kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: bortglömda gubbar Sida 4 av 5

Lättkränkta personer genom mediehistorien: Maj-Britt Baehrendtz.

Av

den 2011-01-30

i blogg


Tunn hud är inget Marcus Birro har patent på (eller Kalle Lind, för den delen). Folk har rivit upp himmel och jord för nedsättande recensioner och grova skämt i alla tider. Ibland förstår man dem, ibland tycker man kanske att de varit väl snabba att hota med stämningar eller landsflykt.

I svensk teves absoluta begynnelse gjorde Sveriges Radio – som ljud-och-bildbolaget då fortfarande hette – en galasändning för nåt som ansågs vara ett särskilt behjärtansvärt ändamål: trafiksäkerhetens främjande. NTF – Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande – var medsponsor, vilket dåförtiden inte ansågs vara komprometterande. Sveriges Radio fick gärna samarbeta med statliga verk, eftersom Sveriges Radio i praktiken var ett statligt verk.

Däremot lyckades ett stort svenskt bilföretag med fabriker på Hisingen nästla sig in i programmet. Visserligen var deras prisbilar inslagna i papper, och visserligen försökte programledare Nils Erik Baehrendtz ställa sig i vägen så mycket som möjligt, men som det kommenterades i Expressen dagen därpå: ”Den som hade ett aldrig så litet hum om bilar, såg ändå på höljets konturer vad det rörde sig om.”

En inringare till Sveriges Radio kunde identifiera Volvoprofilen eftersom höljet kring bilen ”satt tätt som på en jumperbrud”, ty det här var på den tiden när folk sa sånt utan att begrepp som ”chauvinism” dök upp i någons huvud.

Det blev, som det så gärna blir när kvällspressen sätter agendan, skandal. Reklam var från dag ett en mycket delikat fråga för programbolaget Sveriges Radio. Staten – vissa skulle säga ”såssarna” – hade nogsamt sett till att ingen eterburen media fick finansieras med några andra pengar än statens egna. Och, som en liten kompensation för statens givmildhet, fick heller inga andra intressegrupper än staten sända eterburen media.

Samma dag som NTF-galan sändes – den 6 december 1958 – blev dess programledare Nils Erik Baehrendtz dessutom programdirektör för Sveriges Radios TV-avdelning. Det gjorde inte frågan mindre känslig. Den antikommersiella televisionens själva banérförare stod alltså och lassade lätt identifierbara Volvobilar över sina tävlare!

Så man kan väl föreställa sig att det ven lite om öronen på Baehrendtz, en av sin tids mest välbekanta svenskar, inte minst efter programledarskapet i Kvitt eller dubbelt. Men tydligen var det inte bara kring Nils Eriks öron det ven. Vinandet nådde även hans lojala hustru Maj-Britt.

Maj-Britt Baehrendtz jobbade som journalist på Expressen. En dag fick hon höra att dagens planerade nummer av hennes egen tidning skulle innehålla ett infamt påhopp på hennes make. Hon fick läsa formuleringen: ”Jag blev vansinnigt arg. Jag minns att jag blev så arg att jag nästan mådde illa”. På stående fot och med omedelbar verkan sa hon upp sig.

Och då hann ändå grafikerna bryta loss notisen om Nils Erik och förhindra att allmänheten fick ta del av den.

Vad var det då för en snaskig smaskighet som formulerats? Hur överjävligt groteskt rå och sårande var den där notisen? Var det ännu värre än det hämningslösa näthat Marcus Birro utsatts för?

På skvallersidan Bekantas bekanta hade en anonym kolumnist skrivit:

Det sägs på stan att Nils Erik Baehrendtz fått ett nytt namn. Man har börjat kalla honom för Nisse Volvo, efter det bekanta NTF-programmet nyligen.

Så såg alltså den tarvliga taskspark ut som fick fru Baehrendtz att, kränkt och förnedrad, lämna sin arbetsplats för tid och evighet (närmare bestämt ett år).

Plötsligt framstår Marcus Birro som ett under av stoiskt lugn och högburen värdighet.

(Källa: Maj-Britt Baehrendtz Tio år med TV, udda nog utgiven 1970, dvs. efter tretton år med teve).

OBS! Den ödmjuka insändaren hittades här.

För Svitjod i dåtiden.

Av

den 2010-11-23

i blogg


I min mormors hem stod Svitjodböckerna. Jag tog som liten ner dem, nyfiken på de lustiga EWK-bilderna på omslagen och satte dem ifrån mig cirka tio sekunder senare. Trots att jag var härdad och på eget bevåg hade köpt mig Kar de Mummas bästa och säkert två kåserisamlingar med Gits Olsson, var Svitjodböckerna mej fullkomligt främmande.

Jag vill minnas det som att jag kände rädsla inför de där böckerna, som om det var de som slutgiltigt skulle föra mig från Barnstadiet direkt till Farbrorstadiet. Det var som om jag redan då, som synnerligen lillgammal tio-elvaåring, förstod att jag kanske måste genomleva några år regressiva år med popmusik och tjyvrökning innan jag kunde betrakta mej som fullvuxen.

Häromdagen tog jag mod till mig och beställde några volymer från Stadsbiblioteket. Bibliotekarien såg misstänksamt på mig, som om hon trodde jag var en åttioårig man som, likt rymdisarna i The Event, stannat upp i det kroppsliga åldrandet.

Svitjodböckerna är, vågar jag påstå, det mossigaste som finns. Från 1956 till 1973 skrev Gunnar Ericsson och ritade EWK en årskrönika över svensk politik – skriven som vore det vikingatid. 1956 blev alltså 956. Gunnar Ericsson blev Gunnar på Lid-arrende. EWK blev Ewert Nidristare. Riksdag blev Tinget. Barnbidrag blev piltskärv. Radio och TV blev allmannalur och fladderbilder. Riksdagens första kammare blev De Flintskalliga Huvudrunkarena. Riksdagens andra kammare blev De Ystre – för att ”få av männen och sköldmörna där voro över sjuttio år”.

Inte nog med att föremålen för satiren är hopplöst inaktuella (hur många minns Svenska Penninglotteriets överdirektör Hjalmar Nilson?) – även formen är nästan irriterande daterad. Ovanpå det var båda upphovsmännen bondeförbundare.

Tecknaren EWK – f.ö. svärfar till både globetrottern Staffan Heimerson och Expressens extremhögerfalang Ulf Nilson och med andra ord värd för mången testosteronosande släktmiddag – började sin karikatyrkarriär i diverse tidningar ägda av RLF (dåvarande LRF).

Författaren Gunnar Ericsson – för övrigt storebror till en välkänd svensk barnboksförfattarinna och förlaga bland annat till Bullerbyns Lasse – var till och med riksdagsman för Bondeförbundet (dock hoppade han av samma år som han började med sina satirer).

Vi pratar alltså finurliga centerpartistiska krönikor skrivna så som Snorre hade gjort det. Jag behöver förstås inte påpeka att jag gillar det.

För mig, som Anale Doktor i Knappologi, är förstås korsordslösandet halva grejen. Det var med blandade känslor jag noterade att varje bok har en ordlista, men snart nog insåg jag att den bara hjälper en på traven. För även om jag själv hade knäckt att Jarl Väderskutt – ledare för De Ståndaktige – syftar på dåvarande Högerpartiets dåvarande ledare Jarl Hjalmarson, så har jag ännu inte fattat varför runristaren kallar honom Väderskutt.

Men jag märker också att jag ibland flinar till på riktigt. Gunnar Ericssons kommunistförakt är om inte annat väldigt försmädligt:

Den minste av hövdingarna var Hilding Röde (Hilding Hagberg, dåvarande ordförande för dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti, bloggarens anm.) som många gånger rest österut till Gårdarike och där lärt sig underliga åthävor och hur man skall komma i konungens råd utan någons samtycke. [—]

Rödes skara var emellertid liten och obetydlig, ehuru många av hans män hade större käftbredd än axelbredd och därigenom hade möjlighet att utstöta svåra rytanden.

Även såssarna gäckas enligt beprövad modell:

Ty nu var det första dagen i Blomstermånad (maj, bloggarens anm.) och då plägade ettersötingar (efter Olof Ettersöt, dvs Palme, bloggarens anm.) och sveruser (Sverige-ryssar, dvs kommunister, bloggarens anm.) gå i led med röda fanor och kräva jämlikhet och annat som ettersötingarna icke lyckats åstadkomma under de femtiotal år man haft makten i landet.

Jag tycker också det är ganska festligt när han reder ut förkortningar: KDS står för Kampflocken för Dygd och Sedlighet, Sifo för Sällan Infrias Förutsägelserna Ordentligt alternativt Sannspådd Icke Förfärligt Ofta, KFML(r) för Kraft Från Maos Lilla röda.

Det är naturligtvis gubbgnälligt och bondkonservativt överlag, men det hela präglas av en språklig konsekvens och esprit som sätter upp sina egna regler. Att kalla Ola Ullsten för Ola Mittbabble hade ju inte varit roligt alls om det inte vore för vikingakontexten. Nu blir det i alla fall lite roligt. Likaså att kalla tenniskungen Gustaf V för Gustaf Boll.

Ur det torraste virket slår de skarpaste lågorna. Eller nåt.

Och i gamla goda satirikers anda blottlägger han också en del hyckel, skalar av politikens fluffiga utanpålager och pekar på skillnaderna mellan Ord och Handling. 1966 klädde som bekant Per Oscarsson – Per Byxefäller – av sej hos Lennart Hyland – Lennart Ordsprut – samtidigt som han improviserade lite sexualupplysning om mammas och pappas respektive kiss. Påföljd: moralpanik i landet. Gunnar på Lid-arrende kommenterar med genomskådarens blick rabaldret:

Men av barnen framför fladderburken voro några för små för att ännu ha lärt sig att ta anstöt och andra sade, att där hör du moder, att det inte alls är såsom du har sagt mig och förresten har jag läst, att storken är utdöd i hela landet så att även skåningarna numera få sina barn på naturligt sätt.

De äldre barnen sade, att nu, moder, måste jag nog tala litet med dig om livets gåtor, ty det där med blommor och bin har du missuppfattat och det äro sällan honung som människorna äro ute efter.

Och några av männen sade sig ha kört ut barnen ur rummet, enär de voro alldeles för små att titta på hur folk klädde av sig inför andra, utan finge liksom sin fader vänta, tills de hade råd att gå på mjödhus och natthålligång och betala för att få se slika ting och denna deras betittning hade ju i ärlighetens namn ändå skett i smyg och det hade gällt kvinnor, höftknyckerskor som blottat sig till männens förnöjelse, sådana män som icke visste hur en kvinna såg ut utan kläder eller trodde sig för tillfället icke kunna erinra sig detta. Men – som nu – att se en man i underhosor var slemt och oroväckande och ingav en lätt förnimmelse av fasa.

Som sagt: när jag gav mig i kast med Svitjod för första gången på två decennier trodde jag att jag skulle hånskratta. Men nu: bli inte förvånade om ni ser hela vikingakonceptet plankat rakt av på en blogg nära dig.

TÄVLING: pricka in alla gubbarna på omslagsbilden allra överst.

PRIS: känslan av att kunna två gamla gubbar mer än Kalle Lind.

Lund Kirkegaardsförvaltningen.

Av

den 2010-11-10

i blogg

När jag gick på mellanstadiet var det högst suspekt för pojkar att läsa böcker. De som tyckte det var bögigt med böcker läste i alla fall Åshöjdens BK. Och de som tyckte att också Åshöjdens BK innehöll för många bokstäver läste åtminstone Ole Lund Kirkegaard. Jag har en känsla av att den gode danskens minne förbleknat sen dess, trots att de fjorton barnböcker han skrev innan han frös ihjäl på väg hem från krogen fortfarande är högst livsbejakande och -berikande.

Lejonparten av hans titlar utspelar sej i sömniga danska småstäder i nån sorts förfluten halmhattstid, där Emils och Bombi Bitts tvillingsjälar heter Albert eller Virgil eller Per och Lill-Mats och ägnar sig åt att driva gäck med skomakaren och smeden och Mickel Stål och kasta majonnäsmackor på svarta tavlan. Alltid med glädje, aldrig av elakhet.

Det är ungar – oftast pojkar, ska politiskt korrekt understrykas – som föds utan vidare förutsättningar. Lille Virgil bor ensam i ett hönshus och dricker lemonad till frukost, Albert i Kalleby är så ful att klasskamratens mamma säjer i hans närvaro: ”Det kan den lille pojken inte rå för”. Ändå låter de sej inte kränkas av byns gapiga småborgerliga auktoriteter utan tågar raskt och oförväget mot nya bus och nya upptäckter.

Ungarna rör sig ofta i en värld av oförstående och förtryckande vuxna. Lille Ivan Olsen, han som senare blir Gummi-Tarzan, lär sej ”en hel massa” under en dag i livet:

I skolan lärde han sig hur man får vatten i byxorna och spö – och hemma hos sin pappa lärde han sig, att en grabb ska vara en karl och klå upp andra. I annat fall är man en stackare.

Så du förstår: det var inte alltid så lätt att vara Ivan Olsen.

Albert i Kalleby föreslår att han och polaren Egon ska bilda en slyngelklubb, där de ska röka cigarr och dricka brännvin. Egon motargumenterar utifrån personliga erfarenheter:

Förra året drack Valle Smed upp en hel flaska brännvin. Han trillade huvudstupa i ankdammen, och när han kom upp slog hans fru honom med en kvast. Och mor slår ännu hårdare än Valle Smeds fru.

Det dricks, som sej bör i en dansk kontext, både öl och brännvin. Det gör ont när folk slåss – och folk slåss. Gusten Grodslukare är farlig på riktigt, inte bara för att han en gång ätit en levande groda, utan för att han alltid hittar småpojkarna när de gömmer sej och faktiskt vill dem illa. Och så svärs det. Lille Dille i Robban och alla de andra polarna svär i varje mening: ”Jävlar, jag skulle ju sluta svära!”

Men trots att världen är hård och vuxna inskränkta och bigotta, så finns en sorglöshet hos böckernas huvudpersoner – utom förstås hos Ivan Olsen, men han får sin revansch när en häxa gör honom oövervinnelig för en dag. Fantasin bor nämligen granne med trädgårdsstorksrealismen: Topper hittar en magisk penna som gör noshörningen han ritar på väggen levande, Virgil träffar en liten tjock drake som äter upp smedens eld.

Liksom hos Astrid Lindgren finns etniska schabloner som inte känns comme il faute 2010 (Margareta Strömstedt pratar aldrig om de svartmuskiga tivolizigenarna i Rasmus, Pontus och Toker): den store Rapollo är en smutsig man med italiensk brytning som åker runt på marknader och stjäl från folk. Och flickorna är perifera.

Men det där är faktiskt, liksom hos hela Sveriges Astrid, marginalanmärkningar. Ole Lund Kierkegaards böcker är i övrigt allt det som dagens barnböcker anklagas för att inte vara: rättframma, drastiska, uppriktiga, och därigenom sympatiska. Barnen tvingas klara sej själva – men klarar också sej själva. Och de gör det för att deras levnadstecknare har en så gränslös tillit till dem.

Jag har under de gångna månaderna gjort en del press för boken Proggiga barnböcker. Flera gånger har jag ombetts att jämföra barnboken då med barnboken nu. Det har varit knepigt eftersom jag inte riktigt följer dagens barnboksutgivning med lupp. Men auktoriteter på området – Ulf Stark, Viveca Lärn – har hissat varningsflagg inför redaktörers klåfingrigheter och föräldrars önskan att barnlitteraturen ska dräneras på allt som upprör eller kan tjäna som dåliga exempel.

Generellt tror jag att det är fel väg att gå att skydda barn genom att låta Anton Svensson krama Emil istället för att skicka till snickerboa. Våld, mobbning, pöbelfasoner upprör förstås det läsande barnet – men det är väl inte annat än ett sundhetstecken?

Rykande inaktuellt.

Av

den 2010-11-09

i blogg

Magnus Uggla har åter igen nedkommit med en Karl Gerhard-CD – Karl Gerhard passerar i revy – och det är en lika märklig produkt som den föregående, Ett bedårande barn av sin tid (2006). Det låter som om Uggla tagit KG:s gamla stenkakor, rensat bort knastret och Karl Gerhard själv och sen lagt sin egen gälla sång ovanpå. Man kan undra varför.

Jag betvivlar inte Ugglas kärlek till Karl Gerhard. Att det här är ett hjärteprojekt är uppenbart; jag förutsätter att Ugglas egna alster säljer förbannat mycket mer än hans struttiga covers. Nånstans anar jag en vilja att visa upp den gamle kuplettmakaren och estradören för en ung publik. I innerkonvolutet finns adressuppgifter till Karl Gerhard-sällskapet och liner notes av Jan Gradvall – för övrigt i princip copypejstade från förra Uggla-sjunger-Gerhard-cd:n – där han sätter sin yrkesheder på spel med avslutningen: ”Bli inte förvånad om folk förfestar till Karl Gerhard-kupletter även 2037”.

Jag kommer att bli förvånad, Jan. Jag kommer i synnerhet att bli förvånad om någon upptäcker Karl Gerhard via Uggla. För här görs faktiskt inga ansträngningar alls att göra Karl Gerhard begriplig. Kupletterna, med sina hänvisningar till författarna Marika Stiernstedt och Lubbe Nordström, hovreferenten Waldemar Swahn och operettsångaren Adolf Niska, lämnas helt okommenterade.

Jag själv, som nog är förhållandevis påläst när det gäller svensk nittonhundratalshistoria och som tryckt i mej KG:s alla fyra memoarvolymer och tror mej ha en viss koll på hans intresseområden, fattar inte riktigt allt i rader som:

Sig Albion förklätt till rättens kämpe
Nej, se godafton vackra mask!
Men som på dominon har lyft
Av ideal såg ej ett dyft
Herr Lord sigillbevarar’n kan sig lämpe
Han är Europas biskop Brask
På krigsfot går han i damask
Nej, se godafton vackra mask!

Hade jag velat introducera Karl Gerhard för en ny publik, hade jag plockat med nån sorts bruksanvisning. Inte alla vet att Albion är gammelkeltiska för Storbritannien, minnet av lappen biskop Brask fäste vid riksdagssigillet börjar blekna. Och helt fördomsfullt funderar jag hela tiden på om Uggla själv verkligen vet vad han sjunger om. Eller är det som när Siw Malmkvist sjöng in tyska schlagers?

Jag inser att det hade krävt ett femdubbelt cd-häfte om man ska förklara alla finurliga anspelningar som ”det är väl inte utan att vi alla känt/ leda vid herr Swahn” (Jan Björklunds skola har inte plats för den grekiska myten om Leda och svanen Zeus).

Men en vägledning hade väl ändå fyllt en funktion, om man nu vill visa upp den snitsige kuplettmakaren för en publik som inte har järnkoll på Vilhelm Mobergs engagemang i Kejneaffären, Jussi Björlings alkoholism och Albert Engströms otrohet.

1967 skrev Povel Ramel en Karl Gerhard-pastisch. Poängen med den är att den låter lika elegant och svårtillgängig som en KG-kuplett, men dessutom också består enbart av nonsens:

Det kan alltid diskuteras
uppå Operabar’ns café
där en granne malträteras
av herr Plysch och fru von B

Likt Vesuvius och ”Ettna”
de sin verbala lava spyr,
hugger himlande och grättna
sitt lösgarnityr
i moralens kakglacyr

Problemet är att för en publik idag är Karl Gerhards sirligheter precis lika svårtillgängliga som Povels medvetna återvändsgränder. Och där kan jag faktiskt inte se att Uggla hjälper nån på traven.

Kriget mellan TV-kanaljerna …

Av

den 2010-07-11

i blogg

…är naturligtvis en satirserie ur tidskriften MAD (3/76). Den driver tämligen hårt med ett par av tidens ledande tevekritiker, främst Expressens Hemming Sten (”Vadå? Jag grundar alltid min uppfattning på att jag inte fattar ett jämra skvatt!”) och Aftonbladets Macke Nilsson (”Men allra helst skulle det inte vara något program alls på bästa sändningstid!”)

Sten framställs som en vingelpetter – ”En TV-skribent får inte låta fakta påverka åsikterna! Jag tycker mycket om allt!” – med tillgjort populistisk smak. Macke Nilsson är en hårdför vänstersåsse som helst vill se ”några verkstadsklubbister i rutiga skjortor sabla ner ett par feta, cigarrökande direktörer!” och som argumenterar i termer som:

Är det inte ett amerikanskt program? Har dom inte använt dom allra dyraste artister som står att få tag i? Har dom inte slösat med sina tekniska resurser? Har dom inte anlitat världens bästa koreograf och världens vackraste balett? Har dom inte en dekor så enormt påkostad att man bara sitter och flämtar? Precis! Slöseri med licensmedel, verklighetsförfalskning, glättad och inställsam kulturimperialism parad med ett upprörande kvinnoförakt!

På TV får man stora björnfrossan när Macke Nilsson – ”Mackson” på MAD-ska – skrivit upp deras nya serie: ”Vid alla krönikörers skägg! Dom höjer den till skyarna! Tittarsiffrorna kommer att rasa! Alla anslag dras in …” I desperation kallar man in folk som kan rädda programmet: ”Ingmar Bergman? Jacques Tati? Halldoff? Fellini?” ”Nä nä – Tjadden och Sten-Åke Cederhök!”

Den här typen av uråldriga, perifera och triviala dokument, av historien dömda och utdömda, får det gärna att spinna bakom mina pannlober. Man vill veta hur den parodierade verkligheten såg ut, ställa en spegel framför skrattspegeln. Man vill härleda alla referenser som byggt upp den här slutbilden:

Man vill förstå allt, inte bara MAD-redaktionens idé att det alltid blir roligt om man byter ut en bokstav i kända ord (ärligt talat – det är väl inte särskilt fyndigt att kalla Luleå ”Muleå”?). Och hur mycket jag än undrar över den där kalkonen så finns det ännu mer i bilden att försöka greppa.

Dessvärre har jag få exemplar av sjuttitalets kvällstidningar skräpande hemmavid, och värmen hindrar mej från att ge mej ner i biblioteksarkiven och bläddra på måfå bland mikrofilmen.

Men jag har en urkund jag ofta tar till – Allan & Lizette Schulmans Såg du? TV minns under tjugofem år (troligen det bästa det paret åstadkom, inkluderat avkommorna) – och där hittar vi en kort intervju med Macke Nilsson. Den bekräftar åtminstone två saker från MAD-serien: dels hade karln uppenbarligen en sån där pottfrilla också i verkligheten, dels verkade han hysa ett rätt stort intresse för facklig kamp.

Nilssons tre största teveögonblick alla kategorier:
1) Saigons polischef blåser huvudet av en FNL-fånge,
2) Per Oscarsson visar småbyxorna i Hylands hörna,
3) en fackföreningsledare kedjar fast sig framför svenska LAMCO i Liberia, i protest mot de grisiga arbetsförhållandena.

Så troligen fanns det någon sorts underlag för MAD-skildringen.

Expressens Hemming Sten var nog en halare typ att fånga in för MAD:s satiriker. Från vänsterhåll beskrevs han gärna som kulturimperialismens ledhund, särskilt sen han hellre ville se den riktiga Melodifestivalen istället för Alternativfestivalens eskimåmusik och tarmgnidande. I Schulmans bok nämner han de tämligen proggiga teveserierna Hem till byn (Bengt Bratt om glesbygd) och Lära för livet (Carin Mannheimer om betygshets) som sina största teveupplevelser.

Troligen stod han politiskt ungefär där svensk socialdemokrati befinner sej idag, det vill säja det man själv kallade ”liberal” 1976 och proggare kallade ”skamlöst småborgerlig”.

I Håkan Lahgers och Love Svenssons bok om det uppluckrade tevemonopolet, Blåsningen (2003), citerar de ur en skrift Sten skrev 1962. Den hette Monopol-tv eller frihet i etern och betraktades väl då som vulgärliberal (”Va? Skulle någon annan än staten få sända teve och radio? Då kanske det bara blir underhållning!”). Idag framstår den snarare som kulturradikal – och inte minst naiv. Sten tror på fullaste allvar att reklamintäkterna

skulle kunna ge mer teater, bättre underhållning och kanske något av den kultur som riksdagsmännen talar om, men som man hittills inte sett så mycket av i tv.

Så har vi letat fram några nycklar till förståelsen. Men jag undrar fortfarande vem den knipsluge killen som sticker ut jättekranen genom dörren till höger ska föreställa. För det kan väl inte vara Nixon? Vad håken hade han med svensk television att göra 1976?

Skärmdump från Mini-Solstollarna.

Av

den 2010-06-28

i blogg

I likhet med de flesta av er satt jag häromsistens och avverkade Solstollarnas matiga sajt och sprang då på programmet Ola, Per och Ministollarna. Det är inget program jag själv minns, trots att det gjordes så sent som 1995, det vill säga långt efter skandalsuccéen med Solstollarna och och ännu längre efter de orättvist bortglömda Dörren och Drömplanket.

Förutsättningarna för nåt minnesvärt var väl heller inte de bästa. Per Dunsö och Ola Ström, som alltså gjort x antal roliga och musikaliska barnserier under åttiotalets tidiga år, hade sakta blivit persona non grata på SVT.

Trots att Solstollarna faktiskt varit en framgång och en andra serie beställts av SVT och blivit en – moraliskt lika tveksam men dock – framgång även den. Trots att de parallellt med stollarna gjort jullovsserierna Toffelhjältarna som åtminstone en tolvårig Kalle Lind tyckte var festliga (även om de inköpta tecknade serierna nog var allra festligast). Trots att de efter stollar och hjältar gjort rymdkomedispektaklet Cozmoz utan några som helst flickbröst synliga.

Någon hade helt enkelt bestämt att de där båda snubbarna i hjälmfrillor inte var så heta längre. Efter Cozmoz blev det några sommarlovsserier på gryningstid och därefter TV-shop (både ”Doro” och ”TV-grillen” är minor classics med sina calypsostämningar).

Och efter det blev det alltså Ola, Per och Ministollarna. Ett säkert äkta engagemang i miljö- och barnfrågor kunde inte dölja att serien spelades in på Västeuropas deppigaste galleria, Mobilia i Malmö, ”på en tillfälligt uppbyggd scen mitt emot Emils Café, mellan Siba och Onoff”. Och att den gick på tisdagar 18.00 i TV4. TV4 Skåne, ska tilläggas.

Det hela kunde ha förblivit bortglömt och osaknat om inte någon – min kvalificerade gissning är främst Ola Ström – bestämt att parets gärning inte ska fördunklas helt. På sajten presenteras duons femtonåriga karriär utan urskiljning. Det som var riktigt bra kommenteras knappt, det som av olika anledningar inte var lika omdömesgillt råkar Ola Ström ha ganska många foton sparade från.

Extra konstigt blir det så klart när citat och bilder hamnar jämte varann på det här sättet:

Ole Dole Halldoff.

Av

den 2010-06-13

i blogg

Janne Halldoff tillhör de bortglömda och förbisedda. Maniskt produktiv – femton långfilmer, en teveserie och ett gäng kortfilmer – mellan 1965 och 1982 för att sen hastigt och lustigt lägga ner kameran för gott. Karln är fortfarande i livet men har inte hostat till så att det hörts på snart tre decennier.

Det är fascinerande. Han måste ha känt sig kränkt och trött på en kritikerkår som vägrade ta hans filmer för vad de är – anspråkslösa och publika utan att vara spekulativa – och en filmindustri som vände ryggen till när filmerna slutade locka storpublik. I den svenska filmhistorien är han en fotnot. Jag tror att det är orättvist.

Han kom fram i ett sextital när svensk film hade två läger, dessutom uppslagna på mils avstånd från varandra: Den Konstnärliga Filmen (Bergman, Troell, Vilgot Sjöman) och Den Kommersiella Filmen (Kärlekens XYZ, Som havets nakna vind, Jag – en oskuld). Halldoff ville av allt att döma göra rullar som den stora publiken kunde ta till sig utan att vältra sig för mycket i omotiverad naken hud. (Halldoff hade verkligen inget emot flickbröst, men hans svarta komedi Rötmånad, med nakenstjärnan numero uno Christina Lindberg, har i alla fall ett manus.)

Det är en attityd som de flesta har förståelse för 2010. Idag kan lejonparten av våra filmkritiker ta en film för vad den är och inte döma ut Astrid Lindgren-filmer för att de saknar marxistisk analys eller gnälla på att snubbelkomedier inte har nåt att säga om Guds frånvaro. Halldoffs filmer känns – trots att de i varje detalj är fast förankrade i den tid de gjordes – relativt moderna.

Firmafesten är från 1972. Den marknadsfördes som komedi och folk vallfärdade, svältfödda på underhållning. Somliga måste ha blivit besvikna. Nog för att filmen innehåller skämt, men den är svart som ett kräftmörker och hade fått Ricky Gervais att spinna som en marskatt.

Vi pratar om en ensemblefilm – en genre jag råkar ha en viss svaghet för – som skildrar de anställda på reklambyrån före, under och efter det interna partyt. Ja, det sups. Ja, det anklagas. Ja, det prasslas. Ja, det utförs en ståfralla på herrmuggen. Lagerchefen skäller på firmans ende invandrare och går på fyllan in på chefens kontor och skäller ut hans stol efter noter. Springsjasen dricker destruktivt eftersom han gjort en brud, som för övrigt är ”helt raspig i roten”, på tjocken. Bert-Åke Varg får inte upp den och hävdar att ”svettiga läskiga klimakteriekärringar är det värsta jag vet”. Folk har tråkigt. Folk har ångest. Folk verkar inte alls uppskatta apelsinleken.

De enda som verkar oberörda är de två tecknarna som under hela kvällen bara pratar med varandra – ”jag läste att Jesus var astronaut” – och i gryningen säger ”fan, vi får ju aldrig snacka ordentligt vi två” – samt Lasse Berghagen, som verkar spela sig själv som festens trubadur och älskar ömsint med en gift kvinna.

Det är som en Lasse Åberg-film utan Åbergs nostalgiska försonande filter. Iakttagelserna känns exakta och levereras helt utan nåd. Sjuttiotalsmiljön – med cigarettautomater på kontoret, stämpelklockor och ett avslutande besök på en lajvshow där Roy & Lena knullar lite apatiskt på en scen – gör det naturligtvis inte mer upplyftande.

Kritiken var på sin tid inte överentusiastisk, men heller inte nedgörande. Det klagades över det sketchartade och den ibland hastiga karaktärsteckningen, men de recensioner jag läst verkar ändå förstå och uppskatta Halldoffs ambition att göra humor av det pinsamma och plågsamma. Samtidigt förklarade mer än en att Milos Forman – som på sextiotalet gjutit friskt blod i den tjeckiska filmen med sina komedier om mänsklig fåfänga och dumhet – hade gjort en betydligt bättre film av materialet.

Och kanske hade Tjechov gjort en fantastisk pjäs av samma stoff. Eller Strindberg. Och vad hade inte kunnat hända om Tove Jansson gjort en bok om hemuler på firmafest?

Det är svårt att komma från känslan av att kritikerna inte riktigt kunde hantera att Halldoff var en skön loj södersnubbe med flicktycke och framgångsrika filmer. Han var stämplad som Ytlig, Platt och Grund. Komedier kan ju trots allt inte ha så mycket att säja om mänskligheten om de inte kommer från en öststat. Och att Halldoff, tillsammans med Lasse Hallström, var helt ensam om att försöka fånga en tidsanda och låta folk prata som man nog pratade i gillestugor och vid darttavlor 1972, verkar inte alls ha gett honom några pluspoäng.

Idag är det så klart det som gör filmen mest sevärd. Åtminstone för mig som inte var med känns samtiden precist återgiven. Folk har äktenskapsgräl på deprimerande loftgångar i Farsta, tar en borst och blir på dojan, låter en jugoslav sjunga ”på sitt hemlands vilda tungomål” och det är fullkomligt omöjligt att få tag på en taxi i Stockholm.

Kryzzbitar.

Av

den 2010-03-17

i blogg

(… ja, vi minns väl alla den lysande idén att först presentera ett kryss – eller Kryzz – i en timmes primetime-teve, och sen lägga in en halvtimmes facitprogram – Kryzzbitar – på annan plats i tablån.)

Gösta Knutsson-tävlingen var visst svår. Tävlingsledningen har fått in sammanlagt åtta (8) svar, vilket inte är alls lika mycket som t.ex. Kryzz fick på sin tid.

Ett skäl att tävlingen var svår var naturligtvis att frågorna handlade om saker som få människor bryr sej om på 2010-talet, ett annat att somliga frågor inte längre har nån koppling till det vi kallar verkligheten.

Här kommer hursomhelst svaren, direktciterade från Knutsson med mina inpass inom parentes:

FRÅGA 1: Det var en novell i en veckotidning, som hette ”Charmiga Carmen från Masthugget”. Vad hade hjältinnan för yrke, och vilken var hennes hemstad?

SVAR: Förmodligen var hon cigarrettarbeterska i Göteborg. (Carmen jobbade ju i operan på tobaksfabrik, Masthugget ligger i Göteborg. För övrigt en av två frågor jag själv var 100% säker på.)

FRÅGA 2: Vad är det för påtaglig felaktighet i följande kungabrev från Oscar I: ”Wi Oscar, med Guds nåde Sveriges, Göthes och Wendes konung, göre weterligt: Sedan wi, med afseende å behofwet, etc.”

SVAR: Det bör heta: ”Sweriges, Norriges, Göthes och Wendes konung” (Norge tillhörde ju på gamle kung Oscars tid Sverige. Om det sen ”bör” heta nåt så krångligt alls lämnar vi därhän för tillfället. Stort plus till Peppe som gett följande resonerande – om än felaktiga svar:

Massor av felaktigheter här.
a. Stavningen är så upp åt väggarna att inte ens Fredrik Lindström hade accepterat den.
b. Med Guds nåde kan han inte ha styrt eftersom Gud inte finns, och om han hade funnits hade han inte tyckt om att en fransman styrde Sverige
c. Sveriges, Götes och Vendes konung må ha varit den officiella kungatiteln, men ska man vara ärlig så var han väl inte kung över några vender, vilka för övrigt antagligen var ett sagoväsen och dessutom sammanblandade med slaver, som han inte heller var kung över.)

FRÅGA 3: Vilka är det här:
Anna – Erik,
Anna – Hjalmar,
Anna – Konstantia?

SVAR: Anna och Erik i Värmlänningarna, Anna och Hjalmar Branting, Konung Sigismunds båda gemåler (Värmlänningarna var ett folklustspel som lär ha spelats i varje buske under första halvan av 1900-talet, Anna Branting var författare och Hjalmars fru).

FRÅGA 4: ”Var ligger egentligen Magdeburg?” sa en pojke under en fysiklektion. Varför sa han det?

SVAR: Förmodligen höll man på med de så kallade magdeburgska halvkloten (fysikalisk term som jag inte begriper, svaret ”för att det är en fullt rimlig fråga” hade fått godkänt).

FRÅGA 5: Vem har anledning att fira den 23 april – och varför –
en scout,
ett hembiträde,
en konservfabrikant eller
en nobelpristagare?

SVAR: En scout, eftersom den 23 april är S:t Georgsdagen och S:t Georg är scouternas skyddshelgon (boken ger tyvärr inga upplysningar om vilket som är konservfabrikanternas skyddshelgon; en svarande har påpekat att det borde vara nobelpristagaren eftersom både Shakespeare och Cervantes dog 23 april och alla nobelpristagare står i tacksamhetsskuld till dem).

FRÅGA 6: Under vilka departement sorterar
Domänstyrelsen,
Kartverkskommissionen,
Lantmäteristyrelsen?

SVAR: Samtliga sorterar under Jordbruksdepartementet (kan mycket väl vara inaktuellt på alla sätt och vis – bara orden är så tråkiga att jag aldrig skulle orka googla efter).

FRÅGA 7: Vilka av dessa är fruntimmer:

Carl Maria von Weber,
Kaj Munk,
Kai Gullmar,
Verdandi,
Ernst Ahlgren?

SVAR: Kai Gullmar, Verdandi (en norna i den nordiska mytologin) och Ernst Ahlgren (pseudonym för författarinnan Victoria Benedictsson). (Knutsson förklarar inte närmare vem Kai Gullmar var, och då ser inte jag nån anledning att göra det heller. Jag förutsätter att vi alla regelbundet nynnar på ”Swing it, magistern”.)

FRÅGA 8: Vad fick Rosita Serrano för pengar att köpa karameller för när hon var liten?

SVAR: Förmodligen fick hon centavos hemma i Chile. (Eller pesos.)

FRÅGA 9: Och kan ni finna någon förbindelselänk mellan skär färg och slaget vid Svolder?

SVAR: Slaget vid Svolder gick av stapeln år 1000, och en tusenlapp har skär färg. (Något inaktuell, ska erkännas. Men svararna har varit kreativa: ”Danskarna vunno och deras fana är i genomsnitt skär”, ”Oräknat alla anatomiska associationer till Ormen Långe, alltså?”, ”Snorre Sturlasson har skrivit om detta slag. Och snorren är ju ganska skär”, ”Enligt Heidenstam var väl Sigrid Storråda ”ljus, skär och reslig”. Låter mer som en erektion än som en drottning. Men slaget vid Svolder handlade ju om Sigrid Storråda så där är väl kopplingen”. Två har också gjort kopplingen att Svolder-slaget stod vid Hven, känd för sina skära malvor.)

FRÅGA 10: Bullen: Erik =
Berco: ?

SVAR: Berndt. (Åter igen förklarar inte Knutsson sej närmare, men Erik ”Bullen” Berglund var som ni vet en matintresserad skådespelare som gärna framställde grosshandlare, Berndt ”Berco” Carlgren var kåsör och kuplettförfattare bakom bl.a. Zarah Leanders ”Vill ni se en stjärna”. Omnämns i Karl Gerhards ”Det är det som man säger på stan” och påstås ha nekat att hälsa på sin tidningsägare Torsten Kreuger med motiveringen ”Det står inte i mitt kontrakt att jag är skyldig att göra det”).

För att sammanfatta: 1943 är väldigt väldigt längesen. Det man förväntades kunna då förväntas få kunna nu. Och rimligen tvärtom.

Vinnare är utan tvekan och utan vidare konkurrens – tadaaa – Anders Danielsson! (Hör publikens antiklimaktiska kliande i bakhuvet när de tänker ”och vem fan är nu det?”. Jag svarar så här: ni kanske inte vet nu vem Anders Danielsson är – men glöm inte var ni läste om honom först!)

Anders – otroligt väl jobbat! Du satte samtliga utom den där tusenlappsfrågan, och det tror jag även Knutsson haft överseende med. Mejla mig din adress så mejlar jag dig en jättefestlig bok om aktualitetsjournalistik i svensk radio och TV under 1900-talet!

Nästa gång får vi ta några frågor från Barn-Geni så att alla läsarna kan vara med.

Parklarvaren – ett stycke nutidshistoria.

Av

den 2009-08-28

i blogg

1958 började Olle Björklund som tevehallåa på Sveriges Radio (ett påstående som inte är så motsägelsefullt som det låter). Han var skådespelare i botten, men blev snart etablerad som telegramuppläsaren framför andra – för svenska folket känt som Mr Aktuellt.

Enligt Myggans Nöjeslexikon ingav hans ansikte förtroende:

Dessutom hade han en tunn mustasch som mycket vältaligt kunde illustrera både världshändelser och bagateller.

Det var så klart för en publik som inte hade något som helst förhållande till John Waters.

Med tidens brist på mått och sans blev Olle Björklund alltså en Idol. Han översvämmades av beundrarpost och sen han i en tidningsintervju berättat att han bara ägde en slips översvämmades han av inskickade slipsar. Som en tacksamhetsgest bytte han sen slips mellan varje inslag i en sändning av TV-Aktuellt.

Maj Britt Baehrendtz – gift med dåvarande programdirektören Nils Erik – berättar i boken Tio år med TV:

Gamla damer gick fram och kysste TV-rutan när han läste telegram i Aktuellt. Man sände honom sockerkakor, broderade kuddar, kärleksbrev och dikter.

Som sagt: karln läste alltså telegram. Han refererade kungabröllop och andra naturkatastrofer.

Snart började anbuden hagla över Björklund. Folkparkerna hade haft stora succéer med saker som inte borde ha blivit succéer. 1951 kom t.ex. 31 000 människor till Liseberg för att se Gustaf ”Stålfarfar” Håkansson, känd för att kunna cykla och ha långt skägg, cykla ett varv runt scenen och sjunga en religiös stump.

Under såna premisser borde väl också Björklund kunna visas upp? En telegramuppläsare med förtroendeingivande mustasch måste man väl kunna krama reda pengar ur?

Sagt och gjort. Björklund satte ihop ett program som bl.a. innefattade att han bar gul peruk och spelade munspel. 1961 gav han sej iväg på ett triumftåg genom detta märkliga land som lite senare skulle vallfärda till parkerna för att se Michael Landon – Little Joe Cartwright – låtsasskjuta med en låtsaspicka.

Det här var dock på tiden då SR – sedermera avknoppat i SVT – var ett seriöst företag. TV-ledningen ville göra en markering och petade Björklund från lönelistan. Programdirektör Nils Erik Baehrendtz råkade i en intervju med Expressen säja att tevedirektionen ogillade att ”Björklund larvade sig i parkerna”.

Det borde han nu inte ha gjort. Själv blev han nämligen paria. Hans fru Maj Britt berättar:

Man skrev brev och insändare. Ringde till klagomuren och hem till oss. Gick fram till oss på gatan och talade om Olle Björklund. Telefonen klingade dygnet runt. Brev kom. Rena hotelsebrev. Långa böner framfördes både muntligen och per brev. Kvinnor grät i vår telefon, skickade brev fläckade med tårar – de påpekade förstås att det var från tårar fläckarna kom. Listor och skrivelser undertecknade av hela syföreningar sändes till radion. [—]

Ja, en äldre dam som enligt vad hon själv framhöll ”dyrkade Olle” framhöll att Olle Björklund var ”förmer än en vanlig människa”. Det borde gälla andra lagar och förordningar för honom.

Låt oss alltså än en gång stanna upp och erinra oss vad det hela gällde: en telegramuppläsare i TV-Aktuellt som fick sparken för att han tog på sej gul peruk i folkparkerna.

Det är en historia utan vinnare: Olle Björklund dansade en folkparkssommar, ackompanjerad av sitt eget munspel. SR:s styrelse vek sej inte en tum – ty det här var på den tiden då SR var en pompös och självtillräcklig koncern – för folkets propåer. Några år senare kom Olle Björklund tillbaka till SR, men jobbade mest administrativt med Radiohjälpen. Enligt Maj Britt Baehrendtz – obrottsligt lojal mot alla sin makes beslut och utsagor – hävdar att det var ett jobb som passade Björklund särskilt väl.

2009 står man mest och kliar sig i den begynnande flinten. Fanns det inga riktiga problem 1961? Och varför i hela fridens namn ville nån hosta upp konkreta pengar för att se en nyhetsuppläsare spela trynorgel?

Farbror Sven sitter där och pratar.

Av

den 2009-07-30

i blogg


Jag har läst en mossig bok. Det är inget ovanligt i mitt liv, men jag har läst en ovanligt mossig bok. Den är skriven av Sven Jerring, handlar om Sven Jerring och gavs ut 1949. Då hade han redan gjort radioprogrammet Barnens brevlåda i tjugofyra år. Det skulle hålla på till 1974 och blev på så vis världens längst pågående barnprogram.

För er som inte kan er nysstidshistoria: Sven Jerring var vår förste radioidol. Han kommenterade sport, vilket mot alla odds har visat sig vara en väg till berömmelse även senare. Han gjorde också alla andra typer av radioprogram, lustigt nog också detta ”barnprogram”. Själv hade han inga barn eftersom han var ungkarl (vilket jag gissar var en dåtida eufemism för bög).

Jag har aldrig hört Barnens brevlåda och av Jerrings egen beskrivning att döma hade nog inte mitt liv blivit rikare om jag gjort det. Barn kom och sjöng visor, brev från barn lästes upp och Jerring läste upp långa listor på sjuka barn. Som det så ofta heter i de här spalterna: behjärtansvärt ja, underhållande nej.

Boken fungerar dock som tidsmaskin. 1949 var det tydligen helt normalt att döpa ett kapitel i en folklig bok till ”Barnfarbrors antecedentia” och räkna med att folk förstod. Radioprogrammet som beskrivs var en folklig angelägenhet och Sven Jerring – farbror Sven kallad – en ansvarstagande folkhemshjälte.

Ett kapitel i boken handlar om vikten av att inte använda kraftuttryck. Ett annat om alla insamlngar som gjordes i programmet till sjuka barn. I ett annat resonerar farbror Sven om hur han bemöter barnens utsagor i de brev han fått:

”I dag har vi lärt oss trafikreglerna det var en polis som undervisade oss.” Bra! Glöm dem inte. Se alltid noga upp!

”Vi skall ha en utfärd till Köpenhamn, när det blir sommar.” Utmärkt tillfälle att tala allvarligt om samhörigheten mellan de nordiska länderna.

Men programmet bestod inte bara av en gammal mans förnumstigheter. Det bestod också av en gammal mans hejdlösa skämtande – dock inom anständighetens gränser och helst på barnens bekostnad:

”Jag har fått en klarinett och en kompass och en karta, som hör till.” En klarinett med kompass och en karta som tillbehör! – jag ger mig hän åt vildsinta fantasier om den klarinettblåsande unge orienterarens framfart i markerna.

Exakt hur vildsinta farbror Svens fantasier var kan vi bara gissa oss till. Men ett avancerat antagande är: inte så vildsinta. 1949 kunde man trots allt inte tillåta sej att ha hur kul som helst. Inte i radio. Och inte om man var barn. Och inte utan att också få en lektion i vikten av det nordiska samarbetet.

Men den ofullbordade dikten från ett döende barn till farbror Sven får så klart också mitt cyniska förhärdade hjärta att smälta. Det är mycket sorgligt med barn som dör. Det är extra sorgligt med barn som dör med en gammal knarrig sportkommentator i sina sista tankar:

Jag frågar en ängel: Vad är det för stad?
Stockholm, han svarar. Då blir jag så glad,
för då har jag här någonstans en vän-
Ack säg, får jag vinka till Farbror Sven!
Och Farbror Sven vinkar upp och mot mig ler.
Jag drömde så, Farbror Sven för

Längre kom inte dikten. Den tioåriga författarinnans hjärta stannade där.

Det fanns ett annat Sverige en gång. Ett brunmurrigt land där radiopratare såg sej som omhändertagande folkmagistrar och folket såg dem på samma vis. Ett land där ett folk samlade sej för att höra lillgamla barn sjunga falskt, vänligt tillrättavisade av en man som uttryckte sej sirligt. Ett på sitt vis makalöst tråkigt land som jag är glad över att ha sluppit.

Men också ett land där folk satt och skrev ner adresserna till alla sjuka barn för att kunna skicka kantstötta veckotidningar till dem. Och där tioåriga flickor kunde skriva kärleksbrev till gamla män och gamla män kunde publicera dem utan att nån tyckte det var suspekt.

Sida 4 av 5

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén