Kategori: blogg Sida 69 av 99

Högerhittar del 5: Frisk luft i riksdan.

den 2009-03-12

Det här är titelspåret från den EP som Tomas Hagenfors gav ut 1991, för att hjälpa in kristdemokraterna i riksdan. Döm om folkets förvåning när han faktiskt lyckades. Alf Svensson – jämte den misslyckade ballongfararen Andrée och äckligt godis Grännas stolthet – och hans skenheliga kor klättrade över fyraprocentspärren och har sen dess suttit som limmade i plenisalen.

Vi ska kanske inte ge Hagenfors alltför mycket av äran. Jag har ingen aning om hur mycket den här fyrspårs-cd:n faktiskt spelades ens på interna partimöten. Men jag gissar att den osäkra väljare som gick och valde mellan KDS och Kalle Anka-partiet kunde fångas av den lockande lyriken:

Vindarna har blåst åt så många håll
genom åren som har flytt
Många epoker har avlöst varann
och nu skymtar vi åter nåt nytt

Tiden är nu mogen för KDS
Ett parti som ligger rätt
En friskare vind i riksdagen
91

Vi behöver frisk luft i riksdan
Vi behöver nya perspektiv
Släpp in frisk luft i riksdan
Ett fräscht alternativ

Frisk luft i riksdan
Låt debatterna få liv
Frisk luft i riksdan
Ny politisk giv

Vågorna går höga i kammaren
i debattens polemik
Vänster mot höger och klass mot klass
Vi är trötta på all retorik

Tänk om våra folkvalda riksdagsmän
kunde samarbeta mer
Om en saklig debatt
med mjukare ton vi ber

(Alf Svensson i samplat talparti:Herr talman! Borde inte en allmänpolitisk debatt i vårt land, där den materiella välfärden är minst sagt omfattande, handla om just de livskvaliteter som inte så lätt mäts i kronor och ören. Det hjälper ju inte en människa om hon vinner hela världen men förlorar sej själv!)

Riksdagen behöver ett nytt parti
Med en annan politik
där omsorg om människan och hela vår värld
får sin grund i kristen etik

15 september är det dags
för ett stort fyrverkeri
nu har vi vår chans –
ge riksdan ett nytt parti!

Lägg till detta ett fräscht synthbaserat mogenrockkomp och en sångare som låter som om han tänker på om han ska ha fiskpinnar eller kåldolmar till kvällsvard, och ni har ännu ett exempel på att kulturen inte är nån högprioriterad fråga inom högern.

Det är manierat!

Av Kalle Lind

den 2009-03-11

i blogg

För trogna bloggläsare är det ett kärt återseende: Ulf & Kicke! Sveriges bästa festtraktörer! Svensk kokkonsts svar på Siegfried und Roy! En gammal teaterälskare och hans ännu äldre teaterälskarpartner! Under nittiotalet ett stående inslag i Aftonbladets söndagsbilaga, där de varje vecka for hem till random skådespelare, direktör eller glaskonstnär och trakterade fest så det stod härliga till.

Dessa ”reportage” gav avkastning i inte mindre än tre kokböcker. En av dem heter Det är serverat. Den består av foton på kändisar och ”kändisar” (nån som har koll på Lawrence Jasse?) samt samma kändisars bästa festrecept.

Allt – ALLT – är tillgjort, konstlat, onaturligt och uppstyltat. Allt – ALLT – i Ulfs & Kickes tillvaro ska ha guldkant och det där lilla extra och en doft av kärlek. En anknerskiten holme i utkanten av en sönderkalkad insjö är ett ”sommarparadis”, blandar man lite fulsprit i köttbullssmeten så gör man det ”vällustigt”.

Jag bläddrar med gapande mun. Jag har ingen relation till någonting i den här boken. Den hade lika gärna kunnat vara utgiven på 800-talet och vara skriven på sanskrit.

Aha! Han tokar sig! Hon tycker han är tokig! Så kul de har det! Allt som krävs för lite vardagsglädje är egentligen en serveringskupa, nån sorts direktör, hans fru och en fotograf med lite galna (rent kliniskt) idéer. Karln heter Bo Sillén och påstås vara riksbekant.

Bildtext: ”En optisk villa får ägget att sväva i luften. Göran Wärff demonstrerar sin sköna kristallskål”.

Alternativ bildtext: ”En optisk villa får inte alls ägget att sväva i luften utan låter det ligga i en helt vanlig skål. Göran Wärff demonstrerar sitt inåtvända leende”.

En klassisk snapshot. Innan de skildes stod Emilio ofta i mitten av köket med kokboken i ögonhöjd. Dock motsägs bilden av Emilios eget uttalande: ”Jag lagar aldrig efter recept. Jag experimenterar mig fram och våra vänner säger att jag kryddar bra”.

Här är egentligen det mest anmärkningsvärda att gamle Televerket-direktören Tony Hagström har gift sej med sin tvillingsyster utan att myndigheterna gripit in.

Du som trodde Robert Wells var en smula töntig – du hade fel! Han är supertöntig! Han har en herrklubb som regelbundet träffas, klär sej i smoking, dricker champagne, åker limousine och kallar sig Godingarna! ”Och som vanligt är det förbud mot tjejer. Fast man kan ju prata om dem i alla fall …”

Som sagt var: tönt.

Man kan ju givetvis inte göra en hel bok om kändisar som poserar som lallande byfånar utan att ta in Berghagen med fru. Se så roligt de har det. Eva tröttnar aldrig på hur Lasse tramsar sig. Titta! Han har en gitarr som han låtsas spela på! Vilken knasboll!

I utkanten av Eslöv, i ett i princip rivet hus, bodde den s.k. Mopedfamiljen. Den bestod av mor – som var tjock – och far – som var lika tjock som sin frus överarm – och sönerna Ingvar, Ingmar, Mats, Leif, Jimmy, Manolito och Lars. Jag har alltid undrat vart de tog vägen sen. Nu ser jag att de var kusiner med konstnärsfamiljen Beck-Fries.

Mannen i slokhatt och puffbyxor är Jarl Kulle. Den lilla flickan i klänning är traumatiserad för livet.

Ja, så där kan man hålla på och bläddra fram och tillbaka och låta sig fascineras av en värld av människor med alldeles för mycket pengar och alldeles för stort uppmärksamhetsbehov. Och då har vi inte ens nämnt Bertil Valliens utläggning om hur sensuellt det är med rabarber.

Jag fick ett mejl.

Av Kalle Lind

den 2009-03-10

i blogg

Det händer att bloggläsare hör av sej till mig mejlledes istället för via kommentarfältet. När folk gör sånt till Malena eller Fråga Olle-Olle är det för att de vill ha privata råd och personligt stöd. Kutymen bör väl vara att inte offentliggöra såna mejl.

Eftersom de som skriver till mej mest vill tipsa om aparta gubbar känner jag mej inte så fruktansvärt oetisk när jag nu ändå låter er ta del av ett pytteutsnitt av min inbox. Jag vill att ni ska dela den surrealistiska känslan jag fick när jag först såg avsändaren, sen såg rubriken ”uppmärksammas den som bör”, sen läste själva mejlet.

Jag hoppas avsändaren – om det nu är den Ahrne som faktiskt skrivit – ursäktar, men det finns inget ont i det här. Jag blev bara så jävla paff.

Jag anser att du bör uppmärksamma illusionisten Rolfinos tragiska bortgång.
Mannen med röntgenblicken, experimentatorn, experimentalpsykologen…

Sammanfattat.

Rolfino förtjänar sannerligen en annan uppmärksamhet än denna anser jag Bestämt.

Med Vänliga Hälsningar
Marianne Ahrne

Butts and ifs.

Av Kalle Lind

den 2009-03-09

i blogg

Billy Butt är idag en knäckt och stukad man av klassiskt rättshaveristiskt snitt. En gång i tiden var han en galen skivbolagsdirektör, Bert Karlssons främste konkurrent och mannen som hittade Lisa Nilsson. Samt gav ut Loa Falkman, Tommy Körberg och Janne Malmsjö. Och skrev ”Vår julskinka har rymt”.

Liksom för Bert var Billys främsta arbetsredskap telefonen. Bägge lär de ha ringt dagligen till alla nöjesjournalister de kände och kände till, vilket kan ge en hint om varför de inte alltid hade tid över till sina produktioner.

Ändå blev Butt sur när tidningarna faktiskt skrev om honom. Detta eftersom tidningarna inte bara skrev att han var en gudabenådad kompositör som ledde ett klanderfritt skivbolag, utan också antydde i stora rubriker att han var en lurendrejare (och, ytterligare några år senare, ”nöjesprofil” med taskig klang).

Det var nåt med en guldskiva som Butt påstod att Lisa Nilsson eller möjligen Tommy Körberg fått, men där det vid närmre koll visade sej att Butt hade köpt de flesta plattorna själv (vilket inte riktigt räknas). Enligt Butt själv var det inte fråga om några skivor utan ”T-skjortor” (se kommentarerna) och alltihop var således ett fabricerat scoop.

”Avslöjaren” av denna ”skandal” var dåvarande Arbetets dåvarande nöjeschef, Tony Kaplan (inom parentes den enskilda människa jag retat mej mest på i livet, vilket beror på att 1) vi hade Arbetet i mitt barndomshem, 2) Tony Kaplan är den mest reaktionäre nöjesmurvel som krupit fram under en våt sten i skogen, och 3) jag trots allt haft ett ganska tryggt liv).

Butt hanterade irritationen över detta avslöjande så som vi alla skulle ha gjort: han gav ut en discosingel där han listade vilka nöjesmurvlar han gillade och inte.

När jag först kom till Sveriges land
då var jag galen
Kunde inte låta bli
biltelefonen

Jag ringde Magnus Jansson
och sen till Stefan Sjöström
Jag hade världens bästa grej

Ninni Jonsson hon är så snäll
Men ej Måns Ivarsson (den jäkeln)
Min bästa vän är ju Lars Anrell
Men även han kan
som Tony Kaplan driva
Med mej och min guldskiva
Men nu så gör jag en helt själv

De skriver bara skit
De tror att jag är silly
De kallar mej för parasit
Men jag är bara Billy

De skriver bara skit
De tror att jag är rutten
Men jag är ingen parasit
För jag är bara Butten

(Tal:) Jag är ingen parasit, jag är en snäll figur

Singeln kom dessvärre aldrig ut på marknaden, utan skickades till våra tabloider och den hedervärda kåren nöjesskribenter. Ett ex hamnade på Sveriges Radio. Så har jag fått låten i min ägo.

Ni behöver inte avundas mig.

Högerhittar del 4: Fonderna är skit.

Av Kalle Lind

den 2009-03-06

i blogg

1983 var Löntagarfondernas år. Det var då finansminister Feldt – alltså den högst ansvarige för hela löntagarfondsinförandet – skrev på en fullt synlig papperslapp vid sin riksdagsplats:

Löntagarfonder är ett jävla skit
men nu har vi baxat dem ända hit

Jag har aldrig riktigt förstått vad löntagarfonderna gick ut på. Dyra bilar i början av åttitalet hade bumperstickern ”Löntagarfonder är socialism”, vilket tydligen var argument nog eftersom påståendet följdes av ett moderat-M. Jag gissar att Rudolf Meidner och de andra sossegubbarna som utvecklade systemet inte riktigt sa emot. Jag menar, det var väl själva poängen att det skulle vara.

Tydligen var folk när det begav sej hett engagerade i löntagarfondernas vara och icke-vara – åtminstone om man definierar ”folk” som kverulantiska skivbolagsdirektörer och gamla schlagerrävar.

Billy Butt skrev melodin och Pontus Platin sjöng in den: ”Fonderna är skit”. Det blev en singel som jag tyvärr aldrig har sett omslaget på. B-sidan heter ”Löntagarfonder hustle” och är en instrumental. Jag gissar att den pumpades på maxvolym när SAF var ute och 4:e oktober-demonstrerade.

Texten skrevs av en Lars Nordlander, mest känd för Monica Z:s ”Krama mig och dansa” (sjätte plats i schlager-SM 1972).

Melodin är catchy, kompet syntbaserat och budskapet tydligt:

I fonders dunkel
Skimrar en diktares ton
En vän av versen
Fixar oss rim och reson

Ord som bedömer
Vårt nationella problem
Och det man gömmer
Där bakom fondernas sken

Nu börjar man förstå
Vad de har hittat på
Vad de baxat hit
En liten rikspoet
Har röjt sin hemlighet
Fonderna är skit

Så har en sann profet
Fått spegla vad han vet
På sin lilla pappersbit

På det hela taget en discostänkare som bevisar att satir inte måste vara vänster. Eller rolig.

Hej Hasse hej.

Av Kalle Lind

den 2009-03-05

i blogg

En av min barndoms många idoler var Hasse ”Kvinnaböske” Andersson. Av någon anledning fick jag för mej att han sjöng för mej, Kalle Lind, sju bast och närsynt, när han sjöng om gubbar som gillade sina hundar och gamla skomakare och att det var bättre förr.

Han har givetvis inte följt mej genom livet på samma sätt som andra barndomsfavoriter – Hasseåtage, Povel, Cornelis – men ibland har jag känt ett behov av att uppdatera mej på vad Kvinnaböske pysslat med sen sist. Jag har sett honom sjunga om jeans och nya boots på Jakt- och skyttemässan på Bosjökloster, jag har snott en singel på Sveriges Radio där han sjunger för världens barn. Allt har varit sej ganska likt sen 1982.

Grejen med Hasse Kvinnaböske och den genre han företräder – skåntryn – är att ingen detalj i livet är för liten att göra en visa om. Han har gjort låtar om hur hans dotter hämtar hans snus (”Jennys sång”) och om hur hans fru brer en knäckemacka när de är ute och fiskar (”Fiskefänge”). Han har också gjort påfallande många låtar om byfånar, misshandlade kvinnor, horor och frikyrkopredikanter. Alltid väldigt inkännande och empatiskt. Och späckat med nödrim.

Jag tror att bakom applikationsvästen klappar ett stort hjärta, även om kobojsarhatten inte döljer världens bästa omdöme.

En av de knasigaste låtarna i en ganska skiftande visskatt är ”Hej Hasse hej”. Den går i stompig boogie-woogie-takt med fullt ställ och tjejkörer. Den har allsångsrefräng, Robert Wells på maniskt elfenbenskliande och en kille som kallas Blöffe på sköna rockriff. Den handlar om hur Hasse Kvinnaböske fick en hjärtinfarkt vid 36 års ålder och nästan nästan dog.

Föreställ er alltså hur Wells hamrar på tangenterna medan bandet gubbrockar så bredbent och tunggungigt det går. Ovanpå det sjunger Hasse med patenterad glädje:

Jag är på väg till en spelning, vägen ligger öde och tom
Medan bilen rullar fram ligger skogen runt omkring tyst och stum
Plötsligt hugger det i bröstet, mina fingrar börjar domna bort
Jag blir genomblöt av svett fast i munnen känns det torrt

Hej Hasse hej, kom och sjung med oss en änglasång!
Kämpa inte emot, låt det hända det som är på gång!
Dina ögon ska nu slutas av ditt livs John Blund
och snart vet du svaret på frågan om din Änglahund

Historien är självupplevd, det intygar Hasse själv på konvolutet:

Min kollaps fanns utförligt beskriven i pressen och det fick till följd att så fort jag gick utanför grindarna hemma så kom frågorna: ”Hur e’ de med hjärtat? Lever du? Fick du ligga i hjärt-lungmaskin?” För att en gång för alla få slut på alla frågor och spekulationer beslöt jag att skriva en sång om mitt möte med änglarna.

Han kunde lagt till ”en trallvänlig upptempo-sång med handklapp och tjo och tjim”.

Det är en av de tio konstigaste låtar Hasse Kvinnaböske gjort och en av de tolv konstigaste låtar som finns.

Älgkebab!

Av Kalle Lind

den 2009-03-04

i blogg

Det här är bilder från en broschyr. Broschyren har plockats på Malmöfestivalen, där de festliga kobojsarna på bilderna brukar stå och kränga älgkebab – av allt att döma en typisk westernrätt – till massorna.

På första sidan får vi veta att gänget kan bjuda på både äventyr och läger, samt att det är alldeles oproportionerligt roligt att peka på en måltavla med en pinne.

Senare får vi veta – av en man med taget namn – att det är hit man ska ta sej om man vill sätta guldkant på tillvaron.

Vi får också lära oss kopplingen mellan begreppet ”underhållning” och fem byfånar i maskeradkläder (jfr After Shave och Anders Eriksson).

Vissa bilder är främst förbryllande. Vad händer egentligen med Sydsvenskan-huset i glappet mellan ”före” och ”efter”? River kobojsarna det? Och hur snabbt hinner de egentligen plantera skog?

Andra bilder talar för sej själv. Åtminstone i kombination med bildtexterna:

Sammanfattningsvis: vi får veta en hel del vi inte visste att man kunde veta i den där broschyren.

Vad vi däremot inte får lära oss, om vi inte plockar fram farfars gamla lupp och zoomar in det finstilta längst ner, är att ”KCS Vildmarkscenter drivs av församlingen Kristet Center Syd, en samfundsoberoende församling som är verksam i region syd”.

Kristet Center Syd startade 1989 genom en sammanslagning av två församlingar med lika knäppa namn: Sions församling och Glädjehuset. Välsignat av den store Ulf Ekman, som kom och hälsade på och passade på att profetera lite. Församlingen tog över den gamla dansrotundan Vägasked utanför Höör och valde att bygga bönelokaler i lite fräsig High Caparall-stil.

Idag har KCS Vildmarkscenter bytt namn till Lone Star, vilket ger ännu färre kopplingar till psykotisk högerkristenhet. Stället drivs förstås fortfarande av samma församling – som bytt namn till Kingdom Centre Church – men det får man leta länge på hemsidan för att hitta uppgifter om. Däremot får man veta att både Simrishamns kommun och Lasse Stefanz haft trevligt på kobojsarfesterna.

På Kingdom Centres hemsida får vi dock veta att sheriffen här ovan också kallar sej ”pastor Chris”. Samt att församlingens uttalade syfte är att utvidga Guds konungarike på jorden.

Och på hemsidan Liv i frihet får vi veta, genom ett par avhoppade församlingsmedlemmar, att pastorn – som jag gissar är pastor Chris – bl.a. arbetat med så fräscha grepp som ”demonisering” och ”tagande av andlig hustru”.

Och plötsigt smakar inte älgkebaben lika spännande.

Han lever!

Av Kalle Lind

den 2009-02-27

i blogg

Z – han lever (1969) är en av de bästa politiska filmer jag sett. Troligen för att den a) väljer komedin som form och b) anonymiserar alla autentiska förebilder. Vi vet att regissören Costa-Gavras och kompositören Theodorakis var greker, och vi anar general Papadopoulos militärjunta mellan raderna, liksom Francos Spanien, Hitlers Tyskland och Orwells 1984. Dessutom annonserar inledningstexten att ”varje likhet med verkliga händelser eller personer, levande eller döda, är ingen slump. Den är avsiktlig.”

Filmen utspelar sej dock i ett icke namngivet land där folk pratar franska. Hittepå-namnen på människor och partier gör filmen till ett tidlöst dokument om förtryckets taktik och mekanismer.

”Z” är historien om hur polis och militär i en skendemokrati hetsar pöbeln att döda oppositionsledaren. Det är svettig paranoia och komplicerad konspirationsteori. Det är framprovocerat våld, arrangerade självmord och ett samhälle där den fysiskt starke formulerar sanningen. Trust no one. Diktatur är demokrati.

Det är en film som upprör. Och inte fan blir jag mindre upprörd för att Costa-Gavras använder farsen som form. Tvärtom. Att man inte ska skoja om det fruktansvärda är som bekant nåt de präktiga hävdar för att själva framstå som mer engagerade. Hellre lägga huvet på sned och säja ”usch så hemskt” och se till att alla ser ens krokodiltårar.

Filmens komiska höjdpunkt – om man nu går med på att tragik är komiskt – kommer i eftertexterna. Skämtet – som kanske hade varit ännu roligare om det inte var på allvar – har Costa-Gavras snott rakt av från Papadopoulos. Punkt för punkt listas allt som grekjuntan tyckte var viktigt att förbjuda:

* långt hår
* kort-kort
* Sofokles
* Tolstoj
* Mark Twain
* Euripides
* att krossa glas på ryskt vis
* strejk
* Aischylos
* Aristofanes
* Nationalencyklopedin
* Eugéne Ionesco
* Jean-Paul Sartre
* The Beatles
* Edward Albee
* Harold Pinter
* tryckfrihet
* sociologi
* Samuel Beckett
* ”den homosexuelle” Sokrates
* Fjodor Dostojevskij
* Maksim Gorkij
* Vem är vem?
* modern musik
* populär musik
* modern matematik
* bokstaven Z – som betyder ”han lever”

Så skar den fascistiska juntan bort inte bara den västerländska civilisationen, utan också den egna stolta kulturhistorien. Filosofin, dramatiken, epiken, lyriken och demokratin raderades bort ur skolböckerna och beslagtogs från biblioteken. Så var det är 0 på nytt och människan hade aldrig lärt sig att tänka.

Ikväll går vi alla ut på och krossar glas på ryskt vis, läser högt ur Vem är vem? och trallar ”Ob-la-di ob-la-da” för att manifestera vår rätt att tänka på vad vi vill och skratta åt det läskiga.

På bilden: en glad fascist.

Tysksnusk.

Av Kalle Lind

den 2009-02-26

i blogg

Vi flyttade till nytt hem för två månader sen, så med andra ord stod jag idag och tömde några flyttlådor. Glad som en speleman blev jag när jag hittade följande cd-omslag:

Min tyska är rostig, för att inte säja igenrostad, men jag kan tillräckligt för att förstå att detta är det musikaliska mötet mellan Ole Söltoft och Johnny Bode på ett bayerskt operationsbord. Frejdig umpa-umpaporr när den är som mest frigjort orakad.

Må så vara att ”In einer Gletcherspalte” (”I en glaciärspricka”) eller ”Ich bin ein Imker und suche Beinen” (”Jag är en biodlare och söker bina”) inte så låter så väldigt vågat, men ställda bredvid titlar som ”Wenn der Busen meiner Frau” (”När brösten på min fru”), ”Die Stripperin (”Strippan från Hinternsee/ baksjön”) och ”Leck mich am Arsch, Marie” (som jag knappt törs översätta) sätter de onekligen igång associationerna.

Jag har aldrig hört låtarna eftersom jag aldrig ägt själva cd:n. Omslaget stal jag nämligen – och här kommer den roligaste poängen i det här inlägget – på IKEA. Den stod liksom bara och väntade i nån Billy-hylla i ett exempelhem.

Ni förstår det roliga va? Den folkhemska möbelkrängaren skyltar med germanska slipprigheter!

Vilket är märkligt, eftersom jag förutsätter att Kamprad kan sin tyska.

Proggiga barnplattor del 5: Rockormen.

Av Kalle Lind

den 2009-02-23

i blogg

Nationalteatern var ett brokigt gäng. I en herrans massa år gjorde de pjäser för barn, ungdomar och fyrtitalister i varenda buske runt hela Götet. Pjäserna hette gärna Tjyveriaktiebolaget eller Lev hårt-dö ung – men också Sune, får jag knäppa din blazer?

Plötsligt bröt sej orkestern ut ur teatern, bildade Nationalteaterns rockorkester och började göra plattor under namnet Nationalteatern. Samtidigt fortsatte Nationalteatern att göra hyllade barnpjäser, lansera figuren Kurt Olsson och spela revy.

Någon medlem blev chef för Stockholms stadsteater och sedermera kulturattaché i Washington. Någon blev påkörd av en spårvagn. Någon blev Gudrun med triangeln och någon blev huskompositör åt Stefan Jarl.

Alla vittnar de om gruppens inre motsättningar, där någon medlem tyckte ”detta lär kommunismen” var en bra mening i en barnpjäs och någon annan tyckte det var en vanvettig mening i vilket sammanhang som helst.

Från denna bångstyriga och brokiga skara kom det ibland plattor som får sägas vara klassiker: Livet är en fest och Barn av vår tid är pjäslåtar som blev odödliga poplåtar (medan originallåtarna på Rövarkungens ö låter som bleka pjäslåtar), Kåldolmar & kalsipper ett anthem för en generation Mah Jong-ungar. 1977 var gruppen pådrivande i det stora Tältprojektet, proggens största manifestation och samtidigt dess grande finale.

Nationalteaterns kanske största egna satsning, rockmusikalen Rockormen om ungdomsarbetslöshet, är samtidigt deras mest obskyra platta. Den samlar låtarna från den extremt ambitiösa turnépjäs, innefattande långtradare och fyra ton utrustning, som gruppen gav sej ut till ishallar med under 1978.

Det är en historia som blandar spex och socialrealism; mordet på arbetslösa Veronika från Åmål utreds av kommissarie Sabeltand, schlagerparodin ”Japp Coco (Kleta och spill”) följs av låten ”Vill ta ställning” och rader som:

Och hororna i vargskinnsgrått
med drömmar om att leva flott
ett isslott byggt av tårar

En resa genom ljungeldsljus
fördrivna människor, tomma hus
En mardröm som för dårar

Och mitt i alltihop sjunger Borkas fru Undis, ICA-Stig och Regina Lunds mamma en låt som heter ”Rädda jobben” och handlar om ett pappersbruk och fackföreningens svek.

Att skivan inte blivit samma klassiker som Nationalteaterns övriga kan bero på att låtarna är rätt grå. Den är annars ganska representativ för Nationalteaterns och proggens inneboende spänning mellan testuggare och anarkister, blyertsgrå socialrealism och flummig crazyness, fackföreningar och drömmen om att dra från allt på en motorcykel.

Samma kollektiv som leker fram en story om ett maskerat gäng som heter Päls Angels och drömmer om att öppna en pälsaffär i Spanien, väljer också att avsluta sin långa pedagogiska konvoluttext:

Men hela världen är som en scen. Och vi kan ändra på den! Frågan är bara vem som är regissör: kapitalet eller det arbetande folket?

Ett kollektiv som är ganska lätt att avfärda. Men nästan ännu lättare att låta sej tjusas av.

Övre raden: nån sorts synthare, Ulf Dageby på metadonkur, Yusuf Islam och han som bildade ståuppföretaget SUCK.
Nedre raden: en glad skit.