Rödluvan är en saga som tolkats till förbannelse av nestorerna inom sagoforskning, Vladimir Propp, Erich Fromm och Bruno Bettelheim.
De två sista är freudianer ut i fingerspetsarna och ser förstås den röda luvan som en menstruationssymbol, korgen med mat som flickans oskuld och vargen som Förgriparen, mannen. Stenarna som sys in i hans mage blir en kastrationsritual. Exakt vilken funktion mormor fyller är jag inte säker på att jag vill veta.
Men oaktat skitnödiga övertolkningar, så har gubbarna föstås en viss poäng. Det är klart att det finns en sexuell spänning mellan vargen och Rödluvan. Vargen kryper ju ner i mormors säng, kopplingen att äta-att ligga med finns underförstådd i en herrans massa kulturer. Etc.
Därför är det inte så konstigt att Hollywoods mest frispråkiga animatör under the golden days, Tex Avery, gärna återkom till Rödluvan-temat. Vargens sexuella intresse – med underkäke ner till bakfötterna och ögon som biljardbollar – går i de filmerna inte att ta miste på.
Inte heller är det en slump att Martin Scorsese i sin nyinspelning av Cape Fear refererar till Rödluvan och vargen när han bakar in läskiga sexuella spänningar mellan psykopaten, Robert De Niro, och dottern till dennes antagonist, Juliette Lewis. Att de båda står i dekoren till en skoluppsättning av Rödluvan när De Niro låter Lewis suga av hans finger, är naturligtvis inte gripet ur luften.
Det var ju inte så att det bara råkade stå en liten krattig stuga mot en skogsfond där Scorsese och hans team bara liksom råkade vara.
Rödluvan har också figurerat inom den mer ohöljda pornografin. Vill minnas att jag för femton år sen såg annonser för Rödluvan i pornoversion, bredvid vad jag antar är den pornografiska klassikern Snövit och de sju dvärgarna – där de faktiskt lyckades casta sju småväxta män som var beredda att ejakulera framför kameran.
Och i ett av sextitalsporrens viktigaste dokument – antologierna Kärlek 1-14 – finns Annakarin Svedbergs väldigt explicita vuxenversion av barnsagan. ”Kärlek”-böckerna initierades av den seriöse författaren Bengt Anderberg i en tid när porren sågs som progressiv, som ett led i att slita den moderna människan från dom lutheranska banden och bejaka leken, kärleken och otroheten.
Det var på samma tid man kunde hitta annonser för pedofila tidskrifter längst bak i mainstream-porrblaskor och justitieminister Lennart Geijer låg med horor medan han formulerade sexuallagar som skulle vara förmildrande mot incest och pedofili.
I Kärlek-antologierna skrev författare som PC Jersild, Lars Ardelius och Anderz Harning. Anderberg själv bidrog bl.a. med farsnovellen ”När det gick för kyrkoherden”, sedermera skildrad av svensk sexploitionsfilms grand old man Torgny Wickman, med Jarl Borssén som den katolske patern med gäckande morgonribba och Cornelis som småpackad Allan-i-dalen som, lite omotiverat, kommenterade den allt annat än komplicerade intrigen.
Som porr är novellerna mestadels värdelösa eftersom seriösa författare har svårt att se sej själva som producenter av brukskultur – av samma anledning har de svårt att skriva komedier (som man ska skratta åt) och skräck (som man ska bli rädd av) – men som tidsdokument är det fascinerande.
Idén bakom novellsamlingarna var förstås lysande: med så många kulturella alibin bakom pennorna kunde man ju kränga ren porr till medelklassen! Och medelklassen stod bara och väntade på att få tillåtelse.
Rödluvan då? Annakarin Svedberg – som idag för övrigt verkar försörja sig som spågumma – gör vad man får kalla en å ena sidan djärv, å andra sidan bisarr, nytolkning av det klassiska sagomotivet. Bisarr därför att det slutar i en orgie med vargen, Rödluvan och mormor (dvs. samtliga tabun på en gång: pedofili, tidelag, gerontofili, lesbianism, incest, gruppeknald), där jägaren vill vara med samtidigt som han vill döda vargen.
Rödluvan kände jägarens kuk puta hårt innanför hans sträva byxtyg. Hennes hud knottrade sig och håren på fittan reste sig. Bakvägen körde han ett finger i henne. Det smaskade. (sic!)
– Du är kåt, viskade han. Du vill knulla. Och jag har inte dödat vargen!
– Det är härligare att knulla än att döda, viskade Rödluvan och skrevade mot honom.
– Ja, flåsade han.
– Du får inte döda honom. Jag vill inte knulla med en, som vill döda.
– Jag vill knulla. Knulla.
– Inte döda mer?
– Inte döda mer.
– Bara knulla?
– Bara bara knulla. Knulla. Knulla.
Ja, och så där håller det på. Tills jägaren på nytt blir aggressiv och på nytt får lugnas när han känner den manliga konkurrensen från den stora håriga vargen, som så framgångsrikt tar sej an både Rödluvan och mormor. Berättelsen slutar dock lyckligt, i och med att ännu ett tabu kan brytas: den manliga homosexualiteten.
– Satans knullförstörare! skrek Rödluvan. Dig kan man inte lita på!
– Gör vad ni vill med mig! Vad ni vill! Kasta bort mitt gevär – släng det i brunnen! Jag vill aldrig döda mer! – Jag kom för att döda – för att befria er från vargen. Nu blir det ni, som får befria mig från mitt gevär – från mitt dödande. Befria mig från död till knull – kom varg! Min kuk är stor! Kom!
[…]
Så gick hon ut och slängde geväret i brunnen. Jägaren andades ut, tog tag i vargens huvud och pressade ned det mot sina lår. Vargens mun slöt sig om jägarens kuk och jägaren trevade längs vargens kropp. Hans kuk blev stor.
Så blev den stygga jägaren snäll och man hade fest hela natten.
Jag säjer det igen: det var inte bättre förr.
