Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: cornelis Sida 3 av 4

Mitt favoritcitat ur en Bengt Sändh-bok.

Trubaduren, retstickan och födgeniet Bengt Sändh har inte bara skrivit skabrösa visor, fotograferat, startat mykologiska sällskap, fördjupat sej i origami, varit engagerad i antividskepliga föreningen Vetenskap och Folkbildning samt startat en snusfabrik. Han har också skrivit ett gäng böcker av skiftande genre och kvalitet.

Cornelis i mitt minne handlar en del om Cornelis Vreeswijk och väldigt mycket om Bengt Sändh. En passage handlar om hur gitarrgubbarna på sjuttitalet bildade YTF, YrkesTrubadurernas Förening. Sändhs bror Rustan – jag låter bli att kommentera namnet – stiger in i handlingen. Författaren Sändh lyckas berätta en massa om Rustans förehavanden utan att egentligen berätta nånting:

Min bror Rustan hade ett år tidigare drivit Trubadurtjänst med den äran, där hade han bokat jobb åt mig och ett tiotal kollegor så upplägget stod ganska klart. Min bror hade även haft andra verksamheter igång så nu satt han och skakade galler.

Och det är vad vi får veta om Rustan Sändh i boken. Medge att man gärna hade hört mer.

Genrer Gud glömde 4: den antispanska Spanienschlagern.

På sjuttiotalet fick man inte åka till Franco-Spanien på semester. Eller rättare sagt: det fick man så klart, men det var moraliskt förkastligt eftersom man på sjuttiotalet tyckte det var viktigt att visa solidaritet med mördade och förtryckta folk. Därför utgick en propå från svenska vänstern att Spanien skulle bojkottas.

Det meddelandet gick dock inte riktigt fram till den icke-upplysta klassen. De åkte kors och tvärs till Kanarieholmarna och Mallåkra och lyssnade på trallar med rysansvärda och språkligt inkorrekta budskap som ”Eviva Espania!”

I Ulf Dagebys a.k.a. Sillstryparns ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival” besjungs inte bara Abba – ”lika döda som sillkonserver” – och Stikkan Anderson – ”ett cyniskt svin” – utan också de schlagerstjärnor som leende besjöng den spanska solkusten:

Men garotteringar och mord
det skiter dom i
och svänger på fascistkärringkjolen

Tes möter antites, visste redan Hegel och det blev en av grundstenarna i den marxistiska teorin. Sliskiga Spanienhyllningar med fejkflamenco och kastanjetter fick en motreaktion i proggens och trubadurvänsterns satir- och patosvisor.

Mest spridd bland de anti-spanska spanska dängorna blev Hoola Bandoola bands ”Juanita”. På Afzelius patenterade revolutionssentimentala vis berättas om en kämpe som slagits i spanska inbördeskriget och förälskat sig i Juanita, som gett ”de andra kraft och glöd”, och vars söner fyrti år senare åker för att solbada, stöttande samma regim deras far bekämpat. På stranden möter de Juanita, faderns ungdomsförälskelse, som ger dem en avbasning:

Så ge er av!
Jag är trött på era slängar!
För ni fördröjer
bara frihetens stund
Då ni borde veta
att turisternas pengar
är som honung
i förtryckarnas mun

”Juanita” lånar melodiskt och arrangemangsmässigt diverse spanska klanger. Mer än ett dansband gjorde så småningom coverversion. Det är en alltigenom förskräcklig låt. Jag skulle aldrig avslöja för nån att jag alltid sjunger med med stort engagemang och pekfinget taktfast hyttande mot tänkta lyxturister.

Cornelis gjorde ”Po-rom-pom-pon”, som är mer implicit i sin kritik av svenskar som åker på svinfestresor till militärdiktaturer. Franco-regimen finns i bakgrunden, i fokus står Cornelis sedvanliga fylletorskar:

Se Spaniens måne lyser
på fattiga barn som fryser,
på Johansson ifrån Mora
och på en bedagad … jorå!

Det handlar mer om svenskens/den semiciviliserade människans behov av primitivitet, sangria och fallna fruntimmer än om förtryckarregimen. Och som vanligt föredrog Cornelis att besjunga de små människorna, inte bara när det kom till hjältemod utan också korruption:

Polisen går runt och sprätter
Han snor dina cigaretter
Och om du är snorkig mot’en
så skjuter han ej i foten
Men be honom i förtrolig ton
så fixar han all slags prostitution
för där har han provision

Musiken är omisskänligt spansk, rentav lånad från Juan Solano, som jag inte vet nånting om men rent fördomsfullt gissar har latinskt påbrå.

Stefan Demert och Jeja Sundström gjorde med ”Las Kvalmas” en text i samma anda som Cornelis, kanske ännu något mer anklagande mot den okultiverade populas som brände sina surt förvärvade på grisfester till falangismens ära:

I Las Kvalmas
– har du varit där nån gång? –
Har du inte det så res dit
I Las Kvalmas
är det alltid sol och sång
Där finns massor av billig sprit

Du kan supa dej full på bara en sex-sju spänn
Du kan träffa din närmaste granne ifrån nord
Spanska maten du slipper att pina i dej den
Det finns ställen som har smörgåsbord

Och mitt i de vällustiga skildringarna av det vulgära folkets härjanden, så kontrapunkteras framställningen med små påminnelser om varför det faktiskt fanns skäl att tänka över vart man reste och vilka regimer man gödde:

Någon bit från lyxhotellen
bor spanjorer i plåtruckel bara
men låt samvetet flyga och fara
Där behöver du aldrig gå in

Dan Berglund – en annan av den här bloggens följetonger – var också inne och tassade på ämnet. På dubbelkassetten 10 års kultur i partiets tjänst, utgiven av KPML(r) 1981, en av ytterst få dubbelkassetter jag alls har haft i min ägo, finns låten ”Juan Paredes”. Skriven apropå att några misstänkta ETA-terrorister avrättats av fascistregimen utan vidare rättegång.

Givetvis finns den svenske turisten och den skuld han vägrar ta på sej med i låtens fond:

När solen gått upp uti Spaniens land
och musiken har tystnat för gott
Då somnar turisten med flaskan i hand
med ett fnask som knappt kostade nåt
Men det blåser, det blåser en viskande vind
– man har mördat fem på en gång!
Juan Paredes, i gryningen
skall Spanien sjunga din sång

1996 gjorde Hoola comeback-turné. Innan ”Juanita” drogs av förklarade Afzelius från scen om att Spanien nu var Franco-fritt och att det därför var okej för Afzelius om nån i publiken ville åka dit. ”Men”, tillade han, ”fan ta den som åker till Turkiet”.

Cornelis, Brel och Tommy Körberg.

Jag medverkar numera regelbundet i Cornelissällskapets Cornelisblad Cornelisbladet. Det nya numret kommer närsomhelst att trilla ner med ett brak på hallgolven hemma hos medlemmarna. För andra som till äventyrs är intresserade av nåt ganska smalt, för att inte säja nördigt, trivialt och bagatellartat, finns texten här.

I del 2 i Cornelis Vreeswijks samlade skrifter, Enskilda sånger, sammanställda av Jan-Erik Vold 2000, finns texten ”Jag tog ett järn med Pär och Fredrik Åkare”. Vold har inga specifika kommentarer om texten, annat än att den troligtvis skulle inkorporeras i det havererade Polaren Pärs pamfletter-projektet och gissningsvis är skriven i slutet av sjutti- eller början av åttitalet.

Första versen och refrängen:

Jag tog ett järn med Pär
Och Fredrik Åkare
På nåt snuskigt hak i Gamla Stan
Då blev det ju så där,
Ni vet, medborgare,
Att man blev full och levde fan
Fast Pär blev litterär, som Dante,
Och Fredrik Casanova lik.
Och jag, den superarrogante,
Jag var mig själv inför publik.
Och vid midnattsti´n
när överklassen for
Hem från krogen, hände det ibland
Att tre fulla svin
Stod och skrek och svor
Och levde fan

Borgarsvin! Stenålders punk!
Borgarsvin! Stinker som en skunk!
Borgarsvin! Gå hem och ta en …!

Med största sannolikhet är texten en tolkning av Jacques Brels ”Les Bourgeois” (1961). Både metern och innehållet rimmar väl med Brels svartsynta historia om hur sångens jag och vännerna Jojo och Pierre går från unga idealister till gamla advokater, från värmen hos den tjocka Adrienne de Montalant till finkrogen Trois Fasans – samma bar som de som unga stått och skanderat slagord utanför.

I originalet är det utelämnade ordet enligt min fransktalande väninna ”con” (dum i huvet/fitta).

Ett av skälen till att Cornelis aldrig spelade in, eller ens färdigställde (originalet har tre verser så låt oss gissa att CV lämnade verket ofullbordat) texten, kan vara att Hasseåtage hann före. 1976 lät de Tommy Körberg sjunga ”Vid Molins fontän” i en genial adaption:

Blodet varmt och rött
Vinet varmt och sött
Tre gymnasister vid Molins fontän
Det var Lundin och jag
Och Harald Blom var med
Under Kungsträdgårdens lövträn
Lundin citerade Clarté
Och Blom han körde med sin Lenin
Men jag fick ingen bra idé
Så jag, jag tog mej en klunk rödvin
Framåt klockan tolv
Så kom noblessen ut
I frack och lack från Operakällaren
Vi var där med ett språng
Och öppnade vår trut
I denna sång:

Bourgesien! De feta svin!
Kaviar och champagne! Fina vita dukar!
Vi ska pinka i erat vin
Och hänga upp er i era .

Inte oväntat är Brel och Cornelis något mer svartsynta än Svenska Ord-duon. Brels historia börjar med att de tre kumpanerna visar arslet och skränar till borgerskapet och slutar med att de själva utsätts för samma sak utan att ha lärt sej särskilt mycket på kuppen. Cornelis något kortare version har samma amoraliska sens moral:

Men vid midnattstid
när vi väntar på vår bil
har vi polisen om hjälp måst be
för att få gå i frid
Ungdom utan stil
gapar ut oss, se!

Hasseåtage lägger verserna i en annan ordning. Där blir rebellerna till rikemän redan i andra versen (”Lundin tog vin med sträv bouquet/ och Blom han körde med sitt Rhenvin”) för att i tredje versen ha livet och framgångarna bakom sej (”Lundin han känner sej passé/ och Blom är förtidspensionerad”) – men åter redo att stämma in i demonstrationskörerna.

Som Cornelis-vän kan man fascineras av hur självklart han gjorde andras verk till sina. Lika smidigt som Kris Kristoffersons Bobby McGee blir Bosse Lidén, tar gamla bekanta som Pär och Fredrik plats vid Brels stambord och ber vrångt Pierre och Jojo att gå sin väg. Där sitter de sen bredvid Ferlins Klarabohemer och Brassens clocharder.

Originalet bleknar bort och Cornelis egen värld inkorporeras i Brels. Adrienne de Montalant blir ett snuskigt hak i Gamla Stan, Trois Fasans ”nån nobel krog” i samma stadsdel. Paris – eller Bruxelles – blir Stockholm. Sverige blir Europa. Historien blir allmänmänsklig.

Spå ska det låta.

I förordet till Cornelis Enskilda sånger skriver Jan-Erik Vold om tre fall där uppdiktade Cornelis-texter blivit till reella sanningar.

1) I en dikt om döden från sjuttiotalet skriver han att ”min själ slog femtio siffror en gång”. 1987 avled han vid en ålder av femtio år.

2) 1964 års ”Balladen om den falska flickan” berättar han hur en sjöman raggar upp en dam ”som var en han”. Ett drygt decennium senare gör Cornelis detta själv, när han råkar få med sej två transor hem på fyllan.

3) I ”Balladen om den beväpnade tiggaren” beskrivs, förvisso i vaga ordalag, ett statschefsmord. Kompletterat med en upphittad text där Cornelis fantiserar om ett mord en februarinatt 1987 – ”två kulor sjöng i vinternatten” – i Yxsmedsgränd, kan man lätt associera till en svensk statsminister som sköts med två kulor ett år tidigare ett antal hundra meter därifrån.

Jag tycker detta är ganska fascinerande. Visserligen kan man invända att det inte var nån högoddsare att Cornelis inte skulle bli makalöst gammal eller att de där statsministerverserna är väldigt otydliga. Men det är en typ av sammanträffanden som gärna triggar fantasin och sätter igång funderingarna.

Sjöwall-Wahlöö förutsåg också Palmemordet.

I Terroristerna låter de en Rebecka Lind, en osannolik naiv och oförstörd tillbaka-till-naturen-kvinna som hålls fram som ett mänskligt ideal, skjuta regeringschefen till döds. Elva år senare, efter att skotten på Sveavägen fallit, lär en journalist ha ringt upp Maj Sjöwall och undrat hur det var att ha dödat Palme.

Det kan tyckas rått, men Sjöwall-Wahlöö var inga dunungar själva. I Terroristerna vältrar de sej ganska vällustigt i sitt påhittade mord på en hatad statsman:

Han kom ihåg vad Kollberg sagt om den lilla damrevolvern.
Man kanske kan träffa ett kålhuvud med den på tjugo centimeters avstånd, förutsatt att det håller sig absolut stilla.
Martin Beck såg på den döde regeringschefens sönderskjutna pannna och tänkte att det var ungefär vad Rebecka lyckats göra.

En råhet med viss bismak av blod så här på andra sidan 1986.

Som spådom känns det idag kanske inte särskilt djärvt – alla stats- och regeringschefer är ju presumtiva måltavlor – men då måste man komma ihåg att för alla svenskar utom en var ett statsministermord fullkomligt otänkbart till några timmar efter att ett statsministermord inträffat.

En annan spådom som känns ännu mer exakt och därför rätt kuslig förekommer i Sjöwall-Wahlöös Polismördaren. Notera den boktiteln och ta sen in i ekvationen att mördaren i titeln passerar en östgötsk by som heter Malexander.

Malexander är en by som enligt Wikipedia har 75 invånare. 1999 sköts två polismän till döds där. Utan att ha den minsta andlighet i själen kan jag tycka det är väldigt mystifikt att två vpk-författare tjugosex år tidigare låter sin polismördare passera samma flugsmuts på kartan.

Samtidigt kan jag inte förstå vad det hela i så fall skulle betyda. OM det här nu mot alla odds skulle vara en spådom från Pers och Majs sida: vad i helvete är liksom poängen med den? Vad ville de i så fall säga oss?

Begåvade människor jag känner del 7: Silas Bäckström.


I måndags kväll satt jag på restaurang Tennstopet i Vasastan. Jag åt fläsk med löksås. Det är en av ytterst få principer jag har: att beställa fläsk med löksås om det finns på menyn. Silas åt kalvlever Anglais. Silas bjöd. Eller som det naturligtvis heter i Silas mun: ”bjussade”.

(Jag läser för tillfället Slas för glatta livet. Det är därför jag skriver så korthuggna meningar.)

Silas är en Legend i Branschen. En grå eminens. En puppet master. Han producerade. Plattor. Krogshower. Teveprogram. Med de största. Cornelis. Östen. Ernst-Hugo. Lill. Zarah. Beppe. Grynet. De som bara benämndes med förnamn.

Främst jobbade Silas med Cornelis. Eller rättare sagt: av de Silas jobbat med, håller han Cornelis främst. De jobbade inte ihop varje dag. Inte ens varje år. Mäster Cees var en man som tog stor plats. Folk tröttnade. Cornelis gjorde bort sej. Ibland försvann han. Återfanns mot beskrivning i en gammal kvarn i Holland eller på en smörrebrödskrog i Kristianshavn. Silas och Cornelis arbetade till och från i tjugo år.

När Cornelis var som mest ute – bränd, såld, kalkad, glömd, föredetta, ex, ett skämt, ett bleknat minne – baxade Silas hem honom från Köpenhamn. Där hade han supit bort några år utan jobb. Sen knatade Silas runt till Sveriges alla skivbolag. Inget ville satsa en spänn på en försupen gammal vistrubadur från tider man skämdes för.

Silas producerade – proddade – två plattor själv istället. Gav ut dem själv. För egna pengar. Unga musiker. Synthar. De låter rätt skräpigt 2009 – mycket sämre än Cornelis sexti- och sjuttitalsproduktion – men försörjer fortfarande Silas.

Nu låter allt detta logiskt och självklart. Hade du sagt 1985 att Cornelis skulle leva för evigt hade du tagits för en skojare.

Efter Silas-producerade comebackplattan ”I elfte timmen” 1985 gästade Cornelis Lundell på dennes nyårskonsert på Johanneshov. En gammal eskapist mötte en någorlunda ung och allt annat än oförstörd. Framför den avmagrade holländaren stod tusentals unga människor och skrek. Cornelis sjöng Märk hur vår skugga – i samma veva populariserad av Imperiet – på holländska.

Det jubel som uppstod då är det som fortfarande ljuder. Cornelis är 2009 Metronomes bäst säljande artist. Nya samlingar med samma låtar och samma namn säljer tiotusentals ex. Med all rätt, om ni frågar mej. Och Silas.

Jag satt på Tennstopet mittemot Silas. Som en maskhungrig fågelunge med öron som parabolantenner. Jag ville veta. Silas är sjutti år (på Silas-språket: ”bast”). Äldre än mina föräldrar. Yngre än Cornelis. Vilket är svindlande. Jag har alltid föreställt mej Cornelis som en yngre bror till min mor, en överbegåvad slashas, familjens svarta får, den morbror Frans han själv sjunger om:

Morbror Frans är min idol
Ingen tål vad morbror tål
Ingen tål likör så bra
anser jag

Cornelis befann sej ständigt i samma allt-och-inget-ålder. När han debuterade vid 26 års ålder lät han som en farbror som redan sett allt. När han spelade in sin sista platta lite innan femti var det till samtida sound, om amfetamin och bränslemän. Han har alltid funnits, lika självklar oavsett almanackan. Hade han levt idag hade han snart varit 72. Lastgammal.

Silas Bäckström – för det är om honom detta egentligen handlar – driver Cornelismuseet och Cornelissällskapet. Arrangerar – arrar – Cornelisdagarna på Mosebacke. Håller i rundvandringar.

Att han bjussade mej på fläsk med löksås kom sig av en text jag skrivit till Cornelisbladet. Jag tror att Silas läste den och kände att hans arbete varit mödan värt. En trettiotreåring från obygden har skaffat sig skägg, döpt sin förstfödde till Cornelis och vyssar sin nyfödde till Ballad om en gammal knarkare.

Kampen har inte varit förgäves. Stafettpinnen vandrar vidare. Broar byggs.

Jag kan ha missuppfattat det, men det kändes som om Silas gav mej ett informellt men heligt uppdrag: att medverka till att namnet Cornelis inte dör med Silas. Oavsett om det var Silas budskap eller inte, så accepterade jag.

I utbyte mot x antal anekdoter om Zarah Leanders frukost eller Cornelis båtaffärer accepterar jag vad som helst.

En man med skägg och gitarr del 17F: avd B12.

Som lillgammalt ensambarn lyssnade jag gärna på min morbrors plattor med Stefan Demert och Jeja Sundström (pre-Gäster med gäster var hon trubadur). Det kan tyckas tragiskt i efterhand, men det var nu så det var. Faktum är att jag antagligen har större delen av Demerts sjuttitalsproduktion intatuerad i centrala nervsystemet.

Tämligen bortglömd, dock mannen bakom alternativa hittar som ”SJ SJ gamle vän”, ”Balladen om den kaxiga myran” och ”Anna Anaconda”. En sjuttitalstrubadur i den stora skäggiga och acetondoftande kretsen kring Cornelis och Gösta ”Skepparn” Cervins Vispråmen Storken (som var för den svenska visan vad Norra Brunn varit för svensk ståupp), dock av en särskild sort.

Där Bengt Sändh var burlesk och Alf Hambe finstämt naturlyrisk och Thorstein Bergman tolkade Dan Andersson och Finn Zetterholm var vpk-are och Cornelis alltihop och en kvinna som hette Git Magnusson emellanåt måste ha tröttnat på testosteronet, var Stefan Demert rolig. Med gravallvarlig uppsyn sjöng han skillingtryckpastischer och lekte med alternativa sagoversioner (prinsessan som blev anarkist, prinsessan som blev en groda, jätten Gluff som letar prinsessor i Vecko-Journalen).

I sina allra bästa stunder var han en brutalt ironisk iakttagare av en svensk självtillräcklighet. Utan att röra ett anletsdrag trängde han sej in bakom den aldrig slutpratade enfalden på frisersalonger och i taxibilar.

Svenssons sång är slut – hej!
Svenssons sång är slut
Mördaren har fått sitt straff
och Svensson andas ut
Det funnes ej en brottsling kvar
i Sveriges långa land
om Svensson fick ta lagen
i sin egen hand

Med reflektioner som idag må kännas kliché och rentav klassföraktande, men som måste varit befriande i en tid när t.o.m. Björn Skifs slentrianhyllade arbetarklassen i blåblus. Stefan Demert hänföll aldrig till romantik. Han hade samma distanserade samhällsperspektiv som, var och en på sitt sätt, Tom Lehrer eller Povel Ramel.

Ett textfragment från en låt vars titel jag glömt. Demert och hans livskamrat Jeja Sundström iklär sej rollen som journalister från Veckobladet:

Vi sa ”Tack, förlåt vi störde
med vår lilla intervju”
och det sista som vi hörde
var när han slog till sin fru

Vår artikel får rubriken
”Fagerros – vår tids aktör
Välkänd för tevepubliken
Lyckligt gift och stor charmör”

Som skulle kunna handla om Hyland. Eller för den delen Cornelis, som vid samma tid (tidigt sjuttital) fyllespöade sin fru Bim efter att hon gjort större lycka än han som teveprogramledare.

På sjuttitalet var det ännu inte kutym att riva ner guldslöjorna kring medias fixstjärnor. De skulle vara ständigt spinnande huskatter.

Men mest radikal känns Demert i sången om Bertil och Sven. Den måste ha stuckit ut bland machohannarna i Yrkestrubadurernas förening, där Cornelis sjöng glada visor om att rista yxmärken i transor och arbetare alltid var män och ”kärringen” var en accepterad benämning på frun. Demert sjunger i egenskap av orolig granne:

Bertil och Sven dom är inte som andra
för Bertil och Sven dom älskar varandra
Dom bor i våningen intill vår
Det har dom gjort nu i snart ett år

Dom är en visa i traktens kåkar
Det är inte så att dom stör och bråkar
men blotta vetskapen att dom finns
det gör en upprörd och arg till sinns [—]

Jag betalar min skatt till staten
och ser till att barnen har mat på faten
Det minsta man kan begära då
det är väl grannar att lita på?

Det har aldrig upphört att mej förvåna
att dom ej bygger ett hem för såna
Ett hem som dom kan få flytta till
där dom kan göra vad fan dom vill [—]

Men vi har samlats och slipat svärden
Nu ska vi tala med hyresvärden
Han får se till att dom flyttar så
vi slipper ängslas för våra små

För Bertil och Sven är inte som andra
för Bertil och Sven dom älskar varandra
Dom tar och tafsar uppå varann
Det har jag sett genom brevlådan

Låten ligger på LP:n Marsch på er alla pannkakor. Den gavs ut 1971. Idag framstår den som betydligt djärvare och betydligt mer radikal än samtidens slentrianråmande om fabriksarbetare. Det är som när Peter Wahlbeck påstod sej vara nydemokrat och lyckades provocera yrkesprovokatörerna i SUCK (Stand Up Comedy-Klubben) på nittiotalet: med ”Bertil och Sven” måste Demert inte minst ha retat upp sina homofoba yrkeskollegor.

Hos Slasmästaren.

Stig Claesson, Slas, var på nåt vis det tacksammaste av alla otacksamma intervjuoffer. Han vägrade konsekvent att bli intervjuad, och när han väl satte sej framför en kamera eller en journalist så var han så avig och associativ att resultatet gärna blev en orgie i ofrivillig komik.

I min favoritfilm – Tom Ahlands dokumentär om Cornelis – skymtar Slas förbi i några sekunder, men lyckas genom sin vägran att följa en rak linje i resonemanget sätta guldkant på en guldtallrik.

– Han var svår. En svår människa. Antingen tyckte han om en eller tyckte han inte om en. Han hade inga mellankänslor. Och jag är inte så förtjust i trubadurer.
– Vad tyckte du om Cornelis då?
– Som trubadur menar du? Som diktare tyckte jag om honom. Jag har inget emot trubadurer, men det är det gamla talesättet: sätter de väl igång så slutar de ju aldrig.

Läs det gärna en gång till. Det hänger inte ihop. Intervjuaren frågar ingenting om trubadurer, det är Slas själv som hela tiden kommer in på fenomenet.

En intervju i ETC från 1992 bekräftar att Slas gärna svarar på en annan fråga än den som ställts. Intervjuaren kämpar med ett intervjuoffer som är tvärt och motvalls och svarar ”jag vill inte ha några jävla bullar” när han blir bjuden på kanelbullar och, ombedd att berätta om sina resor, fräser: ”Jag har ju inte gjort annat än berättat om den där skiten. Du får läsa de där jävla böckerna”.

Enda gången Slas blir igångtriggad är när intervjuaren frågar om alkohol. Då vill Slas å andra sidan inte släppa ämnet under hela återstoden av intervjun:

– Jo mig kan du fråga. Jag är definitivt alkoholist. När vi var unga var vi fulla jämt. Men du… hur gammal är du egentligen?
– 22 år.
– Ja men då går det ju bra att vara full och skriva samtidigt. Eller hur?
– Jo.
– Just det. Men vänta tjugo år till. Sen går det inte längre. Men du verkar förresten inte vara alkoholist på samma sätt som vi var.
– Nej det har jag aldrig…
– …när man kommit upp i en viss ålder går det inte att jobba aspackad. Lasse Forssell den jäveln påstår att han aldrig skrivit en rad när han varit full. Ren lögn. Lasse kan konsten att skriva aspackad.

Och sen återkommer Slas gång på gång till Forssells tydligen helt horribla utsaga och understryker med tjocka streck hur mycket Forssell tutat i sej under arbetet. Och när han ändå är igång, pratar han om hur mycket William Faulkner (”en jääevel på att dricka!”), Ulf Lundell (”han hade två flaskor rödvin med sig som han slog i sig med en jävla fart”) och – lite otippat – Torgny Lindgren (”super så in-i-helvete”) hällt i sej genom åren.

Och engagerad av ämnet kommer han in på hur fula kvinnor blir när de super:

Dom börjar med vitt vin, sen blir det gin, och sen vet du själv… det går åt helvete. Dom blir fula som fan.

Över huvud taget kan man säja att fylla är det ämne som engagerar Slas mest. Försöker intervjuaren fråga om nåt annat blir svaren väldigt inexakta:

– Några ord om kvinnliga författare?
– Det finns många. En helvetes många bra.
– Som t.ex?
– …nja… jag kommer inte på någon. Det finns en italienska som är jävligt duktig. Men jag kommer inte på namnet.

Allra knäppast blir stämningen när Slas börjar prata om hur jävla trevligt det är på Söder, fast att det inte är så trevligt längre som det var förr, och apropå det kommer in på ännu fler kollegor:

Det är ingen idé att vara stöddig här inte. På Östermalm bor ju alla jävla … titta på Per Wästberg t.ex. Den fegaste jävla östermalmare som finns för helvete. Han skriver om Afrika vet du, men han är så in-i-helvete rädd för negrer. Vi var i Kairo tillsammans en gång, Per och jag, och han vågade sig aldrig ut på gatan. Så rädd var han.

Så nu vet vi det. Även Lars Gyllensten är för övrigt ”en sån där överlärd jävla östermalmare”. Och Bildt som statsminister avfärdar han med ”killar som gått Östra Real vet du, har jag ingen större känsla för”. Och så avslutar han hela intervjun med ytterligare en fullkomligt osammnhängande tirad:

Det fanns en påve som hette Johannes. Han sa att det finns tre saker som bryter ner en man; kvinnor, sprit och jordbruksarbete. Hur rätt hade han inte? Fortsätter du att supa, så slår spriten hårdare. Det blir alltid hårdare. Men du skall ha roligt så länge du kan.

Man mer än anar att det finns empiri bakom de orden.

För min del är det omöjligt att inte älska karln, även om jag kanske inte velat ha honom som pappa. Över huvud taget tror jag det är den roligaste intervju jag läst, undantaget en med raggarkungen Eddie Meduza i en gammal Slitz (som jag hittade!!!!) I den kommer intervjuaren hem till Eddie mitt på dagen och råkar då väcka honom. Eddie tittar frågande på honom tills han förklarat att de bokat tid för intervju. Eddie sveper då igen dörren i ansiktet på intervjuaren med orden:

Vänta här, jag ska bara tvätta rövhålet.

Apropå Rödluvan. Och en del om porr.


Rödluvan är en saga som tolkats till förbannelse av nestorerna inom sagoforskning, Vladimir Propp, Erich Fromm och Bruno Bettelheim.

De två sista är freudianer ut i fingerspetsarna och ser förstås den röda luvan som en menstruationssymbol, korgen med mat som flickans oskuld och vargen som Förgriparen, mannen. Stenarna som sys in i hans mage blir en kastrationsritual. Exakt vilken funktion mormor fyller är jag inte säker på att jag vill veta.

Men oaktat skitnödiga övertolkningar, så har gubbarna föstås en viss poäng. Det är klart att det finns en sexuell spänning mellan vargen och Rödluvan. Vargen kryper ju ner i mormors säng, kopplingen att äta-att ligga med finns underförstådd i en herrans massa kulturer. Etc.

Därför är det inte så konstigt att Hollywoods mest frispråkiga animatör under the golden days, Tex Avery, gärna återkom till Rödluvan-temat. Vargens sexuella intresse – med underkäke ner till bakfötterna och ögon som biljardbollar – går i de filmerna inte att ta miste på.

Inte heller är det en slump att Martin Scorsese i sin nyinspelning av Cape Fear refererar till Rödluvan och vargen när han bakar in läskiga sexuella spänningar mellan psykopaten, Robert De Niro, och dottern till dennes antagonist, Juliette Lewis. Att de båda står i dekoren till en skoluppsättning av Rödluvan när De Niro låter Lewis suga av hans finger, är naturligtvis inte gripet ur luften.

Det var ju inte så att det bara råkade stå en liten krattig stuga mot en skogsfond där Scorsese och hans team bara liksom råkade vara.

Rödluvan har också figurerat inom den mer ohöljda pornografin. Vill minnas att jag för femton år sen såg annonser för Rödluvan i pornoversion, bredvid vad jag antar är den pornografiska klassikern Snövit och de sju dvärgarna – där de faktiskt lyckades casta sju småväxta män som var beredda att ejakulera framför kameran.

Och i ett av sextitalsporrens viktigaste dokument – antologierna Kärlek 1-14 – finns Annakarin Svedbergs väldigt explicita vuxenversion av barnsagan. ”Kärlek”-böckerna initierades av den seriöse författaren Bengt Anderberg i en tid när porren sågs som progressiv, som ett led i att slita den moderna människan från dom lutheranska banden och bejaka leken, kärleken och otroheten.

Det var på samma tid man kunde hitta annonser för pedofila tidskrifter längst bak i mainstream-porrblaskor och justitieminister Lennart Geijer låg med horor medan han formulerade sexuallagar som skulle vara förmildrande mot incest och pedofili.

I Kärlek-antologierna skrev författare som PC Jersild, Lars Ardelius och Anderz Harning. Anderberg själv bidrog bl.a. med farsnovellen ”När det gick för kyrkoherden”, sedermera skildrad av svensk sexploitionsfilms grand old man Torgny Wickman, med Jarl Borssén som den katolske patern med gäckande morgonribba och Cornelis som småpackad Allan-i-dalen som, lite omotiverat, kommenterade den allt annat än komplicerade intrigen.

Som porr är novellerna mestadels värdelösa eftersom seriösa författare har svårt att se sej själva som producenter av brukskultur – av samma anledning har de svårt att skriva komedier (som man ska skratta åt) och skräck (som man ska bli rädd av) – men som tidsdokument är det fascinerande.

Idén bakom novellsamlingarna var förstås lysande: med så många kulturella alibin bakom pennorna kunde man ju kränga ren porr till medelklassen! Och medelklassen stod bara och väntade på att få tillåtelse.

Rödluvan då? Annakarin Svedberg – som idag för övrigt verkar försörja sig som spågumma – gör vad man får kalla en å ena sidan djärv, å andra sidan bisarr, nytolkning av det klassiska sagomotivet. Bisarr därför att det slutar i en orgie med vargen, Rödluvan och mormor (dvs. samtliga tabun på en gång: pedofili, tidelag, gerontofili, lesbianism, incest, gruppeknald), där jägaren vill vara med samtidigt som han vill döda vargen.

Rödluvan kände jägarens kuk puta hårt innanför hans sträva byxtyg. Hennes hud knottrade sig och håren på fittan reste sig. Bakvägen körde han ett finger i henne. Det smaskade. (sic!)
– Du är kåt, viskade han. Du vill knulla. Och jag har inte dödat vargen!
– Det är härligare att knulla än att döda, viskade Rödluvan och skrevade mot honom.
– Ja, flåsade han.
– Du får inte döda honom. Jag vill inte knulla med en, som vill döda.
– Jag vill knulla. Knulla.
– Inte döda mer?
– Inte döda mer.
– Bara knulla?
– Bara bara knulla. Knulla. Knulla.

Ja, och så där håller det på. Tills jägaren på nytt blir aggressiv och på nytt får lugnas när han känner den manliga konkurrensen från den stora håriga vargen, som så framgångsrikt tar sej an både Rödluvan och mormor. Berättelsen slutar dock lyckligt, i och med att ännu ett tabu kan brytas: den manliga homosexualiteten.

– Satans knullförstörare! skrek Rödluvan. Dig kan man inte lita på!
– Gör vad ni vill med mig! Vad ni vill! Kasta bort mitt gevär – släng det i brunnen! Jag vill aldrig döda mer! – Jag kom för att döda – för att befria er från vargen. Nu blir det ni, som får befria mig från mitt gevär – från mitt dödande. Befria mig från död till knull – kom varg! Min kuk är stor! Kom!
[…]
Så gick hon ut och slängde geväret i brunnen. Jägaren andades ut, tog tag i vargens huvud och pressade ned det mot sina lår. Vargens mun slöt sig om jägarens kuk och jägaren trevade längs vargens kropp. Hans kuk blev stor.
Så blev den stygga jägaren snäll och man hade fest hela natten.

Jag säjer det igen: det var inte bättre förr.

Backstabber!

Nya Galago är ute. En tidning jag läst i snart tjugo år. Jag har samtliga nummer från typ 8 prydligt samlade i mappar. Står det ”anal” på ens visitkort så gör det.

De första numren av tidskriften gavs ut typ 1978. Det första nummer jag har är från 1985. Jag började givetvis inte köpa obskyra artsy-fartsy-serier med flumvänsteristiska undertoner som tioåring. Jag var kanske tretton. Men de gamla numren fick man – långt innan Internet – sitta och leta upp från baklagret längst bak i tidningen, och sen gå till ett postkontor och postgirera i förskott och sen få numren kanske ett halvår senare. Om man alls fick dem, varken Galago eller postverket var några jag skulle anförtro åt barnpassning eller ens soptömning.

Nuförtiden är det kanske inte en högtidsstund omgivet av ett magiskt skimmer, med burkig åttitalspunk på stereon (givetvis tio-femton år för sent) och tre timmars minutiöst bläddrande som gäller. Men tidskriften har sina kvaliteter, och det har varit en ynnest att följa talanger som Daniel Ahlgren, Åsa Grennvall, Anneli Furmark, Mats Jonsson, Henrik Bromander och på sista tiden Sara Granér från första parkett.

Men vad nu! Jag var visserligen förberedd, men det slår mej ändå som ett knytnävsslag i underredet! Liv Strömquist, kollega och ”vän”, breder ut sig på tre sidor om Cornelis famösa natt 1975 med två transvestiter, den som började som en vanlig glad/tragisk spritkväll och slutade med att karln rispade en transa med brödkniv och sen dömdes till fängelse.

Och den något otympliga löpsedeln ”Känd trubadur i knivslagsmål med män som var utklädda till kvinnor”.

(En parentes: Cornelis Vreeswijk råkar ha en särskild plats i mitt hjärta och min bokhylla. Min son heter Cornelis i andranamn. Det är kanske att överpsykologisera, men jag är inte helt säker på att jag haft skägg om det inte vore för Cornelis. Det är över huvud taget den ende offentlige person som jag är på förstanamnsbasis med – jag är t.o.m. mycket noga med att säja ”Plura Jonsson” och ”Bantar-Björn Thoresen” för att ingen ska tro att jag försöker kokettera med att jag känner dem. Cornelis får på mycket goda grunder vara undantaget från en av mitt livs många märkliga principer.)

Det värsta är inte att jag själv bidragit med researchen. Det värsta är inte att Liv antyder att Cornelis var fysiskt motbjudande. Det värsta är det oförlåtliga sakfelet som smugit sig in i serien: Liv påstår att Cornelis hittar på ”Sportiga Marie” samma kväll som han träffar transorna! Alla vet ju att den skrevs tio år tidigare!

Jag ligger chockad och förlamad i fosterställning på golvet. Tungan ringlar sej ner på hakan, kallsvetten går från tårna upp till det flyende hårfästet. Jag är spastisk och paralyserad om vartannat. Jag har en vilopuls på 300 och blod i avföringen. Så här måste Caesar ha känt sej när han såg att Brutus höll i kniven. Jag hoppas att du fick betalt, Liv! Tretti silvermynt!

Nja, jag skojar bara (nåt jag hatar att behöva skriva, men i skrift syns ju inte ens tonfall). Alla ikoner mår bra av att svärtas ner.

Cornelis Vreeswijk var en man med dubbel moralisk bokföring. Som höll vpk kvar i riksdagen genom att följa med partiledare CH Hermansson på valturné och som samtidigt hade ett mycket kluvet förhållande till skatt. Visst, staten kunde kanske få några allmosor, men först sen Cees själv impulsköpt en guldpenna och kanske en motorbåt.

Men det var människan Vreeswijk. I skalden Vreeswijk märks faktiskt ganska lite av den minst sagt tveksamma kvinnosyn som både hans systrar och f.d. fruar vittnar om. Nog sjunger han om horor, men han ger dem verkligen sin sympati (”Sportiga Marie har min sympati, hon är toppen”).

Samma slags sympati som han ger tjyvar, ungdomsbrottslingar, heroinister, alkisar, socialbidragstagare och fångar, samma rätt till respekt och människovärde.

Att han sen med stor sannolikhet inte problematiserade det patriarkat och den könsmaktsordning som håller de prostituerade på botten, och som han själv var en ganska stolt del av, komplicerar så klart bilden.

Däri ligger också en del av mystiken kring denne osannolike folkhjälte. Han var en slugger och en rucklare som ramlade mellan stödspelningar för almarna i Kungsan och krogshower med Ernst-Hugo och Östen Warnerbring, lika desperat beroende av cash som av bekräftelse, lika böjlig i moralen som han var rakryggad i attityden till sitt arbete.

Ett kräk, men ett ömkligt kräk hellre än ett avskyvärt kräk.

Som nog tålte att skrattas åt. Men mera att hedras ändå.

Ivar Lo och hans sveda i kissen.

Ivar Lo (ett gammalt skämt: pappa till J) var nog ingen klassisk muntergök. Hans stora intressen var statare och sej själv. Han skrev ungefär en miljon romaner om tysta, ordlösa statare och lika många självbiografier. Man blir sällan glad och upprymd när man läser.

Boken Kungsgatan är från 1935. Den handlar i korthet om en ung mans och en ung kvinnas flykt från den stumma, själlösa, lutheranska landsbygden – en av de mer minnesvärda sekvenserna berättar om hur huvudpersonens bonde till far råkar gå förbi en gård där en man sitter och spelar dragspel PÅ EN MÅNDAG, vilket gör fadern illa till mods och passivt aggressiv – till en storstad som ganska snabbt ger dom klåda i skrevet.

De initierade skildringarna av just veneriska sjukdomar ger oss en hint om att Ivar Lo själv antagligen haft både blåsor och varbildningar på skamliga ställen. De var chockerande när boken kom 1935 – virrpannor lyckades på nåt vis få det till pornografi och det är så klart bara en sjuk sjuk människa som kan få för sej att ruska tupp till nåt så läskigt – och är nog oöverträffade än idag.

Könssjukdomsskildringar har ju aldrig blivit nån riktigt bred genre.

På rak arm minns jag bara Cornelis lätt ironiskt betitlade ”Åh, vad jag var lycklig inatt”:

Där stod jag och pinkade och släppte små skrin
Tackom och lovom för penicillin
Det kom visst mask i min rosenrabatt
Men jag lovar, det var en sjusärdeles natt

Jag har själv en hang-up på allt som rör urinrör och saker som s.a.s. förs in på fel håll i dylika. Min mor berättar ibland glatt om hur hon för trettiofem år sen kom hem och berättade för min far hur hon på sjuksköterskeskolan lärt sej sätta kateter. Mitt i redogörelsen hörde hon en duns, och när hon tittade upp hade far min svimmat. Jag är på hans linje. Jag känner yrsel bara när hon återberättar den här historien.

Ivar Los skildring fascinerar mig, inte så mycket för det han skriver, som för det som står mellan raderna. Även om det var explicit för sin tid, är mycket höljt i dunkel. Jag försöker, och försöker inte, föreställa mig hur situationen ser ut.

Unge Adrian – Ivar Los alter ego – har alltså fått klåda i köttpinnen och går till läkaren:

Mannen i den vita rocken gick buttert fram till ljuskäglan mitt i rummet. Han drog i snöret, som förde till behållaren med den röda vätskan. Glasbehållaren for skrikande i tak. Adrian lade seg upp på det enkla operationsbordet, med kläderna delvis avlägsnade, som om han väntat aga.

– Ge efter! sade läkaren irriterat.

Det var mycket svårt första gången. Munstycket med den halvljumma vätskan utövade ett olidligt tryck mot de känsligaste delarna av hans kropp. Han spände sig. Plötsligt föll det honom in, att också munstycket kunde vara bemängt med smitta från någon föregående patient… Behandlingen ville inte lyckas.

– Ge efter! sade den lille mannen i den vita rocken allt otåligare. Han tyckte sig höra de väntande patienternas stampningar i rummet utanför.

Efter en del experimenterande lyckades det. Han fick gå till vattenledningen. Han lät den blodröda vätskan strömma ut igen.

Okej – exakt vad är det som händer här? Var placeras munstycket? Vad är det för halvljum, blodröd vätska? Hur ser experimenterandet ut? Jag vill – och vill absolut inte på några villkor i världen – veta.

Men ett är sant: ska man kunna upplysa världen om nåt, bör man först uppleva det. Därför genomgick Ken Kesey elchocker för att kunna skriva Gökboet, därför söp Lundell för att kunna skriva En varg söker sin flock och därför låg Ivar Lo antagligen med en ”nattfjäril”.

Sida 3 av 4

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén