Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: lustiga namn Sida 2 av 4

Ännu ett inlägg i ännu en evighetsserie: fler konstiga namn på konstiga kändisars barn.

Ulf Nilson är, enligt sig själv, en viktig motröst i den socialdemokratiska hegemonin, enligt andra en helidiot. Expressenskribent sen sextiotalet, emellanåt satt i karantän, enligt sig själv för sina obekväma åsikter, enligt andra för att han är en helidiot. Svärson till den försynte karikatyrtecknaren EWK, profilerad inte minst som atomkraftsmotståndare, med vilken Ulf Nilson måste ha haft en och annan dispyt.

Nilson har tre döttrar. Liksom Kalle Ankas syster Dumbella ”Della” Anka – med sönerna Knatte, Fnatte och Tjatte (den inte helt lyckade transkriberingen av de reella namnen Huey, Dewey och Louie) – valde han namn som rimmade. (I kommentarfältet har mina vänner gubbofilerna också nämnt det tidiga nittonhundratalets revykung Emil Norlander – han med Anderssonskans Kalle – som döpte sönerna till Tore och Nore.)

Nilson gav sina döttrar namnen Nina (antagligen en rysk dimunitivform alternativt spanskans ”liten flicka”), Tina (förkortning av Kristina, Martina, Albertina) och Pina (= plåga, kval, smärta, lidande, vånda, värk, tortyr, skärseld, helvete).

Och här kommer nu veckans kluriga fråga: vilka av de namnen är tämligen normala och vilket är lite ovanligare?

Kändisbarnsnamnen från helvetet.


Många hävdar att trenden bland celebriteter att döpa sina barn till nånting udda startade när Lena Ph och Måns Herngren kungjorde att de döpt sin förstfödda till Noa Månfare.

Därvid utbröt ett krig inom pop- och kulturnomenklaturan som resulterade i påhitt som Lev (Ola och Noomi Rapace), Caspar, Marcel och Fabius (Horace och Ebba-Witt), Janne Spike och Ove Mart (Uusma-Schyfferts), Dino, Lucia, Jackson och Diana (Haags), Viggo Linblå (Regina Lund), Lexus (Petter), Cosmo (Di Leva), Kid, Texas och Sindy (Sofia Wistam), Figaro (Gert Fylking), Oderia (Cecilia Frode) och Genova och Tristan (Thåström).

Detta var dock inget som startade på det ironiska nittitalet. Människor med konstnärssjälar har alltid velat manifestera sitt konstnärskap genom sina barns status i skolan. 1968 tyckte trumpetaren Don Cherry och tygkonstnären Moki Karlsson att deras nyfödde blinkade och gav honom därför namnet Eagle-Eye. Barnboksparet Thomas och Anna-Clara Tidholm tittade på Europakartan och döpte sonen till Po.

Och ytterligare några år därinnan ville Per Oscarsson stadfästa sin excentritet genom att ge sin grabb ett efternamn i förnamn: Boman Oscarsson föddes 1960.

Men trådarna går längre bak i historien än så. Kaninmålaren Bruno Liljefors odlade, som svenska naturromantiker gärna gör, en romantik för det fornnordiska (Lundell köpte sej till exempel en runsten under sina blötaste år på åttitalet). Efter att ha levererat säd till Birgitta, Signe, Blanka, Håkan, Barbro och Staffan (= ordinära namn) ville han inpränta sitt blotintresse i sin sistfödde genom att förära honom namnet Lindorm.

Vilket är a) ett mytiskt sagomonster, b) en visa av ett par götiska nationalromantiker på 1800-talet och c) ett efternamn (Per-Erik Lindorm var känd för sina kluriga frågesportfrågor i radio och sin rejäla kroppshydda). Men det är baske mej inget man nånsin kommer att känna sej naturlig med att säja till sin älskade eller pokerpolare.

Proggiga barnböcker del 40: Ville och djuren.


Horst Tuuloskorpi har varit aktuell i de här spalterna förut (här och här). Jag är alldeles sjukt fascinerad av hans bildberättelser för barn. Fotona är vackra, men också påtagligt sorgsna och, inte minst, lite mer naturalistiska än målgruppen normalt kräver.

Det hänger ihop med en proggens syn på barnen som tänkande individer som vill ha raka besked och inga sagor. Frågar ett barn hur det har blivit till ska man inte prata om storken, enligt gällande proggnorm. Istället ska man prata om hur styv pappas penis blir och hur fuktig mammas murva blir och hur härligt och mysigt det är att få orgasm.

Frågar ett barn vad som händer när man dör ska man inte börja mumla om änglar, utan berätta att man förmultnar och blir maskrosor.

Frågar ett barn vad som händer i Vietnam ska man börja skissa upp hur en människohud ser ut efter att ha anbragts napalm i kriminella doser.

Tuuloskorpis Ville och djuren skildrar en småbonde, redan vid bokens utgivning 1977 en utdöende art. Och det är tydligt att Tuuloskorpi inte vill visa upp nån jävla Sörgården. Inga rosenkindade barn som leker med grisar som lite mystiskt förvandlas till spickekorv – naturen har sin gång och det är inte alltid vackert.

Visst är kattungar söta, men det renderar dem inte automatiskt rätten till liv:

Den här bilden är ju exceptionellt obehaglig, mycket för att man inte riktigt kan avgöra vad som händer på den:

Som tur är ger bildtexten vissa vinkar om händelseförloppet:

Man erinrar sig gärna Lorrys farbror Bosse, som i sitt första framträdande inte var den tröttchockerande pedofil han blev, utan en scoutledare som lärde barnen om gruppvåldtäkter och tuppfajter som slutade i ond bråd död – ”precis som i naturen”.

Den könshårsfina gränsen mellan galenskap och vetenskap.


Populärkulturens galna vetenskapsmän – Frankenstein, Blofeld, Emil Örn – är inte bara ett resultat av författares sjuka hjärnor. De är i hög grad inspirerade av verklighetens sjuka hjärnor.

Eller rättare sagt: med hundratio års distans och facit i hand ter sej ofta vid tiden banbrytande och nödvändiga experiment spritt språngande toktossiga.

1899 höll August Bier, överläkare i Kiel, på att experimentera fram en ny sorts bedövning. Han hade insett – helt korrekt – att ryggmärgen var ett perfekt ställe att injicera bedövningsmedel. Han hade insett – helt korrekt – att kokainlösning hade bedövande effekt. Han valde – mindre korrekt – att utföra experimenten på sej själv.

Ganska snart hade han tappat så mycket ryggmärgsvätska att experimenten behövde skjutas upp. Då erbjöd sej hans assistent, August Hildebrandt, att hoppa in som försökskanin istället. Exakt vad som drev honom står skrivet i stjärnorna. Kanske ville han skriva in sej i historien. Kanske var han bara sjukligt nyfiken.

Hursomhelst: en tysk vetenskapsman med mustasch sprutade alltså in en halv centiliter enprocentig kokainlösning i en annan tysk (gissningsvis mustachoid) vetenskapsmans ryggmärg. Därefter var det dags för det riktigt intressanta provet: att se exakt hur stryktålig Hildebrandt blev. Och hur kollar man om nån är stryktålig? Genom att ge honom stryk!

Det fina med vetenskapsmän (förutom att de gett oss medicinerna och DDT:n) är att de protokollför allt de gör. Sålunda kan vi än idag läsa att

  • efter 10 minuter kunde Bier köra en ”tjock nål med skaft” in till Hildebrandts lårben utan smärtförnimmelse
  • efter 13 minuter kunde Bier hålla en brinnande cigarr mot Hildebrandts ben utan att annat kändes än värme
  • efter 20 minuter kunde Bier rycka loss könshår från Hildebrandt så att det bara kändes som ”lyft av ett hudveck” – lossryckning av brösthår gav däremot ”livlig smärta”. ”Onaturlig bakåtböjning av tårna är inte obehaglig.”
  • efter 23 minuter är ett hårt slag med järnhammare mot skenbenet inte smärtsamt
  • efter 25 minuter kunde Bier rycka och dra Hildebrandt hårt i testiklarna utan smärta (alltså varken hos Bier eller Hildebrandt).

Så då visste de det och kunde få varsin not i medicinalhistorien. Exakt hur det hela gick till och hur Bier la fram sina idéer till Hildebrandt kan vi bara fantisera om. Vi kan också förutsätta att Bier testade att rycka, slå, bränna och slita några gånger innan bedövningen tagit sin verkan. Och att Hildebrandt vid dessa tillfällen faktist fick en smärtförnimmelse.

Och ja – efter experimentet blev Hildebrandt liggande i nio dagar med extrem huvudvärk, illamående och blåmärken. Om nån nu trodde nåt annat.

Källa: De galna experimentens bok (Reto U. Schneider)

Proggiga barnböcker del 38: Varför arbetar mamma?


Som sagt: jag är inne i en svår Horst Tuuloskorpi-period. Mannen med ett namn som låter som en astrologs gjorde en svit barnböcker med fotografier främst från jordbruk och industri. Under vilket decennium får ni klura ut själva.

(Fast den här kom faktiskt så sent som 1981. Så hävdar också somliga historiker att sjuttiotalet räckte ända fram till 1985 och ANC-galan.)

Varför arbetar mamma? handlar till synes om en pojke som heter Mikael och hans mamma Mari (på sjuttitalet var ju som bekant alla mödrar ensamstående). Fast mest handlar den om hammarfabriken där Mari jobbar. Och om hur all industri hänger ihop; vi får se gruvorna där järnmalmen till hammarna bryts och vi får se lyftkranarna som byggts av hammarna.

Över huvud taget får vi se väldigt mycket industri. Det fanns ganska många vänstervridna fotografer som pysslade med nåt som närmast får kallas tungindustriporr. Svetslågor, skyddshjälmar, blåställ och allra helst nån varningsskylt så man förstår hur farligt arbetet är och hur viktig fackets insats är.


Och så ett avslutande mollackord: kliniskt rent finrum, smörsångare på teven, cigarettpaket och ensamhet. Tuuloskorpi har kanske andra avsikter – han har just försökt beskriva arbetets glädje och nödvändighet och kanske ska allt uppfattas som mysigt och spännande – men jag har svårt att känna annat än vemod inför sisyfostillvaron som beskrivs:

Det vill säga en ny dag med kortspel och blåställ.

Proggiga barnböcker del 37: LEK – en bildberättelse om några barns upplevelser och skapande verksamhet.


Jag har under den gångna veckan tänkt mycket mer på Horst Tuuloskorpi än jag nånsin haft för avsikt att göra. Vilken Horst? undrar ni. Horst Tuuloskorpi! svarar jag. Fotograf och leg. dagbarnvårdare, mannen bakom fotografiska barnböcker som Trålfiskarna och När skog blir trä! Jaha! svarar ni.

Tuuloskorpi verkar ha levt exakt den sortens proggliv vi yngre generationer gärna inbillar oss att alla levde på sjuttiotalet – Tillsammans-livet – men som de rimligen inte kan ha gjort. Vem gjorde då Fälldin till statsminister? Vem röstade i så fall in Jigs på Svensktoppen?

En sak är säker: det var inte Horst Tuuloskorpi. Han hade fullt upp med att leva i harmoni med barn och natur samt dokumentera hårt industriarbete för att kunna göra barnböcker.

Boken LEK – en bildberättelse bla bla bla kom 1975. Vackra svartvita bilder skildrar lekande barn. Om de flesta finns inte så mycket att säja, men här och var glimtar de till, små markörer som så tydligt placerar oss i tiden och subkulturen.

I begreppet ”lek” ingick för Tuuloskorpis del att läsa FiB/Kulturfront – tidskriften där janarna Guillou och Myrdal slogs om utrymmet (känns igen genom originalserien Bellman).

I begreppet ”lek” ingick så klart också att kolla upp när nästa Vietnamdemo gick av stapeln.

Det är en bok med väldigt lite text. De enda gångerna Tuuloskorpi tycker att en förklaring är på sin plats är när barnen leker samhällsnyttigt industriarbete:


I förordet skriver Frances Vestin – som jag råkar veta att Tuuloskorpi samlevde med (jag har som sagt engagerat mig lite mer än jag räknat med i Tuuloskorpis förflutna) – om barnens arbetslekar:

De imiterar produktionsprocesser och leker arbetare. De utför också ”riktiga” arbetsuppgifter – diskar, bakar, odlar. Det vore fel att skydda barn från allt väsentligt, jobbigt och ansvarsfullt arbete. Varför ska de behöva uppleva sin tillvaro och verksamhet som onödig?

Inte alls ointressanta tankar om ni frågar mig. Och samtidigt sååå 1975.

Vadå? Om det finns mer Tuuloskorpi i pajpen? Ha! You ain´t seen nothing yet!

Neuroproktologen.

Det är sommar. Jag arbetar. Jag gör radio. Jag skriver en bok. Jag har två barn. Jag har fan inte tid med några djupsinnigheter. Idag får ni det här istället, klippt ur min fiancés psykologtidning:

Uppgiften gäller att hitta det roliga namnet. Och nej, Anderson är inte särskilt kul även om det bara stavas med ett s.

Tullü!

Den kommande kioskvältaren ”Människor det varit synd om” (skriven av en man med en blogg) lades inledningsvis ut på remiss till ett antal betrodda vänner och nördkollegor. Tanken var att sålla lite bland texterna och se om någon hade mindre berättigande än andra.

Samtliga uppsvenskar tyckte t.ex. att jag kunde stryka texten om dansbandskungen Thorleif Torstensson, eftersom de inte såg humorn i att han kallas ”Tolle” (som på skånska betyder nåt brunt och korvformat).

Kapten Stofil-redaktören Martin Kristenson reagerade också på att jag ägnar så mycket tid åt att Lennart Hylands fru och son hette Tuss och Per-Otto (dessutom med betoningen Per-Ótto) och ställer den försynta frågan om det finns ett samband mellan namnet Per-Otto och Tuss dokumenterade förlossningspsykos. Martin menade att det gränsade till mobbing att håna folk för deras namn.

Eftersom jag minns allt jag läst – och särskilt om det gäller namn – kunde jag snart kontra: Martin ägnar själv ett lång stycke i sin bok ”Partyt är ett faktum” (beställ här) åt just nöjespersonligheter med knasiga namn!

De svenska skådespelare som han lyfter fram är Kotti Chave, Sagnrid Nerf och Ittla Frodi. Smaka på dem. Smaka länge på dem. Sällan har tilltalsnamn befunnit sej så nära psykosen.

Kotti. Sagnrid. Ittla.

Chave. Nerf. Frodi.

Kotti Chave var sammetsögd flickidol i ett gäng trettiotalsfilmer och anställd vid Dramaten. Ursprungligen född Björn Julius Haraldsson Chave, tog han sig själv namnet Kotti – antagligen med motiveringen att ”varför bara ha ett prilligt namn när man kan ha två?” eller ”får jag inte uppmärksamhet på nåt annat sätt så”. Enligt SCB finns det två idag levande män som heter Kotti. Rimligen är det Chave som haft detta dåliga inflytande.

Sagnrid Nerf hade ett namn som låter som om det är stavat baklänges, men Dirngas Fren är faktiskt marginellt konstigare. Old girl Sagnrid var revyaktris och upptäcktes av Povel Ramel. Sin sista insats på film gjorde hon i knullkomedin Som hon bäddar får han ligga, en av ganska få filmer som handlar om en tysk sociolog som ska undersöka den svenska synden handgripligen. Och veterligt den enda film som lanserats som ”stjärnspäckad, snurrig sexkomedi med Sune Mangs och Jarl Borssén!”

Det finns f.ö. inga kvinnor (eller män) med förnamnet Sagnrid 2009. Sangrid blev m.a.o. aldrig lika stor som Kotti.

Ittla Frodi föddes som Ingvor Frodi, men tyckte tydligen inte att det namnet stack ut ordentligt. Mest känd är kanske Ittla för rollen som Tant Brun i de bisarra Elsa Beskow-filmatiseringarna från sextitalet, där regissören valde att låtsas som att filmdialog inte var uppfunnen utan istället använde berättarröst. För dej som undrar – ja, det känns lågbudget.

Det finns f.ö. inga som heter Ittla i förnamn eller efternamn 2009. Däremot finns det ett gäng som heter både Barbro och Berit, dvs. samma som Ittlas något mindre häcklade systrar.

Men vad Martin Kristenson glömmer är att det nästan konstigaste av alla namn finns strax utanför nöjesvärlden: medan Carl-Gustaf Lindstedt stod och spelade ”Fly mej en greve”, ”Vicke Nys” eller ”Spanska flugan” satt hustru Tullü hemma och väntade. Tullü? Tullü! Carl-Gustafs hustru – och Pierres (samt Pias och Peggys) mamma – hette Tullü. T-U-L-L-TYSKT Y.

Det finns ingen logik i det namnet. Ska det uttalas ”Tully” eller med markerat tyskt ljud? För inte katten ska det väl säjas ”Tullu”? Jag förmodar dock att ”Tullu” är vad hon i praktiken kallades, eftersom alla gamla jag nånsin känt sagt ”mussli”. Och ”Tullu” är fan inte mindre konstigt än ”Tullü”.

Plötsligt blir det liksom inte lika knäppt att Carl-Gustaf själv av sina vänner kallades ”Kluttas”.

Jag är Rainer och jag heter Rumle.

Det finns tre i Sverige verksamma regissörer som alla har festligt tyskklingande namn som börjar på H: Rainer Hartleb (Jordbro-sviten), Erich Hörtnagl (Petri tårar) och Rumle Hammerich (Svart Lucia).

En helg för fem år sen ägnade några gunstig junkrar och jag åt att upprepa dessa tre namn. Ibland sa vi Rumle först, ibland Erich, ibland sa vi det med konstig röst och ibland tokade vi till det med att t.ex. säga Erich Hammerich. Vi skålade för Hammerich, vi dansade en Hartleb-dans, vi tillbad Hörtnagls altare.

Man hade ett enklare sinne för humor då.

På sommaren samma år startade vi ett P3-program. Det gick i hög grad ut på att man upprepade olika lustiga namn på halvoffentliga personer.

Ett år senare skrev jag en novellfilm ihop med Rainer Hartlebs dotter Molly. Ytterligare ett år senare blev jag uppringd av Erich Hörtnagl som ville att jag skulle skriva manus åt en dansfilm han skulle göra.

Ibland är verkligheten ett konstigt skämt.

Rumle har dock lyst med sin frånvaro på mobildisplayen. Honom har jag istället tagit del av på dvd.

Efter manus av ungdomsförfattaren Ulf Stark har Rumle (Hammerich, om nån blev förvirrad) gjort ett gäng filmer och serier om adolescensens ambivalens, växtvärk, den plågsamma och nöjsamma upptäckten av sig själv.

Hunden som log handlade om ett pojkgäng som gav sin dödsdömda hund – och sin egen barndom – en sista kväll på Grönan. Svart Lucia var en skräckfilm i gymnasiemiljö. Dårfinkar & dönickar är queer. Simone blir Simon när hon klipper håret och börjar ny skola. Morfar spelar cello och mamma saxofon. Styvfar har hatt och dålig mage. Allt är excentriskt och bohemiskt och tonfallet är sympatiskt.

Men det är nåt med (Rumle) Hammerichs fingerspitzgefühl som brister. Det finns en irriterande nonchalans gentemot realism och konsekvens, som om excentriteten står ovanför den inre logiken. Gymnasieklassen i Svart Lucia Björn Kjellman och paret Magnusson-Norling – är runt de trettio, en sjätteklass i Dårfinkar & dönickar har ett jättecocktailparty på söndan innan skoldag, den konservativa fröken kallar busfröna vid öknamn som Pepsi och Blötan.

Jag minns genrekollegan Xerxes (regi: Peter Schildt) som likadan. Benny Haag tog studenten på en skriande tom skolgård och övningskörde utan ledsagare.

Någon har tänkt: vi vill skildra knasighet, livet i marginalen, verkligheten från en oväntad vinkel.

Någon har glömt att vi alla trots allt har ett förhållande till verkligheten.

Ibland, i stadiet mellan dröm och vaka, tror jag att Rumle Hammerich känner att med ett sånt namn måste han kunna ta sig vilka friheter som helst.

Jag tror att Rumle har fel. Jag önskar att han hade rätt.

De absolut genom alla tider största profilerna.

Jag var häromdagen hungrig och klev därför in i en slakteributik för att köpa lite kött i bröd. I butiken salufördes, förutom döda djur, Pucko och Aftonbladet. Eftersom jag visste att det skulle ta mellan fyra och sju minuter att sluka köttpucken och jag är notoriskt rädd för att vara ensam med bara mitt undermedvetna, köpte jag Aftonbladet som förströelse.

Jag berättar detta bara för att ingen ska tro att jag regelbundet använder pengar för att få veta vad Jan-Olov Andersson har funderat på sen sist.

I en helsidesannons för sin egen söndagsbilaga – kongenialt döpt till Aftonbladet Söndag – presenterar tidningen ett antal skribenter som ”de största profilerna”.

Upplysningen är förbryllande. Jag kan till nöds gå med på att Malena Ivarsson tillhör de största profilerna, förutsatt att vi alla är timewarpade till 1988. Ronny Olovsson är kanske störst i sin genre nöjeschefer-från-Norrland och Mats Strandberg är säkert landets störste bögklubbsrecensent.

Men jag vägrar gå med på att Karin Ahlberg, Lennart Håård, Nanny Anne-Lie, Ehva Löpp och Sol Brith Rönnqvist är några profiler över huvud taget.

Däremot skriver jag gärna under på att både Nanny Anne-Lie, Ehva Löpp och Sol Brith Rönnqvist är de knäppaste namnen jag stött på den gångna veckan.

Nanny Anne-Lie: i förnamn en skitjobbig sitcom, i efternamn ett förnamn. Namn som Patrik Ehrnst och William Arne är för all del etablerade (jag tror inte Sten Sture räknas dit), men nog måste man ha passerat nån gräns när man har ett dubbelförnamn som efternamn? Hur har det blivit så? Är hon född Anne och gift Lie?

Ehva Löpp: kommentarer egentligen överflödiga, men man vill gärna suga lite på namnet ”Löpp”. Teorin är att hon från början tänkt skriva namnet ”Läpp” eller ”Lopp” på namnansökan, upptäckt den löjeväckande klangen och snabbt ändrat beslutet med en enkel handrörelse – utan att betänka att slutresultatet faktiskt blev ännu knäppare.

Sol Brith Rönnqvist: ”Solbritt” är den lite mindre etablerade lillasystern till ”Solveig”, som väl får räknas som ett riktigt namn. När man särskriver blir man dock plågsamt medveten om att tanten faktiskt heter ”Sol”. ”Stjärna” är ju ett vanligt namn på kossor och ”Måne” är ganska stort bland neohippies med batikdreads, så visst, why not?

I fallet Sol Brith (för övrigt väljer hon själv att stava det ”Sol-Brith”) är namnet kanske mindre anmärkningsvärt än professionen (för kännedom: den stora profilen Ehva Löpp ägnar sej åt styling). Sol Brith är dotter till Saida och har ärvt moderns klärvoajans. När hon inte letar efter folks borttappade glasögon i Aftonbladet, har hon en privatpraktik där hon ställer kristallkulan i allmänhetens tjänst.

På hemsidan redogör Sol Brith för vad hon kan sia om:

Framtiden
Försvunna människor och djur (ej katter)
Drömtydning
Lyckotal och vinstchanser
Ibland även ”spökerier”.

Jag vill understryka att detta är direktciterat. Sol Brith förklarar också för presumtiva gästboksskribenter att ”Jag vill ha både ris och ros, men såklart värmer rosor mer”.

Bara så att vi vet.

För övrigt dök följande bilder upp allra först när jag bildgooglade ”Sol Brith Rönnqvist”:

Sida 2 av 4

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén