Etikett: tanter Sida 2 av 5

En Ulf i Baggekläder.

den 2013-09-02

Som kulturarbetare i de lägre divisionerna är det intressant att ta del av rapporter från motsvarande position. Jag hade ett mycket vagt grepp om Ulf Bagge innan jag trillade över hans memoarvolym Trubaduren (2012), men han har varit verksam som vistolkare, kompositör, producent, notskrivare, scenartist, stadsvandringsledare och diverse annat sen sextiotalet.

Han skriver en del om de svårigheter som kulturarbetaryrket medför – pengabrist, oförståelse från myndigheter, oseriösa sponsorer men framför allt större stjärnor med vassare armbågar – men jag kommer raskt på mig själv med att bara vika hundöron på sidorna med skvallerfaktor.

Ulf Bagge har haft en del med jazzmusiker och trubadurer att göra. Det flödar alltså av alkohol över sidorna. Han skriver med empati, men också irritation, om folk som bokstavligt talat pissat ner sina karriärer. De mest spektakulära informationerna utan inbördes ordning:

* Peter Holm (han som gjorde ”Monia”, mest känd för att ha haft ihop det med Joan Collins) gick vid ett tillfälle fram till en kvinna på krogen och kysste henne på munnen. Hon blev förvånad. Det blev också hennes man.

* Olle Adolphson bjöds en gång in till ett jazzprogram för att prata jazz och göra reklam för den föreställning som Ulf Bagge producerat med honom, delvis jazzbaserad. Väl i studion sa Adolphson: ”Jag är ingen jazzälskare och har heller inga jazzfavoriter! Det var ju ni som bad mig att säga att jag gillar jazz, men det gör jag ju inte alls!” Stämningen under resten av sändningstimmen blev något tryckt.

* På folkparksturné med Monica Z passerades Norra begravningsplatsen, varvid Monica Z fällde repliken: ”Där ligger min sista folkpark.” Den glada stämningen försvann hastigt.

* När Ulf Bagge producerade en föreställning med bl.a. sig själv och Beppe Wolgers fick Beppe uppmärksamheten. Inget konstigt i sig, men Beppe lyckades också få det att låta som om han själv var producenten i intervjuer. Så mycket fick han det att låta som om han var spindeln i nätet att Monica Z trodde det. Och Klas Gustafson, som i sin Beppe-biografi nämner föreställningen men inte Bagge. Ulf Bagge är inte alldeles nöjd med den historieskrivningen.

* Margareta Krook gav en gång en ändnypande garderobiär en högerkrok som gjorde skäl för sin bärares namn.

Men det stycke fakta som mer än något annat gjorde genomläsningen mödan värd:

* På sextiotalet kom jugoslaviska maffian in på krogen Kaos för att kräva indrivningspengar. Då dök Peter Harryson upp: ”Peter fick tag i en arm som han utan förskoning knäckte över sitt ena knä. Vad jag vet var detta det enda besöket som den jugoslaviska maffian gjorde på Kaos.”

Visterviksfestivalen.

Av Kalle Lind

den 2013-08-05

i blogg

I somras rök ännu en oskuld. Jag var på Västerviksfestivalen. Som Cornelis-fan var det kanske inte i klass med att besöka Kabastenen, men väl som att se berget Hira där Muhammed mottog sina uppenbarelser. Här framträdde Den Store tio gånger mellan 1967 och 1985, här hade han ett hem och en publik även när han var utan fast adress och inte sålde några plattor.

Och nog hörde man hans namn nämnas. I vimlet backstage passerade jag Finn Zetterholm och hörde honom säga ”Det där gjorde ju Cornelis på sextiotalet”. Jag har tyvärr ingen aning om vad som åsyftades men spekulerar gärna (söp?/spelade in plattor?/skiljde sig?/köpte en husbåt?/gick upp trettiofem kilo på ett år?/åt middag med min mor på Stadt i Eslöv?).

Jag var där som konferencier, ditbjuden av min gamle idol och nye vän Johan Johansson a.k.a. Punk-Farfar. Vi påade en minst sagt brokig blandning artister: Lisen Elwin (syster till Cissi, dotter till Göran), Östen me’ resten, Tommy Nilsson, Lars Demian & David Tallroth, Stefan Andersson och Lill-Babs med Benneth Fagerlund. Samtliga fick stående ovationer och extranummer. Västervikspubliken är öppensinnad.

Det som en gång startade som ett hem för sextiotalets traubadurgeneration – å ena sidan Fred och Cornelis och deras skäggiga kollegor, å andra sidan Hootenanny singers mer hårfagra skönsjungargarde – har med tiden blivit en arena för alla möjliga människor som sjunger musik på svenska. Eller engelska. Till gitarr. Eller piano. Eller till helt band.

Varje år sedan 1966 har festivalen arrangerats i Stegeholms slottsruin ett stenkast från småstadens centrum. Från 1968 till 2012 hette ”visführern” (Cornelis uttryck) Hansi Schwarz. Från början en av hootenannysångarna, sedermera en allmän fixare och ordnare i musikbranschen. I vintras dog han. Backstage fanns ett stort idolfoto av Hansi med ett glas vin, som jag gissar att många i hans stall skålade med under kvällen. På scen framfördes ett medley med Hansis favoritlåtar. Ingen sa någonsin Hansis efternamn. I Västervik behövs det inte.

Det finns människor som jobbat på festivalen varje år. Det finns människor som sprungit där som barn och nu drar sladd. Det finns en hel bunt folk som varje år troget följde med Hansi från hans civila hem i Lund till uppväxtorten Västervik för att förverkliga hans visioner. Jag har aldrig varit på en festival med så många volontärer. Man behövde inte ens hälla upp sin öl själv

Sid Jansson dök förstås upp, en gång nån sorts manager åt Cornelis och allmän visförkunnare. Jag ställde några frågor om Zorns gamla hatt, som Sid en gång fick i gåva mot att han hade den på sig tills den föll isär. Sen satt jag som ett otäckt tindrande barn och lyssnade på hur Cornelis tvingat Sid att göra bankärenden – i en tid när sådana gjordes med vördnad och respekt – iförd trashankshatt. När man härmar Cornelis stryker man sig för övrigt alltid över nästippen med fingrarna.

Jag besökte bara festivalen på fredagskvällen och missade därför Hootenannys återförening på lördagen, då Björn Ulveaus för första gången på decennier sjöng stämmor med Tonny Roth, som en hyllning till en gammal medlem. Jag såg däremot Kjell Höglund göra ett sällsynt och sällsamt scenframträdande.

Det visade sig att Höglund – landets mest egensinnige gitarrpoet, tänkaren och fnularen, som skrivit visor om sin egen begravning, torftigheten i att onanera till porr, mänsklighetens häxprocessande genom historien och nattliga episoder med alkemisten Karl Marx – var i byn på semester. Johansson, som burit Höglunds karriär under perioder när Höglund själv visat den ett förstrött intresse, sändes ut att fiska upp honom. Med hot och lämpor baxades han upp på scen.

Så satt han där. Stå kunde han inte. Johansson kompade. Spela kunde han inte. Texten i notställ framför sig. Texten kunde han inte. Men han kunde sjunga. När inte rösten sprack. Vackert var det. Genesarets sjö, en märklig text om ett ögonblicks harmoni i en förgänglig värld:

Jag ska stilla alla stormar i min själ

Bara dyningar ska gunga i godan ro

I mitt sinne ska orkanerna dö

Vackert väder på Genesarets sjö

Det var inte en människa som kom fram till Johansson backstage. Inte två. Bara när jag råkade stå bredvid var det ett tiotal. Det pratades om gåshud. Om ståpäls. Om en upplevelse så rar och skör att rösten stockade sig när den återberättades. Västervik är alldeles uppenbart ett hem för de udda, de egna, de som egentligen inte har några hem.

Och för er som undrar: Tommy Nilsson var snabb med att avvika efter spelning. Och Lill-Babs dök upp med rejäl marginal efteråt.

Och för er som undrar ännu mer: Östen me’ resten-Östen har en schamansol tatuerad på magen. Han är nämligen, enligt egen utsago, ”lite trollgubbe”.

Notera för övrigt vem som är artisten.

Svenska flicka.

Av Kalle Lind

den 2012-12-03

i blogg

Det fanns en tid när schlagrar verkligen kunde handla om vad som helst. När textförfattarna hade så sagolikt mycket att göra att de aldrig hann läsa igenom texten en gång till innan de skickade iväg den och bifogade fakturan. När inga ämnen var för triviala eller för udda att peta in på en treminutare.

Ann-Louise Hansons bidrag till 1969 års Schlager-SM – ”Svenska flicka” – är kanske inte främst ett exempel på oväntade ämnen i en schlagertext. Den rabblar olika karlar hon stött på och förkastat genom livet och så långt är inget konstigt – eller åtminstone inte udda. Hade sången skrivits och framförts idag tror jag dock att somliga gärna hade skyllt den för dumnationalism.

I vers 1-3 berättar Ann-Louise (eller noga räknat hennes librettist Bo-Göran Edling) om sina internationella flirtar:

Jag for till Deutschland uppå min semester

En Junge träffade jag i Berlin

Han sade någonting om ”svenska flicka”

Jag svara’ ”ja” för han var ju så fin

”Anna, ich liebe dich” – så var det han sa

”Anna, ich liebe dich” – det kunde han bra

”Anna, ich liebe dich – och skriver dig sen!”

Men det kom aldrig nåt brev från min vän

For så till France för att pröva min lycka

Och en garcon mötte jag i Paris

Han bjöd på drinkar och sa ”svenska flicka”,

lärde mig ”oui” och var nåt slags markis

”Anna, je t’aime” – så var det han sa etc.

Sen stod det England som mål för min resa

I London mötte jag Bill på en buss

Han var så rar då han sa ”svenska flicka”

så jag sa ”yes” och gav honom en puss

”Anna, I love you” – så var det han sa etc.

Har ni alltså hajat mönstret? Karlarna nere på kontinenten är försigkomna, vet hur man lägger orden och fyller begreppet ”svenska flicka” med förväntansfull undertext. Dessutom verkar de behärska vissa förförelsekonster.Till deras nackdel hör dock en notorisk opålitlighet.

Så – internationella äventyr i all ära, men när det kommer till giftastycke så är det enda alternativet en klassisk klumpig svensk grabb:

Då blev det Sweden för resten av slanten

Jag mötte Svenne på ett diskotek

Han var så gullig och så fin i kanten

så jag fick lära ut kyssar och smek

”Anna, jag älskar dig” – det fattar jag lätt

”Anna, jag älskar dig” – det känns mera rätt

”Anna, jag älskar dig, får jag bli din vän?”

Och se den kärleken den varar än!

Jag är inte säker på att den texten hade tagits emot oreserverat idag.

Agraffer?

Av Kalle Lind

den 2012-08-29

i blogg

För några veckor sen fick jag för mig att verkligen gå till botten med vad som hände i Kejneaffären. Trots att de första händelserna som leder fram till rättsrötan utspelar sig redan 1936, när en anlagd brand på Krukmakargatan tar livet av ”statsrådet Quensels unga skyddsling”, så har ännu inte allt i denna skandal kommit upp till ytan.

Jag lade sålunda Kennedy, Palme, Estonia, 9/11 och Quick åt sidan för att ta tag i den röra som inkluderar predikanter, ”en homosexuell liga”, förgiftade apelsiner, planterade mordvapen, Vilhelm Moberg och Metamorfosgruppen.

Det gick i stöpet redan efter några timmar.

Kejneaffären är så invecklad att jag inte ens riktigt fattar vad det var som påstods ha hänt. Pastor Karl-Erik Kejne (namnet var taget) påstod sig vara förföljd av en homosexuell liga – redan där tappar han nästan mig – som bland annat inkluderade statsrådet Nils Quensel, men också polischefer, Kejnes predikantkollegor, Stockholms biskop och fångvårdsdirektörer. Vilhelm Moberg blev omedelbart övertygad om att Kejne hade rätt.

Sen kontrar plötsligt stadsfiskal Otto Meijer med att Kejne själv var ”homofil” och i sin bostad ”övat homosexuell otukt” med en sjöman. Denne sjöman påstod sig ha glömt en monogrammerad kniv hemma hos Kejne, och raskt la sig några stadsfiskaler i bakhåll för att ta Kejne på bar gärning när sjömannen skulle återfå kniven. Det hittades dock ingen kniv. Tilltaget fick knappast Kejnes – eller Mobergs – paranoia att lägga sig.

Och Kejne fick också regeringen att tillsätta en utredning, Kejnekommissionen, som skulle gå till botten med det påstådda homosexuella nätverket på Östermalm. Kommissionen lämnar sitt betänkande 28 juni 1951. Dessa 323 trycksidor är grundkursen i Kejneaffären. Man bör sen fortsätta med Kejnes egna skrift Om dessa tiga … och gå vidare med hans lierade, professor Björn Collinders Rättsskandalen – PM till Sveriges folk. Och sen skrev Vilhelm Moberg minst två böcker i ärendet. Och då har vi bara dragit igenom det material som är på Kejnes sida.

Ytterst handlar väl hela affären om bögnoja. Homosexualiteten avkriminaliserades 1944 men levde alltjämt sitt liv i skuggorna. Unga manliga prostituerade – såna som Jan Myrdal fortfarande kallar ”stjärtgossar” – kom i kontakt med samhällspotentater som trängtade efter kärlek men var livrädda att avslöjas och skandaliseras. De utgjorde på så vis utmärkta offer för utpressning och mörkläggning. Deras motståndare fick gärna för sig att det var själva kärleken till män som gjorde dessa män moraliskt förkastliga.

Tillsammans med den parallella Haijbyaffären – där den mångbottnade figuren Kurt Haijby påstod sig ha en relation med Gustaf V, vilket gjorde att han först fick mutpengar och sen sattes på dårhus – legitimerade Kejneaffären homofobi och sköt fram homokampen ytterligare några decennier.

Hursomhelst: jag orkade alltså inte tränga så djupt in i skandalen som jag hade önskat. Jag strandade vid Birgitta Stenbergs roman Apelsinmannen (1983), ett välskrivet men udda dokument. Å ena sidan en roman – Stenberg redogör för samtal mellan Moberg och Herbert Tingsten som hon rimligen inte avlyssnat – å andra sidan dokumentär så till vida att de flesta figurerna bär autentiska namn.

Stenberg själv hängde på femtiotalet i kretsen kring Metamorfosgruppen, ett löst sammansatt kollektiv av poeter, narkomaner och marginalexistenser med den självförbrännande poeten Paul Andersson i centrum. Hennes liv kom under en tid att snudda vid de människor som Kejne anklagade för det ena och det andra. Det är oavbrutet fascinerande läsning, men jag får ofta läsa samma sida två gånger för att förstå alla implicita antydningar.

Följande stycke – som inte har direkt med Kejne att göra – fick jag rentav läsa fyra gånger. Och ändå begrep jag inte alls vad det är som händer. Paul Andersson, som har klart manipulativa drag, har dragit med sig Birgitta Stenberg hem. Han vet att hon är motvilligt förälskad i honom men tvingar henne ändå att sitta på en stol och titta på när han ligger med en Solveig. Solveig för in Pauls lem i sig och Paul pressar sig in. Då sker följande:

I nästa ögonblick stod jag handfallen på golvet med armarna utsträckta mot dem. Paul hade gett ifrån sig ett vrål, ett långt ihållande tjut av smärta. Han satt på hälarna och såg skräckslagen ut. Solveig tittade först förvirrat på honom, sedan skrattade hon till med bet sig i läppen.

– Visst fan, agrafferna …

Paul tittade på blodet i sin handflata.

– Du är ju inte riktigt klok.

– Jag är hemskt ledsen, Palle. Det var ju för djävligt det här …

– Skyll på agrafferna. Jag tror du skrek ändå, sa jag.

Innan vi gick därifrån fick de mig att lova att inget säga men vi hade inte varit nere på Ettan i mer än ett par minuter förrän Palle drog historien så att varenda en utom Solveig vrålade av skratt.

Jag riktar mig nu alltså direkt till er läsare med två frågor:

1) Vad fan är det som sker? Vad är agraffer och varför får de Paul Anderssons handflator att blöda? Jag anar att svaret kommer att göra mig illa till mods, men min nyfikenhet är ändå större.

2) Vem hade egentligen rätt i Kejneaffären? Svara med tjugofem ord eller mindre.

Avdelningen Personer som gör en lite överraskad.

Av Kalle Lind

den 2011-09-16

i blogg

Ulla-Britt Kotsinas heter en professor emerita som är född 1935. Hon har gett ut en bok tillsammans med Dogge Doggelito. Boken heter Förortsslang. Det är där vi får veta hur förortsbor uttrycker sig. Här kan vi läsa att uttrycket ”ta illa upp” i förorten heter ”bajsa blod”, att ”strunta i” heter ”bajsa på”, att ”inte bry sig” heter ”bajsa snett” och att uttrycket ”bajsa” benämns ”klubbabubba”.

Adverbet ”aldrig” heter i förorten tydligen ”när kuk har namnsdag”, verbet ”tystna” heter ”få kuk i munnen”, frasen ”åka fast” heter ”få kuk”, frasen ”få stryk” heter också ”få kuk” och frågeställningen ”är du man?” översätts lämpligen ”har do kuk?”

Vill man berätta för förortsbon att denne är en ”mammaknullare” rekommenderas bland annat frasen ”mammas bögbangare”. Vill man upplysa samme förortsbo att man i detta nu har intimt med densammes ömma moder säger man lämpligen ”jebem ti mater” och vill man bara som hastigast informera om att man för tillfället idkar fellatio med förortsbon i fråga så säger man ”acini sikarem”.

Förortstermen ”slänga på telefonluren” översätter Kotsinas till svensk vardagsprosa: ”dunka kuken i luren”.

Förortstermen ”gråta min pung” översätter Kotsinas inte alls.

Vi får också veta att den vanliga svenska glosan ”vara tvångsrunkare” i förorten heter ”klappa sig”. ”Klappa sig” kan för övrigt också betyda ”vara bög” eller ”smeka sig på kuken”. Ulla-Britt Kotsinas exemplifierar det sista med frasen ”han ska klappa sig lite”.

Av de trettioåtta synonymerna till ”homosexuell man” kan nämnas ”bakvägenstylish” och ”böjare”. ”Förlora i fotboll” heter tydligen ”få en boll i arslet”. Den så vanliga svenska termen ”hårdsex” heter i betongen ”bang zaang”. ”Onanera” uttrycks i förorten med det metaforiska ”mata hästen”. ”Ha samlag bakifrån” heter, när man närmar sig T-banans ändhållplatser, ”rosta kycklingen”.

TV3-programmet ”Efterlyst” heter på förortssvenska ”Golnytt”. Etniciteterna ”kosovoalban”, ”indier” och ”svensk” benämns ”konsumbanan”, ”mowgli” och ”potatis”. Frasen ”din familj” är helt enkelt en förkortning av påståendet ”jag ska knulla din familj”. Begreppet ”giddigiddi” översätts till svenska med det i sammanhanget alldeles sjukt oskyldiga ”helledudanemej!”

Själva ordet ”förortsslang” heter för övrigt på förortsslang ”bushiska”.

Med risk för att verka lite fördomsfull så ser jag en viss diskrepans mellan å ena sidan Ulla-Britt Kotsinas utseende, ålder och titel, och å andra sidan den bok hon sammanställt. Jag kan så klart verka alldeles löjligt inskränkt, men låt mig i alla fall få hävda att professor emeritor i allmänhet inte skriver böcker där de översätter förortstermen ”toast de salad” med ”utlösning i fittan”.

Ulla-Britt Kotsinas framstår för mig som en av de mest fördomsfria människor jag stött på. Att boken sen kanske bekräftar varenda tänkbar fördom om invandrare som en skara sexistiska småtjyvar måste inte vara hennes fel.

Tack till Kristoffer Appelquist för tips.

Ännu en del i ännu en evighetsserie: kändisbarnnamnen från helvetet (eller möjligen Norge).

Av Kalle Lind

den 2011-02-17

i blogg

Vi har konstaterat tidigare att det inte är alldeles ovanligt att celebriteter och kulturpersonlighetswannabes vill manifestera sin excentritet genom sina barns namn (ja, mina söner heter Cornelis och Beppe). Swing- och hovsångerskan Alice Babs var inget undantag.

Att hennes ena dotter fick namnet Titti visste vi alla sen gammalt. Titti blev riksbekant redan i koltåldern, sjungande duett med mamma i gamla Alice Tegnérvisor. Släktskapet river också den mystifierande slöjan av den Hasse Alfredson-limerick jag framförde i en fritidskabaret som åttaåring utan att riktigt veta vad jag gjorde:

En åldring höll tal på Tahitti:
”Jag är böjd, jag är grå, jag är nitti
Men tar jag en snaps
vill jag ha Alice Babs
– och tar jag en till blir det Titti!”

Namnet Titti är inte helt vanligt, men får ändå sorteras in i kategorin ”normala”. Hade vår skönsjungerska förärat hennes systrar namnen Kicki och Pippi så hade vi kanske kunnat prata om ett fall för psykiatrin, men nu gjorde hon inte det så där har vi inget case.

Titti hade dock en storasyster. Och hon döptes, i strid mot logikens och estetikens lagar, till – Lilleba. L-I-L-L-E-B-A. Hur tänkte fru Babs nu? Varför denna slumpvisa serier bokstäver istället för ett riktigt namn? Är det ett rumphugget Lillebabs? Hur ska det uttalas? Som i ”Lillemor” eller som i ”Hepsibah” – två namn som, trots att de är underliga, inte är tillnärmelsevis lika underliga som Lilleba?

Troligen kommer jag aldrig att få veta. Men undra kommer jag att få göra också fortsättningsvis.

Gamla hjältar hyllar varandra del 1: Tage D om Lena N.

Av Kalle Lind

den 2011-02-04

i blogg

Kanske blev man inte överraskad. Sorgligt är det ändå. Hon gjorde inte bara Stadslollan, på min topp-tio över Hasseåtages bästa revynummer, hon gjorde också Lovis, på min topp-fem över Astrid Lindgrens bästa filmfigurer.

18 december 1982 hade Fröken Fleggmans mustasch sin slutföreställning. Av och med Tage-Lena Ekfredsson med Gunnar Svensson på piano. Idag är bara två av fem i livet, och bara en av fem verkar trivas där. På festen efteråt firade Tage Danielsson ännu en triumf i en av sina bästa genrer – hyllningsversen – när han vände sig till föreställningens östrogenalibi:

När Lena Nyman ler med hela kroppen
då strålar världen i förklarad glans
En rosenknopp med dynamit i knoppen
En kokhet klokhet, galenskap med sans
Hon laddar hela sig till våldsam spänning
Sen sprakar detta ljuva batteri
av skratt, gråt, vrede, jubel, självförbränning
Att allt detta får plats i en så liten klänning!
Att i så späd gestalt ryms ett så stort geni!

Eleve Spanien!

Av Kalle Lind

den 2010-12-21

i blogg

Dessa spalter har tidigare tagit upp den numera utdöda musikgenren anti-Spanien-spanienschlager: den svenska vänstermusikrörelse som skrev hätska nidvisor till Francos diktatur, gjorde det gärna till melodier som luktade sangria. Som en medveten ironisk effekt naturligtvis.

För att det skulle finnas en antispansk spanienschlager krävdes förstås en prospansk spanienschlager. Och prospansk spanienschlager fanns därför att det fanns ett intresse för all den kultur Spanien kunde erbjuda – grisfest, sololja, otrohet – hos den stora massan. En av sextitalets största folkrörelser var förflyttningen från kalla Nord till den garanterade solbrännan på Kanarieholmarna och Mallåkra. Trots att politiska kommissarier hytte med pekfingret fortsatte de oupplysta klasserna att dra till fascistdiktaturen över vintern.

Intresset för den spanska kulturen, äkta eller turistanpassad kan kvitta, ledde till att Svensktoppen invaderades av låtsasspanska. Dansbandet Schytts sjöng ”Hasta la vista”, varje gång Stikkan Anderson var på solsemester kom han hem med Abba-texter om ”Fernando” och ”Hasta mañana”. Släng på lite syntetiska kastanjetter och nåt som vagt påminner om en flamencogitarr och du hade en garanterad hit i sjuttitalets begynnelse.

Störst av dem alla var naturligtvis Sylvia Vrethammars ”Eviva España!” (1973), känd inte minst för alla som brukade hänga på restaurang Möllan i Malmö i början av 2000-talet (hade man riktig tur kunde man få se den legendariskt buttre krögaren Sadetin i bolerohatt).

”Eviva España!” är inte den intelligantaste text som skrivits. Av barmhärtighetsskäl låter vi bli att nämna att författaren hette Leif Nilsson. Som så många andra svensktoppslåtar från tiden var det fråga om en översättning, originellt nog från flamländskan. Den belgiska schlagerstjärnan Samantha hade en enorm framgång i hemlandet, så enorm att låtens kompositör Leo Caerts fick skrivkramp för resten av livet.

Samantha fick dock se sej snuvad på de internationella framgångarna: i Holland och Tyskland var det holländskan Imca Marinas version som slog, i Skandinavien men också England var det vår egen bossadrottning Vrethammar som fick äran. I England hette dock låten ”Y viva España!”, för att åtminstone låtsas att upphovsmakarna hade nån orientering i spanskan.

Den svenska titeln lånades från det flamländska originalet, så det är inte den här Leif Nilssons fel att Sylvia sjunger hittepå-ordet ”eviva”. Resten av texten måste han dock förklaras skyldig till:

Jag har varit på semester i Marbella
och bara tänker och drömmer español
Och mitt hem går mest i rödgult kan man säga,
själv har jag solbrännan som väl är i behåll
På spanska folkets eldighet jag tänt
och lagt mig till deras temperament

Ifrån väggen tar jag mina kastanjetter
för här ska dansas flamenco, ska ni se
Det ska smattra i parketten
när jag sätter igång en rivig grej med klackarna, olé!
Man struntar väl i gammal töntig pop
för spanska stilen den är bättre opp

Sedan sitter man apatiskt här och deppar
när regnet öser ner och livet går i moll
Kommer på mig att forma mina läppar
till ord som ”playa” och ”Costa” och ”Del Sol”
Med banderillen stadigt i min hand,
jag jagar härmed kylan från vårt land

Vrethammar anade nog inte vad hon skulle utsättas för när hon sjöng in de eldigt enfaldiga raderna. Snälla fascisthatare upplyste henne på gatan att hon var en fascistjävel och ringde hem till henne på nätterna för att understryka det. ”Eviva España” fick strax ny text av protesttrubaduren Ewert Ljusberg, som med livsfarlig härjedalsbas kontrade:

Du har hört om nöd och lidanden i Spanien –
bara snack från nån tokig bolsjevik
Du är glad när du får känna sandens strand igen,
du har aldrig hört ett Francooffers skrik
Vad bryr du dej om våld och politik?

Det var känsligt det där med våld och politik, då på sjuttiotalet. Nästan ännu känsligare var det där med musik. Vrethammar hävdade med emfas att det naturligtvis inte var hennes avsikt att hylla Västeuropas grymmaste diktatur, men samtidigt är det svårt att tolka utropet ”eviva España!” som något annat än en hyllning.

Även om jag har svårt att respektera folk som ringer hem och skäller ut människor de inte känner för politiska ställningstaganden de inte gjort, så förstår jag nog irritationen i sak. Nån måtta kunde det väl vara med aningslösheten också på Svensktoppen.

Such a mäss!

Av Kalle Lind

den 2010-09-25

i blogg

Det har varit sån häringa bokmässa. Inget särskilt hände. Jag antastade Finn Zetterholm. Olle Ljungström uppträdde på Nya Upplagans två kvadratmeter. Kultureliten var där, bland annat Bengt Alsterlind. Jag åkte hiss med före detta kulturminister Jan-Erik Wikström och tyckte nog han blängde väldigt argt på mej. Jag blev intervjuad av Magnus Uggla. Bengt Westerberg såg sammanbiten ut. Henning Mankell har nog bantat (afrikansk diet?). Johan Hakelius ser ännu knäppare ut IRL. Jag pratade Sjöwall & Wahlöö med Fredrik Lindström (rättare: han pratade Sjöwall & Wahlöö med mej). Jag pratade Asta Gustafsson a.k.a. Sveriges Glistrup med Martin Kristenson. Jag pratade SVT:s oräddhet och ryggrad med Aron Flam. Bankomaten stal mitt kort så jag fick övergå till naturavaluta och byta in mina egna böcker mot andras. Jag såg Göran Greider tre gånger och fnissade till varje gång. Jag såg inte Björn Ranelid. Jag lovade att ge en bok till Rolf Classon på Kartago, sen berättade min förläggare att han fått den av honom för flera månader sen. Björn Hellberg satt på exakt samma ställe varje gång jag passerade under tre dagar. Vi ägnade en kvart åt att försöka få en hiss att stanna på rätt våning, när den gjorde det så var vi i fel torn. Jag blev påmind om att jag var i Göteborg när Anders Lönnbro stod utanför mässhallen och skramlade med en Ship to Gaza-bössa.

Och just det, sen ställde jag mej helt spontant i den position jag finner mest naturlig:

Varför jag står med en pingvin på huvet? Tja, jag önskar att svaret var: för att jag är en så spontan och crazy kille som gärna bjuder på mig själv. Men nu handlade det istället om ett av de största filmlitterära reklampriserna i norra Europa.

Efterlängtad lista i sin helhet.

Av Kalle Lind

den 2010-07-09

i blogg

Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev är nu färdigskriven och färdigredigerad. Det blir en bok sprängfylld med bilder, texter, citat och intryck, en faktafylld, raljant och förhoppningsvis ömsint betraktelse över en barnkultur som var ack så levande och känns ack så avlägsen.

Det har varit en hejdlöst rolig bok att skriva, och det enda jag sörjer är att jag var tvungen att klippa den med ganska exakt hälften (den andra hälften ligger dock kvar i hårddisken i mappen ”Uppföljare”).

Till och med personregistret var jag tvungen att stryka i för att få plats på den angivna mängden sidor. I slutversionen kommer man bara att kunna söka på de upphovsmän som nämns på sidorna. Här är dock den fullständiga listan över människor som nämns, som en sorts teaser för alla er som inte kan härda ut förrän boken finns till försäljning i september:

Widerberg, Siv (1931 – ), barn- och ungdomsförfattare
Tåget, Blå (1969 – ), avantgardeproggband
Nationalteatern (1969-87), rockteaterproggband
Band, Hoola Bandoola (1971-76), visproggband
Mao Tse-tung/ Zedong (1893-1976), ordförande Kinas Kommunistiska Parti 1943-76, ”Den store rorsmannen”
Stenar, Träd, gräs och (1969 -), flumproggband
Manna, Samla mammas (1969 -), flumproggband
Trädgård, Älgarnas (1969-1976), flumproggband
Osten, Suzanne (1944 -), regissör bl.a. Fickteatern, lugg
Wernström, Sven (1925 -), socialistisk ungdomsförfattare, sjukt produktiv
Tidholm, Thomas (1943 -), författare, hälsingebo
Tidholm, Anna-Clara (1946 – ), illustratör/ författare, hälsingebo
Konungen, Hans Majestät (1946 – ), statschef
Spies, Simon (1921-1984), resedirektör, excentriker
Wallenberg, Knut Agathon (1853-1938), knös
Ohrlander, Gunnar/ Doktor Gormander (1939-2010), författare, maoist
Elmqvist, Annika (1946 -), författare/ illustratör ”Sprätten satt på toaletten”
Proteatern, Fria (1971-90), propagandaproggrupp
Ringbom, Stefan (1947 – ), sångare Fria Proteatern
Bildt, Carl (1949 – ), moderat statsminister 1991-94, sprätt
Clinton, Bill (1946 – ), amerikansk president 1993-2001, charmör
Andréasson, Rune (1925-1999), Bamses skapare
Disney, Walt (1901-66), kulturimperialist
Torá, Fransisco (1932-2002), spansk Bamse-tecknare
Michanek, Bo (1959 – ), Bamse-tecknare
Lindgren, Astrid (1907-2002), hela Sveriges Astrid
Moberg, Vilhelm (1898-1973), författare, folktribun
Strindberg, August (1849-1912), skriftställare, kukmätare
Wiehe, Mikael (1946 – ), proggnestor
Vonnegut, Kurt (1922-2007), amerikansk författare, cyniker
Arvidsson, Mats (1944 – ), författare/illustratör ”Sagan om bolaget”
Berg, Lasse (1943 – ), författare, globetrotter
Berg, Lisa (1943 – ), författare, globetrotter
Karlsson, Stig T. (1930 – ), fotograf ”Varför jobbar Chand?”
Mankell, Henning (1948 – ), populär i Tyskland
Myrdal, Jan (1927 – ) , författare, Kinavän
Enquist, PO (1934 – ), författare, vänsterintellektuell
Lindqvist, Sven (1932 – ), författare, vänsterintellektuell, älskare
Ehnmark, Anders (1931 – ), författare, vänsterintellektuell
Quint, Stina (1859 – 1924), Kamratpostens grundare, skoltant
Lindholm, Ola (1970 – ), känd från teve
Kristus, Jesus (ca 0-ca 33), timmerman
Mohammed (570-632), Guds budbärare
Franciskus, den helige (1181-1226), helgon
Luther King, Martin (1929-1968), medborgarrättskämpe
Marx, Karl (1818-1883), marxist
Lenin, Vladimir (1870-1924), demagog
Hood, Robin (1200-talet), fredlös
Schweitzer, Albert (1875-1965), läkare, missionär, organist
Granhagen, Lena (1938 – ), kulturvänster
Theodorakis, Mikis (1925 – ), grekisk kompositör, flykting
Biermann, Wolf (1936 – ), östtysk trubadur, dissident
Hultberg, Ulf (1945 – ), författare, dokumentärfilmare
Ambjörnsson, Ronny (1936 – ), författare, professor
Ambjörnsson, Gunila (1938 – ), teveproducent, författare
Ambjörnsson, Ola (1958 – ), illustratör, son
Ambjörnsson, Fanny (1973 – ), genusvetare, dotter
Ahlmark, Per (1939 – ), Folkpartiledare 1975-78, bombhöger
Eriksson, Erik (1937 – ), Vietnamskildrare
Andersson, Mats (1938 – ), illustratör, sjukt produktiv
Palm, Göran (1931 – ), författare, vänsterintellektuell
Strömstedt, Lasse (1935-2009), författare, skådespelare, kåkfarare
Dunsö, Per (1949 – ), solstolle
Ström, Ola (1948 – ), solstolle
Hollingworth, James (1947 – ), musiker, älgskildrare
Liungman, Karin (1941 – ), musiker, älgskildrare
Anderson, Lena (1939 – ), illustratör ”Sluta spruta!!! sa Klara och Eufrat”
Björk, Christina (1938 – ), författare ”Sluta spruta!!! sa Klara och Eufrat”
Palme, Olof (1927-1986), socialdemokratisk statsminister 1969-76, 1982-85, adelsman
Parnevik, Bo ”Bosse” (1938 – ), gubbifierare
Fälldin, Thorbjörn (1926 – ), centerpartistisk statsminister 1976-78, 1979-82
Danielsson, Tage (1928-85), humorist, humanist, kärnkraftsmotståndare, ikon
Kågeson, Per (1947 – ), författare, kärnkraftsmotståndare
Ahlgren, Kerstin (1953 – ), illustratör, kärnkraftsmotståndare
Vestin (Tuuloskorpi), Frances (1949 – ), barnindoktrinerare, visionär
Tuuloskorpi, Horst (1946 – ), fotograf, leg. dagbarnvårdare
Castro, Fidel (1926 eller 1927 – ), Kubas premiärminister 1959-2008, rebell
Gandhi, Mahatma (1869-1948), andlig ledare
Oldsberg, Ingvar (1945 – ), skapare av Oldsbeach, godsherre på Baldersnäs
Moore, Michael (1954 – ), amerikansk vänsterprovokatör
Chomsky, Noam (1928 – ), amerikansk vänsterdebattör
Klein, Naomi (1970 – ), amerikansk vänsterdebattör
Ajvide Lindqvist, John (1968 – ), skräckförfattare
Bakhtiari, Marjaneh (1980 – ), invandrarförfattare
Jocke (1960 – ), författare, barn
Nixon, Richard (1913-1994), amerikansk president 1969-74, skurk
Geijer, Arne (1910-1969), LO-ordförande 1956-73, ”Nixons lakej”
Wickman, Krister (
1924-1993), socialdemokratisk minister 1969-73
Persson, Edvard (1888-1957), filmstjärna, schlagersångare
Tzanetakis, Savas (1939 – ??), grekisk flykting, författare/ illustratör
Papadopoulos, Georgios (1919-1999), grekisk fascistdiktator 1967-74
Franco, Fransisco (1892-1975), spansk fascistdiktator 1939-75
Wennberg, Håkan (1946 – ), Nationalteaternmedlem, regissör till Kurt Olsson
Mosesson, Hasse (1944 – ), Nationalteaternmedlem, ICA-Stig
Rahlskog, Anki (1947 – ), Nationalteaternmedlem, ”Gudrun”
Reventberg, Med (1948 – ), Nationalteaternmedlem, ”Undis”
Näslund, Totta (1945-2005), Nynningen- och Nationalteaternmedlem, blueskung
Melander, Anders (1948 – ), Nationalteaternkompositör, 50% av Cue
Dageby, Ulf (1944 – ), Nationalteaternkompositör
Jarl, Stefan (1941 – ), regissör, arg
Engels, Friedrich (1820-1895), Karl Marx kompis
Brecht, Bertolt (1898-1956), tysk socialistisk dramatiker
Weill, Kurt (1900-1950), Brechts kompis
Chi Minh, Ho (1890-1969), kommunistisk president i Nordvietnam 1954-69
Wahlqvist, Peter (1944 – ), Nationalteaternmedlem, kulturattaché i Washington
Hegel, Friedrich (1770-1831), tysk filosof, Marx-inspiratör
Wolde, Gunilla (1939 – ), författare/ illustratör ”Emma”, ”Totte”
Bergström, Gunilla (1942 – ), författare/ illustratör ”Alfons Åberg”
Eurelius, Anna-Karin (1942 – ), författare ”Lasse”
Lind, Monika (1942 – ), illustratör ”Lasse”
Arrhed, Lars (1966 – ), f.d. teaterchef, förebild ”Lasse”
Sjöberg, Stanley (1936 – ), pastor, högerkristen
Henschen, Helena (1940 – ), illustratör, Mah Jong-grundare
Beatles, The (1960-1970), popband
Bolme, Tomas ”Kamrat” (1945 – ), Fria Proteatern-skådespelare
Silfverhielm, Lotta (1944 – ), författare/ illustratör ”Spikarligan”
Baader-Meinhof-ligan, RAF (1970-98) västtysk vänsterterrorgrupp, ”stadsgerilla”
Deleuran, Claus (1946-96), dansk illustratör ”Utan jobb”
Weinreich, Torben (1946 – ), dansk författare ”Utan jobb”
Ahlgren, Stig (1910-96), kulturkrönikör, kontroversiell, kvick
”Sagittarius”, pseudonym för Gunnar Unger (1915-76), högersatiriker
Hyland, Lennart (1919-93), lekprogramledare, alkoholberoende (ej alkoholist)
Hill, Joe (1879-1915), svensk kampsångskompositör, verksam i USA
Branting, Jacob (1930-2006), kulturskribent, Hjalmars sonson
Westman, Lasse (1938 -), illustratör, dokumentärfilmare, gift med socionom
Schyman, Gudrun (1948 – ), socionom, partiledare
Knutna Nävar (ca 1970-75), stalinistproggband
Dahlerup, Pil (1939 – ), dansk litteraturhistoriker
Peterson, Lars (1944 – ), författare, skräpkultursdebattör
Taube, Sven-Bertil (1934 – ), sångare, charmör
Malmberg, Stig (1930 – ), ungdomsproblemförfattare
Halldoff, Janne (1931 – ), regissör, sjukt produktiv
Beskow, Elsa (1874-1953), sagotant
Edvinsson, Behnn (1945 – ), illustratör ”Lotta i Hallonby”
Andrejev, Leonid (1871-1919), rysk författare, socialist
Gorkij, Maksim (1868-1936), rysk författare, socialist
Scherfig, Hans (1905-1979), dansk författare, kommunist
Hitler, Adolf (1889-1945), världens ondaste man
Jacobson, Gun (1930-96) , ungdomsproblemförfattare
Beckman, Gunnel (1910-2003), ungdomsproblemförfattare
Thorvall, Kerstin (1925-2010), författare/ illustratör
Andersson, Roy (1943 – ), regissör
Unefäldt, Valter (1923 – ), ungdomsförfattare ”Äh lägg av, säger Steffe”
Engqvist, Hans Erik (1934 – ), ungdomsförfattare ”Christer, kom hem”
Isakson, Börje (1939 – ), författare ”’Fixa nåt …’ ’Vadå?'”
Lindström, Börje (1952 – ), författare ”Pistol”
Sjöman, Vilgot (1924-2006), skandalregissör
Dahl, Christer (1940 – ), kåkromanförfattare
Vreeswijk, Cornelis (1937-87), trubadur, rumlare, ikon
Grön, Ebba (1977-83), punkgrupp
Geijer, Lennart (1909-99), socialdemokratisk justitieminister 1969-76, ev torsk
Abba (1970-83), kommersiell popgrupp
Blekingegadebanden (1972-89), danskt vänsterterrorkommando
Nynningen (1970-77), göteborgsproggband
Afzelius, Björn (1947-99), rebell
Olsson, Tony (1972 – ), brottsling
Olsson, Ulf (1951-2010), sexualbrottsling
Rosendahl, Tony (1936-2008), författare, manschettbrottsling
Svartenbrandt, Lars-Inge (1945 – ), brottsling
Olofsson, Clark (1947 – ), brottsling
Ekelöf, Maja (1918-1989), debattör, författare, städerska
Olsson, Dan (1948 – ), författare ”Fängelseboken”
Lööf Eriksson, Margareta (1937 – ), författare / illustratör ”När Robert hade barnvakt”
Wollter, Sven (1937- ), kommunist
Remaeus, Eva (1950-93), ”Fem myror-Eva”, medlem i Musikteatergruppen Oktober
Oktober, Musikteatergruppen, musikteatergrupp
Lee, Ang (1954 – ), amerikansk regissör
Oscarsson, Per (1927 – ), skådespelare, excentriker
Ullerstam, Lars (1934 – ), läkare, författare ”De sexuella minoriteterna”, kontroversiell
Levander, Karin (1945 – ), författare ”Filip frågar”, ”Filip blir utlänning”
Kvarnström, Gunilla (1946 – ), illustratör
Ardelius, Lars (1926 – ), författare, översättare, pappa
Ardelius, Lena (1952 – ), författare, översättare, dotter
Claësson, Bent H. (1935 – ), dansk författare, läkare, sexolog
Nielsen, Gregers (1931-2008), dansk fotograf
Holm Knudsen, Per (1945 – ), dansk författare/ illustratör, psykoterapeut
Fagerström, Grethe (1916-2003), författare, sexualupplysare
Alfredson, Hans (1931 – ), humorist, ikon
Jansson, Anders (1967 – ), humorist (”Hipp Hipp”)
Lincoln, Abraham (1809-65), amerikansk president 1861-65
Hansson, Gunilla (1939 – ), illustratör ”Per, Ida & Minimum”
Edström, Ingrid (1931 – ), TV2:s barnchef 1969-79
Hanson, Anna-Stina (1914 – ), kristen författare
Hellberg, Hans-Eric (1927 – ), ungdomsförfattare, snuskgubbe
Holm, Elvira Birgitta (1945 – ), författare, fotograf, snuskgumma

… samt givetvis en handfull till som jag glömt att skriva upp. Visst blir ni lite sugna?