Etikett: kalle linds karriär i fragment Sida 2 av 10

Visterviksfestivalen.

den 2013-08-05

I somras rök ännu en oskuld. Jag var på Västerviksfestivalen. Som Cornelis-fan var det kanske inte i klass med att besöka Kabastenen, men väl som att se berget Hira där Muhammed mottog sina uppenbarelser. Här framträdde Den Store tio gånger mellan 1967 och 1985, här hade han ett hem och en publik även när han var utan fast adress och inte sålde några plattor.

Och nog hörde man hans namn nämnas. I vimlet backstage passerade jag Finn Zetterholm och hörde honom säga ”Det där gjorde ju Cornelis på sextiotalet”. Jag har tyvärr ingen aning om vad som åsyftades men spekulerar gärna (söp?/spelade in plattor?/skiljde sig?/köpte en husbåt?/gick upp trettiofem kilo på ett år?/åt middag med min mor på Stadt i Eslöv?).

Jag var där som konferencier, ditbjuden av min gamle idol och nye vän Johan Johansson a.k.a. Punk-Farfar. Vi påade en minst sagt brokig blandning artister: Lisen Elwin (syster till Cissi, dotter till Göran), Östen me’ resten, Tommy Nilsson, Lars Demian & David Tallroth, Stefan Andersson och Lill-Babs med Benneth Fagerlund. Samtliga fick stående ovationer och extranummer. Västervikspubliken är öppensinnad.

Det som en gång startade som ett hem för sextiotalets traubadurgeneration – å ena sidan Fred och Cornelis och deras skäggiga kollegor, å andra sidan Hootenanny singers mer hårfagra skönsjungargarde – har med tiden blivit en arena för alla möjliga människor som sjunger musik på svenska. Eller engelska. Till gitarr. Eller piano. Eller till helt band.

Varje år sedan 1966 har festivalen arrangerats i Stegeholms slottsruin ett stenkast från småstadens centrum. Från 1968 till 2012 hette ”visführern” (Cornelis uttryck) Hansi Schwarz. Från början en av hootenannysångarna, sedermera en allmän fixare och ordnare i musikbranschen. I vintras dog han. Backstage fanns ett stort idolfoto av Hansi med ett glas vin, som jag gissar att många i hans stall skålade med under kvällen. På scen framfördes ett medley med Hansis favoritlåtar. Ingen sa någonsin Hansis efternamn. I Västervik behövs det inte.

Det finns människor som jobbat på festivalen varje år. Det finns människor som sprungit där som barn och nu drar sladd. Det finns en hel bunt folk som varje år troget följde med Hansi från hans civila hem i Lund till uppväxtorten Västervik för att förverkliga hans visioner. Jag har aldrig varit på en festival med så många volontärer. Man behövde inte ens hälla upp sin öl själv

Sid Jansson dök förstås upp, en gång nån sorts manager åt Cornelis och allmän visförkunnare. Jag ställde några frågor om Zorns gamla hatt, som Sid en gång fick i gåva mot att han hade den på sig tills den föll isär. Sen satt jag som ett otäckt tindrande barn och lyssnade på hur Cornelis tvingat Sid att göra bankärenden – i en tid när sådana gjordes med vördnad och respekt – iförd trashankshatt. När man härmar Cornelis stryker man sig för övrigt alltid över nästippen med fingrarna.

Jag besökte bara festivalen på fredagskvällen och missade därför Hootenannys återförening på lördagen, då Björn Ulveaus för första gången på decennier sjöng stämmor med Tonny Roth, som en hyllning till en gammal medlem. Jag såg däremot Kjell Höglund göra ett sällsynt och sällsamt scenframträdande.

Det visade sig att Höglund – landets mest egensinnige gitarrpoet, tänkaren och fnularen, som skrivit visor om sin egen begravning, torftigheten i att onanera till porr, mänsklighetens häxprocessande genom historien och nattliga episoder med alkemisten Karl Marx – var i byn på semester. Johansson, som burit Höglunds karriär under perioder när Höglund själv visat den ett förstrött intresse, sändes ut att fiska upp honom. Med hot och lämpor baxades han upp på scen.

Så satt han där. Stå kunde han inte. Johansson kompade. Spela kunde han inte. Texten i notställ framför sig. Texten kunde han inte. Men han kunde sjunga. När inte rösten sprack. Vackert var det. Genesarets sjö, en märklig text om ett ögonblicks harmoni i en förgänglig värld:

Jag ska stilla alla stormar i min själ

Bara dyningar ska gunga i godan ro

I mitt sinne ska orkanerna dö

Vackert väder på Genesarets sjö

Det var inte en människa som kom fram till Johansson backstage. Inte två. Bara när jag råkade stå bredvid var det ett tiotal. Det pratades om gåshud. Om ståpäls. Om en upplevelse så rar och skör att rösten stockade sig när den återberättades. Västervik är alldeles uppenbart ett hem för de udda, de egna, de som egentligen inte har några hem.

Och för er som undrar: Tommy Nilsson var snabb med att avvika efter spelning. Och Lill-Babs dök upp med rejäl marginal efteråt.

Och för er som undrar ännu mer: Östen me’ resten-Östen har en schamansol tatuerad på magen. Han är nämligen, enligt egen utsago, ”lite trollgubbe”.

Notera för övrigt vem som är artisten.

Seriemord.

Av Kalle Lind

den 2013-06-12

i blogg

Varenda morgon i tidningen

finns en serie om en hund

Vi analyserar vad han gjort

och det blir en mysig stund

Han är som han är,

han lever och lär

av vardagens besvär

Han heter Laban, han heter Laban –

en underfundig bassethund

När vi startade P3-programmet Hej domstol! för ganska exakt tio år sen – sent i maj 2003 – så skulle vi fylla femtio radiotimmar på en sommar. Det gällde alltså att försöka tänka effektivt: hur fylla ut programmen med mesta mängd humor utan att få magsår innan sommaren var över? En idé lyckades vi skaka ur oss som skrev sig själv: att varje dag läsa upp Laban-strippen i dagens Sydsvenskan. Rakt av.

I övrigt slet vi som dårar med att hitta unika infallsvinklar och nya ljud till varje inslag. Det var det ingen som noterade. Däremot var det många som kom fram på krogen och sa ”fy fan vad det är roligt när ni läser Laban!”

Eftersom vi läste Laban med en större metodik än genomsnittsläsaren, märkte vi tidigt en morgon att redaktionen råkat trycka föregående dags Laban igen. Kollegan Valle Westesson satte sig omedelbart och gjorde en telefonare till tidningens serieansvarige och utkrävde ansvar för att något sådant hade fått hända. Det visade sig att fyra andra läsare redan hade ringt in i samma ärende.

Det var där nånstans vi kom på att hur vi än anstränger oss att skriva sketcher och krydda fiktionen med skämt och överdrifter så är verkligheten alltid festligare. Jag menar: det går inte att hitta på att fyra tidningsläsare på allvar är upprörda över att någon råkat reprisera gårdagens Laban. Hade någon petat in det som en intrigtråd i Sagan om ringen så hade vi alla tänkt: ”Nja, nu blev det overkligt”.

Detta gamla minne slår mig när jag läser seriesidan i Sydsvenskan. Vad som vidare slår mig är att vi, om vi hade börjat göra samma program idag, troligen hade kallat inslaget ”Dagens Nemi”.

Republiken Sverige …

Av Kalle Lind

den 2013-05-04

i blogg

… var titeln på en liten debattbok, författad av bland annat Aftonbladets gamle chefredaktör Gunnar Fredriksson. Den kom ut 1967, bara några år efter att Ingvar Carlsson m.fl. skrivit den republikanska debattskriften Författningsreform – nytt alternativ, Vilhelm Moberg förklarat att Därför är jag republikan och Herbert Tingsten på DN:s ledarsida kungjort hur förlegat och odemokratiskt det monarkistiska statsskicket var.

På sextiotalet var den sittande kungen Gustav VI Adolf gammal som gatan och kronprinsen Carl Gustaf ung och tämligen oförstörd. Många var de sossar och liberaler som tyckte tiden var mogen att införa den där republiken som det tjatats om i decennier. Om allt gick som beräknat skulle nämligen gammkungen hinna dö innan kronprinsen var myndig – ett mer lysande tillfälle att tömma slottet och ändra lite i grundlagarna hade väl aldrig funnits.

Nu blev det som bekant inte så. Erlander och Palme tyckte inte att det var värt striden – de bestämde ju ändå över det viktiga. Men det hade kunnat bli så. Om detta kom jag att berätta när Sydsvenskan bad mig att skriva en kontrafaktisk historieskildring.

Frågar ni mig blev texten tarvligare mot sossarna än mot kungahuset. Ändå räknar jag kallt med att fler rojalister än sossar kommer att höra av sig till Sydsvenskan-redaktionen.

Proggiga barnprogram.

Av Kalle Lind

den 2013-04-02

i blogg

Det började med att Johan Croneman skrev en överentusiastisk text om barn- och kulturforskaren Margareta Rönnbergs bok Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? 70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens. Av någon anledning var Cronemans text bara ute och vände på nätet samma dag den publicerades i DN. Det kan bero på att den innehöll en handfull rena sakfel och missuppfattningar, men jag vet inte när det stoppade en text senast.

Jag blev hursomhelst lite förvånad, dels över att Croneman alls kan uttrycka glädje, dels över att han fått så många uppgifter om bakfoten. Jag gick således till källan och läste Rönnbergs bok i sin helhet, något jag betvivlar att Croneman gjort, eftersom den ettrigt polemiska Rönnberg ägnar en del plats i bokens sista del åt att ifrågasätta – Johan Croneman.

Mina reflektioner utifrån Rönnbergs bok – och i någon mån Cronemans text – finns i dagens Sydsvenskan.

Palmemordspodden.

Av Kalle Lind

den 2013-01-09

i blogg

Olof Palme är hetare än vad han varit sen 1986, hyllad i Palme-dokumentären, förtalad i Call girl. Debattvågorna har gått höga – hur bra var han egentligen? Var han så bra som Mona Sahlin säger eller så dålig som Ulf Adelsohn antyder? Var han inte för god vän med diktatorerna, för taskig mot Jan Guillou, för maktlysten för sitt eget bästa? Eller var han symbolen för en fantastisk folkhemstid som ingen riktigt förstod att uppskatta då, eftersom de hade fullt upp med att skrapa möglet från sin miljonprogramslägenhet eller stå i kö på Systembolaget eller somna framför någon av de två Kubadokumentärer som SVT sände parallellt?

Vad kan väl i sådana tider vara mer opassande än att göra en serie humorpoddar om mordet på Olof Palme? Inget, tänkte min vän Johannes ”Jofi” Finnlaugsson, känd från eftertexterna till Robins. Och som alltid när Jofi får en smaklös idé i huvudet vill han gärna förverkliga den. Tur för vänner av smak att han är ganska lat.

Jag medverkar hursomhelst i Palmemordspodden del 2, där vi diskuterar det märkligt bortglömda Ted Gärdestad-spåret.

Intresseklubben antecknar: ett skäggigt 2012.

Av Kalle Lind

den 2013-01-01

i blogg

Det är numera en tradition att En man med ett skägg sammanfattar sitt gångna år – traditioner bygger som bekant bara på att man gör samma sak år efter år, aldrig reflekterar över varför – och i år görs inget undantag. I vanlig ordning blir det ett navelskådande inlägg med begränsad intressentkrets, och i vanlig ordning behöver man inte läsa om man inte vill.

* Jag gav 2012 ut två böcker: actionkomediromanen Blandfärs (tillsammans med Kringlan Svensson) och skämt-möter-politisk-historia-boken 52 festliga riksdagsledamöter. Utgivningarna ledde bland annat till ett par trevliga möten: Blandfärs förde Kringlan och mig till Trelleborg (bland övriga skåningar föraktfullt kallat ”Trellehulla”), där trehundra litteraturintresserade trotsat en dödligt isande vind för att sitta i församlingshemmet och lyssna på folk som pratade böcker (Göran Rosenberg värmde upp för mig och Kringlan). Ryktet om boklådornas död och det sinande intresset för kultur visade sig vara betydligt överdrivet. Åtminstone i Trelleborg.

52 festliga riksdagsledamöter förde mig till Robban Aschbergs Radio 1-studio i Stockholm, den enda gång jag medverkat i kommersiell radio och irriterande nog den roligaste radiosändning jag varit med om.

* Jag inledde en stimulerande karriär som krönikör i tidningen City, där jag kan härja runt som en annan Johan Hakelius och skriva ner lite vad jag kommit att tänka på sen sist. Den sortens fönster ställer plötsligt krav: på en blogg kan man sitta och grotta ner sig i Karl Gerhards gamla kupletter och prata till andra som bryr sig, i en gratistidning vill man på ett annat sätt kommunicera med en betydligt disparatare massa.

* Jag blev folklig. Folklig i bemärkelsen ”den där rösten som kommer in och stör mellan trafiken, vädret och Abba”, inte i bemärkelsen ”folkkär”. Sen i våras sänder jag morgonradio måndag-torsdag, tillsammans med Matilda Alborn och Ehsan Noroozi, i P4 Malmöhus. Den stora skillnaden mot att göra satir i P3 är a) att människor lyssnar och b) att det här arbetet främst går ut på att bita sig i tungan.

* Jag påbörjade projekten Smutstvätt – uppföljaren till Blandfärs – och 52 fantastiska kommunalpolitiker – uppföljaren till 52 festliga riksdagsledamöter. Dessutom har vi fått en pyts pengar för att utveckla mitt absoluta drömprojekt. Det kommer antagligen inte att bli av, så jag vill inte säga nåt, men det handlar om tevedramatik. Inget är så lustfyllt att skriva som tevemanus, inget är så frustrerande eftersom det så gott som alltid innebär att skriva för byrålådan samt några SVT-människor som säger ”tyvärr”.

* Jag var med och återförenade merparten av min gamla radioredaktion – det vill säga den inre kretsen av Hej domstol!: jag, Valle Westesson och Ola Norén – för en hejarns trevlig scenföreställning på Lunds humorfestival. Drivkraften bakom att jag valde det här ”yrket” har väldigt lite varit att stå i rampljuset – hur trevligt det än känns för egot så ger det mig ångest innan, under tiden samt efteråt – men ibland är det tillfredsställande att höra dem som tar del av ens skämt. Bara för att veta om de över huvud taget uppfattas som skämt.

* I övrigt är jag rädd att det inte hände så himla mycket för min del. Jo, jag började skriva en del för Sydsvenskan. Det är jag enormt stolt över. Kulturjournalistik har alltid varit min favoritgenre; nio gånger av nio nöjer jag mig med att läsa recensionen framför romanen.

Men mestadels har jag genomlevt året i en ständig känsla av att jag kanske borde hämta barnen på dagis.

Myrdals ju.

Av Kalle Lind

den 2012-11-09

i blogg

Jag medverkar som krönikör i Malmöupplagan av tidningen Faktum – hemlösas tidning med bas och ursprung i Göteborg. Det finns inte alltid nån logik i vilka av mina texter som hamnar på faktum.nu. Den här hittar jag till exempel inte. Och då är den ändå tämligen högaktuell. Åtminstone för att komma från mig. Jag menar, den här gubben lever i alla fall. Än.

”Redan på sextiotalet när vi diskuterade reklambranschen skrev jag ju att sådana personer som gör reklam mot betalning är andens stjärtgossar om de är män och intellektets horor om de är kvinnor.” Citatet är författaren, krönikören och bråkstaken Jan Myrdals.

Han skrev det på Newsmill vid åttiotvå års ålder. När ni läst det några gånger och konstaterat att provokationslusta inte behöver dämpas med åren, vill jag att ni ska notera det lilla ordet ”ju”. Jan Myrdal älskar ”ju”.

Genom att peta in ett ynkligt litet ord på två pyttebokstäver så gör han sin text så mycket mer uppfordrande. Plötsligt förstår jag som läsare att jag förväntas känna till vad en nästintill bortglömd gubbe skrev tio år innan jag föddes.

I samma text skriver Myrdal: ”Vi har ju alla – Strindberg som jag som andra – skrivit om hur falt följsamma de svenska yrkesintellektuella är.”

Det är en fantastisk mening. Inte bara för att Myrdal ställer sig själv bredvid Sveriges störste författare genom alla tider, utan framför allt för att han åter trycker in detta sitt ”ju”.

Mellan raderna säger Myrdal till oss: ”Det här räknar jag med att ni vet, och gör ni inte det så är ni egentligen för okunniga för att läsa vidare.”

Jan Myrdal är idag ingen särskilt inflytelserik skribent. Han firade sina största triumfer under vänstervindarnas år på sextio- och sjuttiotalen, då han var tio-tjugo år äldre än samtidens unga och därför en lagom gammal auktoritet att hålla i handen för dem som just då ville göra uppror mot sina föräldrar. Han sprutade ur sig texter och böcker i alla upptänkliga ämnen – kommunism, pornografi, mexikansk gatukonst, sig själv – och gör så alltjämt.

Tiderna har förändrats; på sextiotalet var det tusentals som läste och höll med honom, idag är bara Henning Mankell kvar. Och så en del Myrdalfiender som läser honom med masochistisk njutning.

Men det bryr sig Myrdal inte om. Han fortsätter lika magnifikt att presentera sina gamla åsikter som självklarheter. Och inte bara sina åsikter – som läsare förväntar han sig att vi ska känna till allt om honom.

Läser man igenom en handfull av Myrdals memoarböcker (han har förstås skrivit hur många som helst) så ser man att man också förmodas ha koll på vad Myrdal gör på sin fritid: ”Här på landet går jag mest i knickerbockers från höst till vår. Det är bekvämast så. Jag går ju mycket i skogen” (Barndom, 1982).

Jag förväntas vidare ha snappat upp diverse övergripande fakta om Myrdals morfar – ”Han var ju friluftsmänniska och jägare” – och farfar – ”Han var ju självlärd och hade fått gå den långa vägen” – sen gammalt (bägge citaten ur Barndom).

Och inte nog med det! Myrdal tar för givet att jag också är insatt i hans gamla onanivanor: ”Jag hade ju hållit på att runka sedan jag var sex, sju år” (När morgondagarna sjöng, 1994).

Det intressanta med greppet är att det funkar. Jag hade naturligtvis ingen aning om hur gammal Jan Myrdal var när han började leka med Lille-Jan innan jag läste hans memoarer, och jag hade antagligen inte kommit ihåg det nu om inte det där ”ju” hade fått mig att haja till och tänka ”vänta nu – detta kanske är allmänbildning?”

Och nästa gång jag läser nåt som Myrdal skrivit om sitt gamla självbefläckande så kan jag känna mig till de, visserligen högst ofrivilligt, invigda.

Så ett rätt använt ”ju” kan ställa höga krav på sina läsare, krav som läsarna inte sällan känner sig manade att uppfylla. Men det kände ni redan till. Ju.

Vädjan till den upplysta läsekretsen.

Av Kalle Lind

den 2012-10-02

i blogg

Så – 52 festliga riksdagsledamöter korras för fulla muggar, jag och Kringlan Svensson har bestämt oss för att skriva en uppföljare till Blandfärs (och även lagt ner arbetstiteln Tuppjuck sen vi insett att Hans Lindström har gjort en samlingsbok med samma namn), jag har skrivit på kontrakt för SVT om en krimisynopsis och så gör jag morgonradio i P4 Malmöhus måndag-torsdag. Vad fattas då i mitt liv? Jo, ett projekt.

Idag kom titeln 52 fantastiska kommunalpolitiker till mig. Hade man inte velat läsa en sån bok? Efter att man hackat sig igenom 52 festliga riksdagsledamöter och kanske kommit till insikten att det är en fascinerande värld vi lever i? Men hur ska jag kunna skriva en sån bok? Jag har ju inte koll på vad som händer i Svegs och Bergs kommunpolitik?

Det är här ni kommer in. Ge mig din bästa kommunpolitiker! Den med konstigast bakgrund, märkligast motion, storvulnast plan och bisarrast framtoning. Hjälps vi åt med det här så kommer vi gemensamt att fylla en lucka i allas våra bokhyllor.

Konsumentupplysning/skryt.

Av Kalle Lind

den 2012-09-26

i blogg

En ny Galago har fiskats upp ur brevlådan, som vanligt pendlande mellan genialt och mindre genialt, subversivt och tramsigt, politiskt och personligt, experimentellt och läsbart. På det hela taget känns det som ett ta sig ett friskt och stärkande stålbad. Galago är obseleverna som bångstyrigt kastar tarvliiga lappar på de rakryggade ljumliberala ordningsmännen längst fram.

Men vad nu? Jag bläddrar och bläddrar och på sidan 83 hittar jag ett namn jag känner alltför väl igen: mitt eget. Åhå, ser man på, där är ju en text jag skrivit också. Och bilder som Carl Hedsved ritat. En text som kanske inte rymmer samma uppkäftighet som Sara Hanssons eller Nanna Johanssons snapshots från klassamhället och patriarkatet, men som räcker ett osäkert långfinger mot regeringar som för längesen lämnat in och glömts bort. ”Affärslandet Sverige – våra festligaste politiska skandaler” är rubriken.

Tidningen kommer man över där Bonniermonopolet ännu inte är hundraprocentigt.

Malmöteve vi minns del 1: 24 karat.

Av Kalle Lind

den 2012-09-04

i blogg

Jag drar åter ihop till mitt bröd och smör på P4 Radio Malmöhus (premiär med ny programledare torsdag om en vecka), där jag också under våren agerade sidekick som en sorts lokalvariant av Anders Timell. Där ägnade jag mycken kraft åt att kuppa in mina specialintressen – gubbar i Nöjessverige – i kanalens folkliga profil. När jag nu på nytt har tillgång till mitt SR-login så passar jag på att lägga ut några av mina inslag i textform.

24 karat hette ett guldglittrande fredagsfestprogram med en smokingslafsig Harald Treutiger som ciceron. I början av nittiotalet kom det stundom upp i över fem miljoner tittare. Det var alltså fler i Sverige som tittade på 24 karat då än somtittade på Fotbolls-EM i somras. När jag lägger några minuter i lokalradion på att prata 24 karat så talar jag alltså för fler människor än de som under en månads tid pratade fotboll i ALLA kanaler under HELA kvällarna.

Vad var då 24 karat? Harald Treutiger presenterade själv upplägget i säsongen 1994 med en märklig syntax:

Titta. Ett kilo svenskt guld. Åttiotusen pix. Ungefär, mycket välkomna till 24 karat. Igen. Tre lag som vanligt ska tävla om chansen att vinna det här kilot guld. De gör det i lag med artister som Meta Roos. Cayenne. Och Tommy Nilsson. Och så har vi Husmusgänget också i år. Och Dolda kameran. Så klart.

24 karat var alltså vad man kan kalla ett allt-möjligt-program eller pyttipanneprogram: det var lite tävling, lite kändisar – till exempel Cayenne och Meta Roos – lite dolda kameran och lite andra upptåg.

De tre lagen bestående av, som man säger i Stockholms medievärld, vanliga människor, alltså människor utan Cayennes och Meta Roos stjärnstatus, presenterades sen för olika frågeställningar som de skulle gissa ja eller nej på. Den som gissade flest rätt vann ett kilo guld.

Två inslag som lämnat särskilt avtryck i mitt rymliga minne:

1) När redaktionen en gång bjöd in en dansk bartender i studion som fick testa fyra svenska och fyra danska öl. Sen skulle lagen (eventuellt bestående av Cayenne eller Meta Roos) gissa om han kunde pricka dem. Alla lagen trodde att bartendern kunde pricka minst sex av åtta öl.

Han prickade två. Alltså något färre än min treåring rent statistiskt skulle pricka.

2) När Harald Treutigers sidekick, en man som hette Jerker och som jag aldrig har sett i nåt teveprogram efter 24 karat,* gick ut på stan och bjöd på julskinka. Han hade dock satt upp en skylt där det stod – och nu ber jag om ursäkt, men jag citerar bara – ”grisröv”. Och så fick man i ett klipp se en fin dam närma sig Jerker och julskinkan: hon tittade på skinkan, tittade på skylten – och så frös de filmen.

Därefter skulle gängen i studion (ibland innehållande Cayenne och Meta Roos) förstås gissa om hon skulle ta en bit eller ej … Nu blev det här en lite meningslös historia eftersom jag inte minns vad som hände sen, men det ger kanske ändå en fingervisning om vad slags program 24 karat var.

Och till yttermera visso var det ett succéprogram. Harald Treutiger, som innan dess varit reporter på Sydnytt, blev Guld-Harald med svenska folket. Därefter fick han leda en stor dyr satsning som SVT köpt in från England, där ett gäng människor skulle gå och irritera varann på en öde ö.

Programmet hette Expedition: Robinson och var från början en skandal, varför Guld-Harald blev Idiot-Harald med svenska pressen.

Sen blev programmet en succé och samma press utnämnde honom till Succé-Harald.

Och idag har han istället blivit Vemdå?-Harald.

Så kan det vara i tevebranschen: det går upp och det går ner och det går hit och det går dit och det finns ingen logik och rättvisa.

Men vi ska minnas att när han var som störst så var Treutiger så himla stor att han fick spela in en julsingel med Leif ”Loket” Olsson.

24 karat var kanske inget viktigt program, inget nyskapande program, inget program som någon grät om de missade – men det var trots allt ett program som samlade mer än halva svenska folket under ett halvt decennium. Och det, gott folk, tycker jag kan vara skäl nog att resonera om det en stund. Vare sig vi vill det eller inte så är det en del av vår historia. Ungefär som killarna från Löberöd som la krokben för oss i högstadiekorridoren.

* Det där är förstås en överdrift. Jag har ett tydligt minne av att han var med i Treutiger-uppföljaren Rena rama sanningen, det enskilda program som väckt störst ramaskri inom illusionistvärlden. Jerker och Treutiger hade för avsikt att avslöja diverse trollkarlstricks, men chockades av att en viktig del av trollkarlsidentiteten är just att inte avslöja tricks. Som jag minns det fick de inga trollkarlar att ställa upp, vilket förtog något av programmets spänning.