Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: teve Sida 3 av 5

Bögar som gillar löjliga skor.

lorry
Ett av de inslag från teveserien Lorry som jag bevarar kärast i minnet är ”Bögar som gillar löjliga skor”. Jag anar att jag inte skulle vara lika imponerad om jag såg om det nu tjugo år senare och vägrar därför att se om numret på Youtube.

Det var ett tramsigt inslag. I likhet med de flesta skojare var Lorry bäst när de sänkte satirgarden och satte pretentionerna på undantag och hängav sej åt dumheter. Man kan liksom få sagt viktiga saker utan att först säja ”nu ska jag säja en viktig sak” (Lex Stefan Sauk). Det är inte heller så att man måste säja viktiga saker. Man kan också ägna sej åt nonsens. Vilket är väldigt viktigt.

Det är en av grundparadoxerna i min högst icke-filosofiska livsfilosofi: att trams måste tas på största allvar.

Numret nedtecknat ur minnet: Peter Dalle kommer in på scen klädd som en bög, det vill säja rosa skjorta, sidenscarf och något för trånga byxor. Han berättar att han är bög och är med i Bögföreningen. I den finns alla sorters bögar: kloka bögar och dumma bögar. ”Och vi dumma bögar har bildat en egen förening, Dumma bögars förening, underavdelning till Bögföreningen”.

I denna Dumma bögars förening finns, med nån sorts logik som bara låter logisk, ett utskott för bögar som gillar löjliga skor. Utskottet räknar inalles tre medlemmar: förutom Dalle gör Johan Ulveson och Claes Månsson entré i likadana böguniformer.

Först nu noterar vi att de har konstiga guldstövlar med tofsar och glitter.

De tre medlammarna i föreningen Bögar som gillar löjliga skor sjunger sen sin signaturmelodi, troligen betitlad ”Bögar som gillar löjliga skor”, på melodi ”Diggiloo Diggilej”. Jag minns bara brottstycken: ”Homosex/ med komplex/ det är säkert som sex”. Orden betydde liksom ingenting. Claes Månsson dansade lustigt med sin bananformade kropp. Kopplingarna mellan Herreys och den bisarra bögklichén var mest konstiga. Konstiga som i roliga, dränerade från patetiskt patos, befriande befriade från smarta undertexter.

När Lorry skulle go stage på restaurang Tyrol 1991 ville Dalle göra numret igen. Då säjer de inte helt konsekventa statuterna att det är all right att skriva nya texter på kända melodier för teve lite hur man vill, men att upphovsmän måste ge sitt godkännande om man ska göra samma sak på scen.

Detta fick konsekvenser bland annat när Kvarteret Skatan-gänget ville göra en hatlåt på Björn Afzelius-låten med inledningsraden ”Du är det finaste jag vet” (den listige har redan räknat ut att travestin skulle börja med ”Du är det fulaste jag vet”).

Afzelius döttrar tillfrågades och nekade. Först efter att frågan lyfts och bordlagts upptäckte nån vaken själ i teamet att Afzelius faktiskt inte skrivit låten utan översatt den kubanske revolutionsromantikern Silvio Rodriguez låt. Men då var saken redan så infekterad att ny melodi fick komponeras.

Hursomhelst: 1991 fick alltså Peter Dalle gå med mössan i hand och vackert fråga Torgny Söderberg – mannen som inte bara gav oss ”Diggiloo Diggilej” utan också ”Dansa i neon” och Christer Sjögrens ”I love Europe” – om lov. Och då sa Söderberg nej. Inte för att han som Bert Karlsson-anställd inte ville förknippas med trams, inte för att han som schlagerkompositör inte ville förknippas med bögiga saker – utan för att han inte ville se sin skapelse skändat av lustigkurrar.

Det var hans livsverk, hans magnum opus, bevarat i en särskild hjärtkammare. Förklarade han för samtida press.

Vi tar det igen: Söderberg ville alltså inte att ”Diggiloo diggilej” – en låt om tre mormoner som dansar i guldskor och därför brister ut i unison barnramsa – skulle förlöjligas.

Detta fann jag hysteriskt roligt när det begav sej. Men även om jag fortfarande tycker det var pinnrövat av Söderberg att säja nej, så har jag nog en större förståelse för honom idag. För givetvis har han också rätt att ta sitt trams på allvar.

Kulturkrock.

Torsdag 26 augusti 2010 möttes två världar som nog inte var menade att mötas. Inte i denna dimensionen och absolut inte i samma tevestudio. Resultatet: Stor Komik/Tragik.

I ena hörnet: Liv Strömquist, serietecknare som just nedkommit med sitt nya album ”Prins Charles känsla”. Liv – som jag har äran att känna – jobbar med de tre byggstenarna Genomtänkt Samhällsåskådning, Grundlig Research och Humor. Utan att tulla på underhållningsfaktorn blottlägger hon strukturer, påvisar historiska samband, dekonstruerar myter. Kanske är hon den uppskattade satiriker som mest förtjänar det.

I andra hörnet: Steffo Törnquist, livsnjutare som just nedkommit med ännu en tweet om dyr whisky, hickoryklubbor eller gubblues. Steffo – som jag är ärligt rädd för att träffa – jobbar med de tre byggstenarna Lättja, Slapphet och Inbillad Charm. Utan att tulla på sin egenkärlek blottlägger han sitt ointresse för andra människor och allt det som han och hans kår vill att vi ska förknippa med journalistik. Kanske är han den höginkomsttagare som minst förtjänar det.

Allt sker i TV4:s morgonsoffa.

”Intervjun” tar drygt sju minuter. Steffos partner, Jenny Östergren, driver samtalet framåt. Steffo själv har typ tre inpass. Vart och ett av dem antyder a) att han mest har tittat på teckningarna i det album vars skapare han lyfter pengar för att intervjua och b) att han inte ens begrep dem. Man kan också notera Steffos häpenhet när han förstår att Liv faktiskt researchar innan hon tecknar serien.

”Samtalets” komiska höjdpunkt uppstår när Steffo vill driva in samtalet på nåt som han och Lennart Ekdahl säkert brukar utbyta tankar om i golfklubbens bastu: hur ”det gåtfulla” spelet mellan Mannen och Kvinnan är en, underförstått upphetsande, drivkraft hos mänskligheten.

Utan att ha hunnit läsa albumet anar jag att Liv Strömquist har andra ambitioner än att skriva gubbsnusk. Kanske är hennes tanke snarare att visa hur könsrollerna begränsar oss och hur de tvivelsutan har uppstått för att det ena könet är intresserat av att dominera det andra.

Livs svar på Steffos ”fråga” går rakt in i min personliga klassikerkanon: ”Öhh … mmm … Absolut”.

Nästan lika festligt är det när Jenny Östergren vill ta upp en serie som ytligt sett handlar om Gry Forssell, men som egentligen diskuterar normer för otrohet och där Forssell figurerar i egenskap av ”normal”. Steffos kommentar: ”Hon går på krogen va?”

Han vill liksom visa att han också noterat den där serien under sin ”research” (Steffo-svenska för att hastigt bläddra igenom nåt medan man blir sminkad). Han minns till och med vad som händer i en ruta.

(UPPDATERING: jag har nu läst den aktuella serien. Forssell går inte på krogen.)

För att undvika alla missförstånd: jag påstår inte att Steffo Törnquist skiter frankt i människan han intervjuar, hennes ambitioner eller för den delen alla tittare. Jag antar bara att han är totalt ointresserad av människan han intervjuar, hennes ambitioner och för den delen alla tittare.

Sju skämt som chockade Sverige. Del 5: Sverige konfronteras med ”ironi”.

Ännu en text hämtad ur senaste numret av Malmö/Lund/typ Burlöv-tidningen Aluma, som säljs av och för hemlösa. Numret har tema humor.

1989: Rolf Börjlind (igen) skriver ett tvetydigt skämt om invandrarfientlighet
Påföljd: fällning i Radionämnden

Teveserien Lorry började sändas 1989 och blev det stora genombrottet framför allt för sketchförfattaren Peter Dalle, men också för Johan Ulveson, Claes Månsson, Lena Endre och Suzanne Reuter.

Idag verkar folk främst minnas det för Dalles återkommande karaktär, den sorglöse uppfinnaren, men det var ett program med tydliga satiriska ambitioner.

Här introducerades på allvar en sorts mörkare humor, främst i Dalles många relationssketcher, som närmast är light-varianter av Lars Norén-dramer, och i Stefan ”Sucken” Sauks återkommande monologer med manus av Rolf Börjlind. Där var samhällskritiken ständigt närvarande.

Sauks ofta citerade fraser ”Det är mycket nu!” och ”Jag är skeptisk!” gav uttryck för den lilla människans rädsla för maktapparaten respektive den stora människans ointresse för den lilla människan (och tillika för en sorts beskäftig självgodhet som genomsyrat mycket av fyrtitalistgenerationens satir).

I ”reklamblocket” Kanal C presenterades filmade sketcher, ofta pretentiösa och ännu oftare aggressivt satiriska. Livets Ord-ledaren Ulf Ekman kom ut ur ett uppspärrat anus och Volvo-chefen Gyllenhammars plattityder om etik fick bildtexten ”Snillen spekulerar”.

I en serie fiktiva reklaminslag presenterade Lena Endre som femtiotalshemmafru rengöringssprejen ”Håll Sverige rent”. Hon duschar disken, köksbordet och till slut en städande invandrare med det käcka utropet ”All skit försvinner!” (På Youtube har nåt rötägg klippt bort de inledande scenerna i inslaget, varför det hela ser betydligt mer tveksamt ut än vad det var.)

Den uppenbara ironin över förskrämd folkhemsrasism – inslagen ackompanjerades av Thory Bernhards gamla pekoral ”Den döende svanen” – gick över huvudena på en massa som tog inslaget bokstavligt.

Radionämnden, som det hette innan det bytte namn till Granskningsnämnen, gick på deras linje och fällde. Inslaget ”bröt mot demokratibestämmelserna”. Kanske som en hommage till Karl Gerhards tysta Troja-nummer visade Lorry-redaktionen inslaget igen men lät en skylt med Radionämndens utlåtande ligga över slutrutorna.

I sitt Sommar-program några år senare uttryckte Peter Dalle sin häpnad över folks oförmåga att tolka ironier och den dåförtiden grundmurade tron på att allt som sades i TV var sanningar. Dalle ämnade själv anmäla Sveriges Television till Radionämnden sedan väderlekskartorna år ut och år in vaggat in honom i tron att Sverige bara är en meter långt.

Kriget mellan TV-kanaljerna …

…är naturligtvis en satirserie ur tidskriften MAD (3/76). Den driver tämligen hårt med ett par av tidens ledande tevekritiker, främst Expressens Hemming Sten (”Vadå? Jag grundar alltid min uppfattning på att jag inte fattar ett jämra skvatt!”) och Aftonbladets Macke Nilsson (”Men allra helst skulle det inte vara något program alls på bästa sändningstid!”)

Sten framställs som en vingelpetter – ”En TV-skribent får inte låta fakta påverka åsikterna! Jag tycker mycket om allt!” – med tillgjort populistisk smak. Macke Nilsson är en hårdför vänstersåsse som helst vill se ”några verkstadsklubbister i rutiga skjortor sabla ner ett par feta, cigarrökande direktörer!” och som argumenterar i termer som:

Är det inte ett amerikanskt program? Har dom inte använt dom allra dyraste artister som står att få tag i? Har dom inte slösat med sina tekniska resurser? Har dom inte anlitat världens bästa koreograf och världens vackraste balett? Har dom inte en dekor så enormt påkostad att man bara sitter och flämtar? Precis! Slöseri med licensmedel, verklighetsförfalskning, glättad och inställsam kulturimperialism parad med ett upprörande kvinnoförakt!

På TV får man stora björnfrossan när Macke Nilsson – ”Mackson” på MAD-ska – skrivit upp deras nya serie: ”Vid alla krönikörers skägg! Dom höjer den till skyarna! Tittarsiffrorna kommer att rasa! Alla anslag dras in …” I desperation kallar man in folk som kan rädda programmet: ”Ingmar Bergman? Jacques Tati? Halldoff? Fellini?” ”Nä nä – Tjadden och Sten-Åke Cederhök!”

Den här typen av uråldriga, perifera och triviala dokument, av historien dömda och utdömda, får det gärna att spinna bakom mina pannlober. Man vill veta hur den parodierade verkligheten såg ut, ställa en spegel framför skrattspegeln. Man vill härleda alla referenser som byggt upp den här slutbilden:

Man vill förstå allt, inte bara MAD-redaktionens idé att det alltid blir roligt om man byter ut en bokstav i kända ord (ärligt talat – det är väl inte särskilt fyndigt att kalla Luleå ”Muleå”?). Och hur mycket jag än undrar över den där kalkonen så finns det ännu mer i bilden att försöka greppa.

Dessvärre har jag få exemplar av sjuttitalets kvällstidningar skräpande hemmavid, och värmen hindrar mej från att ge mej ner i biblioteksarkiven och bläddra på måfå bland mikrofilmen.

Men jag har en urkund jag ofta tar till – Allan & Lizette Schulmans Såg du? TV minns under tjugofem år (troligen det bästa det paret åstadkom, inkluderat avkommorna) – och där hittar vi en kort intervju med Macke Nilsson. Den bekräftar åtminstone två saker från MAD-serien: dels hade karln uppenbarligen en sån där pottfrilla också i verkligheten, dels verkade han hysa ett rätt stort intresse för facklig kamp.

Nilssons tre största teveögonblick alla kategorier:
1) Saigons polischef blåser huvudet av en FNL-fånge,
2) Per Oscarsson visar småbyxorna i Hylands hörna,
3) en fackföreningsledare kedjar fast sig framför svenska LAMCO i Liberia, i protest mot de grisiga arbetsförhållandena.

Så troligen fanns det någon sorts underlag för MAD-skildringen.

Expressens Hemming Sten var nog en halare typ att fånga in för MAD:s satiriker. Från vänsterhåll beskrevs han gärna som kulturimperialismens ledhund, särskilt sen han hellre ville se den riktiga Melodifestivalen istället för Alternativfestivalens eskimåmusik och tarmgnidande. I Schulmans bok nämner han de tämligen proggiga teveserierna Hem till byn (Bengt Bratt om glesbygd) och Lära för livet (Carin Mannheimer om betygshets) som sina största teveupplevelser.

Troligen stod han politiskt ungefär där svensk socialdemokrati befinner sej idag, det vill säja det man själv kallade ”liberal” 1976 och proggare kallade ”skamlöst småborgerlig”.

I Håkan Lahgers och Love Svenssons bok om det uppluckrade tevemonopolet, Blåsningen (2003), citerar de ur en skrift Sten skrev 1962. Den hette Monopol-tv eller frihet i etern och betraktades väl då som vulgärliberal (”Va? Skulle någon annan än staten få sända teve och radio? Då kanske det bara blir underhållning!”). Idag framstår den snarare som kulturradikal – och inte minst naiv. Sten tror på fullaste allvar att reklamintäkterna

skulle kunna ge mer teater, bättre underhållning och kanske något av den kultur som riksdagsmännen talar om, men som man hittills inte sett så mycket av i tv.

Så har vi letat fram några nycklar till förståelsen. Men jag undrar fortfarande vem den knipsluge killen som sticker ut jättekranen genom dörren till höger ska föreställa. För det kan väl inte vara Nixon? Vad håken hade han med svensk television att göra 1976?

Den gamle och den halvgamle.

Kanal 9 har gömt undan ett program på ojämn tid onsdagkvällar. Det heter Dom kallar oss roliga och är inte gjort med några högt ställda ambitioner men med kärlek till ämnet och de intervjuade.

Klara Zimmergren och Henrik Schyffert ”programleder” ”tillsammans”. Det vill säja att de var för sej har träffat ett gäng skämtare under några timmar och sen sytt ihop det med gemensam påa och ett fejkat mobilsamtal till varann på slutet. Det är uppenbart gjort på folks lediga stunder. Det gör mej inte ett dyft. Ledig tid kan vara kvalitetstid.

Bägge programledarna har för övrigt nosat rejält på ämnet tidigare. Schyffert gjorde det väldigt mycket mer djuplodande ”Dokument: humor” för SVT, tematiskt sammanhållet, snyggt formgivet och initierat. Zimmergren gjorde P3 Apelsin, ett humorprogram om humor där Schyffert för övrigt var gäst. Och minns jag inte fel, var bägge gäster i Robin Paulssons En trekant med Robins i P4. Ett program som diskuterade humor.

Åter igen: det gör mig ingenting. Jag har själv ägnat de senaste trettio åren åt ämnet i fråga. Jag känner mig långt ifrån färdig.

Mötet mellan Schyffert och Gösta Ekman var en sån där stund en humor- och gubbnörd som jag kommer att bära med mej som ett laminerat ögonblick i bakfickan. Det kändes rentav historiskt. När Schyffert och Killinggänget kom var det med en attityd som sa ”vi är år 0”. Hur mycket Robban Gustafsson än stod med fötterna i revymyllan och hur klassisk en figur som Percy Nilegård var, så var Schyffert chefsideologen och Lokko och Lill-Luuk hans politiska kommissarier. Allt som var innan och inte var anglosaxiskt var onödigt och förnekat.

När så Ekman bjuder in Schyffert på jordens minst mysiga mysrum på Dramatiska institutet och frustrerat sitter ner medan Schyffert ska ta emot hans slapstickinstruktioner, så händer något. Schyffert säjer, utan ironi, att han ser Ekman som en svensk komiks Yoda. Ekman har ingen aning om vem Yoda är. Schyffert förklarar ödmjukt och uppriktigt att Ekman är som en klok gubbe som kan allt och har lärt sej alla knep och skaffat sej alla verktyg och vars visdom man kan hämta näring ur. Ekman blir nog rörd på riktigt, men låtsas börja gråta och torkar glasögonen med en näsduk. Schyffert säjer ”du kan inte låta bli att skämta va?” och försöker hålla tillbaka skrattet.

Jag kan ta till överord här, men för mej var det ett sublimt teveögonblick. Det visade att humor inte tvungetvis är en generationsfråga. Detaljerna och referenserna byts ut. Men kokar man ner det till essensen, så är humor en attityd till livet, en överlevnadsstrategi, ett sätt att förhålla sej till världen och ångesten. Ett sätt att bygga broar och inte murar.

Gösta Ekman har varit viktig för mig i hela mitt liv. Schyffert var extremt betydelsefull när jag var sjutton och humor plötsligt blev hippt. För mig har det känts som om de levt på olika planeter – där den ena uppenbarligen är Dagobah – och att det bara är i mitt huvud de planeterna blivit ett solsystem.

Bilden av dem i varsin skinnmöbel i en spricka i väggen på en dyr institution, där den gamle nestorn skämtade maniskt och den unge spolingen var ärligt tacksam, lade pusselbitarna på plats.

Begåvade människor jag känner del 10: Anders & Måns.

På måndagen var det Galapremiär med Kändismingel (vilket aldrig blir särskilt kändistätt i Malmö, särskilt inte nu sen de låst in Timbuktu i en glasbur i Göteborg). Anders & Måns visade sin kommande Curb your enthusiasm/Extras/danska Klovn-aktiga serie Succéduon. Jag fick intrycket att den var rolig; vår niomånaders hörde till minoriteten som inte tyckte det varför jag mest fick hänga i foajén.

Det jag såg var festligt, späckat med in-jokes och cameos av Özz Nûjen, Erik och Mackan, Janne Westerlund och Lena Frisk. Ankan Johansson framstod i serien som både arrogant och självgod, medan Måns bäst beskrevs som ”beige” respektive ”grå”.

I inledningstalet var Ankan ovanligt nervös och fladdrig vid åtanken att svenska folket ska blanda ihop hans teve-persona med den milde konflikträdde Verklighets-Anders.

En människa som aldrig reflekterat över vad humor är och hur den görs kan säkert tycka det i så fall är konstigt att man alls ger folk möjligheten att blanda ihop Anders och ”Anders”. Ingen har ju tvingat skojaren Anders att göra en serie där han heter Anders och är skojare. Tvärtom, karljäveln har ju skrivit sina egna repliker och står t.o.m. som regissör.

I Robins – med Robins Paulsson – berättade Måns att han i en annan sekvens springer naken på stadens gator. Det var naturligtvis inget han var bekväm med att göra, men har man själv skrivit scenanvisningen ”Måns springer naken” har man bara att gilla läget och trä en tubsocka över kådden.

Jag som känner Måns en smula, och bland annat har skrivit en teveserie och två böcker ihop, vet att Måns inte riktigt är typen som spontant svidar av sig när andan faller på.

Vad det handlar om här – och detta är en av de främsta orsakerna till att jag högaktar de rackarna – är att Skämtet alltid kommer i första hand. Kräver Skämtet att man offrar sig så är det inget att be för. Då får man hänga med strutsar eller hänga uppåner och hänge sig.

Anders & Måns drar normalt gränsen där Skämtet kräver att man offrar någon annan. Detta gör dem, enligt somliga, till lite finare komiker än andra. Det håller jag inte med om. Var och en söker sig fram till ämnen som passar ens komiska ideal. Anders & Måns har hittat gurkor och gräddbullshattar och skabbiga hundar – andra av oss hittar gubbar ur nöjessverige eller riksdagspolitiken. Fortfarande handlar arbetet och strävandet om Skämtet.

Och i den estetik och de skämtideal jag själv mejslat fram under åren har att lägga sej själv i potten blivit en hörnsten. Oavsett vad man skojar om måste man själv offra nåt på kuppen – sin kredd, sin heder, sitt goda rykte, sina innersta hemligheter – för att samspelet mellan skojare, publik och Skämt ska bli hundraprocentigt.

Det har Anders och Måns alltid gjort. Med Succéduon gissar jag att de gjort det mer än någonsin.

Avdelningen för Mycket Mystiska Fenomen.

Det är en hektisk tid för en man med ett skägg. Jag gör en årskrönika för ungdomskanalen P3 – lika knäppt som om Johan Palm skulle jocka plattor på servicehemmet Måsen – och är föräldraledig på halvtid. På övrig tid skriver jag en bok som ska vara färdig i princip nu. Den ska heta Människor som gått till överdrift och handla om människor som gått till överdrift. Liksom Jan Guillou anser jag att saker ska heta vad de är (jfr Ledins Sånger att älska till, Tage Danielssons Sopor).

Ett kapitel jag länge gått och gottat mej åt att få skriva handlar om Arne Hegerfors. I en intervju berättade han en gång om en sändning av Det kommer mera, lördagsunderhållningen han och Martin Timell ledde under nittiotalet. Gäst var Svenne Hedlund, den poliodrabbade gamle rockräven. Den maniskt vitsande Hegerfors råkade ava Hedlund med repliken ”det där var ju inte så puckelryggigt”.

Vilket kan uppfattas som en förolämpning om man lägger några negativa konnotationer i begreppet ”puckelrygg”.

Även Timell drar sej i en chatt till minnes samma incident. Han berättar t.o.m. om hur Hegerfors bad om ursäkt under hela resterande tretimmarssändningen.

Tanken var att straffa in Hegerfors i boken som överdriven vitsare – en ordlekare som gått på övervarv, som kört igenom vitsbangen, som fallit i vitskoma.

Men. Jag har nu upptäckt något Mycket Mystiskt: det finns ingen sådan Det kommer mera-sändning i SVT:s arkiv. Svenne Hedlund var aldrig gäst i Det kommer mera! Inte en enda gång! Och SVT-arkivet är mycket noggrant diariefört. Man kan på minuten få veta när Lasse Strömstedt kom in för att vara Gästrikslands artistrepresentant i programmets landskapstävling.

Jag har sökt på ”Svenne Hedlund”, ”Sven Hedlund”, ”Hedlund”, ”Sven”, ”Hep Stars”, ”Svenne och Lotta” och you name it. Ingen sådan sändning existerar!

Då återstår frågorna:

1) har Hegerfors och Timell tillsammans konspirerat ihop hela historien?
2) varför i helvete då?
3) har SVT raderat hela programmet för att inte få en stämning från Polioskadades riksförbund på halsen?
4) kan jag skriva om det här ändå och låtsas som ingenting?

Parklarvaren – ett stycke nutidshistoria.

1958 började Olle Björklund som tevehallåa på Sveriges Radio (ett påstående som inte är så motsägelsefullt som det låter). Han var skådespelare i botten, men blev snart etablerad som telegramuppläsaren framför andra – för svenska folket känt som Mr Aktuellt.

Enligt Myggans Nöjeslexikon ingav hans ansikte förtroende:

Dessutom hade han en tunn mustasch som mycket vältaligt kunde illustrera både världshändelser och bagateller.

Det var så klart för en publik som inte hade något som helst förhållande till John Waters.

Med tidens brist på mått och sans blev Olle Björklund alltså en Idol. Han översvämmades av beundrarpost och sen han i en tidningsintervju berättat att han bara ägde en slips översvämmades han av inskickade slipsar. Som en tacksamhetsgest bytte han sen slips mellan varje inslag i en sändning av TV-Aktuellt.

Maj Britt Baehrendtz – gift med dåvarande programdirektören Nils Erik – berättar i boken Tio år med TV:

Gamla damer gick fram och kysste TV-rutan när han läste telegram i Aktuellt. Man sände honom sockerkakor, broderade kuddar, kärleksbrev och dikter.

Som sagt: karln läste alltså telegram. Han refererade kungabröllop och andra naturkatastrofer.

Snart började anbuden hagla över Björklund. Folkparkerna hade haft stora succéer med saker som inte borde ha blivit succéer. 1951 kom t.ex. 31 000 människor till Liseberg för att se Gustaf ”Stålfarfar” Håkansson, känd för att kunna cykla och ha långt skägg, cykla ett varv runt scenen och sjunga en religiös stump.

Under såna premisser borde väl också Björklund kunna visas upp? En telegramuppläsare med förtroendeingivande mustasch måste man väl kunna krama reda pengar ur?

Sagt och gjort. Björklund satte ihop ett program som bl.a. innefattade att han bar gul peruk och spelade munspel. 1961 gav han sej iväg på ett triumftåg genom detta märkliga land som lite senare skulle vallfärda till parkerna för att se Michael Landon – Little Joe Cartwright – låtsasskjuta med en låtsaspicka.

Det här var dock på tiden då SR – sedermera avknoppat i SVT – var ett seriöst företag. TV-ledningen ville göra en markering och petade Björklund från lönelistan. Programdirektör Nils Erik Baehrendtz råkade i en intervju med Expressen säja att tevedirektionen ogillade att ”Björklund larvade sig i parkerna”.

Det borde han nu inte ha gjort. Själv blev han nämligen paria. Hans fru Maj Britt berättar:

Man skrev brev och insändare. Ringde till klagomuren och hem till oss. Gick fram till oss på gatan och talade om Olle Björklund. Telefonen klingade dygnet runt. Brev kom. Rena hotelsebrev. Långa böner framfördes både muntligen och per brev. Kvinnor grät i vår telefon, skickade brev fläckade med tårar – de påpekade förstås att det var från tårar fläckarna kom. Listor och skrivelser undertecknade av hela syföreningar sändes till radion. [—]

Ja, en äldre dam som enligt vad hon själv framhöll ”dyrkade Olle” framhöll att Olle Björklund var ”förmer än en vanlig människa”. Det borde gälla andra lagar och förordningar för honom.

Låt oss alltså än en gång stanna upp och erinra oss vad det hela gällde: en telegramuppläsare i TV-Aktuellt som fick sparken för att han tog på sej gul peruk i folkparkerna.

Det är en historia utan vinnare: Olle Björklund dansade en folkparkssommar, ackompanjerad av sitt eget munspel. SR:s styrelse vek sej inte en tum – ty det här var på den tiden då SR var en pompös och självtillräcklig koncern – för folkets propåer. Några år senare kom Olle Björklund tillbaka till SR, men jobbade mest administrativt med Radiohjälpen. Enligt Maj Britt Baehrendtz – obrottsligt lojal mot alla sin makes beslut och utsagor – hävdar att det var ett jobb som passade Björklund särskilt väl.

2009 står man mest och kliar sig i den begynnande flinten. Fanns det inga riktiga problem 1961? Och varför i hela fridens namn ville nån hosta upp konkreta pengar för att se en nyhetsuppläsare spela trynorgel?

Rökkollapsy.

Som alla sjuttiotalister med självaktning gillar jag naturligtvis Trazan & Banarne. Dock är det bitvis förbryllande att se och höra de gamla programmen och plattorna på nytt. På sjuttiotalet pratade ingen om målgrupp, vilket gör att man ibland frågar sig vem gubbarna i maskeradkostym pratar till.

Lasse Åberg har i intervjuer varit väldigt tydlig med att han utgick från sig själv när han satte ihop programmen. Det är uppenbart med tanke på den myckna förekomsten av åbergska artefakter: brylcreme och myggjagare, femtiotalsestetik, rock´n´roll och skräckfilm, kärleksfull bonnkomik och sävliga vitsar.

”Apanssons yrke” (skriven av den sjuka humorns introduktör i Sverige, Lasse O´Månsson) refererar hejvilt till personer och företeelser långt ovanför kidsens tidsenliga Skorpan Lejonhjärta-frisyrer. Apansson bör ”behärska poesi, reguladetri och frippe”. Dessutom sotar han brillor åt Garbo, gör recepten åt Wretman och ordnar röka åt hökar. Vi får också veta att Brunte – gissningsvis Apanssons häst – ”harvar vid Harvard”.

Bortsett från det tunga oset av jazztobak som vilar över texten, är allusionerna något avancerade. Det är dock något barn i allmänhet skiter blankt i. Så länge det svänger spelar orden föga roll.

Ändå funderar man ibland vilka apan och … tigermannen? … vänder sej till. Sången om Kalle Klant – Rökkollapsen – har ett antiröktobaksbudskap som väl sjuåringar i gemen inte känner sej personligen träffade av. Och de tonåringar som borde tagit till sej texten låg väl och sov när Trazan & Banarne sändes på jullovsmorgnarna:

Kalle Klant som just fyllt tio
står och drar sitt första bloss.
Ville likna dom på bio
Vara lika tuff förstås

Fyllde elva, köpte pipa
Cigaretten den blev dyr
Med små luftrör som hörs glipa
sätter han på pipan fyr

Varje morgon ses han rusa
ner till tobakshandelns dörr
Och vid tolv han börjar snusa
– sånt dom ofta gjorde förr

Nu fick Kalle i sin skalle
att gå över till cigarr
Kalles farfar varna Kalle
Kalle sa: din gamla narr!

Kalle Klant och Kalles farfar
är nu borta bägge två
Kalle Klant hann fylla tretton
Kalles farfar nittitvå

Kalle ses nu ofta spöka
ner kring tobakshandelns dörr
men nu har han slutat röka
– det han inte kunde förr!

Innehållet var djupt känt. Jag minns Lasse Åbergs namn från antirökkampanjer på åttitalet och ringer man upp honom och ber snällt kan man än idag få höra hans bästa antirökskämt (”Det är bra motion att röka, lungorna tränas varje gång du hostar!” – det här vet jag därför att gamla kollegor till mig naturligtvis har prövat).

Och jag är präktig nog att instämma i budskapet (även om jag betvivlar att särskilt många elvaåringar nånsin rökt pipa och särskilt många trettonåringar rökt ihjäl sig). Men jag är som sagt väldigt osäker på vem som ska ta det till sig.

Ugh ugh store landshövding.

Måns Månssons Anders Björck-dokumentär gick på SVT igår och jag satt och småskrockade mig igenom de evinnerliga tagningarna.

Det kräver en viss sorts psyke för att – som Månsson – först stå och filma när den entonige h:r landshövdingen i tio minuter synkar sin almanacka med sina entoniga medarbetares, och sen sitta och klippa sekvensen. Nu har Månsson visserligen valt att inte klippa en enda gång inne i scenen, men han har med all säkerhet ändå tvingats rulla samma bilder fram och tillbaka i klipprummet till förbannelse.

Det krävs så klart också en viss sorts psyke för att titta på de där tio minuterna i teve utan att få panik och börja slå sej med handflatorna och rulla konstigt med ögonen. Det som visas är verkligen gränslöst tråkigt.

Det bekräftar en tes som vi formulerade när vi gjorde Hej domstol!: tråkigt är roligt. Det var inget credo vi gick ut med offentligt – det vore att spela våra fiender i händerna mer än de förtjänade – men faktum kvarstår. Styrelsestämmor, långa middagstal, revisorer, kontor som säljer papper – roligare företeelser finns inte. På håll. Så länge man kan byta kanal.

Månssons film visar en tristess som är beyond tristessen. Inget – INGET – i Anders Björcks liv och tillvaro gör mej ett uns avundsjuk. Visst, han får träffa japanska kejsare, men är ändå mest upphängd på att gräsmattan är välklippt: ”Japaner är ju noga med sånt där”.

I övrigt får han hänga med olika Linnéfirande länsantikvarier i sjuttonhundratalsperuk och gå och låtsasså på en åker.

Även sjuttonhundratalsperuken framstår som allt annat än glamourös.

Björck själv påstår i intervjuer att filmen bara visar 2-3 procent av hans varierade arbete under en 80-90-timmarsvecka. Jag är helt övertygad om att resterande 97% är lika mördande trista, lika fulla av finlandssvenska biskopar med taskig uppmickning, Björn Erikssons galoschhaka och copywriters som försöker blåsa liv i varumärket Enköping.

Bitvis får jag panik när jag tittar och det som inte skulle kunna hända händer: jag känner medlidande med Anders Björck! Var det detta han drömde om när han ung och pompös och självtillräcklig såg till att hamna på valbar plats på riksdagslistorna? Att se på när en prins med en flottig pälsmössa som visar sej vara en frisyr planterar en ek? Att välja ut den bästa bandyramsan (”Finalen i Uppsala är en väldig fest / bandy när den är som allra bäst”)?

Jag vet inte mer om landshövdingsjobbet nu än innan dokumentären, och det är så klart inte Månssons ambition att lära ut. Kunnigare statsvetare än jag hävdar att visst sjutton måste vi ha landsting och länsstyrelser för hur skulle det annars se ut och jag har ärligt talat ingen aning. Utan länsstyrelser finge vi kanske varken frisk luft eller potatischips. Utan länsstyrelser hade kanske Ragnarök redan varit förbi.

Så jag är tacksam att Björck tagit på sej uppgiften. Han får gå där, i den där särskilda upplandsvinden som alltid får en stor hårtest att stå rakt ut från hans huvud, och fundera på almanackor och kungabesök och Linnéperuker och göra allt det där som jag så innerligt gärna vill slippa.

Och så kan jag ägna mej åt det jag gillar: att titta på teve och kommentera vad andra gör.

Sida 3 av 5

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén