Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: serier Sida 2 av 6

Bamserealistiskt.

Säga vad man vill om Rune Andréasson, men han var ingen fegt försiktig skapare av barnkultur. Han beskrivs gärna som präktig, eftersom han gång på gång betonade att den som är stark måste vara snäll och att många små kan göra storverk tillsammans. Och för att han vägrade ha reklam i sin Bamseblaska. Och envetet hävdade att frukt är godis, trots att all empiri tyder på motsatsen.

Men han duckade inte för verkligheten, så verkligt nåt nu kan bli med en björn i snickarbrallor i förgrunden. I seriesviten ”Vargens liv (en ganska sorglig berättelse)” (Bamse 4-7/88) blandar han Mosesmyten med Dickensmotiv och gammal ölstinn socialrealism.

Underrubriken har fog för sig: det är sorgligt och solkigt och allt annat än tillrättalagt. Det börjar förstås med att Vargen blir föräldralös:
vargen
Han flyttar hem till de osedvanligt burdusa vargbusarna Slugger, Tyker och Urk. De lär honom öla och tjuva och uppfostrar med gammaldags bestraffning och retorik:

vargen 3
vargen 2
Den fortsatta historien är välbekant: Vargen blir föga förvånande världsmästare i elakhet och beundrad/fruktad av de övriga i Tuffa tuffingars klubb. Bamse möter hat med kärlek och låter honom vara med och rykta Billy Boy. I fyrtio års tid nånting har Vargen sen dess kämpat mot den sanning han fått slängd på sig hela livet: En gång tjuv – alltid tjuv.

Men som om historien inte var sorgkantad nog där, för Andréasson också in Virginia i handlingen: en överklassflicka som den unge Vargen gör inbrott hos, som trots det hjälper honom undan polisen och som lämnar ett evigt hål av oförlöst kärlek i honom.

När Vargen som vuxen träffar Virginia på nytt inser han att hon är lyckligt gift med en man av sin egen klass och att han aldrig kommer att få henne. Inte heller här väjer Andréasson för tillvarons svärta:
vargen 4
Han drar sig förstås inte heller för att låta Skalman citera Frödings dikt om hur han köpte sin kärlek för pengar eftersom ingen annan fanns att få:
vargen 8
Och nog för att det slutar med nån sorts försoning, men inget tvivel föreligger om att Vargens spöken och dämoner kommer att fortsätta rida honom:

Det här inlägget skrivs dagen efter att Barbro Lindgren fått Astrid Lindgren Memorial Award och några generationer har brustit ut i ett kollektivt ”äntligen!”

Vi är några stycken som vuxit upp på en ganska fiberstinn diet av Barbro, Astrid och Rune. Vi har vuxit upp med vetskapen om att livet självt kan vara en sorglig historia. Jag tror att det har präglat oss. På ett positivt vis. Tror jag.

Super!

I det första äventyret där Superboy möter sin defekta duplikation Bizarro är det ett förstärkande prefix som återkommer i bubblorna:

blogg superman 1
Begreppet ”superstyrka” är kanske inte så spektakulärt.

blogg superman 2
Kanske inte heller ”superlungor”.

blogg superjudo
Men vid ”superjudo” börjar jag tycka det är liiiite töntigt.

blogg superman 3
Och vid ”superbuktaleri” börjar jag faktiskt dra åt mig öronen.

blogg superfangelse
Sen börjar det bli direkt tramsigt.

blogg supervalar
Och till slut tycker jag det är för jävla oseriöst och går därifrån.

Fan fann Fantomen farlig.

Ni som regelbundet läser kommentarfält, särskilt de under ironiskt formulerade artiklar och blogginlägg, ska veta att humorlöshet inte är en modern företeelse. Förmågan att se dubbelt, känna igen en parodi, läsa sig till ett tvetydigt tonfall var varken då eller nu så spridd som man vill hoppas.

Tidningen Vi – som ägdes av Kooperativa Förbundet och hade tjocka rottrådar ner i arbetarrörelsen – upplät under många år en sida i tidningen till folkets egna ledartexter. Insändare dubbade till ledare.

Folk hade, då som nu, synpunkter på allt möjligt. Överlag var människor nöjda med samhället och livet, men det fanns förstås irritationsmoment även på sjuttiotalet. Några av läsarledarna vittnar om just den brist på humor som jag i mina mörka stunder tror kommer att leda till civilisationens undergång.

fantomen

1976 skriver en R Ingemar Eriksson om ett brev som en honom närstående tioåring har tagit emot. Avsändaren var Fantomenredaktionen. Eriksson förklarar hur Fantomens fanbase är organiserad:

Man bildar på uppdrag fantomenklubbar och lokala klubbar därav med sina lekkamrater och skriver ivrigt meddelanden på det hemliga språket. Fantomenklubben har ungefär samma normer som en armé.

Redan här vill man gjuta lite olja på vågorna och invända: nja, riktigt samma normer som en armé har väl inte Fantomenklubben? Armén uppfostrar unga män att döda för att försvara fosterlandet, Fantomenklubben lär unga hur man skriver ”fröken är dum” på kodspråk.

Och över alla dessa småfantomer för FANTOMEN befälet. Han som tecknar sig ”Chefen”. När chefen talar lyder en fantom.

Ett tillfälle då ledaren talar är när krigskassan tryter. Så och Fantomen.

Det visar sig att skribentens tioårige vän velat avsäga sig sitt medlemskap och då fått ett brev från Fantomenklubben: ”Du trotsade uppmaningen!”

Men så räcker ledaren ut sin hand på nytt: ”Än har du chans att rätta till skadan …” Den underställde har alltså trotsat och vållat skada. Hur skall detta kunna rättas till? ”Fyll i ett av korten. Gå, spring till posten eller närmaste brevlåda! Dödskallegrottans kansli gör resten”. En kraftfull uppmaning och så lite bombastiskt, som alla stora ledare: ”Jag har talat. Chefen.”

Jag har svårt att föreställa mig att gamle Fantomenredax Uffe Granberg – pappa till Fredde – inspirerades av verklighetens diktatorer och generaler. Jag tror snarare att han levde hela sitt liv i en pojkbok, simmade omkring i dåligt översatta djungeläventyr, åt gamla spänningsklichéer till frukost. Ingenting tyder på att de unga Fantomenfans som trotsade hans uppmaning verkligen skulle få några livshotande uppsträckningar.

Kryp in i din dödskallegrotta, chefen, och begrunda det oanständiga i att med hjälp av sociologiska och psykologiska lagar bygga upp ett maktförhållande och sedan utnyttja det till att ”tvinga” av barn och/eller föräldrar deras pengar.

Detta kommer alltså från samma penna som några rader ovanför skyllt någon annan för att vara bombastisk.

Det är klart att man inte ska tvinga av barn pengar som de inte har. Det är klart att arméideal och blind lydnad och hierarkitänkande är en fara för mänskligheten. Men A och O för en general med ambitioner är alltid att dränera sina underställda på humor: bara humorlösa människor kan tänka sig att slåss för att få sätta en medalj på bröstet.

En långt större fara än han som skämtsamt försöker få en tioåring att köpa ett medlemskap i Fantomen, är han som tolkar det bokstavligt.

Seriemord.

Varenda morgon i tidningen
finns en serie om en hund
Vi analyserar vad han gjort
och det blir en mysig stund
Han är som han är,
han lever och lär
av vardagens besvär
Han heter Laban, han heter Laban –
en underfundig bassethund
När vi startade P3-programmet Hej domstol! för ganska exakt tio år sen – sent i maj 2003 – så skulle vi fylla femtio radiotimmar på en sommar. Det gällde alltså att försöka tänka effektivt: hur fylla ut programmen med mesta mängd humor utan att få magsår innan sommaren var över? En idé lyckades vi skaka ur oss som skrev sig själv: att varje dag läsa upp Laban-strippen i dagens Sydsvenskan. Rakt av.
I övrigt slet vi som dårar med att hitta unika infallsvinklar och nya ljud till varje inslag. Det var det ingen som noterade. Däremot var det många som kom fram på krogen och sa ”fy fan vad det är roligt när ni läser Laban!”
Eftersom vi läste Laban med en större metodik än genomsnittsläsaren, märkte vi tidigt en morgon att redaktionen råkat trycka föregående dags Laban igen. Kollegan Valle Westesson satte sig omedelbart och gjorde en telefonare till tidningens serieansvarige och utkrävde ansvar för att något sådant hade fått hända. Det visade sig att fyra andra läsare redan hade ringt in i samma ärende.
Det var där nånstans vi kom på att hur vi än anstränger oss att skriva sketcher och krydda fiktionen med skämt och överdrifter så är verkligheten alltid festligare. Jag menar: det går inte att hitta på att fyra tidningsläsare på allvar är upprörda över att någon råkat reprisera gårdagens Laban. Hade någon petat in det som en intrigtråd i Sagan om ringen så hade vi alla tänkt: ”Nja, nu blev det overkligt”.
Detta gamla minne slår mig när jag läser seriesidan i Sydsvenskan. Vad som vidare slår mig är att vi, om vi hade börjat göra samma program idag, troligen hade kallat inslaget ”Dagens Nemi”.

The Reine in Spain stays mainly in the plain.

Ibland får jag mejl från läsare som gör mig upprymd och sprallig. Främst förstås för att det tydligen finns mottagare för oss som sitter och toksänder rakt ut i cyberrymden, men även för att de oftast besitter kunskaper som vidgar mitt universum.

Nina B skriver apropå ett gammalt inlägg om den unge Reine Brynolfssons serietecknarkarriär:

Jag har turen att äga några nummer av Jules Verne-magasinet (Tidskrift för Science Fiction & Fantasy), en publikation som bestod av sparsamt illustrerade kvalitetsnoveller inom dessa genrer. Sam J. Lundwall var redaktör. Flera av illustrationerna var det Hans Arnold som stod för, men nästan lika många är gjorda av Reine Brynolfsson. Den tidigaste jag har hittat är från 1972, han kan alltså inte ha varit mer än nitton år när han gjorde den. Bilderna är ofta fina.

Nina skriver vidare om det ärevördiga magasinets övriga innehåll:

Kontaktannonserna i den är desperata. Hela tidskriften är ett rop på hjälp, kan man säga. Den var definitivt före sin tid. 

Här är några exempel på de annonser som trängs mellan novellerna, önskas köpa och ”rymdnotiserna”:

KONTAKT ÖNSKAS

”Jag är 23 år och något à la äventyrare. Är du flicka och kan tänka dig (om vi kommer överens) att flytta till en marockans atlantby på ett halvår – till att börja med? Mycket pengar behövs inte.

Svar till ’Ett intressantare liv’

”Halvgammal, ful, något luggsliten sf-fan – med en mindre summa guld – önskar kontakt med ung (19-24 år), vacker sf-intresserad tjej.

Svar med foto, gärna i rymddräkt, till: ’Rymdskeppare’

”Android önskar någon form av bekantskap med fullt utrustad flicka i 20-årsåldern, som önskar bosätta sig på norra Venus.

Svar med helhudsfotografi till: ’Felfri XB34:6″

Jag har full förståelse för resonemanget i Nina B:s avslutning:

Jag skulle skicka dig ett nummer om jag inte älskade dem lika högt som min Galago-samling.

Konsumentupplysning/skryt.

En ny Galago har fiskats upp ur brevlådan, som vanligt pendlande mellan genialt och mindre genialt, subversivt och tramsigt, politiskt och personligt, experimentellt och läsbart. På det hela taget känns det som ett ta sig ett friskt och stärkande stålbad. Galago är obseleverna som bångstyrigt kastar tarvliiga lappar på de rakryggade ljumliberala ordningsmännen längst fram.

Men vad nu? Jag bläddrar och bläddrar och på sidan 83 hittar jag ett namn jag känner alltför väl igen: mitt eget. Åhå, ser man på, där är ju en text jag skrivit också. Och bilder som Carl Hedsved ritat. En text som kanske inte rymmer samma uppkäftighet som Sara Hanssons eller Nanna Johanssons snapshots från klassamhället och patriarkatet, men som räcker ett osäkert långfinger mot regeringar som för längesen lämnat in och glömts bort. ”Affärslandet Sverige – våra festligaste politiska skandaler” är rubriken.

Tidningen kommer man över där Bonniermonopolet ännu inte är hundraprocentigt.

Semester i gubbens tecken 2: Hergé.

Tillbringar man två veckor i Belgien och plötsligt känner att man inte behöver veta mer om första världskriget just nu så återstår Hergémuseet. Hergé – som själv var en storsamlare av modern konst och hyste ett enormt intresse för design – har fått ett museum närmast att likna vid en helgedom, en plats för tillbedjan, kontemplation och underkastelse.

Den som förknippar serier med barn och ungdom – typ alla fyrtiotalister jag nånsin träffat – har kommit fel. Här finns ingen rita-din-egen-Kalkyl-sektion där man kan slänga in barnen, ingen hitta-på-din-egen-Haddock-svordom eller lär-dig-snubbla-som-Dupondtarna. Restaurangen hade visserligen en barnmeny, men jävlar ingen barnstol. Envisas barn med att dyka upp så får de sitta på samma obekväma designerstolar som vuxna.

När vår treåring gick runt och gällt konstaterade att ”där är också Tintin!” skickade en tant fram den stackars tjugotvååriga museivakten att på franska med enstaka engelska ord förklara att en tant blivit störd i sin ambition att kontemplera över Hergés artistiska betydelse.

När vår åttaåring just lagt fram tolv euro för en Tintinstatyett och upptäckte att det fanns en annan, billigare, var det fullkomligt uteslutet att han skulle få tillbaka mellanskillnaden. Men, berättade shoppersonalen storsint, det var helt okej att han köpte flera grejer så att han kom upp i samma pris.

Huset är skapat för människor som blivit så gamla att de förstår vilket geni Hergé var och att de inser vilket ovärderligt bidrag till världslitteraturen Det sönderslagna örat är. Ett stort rum är tillägnat tibetanerna, vars tacksamhet över att Hergé skickade Tintin till Tibet tydligen inte känner några gränser. Ett jättelikt foto av Dalai Lama läsande sagda album tronar som en påminnelse över Hergés inflytande.

Dessvärre finns ingen bild av Nelson Mandela när han läser Tintin i Kongo.

Jag raljerar här. Det gör jag för att jag anser förakt för barn vara förakt för människor. Det gör jag inte för att belgarna tillmäter Hergé den betydelse de gör. Det gör de förstås rätt i.

Hergés seriositet och maniska detaljomsorg gör att en matinéäventyrsserie med slapstickinslag och karikerade bifigurer faktiskt är ett odiskutabelt mästerverk. Börjar det brinna härhemma så kommer jag att gripa efter ”Det hemliga vapnet” innan jag hoppar ner i brandseglet (vilket naturligtvis är helt irrationellt eftersom det enkelt går att fixa ett annat ex).

Samtidigt har jag ingen förståelse för den närmast sakrala vördnaden. Visst – Hergé lyckades skapa ett enastående persongalleri, en linje som förenade tydlighet med detaljskärpa, ett gäng äventyr som lyckas vara både underhållande och engagerande, och visst – han såg till att varje kinesiskt tecken på Shanghais gator verkligen betyder nåt och att de felaktiga brittiska brandmansuniformerna i ”Den svarta ön” tecknades om för att överensstämma med verkligheten.

Det hindrar ju inte att han OCKSÅ var ett katolskt barn av sin tid, med trettiotalets kolonialistiska värderingar (”Tintin i Kongo”) och den konservatives tro att någon kungamakt är rättfärdig (”Kung Ottokars spira”), att han nog gjorde en och annan eftergift mot brunskjortorna för att få arbeta ostört under andra världskriget, att tjugotre album innehåller sammanlagt tre namngivna kvinnor varav en är gapig primadonna (Bianca Castafiore), en ful ragata (fru Alcazar) och en förskrämd kammarjungfru (Irma) och att flirtarna med levitation i ”Tintin i Tibet” och ufon i ”Plan 714 till Sydney” är lite mer new age än vad som är hälsosamt.

Det hindrar inte heller att ”Månen tur och retur” är mer intressant för den som är intresserad av rymdbränsle än den som är intresserad av underhållning.

Det är klart att man kan sätta människor på piedestal. Men sen måste man påminna sig om att de faktiskt är människor.

Semester i gubbens tecken 1: Al Jaffee.

al-jaffee

Som de flesta svenska män födda mellan 1950 och 1980 läste jag Svenska Mad i prepuberteten. Där grundlade många av oss vår humor – några av de tråkigaste människor jag träffat har hävdat att de har ”Mad-humor”. Tidningen lärde oss att det var roligt när Cosby-spinoffen ”Dotter på vift” blev ”Dofter på vitt” och att det sa ”PATWANG FWEEE” när Tarzan som bäbis slungades iväg av en trädgren. Vi lärde oss att Don Martin var rolig, Dave Berg var tråkig, Sergio Aragones lite mer produktiv än vad som var bra för honom och Antonio Prohias väldigt bra på att variera upplägget svart-spion-vill-döda-vit-spion-men-blir-dödad-själv.

En som hela tiden fanns där och vars genialitet nu uppenbarats för mig i sin helhet var Al Jaffee. Den auktoriserade biografin Al Jaffee’s MAD Life, illustrerad av Al Jaffee själv, läste jag i ett lånat hus i Belgien. Den regel som annars gäller för memoarer och biografier – hoppa gärna över de första kapitlen eftersom de bara består av osorterade barndomsminnen (en regel som gjorde att jag vid första genomläsningen av Arne Weises memoarer missade historien om hur han slet sönder sin kuksträng) – gäller inte här.

Normalt läser man ju en biografi om en kulturpersonlighet för att man är intresserad av den kultur vederbörande skapat. Barndomshågkomsterna med påföljande obligatoriska runkminnen (om det är skrivet av en man) brukar man kunna leva utan.

Med Al Jaffee var det tvärtom. Väldigt lite av boken handlar egentligen om det jag trodde mig vara intresserad av – den miljö och de förutsättningar som skapade den extremt inflytelserika humorblaskan Mad – och betydligt mer om en bisarr barn- och ungdom, präglad av en mor som satte religionen framför sina barn, bröder som blev döva och galna, ständiga hopp mellan det urbana New York och det medeltida Litauen samt Förintelsen.

Allt sammantaget skapade en man fullkomligt utan illusioner.

Inblicken i Jaffees märkliga uppväxt, där han och hans tre bröder alltså ständigt kastades mellan de mest extrema miljöer, kastar nytt ljus över hans arbeten för Mad. Hans ”avsnoppande svar på dumma frågor” kan med ens läsas som det utsatta barnets slutliga ripost på en vuxenvärld som aldrig frågade vad han ville.
al-jaffee-foldin
Hans snillrika, tekniskt avancerade bilder av uppfinningar och i synnerhet hans ”fold-ins”, invikningsbilagor, blir intressantare i ljuset av en barndom där Al och hans bror fick sysselsätta sig med avancerade sopbyggen i brist på annan stimuli.

Invikningsbilagan är Al Jaffees mest originella bidrag till humorvärlden. Det krävs ingen vidare kunskap i varken teckning eller ordbygge eller humorskapande för att inse hur intrikat – för de flesta av oss omöjlig – uppgiften är som Jaffee har gett sig: en bild – och en text – ska transformeras till nåt helt annat när man trycker ihop den, utan att jag från början ska kunna ana vilken ny bild som ska skapas efter ihoptryckningen, och slutresultatet ska tillika vara skrattretande.

(Fler här.)

”Al Jaffee’s MAD Life” är en synnerligen rörande bok om en överlevare som ger nytt liv till de gamla klyschorna om humor som tillflyktsort och säkerhetsventil och försvarsstrategi. Särskilt rörd blir jag av tevesatirikern Stephen Colberts hyllning till Al Jaffee på dennes åttioårsdag: på en jättetårta stod ”Al, you have repeatedly shown artistry & care of great credit to your field” och när mellanstycket tagits bort återstod bara ”Al, you’re old”.

För mig, som får nåt som liknar ståpäls varje gång humorister och skämtare blir tagna på allvar, vilket de naturligtvis bara blir genom att man skämtar med dem, finns nog bara ett ord för att beskriva det: vackert.

En man med ett skägg tackar och bockar.

Minnesgoda – läs: autistiska – läsare minns kanske att jag för ett stycke tid sen efterlyste de nummer av alternativ-kultur-serie-magasinet Galago som jag saknar (dvs. nummer 1-4). Det gjorde jag på skämt. Numren gjordes i slutet av sjuttiotalet och är än obskyrare idag än då. Jag räknade inte med att de som fortfarande sitter på nåt ex vill skänka dem till en pojkfarbror i Sydsverige.

Döm därför om min förvåning – och tacksamhet – när självaste Roffe Classon – Galagos grundare och excentriske redaktör under år och decennier – skickar mig några av de tidningar som jag saknar.

De ser ut lite som jag förväntat mig: mycket kollage, mycket beatpoesi, mycket skrivmaskinsbokstäver, mycket ”vi ska flyga inne i tunnelbanevagnens bävande apati med dynamiten i våra hjärnor”. Pirinen är med från nummer ett med serien ”Herr Planta” och Olle Berg heter Jan-Olof Berg och gör serier med symptomatiska titlar som ”Samhällsvård” och ”Rattfullmäktige”. Det är ostrukturerat och infallsrikt och gränslöst och väldigt lätt att tycka om.

Efterlysningen gick alltså oförmodat hem. Jag efterlyser därför också härmed:

* ett ex från den första pressningen av ”Sov lilla Totte/ Torsdagskväll i Vedbaek”-singeln från 1962, där hålet olyckligt råkade hamna mitt i skrevet på en av gubbarna som utgjorde Svenska Ljuds/Svenska Ords logga

* Nöjesguidens humornummer från typ 1994 (vill minnas att det var riktigt läsvärt)

* Kennet Ahl-kollektivets film Sista budet från 1981 (jag fick sammanlagt två dvd:er av huvudrollsinnehavaren Anders Lönnbro en gång, men ingen av dem gick att spela)

* vänstersatirfilmen Miss and Mrs Sweden från 1969 (regi: Göran Gentele, manus: Lars Forssell) som jag såg på teve en gång och tyckte var rolig (åtminstone scenen där en marxistisk kollektivmedlem försöker spola ner Kalle Anka)

* femhundralappar (helst tryckta 2002-09, men där är jag inte så kitslig)

Mejla lagomtjock@yahoo.se så fort ni kan. Tack på förhand.

(Obs! Semestern är egentligen inte slut än. Om en dryg vecka kommer rapporterna från ett gubbtätt feriefirande.)

Gör det goda godare.

När jag gjorde förarbetet till min bok Proggiga barnböcker trodde jag att jag skulle visa upp Jan Lööfs album Felix och det stora upproret. Huvudpersonen Felix är trots allt med i en revolution nånstans i Latinamerika, ledd av (den oskyldige) skurken Herman, vars likheter med Castro omöjligen kan vara en slump.

När jag så läste om det insåg jag att detta knappast kan placeras i facket ”politiskt, pedagogiskt, pekpinnigt”, som var min utvidgade definition av begreppet ”proggigt” (ibland med tillägget ”pornografiskt”).

Visst, det är klart att en revolution är en politisk aktion, och nånstans tar Lööf förstås upprorsmakarnas parti, men Jan Lööf är i vanlig ordning alldeles för ironisk, referenstät och, fan, låt oss ta den akademiska tjuren vid hornen, postmodernistisk för att snällt stå stilla i den didaktiska fållan.

Låt oss ta det från början: Lööf tecknade Felix i dagsstrippsform mellan 1967 och 1972. Enligt sig själv visste han sällan vart ett äventyr skulle barka när han drog de första pennstrecken, och jag är böjd att tro honom. De dramaturger jag har träffat skulle få dåndimpen om de fått i uppdrag att anpassa Felixäventyren efter gängse dramaturgiska mallar. Äventyren böljar hit och dit utan tydlig riktning, kastar närsomhelst in nya förutsättningar, tar märkliga omvägar, slutar när tecknaren tröttnat snarare än när alla frågetecken är uträtade.

Det här är naturligtvis också tjusningen. Lööf tecknade på i övertygelsen att det hela nån gång skulle få sin naturliga upplösning. Med alla dörrar i huvet vidöppna lät han hela sin pojkrumsreferensvärld stiga in så fort storyn behövde piffas upp.

I de sammanlagt elva äventyr som Lööf orkade teckna möter Felix varulvar i Transsylvanien, en trött och överviktig Farsan i Afrika (hans son dejtar f.ö. Angela Davis och leder en medborgarrättskamp), andar i Orienten, kobojsare i Vilda västern, doktor Mabuse, sjörövare, en vampyr-Fantomen, den vita elefanten Bobby Dick, eremiter i forna Hellas, grottmän, robotbetjänter, kriminella cirkusartister och mer än en galen vetenskapsman.

I början av sjuttiotalet medverkade Lööf också i rollen som Janos i Alexandersson/De Geers barnserie ”Tårtan”. Carl Johan De Geer berättar gärna om Tårtan-kollektivets ambition att skapa ”den skämtfria humorn”. Det bör ha passat Lööf som hand i handske. När jag läser Felix för min åttaåring sitter han med munnen på vid gavel och låter sig tjusas av de storslagna äventyren, medan jag fnissar åt den självklarhet med vilken seriens figurer bygger en fungerande oceanseglare av en trasig eka och en gammal veteranbil.

All humor ligger under ytan, presenterad med stenansikte, tunga i kind och stel överläpp.

Och detta ska man förstås ha med sig också när man läser det lätt 1968-färgade Felix och det stora upproret. Äventyret börjar när Felix hittar sin vän Vildmannen på en gangsterboss förbrytarskola.
Gangsterbossen vill värva Felix till skolan: ”Du skulle bli en utmärkt svindlare och bedragare. Mina andra elever har utseendet emot sig i den branschen”. De andra eleverna ser naturligtvis ut som Paul Munis Al Caponefigur i 1932 års Scarface.

Från gangsterskolan tar vi oss snart till ett fritagande medelst ubåt från en fängelseö. Gangsterbossens kusin Herman har begärt kulsprutor och stridsflygplan av bossen, och hastigt och lustigt flyttar handlingen till San Fernando där ett uppror planeras (fast innan dess har Felix och gangstrarna varit på rymmen i en mekanisk apa, hjälpta av Felix robotkompis Robert).

San Fernando styrs – förstås – av en korrupt USA-ägd diktator, men den faktiska makten ligger – förstås – hos den brutale polischefen Conrad. En av upprorsledarna är – förstås – diktatorns egen trädgårdsmästare. Och folket är – förstås – det rådande styrets fiender och revolutionens vänner.

Eftersom vi hela tiden rör oss i en schablonvärld är det omöjligt att anklaga Jan Lööf för att ha svalt några rosenröda idealbilder av latinamerikanska frihetskämpar; äventyret kan lika gärna – gärnare! – läsas som en pastisch på en genre som redan i sextiotalets slut var bemängd med klichéer (jfr Sven Wernströms Kubaromantiska Upproret).

Att Lööf sen alldeles uppenbart tar revoltörernas parti är inte så mycket att anmärka på – det hade jag också gjort – men det intressanta här är Lööfs sätt att behandla samtidens och verklighetens berättelser på samma vis som han tog sig an Robert Louis Stevensons eller Bram Stokers: som en meccanosats man kan hälla ut på golvet och sätta ihop i den ordning det behagar en.

Jag gissar att det är det som skiljer konstnären från klåparen. Konstnären skapar sin egen värld, klåparen gör anspråk på att ge en rättvis bild av den värld som redan finns.

Bonusinfo som jag just googlat mig till: det gjordes också Felix-teve och en Felix-lp. På den sistnämnda medverkar alla tre bagarna från ”Tårtan” – förutom Lööf Krister Broberg och Blå Tåget-pianisten Mats G Bengtsson – fast naturligtvis i andra roller. Den som sitter på en kopia får gärna skicka över en kassett eller ett rullband.


Sida 2 av 6

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén