Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: såssar Sida 2 av 3

Fredagsstämning i riksdagshuset.

Arbetet med den kommande kioskvältaren 100 festliga riksdagsledamöter har inletts. Under researcharbetet trillar jag över nedanstående meningsutbyte ett antal riksdagsledamöter emellan. Det hölls på vad man då för tiden kallade ”elektronisk post” (ep) och hade sitt ursprung i att
a) KDS-ledamot Marta Okoutsoglou (som jag f.ö. inte hittar vid en snabbsökning på nätet och eventuellt kan vara ett falsarium) hade fått fel överrock med sig från Ingenjörsvetenskapsakademien och b) KDS-ledamot Tuve Skånberg något tidigare försökt yrka avdrag på en frack som han burit på en kungamiddag.
Denna bitvis underliga, bitvis mycket underliga diskussion utspelade sig 8-11 december 1992 och bevarades till eftervärlden av Ny Demokratis John Bouvin (tack för din insats för demokratin, John!):
08 dec 1992 14.40
Från Marta Okoutsoglou (KDS):

Du som tog fel överrock på IVA härom kvällen. Den var min. Din hänger kvar på IVA. Din rock var en svart Melka med blått foder. I fickan fanns en riksdagskasse, ett par bruna handskar och en nyckelknippa med text LKAB på brickan. Min rock var en svart Melka med blått foder. I fickan fanns ett par svart handskar och en nyckel till mitt rum på riksdagen. Hör av dig.

09 dec 1992 10.31
Från Bengt Silfverstrand (S)

Nej jag har inte tagit någon svart rock med blått foder. Äger överhuvudtaget inte någon dylik tingest. Den enda KDS-mantel på villovägar jag hört talas om är en begagnad frack buren på kungamiddag, och för vilken yrkats avdrag med 3.480 kronor i deklarationen. Skattemyndigheten nobbade dock dylik framställning med motiveringen att endast avdrag för skyddskläder kunde beviljas. Vilken njugghet!

09 dec 1992 11.47
Från Annika Åhnberg (S)

Jag begriper ingenting av allt detta med rockar, men den som saknar rock kan väl höra med Lars Werner, han hade en gång tre överrockar.

09 dec 1992 12.35
Från Hugo Hegeland (M)

Eftersom jag är varken rocklös, fracklös eller svarslös är mitt besked: Jag förstår att någon annan än jag lagt beslag på annans rock då mina kläder är mina.

09 dec 1992 15.06
Från Lennart Fridén (M)

Humor behöver vi mera av – men på rätt ställe. Någon har blivit av med (fått bytt) sin rock med – om jag minns rätt – bl.a. nycklar /Sådana skall man aldrig ha i obevakade ytterrocksfickor!/ och efterlyst den via ep. Vårt fina hjälpmedel ep skall vi inte belasta med ”skräp” – sånt finns det andra fora för…. Jag undrar om div. lustigkurrar skulle vara lika glada om det var deras rockar och 38 nycklar m.m. som försvunnit?!! Jag hoppas att rockbytarna nu funnit varandra.

09 dec 1992 21.34
Från Gullan Lindblad (M)  

Icke heller jag begriper något om denna förlorade rock. I somras gick det ett program på TV som hette ”Vita rockar och svarta papper” men det var en helt annan sak. Sjäv äger jag icke någon svart rock.
10 dec 1992 00.29
Från Christer Lindblom (FP)

Vad klockan än har varit under dagen har det dykt upp meddelanden om den mystiska rocken. Det börjar likna rockaround-the-clock!

10 dec 1992 07.26
Från Hugo Hegeland (M)

Hugo Hegeland har också förlorat en rock i riksdagshuset och fått överta en sämre rock, men ändå inte kunnat låta bli att le åt den nu pågående efterlysningsprocessen. Den slutar sannolikt först i ett djupt svart hål, samtidigt som konstateras kan att utöver några få lustigkurrar i riksdagen finns det fler tråkmånsar.

10 dec 1992 15.09
Från Bengt Silfverstrand (S)

Nej med snälle herr Fridén, inte skall han väl blir purken för att ledamöter över partigränserna känner medkänsla med kollegers förlust(els)er. Enligt förljudanden har den försvunna rocken med det blåa fodret nu återfunnits välbehållen och med ovittjat fickinnehåll. Däremot råder fortfarande ovisshet om den svarta KDS-frackens vidare öden.
I stunder av kris – för frackinnehavare – såväl som för andra bjuder vi gärna på ett ord på vägen:

Svarta frack (mel. Svarta tupp…)
Svarta frack, bättre begagnad,
blott en rynka nere vid sätet.
Svarta frack på rea inhandlad
Buren stolt inför majestätet.
Men när den svarta fracken drogs av
från skatten av Skåneprelaten
blev den helt plötsligt ett väckelsefall
för skattmasen och så för staten.
Var finns (sens)moralen?
Att inte få avdrag för frack och kostnad i valen.
Frid över staten,
förbarme er över den folkvalde Skåneprelaten.
Mr Rimfrost

10 dec 1992 19.37
Från Tuve Skånberg (KDS)

Dyra kollegor,
Jag ber om tillgift att jag missbrukar er uppmärksamhet, men ert
sinne för heder och ära ger mig måhända rätt att ta till orda.
Riddar (S)ilfverstrand af LO-borgen har nu trenne gånger med sin
vassa käpp stuckit mig för mitt misslyckade avdrag av en frack vid
kungamiddagen. Led vid sin instängdhet i LO-borgen har han velat
driva gäck med mig, en medskånsk gråbroder, och missunnat mig
min nya dräkt. Eller är det kanhända min frihet riddar
(S)ilfverstrand avundas, där han framlever sina dagar instängd i
den dystra LO-borgen? Då kanske en liten visa kan muntra den
kittslige riddaren?

En liten visa om frihet
(mel.: Vem kan segla…)
Vem kan leva förutan frack,
vem kan avvara avdrag?
Vem kan gästa på kungens slott
utan att riskera sitt omval?
Jag kan visst leva förutan frack,
och jag kan avvara avdrag!
Och jag kan gästa på kungens slott
utan att riskera mitt omval.
Herr (S)ilfverstrand äger ju ingen frack
– så han kan väl avvara avdrag.
Men han kan ej gästa på kungens slott
utan att riskera sitt omval!
God Jul, Bengt Silfverstrand. Och minns på julafton skaldens ord: ”Nidvisenattens köld är hård….” Måtte din dystra borg upplysas av glädjens ljus!

10 dec 1992 20.30
Från Bengt Silfverstrand (S)

Broder Tuve!
Liten tuve stjälper ofta stort lass!

10 dec 1992 21.13
Från Bengt Silfverstrand (S)  

Ode till KDS!
Du har tappat din frack och din själ ljus och klar,
Guds barn i politiska livet.
Så sitter du där med en rumpa så bar,
och allt heligt du övergivit.
Båd vård
nadsbidrag och herr Einhorns modell,
allt är borta, tillspillogivet.
Tänk efter fort, förrn vi föser dig bort.
Guds barn i politiska livet
Mr Rimfrost

11 dec 1992 02.11
Från Maud Ekendahl (M)

Jag är inte den som sänder EP hur som helst, men nu får det vara ett slut på riksdagsmännens trams. God Jul och Gott Nytt År. Tänk om massmedia fick information vad ni män!!! håller på med. Det är urlöjligt!!
Maud Ekendal

11 dec 1992 02.21

Från Maud Ekendahl (M)
Sluta NU alla med detta! Kom ihåg att Ni var och en representerar
Vårt land!
Maud Ekendahl

Från Birgitta Hambraeus (C)
11 dec 1992 10.11

Tack Maud! Birgitta Hambraeus.

Från Wiggo Komstedt (M)
11 dec 1992 13.58

Till Riksdagsledamöterna
”Lustigkurrarna” firar tidig julafton i ”burken”. Vi är faktiskt ett antal ledamöter som har annat att syssla med än att tvingas vara med i Era jullekar. Så inför fortsättningen – för det blir väl en sådan – ta reda på vilka som vill vara med Er och leka och låt oss andra slippa. Vi som är här för våra väljares skull.
Julhälsningar
Wiggo Komstedt

Från Bengt Silfverstrand (S)
11 dec 1992 15.35

Julen är vänlighetens och omtankens högtid. Därför måste jag ändå få kvittera herr Komstedts vänliga julhälsning. Här kommer den.

Vinterfrost
Vilken prakt naturen skänker
ögat i sin vinterskrud.
Busken som av glitter blänker,
lik en översnöad brud.
Rimfrost är det dock som sprider
denna prakt i bistra tider.
Så jag tänker, så jag drömmer
ensam vid mitt diktarbord.
Medan gråa dimman tömmer
regn och glopp å hemmets jord.
Snö tycks knappast vara inne.
Skalden har dock frost i sinne!
God Jul önskar
Mr. Rimfrost

11 dec 1992 23.58
Från Charlotte Cederschiöld (M)

Nu har det gått för långt. Om inte hr Silfverstrand omedelbart slutar stjäla andras tid samt missbruka EP:n måste vi som har annat att göra se till att spärra datorn för inkommande meddelanden från hr Silfverstrand och en del andra. De som deltagit i detta missbruk arbetar hårt på sin inkompetensförklaring. Tala om oral inkontinens eller logoré! Jag säger inget om att söka sin rock en gång, men detta! Sluta nu – annars får detta trams tråkiga konsekvenser!
Charlotte Cederschiöld

Människor som har haft fel (eller haft för lite info): Kalle Lind om Palmemordet.

I ett kapitel i min nyutkomna bok ”Människor som har haft fel” behandlar jag den mediala bevakningen av mordet på Olof Palme. Jag låter nattchefen på tidningen Smålandsposten – som på förstasidan 1 mars 1986 braskade med rubriker som ”DAGMAMMOR FÅR NYTT LÖNESYSTEM” och ”KNEPIGT MED KNOPAR – SCOUTER JUBILERAR” – klä skott för dåtidens journalistiska eftersläpning. Det är inte helt rättvist. Smålandsposten var inte ensam. Bara två tredjedelar av svenska tidningar hade den inte helt oviktiga nyheten om ett statsministermord i sin upplaga den där morgonen.

Då sköts karln 23.21 på kvällen. 00.20 skickade TT ut ett s.k. IL-telegram. 00.27 kom ett längre telegram. 00.30 hade nyheten nått hälften av svenska dagspressredaktioner och 00.40 svensk tid kungjorde BBC att Sveriges statsminister blivit skjuten på öppen gata. Ändå drog Smålandsposten på de jubilerande scouterna. Ändå rapporterades Palmemordet i Sveriges Radio först 01.10.

Jag stöter på dessa intressanta upplysningar lite för sent, när andra upplagan av ”Människor som har haft fel” redan är på väg från tryckeriet. I tegelstenen ”Spegla, granska, tolka. Aktualitetsjournalistik i svensk radio och TV under 1900-talet”, en bok som varje gammal SVT-medarbetare med bristande heder har i sin bokhylla eftersom den ligger i travar överallt i korridorerna, ges en bakgrund som inte gör det hela mindre fascinerande.

1986 sände Sveriges Radio fortfarande inga nyheter nattetid. Mellan 23 och 03.30 fanns ingen reporter tillgänglig inom hela programbolaget. Troligen räknade man med att inget viktigt hände den tiden på dygnet. Det är tjugofem år sen men känns som tiden då budbärare red till häst mellan socknarna för att upplysa allmogen om att fogden utfärdat nya skatter.

Men tydligen fanns det ändå nån stackars ensam själ i det jättelika huset på Oxenstiernsgatan. En hallåman tog emot ett argt samtal från tidningen Arbetet vid 00.20. En journalist, sannolikt med socialdemokratiska sympatier, ondgjorde sig över att radion spelade populärmusik trots att regeringschefen just låg och dog. Hallåmannen noterade att den s.k. flash-lampan inte lyste i programkontrollen och avfärdade samtalet som ett skämt. Antagligen ansåg han det dessutom vara ett osedvanligt smaklöst skämt. Det tycker folk i allmänhet när man skämtar om prominenta personers död.

Strax därpå ringde, symptomatiskt nog, en av SR:s utlandsmedarbetare. Denne hade blivit tillfrågad om en kommentar av BBC och hade antagligen inte haft nåt vettigt att säga.

Nu – när klockan över halv ett och Palme är dödförklarad på Sabbatsberg sen en timme tillbaka – anar hallåmannen att nåt är vajsing och bestämmer sig för att ringa Ekots chef, Björn Elmbrant. Han hittar dock inte Elmbrants nummer. Jo, det finns en larmlista, men sen den upprättades har Elmbrant flyttat och bytt telefon och uppenbarligen inte tyckt att han borde informera sin arbetsplats om saken. Och Sveriges Radios högste chef, Örjan Wallqvist, sover tydligen tungt.

Omsider mobiliseras dock lite personal och några journalister som snappat upp ryktet på krogen ramlar in på Radiohuset. Det sker dock lite mankemang och missförstånd innan ett första telegram kan läsas upp – troligen nån intern stridighet kring vem som sände senast och vems tur det var nu – så först vid ettsnåret kan landets enda radiobolag meddela flocken att deras herde ryckts ifrån dem.

Inte heller TV var riktigt på alerten. Då sände TV2 ändå reguljära program fram till 00.45. Hallåan hade alltså haft tid att slänga in ett ”jo förresten, Palme är död” innan hon önskade godnatt. Men man hade alltså andra prioriteringar för tjugofem år sen och hallåan hade själv alltså ingen aning om att det första svenska statsmannamordet på hundranittiosex år skett tio minuter bort.

03.15 kunde man ta del av nyheten på text-TV. 04.00 sändes ett första extrainsatt Rapport. Då har nyheten sen länge nått hela Storbritannien.

1987 – efter nästan ett års blodiga strider mellan TT och Ekot om vem som borde få äran – började Sveriges Radio sända reguljära nyheter nattetid. Och kanske var det först då som Sverige verkligen förlorade sin oskuld.

För Svitjod i dåtiden.


I min mormors hem stod Svitjodböckerna. Jag tog som liten ner dem, nyfiken på de lustiga EWK-bilderna på omslagen och satte dem ifrån mig cirka tio sekunder senare. Trots att jag var härdad och på eget bevåg hade köpt mig Kar de Mummas bästa och säkert två kåserisamlingar med Gits Olsson, var Svitjodböckerna mej fullkomligt främmande.

Jag vill minnas det som att jag kände rädsla inför de där böckerna, som om det var de som slutgiltigt skulle föra mig från Barnstadiet direkt till Farbrorstadiet. Det var som om jag redan då, som synnerligen lillgammal tio-elvaåring, förstod att jag kanske måste genomleva några år regressiva år med popmusik och tjyvrökning innan jag kunde betrakta mej som fullvuxen.

Häromdagen tog jag mod till mig och beställde några volymer från Stadsbiblioteket. Bibliotekarien såg misstänksamt på mig, som om hon trodde jag var en åttioårig man som, likt rymdisarna i The Event, stannat upp i det kroppsliga åldrandet.

Svitjodböckerna är, vågar jag påstå, det mossigaste som finns. Från 1956 till 1973 skrev Gunnar Ericsson och ritade EWK en årskrönika över svensk politik – skriven som vore det vikingatid. 1956 blev alltså 956. Gunnar Ericsson blev Gunnar på Lid-arrende. EWK blev Ewert Nidristare. Riksdag blev Tinget. Barnbidrag blev piltskärv. Radio och TV blev allmannalur och fladderbilder. Riksdagens första kammare blev De Flintskalliga Huvudrunkarena. Riksdagens andra kammare blev De Ystre – för att ”få av männen och sköldmörna där voro över sjuttio år”.

Inte nog med att föremålen för satiren är hopplöst inaktuella (hur många minns Svenska Penninglotteriets överdirektör Hjalmar Nilson?) – även formen är nästan irriterande daterad. Ovanpå det var båda upphovsmännen bondeförbundare.

Tecknaren EWK – f.ö. svärfar till både globetrottern Staffan Heimerson och Expressens extremhögerfalang Ulf Nilson och med andra ord värd för mången testosteronosande släktmiddag – började sin karikatyrkarriär i diverse tidningar ägda av RLF (dåvarande LRF).

Författaren Gunnar Ericsson – för övrigt storebror till en välkänd svensk barnboksförfattarinna och förlaga bland annat till Bullerbyns Lasse – var till och med riksdagsman för Bondeförbundet (dock hoppade han av samma år som han började med sina satirer).

Vi pratar alltså finurliga centerpartistiska krönikor skrivna så som Snorre hade gjort det. Jag behöver förstås inte påpeka att jag gillar det.

För mig, som Anale Doktor i Knappologi, är förstås korsordslösandet halva grejen. Det var med blandade känslor jag noterade att varje bok har en ordlista, men snart nog insåg jag att den bara hjälper en på traven. För även om jag själv hade knäckt att Jarl Väderskutt – ledare för De Ståndaktige – syftar på dåvarande Högerpartiets dåvarande ledare Jarl Hjalmarson, så har jag ännu inte fattat varför runristaren kallar honom Väderskutt.

Men jag märker också att jag ibland flinar till på riktigt. Gunnar Ericssons kommunistförakt är om inte annat väldigt försmädligt:

Den minste av hövdingarna var Hilding Röde (Hilding Hagberg, dåvarande ordförande för dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti, bloggarens anm.) som många gånger rest österut till Gårdarike och där lärt sig underliga åthävor och hur man skall komma i konungens råd utan någons samtycke. [—]

Rödes skara var emellertid liten och obetydlig, ehuru många av hans män hade större käftbredd än axelbredd och därigenom hade möjlighet att utstöta svåra rytanden.

Även såssarna gäckas enligt beprövad modell:

Ty nu var det första dagen i Blomstermånad (maj, bloggarens anm.) och då plägade ettersötingar (efter Olof Ettersöt, dvs Palme, bloggarens anm.) och sveruser (Sverige-ryssar, dvs kommunister, bloggarens anm.) gå i led med röda fanor och kräva jämlikhet och annat som ettersötingarna icke lyckats åstadkomma under de femtiotal år man haft makten i landet.

Jag tycker också det är ganska festligt när han reder ut förkortningar: KDS står för Kampflocken för Dygd och Sedlighet, Sifo för Sällan Infrias Förutsägelserna Ordentligt alternativt Sannspådd Icke Förfärligt Ofta, KFML(r) för Kraft Från Maos Lilla röda.

Det är naturligtvis gubbgnälligt och bondkonservativt överlag, men det hela präglas av en språklig konsekvens och esprit som sätter upp sina egna regler. Att kalla Ola Ullsten för Ola Mittbabble hade ju inte varit roligt alls om det inte vore för vikingakontexten. Nu blir det i alla fall lite roligt. Likaså att kalla tenniskungen Gustaf V för Gustaf Boll.

Ur det torraste virket slår de skarpaste lågorna. Eller nåt.

Och i gamla goda satirikers anda blottlägger han också en del hyckel, skalar av politikens fluffiga utanpålager och pekar på skillnaderna mellan Ord och Handling. 1966 klädde som bekant Per Oscarsson – Per Byxefäller – av sej hos Lennart Hyland – Lennart Ordsprut – samtidigt som han improviserade lite sexualupplysning om mammas och pappas respektive kiss. Påföljd: moralpanik i landet. Gunnar på Lid-arrende kommenterar med genomskådarens blick rabaldret:

Men av barnen framför fladderburken voro några för små för att ännu ha lärt sig att ta anstöt och andra sade, att där hör du moder, att det inte alls är såsom du har sagt mig och förresten har jag läst, att storken är utdöd i hela landet så att även skåningarna numera få sina barn på naturligt sätt.

De äldre barnen sade, att nu, moder, måste jag nog tala litet med dig om livets gåtor, ty det där med blommor och bin har du missuppfattat och det äro sällan honung som människorna äro ute efter.

Och några av männen sade sig ha kört ut barnen ur rummet, enär de voro alldeles för små att titta på hur folk klädde av sig inför andra, utan finge liksom sin fader vänta, tills de hade råd att gå på mjödhus och natthålligång och betala för att få se slika ting och denna deras betittning hade ju i ärlighetens namn ändå skett i smyg och det hade gällt kvinnor, höftknyckerskor som blottat sig till männens förnöjelse, sådana män som icke visste hur en kvinna såg ut utan kläder eller trodde sig för tillfället icke kunna erinra sig detta. Men – som nu – att se en man i underhosor var slemt och oroväckande och ingav en lätt förnimmelse av fasa.

Som sagt: när jag gav mig i kast med Svitjod för första gången på två decennier trodde jag att jag skulle hånskratta. Men nu: bli inte förvånade om ni ser hela vikingakonceptet plankat rakt av på en blogg nära dig.

TÄVLING: pricka in alla gubbarna på omslagsbilden allra överst.

PRIS: känslan av att kunna två gamla gubbar mer än Kalle Lind.

Stoppa pressarna! Statsministern otillbörligt närstående Radiotjänst!

Dreven går emellanåt mot våra folkvalda. Aktuellt, Rapport, Agenda och Studio 1 ägnar ”förstås” och ”naturligtvis” hela sändningarna åt att amatörpsykologisera Sahlins mentala tillstånd. Politiker läggs på offentliga terapisoffor där terapeuterna heter sånt som Mats Knutson och har den förtroendeingivande titeln ”expert” (ett lite snitsigare ord för ”man med hävdelsebehov”).

Rätt eller fel, men det krävs pansarpsyke för att ställa sig i politikens skottglugg. Välmenande men sköra göra sig icke besvär. Kvar till slut blir en plenisal till sista bänk befolkad av psykopater, oemottagliga för kritik och påfrestningar – och folkets eventuella vilja.

Tänker jag när jag ser mig omkring i 2010. Sen läser jag – tro’t eller ej – en bok om gamla gubbar och inser att tingen knappast var i ordning i Gammelsverige heller.

Tage Erlander hette en statsminister vars eftermäle är mestadels positivt. Intellektuell, tvivlande, korrekt, prudentlig, mitt i alltihop bohemisk, till slut även folklig via en anekdot om präster och pistoler i Hylands hörna. Han var också ett barn av en anda där stat och parti och media inte hade några vattentäta skott mellan sig.

Inne på Radiotjänst – nuförtiden Sveriges Radio – fanns en tjänsteman som hette Kurt Andersson. Han var reporter – men också socialdemokrat. Han hade alltså inte bara socialdemokratiska åsikter, han var också uppburen medlem av partiet. Tage Erlander – statsminister och partiledare – drog sig inte för att regelbundet lyfta telefonen och meddela Kurt Andersson sina ”betänkligheter”.

Så stoppades bl.a. en diskussion Radiotjänst planerat i januari 1950. Erlander tyckte inte frågan var mogen för allmän belyssnan eftersom hans egen partigrupp ännu inte var överens om sin ståndpunkt. Ergo framförde han denna sin åsikt till Kurt Andersson. Ergo ställdes diskussionen in. Gissningsvis tills det ögonblick då Erlander bestämt sig för vad han tyckte (vilket troligen var att SAP borde fortsätta regera).

I sin dagbok irriterade sig Erlander en gång över att Kurt Andersson ville lämna sin gisslansituation i radiokorridorerna: ”Jag bad honom ta något hänsyn till, vad han betydde för oss på Radiotjänst”.

Vid ett annat tillfälle tyckte Erlander att en radioreporter ställt fel fråga till honom, dvs. en fråga han inte kunde svara på. I dagboken är Erlander putt över att Radiotjänst sänt Erlanders svar fast att Erlander inte riktigt visste vad han tyckte:

Det hela gav ju ett virrigt och urdumt intryck. Och dessutom förlorade jag en chans att påverka människors tänkande i en allvarlig fråga, i ett allvarligt läge. Dystert!

Erlander är dock storsint nog att inte bojkotta Radiotjänst – vilket han på riktigt verkar ha funderat på – trots att de låtit en av sina reportrar agera lite väl fritt: ”Det vore ju ungefär lika dumt som att sluta åka tåg, därför att en slarver till tjänsteman expedierat fel biljett”.

Vid ytterligare ett annat tillfälle är Erlander heligt vredgad över Radiotjänsts redigering av en interpellationsdebatt i riksdagen. Erlander tyckte inte att Radiotjänst klippte ut rätt saker, dvs. de partier där Erlander tyckte Erlander sa bra saker, utan fel saker, dvs. de partier där Erlander inte var lika nöjd med Erlander. ”Är det inte alldeles förskräckligt?” frågade han sin dagbok, och det hade väl inte varit anmärkningsvärt om inte Erlander också frågat Radiotjänst detsamma.

I sällskap med bl.a. sin fru Aina och Svea rikes kommunikationsminister, Sven Andersson, travade han nämligen upp på Radiotjänst ”för att verkligen undersöka, om det inte fanns möjligheter att ta något annat än de underliga bitar Radiotjänst hade använt vid sin utsändning”. Det måste ha gjort intryck på radions reportrar att statsministern över huvud taget släpptes in. Troligen såg de till att klippa ut rätt bitar nästa gång. För säkerhets skull kanske de ringde Erlander – eller frågade sin kollega Kurt Andersson – vilka bitar som egentligen var rätt.

Så kan man anta att Reinfeldt inte agerar idag. Just han behöver å andra sidan inte ligga sömnlös och undra över huruvida medierna ska framställa honom i hygglig dager.

(Källa: Göran Elgemyrs Får jag be om en kommentar?, 2005).

Interiörer från ett skäggigt hem 2.

Det här är en av de finaste presenter jag har fått. Den gjordes av min gode vän Valle Westesson på den tiden när just tiden var oändlig och inga barn/snedsteg stal fokus från det viktiga i livet.

Min mobilkamera är inte top notch. Bilden föreställer alltså en gänglig statsminister och en hysteriskt leende folkhjälte. I bildtexten kan man läsa slutpoängen på statsministerns festliga anekdot från Ransäter: ”Gubbar och käringar, huk er i bänkera, för nu laddar han öm!”

Så här är brickan tänkt att användas i praktiken:

För den som är perverst intresserad av hur det ser ut i ett hem där en alldeles för ung farbror trängs med två barn och låtsasfru finns ytterligare bildbevis här.

Genrer Gud glömde 2: rivningsschlager.

Under sextio- och sjuttiotalen gick som bekant en rivningsvåg över Sverige och svepte med sej stora delar av innerstadsbebyggelsen i snart sagt alla svenska städer. Hellre än att rusta upp och bättra på de städer som formats genom decennier av de som bodde där, valde dåtidens stadsplanerare i samråd med Konsum (om kommunstyrelsen var såssar) eller Tempo (om kommunstyrelsen var höger) att ge plats åt enorma betongschabrak och parkeringsplatser mitt i centrum.

En sida av mig skulle vilja vara för det där rivningsprojektet. Nostalgi är nåt förkastligt, mänskligheten mår bäst av att röra sig framåt, nya tider kräver nya samlevnadsformer. Face it, kvasiradikaler!

Problemet är att det var så människofientligt. Lokala potentater hade ingen lust att lyssna på opinionen – som sträckte sej från gamla kufiska heraldiker till flaskbottnade miljömuppar och alla däremellan – utan lyssnade hellre på den socialdemokrati som vid det laget blandat ihop makten med partiet. Bilar var viktigare än barn och lytta. Betong var billigare än stuckatur.

Till detta kom en maktens arrogans och fåfänga som gjorde att lokala småpåvar ville skriva in sej i historien, rentav göra sin tid till år noll. Eric Svenning, sossepamp i Malmö och pappa till Aftonbladets Olle, såg det som sitt livs största ögonblick när han fick riva sina uppväxtkvarter, det gamla loppiga och lusiga Lugnet.

Jag kan förstå den känslan – nu jävlar river jag personligen bort den fattigdom som förnedrat mej – men när jag idag cyklar förbi ett inneslutet kvarter i roströd sjuttitalstegel och inglasade balkonger, som ligger som en ogenomtränglig klump mitt i stan, har jag svårt att känna annat än förakt.

Det fredliga bombandet av svenska städer gav effekt också på pop- och schlagerindustrin. Olle Adolphson skrev den svenska texten till 34:an och Per Myrberg låg på Svensktoppen i evigheter. Den är skriven med en ”vi vet vad vi har (och det är skit) men inte vad vi får (men det är antagligen värre skit)”-attityd som hade varit tröttsam om karln inte haft rätt:

Denna kåk var ganska rar och släppte skolsken till oss in
Den var också generös med fukt och kyla, regn och vind
Den var snäll och lite gnällig och den ville alla väl
och den var vår i alla väder fastän gisten ful och skev

Men nu är det slut på gamla tider …

Ja, resten kan ni ju.

Fukt och kyla borde inte vara något att sakna. Men är alternativet mögel och inbyggda gårdar så köper jag tankegången.

Adolphson skrev också ”Vals vid Sergels torg” om den s.k. ”Riksgropen” som uppstod när man mejade ner Klarakvarteren och ännu inte hade byggt färdigt Sergels torg och Kulturhuset. I ”Gustav Lindströms visa” låter han en gammal genuin – och enligt en tankegång jag inte riktigt köper: hederlig och förnuftig – fiskare säja sitt:

Vad är det för ena dårar som härjar i stan, serru!
Glada som barn, med sitt sattyg till plan!
En prick och en knäpp på näsan så attan blev bränd,
det skulle han ha som river på Lilla Skinnarviksgränd!

Ännu konservativare var svensk countrys nestor Alf Robertson i sin genombrottslåt ”Riv inte vårt kvarter”. Han är sur för att ”de måste skaffa lite plats/ för nya hyreshuspalats” (om det vore så väl – problemet var ju att man hellre byggde Konsum och enorma p-hus) och besjunger ömt den gamla smutsen – ”nött, ganska risigt, lite stött” – och bristen på tapeter.

För Robertson är förändring synonymt med försämring: ”Att allt ska vara lyxigt/ och tip top-modernt/ det har vi ganska svårt att förstå”. Allt är bra som det är och inget ska förändras. Att Sverige led av bostadsbrist var ett mindre problem än att Robertson ville bo kvar bland ”gott humör och goda vänner”.

Och refrängens slut ger mig ännu fler betänkligheter:

Riv inte ner
Riv inte vårt kvarter
Riv inte ner
Jag ber en bön till er
Riv inte ner
Vi bor tillräckligt många här och behöver inga fler

Slutet luktar en smula främlingsfientlighet, avsiktligt eller ej (det luktar också en smula av ”hej, jag behöver ett rim till på ner här”).

Men visst, jag förstår poängen. If it ain´t broken – don´t fix it. Bygg inte just här där det redan står ett hus.

Anna-Lena Löfgren (av elaka tungor kallad ”Halta-Lena Lösben” eftersom hon led av polio) ger uttryck för ren sorg i monsterhitten ”Lyckliga gatan”. Här var ju nyss så fint – varför har ni då gjort det så fult? Hur kan man med berått mod förstöra nåt som älskades av de som faktiskt bodde där?

Lyckliga gata du som varje dag hörde vårt glam
En gång fanns rosor här där nu en stad fort växer fram


Lyckliga gatan du finns inte mer,
du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången.
Högt över marken svävar betongen
När jag kom åter var allt så förändrat,
trampat och skövlat, fördärvat och skändat
Skall mellan dessa höga hus en dag stiga en sång
lika förunderlig och skön som den vi hört en gång?

Det har funnits ett Sverige som min generation aldrig kommer att uppleva. Det hade inte rört mej ett dugg om jag inte anade att det var ett vackrare och framkomligare Sverige, byggt av människor och inte stadsplanerare med rätt partibok. Jag bor antagligen i Sveriges mest sönderrivna stad, där husbjässar ibland upptar hela två gamla kvarter.

Jag blir irriterad in i benmärgen på att behöva cykla runt stora hus med oändliga tegelväggar där jag vet att det en gång gick en väg rakt fram.

Och det retar mig att gubbjävlarna som byggde skiten var så fastgjutna i sina taburetter att de för länge sen slutat lyssna till några andra än andra gubbjävlar.

Bamse och reformerna.


Bamse har från unghögerhåll ofta beskyllts för att vara kommunist. Enn Kokk hävdar på sin blogg att han var såsse.

Man ska visserligen ta den utsagan med en nypa salt; med all respekt för den kultursprängde Kokk ser han gärna alla sina meningsfränder som såssar – partibok eller ej. Visserligen ansökte Rune Andréasson om just partibok efter den borgerliga valsegern 1976, men det låter samtidigt som en handling mot den nya regeringen snarare än för den gamla.

Ytterligare ett indicium på Bamses – eller Runes – socialdemokratiska tillhörighet är att Andréasson designade en björn för den (S)-märkta tidskriften Aktuellt i Politiken (redigerad av Enn Kokk). Kokk hade bett att få använda Bamse, men där hade Andréasson betänkligheter. Istället fick tidningen en helt egen björn, döpt till Essbjörn av en (lillgammal) sjuårig läsare. På magen bar han en s-formad pil.

Essbjörn dök sen tydligen upp i AiP, försedd med pratbubblor och banderoller som efter vad jag förstår formulerades av AiP-redaktionen. De exempel som nämns på Kokks blogg – ”Maskrosor tycker jag inte om. Tacka vet jag röda rosor!” – utmärks kanske inte av sin finurlighet. Att Andréasson uppenbarligen inte protesterade tyder förstås på att han sympatiserade; där har Kokk onekligen täckning för sitt påstående.

I december 1983 beslöt – den såssedominerade – riksdagen att överge 1%-målet för biståndet till u-länderna. Att en procent av BNP skulle gå till tredje världen var en gammal folkhemsk princip, länge omfattad av de flesta riksdagspartier (inte minst folkpartiet) och en stor del av befolkningen, kommenterad i Hylands ABC-bok:

U-landshjälp är att försaka
då och då en pepparkaka

När såssarna alltså tullade på vad man kunde uppfatta som en helig idé, slet Andréasson såssetröjan av Essbjörn och ersatte den med texten ”Jag skäms”. I tidningen Arbetet förklarade Andréasson varför:

Vårt u-landsbistånd är inte en avbetalning av en skuld, därtill är denna för stor. Det är inte ens betalning av ränta på skulden, så små räntesatser finns inte. 1%-biståndet var vår livboj för att inte drunkna i skam. Den 15 december 1983 skall många av oss minnas som Skammens Dag då solidariteten devalverades.

Man kan diskutera vart pengarna gick. Enligt Per Ahlmark et consortes gick de rakt ner i Castros uniformsfickor. Man kan diskutera om SIDA använde sina pengar rätt; den svenska byråkratin har aldrig varit särskilt kostnadseffektiv. Men Andréasson hade lik förbannat en poäng. Och jag tycker det är rätt cool att det är en simpel björntecknare som gör den.

Ledare avleddes – ledare slapp lida.

Carl-Adam Nycop startade det inte helt obekanta filosofimagasinet Expressen och den alltmer bortbleknade bildtidningen Se. Han har m.a.o. haft ett visst inflytande på nittonhundratalets press och nittonhundratalet självt.

Idag vet få vem han är. Därför begriper ingen varför det göteborgska skridskoparet i Mosebacke Monarki heter Kal och Ada Nycop. Å andra sidan vet alltför få vad Mosebacke Monarki är för nåt.

I en av sina memoarvolymer, Nyfiken med sting!, berättar Nycop – som var en påfallande sansad man med tanke på boulevardtidningarna han hade på sitt samvete – en del om egna snedsteg och ännu mer om andras.

Ett av snedstegen var Herbert Tingstens. DN-redaktören, samhällsdebattören, den hetlevrat intellektuelle Tingsten är heller ingen det glunkas om på dagens cocktailparties. Idag är det veterligt bara Per Ahlmark (som själv håller på att falla i glömska) som pratar om Tingsten, och med såna vänner behöver väl Tingstens minne inga fiender.

När det begav sig var han starkt tongivande i det svenska debattklimatet under några decennier, känd, ökänd, beundrad, bespottad, bl.a. för sin brinnande agitation för svenska kärnvapen och sin fjolliga röst.

Ett dominerande drag hos Tingsten var av allt att döma hans arrogans. Inför valet 1948 hade Tingsten från sin ledarsida skällt ut såssarnas Erlander (vem? undrar åttitalisterna och undertecknad stönar) och lyft upp Folkpartiets Bertil Ohlin (Nobelpristagare i ekonomi, en av partiets få intellektuella giganter om man inte räknar PG Gyllenhammar och det gör man inte, idag på sin höjd känd som far till den också nästan bortglömda Anne Wibble).

Tingsten ansåg själv att han varit så framgångsrik i att tala om för svenska folket (dvs. de som läste den folkpartistiska DN) hur de skulle rösta att han ansåg valet vunnet på förhand.

Valnatten masade han sej inte ens ner till DN-redaktionen utan satt hemma och lyssnade på radio. Där pekade siffrorna inledningsvis till Ohlins fördel, varför Tingsten ringde upp kollegan på ledarredaktionen och bad honom skriva en (underförstått självbelåten) kommentar.

Nöjd med att i princip ensam ha vunnit valet bytte Tingsten sin basker mot nattmössa och släckte fotogenlampan.

Således proklamerade första sidan på första upplagan av DN under natten att ”den socialistiska majoriteten (var) undanröjd”.

Problemet – för Tingsten mer än svenska folket – var att den socialistiska majoriteten inte alls var undanröjd. Mot valnattens slut strömmade såsserösterna in och Erlander satt kvar på den taburett han inte lämnade på två decennier.

Det hade kunnat sluta illa för morgontidningen. Till lycka för en tidning som redan då var tämligen högfärdig, ingrep en man från distributionsavdelningen som lyssnat lite noggrannare till radion än ledarredaktionen. Mot uttryckliga order från ledningen vägrade han att skeppa ut fler upplagor med uppåtväggarnainfo.

Han övertalade centralredaktionen att göra nya förstasidor och tidningen blev försenad – dock utan diverse chefers medgivande. Mannen på distribution hann till och med bli avskedad av en i raden av koleriska chefer innan han gick hem och tog sej en hård natts dagsömn.

När så även DN:s redaktörer läst konkurrenttidningarna och insåg vad de faktiskt hunnit sprida till en del av läsekretsen fick han jobbet tillbaka på stående fot.

Nycop påpekar lite förargligt att Herbert Tingsten själv inte skriver en rad om detta i sina omfattande memoarer. Tur då att Nycop kunde påminna oss alla.

Spå ska det låta.

I förordet till Cornelis Enskilda sånger skriver Jan-Erik Vold om tre fall där uppdiktade Cornelis-texter blivit till reella sanningar.

1) I en dikt om döden från sjuttiotalet skriver han att ”min själ slog femtio siffror en gång”. 1987 avled han vid en ålder av femtio år.

2) 1964 års ”Balladen om den falska flickan” berättar han hur en sjöman raggar upp en dam ”som var en han”. Ett drygt decennium senare gör Cornelis detta själv, när han råkar få med sej två transor hem på fyllan.

3) I ”Balladen om den beväpnade tiggaren” beskrivs, förvisso i vaga ordalag, ett statschefsmord. Kompletterat med en upphittad text där Cornelis fantiserar om ett mord en februarinatt 1987 – ”två kulor sjöng i vinternatten” – i Yxsmedsgränd, kan man lätt associera till en svensk statsminister som sköts med två kulor ett år tidigare ett antal hundra meter därifrån.

Jag tycker detta är ganska fascinerande. Visserligen kan man invända att det inte var nån högoddsare att Cornelis inte skulle bli makalöst gammal eller att de där statsministerverserna är väldigt otydliga. Men det är en typ av sammanträffanden som gärna triggar fantasin och sätter igång funderingarna.

Sjöwall-Wahlöö förutsåg också Palmemordet.

I Terroristerna låter de en Rebecka Lind, en osannolik naiv och oförstörd tillbaka-till-naturen-kvinna som hålls fram som ett mänskligt ideal, skjuta regeringschefen till döds. Elva år senare, efter att skotten på Sveavägen fallit, lär en journalist ha ringt upp Maj Sjöwall och undrat hur det var att ha dödat Palme.

Det kan tyckas rått, men Sjöwall-Wahlöö var inga dunungar själva. I Terroristerna vältrar de sej ganska vällustigt i sitt påhittade mord på en hatad statsman:

Han kom ihåg vad Kollberg sagt om den lilla damrevolvern.
Man kanske kan träffa ett kålhuvud med den på tjugo centimeters avstånd, förutsatt att det håller sig absolut stilla.
Martin Beck såg på den döde regeringschefens sönderskjutna pannna och tänkte att det var ungefär vad Rebecka lyckats göra.

En råhet med viss bismak av blod så här på andra sidan 1986.

Som spådom känns det idag kanske inte särskilt djärvt – alla stats- och regeringschefer är ju presumtiva måltavlor – men då måste man komma ihåg att för alla svenskar utom en var ett statsministermord fullkomligt otänkbart till några timmar efter att ett statsministermord inträffat.

En annan spådom som känns ännu mer exakt och därför rätt kuslig förekommer i Sjöwall-Wahlöös Polismördaren. Notera den boktiteln och ta sen in i ekvationen att mördaren i titeln passerar en östgötsk by som heter Malexander.

Malexander är en by som enligt Wikipedia har 75 invånare. 1999 sköts två polismän till döds där. Utan att ha den minsta andlighet i själen kan jag tycka det är väldigt mystifikt att två vpk-författare tjugosex år tidigare låter sin polismördare passera samma flugsmuts på kartan.

Samtidigt kan jag inte förstå vad det hela i så fall skulle betyda. OM det här nu mot alla odds skulle vara en spådom från Pers och Majs sida: vad i helvete är liksom poängen med den? Vad ville de i så fall säga oss?

Alla dessa stölder.

En lång utrikesminister med rullande r och farfarsöron driver som bekant bloggen Alla dessa dagar (för övrigt en gång nominerad till Stora Bloggpriset jämte denna blogg; då ingen av oss vann kan man alltså säja att jag och Bildt är lika framgångsrika bloggare).

Jag har inga större problem med bloggen ifråga. Den är självgod, javisst, den är tråkig, javisst, den är särskilt tråkig när karln försöker antyda att han har en personlighet, men vad är att vänta? Kan man klandra kon för att juvret blir stint?

(Vet inte riktigt vad jag menar med föregående mening, men ville ha nåt så där bondskt klatschigt.)

Lite retar det mig dock det där med titeln. Det fanns faktiskt en annan, inte helt okänd svensk minister från ett annat, inte helt framgångslöst parti som skrev en annan, inte helt negligerad bok med EXAKT SAMMA TITEL.

Karln hette som bekant Kjell-Olof Feldt (av bortglömde Lasse Lindroth i postuma satirboken Mannen som kunde tala om hästar kallad Tvätt-Olof Björn) och var finansminister under Palme. Underrubriken är ”I regeringen 1982-1990” och boken blev som sagt ganska uppmärksammad när den kom (i Eslövsrevyn samma år lästes ett telegram att Feldt börjat jobba som bagare och skrivit ”Alla dessa degar”).

Ärligt talat – får man göra så? Kan Bildt bara ta en etablerad titel och säja att den är hans? Och dessutom låta trademarket yngla av sig i halvfyndiga underrubriker som ”Alla dessa bilder”? Tycker vi det är fair play? Kommer Anders Borg nästa år att skriva Bibeln?

Är man konspirationsteoretiskt lagd anar man att Bildt till och med aktivt försöker lägga Feldts gamla bok i skugga. Läskiga fakta: varken Bokus, Adlibris eller Cdon för Feldts bok! Och då har de ändå Feldts betydligt blekare uppföljare Det blev ingen storväst (f.ö. kanske en titel för en framtida Bildt-blogg?).

Har Bildt en hållhake på nätbokhandlarna? Arbetar Bildt aktivt på att minnet av en gammal politisk konkurrent ska förblekna (och, apropå det, hur hinner han i så fall flyga så himla mycket flygplan?)?

Jag anar nåt större här. Jag tror jag ringer Lars Krantz och sätter honom på spåret.

Sida 2 av 3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén