Etikett: kalle linds karriär i fragment Sida 3 av 10

Ur Sverigearkivet.

den 2012-08-13

De hemlösas tidning i Göteborgs- och Öresundsregionen heter Faktum. Jag är glad över att vara krönikör i Malmöupplagan. Nummer #117 som kom i sommarens början hade Sverigetema och pryddes av Malena Ernman i valkyriemundering. För ovanlighetens skull sorterade också min text in under temat.

Jag bläddrar i min skivsamling – jag har fortfarande fler låtar på cd än på spellistor – för att se vilken bild som tecknas av Sverige där. De flesta låtmakare verkar rörande överens: Sverige är inget vidare festligt land att leva i. Svensken är en stel och fyrkantig sälle.

I Hasseåtages revy ”Gula Hund” från 1964 (det ska sägas från början: min skivsamling är inte den hetaste) finns en sketch där jätteensemblen spelar en romsk familj som försöker assimileras. Numret mynnar ut i en vemodig ballad som knytnävssmockar den svenska självgodheten i veka livet:

Ljuva dröm att som en svensk se ut

Att få lära sig att veta hut

Det är en nåd att stilla bedja om:

Att få bli så jävla bra som dom!

Balladen övergår sedan i ”Du gamla, du fria” i zigeunerrytm. Sånt var kontroversiellt 1964. Och i somliga kretsar även nu.

Självtillräckligheten – Sverige som ett land som glänser av sin egen förträfflighet – desarmeras också av Ebba Grön. I låten ”Schweden Schweden” spottar Thåström ur sig etterstinna sarkasmer:

Vilken tur lilla jag har haft, jag känner mig så hedrad

Att få växa upp i ditt sköte är ett privilegium som få har haft

Så tack mor och far, tack mina lärare

och tack alla vi – alla vi som har det så bra!

Refrängen är en fråga ställd i desperation: ”Sverige Sverige fosterland – säg mig, är det verkligen sant?”

Annars är temat ofta den svenska försagdheten och fegheten. Kent kallar Sverige ”en tiger som skäms”, Bob hund beskriver förvirringskänslan i ett land med ”osvensk stämning / konstig stämning” och ”gamla fördomar / nya fördomar”, där sångaren själv står med en ”papperspåse / på mitt huvud”, rädd att se, rädd att synas.

Och så återkommer förstås idén om svenskar som ett särskilt fantasilöst och inrutat folk. Björn Afzelius (kom ihåg: jag har aldrig kallat min musiksmak hipp – alla coola katter och hundar i samlingen räknas som ett olycksfall i arbetet) hävdar att ”byråkraten i min skalle / han får sitt i detta land / sinnligheten den får sitt nån annanstans”.

I övrigt verkar svenskens utmärkande karaktärsdrag vara tungsinnet. I sin stora fresk ”Vintersaga” målar Ted Ström upp ögonblicksbilder från ett kallt land:

Tradarfik i Docksta i motorvägens skugga

En överdos på Skärholmens station

Insnöade vägar nånstans på Österlen

Och fyllan växer till på Mommas krog

Refrängen är lika logisk som eländig: ”Det är då som det stora vemodet rullar in / Och från havet blåser en isande, gråkall vind”. ”Vintersaga” har sjungits in av både Monica Törnell och Jerry Williams, som bägge understryker låtens mollstämning med sång som närmar sig ångestskrin.

Tanken på ett Sverige på väg in i ett angivar-och-övervakningssamhälle återkommer ofta, särskilt på åttiotalet, långt innan dagens FRA- och IPRED-lagar röstats igenom av en gråtande Fredrick Federley. Eddie Meduza (jag är från Eslöv, det är därför) beskriver ett 1984-samhälle på en motorväg till helvetet:

Myndigheterna och datan

kikar i ditt nyckelhål

Slå tillbaks nu innan Satan

bränner friheten på bål

Sverige – vart e’ vi på väg

Sverige – svensken har blivit feg

Sverige, varför stod du och teg?

Det är alltså ingen särskilt munter bild av Svea Rike som tecknas i vis- och poplyriken och man kan bli klassiskt svenskt självmordsbenägen för mindre. Men samtidigt – alla dessa låtar visar också att Sverige är ett land där man faktiskt får ifrågasätta nationen, vägra patriotisk stolthet, skända flaggan, spela nationalsången till utländska rytmer. Så paradoxalt nog gör alla de där låtarna mig ganska nöjd med mitt fosterland.

Hej livet (och döden)!

Av Kalle Lind

den 2012-07-12

i blogg

Det kan vara svårt att föreställa sig med tanke på vart det hela utvecklade sig, men den här bloggen skapades ursprungligen faktiskt för att göra reklam för föreställningen Hej livet (och döden)! Den gjordes av mig, Ola Norén och Valle Westesson, kärntrion i radioprogrammet Hej domstol! och teveprogrammet Hej rymden! Vi spelade den på den ärevördiga Malmöscenen Victoriateatern fyra gånger hösten 2007.

Sen var det inte så mycket mer med det. Eller med den där teveserien som kom samtidigt. Vi fortsatte umgås och dra internskämt om gamla SR-medarbetare – Valle och jag byggde rentav ett hus ihop – men livet och andra projekt kom emellan fortsatta samarbeten.

Nu tänkte vi blåsa nytt liv i liket. Det var en rolig föreställning att göra: klassisk scenhumor med sketcher, monologer, kupletter (det var nog jag som insisterade där), chansoner (se föregående parentes) och Kristoffer ”Tollarparn” Jonzon i samma roll som Gunnar Svensson hade i 88-öresrevyn.

Fem år tog oss från Malmö till Lund. Jag tänker på Killinggänget som på arton år tog sig från Berns över Berzelii Park till Dramaten. Eller på före detta riksdagsledamoten Ulla-Britt Hagström, som döpt sina memoarer till Trettioåriga kriget för jämställdhet – vägen från Kristdemokraterna till Folkpartiet. Så det finns de som rör sig långsammare.

Jag sitter och bläddrar i den gamla manuspärmen och hittar både favoriter som ”Musikalen om Tony (Kaplan) & Britt (Bass)” (ett mycket mycket smalt nummer) och på sin tid stekta guldkorn som ”Eksem-Wilhelm” och ”Tvillingdetektiverna” (som nu kanske kommer att framföras på scen för första gången!) Samt – förstås – ”Bosse Parnevik-numret” och ”Hemma hos Ramses”.

Det blir på Lunds humorfestival 31 augusti. Konkurrensen är alldeles sanslös just där och då: några meter bort skojar Fredrik Lindström, en bit därifrån pratar Jansson & Wester med QI:s skapare, samtidigt som det hålls ett Falstaff, fakir-program (det är i Lund så tro inte annat än att Fakiren-sällskapet mangrant kommer att sluta upp) och Domkyrkan bjuder på musikalisk ståupp med trombon.

Så därför är det naturligtvis av yttersta vikt att just du kommer. Vi kan ju inte piska en död häst för tomma stolar.

Utföra ännu ett hedersuppdrag – check.

Av Kalle Lind

den 2012-06-10

i blogg

Just det, jag intervjuade en av mina få levande idoler för tidningen Faktum – Maj Sjöwall. Frågor som jag inte vågade ställa: ”Var det du som hittade på Micke Persbrandt?”, ”Var du Sjöwall eller Wahlöö?”, ”Varför slutade ni samarbeta?”

Intervjun finns att läsa här.

Ylande hyenor i ett djungelsnår.

Av Kalle Lind

den 2012-05-08

i blogg

I Morgon i P4 – lokalradioprogrammet där jag medverkar tre dagar i veckan – kör jag sen en tid tillbaka serien ”Skånska orter i populärmusiken”. Den är omåttligt populär, åtminstone hemma hos mig.

Idag spelade jag, för att manifestera att också P4 egentligen är på tok för ungdomligt för mig, en schottis från det glada femtiotalet: ”I Örkelljunga skyttepaviljong” (Örkelljunga är en kommun i nordnordvästra Skåne, främst känd för privatzoot Bengts gård).

Vi dansade i Örkelljunga Skyttepaviljong,
min tös var rund och rar å lukta ådekolung!
Sen följde ja´na hemåt, en mil å lite mer,
å sen så – nähä, de angår inte er!
Ljuveliga toner till mitt öra når
Fågelsång i träna kring en bonnagår’
Polketter hör jag än i våran lilla stuga,
jag nynnar med så smått – å då ler min kära fruga.
Håhåjaja – de var ju den vi dansade en gång,
i Örkelljunga Skyttepaviljong.

Det är, som ni märker, en ganska tidstypisk text med lustiga dialektrim som blir extra lustiga när Calle Reinholdz sjunger ”bonnagår'” på rikssvenska. Två saker är dock en smula anmärkningsvärda:

1) Örkelljunga skyttepaviljong existerar inte. Den fanns inte heller när Arne Pärson skrev sin text runt 1950. Om man inte har tillgång till en tidsmaskin och kan ta sig tillbaka till tiotalet finns ingen chans att se paviljongen – och har man tillgång till en tidsmaskin så finns det kanske ballare platser än Örkelljunga att besöka.

Så alla vi som vallfärdat till Örkelljunga för att få se den plats varifrån sångens jag gick en dryg mil för att få lite som inte angår oss, har alltså fått vända hem, bittra och besvikna över att ha blivit grundlurade av en gammal schottis.

Arne Pärson valde helt enkelt att skriva om den icke-existerande Örkelljunga skyttepaviljong för att han ”tyckte det lät bra”. Jag upprepar: han tyckte ”Örkelljunga” lät bra.

Örkelljunga. Tyckte Arne Pärson lät bra. Mycket riktigt blev han inte någon av våra stora schlagerförfattare.

2) den andra versen i visan kan, med nutida öron och ögon, framstå som lätt konservativ. För att inte säga aningen rasistisk:

Vem dansar nu i Örkelljunga Skyttepaviljong?
Där dansar bleka barn som om de tävlade i gång.
Till musik av The Harlem Boys ifrån Skanör,
som spelar ”beebop” och tango på gehör
Ljuveliga toner till mitt öra når –
ylande hyenorna i ett djungelsnår
Charmörerna ser ut som sura karameller
å flickebarnens miner är inte muntra heller
Det är en bild av vemod, ”sexappell” och nageltrång
i Örkelljunga Skyttepaviljong.

Idag hade många dragit sig för att likna bebop och annan svart musik vid ”ylande hyenor från ett djungelsnår”, men då måste vi komma ihåg att på femtiotalet var rasfördomar fortfarande oskyldiga. På den tiden visste man inte vad de kunde leda till.

Förverkliga ungdomsdröm – check.

Av Kalle Lind

den 2012-05-07

i blogg

När jag var fjorton drabbades jag av Galago. Jag hittade den på bibliotekets tidningsrum och förstod omedelbart att det här var ball, hipp, storstad, underground, punk, flum, kult – allt som inte var Eslöv, leda och killar från Löberöd som gjorde fula fingret från skolbussen.

På anarkistaffären Wapiti i Lund hittade man baknummer. Man kunde även beställa dem från tidningen. Bägge distributionskanalerna var lika opålitliga – Wapitis öppettider var helt betingade av biträdenas bakfyllor, Galagos ordning under Rolf Classons ledning var legendariskt ickeexisterande.

På åttiotalet var Galago ett tillhåll för gamla hippies, postproggare, nyavågare och folk som gärna romantiserade Berlin och Amsterdam – en sorts Imperiet i tidningsform, fast med humor. Rottrådarna löpte tillbaka till Lasse Hillerbergs subversiva Puss och den sortens frihetliga haschanarkism som i Sverige främst manifesterat sig i Gärdetfestivalerna.

Likt Ulf Lundell hade tidskriftens grundare Rolf Classon, Kerold Klang och Olle Berg skrivit dikter och sånger under almarna och varit Rimbaud i sin egen apokalyps.

Tidskriftens tecknare och teckningar – Joakim Pirinen, Joakim Lindegren, Lena Ackebo, Socker-Conny, Åke Jävel, Arne Anka, Klas Katt, Ulf Lundkvist, Gunnar Lundkvist, Max Andersson, David Nessle – kom från olika håll och spretade i olika riktningar men kändes logiska bredvid varandra. Somt var artsy-fartsy, somt var burleskerier, det mesta både och.

Under åren har Galago successivt ömsat skinn och en ny generation av navelskådare, självbiografer, genusteoretiker och neoproggare – Liv Strömquist, Mats Jonsson, Sara Granér, Pontus Lundkvist, Nanna Johansson – har tagit över sidorna. Jag träffar regelbundet människor – alltid män – som framhäver att Galago var bättre förr, när den inte var så feministisk, så queerig, så i-ditt-ansikte-vänstrig.

För egen del har jag dyrkat Galago i alla dess inkarnationer. Naturligtvis är det inte samma livlina för mig nu som under den värsta akneblomningen, men jag finner utvecklingen både logisk och nödvändig. Tack vare redaktörerna Johannes Klenell och Mats Jonsson – bägge sjuttiotalister som jag, bägge en gång räddade av Galago när småstaden höll på att kväva dem – har tidningen lyckats behålla sin subversiva fräschör utan att bli ett museum över åttiotalets subkulturer.

Det nummer som dök ner i min brevlåda idag är nummer 107. Det lanseras som ”antiborgarnummer”, häcklar adeln och Ayn Rand, lyfter fram planekonomi och poesi. På ett sätt skulle det mycket väl ha kunnat stencileras upp av en lätt pårökt Roffe Classon att krängas i samband med Mullvadsockupationen 1978, på ett annat sätt formligen osar det av 2012.

Utan att älska varje enskild serie så älskar jag numret lika mycket som jag älskar de övriga 102 Galago som står prydligt ordnade i mapparna på mitt kontor (vill nån skänka mig nummer 1-4 så mejla lagomtjock@yahoo.se).

Och ja, troligen blir min kärlek ännu något större av att jag på sidan 84 ser mitt eget namn över en text. En våt dröm har torkat. Fjortonåringen i mig har fått upprättelse.

Nils Pålsson åt kabeljo.

Av Kalle Lind

den 2012-05-02

i blogg

I Skanör och Falsterbo, ska ni tro,

satt Nils Pålsson och han åt kabeljo

Och i stolen mittemot satt en (icke utan knot)

flicka fläckad re’n av livets bistra sot

Pappa Pålsson tuggar långsamt på sin fisk

Ängslig moder stod vid spisen med sin disk

”Säg mig, var har du hållt hus

och vem har fingrat på din blus?”

Owe Thörnqvists ”Hjalmar Bergström” har förbryllat mig sen jag var liten. På en ärvd ep, med ”Loppan” som förstaspår, tog jag del av Owes bedrövliga låtsasskånska och racertungvrickarrefrängen:

Släppa ner och hiva opp och rycka ut i snöret

Det ryker och det ränner och det rasslar uti röret

I dörrarna och fönstrena och gluggarna man hör’et:

Hjalmar Bergström!

Ett och tu och tre och fyr och hi och ho och heja!

Om ni aldrig sett en värre herre på att feja

– titta på’n och kom ihåg att detta det vill säga:

Hjalmar Bergström!

Som sjuåring fann jag texten obegriplig. Som trettiosjuåring har jag också funnit den obegriplig. Jo, jag fattar att det handlar om en Nils Pålsson i Skanör-Falsterbo, som tydligen äter torskfisk och som tydligen har en dotter som prasslat med en sotare som tydligen heter Hjalmar Bergström. Men varför i hela fridens namn har Owe Thörnqvist skrivit en ”svängig boogieshuffle” om dem?

Svaret hittade jag så klart i Myggans Nöjeslexikon. Tydligen skapades låten för Sigge Fürsts legendariska Frukostklubben: ett gäng schlagerkompositörer fick träffa och intervjua verkliga människor och sen skriva en sång utifrån deras levnadssaga. Thörnqvist träffade Hjalmar Bergström, sotare i Skanör-Falsterbo, svärson till den kabeljoknaprande Nils Pålsson. Tanken var sen att Sigge Fürst skulle sjunga de nykomponerade trudelutterna. Thörnqvists boogieshuffle var så svängig att Fürst inte hängde med. Owe fick sjunga själv. Och fick en hit på köpet.

Låten har aktualiserats för mig genom den serie jag kör i P4 Malmöhus – ”Skånska orter i populärmusiken”. Skanör-Falsterbo är två tvillingorter i sydvästskåne, Sveriges svar på Minneapolis-S:t Paul, numera insorterade under rubriken Vellinge kommun (där friheten är större och skatten lägre). En gång i tiden främst känt för sin fiske, idag mer förknippat med oviljan att lägga en spänn på ensamkommande flyktingbarn samt, förstås, för Gåsaloppet.

Gåsaloppet? undrar uppsvensk vän av ordning. Gåsaloppet! svarar Skanörborna. Varje midsommarafton samlas hela Skanör vid Östergatan för att titta på när olika sexmannalag tävlar om vem som kan ta sig 757,1 meter (dvs. 1052,3 gåsameter) på gemensam gångskida. Sex personer delar alltså på ett skidpar. Alltmedan hela sydvästskåne hejar på.

Loppet har naturligtvis urgamla traditioner. En gång i tiden var det riktiga gäss man släppte ut. Det betraktas idag som oetiskt. Det finns dock inga etiska problem med att skicka iväg några hundra pers på gångskidor. Bara estetiska.

Ifrån Tomelilla till [trinida:d].

Av Kalle Lind

den 2012-04-25

i blogg

Måndag-onsdag agerar jag sidekick på P4 Malmöhus morgonprogram. Jag ser mig som en trojansk häst som sprider obskyriteter till massan, allt under förment folklig flagg. Under förevändning att det har lokal anknytning har jag spelat några klassiker inom genren svensk sunkadelica: ”15 minuter från Eslöv” med Östen Warnerbring, ”Hälsingborg -72” med Annika Risberg (ett ödesmättat drama om en stulen resväska, signerat Torgny Söderberg) och idag Ann-Louise Hansons alldeles otroligt svängiga ”Ifrån Tomelilla till Trinidad” (eftersom det är en konstig värld så finns den på Spotify, men bör avlyssnas här).

Ann-Louise Hanson är ett av de där arbetsstona i showbizmenageriet, värd respekt mer för sin flit än sitt omdöme. Hon är den kvinnliga artist som haft flest låtar på Svensktoppen – 44 stycken – och den som gjort flest framträdanden i schlager-SM – 13 gånger – och absolut den som varit med flest gånger i schlager-SM i förhållande till antal vinster – noll. Mest känd är hon dock som Anders Glenmarks ingifta faster.

”Ifrån Tomelilla till Trinidad” är en sprudlande lallande calypsoputtrande schlagerstänkare om en fattigpojke som drömmer om att lämna sitt hårda slit på Söderslätt för att ta sig till Västindien, men avbryts i sin ”drömfantasi” av ”en skånsk tyrann / som har vården om han”. Harry Belafonte möter Ivar Lo på ett operationsbord. Tycke uppstår. Samt förvirring.

Om mina efterforskningar är riktiga är låten från början tysk: ”Zwischen Kopenhagen und Trinidad” (det kan vara så att det är ett svenskt original eftersom de tyska inspelningar jag stött på är gjorda av just Ann-Louise Hanson, samtidigt anger SR:s grammofonarkiv att det är en översatt låt). På tyska rimmar ”Trinidad” på ”Feigenblatt” (fikonblad). På svenska rimmar inte ”Trinidad” på ”näckrosblad”. Det låtsas dock inte Ann-Louise om när hon sjunger.

Ifrån Tomelilla till Trinidad

liten pojke vill dra åstad

ut i världen på äventyr

i sin drömfantasi

Ifrån Tomelilla till Trinidad

seglar han på ett näckrosblad

bort från slit i potatisland

till ett varmare land

Skrivet verkar det, som ni ser, att rimma hur smidigt som helst. Ann-Louise väljer dock att sjunga Trinidad som det uttalas, troligen väl medveten om att man framstår som eljest om man sjunger [trinida:d] (jfr [ta:cos] och [stö:vlar]). Misstanke föreligger dock att textförfattaren – Per-Anders Boquist a.k.a. Patrik – aldrig hade hört Trinidad uttalas.

Verkligheten överträffar tramset.

Av Kalle Lind

den 2012-04-03

i blogg

Under 2011 skrev jag och min vän och kollega Kristoffer ”Kringlan” Svensson en roman, en vildsint historia kallad Blandfärs. Den tar sin utgångspunkt i en Icabutik och ett charkuteri, men eftersom ingen av oss var så välbekant med de ställena ville vi addera några miljöer som vi bägge faktiskt är bevandrade i:

1. Lunds universitetsvärld

2. Möllevångens krogvärld

3. Sveriges Radio, Malmö

Jag gjorde under ett antal år programmet Hej domstol!, som avlöstes i tablån av programmet Pang Prego, där Kringlan kom att bli en i redaktionen. Vi vet alltså bägge väldigt väl hur det ser ut i Malmös radiohus, var toaletterna ligger, var man enklast hittar Mats Nileskär, hur man smidigast kommer upp till P3-korridoren utan att behöva stöta på några chefer. Etcetera.

Vi skrev sålunda in en radiojournalist i handlingen. I Malmö finns inga journalister på P3, så hon fick jobba på P4. Jag hade några gånger varit gäst i P4:s morgonprogram, varför det på nåt sätt kom till oss att journalisten skulle jobba på P4:s morgonprogram.

Vi konstruerade också en chef. En riktigt usel och eländig chef som jämt och samt sätter käppar i hjulen för de högtflygande journalistiska planerna. Eftersom kanalchefen på Radio Malmöhus på vår tid var en man så gjorde vi chefen till kvinna. Så att ingen skulle få för sig att de var utpekade.

Döm om min förvåning när jag för en månad sen upptäckte att jag jobbar på P4:s morgonprogram. Och att chefen numera är kvinna.

För er som undrar: ja, det har blivit en del att förklara. ”Öhm, nu är det så att … om några veckor så kommer jag ut med en bok och … ja, hrrm … den skulle kunna vara inspirerad av att arbeta med er … men det är den inte … hrrrm.”

En bitråd i romanen gäller en hysterisk hönsfarmare som är livrädd att hans hönor ska framställas i dålig dager i ett radioreportage. Idag ringde vårt programs hf-reporter – reporter på fältet, för er utanför radiovärlden – till en hönsfarmare för att göra lite äggreportage inför påsken. Denne vägrade dock vara med sedan hans hönsfarm framställts i mindre smickrande ordalag i förra påskens äggreportage.

Det hela gör mig något illa till mods. Romanen handlar också om köttfärs som eventuellt innehåller människa. Jag vill ogärna att verkligheten ska hinna ikapp författarnas fria fantasier fler gånger.

Plankad musik.

Av Kalle Lind

den 2012-03-05

i blogg

För tillfället jobbar jag på P4 Radio Malmöhus. Titeln är ”bisittare”. Jag ser mig lite som en blandning av Paul Schaffer och ugglan Helge. Idag diskuterade vi låtplagiat apropå ett par låtar i lördagens Melodifestivalen (det är som sagt P4): Andreas Johnsons bidrag påminner en smula om Suedes ”Beautiful ones” och Christer&Lottas ”Don’t let me down” för tankarna till en låt med samma namn, skriven av ett obskyrt Liverpoolband för dryga fyrtio år sen – vilka vi snart ska återkomma till.

Vi hade en musikvetare med i studion: Thomas Olsson. Det är ofta roligt att plocka in akademiker i såna här diskussioner därför att de gärna svarar på tvärs mot vad folk förväntar sig: på samma vis som ingen språkvetare skulle drista sig till att berätta för folk hur de ska tala och skriva utan intresserar sig för hur språket faktiskt används, så kunde vår musikvetare dementera de flesta föreställningar om vad som är plagiat och ej.

Den spridda föreställningen ”man får stjäla fyra takter från en annan bit, det säger de ingenting om” kunde han så klart avfärda rakt av. Myten har troligen sitt ursprung i, eller blev i alla fall spridd genom, Martin Ljungs ”Rock-Fnykis”-monolog 1958 (tyvärr hittar jag bara andra hälften på nätet).

I själva verket ”får” man stjäla hur många takter som helst, alternativt inga. Det är svårt att ta patent på toner som ligger bredvid varann på ett klaviatur. Det är svårt att bevisa att man uppfunnit ett ljud eller ens en kombination av ljud. För att kunna hävda att något är stulet så måste man kunna påvisa att man själv har uppfunnit nåt. Hur många populärmusikkompositörer kan göra det? Hur många konstmusikkompositörer?

Nu finns det för all del prejudicerande fall där kompositörer faktiskt har fått rätt när de hävdat att andra melodimakare plagierat dem. Ett exempel vi tog upp i programmet:

Neil Innes – även känd som Ron Nasty – var en popmakare i gränslandet psykedelia-parodi, en typisk sextiotalsfigur som blev kompis med Eric Idle från Monty Python. Innes gjorde alla Beatlespastischerna i Beatlesparodibandet ”The Rutles”, som visade sig för världen i diverse mockumentärer, mest känd ”All we need is cash” (1978). Han gjorde det så bra att åtminstone ”Ouch!” (Help!) hamnade på bootlegutgåvor med The Beatles.

Men Innes skrev även andra slags låtar, fortfarande i en komisk tradition. På ”Monty Python – live at Hollywood Bowl” – scenshowen dit Innes kallats in för att underhålla medan pythönerna bytte drag – framför han den finstämda nonsensballaden ”How sweet to be an idiot”. Melodin i den kom senare att påminna alldeles otroligt mycket om den i Oasis ”Whatever”.

Faktum är att melodierna påminde så mycket om varann att Neil Innes framgångsrikt stämde Noel Gallagher och fick loss en vagnslast pund för sveda och värk.

Det tyckte vår musikexpert inte att han var värd. Han hade krävt högre verkshöjd om han hade varit domaren.

Själv tycker jag det roliga i anekdoten är att Oasis, som skyllts för att planka och vara ett andra klassens Beatles, i själva verket plankat Beatles meste pastischmakare. Vilket snarare torde göra dem till ett tredje klassens Beatles.

Ur arkiven: Min polska julafton.

Av Kalle Lind

den 2012-02-24

i blogg

Jag skriver nuförtiden krönikor i tidningen Faktum, de hemlösas tidning i Göteborg-Malmö.

Ibland när jag sitter och deppar över att jag på 36 år inte har hunnit göra något med mitt liv – jag har aldrig bestigit berg, sprängt casinot i Monte Carlo, korsat kontinenter på motorcykel utan ljuddämpare, slängt teveapparater från hotellrum eller ens varit otrogen med grannfrun – så slår det mig att jag en gång i tiden faktiskt firade jul på ett barnhem i Polen. Och det är det inte alla som har gjort.

Nu var det kanske inte mitt livs mest glamourösa upplevelse, men onekligen originell. Som svensk förknippar man gärna begreppet ”julafton” med myspys och ett överdåd av barrträd, mättade fetter och lösryckta bitar Disneyfilm. På den polska barnhemsmenyn, där det årets övriga 364 dagar stod potatis, stod det på julafton potatis. Dock med ett extra festligt tillbehör: kål.

Jag var medbjuden som julklappsbärare av min dåvarande svärfar, som var medlem i en välgörenhetsorganisation där ett gäng halvkristna fyrtiotalister sörjde för varsitt fadderbarn. På den tiden såg jag mig som en samhällsomstörtande samhällskritiker och samhällsförbättrare, vilket jag främst manifesterade med att bära konstiga byxor och tycka diverse.

Egentligen var jag emot välgörenhet. Jag kallade det ”allmosor” och ”smulor från den rike mannens bord” och andra saker som jag läst i en bok. Jag ansåg att välgörenhet inte skulle vara ett sätt för privilegierade att visa upp sin gränslösa godhet och att fördelningen av våra resurser skulle skötas via skattesedeln.

Det tycker jag för all del fortfarande, men ändå måste det ses som ädlare av individen att ge sina sparpengar till polska barnhemsbarn än att ge dem till polska spritsmugglare. Mina medresenärer faddrarna gjorde i alla fall något praktiskt, samlade in kläder, köpte julklappar, berikade livet för några utsatta barn. Själv ägnade jag mig mest åt att batikfärga mina jeans. Visserligen som en protest mot borgarsamhället, men ändå inte helt konstruktivt.

Med tiden har alltså min inställning fått några fler nyanser. Jag vidhåller dock att det finns olika sätt att ge. Man kan ge för att man vill och man kan ge för att visa hur givmild man är. Man kan ge i skymundan och man kan basunera ut sin godhet med megafon och harskramlor.

En av våra medresenärer på Polenresan hade drag av självgodhet. På färjan över berättade hon, högt och artikulerat, för alla som inte ställt frågan, om hur många dagar hon lagt på att samla in gåvor i grannskapet. Hon berättade inte lika högt att hon hade tid till detta eftersom hon försörjdes av sin man och ändå behövde något att göra.

Däremot berättade hon, på ett inte överdrivet ödmjukt vis, att hon minsann inte bara köpt julklappar till sitt eget fadderbarn. Hon var dessutom så empatisk att hon även hade förbarmat sig över ett annat barn på barnhemmet, trots att det barnet egentligen låg utanför hennes ansvarsområde. Hon lade inlevelsefullt ut texten om hur ”ensam och sorgsen” den lilla pojken var och hur ”stora vackra bruna ögon” han hade.

Vi hoppade till när hennes monolog fick en lite oväntad slutkläm: ”Men jag vet inte vad han heter, så jag skrev ’Brunöga’ på paketet.”

Många år har förflutit sen den där jultrippen till den gråaste delen av Polen, men jag har tänkt på den där lille pojken åtskilliga gånger sen dess. Hans öde har väckt medkänslan också i mig. Inte nog med att han var föräldralös, ensam och sorgsen och inte hade någon svensk fadder. Ovanpå det kom alltså en överklasstant från Sverige och kallade honom ”rövhål” inför hela barnhemmet.