kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Kategori: blogg Sida 77 av 99

Avdelningen för märkliga monumentala män: Fleming Broman.

Av

den 2008-10-24

i blogg


Jag vet inte riktigt hur välbekant Fleming Broman nånsin varit för allmänheten. Antagligen hyfsat namnkunnig för den som följde det sena sjuttitalets skandalpress.

1982 bestämde han sej i alla fall för att släppa en oerhört öppenhjärtlig skildring av sitt och stockholmskriminalitetens sjuttital. Han valde att ge boken titeln ”Ursäkta, mitt namn är Broman”, som syftar på den gamla Ernst Rolf-kupletten ”Ursäkta, mitt namn är Boman”, som Hasse Alfredson refererar till i sin monolog ”Gamle man”, vilket ger ungefär hundratusen miljarder stofilpoäng efter min skala.

Fleming Broman var dock ingen stofil på det sättet. Han var mer av en fifflare. Han drev den ärevördiga krogen på Sandhamn, där wallenbergarna och deras kumpaner i Kungliga Svenska Segelsällskapet höll hov om somrarna (Karl Gerhard: ”I KSSS kommer inte en katt in bland hermelinerna! Ty segling och klasskillnad hör ihop!”)

När han inte serverade kaviar till potentaterna, kokte Fleming Broman amfetamin i källaren. Sen gick han på horhus och umgicks med tidens bordellmamma Doris Hopp (där han troligtvis umgicks med landets f.d. justititeminister). Han lyckades vid ett tillfälle driva Stockholms mest etablerade konstnärskrog Prinsen till konkurs och utskänkningsförbud.

I sina memoarer vill den gode Fleming noggrant redogöra för sin bana. Efter hundra sidors läsning har Fleming inte begått andra brott än bolagsfiffel och skattetrix. Han startar nån oerhört framgångsrik arkitektfirma som han tömmer på tillgångar (och har en fru med MS som han lämnar för att hon är ”för jobbig”).

Sen är det lite enarmade banditer och lite luftfakturor och lite annat sjuttiotalsfiffel (jfr Bert Karlsson), uppblandade med Fleming Bromans lätt kontroversiella åsikter: bl.a. hävdar han ”liksom de flesta amerikaner som faktiskt har negrerna på hemmaplan, att de är lata”.

Men det riktigt intressanta med den här boken är dock Fleming Bromans sätt att lämna ut sina gamla kumpaner. På försättsbladet står:

Med risk för sin egen personliga säkerhet har Fleming Broman valt att så långt det varit möjligt avslöja alla med sina riktiga namn.

Den principen drar han in absurdum. Alla hängs ut och namnges. Varenda kommungubbe som Fleming betalt under bordet, varenda småskojare i Stockholms svartspritsvärld, varenda bartender som skickat folk vidare till Flemings svartklubbar och svarta lägenhetskontrakt. Kumpaner, pälshandlare, ”riksbekanta skojare”, kollegor i spel- och byggbranschen och inte minst Snoddas gamle manager Torsten Adenby, som verkar ha varit spindeln i Stockholms svarta lägenhetsnät.

Och de flesta får så klart också en liten extra armbågsstöt på vägen:

Jag fick ta upp ett lån på huset i Kälvesta på 50 000 kronor och skjuta in i företaget med löftet att få tillbaka halva den summan av Christer. Jag har ännu inte sett röken av dessa pengar.

Förutom de som verkligen hudflängs:

Själv kallade han sig ”mannen med guldkuken”, vilket kanske krävdes för att han skulle lyckas vinna kvinnornas ynnest. Han var totalt charmlös, slafsigt klädd och ständigt försedd med en präktig prilla under överläppen.

Han är väldigt frank också mot sig själv – han kallar uttryckligen ett av sina bolag ”mitt gamla mutbolag” – och konflikträdda jag läser med en konstant orosklump i magen. Vad mycket spö han måste ha fått efter att boken publicerats! Givetvis är den mestadels skriven inne på kåken, och där kan man begära isolering för sin egen säkerhet, men sen då? Vågade han sticka snoken utanför dörren? Eller hade han redan ordnat ett inkognitoliv på spanska solkusten?

Jag googlar ”Fleming Broman”. Spåren tar slut strax efter den här bokens utgivning. Han kanske upplöste en identitet och antog en annan. Kanske hade han trots allt en pyttesmula överlevnadsinstinkt.

Avdelningen för pysslingporr.

Av

den 2008-10-22

i blogg


Det här är naturligtvis förkastligt ur en moralisk synvinkel. Som feminist och vän av småväxta måste jag naturligtvis ta avstånd från en film om hur en mycket kort dansk kille systematiskt plågar kvinnor. Usch och tvi säjer vi till denna sjuttiotalssexploatering av allt som är spektakulärt och naket. Tacka vet vi Höga Visan.

Men det är naturligtvis roligt att en film lanseras med en tagline som: ”Filmen som gav sadistiska danska dvärgar dåligt rykte!”

Och med en annan som: ”Någonting är ruttet i Danmark. Han heter Olaf”.

Och med en baksidestext som:

Han driver ett slitet vandrarhem tillsammans med sin mor. Utöver sin tillverkning av leksaker, sysslar han mestadels med sadism, droger och kvinnohandel. I vindsvåningen håller han ett flertal unga kvinnor instängda och nerdrogade. Han är världens mest ondskefulla dvärg och innan solen gått ner kommer han ha snärjt ännu ett oskuldsfullt offer till sin lya av syndafördärv.

Fast roligast av allt är nästan att regissören givetvis heter Vidal Raski. Det är precis vad jag förväntar mig att galna påtända misogyna sjuttiotalsdemonregissörer ska heta.

Kalsingar och lyxporr.

Av

den 2008-10-21

i blogg

1976 gav den inte helt obekante Ulf Lundell ut den inte helt obekanta boken Jack. Den har alltid setts som en självbiografisk bok. Jack Råstedt var Ulf Lundell. Jonny var hans polare, fotografen Joakim Strömholm. Och Marre Bottin, som Jack ligger mycket passionerat med i bokens tredje del, var den inte helt obekanta journalisten Maria-Pia Boëthius.

(Det är alltså hennes månadsrening Jack/Ulf smakar på efter att han kastat hennes tampong på golvet ”och det smakade järn och kvinna”.)

Det spelar ingen roll om man vet att Lundell givetvis hittade på grejor, gjorde Jack till en kaxigare kille än Ulf, lät sin kompis ”Harald” dö i en rulltrappa för att göra en dramaturgisk poäng etc. För samtiden var det naturligtvis än intressantare, när man fortfarande kunde gå ner till Vickan och spotta den livs levande Bart.

Intressant är det därför att läsa Boëthius Svensson, Svensson (1979) som är ett romansvar på Jack. Boëthius har gett sitt alter ego namnet Marre Bottin, och i bokens första del ligger hon mycket passionerat med Jack Råstedt.

Det är så många metanivåer och parallellvärldar att man drabbas av nåt slags spegelsalssvindel. En av Boëthius poänger i boken är att understryka att Lundells porträtt av henne inte är biografiskt. Ändå kan jag inte låta bli att läsa hennes porträtt av honom som biografiskt.

Jag är helt övertygad om att det är Lundell himself – han som kastade Rolex på åttitalet, blev religiös på nittitalet och låg med tjugoåringar hela tiden – som beskrivs:

Han hade flyttat hem till Ängeln och mig med sina extrakalsonger och en bunt Private lyxporrblaskor i en Domuskasse.

När vi var hemma och vattnade blommor hos mina bortresta föräldrar tog Jack revansch. Han ville absolut knulla på min pappas ståtliga skrivbord. Jag ställde roat upp. Jack tycktes njuta med hopknipna ögon. Han skändade borgerligheten, trodde han.

Det kan låta bittert, men det är det inte. Det är ett väldigt uppriktigt porträtt av en förälskelse som fascinerat henne. I boken läser Marre Jacks bokmanus – boken heter, för att förvirra ytterligare, ”Jack” – och ser ett porträtt av sig själv som är skevt och orättvist och fullt av osanna detaljer. Jack pallar förstås inte vara i närheten när hon läser, och han har sett till att redan lämna in manus till förlaget.

– Den här bruden var jag tvungen att göra så här för flytet i boken. Det är inte du.
– Hur ska jag veta det? Du hatar ju den där tjejen.
– Men jag hatar inte dej. Så då är det inte du. Eller hur?

I det verkliga livet blev Jack som sagt en succé, och Stockholms hippiesocietet var ganska snart på det klara med vem som var vem. Det framkommer också i Svensson, Svensson:

– Klippte du faktiskt naglarna för att kunna tillfredsställa honom bättre?
– Jag har då aldrig märkt att du har fotsvett. Har du det?
– Hur känns det att få sitt liv utställt i 60-talets generationsroman?
– Brukar du verkligen knulla när du har mens?
– Jag tycker om dig i alla fall. Jag brukar försvara dig på krogen mot människor som aldrig har träffat dig.

Som romanförfattare undviker Boëthius att gå i hämndfällan. Hennes porträtt av Jack Råstedt är komplext och tämligen respektfullt – särskilt med tanke på vad hon själv råkat ut för. Men gissningsvis ryckte det ändå lite i Boëthius hämndtarm när hon knackade ner historien om sitt och Ulfs/Jacks uppbrott:

– Jag vill älska, hörde jag mig själv säga.
– Men jag har gonorré, sa Jack och flinade.
– Om du har gonorré vill jag också ha gonorré, sa jag.
– Skyll dig själv, sa Jack. Men han började smeka mig hårt. Och ur bakfickan plockade han fram ett oöppnat paket Svart Mamba. Den sluge fan, hann jag tänka. Han hade i alla fall räknat med det här.

Men i slutändan är det trots allt sej själv som Boëthius – och Lundell på sitt håll – främst lämnar ut:

Svarta Mamban hjälpte inte. Jag fick den där tjejens äckliga gonorré. Jag hade en gammal penicillinkur kvar som jag käkade upp i överdoser. Det sved i skötet. Jag hade en känsla av att det var rätt åt mig.

IOGT sångfestival del 4: Jag är en ung godtemplartjej.

Av

den 2008-10-20

i blogg

Det här är – i vissa, ytterst smala kretsar ska sägas – en Klassiker. Insjungen av Jeja Sundström på hennes obskyra LP Sockerdrick – Swänska pekoral (1978). Ofta spelad av Lasse O´Månsson i hans och Bertil Petterssons radioprogram Plattmassörerna (sjuttiotal).

Det är, vill jag påstå, en hurtfrisk text. Temat är att man inte bör dricka sprit (eftersom det blir ”sånt söl”), men att man ändå kan vara ung och ropa hej och sjunga livets lov.

Jag är en ung godtemplartjej
Jag dricker inte sprit
Tag ingen flaska hit
Jag smakar inte brännvin
och inget mellanöl
Jag dricker inte heller vin
Jag trivs ej med sånt söl

Men jag är glad
Är ständigt glad
Jag är en ung godtemplartjej
Som ropar hej!
Och sjunger livets lov

Från att vara glad utan sprit glider texten hastigt in på att vara glad i största allmänhet, ett resonemang i rakt nedstigande led från Kungens lilla piga som var på ett strålande humör trots att hon fick sova bredvid katten. Den underliggande tankegången här är väl att man ska vara nöjd med det man har, oavsett om man är slav eller slavägare.

Det är så klart ett reaktionärt resonemang. Och enfaldigt.

Jag älskar livet sånt det är
Jag klagar aldrig jag
Det är för mej en lag
Jag föddes uppå BB
utav en fattig mor
Hemma led vi brist på allt
så nöden den var stor

Men jag är glad
– är ständigt glad

Sen blir texten mer konkret igen. Nu handlar den väldigt pang på om organisationen IOGT (som i den skånska folkhumorn blev ”Idioter Och Gamla Tosingar”) och dess positiva inverkan på sångens jag.

För er som aldrig har känt behovet att organisera er nykterhet: de lokala godtemplarföreningarna kallades alltså ”loger”. Det har alltså inget med ”logen” som i logdans att göra:

Jag tidigt kom i logen med
Jag blev snart tjänsteman
Jag snart mej hemma fann
Säj varför dricker folk sånt där
när det finns sockerdrick
Kan inte alls förstå det där
sen jag till logen gick

Men jag är glad
– är ständigt glad

Jag har ingen aning om när den här låten är skriven, men referensen till mellanöl (som började säljas 1965) kan betyda att den är jämnårig med insjungningen från 1967. Det innebär att samma år som Monterey-festivalen, Summer of Love och Lundells vilda hoppande i en bassäng, samma år som du-reformen, bildandet av det svenska FNL och Jag är nyfiken – gul, året innan studentrevolterna och tredagarsockupationen av det egna kårhuset, stod Liesbeth Berg och sjöng till elorgelkomp att hon föredrar ”sockerdrick”.

Lite kredd ska hon väl ha för sitt mod att vara ohipp. Men textförfattaren ska fanimej inte ha nån credd. Han ska ha stryk.

IOGT Sångfestival del 3: Vad vore livet om sången ej fanns?

Av

den 2008-10-17

i blogg

Tredje spåret på den åtråvärda EP:n IOGT Sångfestival (1967) svarar på den gamla frågan: kan man ha kul utan sprit? Svaret är föga förvånande: javisst kan man det – det är ju bara att sjunga! Sjunga och skråla – från bittida till sent. Och man blir dessutom upplyft ”i det blå” av det (vad har den gamle knarkkonspiratören Allan Rubin med sin fixering vid drogers flygeffekter att säja om det?)

Arrangemangsmässigt är låten ganska avancerad – till skillnad från EP:ns två första låtar är kompet inte bara piano. Utan bara orgel.

Vad vore livet om sången ej fanns?
Sång ger oss glädje och kraft
Sång ger oss alla en fin stimulans
– fri ifrån vingudens saft

Att vara supig är ingen idé
Vi söker full harmoni
Sånger och tron på vårt IOGT
Det är vår melodi

Tack för ett sinne
Som är evig ungt
Har du storm därinne
Sjung så blir det lugnt

Sjung när det dagas
Sjung när sol går ner
Bacchus bort skall jagas
Sjung, sjung mer och mer

Tack för den glädje som sången oss ger
Härliga ljuvliga sång
Själen får vingar och ut sej beger
Bort ifrån vardagens tvång

Sången som klingar i moll och i dur
Lyfter oss upp i det blå
Högt över bergen vi tar oss en tur
När anden faller på

Det intressanta här är att IOGT uppmanar sina nyktra medlemmar att göra just det som jag alltid har sån ågren för att jag råkat göra på fyllan. Jag trodde att själva principen med att vara nykter var att inte behöva skråla.

IOGT Sångfestival del 2: Så rikt är vårt liv.

Av

den 2008-10-16

i blogg

Det handlar alltså om en gammal EP, utgiven 1967 av nykterhetsrörelsen med det smidiga namnet IOGT-NTO, som kort och gott står för International Order of Godtemplars-Nationaltemplarorden. Begreppet ”godtemplare” tog sej dessa rediga nyktra människor efter den medeltida Tempelriddarorden, eftersom dessa inte heller drack brännvin.

Logiken är inte helt solklar i min bok. Enligt samma mönster hade dom kunnat kalla sej ”illrar” (som inte heller dricker sprit) eller ”spädbarn” (som inte heller … ja, ni fattar).

Andra spåret på EP:n heter ”Så rikt är vårt liv” och framförs av Yvonne Einarsson, gissningsvis åtta-nio år. Att hon inte drack sprit är så klart skönt att veta. Att hon gillar att hänga med åldringar – och att dricka kaffe! – tycker jag däremot är anmärkningsvärt:

På godtemplarträffar är livligt och glatt
och gamla och unga di trivs
Ja där höres många och hjärtliga skratt
och kaffe det får vi till livs

Men vinet och spriten försmår icke oss
Vår glädje är äkta och hel
Varje morgon när huvudet klart är förstås
och minnet är inte nåt fel

Så rikt är vårt liv, så fjärran från rus
Vi samlas i gladaste lag
Vi ha vår egna godtemplarehus
Kan träffas vareviga dag

Min kropp ej av gifter vi vill bryta ned
Vi vet vad vi gör och vi vill
Så många i livet har kommit på sned
Och vi vill ej höra dem till

Melodin är Calle Schewen (en medveten ironi? IOGT claimade ”kaffe med Kron”-visan från en av våra mest framgångsrika suputer?). Texten är ordagrant citerad, med viss reservation dock. Här och var mellan stroferna sjungs ordet ”u”, vilket eventuellt är tänkt som ett riktigt ord, eventuellt som ett utfyllnadsljud för att gå in på metern.

Eftersom det grumlade sammanhanget en smula (”Så rikt är vårt liv u, så fjärran från rus”?) valde jag att ta bort det.

IOGT Sångfestival del 1: Jag har älskat en yngling.

Av

den 2008-10-15

i blogg

Tack vare min gode vän Jesper Rönndahl har jag äntligen kommit över den sextiotals-EP med titeln IOGT Sångfestival som jag lyckades glömma kvar när jag lämnade Sveriges radio för några år sen. Det är ett enastående stycke vinyl. Fyra låtar som handlar om att inte dricka sprit, framförda av barn och norrmän och folk som bara låter konstiga.

Fullt medveten om behovet av en nykterhetsrörelse en gång, när nästan halva befolkningen faktiskt röstade för ett totalt spritförbud och den andra halvan höll på att supa ihjäl sej, i en tid när mänskligt tidsfördriv alltid förutsatte organisation och sammankomster, tycker jag ändå att fenomenet nykterhetsrörelse är lite lustigt. Alltså att man träffades under formella former för att inte dricka sprit.

På håll känns det lite som att dra ihop släkt och vänner och hänga blomsterarrangemang på väggarna för att sen inte paddla kanot och inte runka bulle.

Första spåret på IOGT Sångfestival – och vilken festival sen! – heter ”Jag har älskat en yngling”. Den framförs av Christa Berger, som därefter helt verkar ha försvunnit från rampljuset. Hon sjunger till avmätt pianokomp på en dialekt som kan vara norsk brytning eller talfel. Texten är … ja, ”bra” är väl fel ord. Texten är … annorlunda.

Jag har älskat en yngling
Jag gör det nog än
Han var vacker och god
En verklig god vän
Men det fanns dock ett men:
Han använde sprit
Han drack med kamrater jag ej tyckte om
En kväll när han kom var han full
Han kunde då knappast stå lull

(”Stå lull” trodde jag länge var ett tredje gradens nödrim – ”rimmande ord man slänger in men som inte betyder nåt” – men det visade sig att ”stå lull” är vad bebisar gör när de försöker ta sig upp till krypställning. Min tänkta sarkasm blev alltså en bumerang.)

Han försökte mej vinna,
hans sladdriga tal
var tillräckligt för mej
att fatta mitt val
”Det är slut nu, du Jan!”
Han börja´ ta ton
Han var långt från sej lik, han var dock min vän
Han försökte med helt nya ord
Men jag samlade också nytt mod

(”Ord-mod” är andra gradens nödrim: ”ord som nästan rimmar på pappret och inte alls i praktiken”.)

Gå ifrån mej, jag sa
Kom ej hit mer nån dag
Kom aldrig, nej aldrig mer hiiiiit
Gå ifrån mej, jag sa
Kom ej hit mer nån dag
Om du inte kan lämna all spriiiit

Jag har älskat en yngling, jag nämnt den vid namn
Jag skulle idag honom bjudit min famn
Men vi nådde ej hamn
Jag kan ej med sprit
Jag har sett allt för mycket, för mycket av det

(”Sprit-det” är ett fjärde gradens nödrim: ”ord som inte rimmar alls men enkelt kunde ha gjort det”. Visst hade ”skit” dessutom varit mycket mer effektfullt istället för ”det”?)

Det är helnykterhet hos min vän
Jag vill se om han kommer igen

Som motvikt till den ganska ymniga flora av artister som bearbetar onykterheten – jfr Bellman, Cornelis, Lundell (fram till 1989), Guns’n’Roses, Rolling Stones, Mötley Crue, Arne Weise, Cypress Hill – fyller Christa och hennes helnykterhetsuppmaning givetvis en funktion.

Som musikaliskt verk är den mistlig, förglömlig och omkullrunkelig.

La(i)sse på Börsen!

Av

den 2008-10-14

i blogg

Det är säkert gårdagens nyheter för alla er andra, men för mej dök det alldeles nyss upp som en nyhet. Jag fick äntligen tummen loss att surfa in på Lasse Kronérs hemsida – och döm av min förvåning när jag förstår att Kronér har konstruerat ett brädspel! Och inte vilket brädspel som helst: ett Wall Street-spel! Så kusligt aktuellt i dessa tider!

Kronér skriver själv:

Wall Street recentioner
Spelet fick strålande kritik. 5 av 5 i dom flesta tidningar. Skall hitta dom och scanna in dom så ni kan läsa. Det blev det mest sålda spelet under 2 års tid i Sverige. Jag spelade det igen härom kvällen och måste säga att det är faktiskt riktigt bra.

Vi får hoppas att Lasse är en bättre spelkonstruktör än rättstavare. Vi får också hoppas att min misstanke om att verklighetens aktieklippare faktiskt utgått från Lasse Kronérs gyllene regler, inte stämmer:

* Ge aldrig upp! I Wall Street har du alltid chansen att komma igen!
* Var inte rädd för att köpa aktier, företag och fonder! I Wall Street kan du aldrig äga för mycket, eftersom du alltid får lov att sälja tillbaka till fulla värdet om du behöver kontanter.

Jag är förvirrad, förundrad, förryckt. Jag gled bara in på sidan för att se vad Lasse för tillfället har i sin iPod – och så får jag veta detta! Att Kronér på sin fritid gör brädspel av det tråkigaste som finns.

Finns det fler insikter att komma till där ute på nätet? Gör Göran Rudbo också brädspel? Kanske om att köra singel? Och Ken Wennerholm har kanske konstruerat ett spel om hur man ska bli av med torr hud? Jag måste genast ge mej ut på nätet igen! Vi hörs!

Sov lilla Totte.

Av

den 2008-10-13

i blogg

Totte Wallin heter en av alla de där småfiskarna som simmar runt i utkanten av den svenska underhållningshistorien. Jag får en känsla av att han var ganska het en gång, i det bisarra åttitalets början. Hans ”Ryska posten” var nån form av hit, han upptäcktes av Sveriges meste skivproducent Anders Burman, pluggades stenhårt av den då ännu hippe Kjell Alinge och var den förste mottagaren av KaRamelodikt-stipendiet (vilket kanske inte i sej är ett tecken på hetta, men väl att man är etablerad).

Idag har jag en känsla av att Totte Wallin är ganska kall. Man kan visserligen beställa specialskrivna golfshower och han poserar i solglasögon på sin hemsida – som inte hakat upp sej som jag först trodde utan bara lagt all väsentlig information i underkanten av skärmen.

Totte Wallin verkar ha stått med ett ben i mjukrocken och ett i kupletten. Han tyckte nog själv att han skrev fyndiga, rentav satiriska texter. Ibland körde han sitt mellansnack på dialekt, vilket är ett tydligt tecken på humor. Han skrev en teveserie, Tottes klass, där Östen Warnerbring spelade säl och avsnitten hette sånt som ”Min-lön-förstöring”.

Och så gjorde han djärva påhopp på svensk trygghetsnarkomani (”Sociala centralvärmen flytväst”) och den där fruktansvärda feminismen, ni vet, de där jobbiga tjejerna som bara tjafsar om mansvåld och könsmaktsordning istället för att bara slappna av och ta en drink med Totte. Vadå, Totte har väl aldrig våldtagit nån och han tycker det är helt okej med lika lön!

I ”Dum hund” riktar han en riktigt finurlig bredsida mot manshaterskorna i Grupp 8-lägret. Jag gissar att dom bävade inför den satiriska attacken från Enköpings egen Jonathan Swift:

Förr i tiden hade tjejer syjunta
Nu tror man att det är en militärjunta
Med gerillasjalar, ja en hel uniform
Är ni så starka som ni låter, är nog styrkan enorm
Ni sitter i små grupper med ett illmarigt flin
Analyserar allt som sagts av Mia Gerdin
Men kläder av Mah-Jong
kan aldrig tända en kille, ge nån fjong

Du är en dum hund, älskling

Nej, jag vill ha en tjej som är nöjd med sej
som är nöjd med mej och som gillar att va tjej
och inte gör det nåt om hon är skitsnygg
och inte fet och plufsig men harmonisk och trygg
och inte gör det nåt om hon har en fabrik,
luktar gott, har en Ferrari och är ganska rik
(ohörbar rad)
och jag får va i fred och göra musik

Den omnämnda Mia Gerdin hade Spinnrock i P3, ett program med ambitionen att lyfta fram kvinnor i en musikvärld som väl även Totte Wallin måste ha sett var mansdominerad. Mia Gerdin kommenterar Tottes smädelse 2002:

En sådan nidbild visade (förutom att Totte Wallin behövde gå på skrivarkurs) att programmet behövdes.
(Kärlek, makt & systerskap – 30 år av kvinnokamp).

Män är från Skagen, kvinnor från vettet.

Av

den 2008-10-10

i blogg


Marie Kröyer var sexton år yngre än maken P.S. Till skillnad från honom utestängdes hon från tidens konstskolor. I likhet med de flesta borgerskapskvinnor som klipptes av från arbetsliv och geniförklaranden, utvecklade hon snart diverse neuroser. ”Neurasteni”, nervklenhet, var modediagnosen för dagen.

Hon träffade Hugo Alfvén – en flintskallig tonsättare som samlade kvinnliga erövringar som troféer – på Sicilien och förälskade sej i honom. Passionen blev en berömd tragedi för alla inblandade: sprätten Alfvén gjorde naturligtvis inte Marie lyckligare, hemma i Skagen var PS sjuklig (i syfilis, ska tilläggas) och dessutom bröts kontakten mellan Marie och hennes dotter.

Det är en komplex historia med mängder av lager. Den har ganska mycket att säja om tidens syn på kön och konstnärskap. Det är en historia utan vinnare, utan hjältar, utan uttjänta termer som ”ont” och ”gott”.

Därför är det intressant att se hur en av parets levnadstecknare, danske Knud Voss, så ogenerat tar parti i den komplicerade relationen:

Marie var på många sätt en svår kvinna som skulle ha gett mången äkta man gråa hår. Hon hade ingen blick för allt det vackra i Köpenhamn. [—]

Frid fick väl Kröyer egentligen först efter det att Marie hade lämnat honom för kompositören Hugo Alfvén. Och det är tveksamt hur mycket frid han fick ens då, med tanke på att han ända till sin död led svårt efter saknaden av Marie. [—]

Mycket talar för att hon bara var måttligt förälskad i honom, om ens det, och förälskelsen varade knappast länge efter förlovningstiden. För henne kretsade förhålladet mest kring henne själv, vilket samtidigt inte hindrade att berömda män för jämnan skulle bekräfta hennes skönhet för henne. [—]

I sitt förhållande till män var Marie – som kvinnor så ofta är – en gåtfull paradox.

Visst får man en känsla av att Knud Voss själv blivit lämnad av nån ond kvinna som inte förstod att uppskatta hans långa föreläsningar om olika viktiga saker han kan?

Sida 77 av 99

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén