Etikett: bortglömda gubbar

Ledare avleddes – ledare slapp lida.

den 2009-06-16

Carl-Adam Nycop startade det inte helt obekanta filosofimagasinet Expressen och den alltmer bortbleknade bildtidningen Se. Han har m.a.o. haft ett visst inflytande på nittonhundratalets press och nittonhundratalet självt.

Idag vet få vem han är. Därför begriper ingen varför det göteborgska skridskoparet i Mosebacke Monarki heter Kal och Ada Nycop. Å andra sidan vet alltför få vad Mosebacke Monarki är för nåt.

I en av sina memoarvolymer, Nyfiken med sting!, berättar Nycop – som var en påfallande sansad man med tanke på boulevardtidningarna han hade på sitt samvete – en del om egna snedsteg och ännu mer om andras.

Ett av snedstegen var Herbert Tingstens. DN-redaktören, samhällsdebattören, den hetlevrat intellektuelle Tingsten är heller ingen det glunkas om på dagens cocktailparties. Idag är det veterligt bara Per Ahlmark (som själv håller på att falla i glömska) som pratar om Tingsten, och med såna vänner behöver väl Tingstens minne inga fiender.

När det begav sig var han starkt tongivande i det svenska debattklimatet under några decennier, känd, ökänd, beundrad, bespottad, bl.a. för sin brinnande agitation för svenska kärnvapen och sin fjolliga röst.

Ett dominerande drag hos Tingsten var av allt att döma hans arrogans. Inför valet 1948 hade Tingsten från sin ledarsida skällt ut såssarnas Erlander (vem? undrar åttitalisterna och undertecknad stönar) och lyft upp Folkpartiets Bertil Ohlin (Nobelpristagare i ekonomi, en av partiets få intellektuella giganter om man inte räknar PG Gyllenhammar och det gör man inte, idag på sin höjd känd som far till den också nästan bortglömda Anne Wibble).

Tingsten ansåg själv att han varit så framgångsrik i att tala om för svenska folket (dvs. de som läste den folkpartistiska DN) hur de skulle rösta att han ansåg valet vunnet på förhand.

Valnatten masade han sej inte ens ner till DN-redaktionen utan satt hemma och lyssnade på radio. Där pekade siffrorna inledningsvis till Ohlins fördel, varför Tingsten ringde upp kollegan på ledarredaktionen och bad honom skriva en (underförstått självbelåten) kommentar.

Nöjd med att i princip ensam ha vunnit valet bytte Tingsten sin basker mot nattmössa och släckte fotogenlampan.

Således proklamerade första sidan på första upplagan av DN under natten att ”den socialistiska majoriteten (var) undanröjd”.

Problemet – för Tingsten mer än svenska folket – var att den socialistiska majoriteten inte alls var undanröjd. Mot valnattens slut strömmade såsserösterna in och Erlander satt kvar på den taburett han inte lämnade på två decennier.

Det hade kunnat sluta illa för morgontidningen. Till lycka för en tidning som redan då var tämligen högfärdig, ingrep en man från distributionsavdelningen som lyssnat lite noggrannare till radion än ledarredaktionen. Mot uttryckliga order från ledningen vägrade han att skeppa ut fler upplagor med uppåtväggarnainfo.

Han övertalade centralredaktionen att göra nya förstasidor och tidningen blev försenad – dock utan diverse chefers medgivande. Mannen på distribution hann till och med bli avskedad av en i raden av koleriska chefer innan han gick hem och tog sej en hård natts dagsömn.

När så även DN:s redaktörer läst konkurrenttidningarna och insåg vad de faktiskt hunnit sprida till en del av läsekretsen fick han jobbet tillbaka på stående fot.

Nycop påpekar lite förargligt att Herbert Tingsten själv inte skriver en rad om detta i sina omfattande memoarer. Tur då att Nycop kunde påminna oss alla.

Widerbergman.

Av Kalle Lind

den 2008-12-08

i blogg

Bo Widerberg var som bekant helt fixerad vid sin äldre och något mer framgångsrike kollega, mannen med vårtan, baskern och magdämonerna. Redan i sitt första utspel för filmbranschen, stridsskriften Visionen i svensk film 1962, gav han Bergman det berömda epitetet ”vår andes dalahäst i världen”.

I en av sina sista intervjuer, i teveprogrammet Skytte, minns jag hur han hamnade i en lång utvikning där han förklarade att han själv åkte tunnelbana och inte satt sig på piedestal – ”till skillnad från andra regissörer” (nudge nudge). Han gick som katt kring het gröt medan hela karln var en enda stor antydan. Till sist fick Skytte runda av tjatet med att konstatera ”du talar förstås om Ingmar Bergman”. Widerberg log nöjt och så kunde intervjun fortsätta.

Han ville liksom bara få det sagt.

1996 skriver Widerberg en text för filmtidningen Chaplin. Ämnet är filmmusik. Han skriver om hur han själv använt klassisk musik, inspirerad av Pasoloni och Kubrick, om Björn J:son Lindhs suggestiva flöjtslingor i Mannen på taket och Scorseses förhållande till opera. Det är väldigt initierat, passionerat och positivt – fram till slutet.

Avslutningsvis måste han bara få berätta att han inte gillar Bergman:

Dags nu att närma sig Den Store: IB. (Inte numera avsomnade Idrottsbladet, utan prästsonen på Fårö.) IB minns jag filmmusikmässigt som en ensam cello: ångestskapande även där det nog inte var ångest IB primärt ville frammana. Men vad kan man vänta sig av en man som suttit inlåst i en garderob på Östermalm halva sin ungdom och enligt egen uppgift har konstanta besvär med avföringen?

Det var det. Som synes har det inte för mycket med Bergmans filmmusik att göra. Den gode Widerberg ville bara helt apropå understryka sitt förakt för kollegan, när han nu ändå hade vår uppmärksamhet.

Bergman själv hävdade att ”jag har aldrig varit arg eller bitter på honom för den, för trots allt var vi ju i samma bransch, denna jävla horeri- och slakteribransch”.

Retrospektivt är det lite underligt att de aldrig blev kompisar. De borde om inte annat kunna förenas i sin förkärlek för drastiska påståenden.

Det högst dödliga geniet.

Av Kalle Lind

den 2008-11-18

i blogg

Rampljuset äter sina uppmärksamhetstörstare levande. Folk tänds, flammar till och glider tillbaka in i det okända mörker dom kommit från. Björn Ranelid har på sista tiden börjat prata om sej själv i termer av odödlig: ”Mina böcker kommer att leva vidare på biblioteken i mer än femtio år.”

Påståendet är ett typiskt ranelidcitat såtillvida att det innehåller 50% ohöljd narcissim och 50% siffror gripna ur luften (han brukar också berätta, på oförekommen anledning, t.ex. hur långt det är mellan munnen och hjärtat eller hur mycket en hjärna väger). Det är så klart också ett djupt ohistoriskt påstående.

Ingen vet idag vad folk kommer att läsa om femti år. Det spelar ingen roll hur underskönt och sirligt Ranelid idag fogar samman random snömos – om femti år kanske folk vill ha meningar utan metaforik men med sammanhang. Bra eller dåligt spelar ingen roll. Det finns ingen historisk rättvisa eller konsekvens i kulturen.

The first one now will later be last. And the best one now will later be forgotten. And the really original genius will never be discovered. But Carola fucking Häggkvist will probably be known forever.

Om jag för ett ögonblick får visa en smula ambition, så vill jag hävda att den här bloggens syfte inte bara är att ge dess skribent en ursäkt att slippa umgås med sin son. Den finns också till för att bevara minnet av gubbar och tanter ur det förflutna, folk som en gång dinglade från allas läppar men som långsamt tuggats sönder av tiden.

Inte för att de där gubbarna och tanterna tvungetvis gjorde nåt storartat. Men det var folk som kastade sig framför kamerorna, som tog varje chans att märkas, som offrade familj och sunda relationer för att få leda lekprogram och apa sig i folkparkerna, som säkert drevs av tusen demoner men som hade en önskan större än alla andra – den Peter Sellers en gång formulerade: to be remembered.

Idag uppmärksammar En man med ett skägg en man med ett skägg: Yngve Gamlin. Scenografen, dekoratören, språkimitatören, regissören, från begynnelsen ett av genierna som gjorde Knäppupp, ett av de hatade teveskäggen, grundaren av republiken Jämtland, av Hasse Alfredson kallad ”en renässansmänniska” (ett epitet som ska tas på allvar när det kommer från en trefaldigt guldbaggebelönad filmregissör som också reformerat revykonsten, skrivit tjogvis med romaner, gjort barnvisor och operascenografi, introducerat Amnesty i Sverige och chefat för Skansen).

En gång stod Gamlin i centrum. Hans visualitet och ögonblickskonst efterfrågades av nöjesdirektörerna och balettregissörerna. Hans exakta – men helt fabulerade – imitationer av ryska och japanska hördes på prime time. Hans abstrakta galenskap fick till och med plats mitt i den folkhemska lägerelden, Hylands hörna, där Gamlin dök upp och frejdigt sågade sönder Hylands skrivbord.

Sen gick det som det gick. Det blev mer sprit än balettdekor. En diabetes ledde till slut till att nåt ben fick amputeras. Till slut samlade sej Alfredson och Ramel för en gala för att bekosta Gamlins äldreboende.

På regissören Jonas Simas hemsida kan man beställa densammes dokumentär ”I huvet på n´Gamlin”. Under en timmes tid får man små glimtar in i den gamlinska hjärnan, motorn bakom internationellt belönade filmer om jämtska hjolbänningar och bisarra mediespektakel ihop med Erlander.

(Gamlin snodde bl.a. proppen till Harpsundsekan och vägrade lämna tillbaka den om inte Frösön fick kasino – Erlander kontrade med att han hade 22 proppar till).

Allt är inte fantastiskt kul 2008. Men det är värt att påminnas om. En människa som gav ett halvt liv åt att färglägga ett grått Sverige och föra in lite sund dårskap i ett hämmat samhälle, är värd åtminstone en timmes uppmärksamhet.

Må han vila i frid under sin gravsten. Stenen är naturligtvis egendesignad: ”Här vilar Yngve Gamlin” och sen en pil neråt.

Inte en Harning.

Av Kalle Lind

den 2008-11-03

i blogg

Det här inlägget handlar om gubbar från förr. Är man inte intresserad av gubbar från förr, bör man sluta läsa här (och fråga sej själv varför i hela fridens namn man hamnade här från början).

Anderz Harning var en gång en man i ropet. Han fyllde en funktion i mediebruset. Han var den storskäggige kedjerökande byråkrathatande barnmisshandlade bullermakaren som bjöds in när ett teveprogram ville ha nåt som doftade provokation. Han var debattör, kåsör, författare, machoman som lät skriva ”Vad var det jag sa?” på sin gravsten.

I satirserien Ratte fick han på ett självklart sätt symbolisera nymachismon – tillsammans med bl.a. Guillou och Jörn Donner:

Att skämtet – att en machohanne har en nalle under bordet – nog var roligare när det kläcktes under senrenässansen kan vi lämna därhän. Poängen är att Anderz Harning 1985 var en självklar referens i en satirserie i kulturtidskriften Aftonbladet.

Samma år skaldade Björn Afzelius dessa bisarrt prosaiska rader:

”Jan Guillou är för manlig
Anders Ehnmark är skamlig
och Sven Lindkvist har sjuk fantasi!
Göran Skytte är streber,
och Jan Myrdal förleder,
och Anderz Harning är ett femstjärnigt svin!”
(”Räven”)

Det är alltså inte Afzelius egna tankar som uttrycks; tvärtom ser han upp till de nämnda herrarna som en tolvåring som vill köra moppe med de tuffa aknekillarna. De sex silverryggarna representerar i Afzelius låt ”de som riskerar sin frihet/ för att de skriver för livet” och ”de som riskerar sin framtid/ för att få gissla sin samtid”.

Ungefär i samma veva blev Anderz Harning också på ett självklart vis porträtterad i SVT:s reklamtidning för det egna företaget, Röster i Radio/TV:

Ergo: för två decennier sen visste folk i gemen vem Anderz Harning var. Idag har de som var med då glömt och dom som inte varit med då undvikit att kolla upp saken.

När jag googlar Anderz Harning finns förvånansvärt lite. Det är sexton år sen han dog och efter Internets intåg har intresset för honom inte varit större än att flera av dom första sökträffarna jag får upp är samma två återreproducerade artiklar.

Per Svensson på kulturtidskriften Expressen rabblar Harnings namn bland flera i en artikel som handlar just om författare som glider ur fokus och sugs upp i ett historiskt vakuum när deras relevans utarmas och ingen fanklubb håller fanan uppe.

Ändå, påstår dom som var med, röt ingen högre och häcklade mer sataniskt. Och ändå har han skrivit dom två absolut överjävligast fruktansvärda barndomsskildringarna på svenska språket – Stålbadet och Asfåglarna – som passerar Guillous Stjärnbacka och Jan Myrdals dumma mamma med hästlängder. Harning pryglades med rotting av sin nazistiska styvmor, som hart när kastrerade sin styvson av besvikelse över Hitlers självmord. Z i Anderz var en inverterad hyllning till styvmodern.

Det kan ha att göra med att det Sverige som Harning gisslade – Byråkratsverige, DDR-Sverige, Landet Lagom m.fl. finurligheter/klyschor – inte längre finns. Satiren över Mogadondalen och byråchefer blir inadekvat när nyliberalerna nu börjat få vad dom vill. Och Harnings kvinnosyn sticker rimligen i ögonen på en tänkande individ anno 2008, även om han på samma sätt som Cornelis är på anmärkningsvärt horisontell samtalsnivå med horor.

Jag hör till dem som hävdar att Röda rummet är en inadekvat roman på 2000-talet och att Strindbergs byråkratisatir inte alls är tidlös. Visst, får jag en referensbok och en kartläsare med mig är det en intressant resa i 1880-talets ämbetssverige, men som spontan läsupplevelse har den spelat ut sin roll.

Och samma sak gäller nog Harning. För att ta till sig hans påhopp bör man kunna relatera till ett slags sjuttiotalets gråbetongsmyndighetsövande som har bytt mask. Det är klart att det finns kommunalmygel även i dagens Sverige, men med EU och globalisering har mediernas spotlights riktats om och jag gissar att genomsnittsmedborgaren har ett mindre intresse och en diffusare bild av mikrosamhället.

Fast de där barndomsskildringarna han skrev borde vara väl så giltiga idag. Olyckliga barndomar är ju alltid på modet.

Sov lilla Totte.

Av Kalle Lind

den 2008-10-13

i blogg

Totte Wallin heter en av alla de där småfiskarna som simmar runt i utkanten av den svenska underhållningshistorien. Jag får en känsla av att han var ganska het en gång, i det bisarra åttitalets början. Hans ”Ryska posten” var nån form av hit, han upptäcktes av Sveriges meste skivproducent Anders Burman, pluggades stenhårt av den då ännu hippe Kjell Alinge och var den förste mottagaren av KaRamelodikt-stipendiet (vilket kanske inte i sej är ett tecken på hetta, men väl att man är etablerad).

Idag har jag en känsla av att Totte Wallin är ganska kall. Man kan visserligen beställa specialskrivna golfshower och han poserar i solglasögon på sin hemsida – som inte hakat upp sej som jag först trodde utan bara lagt all väsentlig information i underkanten av skärmen.

Totte Wallin verkar ha stått med ett ben i mjukrocken och ett i kupletten. Han tyckte nog själv att han skrev fyndiga, rentav satiriska texter. Ibland körde han sitt mellansnack på dialekt, vilket är ett tydligt tecken på humor. Han skrev en teveserie, Tottes klass, där Östen Warnerbring spelade säl och avsnitten hette sånt som ”Min-lön-förstöring”.

Och så gjorde han djärva påhopp på svensk trygghetsnarkomani (”Sociala centralvärmen flytväst”) och den där fruktansvärda feminismen, ni vet, de där jobbiga tjejerna som bara tjafsar om mansvåld och könsmaktsordning istället för att bara slappna av och ta en drink med Totte. Vadå, Totte har väl aldrig våldtagit nån och han tycker det är helt okej med lika lön!

I ”Dum hund” riktar han en riktigt finurlig bredsida mot manshaterskorna i Grupp 8-lägret. Jag gissar att dom bävade inför den satiriska attacken från Enköpings egen Jonathan Swift:

Förr i tiden hade tjejer syjunta
Nu tror man att det är en militärjunta
Med gerillasjalar, ja en hel uniform
Är ni så starka som ni låter, är nog styrkan enorm
Ni sitter i små grupper med ett illmarigt flin
Analyserar allt som sagts av Mia Gerdin
Men kläder av Mah-Jong
kan aldrig tända en kille, ge nån fjong

Du är en dum hund, älskling

Nej, jag vill ha en tjej som är nöjd med sej
som är nöjd med mej och som gillar att va tjej
och inte gör det nåt om hon är skitsnygg
och inte fet och plufsig men harmonisk och trygg
och inte gör det nåt om hon har en fabrik,
luktar gott, har en Ferrari och är ganska rik
(ohörbar rad)
och jag får va i fred och göra musik

Den omnämnda Mia Gerdin hade Spinnrock i P3, ett program med ambitionen att lyfta fram kvinnor i en musikvärld som väl även Totte Wallin måste ha sett var mansdominerad. Mia Gerdin kommenterar Tottes smädelse 2002:

En sådan nidbild visade (förutom att Totte Wallin behövde gå på skrivarkurs) att programmet behövdes.
(Kärlek, makt & systerskap – 30 år av kvinnokamp).

Minnen från åttitalsteve: Peter Polkander-syndromet.

Av Kalle Lind

den 2008-02-23

i blogg

Notknäckarna (1981-87) var ett underhållningsprogram som bara delvis påminde om dagens utbud av underhållning: a) det leddes av två gubbar som hette Carl-Uno och Pekka, b) de hade en löjligt stor orkester och en påkostad studio, c) de tävlande fick sitta med ägglurar på huvudena i burar som kopplades bort när det andra laget svarade, d) de hade bara amatörer som tävlade, e) priset var en statyett i form av programmets dirigent Mats Olsson.

Reminiscenser av tidens traditioner lever kvar: På spåret leds av två hedenhösare som heter Björn och Ingvar, burarna är visserligen ersatta med tågkupéer men principen är densamma, Så ska det låta har stor orkester och dyr studio, amatörer dominerar Fyrans hela underhållningsutbud. Men man har gett upp ägglurarna och statyetterna.

På sin tid var Notknäckarnas inflytande på frågesportsunderhållningen betydligt större än så, och kanske är det i följande den stora förändringen har skett: i program efter program vanns tävlingen – som alltså gick ut på att gissa musikstycken – av Peter Polkander och två av hans släktingar (man tävlade familjevis). Orkestern hann bara spela upp och så satte Peter Polkander låten. Smack. Som knytnäven i drängögat.

Gång efter gång lämnade Peter Polkander studion med en fetisch av en underhållningsorkesterdirigent i innerfickan. Peter Polkander blev en snackis. Legenderna om Peter Polkander växte. Hur han mutade Pekka Langer med löständer. Hur han knäckte låtar bara genom att sniffa på fiolhartset. Hur han på telekinetisk väg tog sig in i Mats Olssons huvud och – efter att ha stökat undan den loopade tankegången ”tänk vad fräckt att de gjort en statyett av mig!” – räknade ut vilket nästa stycke var.

Pekka och Carl-Uno gjorde vad de kunde. De tog in yngre tävlande, spelade nyare och fräckare och modernare musik. Polkander klippte dem ändå.

Detta gav upphov till nåt man kallade Peter Polkander-syndromet. I framtida svenska frågesportprogram i bestämd form – Minnesmästarna med Åke Strömmer, Supersvararna med Lars-Gunnar Björklund – fanns det inbyggt i tävlingsformen att antalet tävlingsomgångar var begränsat.

Det spelade ingen roll hur bra Gubb-Jan Stigson (Minnesmästarnas svar på Peter Polkander) var i frågeleken; efter att ha svarat på en minut snabbfrågor i specialämne och en minut snabbfrågor i allmänbildning åkte han ut. (Just Gubb-Jan fick visserligen komma tillbaka och vinna nåt slags superminnesmästartrofé i slutet av serien, så Gubb-Jan kunde väl vara nöjd. (Och ja, han heter Gubb-Jan och ja, jag gillar att skriva Gubb-Jan.))

Så såg en gång också Jeopardy! ut. Fem gånger som stormästare och sen ut. Man kan se det som att inga strån ska få växla till himlen. Man kan se det som att alla strån ska ha en chans. Men jag tror ändå det är symptomatiskt att Jeopardy! i sin iver att föryngra sig först slopade femstormästarregeln och sen Härenstam.

Jag tror det var i exakt det ögonblicket som Det Gamla Sverige blev Det Nya Sverige.

Idag är Peter Polkander aktiv inom Synskadades riksförbund. Googlar man på honom får man veta att han både varit ute och flugit, besökt London och spelar trummor i Bruksorkestern.

Ett glatt liv.

Skurkar i Nöjessverige (Stars behind bars) del 1.

Av Kalle Lind

den 2008-02-20

i blogg

Man kanske inte tror det om man minns Carl-Uno Sjöblom, till exempel från Notknäckarna eller Telefonväktarna, men han är en brottsling. Förhärdad. Kriminell. Asocial.

Han ledde alltså en gång i tiden diverse frågeprogram i teve, gärna i tandem med Pekka Langer, och gör idag löjligt svåra korsord till nån av de mer oförargliga veckotidningarna.

Inte riktigt samma stoff som t.ex. skapade Arkan, men fortfarande bötfälld av den svenska rättvisan.

Han var inte ensam om brottet. Han som startade tidskriften Svenska Mad, Pom-Pom i Svenska Sesam (a.k.a. ”Han som ser Kim Anderzon naken i Göta kanal (eller Vem drog ur proppen?”) och en skämttecknare var Carl-Unos sammansvurna. Ett kriminellt nätverk á la Maskeradligan eller Wolfpack.

1963 gjorde de en veckorevy i Sveriges Radio, i stil med P1:s Public service (och antagligen ungefär lika fräsch att lyssna på idag). Det var då de trädde över gränsen, inte bara till smaken och anständigheten, utan också till lagen.

En kommunistisk riksdagsledamot hade föreslagit att man skulle bygga färre kyrkor och bensinmackar. Carl-Uno ”Bildsköne” Sjöblom kommenterade: ”Lösning: slå ihop smörjan!”

Och så hör vi Lasse O´Månsson bromsa in vid en bensinmack: ”Full tank, tack! Och kolla däckena också, va?

Och så hör vi Nils Eklund som mackföreståndare: ”Var vänlig gapa!”

Lasse O’: ”Förlåt?”

Nils Eklund: ”Var vänlig gapa och ta den här oblaten i munnen så länge. Säg, är det premium ni använder, va? Okej, då ska vi ordna det. Och så kan herrn ta den här flaskan så länge… och ta en klunk, va? Och tro på Gud! Det är nattvardsvin! Ska vi kolla oljan också?”

Det här oskyldiga – 2008 skulle många säga obegripliga – inslaget fälldes alltså inte bara av Radionämnden (som kallade det ”olämpligt och omdömeslöst”), utan likaledes av domstolen. Sjöblom, O´Månsson och Björn Lindroth, som skrivit och producerat, dömdes till dagsböter. Det gjorde även Nils Eklund, som bara medverkat som skådis.

Motivering: en grov kränkning av trosfriden.

För fyrtiofem år sen kunde en radiosketch, som bara kommenterade det för alla välkända faktum att allt färre gick till kyrkan, bli fälld för blasfemi.

För fyrtiofem år sen var religionen fortfarande en otäckt het potatis, trots ett statsbärande parti som sa sej förakta kronan, svärdet, korset och penningpungen.

Jag tycker trots allt att det ger nåt slags perspektiv. Det var inte bättre förr. Carl-Uno Sjöblom var visserligen något piggare, men knappast samhällsklimatet.

Avdelningen bortglömda primadonnor: Georg Rydeberg

Av Kalle Lind

den 2008-02-19

i blogg

Idag vet ingen under femtio (och nej, trots 32 fyllda räknas jag inte dit) vem Georg Rydeberg var. Fortfarande för tjufem år sen var han vad, säg, Erland Josephson eller Jan Malmsjö är idag: Den Störste. Den Oförliknelige. Han som läste Ringklocka ring vid apburen.

Han gjorde misstaget att inte medverka i nån barnproduktion. Det är alltid de som överlever; jag kan fortfarande förklara för min treåring vem Stig Järrel eller Sigge Fürst var eftersom de medverkade i Trolltider. Det gör både hans och min tillvaro enklare.

Däremot hann Rydeberg faktiskt göra en roll i en annan produktion som – mot alla tänkbara odds – har överlevt genom decennierna: slussvakten som fyller år i Göta kanal (eller Vem drog ur proppen?). Den lilla skissen till roll fick bli Den Store Georg Rydebergs enda konkreta testamente. Memento mori.

Du kan spela Hamlet två miljoner gånger på Drrramaaaten. Vill du bli ihågkommen efter din död måste du ta på dej trolldräkt eller göra actionkomedi.

Med Rydeberg är det ännu mer komplicerat. Förutom slussvakten fanns det främst två skäl att Rydeberg omtalades redan på den tiden han omtalades. Mest uppmärksammad i dom historiska annalerna är han för sitt sista officiella framträdande, som han gjorde som gäst när Viveca Lindfors (på tal om bortglömda) var huvudperson i Lasse Holmqvists (som sagt var…) Här är ditt liv 1983.

Ryktet sa att Rydeberg in i det sista vägrade tro att det inte var han som var huvudperson. Han var övertygad om att Holmqvist gäckade honom ett spratt, och att strålkastaren när som helst skulle vändas mot honom. Det gjorde den inte. Typ tre dagar senare hittades Rydeberg död i sin lägenhet.

Det andra Rydeberg var känd för var ett mycket ettrigt rykte om att han bitit bröstvårtan av just Viveca Lindfors. Faktum är att ryktet fortfarande inte är bortglömt; ett av tre ynka Rydeberg-klipp på Youtube rör sej just kring denna dentala fadäs som plågade Rydeberg i decennier.

… den här texten har en fortsättning. Läs mer i kioskvältaren ”Människor det varit synd om”.

Gunnar Björnstrands höga blodtryck.

Av Kalle Lind

den 2008-01-28

i blogg

Ingmar Bergman trivdes som regissör, domptör, manipulatör. Som iscensättare gillade han att peta på sina skådisar, trycka deras ansikten åt det ena eller andra hållet, vrida dom mot eller från ljuset, pilla, tafsa, talla och – vad gällde sina kvinnliga skådisar (och alla andra kvinnor han träffade) – penetrera.

Han hade ett rykte som demonisk och hänsynslös, ett rykte han av allt att döma ansträngde sej att leva upp till.

1961 gjorde han Nattvardsgästerna, ett mycket mörkt och dystert drama om nåt så sexigt som en präst som tvivlar på sin tro, tillika förlagt nånstans i dom norrländska ödemarkerna, givetvis under vintern.

I rollen som prästen Tomas satte han Gunnar Björnstrand. Björnstrand är en av de största skådespelare vi haft, en av ytterst få som kunnat spela komedi på allvar, med en brittisk-aristokratisk atmosfär och en bitter cynism i replikerna.

Kanske tvivlade Bergman faktiskt på Björnstrands förmåga till rollen. Han som var så rolig – kunde han spela nåt så gudabenådat tråkigt?

Enligt ett rykte som aldrig kommer att bekräftas, men som antytts av både Vilgot Sjöman (som skrev en bok om inspelningen) och Björnstrands fru Lillie (som skrev en bok om sin man), tog Bergman det säkra före det osäkra. Innan inspelningen duperade han SF:s företagsläkare att ta kontakt med Gunnar Björnstrand för att göra en total genomgång av den björnstrandska anatomin.

… den här texten har en fortsättning. Läs resten i kioskvältaren ”Människor det varit synd om”.

Gubbfestival!

Av Kalle Lind

den 2007-12-02

i blogg

När jag – som vanligt – satt uppe en lördagskväll och googlade på Pekka Langer, kom jag att hamna på en helt annan sida om en helt annan och ännu mer bortglömd gubbe: Gits Olsson.

Jag sögs till den där sidan som av en osynlig kraft. Jag försökte med kors och vitlök, Ave Maria och hetsdiggande av techno, men jag var ohjälpligt fast i nåt slags Gubbmekka. Jag klickade på det ena kåseriet om inaktuella saker efter det andra, kom på mej själv med att fnissa, och bara ibland sarkastiskt.

Gubbdjävulen hade drabbat mig. Och ingen gubbexorcist inom synhåll.

Gits Olsson var kåsör, en titel som (till skillnad från hovmarskalk och taffeltäckare) är stendöd. Kåsörer skrev dagliga eller veckoliga lustiga spalter i dagstidningar och magasin, jobbade gärna med en uppsättning återkommande typer (oftast familjemedlemmar eller figurer med allmänna namn som Spalten – Åke Cato – eller Vittnet – Ingemar Unge) och var, i bästa fall, putslustiga.

Gits (inverterat Stig) skrev om sina påstådda grannar på en skärgårdsö: Pettersson med Arkimedesen, Söderlund i viken. Hans främsta medium var bild/herr/sedermera mjukporrtidningen Se, redigerad av Rune Moberg – främst känd för att ha skapat Lilla Fridolf och Selma, näst Strindbergs riktigt absinttokiga period det mest misogyna i svensk litteraturhistoria.

Moberg skrev ledarna, vilket föranledde Tage Danielssons något daterade vits:

-Varför har Rune Moberg glasögon?
-Han börjar Se dåligt.

Testa den på barn och jämnåriga i er omgivning – jag lovar, dom kommer inte att begripa den.

Hemsidan jag trillade in på gjorde mej lika delar glad och illa till mods. Glad därför att den tillverkats av två äldre gentlemen – givetvis lystrande till Lasse och Sture – som sätter ord som ”diggar” och ”nätet” inom citattecken och använder samtliga existerande typsnitt i varje stycke.

Lite manligt kärvt berättar Sture och Lasse sin gemensamma historia. Utan att ha känt varann tidigare i livet, har de på gamla dar funnit varann genom samma intressen: sextitalspop, matlagning (främst för ”karlmagar”) och kåserier. Män brukar som bekant aldrig få vänner efter lumpen (varför män överlag aldrig utvecklar andra intressen än officersanekdoter och onani), och det värmde mig när jag förstod att det finns en chans också för mig (som fick frisedel).

Illa till mods blev jag för att jag kände igen flera av kåserierna, och satt och sa högt för mig själv ”äsch, den där kommer jag ju ihåg”. Som ung och svältfödd på a) underhållning och b) jämnåriga kamrater, kom jag att finkamma bokhyllorna hos diverse fyrtiotalister i min omgivning. Påfallande många av dem innehöll en kåserisektion, böcker folk fått i julklapp nån gång på sjuttitalet och sen aldrig läst.

Föga anade dom att en lillgammal halvautist skulle öppna dom där volymerna och faktiskt bekanta sej med olika påhittade vitsare i skärgårdsmiljö. Ja, jag har läst – och ägt! – ett antal av Gits Olssons bästa. Jag erkänner. Jag kan inte ljuga längre.

Mitt crew är inte, som jag länge trott, de hippa klubbkatterna. Mitt crew är Lasse och Sture.