blogg • Sida 79 av 103 • kallelind.se

Glädje genom World Wide Webb.

den 2008-11-13

Man blir glad över bloggläsare som tipsar en om Åke Catos blogg och nu senast Nick Borgens vägmatsrecensionsblogg. Man blir ännu gladare när man konstaterar a) att Nick Borgen alls är i livet, b) att Nick Borgen är väldigt engagerad i vad han äter på turné, c) att Nick Borgen använder ett betygssystem med 1-10 ”Nickar”, d) att Nick Borgen ibland får ur sig stycken som detta:

Maten på Mallorca varierar. (som tur é) Själv älskar jag lam och detta utmärkta kött är spanjorerna specialister på. Tyvärr finns stortsätt bara svenska, norska och engelska restauranger i Magaluf. Ganska trist. Skall du äta spanskt måste du ge dig ut av turistorterna.

Och detta:

Testa golfen, (huuuu, inget för nybörjare en traumatisk och mentalt skräckinjagande upplevelse.)
Ha, ha, ha! Va’ inte rädd.
Golfbanan är otroligt rolig att spela…

– och e) att detta inte hindrar Nick Borgen från att skriva en roman!

Och att den boken handlar om en kvinna som upptäcker att hennes morfar överlevt Gulag och som ”med hjälp av en avhoppat rysk professor” får ”kontakter på insidan järnridån och börjar en resa som blir till ett äventyr utan motstycke”.

Men allra gladast blir man förstås över hur enkelt och geschwint man kan ladda ner Nick Borgens insjungning av Ruby Tuesday.

Förklaring för upplänningar.

Av Kalle Lind

den 2008-11-12

i blogg

I föregående inlägg påstås att Olov Svedelid – mannen som gav oss Roland Hassel, Rosenbaum och ohyggligt många fler effektivt hopvispade spännings- och historieromaner – gör den så kallade ”Per T Ohlsson-gesten”.

Per T Ohlsson är politisk skribent på Malmös lokaltidning Sydsvenskan. Han skriver en helsida om USA varje söndag. Av någon anledning hade han länge en bild-byline där han sitter så här:

Det tycker jag är lite roligt att tänka på. På grund av uppenbara associationer.

Silberskys selektiva minne del 2.

Av Kalle Lind

den 2008-11-11

i blogg

I Stockholms lokaltidning DN 2006 blir stjärnjurist Silbersky tillfrågad varför han syns så mycket i medierna. Han svarar:

Jag skulle aldrig ställa upp om det inte gagnade mina klienter. Du hittar inga hemma hos-reportage med mig.

I beg to differ. Som stolt innehavare till festtraktörerna Ulf & Kickes kokbok/sjukt inställsamma kändisreportagebok Det är serverat! – med underrubriken Möte med matglada människor – kan jag till och med plocka fram bevismaterial A.

Your honour! Vad hittar vi på sidan 50? Just det – ett hemmahosreportage med Leif Silbersky!

Det är för övrigt i samma bok som Lill Lindfors bjuder på ”vårlig ananasöverraskning”, Emilio Ingrosso uttalar sig om vägmatens standard (”bara att få tag i en fräsch sallad kan vara ett problem”) och Lasse Berghagen delar med sig av receptet på sina trollbullar.

Under rubriken ”Författarnas förföriska frestelser” poserar stjärnjuristen bredvid sin kompis Olov Svedelid, med vilken han skrev de något torftiga kriminalhistorierna om den judiske stjärnadvokaten Rosenbaum.

Silbersky bjuder frejdigt på sig själv:

– Jag är mest begåvad på att öppna burkar, vrida på kontakter, flytta kastruller och koka vatten.

Festtraktörerna och språkvirtouserna Ulf & Kicke radar upp tankekorn, aha-upplevelser och insikter med närmast oscarwildesk precision:

Förrätten är alltid lättlagad, och snabbt ska det gå så att huvudrätten inte står och kallnar.

Huvudrätten ska vara något alldeles extra – påkostad, elegant, gärna åt det extrema hållet. Den ska helst bli ett minne för livet …

Vad de där tre punkterna, som normalt signalerar spänning, har där att göra blir jag inte riktigt klok på. Nåt mer ospännande än författarparet Silbersky-Svedelids festsupé för sina fruar Rita och Elli har antagligen aldrig hamnat på en boksida.

Och just som man trodde att det inte kunde bli mer tillrättalagt och tillgjort, hittar man bilden där Leif låtsas läsa ur sin och Olovs nya bok, medan Olov intresserat håller fingret under hakan (för Sydsvenskan-läsare känd som ”Per T Ohlsson-gesten”) medan alla tränger ihop sig runt en fåtölj i ett torftigt möblerat hörn:

(För övrigt förekommer boken Narrspel på tre av fyra bilder i reportaget, en gång bredvid sparrissoppan och en gång bredvid sjötungan. Men antagligen ser Silbersky till att visa upp den för att det gagnar hans klienter.)

Trokonstnärskap.

Av Kalle Lind

den 2008-11-10

i blogg

I en gammal sketch från 1961, ”Tusenkonstnären”, intervjuar Povel Ramel Hasse Alfredson om hans tidigare cv. Han har bl.a. varit ”hoj-sångare i ett zigenarband” (alltså han som skriker HOJ!) och ”tro-konstnär”.

En tro-konstnär är alltså en sån som kan tro på vilka vanvettiga påståenden som helst. Ramel testar honom – ”1 plus 1 är lika med 87” och ”kungen heter Axel Välling” – och Alfredson svarar efter betänketid ”ja, det kan jag gott tro”.

Ramel får själv testa att tro på att drottningen också heter Axel Välling, men det kan han väl aldrig tro.

Med risk för att låta arrogant – östkustliberaler i USA som tycker det är bortitok att sydstatsskolor jämställer Första Mosebok med evolutionsteorin kallas ju gärna arroganta – måste jag ställa frågan: är det inte ett klassiskt religiöst tänkande som beskrivs i den gamla Knäppupp-sketchen?

Konsten att tro på nånting som omöjligen kan beläggas. Konsten att trotsa förnuftet. Konsten att köpa nåt som en sanning för att det en gång har nedtecknats. Konsten att tillbe nån som inte svarar och lägga sitt liv i händerna på nån vars händer ingen skådat.

Nina Lekander mötte den nyfrälste och nyrakade Göran Skytte – som numera påstår sej vara ödmjuk inför Gud och livet men så klart är samme pompöse besserwisser som alltid – hos Carin Hjulström-Livh. När inte programledaren skulle ha dem till att leka lustiga citatlekar med tokiga skyltar, hann Lekander erkänna att hon ”smygföraktar religiösa”.

Man kan ifrågasätta det rent semantiskt; hur mycket i smyg blir det när hon gör det prime-time i SVT? Innehållsligt var det befriande. Trots – eller möjligen på grund av – den svenska sekulariseringen tar man gärna i religiösa med silkesvantar. Hellre än att ifrågasätta dem och framstå som intolerant och arrogant, låter man dem hållas.

Och visst, blir man lyckligare av att tro hellre än att veta så fine with me. Men tror man att kvinnan skapades av ett revben ska man inte tas mer på allvar än om man tror att kvinnan skapades av en analfistel.

Silberskys selektiva minne.

Av Kalle Lind

den 2008-11-09

i blogg

1976 greps den s.k. ”bordellmamman” av svensk polis, misstänkt för koppleri och sedermera koppleri med underåriga. Det är en synnerligen rörig härva, av Palme benämnd ”sliddersladder”, som lyckades smutsa ner minnesbilderna både av dom som eventuellt gick till horor och dom som eventuellt ljög om att andra gick till horor.

Jag tänker inte ta ställning. Jag har inte sett någon riksdagsman, partiledare eller SAF-lobbyist betala för sexuella tjänster. X antal prostituerade och x antal polismän påstod visserligen att det var så, men å andra sidan påstod rikdagsmännen, partiledaren och SAF-lobbyisten att det inte var så. Så vem ska man egentligen tro?

Inte helt oväntat försvarades bordellmamman – ett missvisande medienamn eftersom hon egentligen inte drev en bordell utan en telefonkopplingscentral – av Leif Silbersky. Han har som bekant tagit sig an massmediala mål även senare.

Enligt författarna till ”Makten, männen, mörkläggningen” (2003) – Deanne Rauscher & Janne Mattsson – besökte Silbersky och åklagaren tillsammans bordellmamman i cellen. De inhämtar detta bl.a. från åklagaren själv. De ser det också i häktets besöksjournal. Dock råkar just den sidan vara utdragen när de kommer tillbaka för att ta en kopia.

Det är kanske fria fantasier alltihop, vad fanken vet jag, men nog är det fascinerande att läsa Silberskys ”försvar” (och betänk nu att han är landets mest bekante försvarare) när han blir uppringd ett kvartssekel efteråt:

”Det gäller målet mot [bordellmamman] och det så kallade bordellmålet”.
”Jaha, jag kommer inte ihåg någonting”.
”Det är 25 år sedan.”
”Det hjälper inte, jag är 64 år nu, så … Jag har inget minne av det. Det är helt borta. Jag har jobbat så aktivt under de här åren.”
”Men du hade ett möte med [åklagaren] och [bordellmamman] innan rättegången. Ni lade upp strategier inför rättegången.”
”Jag träffar aldrig en åklagare tillsammans med en klient och lägger upp strategi, aldrig!”

Kunde han inte komma upp med nåt bättre än att han inte minns? Det är en av århundradets mest spektakulära affärer – landets polischef antydde att ministrar hade förbindelser med den kriminella nomenklaturan! – och Silberskys minne är helt utraderat. Det gapar tomt. Det har blivit en vit karta. En bränd åker. Ett stort vakuum.

Men kom igen, Leif! Du minns ju att du har exakt 1809 låtar i din mobiltelefon – bl.a. ”avkopplande musik, pianomusik” – och att din bok Och tiden den stod stilla drog in fyra miljoner till Cancerfonden för sexton år sen. Det har jag sett hos Luuk alldeles nyligen.

Det lustiga här är att Silbersky minns just att han INTE träffade åklagaren med klienten, men i övrigt ingenting – nada, rien, nothing – av detta sensationella mål, som måste ha tagit så mycket tid och energi och trixande och fixande i anspråk.

Vad har man för urvalsprincip när man kan erinra sig när man hörde talas om Barbra Streisand första gången, men inte ens minns att man över huvud taget försvarade löpsedelskvinnan för dagen långt senare?

Jag känner på nåt sätt besvikelse. Jag trodde i min naivitet att advokaten som gärna antyder att det var han som förde in retoriken i svenska rättssalar kunde komma upp med nåt spirituellare. Nåt kvickare. Nåt fiffigare.

För att hänvisa till att man är så ohyggligt gammal när man är 64 (och självgott säjer att man ”ska gå ned till heltid när han fyller 75”) måste ju betraktas som en usel plädering.

Och att säja att man inte minns nåt innan man ens fått en fråga kan ju inte enligt några parametrar anses trovärdigt.

Jag säger inte att Silbersky gjorde nåt fuffens. Jag vet inte ett dyft om juridik; det är kanske helt normalt att åklagare och advokat förhandlar med den tilltalade tillsammans och det kanske är så att journalisterna och åklagaren ljuger om att det har skett. Det enda jag säger är att jag hoppas att Silbersky är bättre på att försvara andra än sig själv.

Varför humorister är bättre på humor än folk som inte är humorister.

Av Kalle Lind

den 2008-11-07

i blogg

John Cleese sålde sitt Fawlty Towers-manus till amerikanska ABC. Fawlty Towers – som föregrep Larry Davids credo till Seinfeld-författarna ”No hugging, no learning” med sexton år – ansågs inte riktigt passa den amerikanska smaken. Den var för ångestladdad, för neurotisk, för cynisk, för kompromisslös i sin syn på människorna som ömkliga och utsatta.

Amerikaner gillar ju mer baseball och popcorn och sånt.

Därför gjorde man vissa smärre justeringar för den amerikanska marknaden. Man la t.ex. till lyckliga slut och försoningar.

Och så tog man bort Basil.

Amanda´s house – med Bea Arthur (pantertantern Dorothy) som hotellägare – lär inte ha blivit nån jättesuccé, men visades faktiskt i SVT typ 85.

1819 spelades Hamlet på Kungliga Teatern – numera mest känd som Drrramaaaaten – för första gången. Den hade då tvåhundra år på nacken. Baronen, översten och teaterchefen Gustaf Åkerhielm kände också ett behov av att korrigera texten. Det gjorde han rätt i. Alla vet ju att överstar och friherrar är bättre lämpade för dramer än t.ex. dramatiker.

Bl.a. ansåg Åkerhielm att det var ”farligt för folket” att se kungligheter bete sig ovärdigt. Han strök därför de scener som visade kungligheter bete sig ovärdigt.

Eftersom hela pjäsen som bekant handlar om en kung som mördas av sin bror och hustru och vars son beter sej pubertalt och skickar sin fjälla i döden, kan inte särskilt mycket av ursprungstexten ha funnits kvar på slutet.

Särskilt inte som det ansågs okulturellt och smaklöst att som Shakespeare blanda tragedi med ett gycklarspel. Varför jag gissar att Åkerhielm även strök gycklarscenerna.

De rester av ursprungstexten som fanns kvar – troligen fäktningsscenen mellan Hamlet och Laertes – ”förskönade” Åkerhielm för säkerhets skull.

Jag pratar regelbundet med människor vars arbete är att filmfotografera, ljudlägga och göra humor, som ägnat stora delar av sitt liv åt att tillskansa sej ett yrkeskunnande och en position. De berättar ibland om hur de spelar upp sina filmer och sketcher för uppdragsgivare från t.ex. ostkrämarbranschen eller spiknasarbranschen.

Dessa ost- och spikmånglare kan då säja saker av typen ”det är lite mycket grönt i bilderna”.

Det står dem naturligtvis fritt att tycka detta, särskilt som det är de som pröjsar. Men faktum kvarstår: ibland skulle man kunna låta folk som kan saker göra saker istället för folk som inte kan saker.

Det är ju ytterst sällan en ljudtekniker förklarar för en mejerist hur man gör en perfekt herrgård eller en dramatiker påpekar för en överste hur man bäst runkar bulle.

Åshöjdens Socialdemokratiska Bollklubb.

Av Kalle Lind

den 2008-11-04

i blogg

Åshöjdens BK kom som bok 1967-71, som serie i Buster från 1975 och som teveserie 1985. Det är en mäkta spridd historia, den om det lilla skånska samhället som sätts på kartan under rekordåren, tack vare europaväg, fotboll och samförståndsanda.

Mannen som faktiskt fick åtskilliga pojkar att läsa böcker hette Max Lundgren. Han var mer eller mindre husförfattare åt SVT Malmös dramaavdelning under långeliga tider. Förutom att vara en skribent som behärskade hantverket var han såsse. Det var man om man bodde i Malmö på sjuttitalet, och Lundgren gjorde ingen hemlighet av det i sina böcker. En heter till exempel Inga Eliasson, affärsbiträde och handlar bl.a. om bildandet av ett Konsum.

Rune Formare hette en av Malmö-TV:s fast anställda regissörer (den andra var Jan Hemmel, så småningom tillkom Richard Hobert). Även han var såsse. Det kungör han glatt i Bengt Forslunds standardverk om den svenska tv-teatern.

Det får man naturligtvis lov att vara. Mig synnerligen närstående är aktiva inom SAP. Det kan bli lite ensidigt dock om det bara är den rösten som kommer till tals i drama efter drama.

Teveserien Åshöjdens BK finns numera på dvd. När jag nu tittat på den är jag tveksam till om det verkligen är just den produktionen som ska lyftas fram ur SVT:s åttiotalsfatabur. Å andra sidan kan jag inte komma på vad det borde vara istället.

Som alltid med nåt som en gång betydde nåt känns det mesta igen. Som för det mesta med nåt som en gång betydde nåt undrar man varför det betydde nåt.

Jag har aldrig varit intresserad av fotboll. Ändå läste jag Åshöjden. Jag tror jag tillhörde den exklusiva minoritet av Åshöjden-läsarna som faktiskt engagerade mej i parallellberättelsen om det expansiva sextitalet, Bagarns motell och Edwards turistbygge. Och så har jag alltid varit fascinerad av tattare. Det kanske kom just från Åshöjden?

I teveserien spelas tattarnas mest framträdande figur, Ruben Svarte, av Göran Ragnerstam. Det hade jag faktiskt inga som helst minnen av. På omslaget nämns hans namn som ett av tre. Det är falsk varudeklaration. Ruben Svarte är allt annat än en huvudfigur i storyn.

I övrigt är det idel bortglömda och försvunna namn och ansikten. Johan Hedenberg förstås, som efter Åshöjen spelade våldtäktsman i Varuhuset och sen upplöstes i atomer under några decennier. Han var 31 när teveserien hade premiär. Han spelar Edward Engmark, som är gymnasist. Hur tänkte Rune Formare där? Var det fullkomligt omöjligt att hitta en gymnasist för rollen som en gymnasist?

Samma sak gäller dialekten. Byn Åshöjden är en isolerad språkzon utan påverkan från byarna runt omkring. På medeltiden byggdes en mur runt samhället, och sen dess har ingen varit utsocknes och påverkats av omgivningens tungrots-r och diftonger. Istället har man utvecklat en egen dialekt. Den heter teatersvenska och finns inte i verkligheten.

Jag har aldrig begripit det där. Jag har aldrig träffat nån människa som tycker att det är ett smart grepp av svenska castare att sätta gävlebor som skånska poliser, stockholmare som pajalaynglingar eller Regina Lund som finlandssvenska. De flesta känner till att man pratar skånska i Skåne. Ett effektivt sätt att döda all form av illusion är att låta skåningar prata hittepåspråk.

På samma sätt som jag inte kan förstå varför man låter skådisar ha kvar sina åttiotalsfrisyrer i en serie som uttryckligen handlar om sextiotalet.

Johan Hedenberg spelar alltså artonårige Edward från nordvästra Skåne i slutet av sextiotalet. Det gör han som trettioplussare med tungspets-r och sån frisyr som de coola snubbarna hade i fotokatalogen 85. Är det en medveten Verfremdungseffekt? Ska jag hela tiden sitta och tänka ”just det, det är inte på riktigt, det är bara en teveserie”? Varför ska jag i så fall göra det?

Andra upptäckter som fascinerar: Sten ”Taxi” Jonsson, numera riksbekant via Hammarsson och Wiking, flimrar förbi i en statistroll.

Och ”pilen”, den symbol som betydde att ett annat program började i andra kanalen, ett sånt där fenomen jag aldrig kommer att kunna förklara för min son (”jo förstår du, det fanns bara två kanaler och Arne Weise var med i dem båda och så var det för att någon hade bestämt att det inte fick vara flera”), har på nåt vis letat sej in på dvd-versionen.

Hur kan det komma sig? Lade man in den från början? La man programtablån efter när pilen skulle börja blinka i grannkanalen?

Åshöjdens BK är inte direkt dålig. Rune Formare har en lite olycklig kärlek för män i träningsoverall som springer i motljus, men i övrigt är tempot inte så segt som jag befarat. Felet med den är snarare att den är så förbannat harmlös. Det är en serie som skulle kunna handla om konflikter. Istället handlar den om konsensus. Om samförstånd och laganda och ett samhälle vi bygger gemensamt om vi bara slutar bråka.

Det är en socialdemokratisk teveserie. Och det är exakt så spännande som det låter.

Sen undrar jag såklart vad som hände med killen som spelade ”Kula”. Med en sån look borde hans karriär ha varat i evinnerlighet.

Inte en Harning.

Av Kalle Lind

den 2008-11-03

i blogg

Det här inlägget handlar om gubbar från förr. Är man inte intresserad av gubbar från förr, bör man sluta läsa här (och fråga sej själv varför i hela fridens namn man hamnade här från början).

Anderz Harning var en gång en man i ropet. Han fyllde en funktion i mediebruset. Han var den storskäggige kedjerökande byråkrathatande barnmisshandlade bullermakaren som bjöds in när ett teveprogram ville ha nåt som doftade provokation. Han var debattör, kåsör, författare, machoman som lät skriva ”Vad var det jag sa?” på sin gravsten.

I satirserien Ratte fick han på ett självklart sätt symbolisera nymachismon – tillsammans med bl.a. Guillou och Jörn Donner:

Att skämtet – att en machohanne har en nalle under bordet – nog var roligare när det kläcktes under senrenässansen kan vi lämna därhän. Poängen är att Anderz Harning 1985 var en självklar referens i en satirserie i kulturtidskriften Aftonbladet.

Samma år skaldade Björn Afzelius dessa bisarrt prosaiska rader:

”Jan Guillou är för manlig
Anders Ehnmark är skamlig
och Sven Lindkvist har sjuk fantasi!
Göran Skytte är streber,
och Jan Myrdal förleder,
och Anderz Harning är ett femstjärnigt svin!”
(”Räven”)

Det är alltså inte Afzelius egna tankar som uttrycks; tvärtom ser han upp till de nämnda herrarna som en tolvåring som vill köra moppe med de tuffa aknekillarna. De sex silverryggarna representerar i Afzelius låt ”de som riskerar sin frihet/ för att de skriver för livet” och ”de som riskerar sin framtid/ för att få gissla sin samtid”.

Ungefär i samma veva blev Anderz Harning också på ett självklart vis porträtterad i SVT:s reklamtidning för det egna företaget, Röster i Radio/TV:

Ergo: för två decennier sen visste folk i gemen vem Anderz Harning var. Idag har de som var med då glömt och dom som inte varit med då undvikit att kolla upp saken.

När jag googlar Anderz Harning finns förvånansvärt lite. Det är sexton år sen han dog och efter Internets intåg har intresset för honom inte varit större än att flera av dom första sökträffarna jag får upp är samma två återreproducerade artiklar.

Per Svensson på kulturtidskriften Expressen rabblar Harnings namn bland flera i en artikel som handlar just om författare som glider ur fokus och sugs upp i ett historiskt vakuum när deras relevans utarmas och ingen fanklubb håller fanan uppe.

Ändå, påstår dom som var med, röt ingen högre och häcklade mer sataniskt. Och ändå har han skrivit dom två absolut överjävligast fruktansvärda barndomsskildringarna på svenska språket – Stålbadet och Asfåglarna – som passerar Guillous Stjärnbacka och Jan Myrdals dumma mamma med hästlängder. Harning pryglades med rotting av sin nazistiska styvmor, som hart när kastrerade sin styvson av besvikelse över Hitlers självmord. Z i Anderz var en inverterad hyllning till styvmodern.

Det kan ha att göra med att det Sverige som Harning gisslade – Byråkratsverige, DDR-Sverige, Landet Lagom m.fl. finurligheter/klyschor – inte längre finns. Satiren över Mogadondalen och byråchefer blir inadekvat när nyliberalerna nu börjat få vad dom vill. Och Harnings kvinnosyn sticker rimligen i ögonen på en tänkande individ anno 2008, även om han på samma sätt som Cornelis är på anmärkningsvärt horisontell samtalsnivå med horor.

Jag hör till dem som hävdar att Röda rummet är en inadekvat roman på 2000-talet och att Strindbergs byråkratisatir inte alls är tidlös. Visst, får jag en referensbok och en kartläsare med mig är det en intressant resa i 1880-talets ämbetssverige, men som spontan läsupplevelse har den spelat ut sin roll.

Och samma sak gäller nog Harning. För att ta till sig hans påhopp bör man kunna relatera till ett slags sjuttiotalets gråbetongsmyndighetsövande som har bytt mask. Det är klart att det finns kommunalmygel även i dagens Sverige, men med EU och globalisering har mediernas spotlights riktats om och jag gissar att genomsnittsmedborgaren har ett mindre intresse och en diffusare bild av mikrosamhället.

Fast de där barndomsskildringarna han skrev borde vara väl så giltiga idag. Olyckliga barndomar är ju alltid på modet.

Tillägg gällande finurliga memoartitlar del 4.

Av Kalle Lind

den 2008-11-02

i blogg

I En man med ett skäggs många evighetsserier har vi kommit fram till den gamle ärkekapitalisten Jacob Palmstierna, mest känd som rovgirig och sparkad chef för SE-Banken. Han har nu nedkommit med en hett efterlängtad memoarvolym, där vi bl.a. kan läsa om hur han ”på egna meriter bevisar för omvärlden vilken driven bankman han är” (ur baksidestexten).

Boken har fått titeln Jacobs stege, syftande på den passage i Första Mosebok där patriarken Jakob drömmer om en stege som förbinder människorna med Gud. Titeln är extra välfunnen eftersom

a) Palmstiernas mor var troende,
b) Palmstiernas liv har gått upp och ner som på en stege (från löjligt rik och framgångsrik till löjligt rik och illa omtyckt till löjligt rik och bortglömd),
c) Palmstierna var aktuell ungefär samtidigt som teveprogrammet Jacobs stege.

Det enda som grumlar bilden av en synnerligen fiffig titel är att Bibel 2000 – den nya, ännu fräckare Bibeln – har ändrat det väletablerade ”Jakobs stege” till ”Jakobs trappa”. Å andra sidan fick ju Palmstierna på köpet en titel sin uppföljare, som vi alla hoppas kommer inom en snar framtid.

Dagens horoskop.

Av Kalle Lind

den 2008-10-31

i blogg

Att försöka sätta sig in i ”Bordellhärvan”/”Geijer-affären” är som att försöka rensa i ett getingbo av sjuttitalsgubbar. ALLA är på något vis inblandade, åtminstone utpekade: justitieminister Lennart Geijer, Fälldin, Sträng, diverse riksdagsmän och -kvinnor, kungens kompisar, Expressen-journalister, teveprogramledare, gallerister, kända gangstrar, polischefer, höga jurister, landshövdingar (utpekade kunder), Hans Holmér, Ebbe Carlsson, Palme (mörkläggare och bortsopare), Guillou, GW Persson, Peter Bratt, Staffan Heimerson, Per Wendel (avslöjare och grävare), Silbersky (bordellmammans advokat), Per Gahrton, Jörn Svensson (riksdagsmän som propsade på en sanningskommission) och t.o.m. Totte Wallin (vårdare på det hem där en av dom minderåriga flickorna var omhändertagen).

Det är en härva med rötter tillbaka till IB-skandalen 73 och trådar framåt till Ebbe-affären 88, en historia med ingredienser som pedofili (ett par av flickorna var under 15, vilket redan på sjuttitalet betraktades som olagligt och -smakligt) och säkerhetspolitik (svenska ministrar delade horor med polska spioner), en rättsröta med effekter in i populärkulturen (jag hävdar att Geijer-affären är den direkta orsaken till att ALLA svenska kriminalhistorier under åttiotalet slutar med att snutarna konstaterar ”men dom stora bovarna får vi aldrig fast”).

Den bisarra historien sträcker sig över flera år och tar ett otal vändningar. Sett från nu är dom festligaste/mest upprörande passagerna följande:

1) Fälldin, som nyvorden statsminister, fick en fråga från en riksdagskvinna som ville ha alla kort på borden gällande (dom polisiärt underbyggda) ryktena om riksdagsmäns spring hos horor. Fälldins berömda kommentar:

Jag kunde på rak arm konstatera en direkt lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgiva kunderna.

Och eftersom Fälldin sa att han var oskyldig så var han det. Där var diskussionen så att säja uttömd. Att gatflickorna påstod annat gjorde inte att man behövde titta närmare på fallet. Fälldin hade ju själv sagt att han inte hade gjort det! Och eftersom han inte hade gjort det så kunde ju heller ingen annan ha gjort det.

Det är ju normalt inte så argumentation fungerar – ”det är så här därför att jag säjer att det är så här!” – men så fullkomlig var alltså maktens arrogans.

2) Peter Bratt på DN var den som offrades. Han var lite för ivrig att publicera diverse uppgifter, och Palme kunde därför dra igång en dementiapparat där han egentligen bara högg på några pyttiga sakfel i Bratts påståenden – Palme hade inte fått en PM från polischefen 1969 utan 1970 etc – men lyckades få Bratt att framstå som mytoman.

DN fick stora skälvan, bad om ursäkt och kompenserade Geijer med ett stipendium för grävande journalistik (med Geijers f.d. närmste man Ebbe Carlsson i fondens ledning).

Och på en presskonferens fick Palme visa upp sin erkända retoriska konst när han kallade grävande journalister – med hälsning till Bratt – ”skabbiga råttor med gula betar och (konstpaus) nakna svansar”.

3) Thage G. Peterson – en av Palmes närmsta män – försöker i sin memoarbok Resan mot Mars få det till att han och Palme ville tysta ner hela saken för att skydda – Fälldin.

Betänk att hela bordellskandalen exploderar strax innan valet 76 – det som Palme kom att förlora och Fälldin att vinna – och att sex gubbar, misstänkta för att gå till samma horor som polska spioner, står på en lista Peterson och Palme fått från polisen.

Betänk sen att fem av dom sex gubbarna tillhör socialdemokratin.

Fråga sen er själva om det verkligen var Fälldins skinn som Thage G så storsint ville skydda.

Fotnot: jag har ingen aning om vem som låg med vem och betalade hur mycket. Sexköp var inte olagligt på sjuttoitalet (Geijer ville för övrigt luckra upp även lagarna om koppleri och pedofili). Dom enda slutsatser jag vågar dra är att trängda maktmänniskor inte alltid handlar vackert.