Kategori: blogg Sida 37 av 99

Dom kallar oss kristofobiker.

den 2011-09-26

I ett antal år har jag skrivit för Aluma, hemlösas tidning i Malmö-Lund-regionen. Det har jag bland annat gjort för att det har varit en anständig tidskrift som vägrat att se sin verksamhet som en välgörenhetsinrättning utan tvärtom vågat föra upp de socialpolitiska frågorna till debatt. En tidning som till synes finns till för att ge hederlig inkomst till de hemlösa försäljarna hade i princip kunnat fyllas med sudoku och textreklam efter maximen ändamålen helgar medlen.

Alumaredaktionen har producerat en skrift som inte bara varit en förevändning utan också haft ett innehåll.

Nu har nyckelpersoner inom Alumaredaktionen frikopplats från sina jobb under förnedrande former, och andra har i solidaritetens namn sagt upp sig själva. Inte minst har försäljarna själva visat sin sympati med en redaktion som de känner har stått på deras sida. Inom kort kommer den göteborgska varianten, Faktum, att börja säljas också i Malmö. Den nye verksamhetschefen har visat sin syn på demokrati genom att hota med stämning av de Alumaanställda som gått över till att redigera och distribuera Faktum.

Bakgrunden har tecknats bland annat i Sydsvenskan: det bolag som äger Aluma, Comintegra, valde att byta ut Alumas verksamhetschef och samtidigt lägga över uppdraget som ansvarig utgivare på den nye chefen. Chefredaktörens utrymme skulle därmed kraftigt begränsas. Detta hade kanske i sig inte varit kontroversiellt om inte denne nye verksamhetschef under åtta års tid arbetat som marknadschef åt – Livets ord.

Livets ord är den svenska väckelserörelsens mest skamfilade församling/kyrka/organisation/företag. För svenskar i gemen är det väl mest ett skämt: begreppet ”Livets ord” associerar till gamla tevebilder på en maniskt tungomålstalande pastor Ulf Ekman och en schlagerdrottning som lät sig vigas med en norsk vätesuperoxidpredikant.

På åttiotalet visades Livets ord upp som en extrem, ett udda exempel på den amerikanska karismatiska väckelserörelsens enda fäste i Sverige. Det hette att Livets ord uppmanade föräldrar att aga sina barn och handikappade att sluta synda. 1991 skickade Expressen in en reporter undercover och kunde rapportera om en sektartad verksamhet där många miljoner stoppades undan i paret Ekmans privata flygplan.

Under senare år har en uppfräschning av varumärket genomförts. Samtidigt har församlingens inkomster – och därmed inflytande – dock ökat. En uppenbar strategi från församlingens håll har varit det beprövade martyrkortet (Lex Jimmie Åkesson). I uttalanden från Alumas nytillträdde verksamhetschef – och Livets ords före detta handgångne man – jämför han sig själv med Historiens Mest Utsatta:

Om jag hade varit jude och du hade sagt ”Johan, jag har hört rykten om att det är väldigt många judar på Comintegra och du har blivit anställd för att du är jude”, vad hade det varit för någonting då? (Sydsvenskan 11-09-24).

”Kristofobiker” är ett ord i omlopp. Den som inte vill lyda under en chef som just tvättat agaassociationerna från en högerkristen sekt har ”beröringsskräck för kristen tro”. Den som inte vill att samme man ska vara publicistiskt ansvarig på en tidskrift som läggs i händerna på samhällets mest röstsvaga, får veta att hon är intolerant. Den försåtliga frågan ställs: hade samma reaktion uppstått om den nye ansvarige utgivaren vore muslim?

Svaret på frågan är troligen: nej. Inte om det vore en muslim som omfattar de demokratiska värderingarna. Hade det varit en av de procentuellt få muslimer som i slutna kotterier verkar för kvinnans underlägsenhet och trons rätt över förnuftet, så hade redaktionen antagligen agerat likadant. Och om det rört sig om en människa som tror på den kristne gudens existens men inte använder det som förevändning för att män inte ska få gifta sig med män eller kvinnor göra aborterande ingrepp i sina egna kroppar, så hade det heller inte varit ett problem.

Det förrädiska i retoriken är naturligtvis att Livets ord sätter likhetstecken mellan sin egen kristet färgade högerpolitik och tron på Jesus Kristus. Det är naturligtvis inte människors tro på ett högre väsen som är det kontroversiella. Hur fnoskigt jag personligen än kan tycka det vara att, trehundra år efter upplysningstiden, på allvar tro att jordens och människans uppkomst skulle vara något annat än slumpartad, så är det i sig inte problematiskt.

Livets ord är dock inte i första hand en kristen klubb där människor sitter beskedligt och pratar om hur trevlig Jesus verkar ha varit. Det är ett bolag med mångmiljonomsättning som sprider otvetydig politisk propaganda – en propaganda mot aborter, mot homosexualitet, mot Palestina, mot kvinnans frigörelse, mot förnuftsbaserad undervisning. Det är en församling som ser ett samband mellan mängd personlig framgång och mängd kärlek från Jesus.

Som representant för kultureliten, kulturmarxisterna, overklighetens folk, den skyddade upplysta medelklassen, erkänner jag mig gärna skyldig till fobi gentemot Livets ord.

Jag är livrädd för att den patriarkala vetenskapsfientliga högerkristenheten ska få ett starkare grepp om ett land som kämpat sig till sekularisering och som bör vara stolt över det.

Jag är också paranoid nog att tro att det finns en tanke bakom att Comintegra plötsligt petar in en marknadschef från landets mest iögonfallande högerkristna sammanslutning på Alumas bägge nyckelpositioner.

Och kalla mig antidemokrat, men jag vill inte medverka till att Malmös hemlösa går runt och säljer propagandamaterial för dunkla värderingar. Jag hade känt samma motvilja om Björn Söder plötsligt hade dykt upp som ansvarig utgivare för regionens bäst distribuerade tidning. Någonting djupt inne i mig hade befarat att han inte bara hade satt sig där för sin oändliga altruisms skull.

TILLÄGG: en förkortad – och kanske förbättrad – variant av den här texten publicerades i Sydsvenskan under rubriken ”Debatt”. Livets ords nya mediestrateg svarade – och jag svarade honom.

På tuben.

Av Kalle Lind

den 2011-09-24

i blogg

Under sommaren medverkade jag som gubben i lådan i programmet Sommarkväll. Jag for runt lite hit och dit i landet och besökte platser som haft betydelse för diverse svenska sommarvisor. Vissa platser – Malö – var givna, andra platser – Kalix – betydligt mer instraffade eftersom redaktionen önskade att jag täckte in hela landet (jag tyckte att vad fan, åker jag till Dalarna så har jag väl med Norrland?).

Reaktionerna blev väl överlag som jag förväntade mig: inga. På sina håll väckte inslagen dock reaktioner av en styrka som förvånade mig: Anders Björkman i Expressen tyckte att jag skulle skämmas, en Wikipediauppdaterare ansåg mig stå för programmets dåliga och substanslösa inslag. Själv har jag svårt att förstå varför några harmlösa reflektioner om gamla skalder skulle tvinga mig in i skamvrån, men på direkt anmodan från en auktoritet har jag naturligtvis ägnat de senaste månaderna åt intensiv skam.

Nu finns de i alla fall på Youtube. Så får var och en avgöra exakt vilken skamnivå jag bör lägga mig på.

Avdelningen Fascinerande uttalanden av folkkära komiker.

Av Kalle Lind

den 2011-09-19

i blogg

Jag kommer ihåg […] när vi plötsligt började tjäna en massa pengar på Gula Hund. Jag hade aldrig haft pengar innan. Då fick jag något slags noja: Det är fel att det går så här bra, det är inte rätt, det måste vara fel! Jag måste göra något åt det!

Och jag tänkte att nu måste jag göra något riktigt jävligt. Jag ska låna pengar av alla i ensemblen. Så ska jag inte betala igen dem, utan bara äta upp dem. Och så ska jag ställa mig och vara skitfull och pinka på mikrofonen och säga tarvliga saker.

Så skulle jag vara borta i tre dagar och ta hem en hora till familjen och säga att här är er nya mamma och då skulle allt bli taget ifrån mig och ingenting skulle vara kvar, inga kamrater, ingenting.

Jag fantiserade varje dag i bilen om att jag måste göra någonting och börja från scratch … och recensenterna skulle skriva: Fy fan vad äcklig han är – pissa i mikrofonen … Just att vara så tarvlig att inte ens de närmaste ställer upp på en.

Men så var jag frisk nog att sätta in pengarna på banken istället.

(Hasse Alfredson, Nya Teatertidningen 10/1980.)

Avdelningen Personer som gör en lite överraskad.

Av Kalle Lind

den 2011-09-16

i blogg

Ulla-Britt Kotsinas heter en professor emerita som är född 1935. Hon har gett ut en bok tillsammans med Dogge Doggelito. Boken heter Förortsslang. Det är där vi får veta hur förortsbor uttrycker sig. Här kan vi läsa att uttrycket ”ta illa upp” i förorten heter ”bajsa blod”, att ”strunta i” heter ”bajsa på”, att ”inte bry sig” heter ”bajsa snett” och att uttrycket ”bajsa” benämns ”klubbabubba”.

Adverbet ”aldrig” heter i förorten tydligen ”när kuk har namnsdag”, verbet ”tystna” heter ”få kuk i munnen”, frasen ”åka fast” heter ”få kuk”, frasen ”få stryk” heter också ”få kuk” och frågeställningen ”är du man?” översätts lämpligen ”har do kuk?”

Vill man berätta för förortsbon att denne är en ”mammaknullare” rekommenderas bland annat frasen ”mammas bögbangare”. Vill man upplysa samme förortsbo att man i detta nu har intimt med densammes ömma moder säger man lämpligen ”jebem ti mater” och vill man bara som hastigast informera om att man för tillfället idkar fellatio med förortsbon i fråga så säger man ”acini sikarem”.

Förortstermen ”slänga på telefonluren” översätter Kotsinas till svensk vardagsprosa: ”dunka kuken i luren”.

Förortstermen ”gråta min pung” översätter Kotsinas inte alls.

Vi får också veta att den vanliga svenska glosan ”vara tvångsrunkare” i förorten heter ”klappa sig”. ”Klappa sig” kan för övrigt också betyda ”vara bög” eller ”smeka sig på kuken”. Ulla-Britt Kotsinas exemplifierar det sista med frasen ”han ska klappa sig lite”.

Av de trettioåtta synonymerna till ”homosexuell man” kan nämnas ”bakvägenstylish” och ”böjare”. ”Förlora i fotboll” heter tydligen ”få en boll i arslet”. Den så vanliga svenska termen ”hårdsex” heter i betongen ”bang zaang”. ”Onanera” uttrycks i förorten med det metaforiska ”mata hästen”. ”Ha samlag bakifrån” heter, när man närmar sig T-banans ändhållplatser, ”rosta kycklingen”.

TV3-programmet ”Efterlyst” heter på förortssvenska ”Golnytt”. Etniciteterna ”kosovoalban”, ”indier” och ”svensk” benämns ”konsumbanan”, ”mowgli” och ”potatis”. Frasen ”din familj” är helt enkelt en förkortning av påståendet ”jag ska knulla din familj”. Begreppet ”giddigiddi” översätts till svenska med det i sammanhanget alldeles sjukt oskyldiga ”helledudanemej!”

Själva ordet ”förortsslang” heter för övrigt på förortsslang ”bushiska”.

Med risk för att verka lite fördomsfull så ser jag en viss diskrepans mellan å ena sidan Ulla-Britt Kotsinas utseende, ålder och titel, och å andra sidan den bok hon sammanställt. Jag kan så klart verka alldeles löjligt inskränkt, men låt mig i alla fall få hävda att professor emeritor i allmänhet inte skriver böcker där de översätter förortstermen ”toast de salad” med ”utlösning i fittan”.

Ulla-Britt Kotsinas framstår för mig som en av de mest fördomsfria människor jag stött på. Att boken sen kanske bekräftar varenda tänkbar fördom om invandrare som en skara sexistiska småtjyvar måste inte vara hennes fel.

Tack till Kristoffer Appelquist för tips.

Reprisinlägg: En skallig man med förkärlek för nonsens.

Av Kalle Lind

den 2011-09-15

i blogg

Med anledning av Stefan Wermelins och Staffan Schöiers nyutkomna, tittvänliga – men kanske något okritiska – kaffebordstegelsten ”Yrke: Povel Ramel” vill jag återge en text jag av någon anledning skrev för tio år sen. Texten finns på min genant eftersatta hemsida, där absolut inget ändrats sen begynnelsen och som jag inte rekommenderar någon att gå in på, och citerades till allas överraskning av Gunilla Brodrej i hennes recension av Ramelboken i Expressen. Jodå. Inget jag vill skryta med, men som ämnet ändå kom på tal så.

Texten är skriven 2001, vilket märks på åtskilliga sätt. Min lillebror är inte längre femton, Lorryrepriserna är inte längre aktuella och jag är inte längre lika nöjd över finurliga skämt om George W Bush.

Ett lustigt kuriosum är att något av de olika Povel Ramelsällskapen för några år sen bad att få publicera den. Jag blev förstås smickrad och sa ja. Dagen därpå fick jag ett glatt uppmuntrande mejl från Mikael Ramel som tyckte jag förstått Povel. Dagen därpå fick jag ett nedslående mejl från Lotta Ramel som ville ta bort den eftersom den innehöll elaka påhopp på hennes kompisar. Huruvida den ligger kvar där idag har jag ingen aning om.

I dagens musik- och komikklimat är Povel Ramel missförstådd. På hemsidan febers nätradio häcklar popskribenterna Mats Olsson, Lennart Persson och Jan Gradvall Andres Lokko för att han tagit emot KaRamelodikt-stipendiet och gnäller över att Povel Ramels ande svävar över svenska raptexter.

Värst i sina angrepp har Peter Wahlbeck varit. Redan i den första intervjun jag läste med honom, i ett specialnummer i gamla – musiktidningen – Slitz om ”provosörer”, kallade han Ramel för ”en gammal artonhundratalsmoderat”. På scen har han gjort sig rolig över ramelska nonsenstexter som inte betyder nåt och i tidningarna har också han haft synpunkter på att Killinggänget inte nobbade hedersutmärkelsen från den komiske nestorn.

Jag är ledsen, Peter, men du har fel. Gud finns inte, kött är nyttigt och Povel Ramel är ett geni.

Vad Povel Ramel gjorde med svensk musik- och scenunderhållning saknar motstycke i svensk underhållningshistoria. Från att revyer varit utdragna spektakel där bara var tredje nummer var roligt, eftersom varje sketch och monolog skulle följas av ett balettnummer och en vansinneslång kuplett med kvinnlig eller – i fallet Karl Gerhard – manlig primadonna, blev de i Ramels varsamma händer ett pärlband av infall, där musiken svängde och humorn var vansinnig, överraskande, oväntad och kemiskt fri från nasalt gnäll på sosseregeringen.

Ramels egen revyform kallade han – liksom sitt företag – Knäppupp. En knäppupp inleddes redan ute i foajén där vaktmästarna bar vitrock och munskydd, och fortsatte sen med publiken in i salongen, där tjuvar sprang runt och jagade poliser, där en jägare med två riktiga labradorhundar gick och sköt ner fasaner som dråsade ner från taket, där en gottflicka gick runt och snaskade godis och vägrade sälja, där bänkarna var preparerade med bandspelare med förolämpningar.

I sin första Knäppupp 1952 – Akta huvet – gjorde Ramel sen entré hängande i en stålvajer, glidande över publikmassan. Efter finalnumret ”Följ mig uti regnet” fick publiken följa med ensemblen – ut i regnet, som brandkåren arrangerade. Allt dessutom gjort med vänlighet. I ett manifest lovade Ramel att hålla sig borta från två saker: politisk satir och slipprighet.

Trots att åren har gått, känns många av Knäppuppnumren fortfarande relevanta, vilket inte kan sägas om t.ex. de aktuella Lorryrepriserna med bara tolv år på nacken. Stefan Sauks ”viktiga” påståenden i ”Tillfälligt avbrott” är fysiskt jobbiga att ta del av i fyraminuterspass, särskilt när han inte ens skämtar utan bara går runt och låter som när Max von Sydow i Det sjunde inseglet, med uppenbar gasmage, vill ha ”vetschkap”. Det blir lätt så när någon, utan att ens anstränga sig om en komisk vinkel, tror sig ”leverera sanningar” (läs: skriker så högt att det inte hörs) och ”öppna publikens ögon” (läs: sparkar in öppna dörrar).

För även om tiden givetvis har sprungit ifrån också stora delar av Povel Ramels produktion, kan man fortfarande smittas av glädjen, lättheten, det opretentiösa anslaget. Ta till exempel visan om Karl Nilsson, där Ramel entonigt berättar om det tristaste av människoöden och i tolv-tretton verser redogör för det omständliga staplandet av brädor, bara för att konstatera i förbifarten att ”sen for jag till Amerika ett tag och hem igen”, är fortfarande rolig genom alla åtta minuterna. Jag spelade den för min femtonåriga lillebror – som gillar Marilyn Manson och Slipknot – och han skrattade i målbrottsfalsett.

Eller ta monologen om ”Ester”. Martin Ljung står nedanför fönstret till vad som visar sig vara en gammal flamma han varken sett eller hört av sig till på många år. Klockan är mitt i natten och han kommer med sin nya stora familj och tycker gott att Ester inte bara kan hysa in dem utan också plocka fram nåt att äta: ”ta vad du har, kyckling eller nåt”. Successivt förstår vi att han inte på något vis meddelat sin ankomst i förväg, och när Ester till slut slår igen fönstret och Martin Ljung fäller den på sin tid berömda repliken ”bannade fläskfia”, har hon publikens fulla stöd.

På något vis är monologen i fråga den ultimata våldgästarhumorn, vad gäller surrealism möjligen toppad av Monty Pythons ohejdade intrång med getter och nerpissade fruntimmer i Eric Idles romantiska middag, men inte i sin exakthet. Den aningslösa självupptagna ta-för-givet-mentaliteten analyseras i sin prydno och vartenda tonfall känner man igen från killen i klassen som alltid skulle bomma cash och försökte betala tillbaka i tomburkar.

Eller ta nonsensvisan ”Lingonben”, den felande länken mellan Alice Tegnér och ”Lucy in the Sky with Diamonds”, där humorn befinner sig på samma abstrakta nivå som när the elephant man plötsligt jazzar in i ”The Young Ones” och sjunger Diana Ross-hits i rutig kostym. Ord staplas på
ord utan mening eller sammanhang, slussarna till Freuds undermedvetna står på vid gavel, Salvador Dalí tolkar Elsa Beskow och bröderna Marx kompar på luftfagott.

Utan att ens hört talas om meskalinkaktus sjunger Martin Ljung om Bluff och Spark och Tork och Kvark, som på något vis lyckas vara sex dvärgar, varav en är ful, en glad och en dum i huvet. Utan de för sammanhang så väsentliga konnektivbindningarna berättas sen om tomtefar som saknar eget hus i sin stora näsa, om slottet Drummeldrimp dit man inte får komma in om man inte behärskar struvbakningskonsten och om Per som är full av tomtar.

Martin Ljung framför den fortfarande på scen, och när han vid ett tillfälle kom av sig fortsatte publiken av tjugonåntings att sjunga åt honom. Visan skrevs 1957.

Även om Ramel många gånger sysslade med en referenshumor där själva referenserna blivit hopplöst inaktuella, står sig t.o.m. många av de numren. Ramel for fram som en furie genom den dammiga svenska underhållningen och gjorde vad ingen annan förstått att man kunde göra. Han slog ihop trist vuxenvals med det sista skriket från New Orleans, boogie woogie, och skapade rytmer som inte borde kunna finnas. Han gjorde blues på svenska innan Peps fått skäggväxt; i ”Gräsänkling blues” transkriberas sydstatseländet till svenska förhållanden och sången rör sig om den förödelse sångens jag själv förorsakat i lägenheten medan frun varit bortrest (problematiken är så knivskarp att Bergman, Ingmar alltså, ville filmatisera låten.

Han gav sig på schlagern, folkmusiken, studentsången, Bellman och idag nästan bortglömda figurer som Snoddas och Birger Sjöberg. Med ett osvikligt öra för språkets valörer silade han fram essensen ur Taubes alla hurtfriska sailorvalser, och destillatet – ”Balladen om Eugen Cork” – låter i ett landkrabbeöra kusligt exakt t.ex. ”Möte i monsunen”. Detta trots att alla sjötermer är ren gibbrish. När Taube själv hörde visan, lär han ha utbrustit ”Den där Ramel är allt en riktig räv!”:

Först segla vi med copra till Marseille

och därifrån med brådska till Bombay.

Vi seglade med byxor från Portland till Madrid

och sen till Babel Mandeb med migrän och tyfoid.

Vi seglade för fyra famnars hals.

Vår högsjöman slog knäck på slöbords vals.

När vakten hyvat tott, signalera han: twi blås!

Då kapade vi slusken och lät pajsaren gå i krås.

I en show delar av Hassangänget gjorde 96-97, kallad ”Stockholm”, gjorde imitatören Lasse Sundholm en hysteriskt rolig Lundell-pastisch. Istället för den sedvanliga lundellska detaljfascinationen vad gäller geografiska platser, spritsorter, författare och växter, sjöng Sundholm med samma övertygade allvar om smågodis: Tutti-Frutti, Nickel, Fruxo.

Greppet är exakt detsamma som Ramel använde. Humorn ligger i den perfektionistiska analysen av förlagan där varje nyans i originalet får en förvriden motsvarighet i pastischen.

Det ska erkännas att allt Ramel signerat inte är roligt och att allt är långtifrån bra. Mycket är flåshurtigt, mycket är segdraget och under de sista tjugo åren har han på ett motbjudande självgott vis mest ägnat sig åt att leka med sina egna låtar.

Trots detta förtjänar Ramel ett upprättande hos en yngre generation, inte minst hos de som headnoddar till Bo Kaspers orkester på landets alla cappucinohak. Bortsett från några basgångar som plankats från Curtis Mayfield, vilar hela Bo Kaspers låtkatalog på den fjäderlätta, sköngungande och lojt tillbakalutade feel-good-stämningen i Ramels ”Ta av dej skorna”. Deras ständige textleverantör Wille Craaford erkänner öppet sin skuld till Ramel – jag minns en intervju från Just D:s riktigt grungesunkiga och halvalkade period där alla tre medlemmarna plötsligt avbryter reportern för att sjunga med i Ramels och Monica Zetterlunds niominutersduett ”Håll musiken igång” – och tvekade antagligen aldrig att ta emot KaRamelodikt-stipendiet.

Och inte minst borde tonfallet i Ramels produktion vara ständigt aktuellt. Ramel kom fram i ett svenskt femtiotal, präglat av samförståndsanda och framtidstro. Det är ingen slump att en av hans revyer och låtar heter ”De sista entusiasterna”, det är också fullt logiskt att många låttitlar består av optimistiska imperativ som ”Ta av dej skorna”, ”Håll musiken igång”, ”Blås på det onda” och ”Knäppupp – relax – koppla av”.

Det sextiotal som krävde politiskt engagemang av varje kulturarbetare körde så sakteliga över Ramel, och varken i det flummiga sjuttiotalet, det lättvindliga åttiotalet eller det apolitiska nittiotalet fick han den revival som tiderna egentligen borgade för. Faktum är att alla tider är förtjänta av Povel Ramel.

När det autentiska vansinnet alltid framstår som ett djävulsverk – manifesterat i fundamentalistiska terrorister som bin Ladin och George W Bush – behöver vi som människor en varm, mild och omtänksam galenskap som hela tiden pekar på att det är värt att leva och att det finns all anledning att luta sig tillbaka.

Världen mår inte bättre av att jag lider, tvärtom lägger min självömkan bara sten på bördan. Det är djupt tragiskt att oskyldiga dödas, amerikaner såväl som palestinier, men inte hjälper mitt förfasande någon. Jag lägger på några heta vax från tiden då ”crazy” och ”dårpippi” var ledord i tiden, och går till jobbet med ett leende från örsnibb till örsnibb. Jag önskar att bin Ladin och Bush gjorde samma sak.

Och så Widerberg.

Av Kalle Lind

den 2011-09-12

i blogg

Till de mer underhållande inslagen i svensk filmhistoria hör Bo Widerbergs ständiga skyttegravskrig mot Den Magonde Prästsonen. Genom sina tre decennier i svenskt filmliv missade aldrig Widerberg ett tillfälle att berätta vilken fåfäng stropp kollegan ”Ingvar” var och hur inåtvända överklassiga och dammiga filmer han gjorde (mer i ämnet här).

I intervjuboken ”Harriet Andersson” berättar Harriet Andersson om hur hon och Bergman bodde tillsammans i Malmö, under perioden då Bergman var chef för Malmö stadsteater.

Harriet Andersson: När vi just var nyinflyttade i Malmö så ringde det på dörren en kväll. Jag gick och öppnade och där stod en liten smal blek sak utanför med glasögon som sa: ”Mittnamnebeouwiderbergojauskulletreffarestjissöurbarijman!”

Intervjuaren Jan Lumholdt: Ta om det, tack.

Harriet Andersson: Ja, just det! Det sa jag också. ”Va fan säger du?”, sa jag. ”Ja, mitt namn e Bieou Waiderbarrjj o jau oundrarr om ja kan feou taula me Ingmarr Barrjjgman!”, sa han på grov malmöitiska. ”Det tror jag inte”, sa jag. Jag stängde dörren och så fick han stå där och vänta. Jag gick in till Ingmar och sa att det är någon som heter Bo Widerberg som står därute och vill träffa dig. ”För fan, be honom dra åt helvete! Jag träffar ingen.” Så jag gick ut igen. Jag sa inte att han skulle dra åt helvete, bara ”Han vill inte träffa dig. Ajö med dig.” Så stängde jag dörren. Så vi fick aldrig veta vad han ville prata om. Och det agg mot Ingmar Bergman som Bo Widerberg sedan hade, hade kanske med den incidenten att göra?

I Mårten Blomkvists nyutkomna – och naturligtvis högst läsvärda – biografi över den gåpåige bipoläre humörsvängande Widerberg (”Höggradigt jävla excentrisk”, Norstedts) plockar han fram ännu fler tänkbara skäl till agg.

Som ung var Widerberg författare, en relativt uppburen sådan, åtminstone i Malmö, där han verkar ha intagit rollen som nån sorts arg ung man men med ett blödande hjärta för stadens alla luggslitna och kantstötta. Utrustad med ett gränslöst självförtroende – som på sekunden kunde slå över i ett lika gränslöst mörker – inledde han faktiskt ett samarbete om ett filmmanus med Bergman.

Det blev aldrig nåt. Bergman hade en jävla massa annat att göra. För Widerbergs del sköt det imploderade projektet hans egen filmkarriär flera år framåt. När Widerberg sedan gjorde sitt bulleribångiga inträde i svenskt filmliv – med en artikelserie i Expressen under rubriken ”Visionen i svensk film?” – så var Bergman från första sekunden hans främsta måltavla. ”Vår dalahäst mot världen” är en mäkta citerad fras, kanske mer betecknande för Widerbergs formuleringslusta än för Bergman.

Det kan alltså ha haft personliga orsaker. Till det tillkom Widerbergs tävlingsbehov: även han visste väl att han var den ständiga tvåan, svenskt filmlivs Cliff Barnes eller Göteborg. Enklare än att bli en större och mer respekterad regissör, var väl att ständigt underminera den störstes makt och pondus.

Men främst var det nog ändå en fråga om klass. Widerbergs förakt mot Bergmans ämnesvärld – Guds tystnad, Bergmans navel – var nog djupt känt. Hellre än att göra perfektionistiska ateljéfilmer där Max von Sydow såg plågad ut, borde man slita ut riktiga människor i riktiga miljöer och låta dem bete sig som folk i riktigt ljus. En film om de besuttna klassernas rätt till njutning var alltid en bättre film än en om borgarklassens diskreta grubblerier. Tyckte Widerberg.

Hursomhelst har de där ständiga attackerna stort underhållningsvärde. Den associative Widerberg kunde prata sig fram till ämnet Bergman med utgångspunkt i precis vad som helst. I ”Ormens väg på hälleberget” satte han en vårta på Stellan Skarsgård och berättade glatt för franska journalister:

Ja, lägg märke till vårtan. Det är en tribut till en svensk filmregissör som ni kanske känner till som var berömd för att han hade en vårta men som var så fåfäng att han tog bort den sen. Och den växer i filmen, det gjorde Ingvars också!

Inget verkar heller ha gjort honom så uppåt som när han undervisade en skolklass i Båstad i film och det visade sig att endast klassföreståndaren hade sett Det sjunde inseglet, mästerverket som spelats in i trakterna: ”Det gläder mig verkligen att ingen av er elever ser Bergmans filmer”.

Det är för övrigt rörande att ta del av Widerbergs svindlande pendlande karriär mellan Oscarnomineringar och decennier i frysfacket, mellan handskakningar med Walt Disney och Billy Wilder och rekryterandet av folk från gatan till huvudroller, mellan geniförklaringar och trötta huvudskakningar.

När Widerberg var som bäst – Kvarteret Korpen, Mannen på taket och Mannen från Mallorca – var han bäst. När han var som sämst var han fortfarande den enda i svenskt filmliv som vägrade ge upp idén om att film kunde vara inte bara på riktigt, utan ännu större än på riktigt. På riktigt upphöjt till två.

Det finns dock ingen anledning att sörja att det aldrig kommit nån ny Widerberg. Det kan nämligen inte komma nån ny. Det var liksom grejen med honom – ingen var som han.

Efterhandskonstruktioner om mina barns namn.

Av Kalle Lind

den 2011-09-08

i blogg

Jag har tre söner. Internt går de under namnet Knatte, Fnatte och Tjatte (själv går jag följaktligen som farbror Kalle). I passet heter de Leonard Cornelis, Samuel Beppe och Julius Fritiof. Andranamnen brukar folk sällan fråga så mycket om eftersom de nånstans förklarar sig själva; möjligen undrar man om Fritiof är efter sjömannen eller Piraten (svar: båda). Förstanamnen gör dock folk gärna undrande.

Här kommer så sanningen – även om barnens mor inte helt skriver under på den:

Leonard var också Chico Marx dopnamn (eller omskärelsenamn eller hur det nu fungerar).

Julius var Groucho Marx dopnamn.

Samuel var vad som, åtminstone från början, stod i Billy Wilders pass.

Ovanpå det hette även Lenny Bruce Leonard. Det ska erkännas att detta slog mig först i efterhand, men det känns naturligtvis logiskt att namnge sina söner efter några av nittonhundratalets största komiska genier.

Men, undrar så den anale knappologen – om man nu kan tänka sig att några sådana hittar den här bloggen – hade det inte varit ännu mer perfekt om alla tre sönerna hade namn efter alla de tre berömda bröderna Marx?

Det hade det naturligtvis. Problemet är att Harpo var döpt till Adolph. Efter 1945 ett väldigt ovanligt namn – inte minst i den folkgrupp bröderna Marx tillhörde.

Harpo bytte visserligen till Arthur, men fortfarande föredrar jag Billy Wilders geniala repliker framför Harpos stumheter.

Och så har ju då, på gott och ont, barnens mor ett ord med i laget.

Pionprostitution.

Av Kalle Lind

den 2011-09-01

i blogg

Min vän, typ, Kringlan Svensson kom häromdagen in på min del av vårt gemensamma kontor för att göra mig uppmärksam på ett par versrader av Tage Danielsson. Han – Kringlan alltså – hade suttit och sett Minnenas television (jag är inte den ende i min bekantskapskrets som tar ut min ålderdom i förskott) där Danielsson gästade Lasse Holmqvist i myssoffprogrammet Efter min näbb (1974). Där läste Danielsson sin dikt ”Flower power” ur Samlade dikter 1967-1967, ni vet, den där långa ringlande dikten där alla radslut rimmar på blommor:

I blommor finns en vänlig blomsterpraktmakt,

en skaftkraft

som ger nytt rosenknopphopp

åt gullvivelive.

Flower power.

Enligt Kringlan innehöll dikten en vers om en hora. Jag vägrade tro det. Det var för all del femton-tjugo år sen jag läste dikten sist, men jag inbillade mig att ordet ”hora” skulle ha etsat sig fast i ett minne som sparar på oväsentligheter och stöter bort till exempel barnens personnummer. Vi googlade och hittade dikten – utan hora. Jag tittade nöjt på Kringlan och skrockade självgott. Sen googlade vi igen och hittade hela dikten. Mitt skrock blev nu snarare fascinerat. Och något mindre självgott.

O ljuva olivliv!

Man tar sig en sipptripp

till blomRom,

livnär sig på rosmos

och nejlikadricka.

I färsk legymkostym

kan man på klassisk mark mimosastrosa

till kaprifoliumCapitolium

och kanske akvilejagreja

en bolmörtflört

med någon florahora

som för en blygsam blomstersängpeng

inbjuder en till timotejtjohej.

Sen bör man artigt caribaccatacka.

Jag blev förvånad. Dels för att jag alltså hade förträngt en del av Tage Danielssons produktion, dels för den sorglösa beskrivningen av en slidtransaktion. Det gav mig ytterligare ett bevis i den ständigt pågående processen mot fyrtiotalistuppfattningen om Tage Danielsson som en snäll farbror som aldrig plockade chockpoänger och levde efter den politiska korrekthetens lag.

På något sätt fick jag alltså rätt fast jag hade inåt helvete fel.

En bra dag på kontoret med andra ord.

Med vilken rätt?

Av Kalle Lind

den 2011-08-28

i blogg

Några veckor efter att det sista Sommarprogrammet klingat ut är det väl också dags för mig att kommentera årets Sommarpratare. Jag har hört sammanlagt ett (Juholt) och ett halvt (GW) program och blev glad över att Juholt pratade om sin morfars sex meter höga nakenstaty i Påskallavik och att GW inledde med ”De sista ljuva åren”. I övrigt har jag nöjt mig med att läsa efterhandsreaktionerna.

Som serie har Sommar en tendens att snarare bekräfta än överraska. Att Fredrik Gertten gillar Skåne kunde man ana med tanke på att han gjort cirka tjugofem dokumentärer om Malmö och att Ulf Brunnberg är en reaktionär ärkeknöl konstaterade vi redan när han gick med i Lidingöpartiet.

Den stora överraskningen är väl egentligen att både Pia Sundhage och Ann Petrén lär ha spelat Fria Proteaterns ”Med vilken rätt”. En låt från 1977 som skildrar en städerskas känslor när hon lämnar konsulinnans hem efter uträttat förvärv:

Ja adjö då, konsulinnan, jag kommer imorron tolv

Jag hann inte riktigt med hallen – jaså, spelar det ingen roll?

Jaså, kan jag ta det imorron? Ja, det var ju väldigt bra

Jo, pengarna fick jag av konsuln – tack ska konsulinnan ha

Med vilken rätt ska jag göra ett jobb som du och din karl kunde göra själv?

Med vilken rätt tar ni pengar som andra har jobbat ihop och betalar mig?

Jag kommer med morrontåget till grönska och fågelsång

sen jag lämnat ungarna mina bland asfalt och stum betong

Och du kallar mig jämt för ”lilla fru Blom” när du har nåt skit på gång!

De säger att människor är lika värda – men vem är det då som bestämt

att jag städar åt kvinnor utan jobb som inte fyllt fyrtiofem?

Och min egen mamma måste vi skicka till ålderdomshem

Det är naturligtvis en helt inaktuell visa utan någon som helst relevans idag. Idag finns inga städerskor som kallas ”lilla fru Blom”. De kallas ”lilla Banu” i den mån de alls blir tilltalade. Massinvandringen har gjort att det idag är nästan omöjligt att kommunicera ordentligt med sin städerska. Och ”ålderdomshem” har gudskelov försvunnit ur språkbruket. Konsuler och konsulinnor finns troligen kvar, lika oumbärliga nu som då.

Alla är vi överraskade över att fotbollsproggare och kulturmarxister fortfarande kan tycka att detta har nån som helst relevans i ett modernt och perfekt samhälle. Allra mest överraskade är troligen Carsten Palmaer, Margareta Garpe, Gunnar Idering och Anders Forsslund – textförfattare och kompositörer – som i år kommer att få sina första Stimutbetalningar sen Berlinmuren föll.

Nu bor ni i era villor – ska ni bo där länge till?

För ni bor där på vår bekostnad och bara så länge vi vill

Det är bäst ni låser grinden väl och minerar er utegrill

Den var fin, konsulinnans klänning, ja den har ju vi betalt

med att slita oss grå och krokiga så tänk om vi tog den tillbaks?

Äh, behåll din trasa, kärring! Det är inte den vi vill ha!

Nåt mindre aktuellt och relevant är svårt att tänka sig 2011. Texten indikerar ju en småfolkets organisering. Det är naturligtvis omöjligt för dagens städerskor att organisera sig eftersom de alla pratar olika språk.

Avdelningen Fäder som inte läst sin Dr Spock.

Av Kalle Lind

den 2011-08-25

i blogg

David Björling bildade i nittonhundratalets begynnelse en liten kvartett, bestående av sig själv och sina tre äldsta, ännu icke myndiga söner. Dessa drillade han så som bara pappor i nöjesvärlden kan drilla. ”Slåss pojkar, annars måste jag klå er själv!” brukade han säga, med en sorts galghumor som han nog själv uppskattade mer än sönerna.

Associationen går osökt till en viss Joe Jackson som piskade sina söner att a) sätta perfekta stämmor och b) dö som olyckliga pedofiler på ett hemmasnickrat nöjesfält.

Pappa Björlings söner hette Gösta, Jussi och Olle (lille Kalle var – även med Björlings generösa mått – för liten för att hänga med på turné). För Jussi gick det bra. När han inte var full så var han världens största tenor – säger de så vet. Jag har försökt förstå opera, men skräms lite grann av trikåerna och armborsten och de där vikingahjälmarna med påklistrade flätor.

För Gösta gick det också rätt bra. Han blev väl inte världens främste tenor, men hans timbre fick i alla fall smeka hörselgångarna på Kungliga Teaterns publik. Olle fick som vuxen nöja sig med att sjunga i kyrkor. Det är naturligtvis inte fy skam, men vetskapen om att ens bröder i samma ögonblick sjunger på La Scala och Met och den fina operan i Stockholm fick det kanske att stocka sig i halsen emellanåt.

Olle fick inte sjunga på Kungliga Teatern. Han var nämligen puckelrygg. Uppenbarligen hade Kungliga Teatern en regel mot puckelryggar.

Som liten drabbades Olle av engelska sjukan, en sjukdom som sätter sig på skelettet och orsakar deformationer. Bara några decennier tidigare hade engelska sjukan varit obotlig – nu hade läkarna kommit på att det hade med vitaminbrist att göra och kunde dessutom mota Olles sjuka i grind genom att lägga honom några veckor i gipsvagga. Fick Olle räta ut sin sjuka kropp så kunde han räddas. Tvingades Olle att följa med på turnéer i sjömanskostym så skulle han invalidiseras för livet.

”Det kan jag tyvärr inte ta någon hänsyn till”, sa pappa Björling och fullföljde turnén.

På sin dödsbädd erkände David Björling för sina söner att han varit alkoholist i hela sitt vuxna liv. Poletten trillade antagligen ner för pojkarna – ”jaha, det var därför han alltid luktade sprit och ibland snubblade omkull på scenen!” – och han fick dem allihop att lova att aldrig aldrig aldrig aldrig bli suputer.

Om Jussi höll löftet? Aldrig.