är kommunist

Och i ”HCN” gör Dexter diverse fyndiga kopplingar mellan vänsterfolk och ohyra:

Runt omkring oss hus har rasat
Varje dag så rasar fler
Kom och stoppa dessa röda
Snälla ni, jag ber, jag ber

Skicka över några män
skicka över några män
skicka över några män
Kom och rök ut dem med HCN

Övriga Dextertexter att nämna är ”Björntjänster”, som fyndigt alluderar på den ryska björnen, och ”En kärlekstragedi” om svensken Sven och östtysken Gretel. Jag blir inte klok på hur mycket som är tänkt att vara roligt och vad som är ofrivillig komik. Min gnagande misstanke är att det jag skrattar åt är Dexters djupt kända tankar, och det jag blir illa berörd av är hans humor.

Carl-Anders Dexter och hans högermuzak motbevisar den gamla tesen att bara vänstern kan göra popmusik. På samma gång understryker han den gamla tesen att bara vänstern kan göra popmusik som går att lyssna på.

Sida 77 av 103

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén