Etikett: bortglömda gubbar Sida 2 av 5

Om ni undrar var jag hållit hus på senare tid är svaret här. Jag fick ett tips och nu är jag fast. Då och då tänker jag tillbaka på tiden då jag inte visste nåt om Örjan Englund – typ förra torsdagen – och försöker föreställa mig hur det var. Nu vet jag så himla mycket mer om Örjan Englund. Jag vet till exempel vilka grannar han hade på åttiotalet (Roffe Berg! Staffan Dopping! Börje Hansson!) Det känns så konstigt att en gång inte ha vetat det.

Då och då glider jag också över hit och då får jag veta att Örjan Englund mer eller mindre gav bort en megahit till Jim Jidhed och att han bland annat upptäckt Dana Dragomir. Inte heller det jag kände till för någon vecka sen. Jag var en annan människa då, en människa med bara ytliga likheter med den jag är nu.

Då var jag blott en spoling. Nu är jag en fullärd man.

Här stör vi ditt liv.

Av Kalle Lind

den 2014-10-06

i blogg

En av åttiotalets stora tevesnackisar var Här är ditt liv (1980-91): programmet där känt – och stundom okänt – folk överraskades av en utklädd Lasse Holmqvist en lördagseftermiddag och sen togs till en tevestudio i Malmö och konfronterades med kompisar och skolfröknar från förr.

Det skulle få en renässans med Oldsberg härom året. Oldsberg avstod till och med På spåret för att få vara Götets Lasse Holmqvist, men tevepubliken hade kommit på att det där med att titta på en känd människas gamla lumparpolare hade begränsat underhållningsvärde. Nu gör han Bingolotto. Det konceptet finns det tydligen fortfarande nån sorts intresse för.

En av Här är ditt liv-producenterna hette Bengt Roslund. Han jobbade nära Lasse Holmqvist också i en rad andra teveprogram. Innan dess hade han gjort program om nunnor och senare skapade han Skurt.

I de nyutkomna minnesanteckningarna Skam den som ger sig ger Roslund lite insideinfo. Man inser att det var rätt svettiga manövrar att få ihop en och en halv timme överraskningsteve sex gånger om året.

Bara själva kidnappningen krävde logistik. Olof Buckard skulle fångas in av Frälsningsarmén på Södra Förstadsgatan i Malmö på vägen till en (påhittad) föreställning på Victoriateatern. Väl på väg kom Buckard på att han ville gå via Kungsparken. Det krävdes en del övertalning från hans mullvad att få honom att ändra uppfattning så han kunde styras i armarna på en polisongförsedd Holmqvist.

Och det var ändå ett litet problem jämfört med att få med Ingmar Bergman. Han ställde egentligen aldrig upp på sånt, men hade lovat att vara med om Bibi Andersson var gäst. När det väl var dags började Bergman förstås konstra i telefon från Fårö: han ville inte gå upp för studiotrappan för han var rädd att råka ramla och dessutom var han körig i kistan. Då lovade Roslund spontant att tidigarelägga inspelningen några timmar för att kunna klippa bort om Bergman nu råkade snubbla eller göra på sig.

Efter att han lovat det kom Roslund på att det plötsligt blev en hel massa annan logistik som försköts, bland annat skulle Liv Ullman flygas in från en svindyr inspelning i Hollywood och nu skulle de alltså övertyga en redan upprörd regissör att Liv behövde flyga ytterligare några timmar tidigare. Dessutom surade Lasse Holmqvist över att inte få sända direkt. Lite kunde han trösta sig när han till slut fick dra över programmet med tjugonio minuter.

Ganska många ansträngningar gjordes för att få ihop programmen: doktorer fick duperas att hitta på läkartider, grannar fick luras att väcka en sovande Bibi Andersson under förevändning att få låna kaffe, resebyråer fick mutas att ställa in bokade sista-minuten-resor.

Men ännu intressantare: ganska många av åttiotalets celebriteter verkar egentligen inte ha velat vara med. Nils Poppe blev ombedd att dyka upp i det där Bibi Andersson-avsnittet. Han vägrade inledningsvis eftersom han var rädd att det var en fälla – att han själv skulle dras in som huvudperson. Han insisterade på att bli hämtad av en person i sin bil på SVT:s parkering efter att inspelningen börjat – allt för att vara försäkrad om att inte mötas av en lösskäggig Holmqvist i foajén.

Bengt Grive lyckades man lura från ett stort boxningsevenemang som han alltid brukade kommentera. Grive hade alltid drömt om att få göra ett jazzprogram, varför man hittade på ett internordiskt jazzprogram, tubbade en dansk producent att boka ett möte med Grive, fick Grive att avstå sin årliga boxningstradition och dra till Köpenhamn. Väl där stod då en utstyrslad Holmqvist och tog emot.

Grive tyckte säkert att det hade sin charm att få vara kvällens huvudperson, men det grämde honom säkert att varken jazzen eller boxningen blev av.

Astrid Lindgren skrev ett preventivt brev till Här är ditt liv-redaktionen där hon uttryckligen sa ifrån att om de försökte kidnappa henne skulle hon vägra följa med till studion.

Tage Danielsson fångades på ett vernissage. Han såg besviken ut för han hade tänkt att vara med familjen för första helgen på eviga tider.

Lill Lindfors blev glad men också orolig. Hon hade just brutit upp från en relation med Brasse Brännström och var liksom inte i nån lycklig fas i livet.

Georg Rydeberg var gäst i Viveca Lindfors-programmet och legenden säger att han aldrig riktigt kunde hämta sig för att det inte var han som var huvudpersonen. Efter sändning steg han på fel tåg till Stockholm, fick övernatta i Hässleholm och hittades några veckor senare död och bortglömd i sin lägenhet.

Och Rune Moberg – som nämndes i den här bloggen för några veckor sen – var arbetskollega till Roslund och hade tydligt sagt ifrån att han inte ville vara gäst. När han, efter mycket trix och fix, trots allt fångades in till programmet var det hans uttryckliga önskan att inte behöva sjunga Frälsis-dängan ”De komma från öst och väst”. Han hade fått blandade känslor inför sången efter sin frus begravning.

Dessvärre råkade en Frälsningsorkester stå redo i kulisserna för att spela ”De komma från öst och väst”. Roslund gav dem trots allt grönt ljus.

Detta är så fascinerande: här fanns alltså möjligheten att få visa upp sitt liv, träffa människor man inte sett på årtionden, bli hyllad och rörd, på bästa sändningstid, inför några miljoner svenskar. Och så var det så pass många som inte var intresserade. Kanske var det bara falsk blygsamhet, kanske rörde Holmqvist et consortes faktiskt upp damm som gästen gärna hade haft oupprört.

I sina minnesbok ställer sig Roslund frågan om han skulle göra om samma sak – lura, bedra, fiffla och bryta ingångna löften – och tänker på hur nöjda alla gäster trots allt var efteråt. Rune Moberg sjöng glatt med i ”De komma från öst och väst”, Grive fick en specialskriven låt av Mats Wilander, Bergman slapp tömma tarmen inför rullande kameror.

Men jag tycker mig ändå ana viss tvekan hos Bengt Roslund när han besvarar sin egen fråga med ja.

En Kärlekshistoria.

Av Kalle Lind

den 2014-09-23

i blogg

Det här är de två första delarna i sviten Kärlek, ej att förväxla med Theodor Kallifatides roman Kärleken, Stockholms negrers album Kärlek eller Robban Brobergs låt om hans kärleksaksaffär. Som synes finns det inget direkt uppseendeväckande med utsidorna, de är tvärtom nästan parodiskt sobra och intetsägande. Mellan pärmarna var det dock ett jädra snuskande.

Kärlek kom ut med hela fjorton volymer mellan 1965 och 1970. En skara erkända författare, och några som nog mest råkade vara på rätt plats, bidrog med så kallat erotiska noveller. Somliga noveller är så subtila att man knappt hinner uppfatta vad som skulle vara upphetsande, andra är klassiska knullskildringar i knappt skönjbar litterär förklädnad.

Bland författarna i dessa två första delar hittar vi P C Jersild (som jag hoppas inte hade ett lika tråkigt kärleksliv som novellen indikerar), Anderz Harning, Lars Ardelius och Loka Ehnmark. Senare anslöt sig dåtida celebriteter som Maria Scherer, Jonas Cornell, Lasse O’Månsson, Anette Kullenberg, Bertil Schütt och – kanske mest fascinerande – författaren och prästen Rune Pär Olofsson.

Samtliga ville de vara med och spränga de hämmande sexualtabuna, vädra ut den lutherska instängdheten och frigöra den nya människan. Samt kombinera sina intressen för snusk med sina intressen för inkomst.

Mest känd bland novellerna blev ”När det gick för kyrkoherden”, som något senare blev en bisarrbuskis med Jarl Borssén, Cornelis Vreeswijk och Kim Anderzon. Den skrevs av Bengt Anderberg, som också fungerade som redaktör för Kärlek-projektet. Han hade 1948 blivit skandalkändis genom den frispråkiga romanen Kain och i sin egenskap av konstnär/pornograf den perfekta portalfiguren för den vida uppmärksammade Kärlek-serien.

Det är märkliga böcker att läsa. Novellisterna gör vad de kan för att spränga tabun och dra fram det mest förbjudna i ljuset. Det händer att de tar i ganska häftigt.

Loka Ehnmarks ”Med ring i nosen” handlar om ett syskonpar: ”Dom delade rum ganska länge så man kan väl säga att det var ett förståndigt begär de greps av. En incest händer så lätt, skämtade dom på tu man hand sedan de vuxit upp.”

Nine Christine Jönsson beskriver en våldtäkt i en reakö ur förgriparens synvinkel: ”Nu äntligen vet hon sin bestämmelse som hona: att njuta mest med baken och under tvång.”

Annakarin Svedberg gör en porrversion av Rödluvan, där såväl mormor som jägaren blandas in i leken: ”Det ryckte i jägarens kuk. Vargen hade tagit på den.” Det är ännu lite konstigare än vad det låter.

Annars är det mycket ”vårtorna var styva tornspiror och hon hade spetsat upp Björn på tinnarna” och ”hans förnimmelse att han låg på en bädd av blommor” och ”han kände säden tömmas ut, det var som trumpetstötar av triumf, han svävade i rymder av salighet”. Lika mycket som författarna vill visa att de är frigjorda nog att skriva pornografi, lika mycket vill de visa att de kan skriva poesi. Jag vet inte vad de lyckas minst med.

Kärlek-böckerna blev förstås storsäljare. Samtiden rymde hela spektrat av ris och ros. Ute på högerkristenkanten blev man förstås förfärade över sedligheternas slutgiltiga förfall. Inom maoismen såg man hela den sexliberala vågen som spekulation och pikanteri. Jan Guillou beskriver i sin satiriska inifrån-herrtidningsvärlden-skildring Det stora avslöjandet (1974) hur jargongen hos de mer cyniskt lagda karlakarlarna på FiB/Aktuellt gick:

Flera av tjackena är ju vänsterförfattare så det är fortfarande det här tugget om att det är radikalt och fint med knullerierna. Dagens jobb består i att få någon av dom att vika ut sig och så köra ett stycke av brudens porrförfatteri till det. Eller om inte det går så blir det i alla fall intervjuer med bilder på dom och sen allt tugget om frigjordhet och den moderna kvinnan och hela det där larvet.

De ironiska iakttagarna Hasseåtage gjorde sig hellre lustiga över moralpaniken än över det påstått frigörande Kärlek-projektet i sig. I ett nummer betitlat ”Svenska rikets nedgång och fall” lät de Per Myrberg sjunga till sitt fosterland:

Du lärde alla världens folk att inte bete sig som djur
Du skapade åt dem ett välfärdssamhälle med bildning och konst och kultur
och med lag och med rätt …
Men så kom Kärlek I
– och då började det svenska rikets nedgång och fall

Denna skrift va
första droppen
som förgift
samhällskroppen

Vi vet från historieböckerna hurdant det är
Både romare
och greker
egyptier
och azteker
– deras riken föll när de började läsa sånt där
Du starka, friska, svenska folk, du jordens jättelem
fördärvades av Kärlek I, Kärlek II, Kärlek III, Kärlek IV och V

(Åh vilken härlig fred!, 1966)

Det verkar ha varit roligt på sextiotalet. Antingen kunde man sitta i de fina salongerna och läsa porr eller så kunde man gå till de fina teatersalongerna och skratta åt det.

Högerhumor vi (=en tynande skara) minns 7: Poul Ströyer.

Av Kalle Lind

den 2014-09-03

i blogg

Det här är ingen representativ Ströyer-teckning. Den är sextiotvå år gammal och kan möjligen förklaras, svårligen försvaras. Poul Ströyer var globetrotter och slogs i den danska motståndsrörelsen under naziockupationen. Att försöka kleta rasism på hans tanklösheter är en överflödshandling, däremot är teckningen ett exempel på hur närvarande kolonialismen var i svensk humor på femtio- (och en bra bit in på sextio-)talet. Hottentotter har ben i näsan och kokar missionärer, kineser krubbar svalbon, Efraim Långstrump är negerkung och skämten är alltid på deras bekostnad.

Det här är en betydligt mer representativ Ströyer-teckning: en kommentar till ett samtidsfenomen (SVT:s påstådda vänstervridning), medvetet naiviserad och förenklad, inte särskilt rolig men å andra sidan aktuell när den publicerades 1969.

Den här skulle nog många av Ströyers belackare säga är talande för hans konstnärskap: som så många av femtio- och sextiotalets kåsörer och samtidskommenterare kunde han vara både radikal och liberal i sin maktkritik, men hade nog föga förståelse för den växande kvinnosakskampen.

1975 erhöll han ett anti-pris av borgarfeministerna i Fredrika Bremer-förbundet. Priset hette ”Plumpen” och gavs till Ströyer främst för en specifik teckning. 1974 hade Arbetsgivarföreningen tagit bort den illa omtyckta paragraf 32 ur sina stadgar. DN utlyste en tävling om vad man kunde använda den kasserade paragrafen till och Ströyer gav sitt bidrag:

Ett år senare blev han uppringd av Fredrika Bremer-förbundet som, något förvånade, förstod att Ströyer var beredd att komma och ta emot sitt pris. På utdelningen sa han i sitt tal:

Jag känner mig hedrad över uppmärksamheten. Jag anser dock att jag inte är värdig priset, men jag lovar att i framtiden försöka leva upp till det.

Oavsett vad man tycker om teckningen och argumentationen, måste man ge Ströyer kredd för civilkuraget.

Känner man alls igen Ströyers typiska manér idag så är det från hans många Lennart Hellsing-illustrationer. De trycks i nya upplagor, ”Ströyers dagbok”-utgåvorna samlar damm längst inne i de nerlagda antikvariatens vattenskadade restlager. ”Ströyers dagbok” var ett stående inslag på DN:s Namn&nytt-sida typ dagligen från femtiotalets mitt till hans död 1996.

Som hos de flesta dagskommenterare är det svårt att se någon partiideologi genomsyra Ströyers teckningar. Själv hävdar han i sina memoarer Minneserinringshågkomster (1989) att hans skällbrev kom från tre kategorier av DN-läsare:

1) arga förespråkare för kärnkraft,

2) arga nykterister,

3) arga partitrogna socialdemokrater.

Sin egen politiska hemvist definierar han: ”Jag är liberal, men inte förmyndarliberal som man är i folkpartiet”.

Kungörandet kommer inte som en överraskning bredvid den här sortens teckningar:

Idag känns de flesta Ströyer-bilder trötta och gnälliga, men sätter man in dem i sin samtidskontext så inser man att han många gånger var inopportun. Ströyer ritade under en tid när Socialdemokratin och Makten var två synonyma storheter – faktiskt så även under de där åren 1976-82 då en borgerlig regering försökte göra samma sak men lyckades sämre.

Det som kan ses som förutsägbar sossekverulans kan alltså också ses som ett högst legitimt gisslande av makten. Oavsett vilket så är de flesta nog överens om att det finns en tydlig anti-sossig tendens.

Att samtliga dessa exempel utgör illustrationer till ex-moderatledaren Gösta Bohmans memoarer spädde förstås på sossarnas misstanke att den där Ströyer var en notorisk sossebashare. Då bläddrade de raskt förbi sidan där Bohman självironiskt placerat också den här Ströyer-bilden:

Å andra sidan kunde de kontra med att Folkpartiet faktiskt köpte in den här Ströyer-bilden och satte upp den bredvid SAP:s valaffischer (det året med formuleringen ”Tänk framåt!”):

I sina memoarer skriver Ströyer ganska mycket om sin herostratiska ryktbarhet som sosseantagonist i allmänhet och Palmevedersakare i synnerhet. Det är inte så konstigt; boken är skriven tre år efter mordet, som ju rörde upp en del överreaktioner från alla möjliga håll. Episkt arroganta pro-sossar som Harry Schein och Olof Lagercrantz skyllde på debattsidorna mordet på alla som ”kaffesladdrat”, gjort ”fula grimaser” och ritat ”groteskt uppförstorade näsor”:

Hatets kolportörer hade stora resurser. De påstod sig tala på folkets vägnar, men representerade bara en liten minoritet. (Schein.)

Hatet mot Palme var en del av det större hatet, ur vilket en dag det tredje världskriget – det universella mordet – kommer att springa fram. (Lagercrantz.)

Orden så klart inte riktade mot Ströyer specifikt, men av många tolkade så. Brevskrivare rev ut debattsidan ur tidningen och skickade hem till Ströyer med medföljande kommentarer: ”Ingen glömmer din mångåriga insats för att smutskasta Palme. Du bidrog starkt till att han hamnade i en råttfälla … Känns det bra nu?”

Och då ska vi komma ihåg att mannen som indirekt skylldes för att vara delaktig i statsministermordet främst gjort sig ett namn på att rita krumelurer som kommenterade saker han läst i lokaltidningar.

Det är att tillmäta en skämtare stor betydelse väldigt stor betydelse. Vilket kanske är ett gott betyg till skämtandet, men ett underbetyg till debattklimatet.

Högerhumor vi (=främst göteborgare) minns 4: Hagge Geigert.

Av Kalle Lind

den 2014-08-06

i blogg

Mannen som gav sig själv namnen ”Hagge” och ”Geigert” föddes som Harry Johansson och blev med tidens västkustens revy-, kåseri- och teveintervjuarkung. På grund av hans starka Israelkärlek, hans uttalade antikommunism, hans väl så uttalade antinazism och hans benägenhet att vitsa så har jag alltid tänkt mig honom som en typisk GP-liberal.

Göteborgs-Posten och dess legendariska ägarfamilj Hjörne var ju, liksom DN på sin tid, en uttalad megafon åt Folkpartiet. Inget trams om ”oberoende” eller ”obunden” – på den tiden betydde liberal folkpartistisk och särskilt i Göteborg. Harry Hjörne (chefredaktör 1929-69) satt i kommunfullmäktige för Folkpartiet. Enligt elaka tungor gjorde han det främst som kompensation för att han varit undfallande mot tysken under kriget, till skillnad från stadens andre tunge tidningsredaktör, Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Sonen Lars Hjörne och sonsonen Peter har fortsatt driva (numera oberoende) liberal och pro-israelisk opinion in i våra dagar.

I denna landets näst största morgontidning skrev Hagge sina lördagskrönikor under decennier. Där roade han somliga och retade andra, dock sällan dem med den verkliga makten. En Göteborgspotentat som P G Gyllenhammar – vd för Volvo och svåger till GP:s chefredaktör Lars Hjörne – kallas av Hagge i hans memoarer för ”en personlig vän”. Med sådana vänner blev kanske inte satiren varken oberoende eller subversiv.

Att jag i mitt huvud kategoriserat Hagge som folkpartist kan förstås också bero på att han var folkpartist. I sin ungdom. Då bildade han en sektion av Folkpartiets Ungdomsförbund i Uddevalla.

Senare i livet – i höjd med att han skriver sina memoarer 1999 – kategoriserar han sig dock som sosse:

Av journalister har jag under årens lopp ständigt fått frågan: ”Var står du själv politiskt?” Jag brukar värja mig genom att svara: ”Jag tillhör inget parti, men jag är emot flera stycken.” Om jag ska vara uppriktig så står jag socialdemokratin närmast.

Han listar ett antal orsaker till detta: hans egen klassbakgrund, antirasismen inom S – och att ”socialdemokratin idag kan betraktas som ett mittenparti”.

Ytterligare en orsak KAN vara att socialdemokraterna var synonym med Makten. Och Geigert verkar inte ha haft något emot att gnugga rygg med Makten. Han spelar golf med prins Bertil, inackorderar dottern hos prins Lennart i Mainau, hävdar med bestämdhet att han blivit god vän med alla han intervjuat i Gäst hos Hagge (det vill säga de flesta kungligheter, opinionsbildare och ledande politiker, undantaget Carl Bildt).

Med Bildt hade Geigert en personlig beef, som helt verkar ha grundat sig i ett Geigert-skämt som Bildt tog personligt. Apropå att Bildt uttalat sig tvekande om p-piller skrev Geigert att det var tur att Bildts mamma inte hade haft några. Efter det vägrade Bildt till och med vara med när Geigert höll i SVT:s partiledarutfrågningar inför valet 1991 (han vann ju ändå, så de lär inte ha spelat nån större roll).

Om vi så lyfter blicken från den private Hagge och tittar på den humor han faktiskt producerade – han drev Lisebergsteatern i decennier och levererade en årlig revy under en lång räcka år – så tycker jag nog att vi ser spår av en sorts auktoritetstro även där. Revyer är ett smörgåsbord av kommentarer till allehanda aktualiteter, och man ska förstås akta sig för att dra några slutsatser om avsändarens ideologi. (Påfallande många Hagge-sketcher går ut på att tjocka män är utklädda till kvinnor och barn och det vet jag inte ens om man kan placera in i nån erkänd ideologi.)

Icke desto mindre: en sketch som ”Skoldemokrati” har jag svårt att se som annat än tendentiös. Arne Källeruds vänlige gentleman till lärare trycks ner av de oborstade eleverna Sune Mangs, Eva Rydberg och Laila Westersund som med hot om våld ”under demokratiska former” beslutar ”att Oslo ligger i Italien”: ”Hör du det, fascistjävel?”

Och Stefan Ljungkvist i rollen som ”Den siste kommunisten” är ett medvetet nidporträtt av den högljudda vänster som Geigert fört ett personligt krig med under Göteborgs sjuttiotal (Sven Wollter et consortes intog Stadsteatern som Geigert raskt döpte om till ”Pekingoperan”):

Jag ser var ni tänker: Varför åker inte den där långhårige jäveln ner till San Salvador och slåss mot fascisterna? Vet ni vad jag svarar då: ni skulle må då va? Men det skulle fan inte jag.

Ingen ska ta ifrån Geigert hans antinazistiska engagemang – Jan Guillou har ibland försökt göra det genom att antyda att brevbomberna och porren som beställdes i hans namn var en pr-kupp – men det är svårt att se att Geigert nån gång slog särskilt hårt mot etablissemanget (undantaget Bildt då). Det kan förstås inte påstås vara en specifik högerhållning. Det är väl mer sådär allmänkonservativt.

Kuriosa:
Det var Hagge Geigert som presenterade Ian Wachtmeister för en större publik. 1989 framträdde greven och imperieförvaltaren för första gången för en flermiljonhövdad publik. Han klädde ut sig, imiterade Hans Werthén, raljerade över facket och sjöng frispråkiga snapsvisor. Två år senare satt han i riksdagen som partiledare. I sin bok Gäster hos Hagge – skriven och utgiven innan Ny Demokrati var ett faktum – kommenterar Hagge sin gäst: ”En del ville efter programmet göra honom till statsminister, men det är nog att ta i.”

Högerhumor vi (=en ganska liten del av oss) minns 3: Rune Moberg.

Av Kalle Lind

den 2014-08-05

i blogg

Rune Moberg – för tjugosex år sen så välbekant att han fick vara med i Här är ditt liv – har främst gått till historien för två saker:

1) han skapade Lilla Fridolf,

2) han skrev ledarna i den uppkäftiga bildtidningen Se.

I det första fallet framstod han som något konservativ.

I det andra fallet framstod han som en klassiskt liberal retsticka.

Han gjorde förstås fler saker, den gode Moberg. Enormt många faktiskt. Han tillhörde den där journalistgenerationen som verkar ha haft obegränsad tillgång till tid. Han skrev revyn Kris kras filibom åt Ingmar Bergman när denne var chef på Helsingborgs stadsteater. Han hittade på roligheterna åt Gubben i lådan i Hylands hörna. Han skrev radioserierna Dagens revy (med bland annat Harriet Andersson) och Familjen Andersson (med bland annat Lena Nyman). Den sista har jag aldrig hört, men Lena Nyman kommenterar den i en intervju gjord av Jan Guillou 1979:

– Till slut rakade man ihop dom där replikerna på nolltid, det där skulle jag inte göra om. Det var så jävla dåligt, det var Rune Moberg som skrivit det. Fråga mej inte vad jag tycker om Rune Moberg!

– Vad tycker du om Rune Moberg?

– Ja … jag läser ju inte Se, så jag har bara erfarenhet av det han skriver dramatiskt och det tycker jag var av det enklaste slaget med dom självklara knepen och mitt i det tyckande och tänkande som jag inte tycker speciellt mycket om. Man kan säga så här: han tar väl inte precis bort fördomar.

Den där karakteristiken kan kompletteras med en sammanfattning av radio/film/serieserien om Lilla Fridolf:

Berättelserna om kontorschef Fridolf Olsson på Kolonialvarubolaget och hans hustru Selma i Stockholm kretsar nästan alltid på ett eller annat sätt kring deras äktenskapliga bråk och problem. Fridolf styrs med järnhand av Selma och behandlas mycket hårt. Hans idoga och ofta finurliga försök till att trotsa Selmas bestämmelser och ta sig till favoritkrogen Södra Brunn misslyckas oftast och leder istället till en rejäl utskällning och ännu mer hushållsarbete.

Selma drar sig inte heller för att använda fysiskt våld, med hjälp av exempelvis brödkavlar, om hon anser att det är motiverat. Fridolf råkar lätt ut för hård behandling även om han är oskyldig, Selma är ständigt misstänksam gällande otrohet – den där unga sekreteraren på kontoret ser alldeles för bra ut för att hon ska kunna känna sig lugn – och annat förfärligt, och komiska missförstånd uppstår därför lätt, till problem för stackars Fridolf. (Från sajten Rutor och reflektioner.)

Som sketch- och gag- och skojmakare valde Moberg uppenbarligen den okomplicerade vägen. Karlar kan inte kontrollera kvinnor och humor påstås uppstå. Kärringar ägnar sina dagar åt att hitta dyra halsband som de vill ha sina män att köpa så att societetskollegorna kan knäckas. Gubbar ägnar sina dagar åt att smita ut för en okomplicerad öl med vännerna, där en yppig servitris är ett plus men inget krav.

Om man sen till det adderar att Moberg skrev ledare i en tidskrift som, likt FiB/Aktuellt och Lektyr, gick från grabbig men ambitiös reportagetidning till att alltmer handla om antydda könshår – så tonar bilden av en mansgris och en buffel fram.

Men då har man inte läst ledarna. Av sin radikala samtid kritiserades Moberg gärna för att vara vindflöjel (i bästa fall) och ärkereaktionär (i värsta fall). Jag har läst ett urval och de handlar alla om kriminellas rätt till värdiga rättegångar, värdig tillvaro och allmän värdighet. Under hela sextiotalet var Moberg en ivrig påhejare av medborgarrättsrörelsens frammarsch i USA, vilket inte var så okontroversiellt som vi vill tro idag.

Rune Moberg var nog typisk för sin tids Bonnierliberaler: tydlig i sin antirasism, tydlig i sin antikommunism, tydlig i sin tro på rättssamhället, otydlig i sin antiimperialism och oförstående inför begrepp som manschauvinism.

Högerhumor vi (=en del av oss) minns 1: Sånt är livet.

Av Kalle Lind

den 2014-08-02

i blogg

Jag medverkar oregelbundet i det borgerliga samhällsmagasinet Neo, inte för att jag är särskilt borgerlig utan för att de är särskilt liberala. För något år sen skrev jag några tillbakablickande texter om högerhumor/satir från höger åt dem, vilka jag nu återpublicerar samt utökar. Det finns en gammal sentens, analog med den om popmusik, att svensk humor alltid hugger från vänster. Det är inte sant – och orättvist mot både högern, vänstern och humorn. Den här bloggposten ska ses som inledningen på en av alla dessa sommarserier som utlovats på den här bloggen genom åren.

Två herrar (Åke Wilhelmsson och oftast Henrik S Järrel) och en dam (Inger Säfvenberg eller Kari Storækre) läste ur svenska folkets autentiska fatabur av myndighetsövergrepp, byråkratikrångel och Kafka-goes-Moment-22-år-1984. Tonen kunde beskrivas som sarkastisk och kompromisslös, alternativt irriterande självgod.

Programledarna tog alltid parti för vad de kallade vanligt folk och vad andra skulle kalla skattesmitare och rättshaverister. Fallen, som oftast hämtades från redaktionens telefonsvarare, kunde gälla socialnämnden som vägrat de boende på ålderdomshemmet i Bromölla att dela på en sjuttiofemma eller en pingstpastor som köpt ett tokbilligt hus av sin egen församling.

I efterhand framstår Sveriges televisions serie Sånt är livet (1976–1985) nästan som en trojansk högerhäst i en koncern som såg ut att präglas av socialdemokratiskt fostrade tjänstemän och revolutionärt rosenrasande programmakare.

Grundinställningen – att misstro makt oavsett partifärg, men i synnerhet den hycklande socialdemokratin – påminde mer om den som odlades på tabloider och veckomagasin. Förmodligen var det ingen slump att programmets sketchgaljonsfigur Classe Holmberg rekryterades från Expressen istället för SVT:s egna korridorer. Inte heller att Henrik S Järrel så småningom ersattes av Sten Hedman, tidigare redaktör för bildtidningarna Se och Damernas värld.

Hursomhelst blev Sånt är livet en succé som fick fortsätta under en rad av televisionsverkets chefer och omorganisationer, trots att den antagligen retade en och annan av husets politruker. Seriens väl varierade catchphrase ”X ville inte vara med på bild” fick stor spridning på arbetsplatser och skolgårdar.

Efter Sånt är livet blev Henrik S Järrel (även känd som tevehallåa) moderat riksdagsman 1991 – 2006 och livskamraterna Åke Wilhelmsson och Kari Storækre lämnade SVT och grundade Nordic channel 1989 (idag heter kanalen TV5 och har gjort till sin grej att aldrig mana till eftertanke). Så anti-monopoltänkandet som präglade serien var troligen äkta.

Kuriosa:
Kari Storækre var tidigare tillsammans med den norske UD-tjänstemannen och spionen Arne Treholt.

Storækre, Wilhelmsson och S Järrel gjorde senare programmet Fantastiskt, en sorts pre-Youtube-mischmasch av rekordförsök och marknadsgyckel, utförligare behandlat i den här. Jag har sett om ett par av avsnitten och kan väl inte säga att de levde upp till sin titel.

Sten Hedman var efteråt ett tag chefredaktör för det kortlivade magasinet Gazette, mest uppmärksammat för att ha tryckt en tusenlapp i tidningen som flera människor lyckades handla för i butikerna. Det där får någon läsare gärna dra i och kolla upp detaljerna kring. I värsta fall får jag väl göra det själv.

Med tanke på programmets popularitet då det begav sig – vid minst ett tillfälle slog det Dallas i tittning! – är Sånt är livet påfallande bortglömt. Youtube ställer förstås upp med några exempel, där detta är mest representativt.

På Youtube hittar man också denna påfallande elaka (= träffande) parodi, vilket osökt för oss in på högerhumorns nästa del.

Storækre och Wilhelmsson grundade också TV-skolan, där man för en ringa summa kunde utbilda sig till programledare. Det lär ha granskats i något Aschberg-program och då inte framställts som helt seriöst.

I romanen Kryss i rutan (1982), en illa skriven inifrån-satir/skvallerkatalog över det tidiga åttiotalets SVT, heter Wilhelmsson Frank Pettersson och någon – förmodligen Säfvenberg, för Storækre dök upp först senare – Ida Grundén:

Frank hade själv börjat på Nyheterna, men med åren blivit allt mera spektakulär och nöjesinriktad. På Nyheterna hade man med oro åsett denna utveckling och på ett snyggt sätt lyckats avpolletera honom innan det blivit alltför uppenbart att en medarbetare på redaktionen var ute för att roa publiken.

Ida hade däremot inte någon anknytning alls till Nyheterna, för hon var framför allt knuten till Frank. Hon hade gjort ett par försök att stå på egna ben några år tidigare, men misslyckats. Framför allt blev det uppenbart när hon försökte intervjua en kontroversiell författare, att hon inte hade förutsättningarna. Intervjun var programsatt till femtio minuter, men varade bara i tjugo. Sedan hade hon inga fler frågor, varefter man var tvungen att lägga ut en klocka i rutan i trettio minuter. Naturligtvis var det en katastrof för kanalen, som den kvällen missade merparten av tittarna.

Numera uppträdde hon bara tillsammans med Frank i rutan. Men det gjorde hon så pass bra, att de båda, tillsammans med en tredje programledare för ”Ett sånt Helvete” faktiskt var engagerade av Folkparkerna för en turné av samma utseende som det ordinarie TV-programmet. Det projektet låg dock på is i avvaktan på vad televisionens jurister skulle komma fram till. Risken var uppenbar att det var alltför kommersiellt.

”Livet ska vara trist, det skålar vi på”, sa Frank och höjde det sjätte glaset vin.

Godisarna.

Av Kalle Lind

den 2014-07-02

i blogg

När nu de fem lite lätt patinerade gentlemännen i Monty Python går mot sin lysande karriärs lysande final med tio utsålda jätteshower (”1 down, 5 to go” som den briljant galgkomiska underrubriken lyder), är det värt att fundera på The Goodies öde.

The Goodies var Bill Oddie, Graeme Garden och Tim Brooke-Taylor. De var polare med John Cleese, Graham Chapman och Eric Idle från Cambridge. De hade skrivit sketcher ihop med Michael Palin och Terry Jones för radio- och teveshower i BBC.

Tim Brooke-Taylor var, tillsammans med Cleese, Chapman och Marty Feldman, författare och skådespelare i At last the 1948 show, sketchserien som i mångt och mycket förebådade Monty Python’s Flying Circus.

Den mäkta citerade sketchen ”The Four Yorkshiremen”/”The Four Welshmen” – där fyra framgångsrika pösmagar skryter med vem som hade fattigast barndom – var från början ett verk av Cleese/Chapman/Feldman/Brooke-Taylor.

Så fem medlemmar ur den så kallade Oxbridge-maffian bildade Monty Python (och plockade med sig den amerikanske animatören Terry Gilliam). Tre andra medlemmar bildade The Goodies. Båda grupperingarna blev till relativt slumpmässigt. Oddie, Garden och Brooke-Taylor hade lika gärna kunnat vara pythoniter.

The Goodies hette ett antal teveserier som gick i BBC under sjuttiotalet. Humorn bygger på slapstick, absurdism, hejdlösa associationer, dumheter och nonsens. De psykedeliska färgerna får en att associera till Beatles Magical Mystery Tour, den naivistiska musiken till Neil Innes och hans Bonzo Dog Doo-Dah Band (Innes uppträdde ofta med Monty Python live och är en av flera som fått epitetet ”den sjunde pythoniten”), slapstickexperimenten i stopmotion och fastmotion påminner inte så lite om vad Lasse Åberg och Ardy Strüwer gjorde i svensk teve vid samma tid.

Inte minst förebådar The Goodies lika mycket som Monty Python åttiotalsserien The Young Ones (av något SVT-geni döpt till Hemma värst). Den lösa sitcom-ramen och de genomgående figurerna, de talande djuren och möblerna, associationsklippen och Helan & Halvan-våldet är detsamma i The Young Ones som i The Goodies.

Och lika mycket som Python har The Goodies förstås sina rötter i The Goon show, radioserien med Peter Sellers och Spike Milligan som vände upp och ner på det brittiska femtiotalet på samma sätt som Povel och KnäppUpp gjorde här.

När det begav sig så ställdes The Goodies ofta mot Monty Python på engelska skolgårdar och fikarum. Somliga föredrog The Goodies något striktare berättarstruktur och det faktum att man fick lära känna de tre huvudpersonerna Bill, Tim och Graeme, andra höll fram Pythons ännu mer associativa medvetandeflöde. Av somliga skylldes The Goodies för barnprogram (i ett avsnitt av serien dyker till exempel John Cleese upp och ropar ”Kid’s programme!” efter goodiesarna), av andra skylldes Python för att vara för intellektuellt.

The Goodies belönades med silverros i Montreaux (i första avsnittet av den därpå följande serien målade Graeme Garden den med guldfärg).

I kapitlet ”The Goodies” i översiktsvolymen av brittisk universitetshumor, From Fringe to Flying Circus, säger någon av goodiesarna att Monty Pythons toppar visserligen var högre än The Goodies, men å andra sidan var delas dalar betydligt lägre. Jag tror att det är ett riktigt omdöme.

När Monty Python är som bäst förtjänar de som sin plats som det mest inflytelserika humorprogrammet i Västeuropa någonsin. När de är som sämst vill man slå dem i huvudet med en gummikyckling och en tegelsten.

Idag såg jag The Goodies för första gången. Det lär ha gått på svensk teve nån gång på sjuttiotalet, då under namnet Godisarna (troligen döpt av samma snille som kom på Hemma värst). Jag har aldrig sett det, däremot stött på det mer än ofta när jag läst Python-historia. Givetvis finns det på Youtube.

Omdöme? Tja, det är som Monty Python utan vare sig toppar eller dalar. Skådespeleriet är habilt, säg på Terry Jones-nivå. Sketcherna blir aldrig irriterande tjatiga eller för sökt absurdistiska, men heller aldrig geniala. Neuroserna och aggressiviteten som ligger som ett mörkt grundackord genom hela Flying Circus-serien är hos The Goodies en struttig durslinga.

I den här sketchen förekommer en skotte som fightas med en säckpipa. På sjuttiotalet fick det en femtioårig man i King’s Lynn att skratta sig till döds framför tjockteven. Det är kanske svårt att förstå idag. Och även att avsnittet i fråga har gett namn åt ett album med The White Stripes, ett av de mest omhuldade skrammelbanden för sisådär femton år sen. Plattan heter Icky Thump efter kampsporten Ecky Thump (stavningen anpassad till amerikanskt uttal).

Men ännu svårare att förstå är att Monty Python’s Flying Circus alltid framställs som en isolerad ö, ett unikt fenomen utan jämförelser, början till all tokenskap och ensam bekämpare av tillvarons ordningsmän och tråkmånsar. The Goodies fanns där hela tiden, alldeles vid sidan om dem, lika knäppa och lika marinerade i brittiskt nonsens.

Det känns som om 2014 är året då vi borde börja prata om dem på nytt.

Nånting har hänt fröken Andersson.

Av Kalle Lind

den 2014-06-27

i blogg

Det kanske mest obskyra jag hittat i min jakt på svenska översättningar av kända anglosaxiska popdängor är ”Fröken Andersson”. På Sveriges radio fanns den bara på typ rullband. Produktionsuppgifterna är knapphändiga: bandet som sjunger heter Hasse & Rune. Rune är Rune Öfwerman. Hasse är okänd.

Rune Öfwerman är en sån där musiker vars pianosolon och arrangemang man garanterat hört men vars namn få av oss lagt på minnet. Han är för övrigt pappa till Clarence Öfwerman, som är en av de viktiga musikanterna i ett popband som heter The Roxettes. Rune Öfwerman är också pappa till Poffi Öfwerman, som verkar vara kompis med Malin Berghagen.

Det som utmärker familjen Öfwerman är att de är musikaliska och gärna har udda förnamn.

Om Rune Öfwerman berättas det bland annat att han var i Brasilien i slutet på sextiotalet. När han gungade runt på stranden hörde han en massa sköna låtar som han plötsligt kände igen. Hans bekant Cornelis Vreeswijk hade spelat in några låtar med exakt samma melodier bara en tid efter att han varit i Brasilien och levt loppan. Vilket sammanträffande! Rune Öfwerman for hem och köpte de svenska rättigheterna till melodierna, vilket Cornelis aldrig hade orkat göra, och sen fick han många sköna royaltykronor varenda gång ”Deirdres samba” spelades nånstans.

Säger ryktet. Det går så mycket rykten i musikbranschen. Vad som däremot är helt sant är att Rune Öfwerman gjorde en översättning av Simon & Garfunkels ”Mrs Robinson”. Som alltså heter ”Fröken Andersson”.

Jag har låtit hämta upp den från Sveriges Radios grammofonarkiv och hade gärna lagt upp den på ett socialt medium om jag bara listat ut hur man gör. Jag spelade den i P4 Malmöhus typ kvart i åtta på morgonen den 23 maj, men när jag försöker botanisera på nätet hittar jag ingen användbar länk. Men melodin kan ni ju ändå.

Nånting har hänt fröken Andersson
Ulla Andersson i Örebro – whoo oo oo!
Hon är som ny, fröken Andersson
Klär sig som en ung och fräsig tjej
Hej hej hej – hej hej hej!

Man säger runt på stan att hon har setts med en person
I stadshotellet i förgår kväll
Vad som hände är för mig en mystifikation
Men igår kom hon för sent till sitt kontor

Nånting har hänt fröken Andersson …

Knuten bak i nacken har hon inte längre kvar
Kjolen skyler inte längre knäna
Tanterna i gillet tror det rör sig om en karl
För att hon ej ställde upp på julbasarn

Förr hon jobba över flitigt nästan varje kväll
Nu så går hon prick på slaget fem
Jag har inget me’t att göra men det sägs på stan
Att hon köper viner med sig hem

Nånting har hänt fröken Andersson …

Och det är väl inte så mycket att säga om den. Själv blev jag lite förvirrad eftersom det slog mig att jag inte riktigt vet vad ”Mrs Robinson” handlar om. Hon sitter i nån soffa och går på kandidaternas konvent och på nåt vis är den gamle baseballspelaren Joe DiMaggio inblandad.

Eftersom den skrevs för The Graduate/Mandomsprovet (legenden säger att låten hette ”Mrs Roosevelt” tills regissören Mike Nichols fick höra den) har jag inbillat mig att den handlar om en frustrerad hemmafru som prasslar med unge grannpojken, men det sägs nog aldrig rakt ut i låten.

Att den handlar om nackknutar och julbasarer får sägas vara ett utslag av översättarens frihet.

TILLÄGG: Det går att lyssna! På låten alltså:

En gubbe jag nog faktiskt aldrig har behandlat här tidigare.

Av Kalle Lind

den 2014-06-15

i blogg

Ibland har jag fått för mig att jag ska försöka närma mig Olof Buckard. Ni som varit med ett tag känner till honom: satiriker, sedermera predikant, den förste som stod som ”estradör” i telefonkatalogen. Han imiterade Sten Broman och Nils-Erik Baehrendtz men kallade sig helst ”impersonator” eller ”personifierare”. På senare år har han kanske varit mest känd för sina tvångssyndrom som han berättat öppenhjärtigt om i intervjuer.

På åttiotalet dök han upp i allehanda underhållningssammanhang. Som barn fascinerades jag en smula av honom: en skämtare som aldrig nånsin var rolig.

Jag har en lp med honom. Det är en upptagning från en kabaret han gjorde 1984: Vinteretik för spretiga röster (finns naturligtvis på Spotify). Underrubriken är: ”Narrerier, parodier, poesier”. Numren heter sån som ”Om andantet och vetgirigheten”, ”Hommage á Sten Broman”, ”Om girigheten” och ”Preludier till evigheten”. Spontant står jag fast vid min åsikt från barndomen: för att vara underhållare är han inte särskilt underhållande.

Jag lyssnar på första numret: ”Här är ert liv”. Buckard gör hyggliga imitationer av Lasse Holmqvist, Thorbjörn Fälldin, Jan-Erik Wickström, Jörn Donner, Sven Stolpe, PG Gyllenhammar och Olof Palme (jag ska ärligt säga att jag egentligen bara vet hur några av de där gubbarna låter via Bosse Parneviks imitationer, men dem är Buckards imitationer i alla fall hyggligt lika).

Numret är TJUGOEN MINUTER OCH TRETTIOFYRA SEKUNDER långt. Publiken skrattar gott när Fälldin inte blir färdig med sina meningar och när utbildningsminister Wickström slänger fram ett karakteristiskt ”Nä!” De skrattar inte lika gott när förlaget Askild & Kärnekull kallas ”Oskuld och stjärnekult”, kanske för att de inte kände till det förlaget så väl. Eller när PG vill byta namn på Volvo till Volvimus. Latinskämt var på utdöende redan på åttiotalet.

På baksidan av lp:n har Buckard skrivit en liten essä med rubriken ”Gycklaren som gisslare”, där han citerar den polske filosofen Leszek Kolakowski. Han skriver bland annat att ”satirens uppgift anser jag vara att ta parti för den förtrampade och förtryckta människan”.

Det är förstås vackert. Och kanske sant. Men inte är det särskilt festligt. Olof Buckard var inte den sortens underhållare som kom hem till barn på deras födelsedagar och drog vitsar. Kom han hem till nåt barn citerade han nog snarare polska filosofer.

Jag inbillar mig att Buckard var rätt stor när det begav sig. I Jan Guillous intervjubok Artister (1979) möter han ”tolv av våra mest folkkära artister”. Bredvid Povel, Hasseåtage, Birgitta Andersson och Jarl Kulle hittar vi Buckard. Han redogör för sin syn på underhållning:

Det värsta jag vet är en amerikansk maxim som lyder ungefär: ”Den bästa show jag vet är en den show där jag inte kommer ihåg ett enda ord bara att jag hade jävligt roligt”. En sån underhållning har berett stora kryphål för lögnen. Det är en humor som smiter. En underhållning som applåderas av alla är inte opinionsväckande på något genomgripande sätt. Sen må hela nationen skratta på sig.

Det är inte direkt Bosse Parnevik som pratar. Eller Mårten Andersson. Eller Eva Rydberg (som Buckard samarbetade med i dubbandet av den första Lucky Luke-filmen – den kanske mest udda punkten i Buckards cv).

Jag ser nu att karln, åttioett år gammal, är aktuell med en ”kulturkväll” på Boulevardteatern i höst. Bland gästerna hittar vi Ingvar Carlsson, Anna Odell och Göran Lambertz. Så det blir nog kul. Buckard har skrivit en ganska lång programförklaring. Jag hoppas ni ursäktar om jag bara citerar valda stycken:

Kan vi hitta en gemensam människosyn? Kommer vi nånsin att bli överens om vad den rimliga poängen med att vara människa är?

Är de i praktiken rådande existentiella grundvärderingarna egentligen fullkomligt vanvettiga?

Hur långt ska den politiska kartan behöva fjärma sig från medborgares samveten?

Vad är friskt, vad är sjukt när det gäller uppfattningar om så kallade psykiska funktionshinder, vad beträffar gudsbilder och kulthandlingar?

Vad innebär det att vara livsduglig?

Hur ser kopplingen mellan kreativitet av format och psykiska funktionshinder ut?

Det finns en galenskapens förförelse som medför en maktgalenskap som inte ges diagnosstämpel. Detta trots att det samhälleliga konsekvenserna är ohyggligt mycket mera fatala än summan av allsköns psykiska trauman. Är det evidensbaserade diagnosmönstret inom psykiatrin rena skämtet? Behandlar vi inte fel människor? Är det rent av de så kallade förtroendevalda och maktens koryféer som borde beläggas med spännbälten?

Hur kan konsten och litteraturen medverka vid politiska vägval? Måste Gud och Bach vara med i Säkerhetsrådet? Bland annat samtal i Dag Hammarskjölds anda.

Jag är förstås glad att Sverige har plats för en sån som Olof Buckard. Att det nånstans bland de lenrimmade publikfriarna har funnits en poet och ifrågasättare. Det gör mig varm i hjärtat att någon alls skrattar åt den där långa Här är ditt liv-pastischen. Att det någon gång har funnits någon som masat sig till en kabaret med den ärkepretentiösa titeln Vinteretik för spretiga röster.

Men jag kommer inte ifrån känslan av att humor ändå mår bättre av humor än av allvar.

Vill ni för övrigt veta allt om Buckards eget liv så berättar han för Lasse Holmqvist här.

Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: bortglömda gubbar Sida 2 av 5

Ett smalt inlägg även för att vara på den här bloggen.

Här stör vi ditt liv.

En Kärlekshistoria.

Högerhumor vi (=en tynande skara) minns 7: Poul Ströyer.

Högerhumor vi (=främst göteborgare) minns 4: Hagge Geigert.

Högerhumor vi (=en ganska liten del av oss) minns 3: Rune Moberg.

Högerhumor vi (=en del av oss) minns 1: Sånt är livet.

Godisarna.

Nånting har hänt fröken Andersson.

En gubbe jag nog faktiskt aldrig har behandlat här tidigare.