Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: knäpp musik

Jesus lever (om man frågar ett gäng glada tjommar i typ Jönköping).

För oss som rör oss i den icke-frikyrkliga (a.k.a. vanliga) världen är väckelserörelsens musik ett outforskat landskap.

Somliga av de riktigt stora hittarna (”Ovan där”, ”Han har öppnat pärleporten”, ”Barnatro”) har kanske trängt sig in i ett hörn av mainstreamkulturen, men den som har lust och obegränsat med tid och kanske för lite att göra rent allmänt, kan leta sej fram i en större, levande och bitvis bisarr musikkultur.

Det första man då måste ha klart för sej är att för den frikyrklige är Jesus levande. Han är ingen historisk person, ingen Mel Gibson-stjärna, ingen bumperstickerdekal, inget sammetsaffischsmotiv i otäckt grälla färger.

Eller rättare sagt, han är allt det där också, men först och främst är han Guds son som finns mitt ibland oss, här och nu, och som dagligen håller oss i handen när vi spelar kubb och sniffar tändargas.

Det här påverkar i ganska hög grad bildspråket i frikyrkliga hits. För många av oss icke-frikyrkliga är väl det kristna bildspråket samma som det bibliska. Det är sånt som fanns på jesustiden: sandaler, mantlar, dadlar, kameler, myrra och åsnor.

Men för den som verkligen tror att Jesus finns nu, är det ju inte särskilt sannolikt att Jesus skulle komma skrittande på en gammal åsna. Därför sjöng man på 1800-talet om Jesu järnväg till himmelen, en visa om ett rörande samtal mellan en tågkonduktör och en liten flicka som uppenbarligen vill dö:

– Var är biljetten? Vart skall du resa?
– Jo, jag ska resa till himmelen!


Nertecknad redan 1877 kan denna visa hittas även i åtskilliga moderna inspelningar, där kanske särskilt Ny-Davids LP Himlatåget (1978) är värd att nämnas (Ny-David är han i mitten på himlen, strax under kobojsarhatten). Det är faktiskt en hel LP med tema Jesus och tåg, givetvis avhandlad tidigare på en blogg som inte räds det ointressanta.

Ny-David – som är en f.d. bilmekaniker från Falun som ägnat en stor del av sitt liv åt att sjunga missionsvisor och bära konstiga kläder – skaldar:

Mitt tåg är outsägligt tryggt
Det går med kraft från Gud
Dess bana Mästaren själv har byggt
och grunden är hans bud

Vidare kan nämnas att Frälsningsarméns stora fixstjärna under 1900-talet, gitarrhjältinnan Lapp-Lisa, hade ”Himmelsk telefon” på sin repertoar, en sång om hur hon samtalar med Herran via ett jack i väggen:

Jag har en härlig telefon
och linjen den är stor
Den sträcker sej till nådens tron
där Herren Gud själv bor

Och varje gång jag ringer på
Jag alltid får ett svar
Ett välbekant ”hallå hallå”
för linjen den är klar

För åskan aldrig avstängd är
min kära telefon
Den alltid för mej brukbar är
Jag höjer blott min ton

Och talar med min gud och vän
Han hör att det är jag
Och mej han känner väl igen
Och honom även jag

Och på sjuttiotalet lyckades två farbröder som heter Curt respektive Roland, som duo kallad Curt & Roland, övertala sin församling att köpa en synthesizer (vilket redan det var ohyggligt modernt) för att göra en hel barn-lp om en tidsmaskin (samt om hur Curt eller Roland smaskar korv). Och något mer modernt än en tidsmaskin, en uppfinning som inte ens är uppfunnen än, är ju svår att föreställa sig.

 

De tusen knarkarnas stad.

Den här har jag snott från Anna-Lena Lodenius julblogg (fint folk håller sig med minst två bloggar):

Visst verkar B-sidan klart fräckare än A-sidan? Och visst är kombinationen besinningslöst-glad-äldre-man och begreppet ”knarkare” udda?

Jag har inte hört plattan, men känner jag mej själv rätt kommer jag att kontakta Sveriges Radios skivarkiv inom dom närmsta 24 timmarna. Kommer Harry att rimma ”gamla mjölkbutiken min” med ”grisamfetamin”? Jag vill veta.

TILLÄGG: har nu fått tag på låten i fråga (tack Fredrik af Trampe och Anna-Lena Lodenius) och den var faktiskt så bra som jag hade hoppats. Min favoritvers:

Där går en främmande ras
som i uppenbar extas
klär sej i färgrik dekor
och har långt och svajigt hår
Har samma kön
och en brinnande bön
att en spruta snart de får

IOGT sångfestival del 4: Jag är en ung godtemplartjej.

Det här är – i vissa, ytterst smala kretsar ska sägas – en Klassiker. Insjungen av Jeja Sundström på hennes obskyra LP Sockerdrick – Swänska pekoral (1978). Ofta spelad av Lasse O´Månsson i hans och Bertil Petterssons radioprogram Plattmassörerna (sjuttiotal).

Det är, vill jag påstå, en hurtfrisk text. Temat är att man inte bör dricka sprit (eftersom det blir ”sånt söl”), men att man ändå kan vara ung och ropa hej och sjunga livets lov.

Jag är en ung godtemplartjej
Jag dricker inte sprit
Tag ingen flaska hit
Jag smakar inte brännvin
och inget mellanöl
Jag dricker inte heller vin
Jag trivs ej med sånt söl

Men jag är glad
Är ständigt glad
Jag är en ung godtemplartjej
Som ropar hej!
Och sjunger livets lov

Från att vara glad utan sprit glider texten hastigt in på att vara glad i största allmänhet, ett resonemang i rakt nedstigande led från Kungens lilla piga som var på ett strålande humör trots att hon fick sova bredvid katten. Den underliggande tankegången här är väl att man ska vara nöjd med det man har, oavsett om man är slav eller slavägare.

Det är så klart ett reaktionärt resonemang. Och enfaldigt.

Jag älskar livet sånt det är
Jag klagar aldrig jag
Det är för mej en lag
Jag föddes uppå BB
utav en fattig mor
Hemma led vi brist på allt
så nöden den var stor

Men jag är glad
– är ständigt glad

Sen blir texten mer konkret igen. Nu handlar den väldigt pang på om organisationen IOGT (som i den skånska folkhumorn blev ”Idioter Och Gamla Tosingar”) och dess positiva inverkan på sångens jag.

För er som aldrig har känt behovet att organisera er nykterhet: de lokala godtemplarföreningarna kallades alltså ”loger”. Det har alltså inget med ”logen” som i logdans att göra:

Jag tidigt kom i logen med
Jag blev snart tjänsteman
Jag snart mej hemma fann
Säj varför dricker folk sånt där
när det finns sockerdrick
Kan inte alls förstå det där
sen jag till logen gick

Men jag är glad
– är ständigt glad

Jag har ingen aning om när den här låten är skriven, men referensen till mellanöl (som började säljas 1965) kan betyda att den är jämnårig med insjungningen från 1967. Det innebär att samma år som Monterey-festivalen, Summer of Love och Lundells vilda hoppande i en bassäng, samma år som du-reformen, bildandet av det svenska FNL och Jag är nyfiken – gul, året innan studentrevolterna och tredagarsockupationen av det egna kårhuset, stod Liesbeth Berg och sjöng till elorgelkomp att hon föredrar ”sockerdrick”.

Lite kredd ska hon väl ha för sitt mod att vara ohipp. Men textförfattaren ska fanimej inte ha nån credd. Han ska ha stryk.

IOGT Sångfestival del 3: Vad vore livet om sången ej fanns?

Tredje spåret på den åtråvärda EP:n IOGT Sångfestival (1967) svarar på den gamla frågan: kan man ha kul utan sprit? Svaret är föga förvånande: javisst kan man det – det är ju bara att sjunga! Sjunga och skråla – från bittida till sent. Och man blir dessutom upplyft ”i det blå” av det (vad har den gamle knarkkonspiratören Allan Rubin med sin fixering vid drogers flygeffekter att säja om det?)

Arrangemangsmässigt är låten ganska avancerad – till skillnad från EP:ns två första låtar är kompet inte bara piano. Utan bara orgel.

Vad vore livet om sången ej fanns?
Sång ger oss glädje och kraft
Sång ger oss alla en fin stimulans
– fri ifrån vingudens saft

Att vara supig är ingen idé
Vi söker full harmoni
Sånger och tron på vårt IOGT
Det är vår melodi

Tack för ett sinne
Som är evig ungt
Har du storm därinne
Sjung så blir det lugnt

Sjung när det dagas
Sjung när sol går ner
Bacchus bort skall jagas
Sjung, sjung mer och mer

Tack för den glädje som sången oss ger
Härliga ljuvliga sång
Själen får vingar och ut sej beger
Bort ifrån vardagens tvång

Sången som klingar i moll och i dur
Lyfter oss upp i det blå
Högt över bergen vi tar oss en tur
När anden faller på

Det intressanta här är att IOGT uppmanar sina nyktra medlemmar att göra just det som jag alltid har sån ågren för att jag råkat göra på fyllan. Jag trodde att själva principen med att vara nykter var att inte behöva skråla.

IOGT Sångfestival del 2: Så rikt är vårt liv.

Det handlar alltså om en gammal EP, utgiven 1967 av nykterhetsrörelsen med det smidiga namnet IOGT-NTO, som kort och gott står för International Order of Godtemplars-Nationaltemplarorden. Begreppet ”godtemplare” tog sej dessa rediga nyktra människor efter den medeltida Tempelriddarorden, eftersom dessa inte heller drack brännvin.

Logiken är inte helt solklar i min bok. Enligt samma mönster hade dom kunnat kalla sej ”illrar” (som inte heller dricker sprit) eller ”spädbarn” (som inte heller … ja, ni fattar).

Andra spåret på EP:n heter ”Så rikt är vårt liv” och framförs av Yvonne Einarsson, gissningsvis åtta-nio år. Att hon inte drack sprit är så klart skönt att veta. Att hon gillar att hänga med åldringar – och att dricka kaffe! – tycker jag däremot är anmärkningsvärt:

På godtemplarträffar är livligt och glatt
och gamla och unga di trivs
Ja där höres många och hjärtliga skratt
och kaffe det får vi till livs

Men vinet och spriten försmår icke oss
Vår glädje är äkta och hel
Varje morgon när huvudet klart är förstås
och minnet är inte nåt fel

Så rikt är vårt liv, så fjärran från rus
Vi samlas i gladaste lag
Vi ha vår egna godtemplarehus
Kan träffas vareviga dag

Min kropp ej av gifter vi vill bryta ned
Vi vet vad vi gör och vi vill
Så många i livet har kommit på sned
Och vi vill ej höra dem till

Melodin är Calle Schewen (en medveten ironi? IOGT claimade ”kaffe med Kron”-visan från en av våra mest framgångsrika suputer?). Texten är ordagrant citerad, med viss reservation dock. Här och var mellan stroferna sjungs ordet ”u”, vilket eventuellt är tänkt som ett riktigt ord, eventuellt som ett utfyllnadsljud för att gå in på metern.

Eftersom det grumlade sammanhanget en smula (”Så rikt är vårt liv u, så fjärran från rus”?) valde jag att ta bort det.

IOGT Sångfestival del 1: Jag har älskat en yngling.

Tack vare min gode vän Jesper Rönndahl har jag äntligen kommit över den sextiotals-EP med titeln IOGT Sångfestival som jag lyckades glömma kvar när jag lämnade Sveriges radio för några år sen. Det är ett enastående stycke vinyl. Fyra låtar som handlar om att inte dricka sprit, framförda av barn och norrmän och folk som bara låter konstiga.

Fullt medveten om behovet av en nykterhetsrörelse en gång, när nästan halva befolkningen faktiskt röstade för ett totalt spritförbud och den andra halvan höll på att supa ihjäl sej, i en tid när mänskligt tidsfördriv alltid förutsatte organisation och sammankomster, tycker jag ändå att fenomenet nykterhetsrörelse är lite lustigt. Alltså att man träffades under formella former för att inte dricka sprit.

På håll känns det lite som att dra ihop släkt och vänner och hänga blomsterarrangemang på väggarna för att sen inte paddla kanot och inte runka bulle.

Första spåret på IOGT Sångfestival – och vilken festival sen! – heter ”Jag har älskat en yngling”. Den framförs av Christa Berger, som därefter helt verkar ha försvunnit från rampljuset. Hon sjunger till avmätt pianokomp på en dialekt som kan vara norsk brytning eller talfel. Texten är … ja, ”bra” är väl fel ord. Texten är … annorlunda.

Jag har älskat en yngling
Jag gör det nog än
Han var vacker och god
En verklig god vän
Men det fanns dock ett men:
Han använde sprit
Han drack med kamrater jag ej tyckte om
En kväll när han kom var han full
Han kunde då knappast stå lull

(”Stå lull” trodde jag länge var ett tredje gradens nödrim – ”rimmande ord man slänger in men som inte betyder nåt” – men det visade sig att ”stå lull” är vad bebisar gör när de försöker ta sig upp till krypställning. Min tänkta sarkasm blev alltså en bumerang.)

Han försökte mej vinna,
hans sladdriga tal
var tillräckligt för mej
att fatta mitt val
”Det är slut nu, du Jan!”
Han börja´ ta ton
Han var långt från sej lik, han var dock min vän
Han försökte med helt nya ord
Men jag samlade också nytt mod

(”Ord-mod” är andra gradens nödrim: ”ord som nästan rimmar på pappret och inte alls i praktiken”.)

Gå ifrån mej, jag sa
Kom ej hit mer nån dag
Kom aldrig, nej aldrig mer hiiiiit
Gå ifrån mej, jag sa
Kom ej hit mer nån dag
Om du inte kan lämna all spriiiit

Jag har älskat en yngling, jag nämnt den vid namn
Jag skulle idag honom bjudit min famn
Men vi nådde ej hamn
Jag kan ej med sprit
Jag har sett allt för mycket, för mycket av det

(”Sprit-det” är ett fjärde gradens nödrim: ”ord som inte rimmar alls men enkelt kunde ha gjort det”. Visst hade ”skit” dessutom varit mycket mer effektfullt istället för ”det”?)

Det är helnykterhet hos min vän
Jag vill se om han kommer igen

Som motvikt till den ganska ymniga flora av artister som bearbetar onykterheten – jfr Bellman, Cornelis, Lundell (fram till 1989), Guns’n’Roses, Rolling Stones, Mötley Crue, Arne Weise, Cypress Hill – fyller Christa och hennes helnykterhetsuppmaning givetvis en funktion.

Som musikaliskt verk är den mistlig, förglömlig och omkullrunkelig.

Den revolutionära röran.

1970 bildas KFML(r) som en utbrytargrupp ur KFML. R-et står för ”revolutionär”, som för att understryka att bokstavskombinationen Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna är på gränsen till småborgerlig.

Att trettiåtta år senare – och själv dessutom född 1975 – försöka få ett sammanhang i den soppan är så klart omöjligt, men man kan åtminstone fiska fram ett och annat märgben att suga på. Det som är mest frapperande – och komiskt – är så klart hur extremt liten den här världen var, hur höga tankar man hade om sej själv och hur låga tankar man hade om sina f.d. partikamrater.

Enkelt uttryckt är KFML – som sedermera byter namn till SKP (vilket f.ö. är VPK:s gamla namn), antagligen i syfte att göra en röra av en soppa – ett stockholmsbaserat och akademiskt präglat förbund. Den högljudda utbrytargruppen är göteborgare och påstår sej vara arbetare (Frank Baude, som blev partiordförande, kallar sej själv ”murare” men ryktet går att han inte ens är fackligt organiserad).

Det näst viktigaste för KFML(r) – som alltså är det göteborgsbaserade parti som bildas 1970 – är att skapa ett kommunistisk samhälle. Det allra viktigaste är att förklara vilka satans sopprötter KFML är. Detta gör man på ett gäng fiffiga och uppfinningsrika vis.

Mest känd är naturligtvis KFML(r)-husbandet Knutna Nävars revyvisa ”Det lär oss historien”, där man på känd Creedence-melodi förklarar att KFML är ”småborgarrevisionister” som aldrig kan ”bygga partiet”. Man kallar dom ”småborgarna i sosse-KFML” och förklarar att ”förbundet stärks av kampen mot högeravvikelser”.

Det är kanske den roligaste låt som förekommit i en svensk revy nånsin. Helt oavsiktligt.

Annars jobbade KFML mycket inom genren ”personangrepp”. I sin egen tidskrift Klasskampen skrev KFML(r) om Nils Holmberg, redaktör för KFML-tidskriften Gnistan:

Nils Holmberg har vid flera tillfällen klart givit uttryck för att han betraktar tidningen som sin privata egendom. Omtalas ska här endast ett exempel på denna hans småborgerliga inställning.

Vid ett möte i Göteborg med arbetsutskottet, företrätt av [—] Gnistans redaktion och Göteborgsstyrelsen föreslog snikusen Holmberg och hans likaledes oborstade hustru att mötesdeltagarna skulle aväta en middag på en finare restaurang för de pengar som fanns i Gnistans kassa. Förslaget avvisades bestämt av företrädare för den proletära Göteborgsavdelningen och betecknades som värdigt en förpuppad arbetararistokrat.

(Citerat av Torbjörn Säfve i Rebellerna i Sverige, 1971).

Och man fortsatte med att direkt rikta sig till snikusen Holmberg – ”snikus” är uppenbarligen ett skällsord helt i paritet med ”revisionist” – som påstods ha förskingrat medel ur partikassan:

Nils Holmberg, den revolutionära rörelsen har spytt upp dig ty du är varken kall eller varm. Du är en ljum kälkborgare med en tanke, en föresats och en paroll med vilken du har gått fram, går fram och kommer att gå fram: ”Fram för Nils Holmberg!” Din politiska begravning bevistade du på vårt senaste avdelningsmöte. VILA I FRID!

Annars handlade det mycket om att utmåla KFML-ledningen som förrädare – men framför allt mesar. KFML:s ordförande Bo Gustafsson berättar i boken ”De svenska maoisterna”:

När de brutit sig ut kallade de mig ”Bo-charin” efter Bucharin som Stalin rensat ut för högeravvikelser och sade att för Sköld Peter Matthis (en annan proffskommunist, tillika ögonläkare, bloggarens anm.) var kommunismen lika med att hjälpa gamla tanter över gatan. De hånade inställningen att tjäna folket. En riktig kommunist skulle vara ”stålhård”!

I Klasskampen gjorde man också en festlig karikatyr över KFML-ledningen Gustafsson-Matthis-Kurt Lundgren, där man drev med dessas töntiga scoutrörelseåsikter. Ledarna – ”den högeropportunistiska akademikerklicken” – har pajaskostymer med bjällror och veckade narrkragar, river sönder KFML:s grundsatser och viftar med löjligt blygsamma krav av typen ”Regelbundna turer till Valsätra”.

Under detta finns ett brev direkt riktad till ledningen:

Kamrater!

Det var oss och avdelningens medlemmar ett stort nöje att på vårt senaste avdelningsmöte få se och höra docent Gustafssons, adjunkt Lundgrens och doktor Matthis’ politiska taskspelarkonster.

Många medlemmar har vittnat om att de inte haft så roligt sedan de som barn sett de roliga bröderna Marx på film. Vi förstår nu att arbetsutskottets medlemmar inte har den store revolutionären Karl Marx’ teorier som grund för sitt handlande, utan att de i stället försöker härma de roliga bröderna Marx. Vi vädjar till arbetsutskottet att till vårt kommande avdelningsmöte sända ner de övriga utskottsmedlemmarna på det att dessa kamrater skall bidraga till underhållningen på mötet och höja den till den nivå som de ovannämnda kamraterna lyckades med.

Det har kommit till vår kännedom att förra utskottsledamoten Asa Hallström nu befinner sig i Stockholm. Vi anser att det kunde vara skojigt om även hon kunde komma till mötet, då ryktet nått oss att hon kan ackompanjera er på flöjt.
Kamrathälsningar!

För det proletära centrats styrelse enl. uppdrag, Jan Tollin.

Ytterligare en arbetsmetod i KFML(r):s viktiga kamp mot KFML var – våld. KFML-aktivisten Harald Holst berättar:

De stora biffarna bland r:arna skaffade sig fjäderbatonger och hade dem under tidningen när de sålde Proletären. ”Man vet aldrig när det kommer en klassfiende”. När jag sålde Gnistan på Frölunda torg blev jag nersparkad av en storväxt r:are. De ringde hem till Ingbritt, min dåvarande fru, och sade att hon inte behövde vänta mig hem.

Ett samtal som säkert gjorde Ingbritt illa till mods.

Det var säkerligen inte roligt att utses till ”klassförrädare” av en västkustpöbel med självutnämnt åsiktsmonopol, men några decennier senare sitter jag mest och kluckar. Hur många personer handlade detta om? Hur många kunde tänkas engagera sej i en politisk kamp som så uppenbart handlade om ett göteborgskt lillebrorskomplex och vanligt hederligt maktbegär?

1970 ställde KFML upp i riksdagsvalet och fick mindre än en halv procent (21 132 röster). Den första reaktionen efter ett sånt nederlag var alltså att börja spotta på partiledningen och bilda ett NYTT parti. Som om det rimligen skulle kunna få fler röster.

KFML(r) – som givetvis bytte namn så småningom, till KPML(r) – är själva definitionen av sjuttitalsepitetet ”tokvänster”. I sin tidning Proletären delade de ut ”månadens ishacka” till diverse högeravvikare, givetvis döpt efter det mordvapen Stalin använde mot Trotskij. Och vid Båstadskravallerna 1975 (när Sverige hade den goda smaken att spela tennis mot Chile) kunde Håkan Lahger på plats uppleva skillnaderna mellan en göteborgsk varvsstalinism och en stockholmsk universitetsmaoism:

När KFML(r):s stormtrupper ställde upp för avmarsch var det lätt att tro att revolutionen verkligen stod för dörren. Frank Baude och ytterligare ett gäng kraftkarlar ställde upp på raka led iklädda skinnjackor, några bar hjälmar, andra hade med sig olika typer av knölpåkar och tillhyggen.

När stockholmsbussarna anlände dansade Per Janse och andra kulturaktivister ut ur dem och översvämmade Båstads gator sjungande glada kampsånger, klädda i randiga velourbyxor från Mah-Jong. Det fanns så att säga en viss skillnad i attityd.
(Proggen. Musikrörelsens uppgång och fall.)

Och med facit i hand och på betryggande avstånd kan man kanske kalla dem alla tokstollar (inte minst Anders Carlberg, tvåa från vänster). Men jag kommer alltid att föredra en glatt dansande tokstolle framför en tokstolle med knölpåk.

Loffe´s Muchos Latjos Fun-A-Gogo Party-Darty Woom Splosh Dash!

janne loffe plays pop
Janne ”Loffe” Carlsson älskar lattjo så till den milda grad att han döpte sitt produktionsbolag till Muchos Latjos.

1975 gav han – på mångas begäran – ut fyra lattjoplattor på ett bräde. Man kan till och med gissa sig till att han spelade in dem på ett bräde, under en och samma långpanna.
janne loffe plays latin
Jag har själv bara orkat lyssna igenom skivan med den mest lovande titeln – Loffe´s dance and party fun – men anar att det finns guldkorn också på Loffe goes Latin America (”How Mucho Hotto” låter i alla fall som ett sånt), Loffe plays pop and party hits (som bl.a. lär innehålla en festlig historia om en man som släpper så mycket väder att havet blir stormigt varför man får bygga en bro över det – följd av ”Like a bridge over troubled water”) och Loffe plays Glenn Miller (som dock lär vara en renodlad Miller-tribute).

Grejen med Loffe´s dance and party fun är att den är 100% dans, 100% party, 100% kul och 1000% Loffe. Mellan låtarna – där vissa är standards, vissa har lattjo texter och alla är funky – improviserar Loffe fram obegripligheter i ett högt, för att inte säga maniskt tempo.

Det handlar ganska mycket om att Loffe hojtar med utländsk brytning eller säger nåt med oklar syftning som man anar är slipprigt.

En sång heter ”Bogesundsvisan” och är en glad låt om rattfylla (Bogesund var en gammal öppen anstalt).

En annan sång är kort och gott ledmotivet till Sesame street – eftersom allt blir party om man lägger på en blåssektion och Loffes skrockande.

En tredje sång heter ”Vi röker inte hashish här i Tranås” och är förstås en (faktiskt habil) översättning av Merle Haggards ”Okie from Muskogee” (som jag för övrigt sett Dan Hylander sjunga till förinspelat komp på en pizzeria – ett mycket surrealistiskt ögonblick i mitt liv).

Och inför en annan bit börjar Loffe skrika på brytning om ”krouppsex”, som man efter ett tag förstår är gruppsex. Under själva låten manar sen Loffe på åhörarna att klämma så mycket som möjligt på varann.

Plattan är alltså från 1975, och alla som har sett Ice storm vet ju att det var gruppsexets förlovade tid. Jag är själv född 1975, och kan inte riktigt sudda bort bilden av att ha blivit tillverkad under de här förutsättningarna. Ackompanjerad av det speciella Loffe-skrattet.

På det hela taget har skivan har ett lite oklart användningsområde – när vill jag egentligen lyssna på lite funky låtar, lite knasig sång och mellan (och under!) dem Loffes improviserade flabbhistorier? – men jag gissar att tanken är att den ska liva upp på partyt vid den teakpanelade hemmabaren i gillestugan med den bruna heltäckningsmattan. Eller vara ett haltande surrogat för vänner åt ensamsuparen.

Associationen går ju genast till köpvideon där Lasse Brandeby och Svante Grundberg sitter och super i ett ödsligt vardagsrum – ett lite festligare/deppigare alternativ till bras- och akvarievideon (fanns på fullt allvar att köpa på Överskottsbolaget förr – med lite tur/otur kan den hittas på Tradera.)
blogg 3 janne loffe
Mycket tyder på att inspelningen av skivan inte var helt kritvit. Till exempel omslagsbilden där Loffe glatt knäckt några ägg i huvudet. Eller fotot på baksidan där Loffe ser ut som en zombie. Eller fotot på baksidan där Loffe ser ut som en påtänd apa.

Så några droppar hojtarolja – som det heter på Loffespråket – kom nog till pass under sessionerna.

Sammanfattande konsumentupplysning: Loffe´s dance and party fun är en platta för alla, men kanske särskilt för folk som älskar party. Och kanske allra mest särskilt folk som definierar party som rattfylla, gruppsex och överhettade jazztrummisar.

Frikyrkans fyra fräsigaste!

Det finns en stor och levande frikyrklig scen där olika människor med lustiga namn och/eller lustiga frisyrer och/eller tveksamt omdöme tydligen kan fylla tält och samlingslokaler och bönhus och tillika sälja multum utan att uppmärksammas av mainstreammedia.

Som motvikt presenterar här En man med ett skägg (själva definitionen på mainstreammedia) ett urval av de allra skönaste frikyrkogökarna.

1) CURT & ROLAND (på bilden eventuellt Roland & Curt):

Består av: Curt respektive Roland. Ger ut plattor på eget bolag (CuRol). På deras hemsida berättas att Curt & Roland ”var något av banbrytare inom den lite poppigare kristna musiken och de första som körde med elgitarr och förstärkare, de har varit förebilder för många av dagens kända kristna artister.”

Oaktat den lite udda kommateringen höjer man ju en smula på ögonbrynen efter denna utsaga, och vill förstås veta exakt vilka av dagens kända kristna artister som haft Curt & Roland som förebild. Carola? Edin-Ådahl? R Kelly?

Ännu mer hajar man så klart till inför följande påstående: ”Curt & Roland har gett namn åt en hel sång och musik genre inom den kristna sången. Detta om något visar hur betydelsefull deras influenser varit under mer än 3 decennier.” Är Curt & Roland alltså en genre? Som country & western eller rock & roll?

Vidare blir man förstås glad när man på hemsidan också inhämtar att Curt & Roland fortfarande kränger ”musikkassetter”. Samt givetvis att deras barnplatta ”Tidsmaskinen” från sjuttitalet fortfarande finns i lager. Den spelade vi ibland i Hej domstol!. I stora drag handlar den om att Curt (eller om det nu var Roland) bygger en tidsmaskin samt smaskar ohyggligt på en korv. Sensmoralen var i alla fall nåt om Bibeln.

Alldeles uppenbart var hela incitamentet till skivan att Curt/Roland/Curt och Roland övertalat sin församling att köpa in en synthesizer.

2) NILS-BÖRGE GÅRDH:

En man med märkligt dubbelnamn som det tyvärr inte finns så gräsligt mycket att hitta om på nätet. Enstaka sidor ger oss knapphändiga upplysningar som ”Nils Börge är en bland Sveriges bästa sångare” och ”Nils-Börge Gårdh började sin sångarkarriär i slutet av 60-talet och han har spelat in ett antal skivor. Han har genom åren besökt många olika länder, bland annat USA.”

Hans manegementbolag ger oss följande otillfredsställande info:

Kategori: konsertprogram
Status: etablerad
Program:
Tillgänglighet: på förfrågan
Pris: ospecificerad

Dessvärre hjälpte kulturtidskriften Aftonbladet till att smutsa ner Nils-Börge Gårdhs udda namn genom att insinuera att hans engagemang i den kristna fadderorganisationen Hoppets stjärna var en helt igenom pekuniär angelägenhet. Tydligen fick Nils-Börge 500 kronor för varje fadder han värvade till organisationen och tydligen drog han in nästan en miljon på detta under nåt decennium.

Aftonbladet påpekar också i sin avslöjande artikel att Nils-Börge Gårdh (som dom för övrigt stavar fel till! Ska det vara så svårt att skilja Börge från Börje!) ”har flera konkurser bakom sig och driver nu ett handelsbolag som enligt bolagsregistret ska syssla med bil- och diamanthandel samt låneverksamhet”.

Jag säjer: låt Nils-Börge vara! Han har haft nog med elände! Inte nog med att bil/diamant/låne-branschen har gått knackigt de sista åren, dessutom heter karln för fan Nils-Börge!

3) MIA-MARIANNE & PER-FILIP (på bilden mycket eventuellt Per-Filip & Mia-Marianne):

Består av: Mia-Marianne respektive Per-Filip. Kristen sångduo som gjort nästan trettio plattor, samtliga med ”ljus”, ”jul”, ”Jesus” eller – lite mer otippat – ”klockaren på Ornö” i titeln.

Mia-Marianne sjunger med en fruktansvärt gäll röst, Per-Filip med ett brummande vibrato (de är operaskolade). Låg på försäljningslistan under 2006 med sin senaste samling.

Också här är informationen på nätet bristfällig. Tipset är att de är syskon alternativt gifta, eventuellt bäggedera. Är de bara gifta, möttes de antagligen i en kristen sångduoförening eller i en förening för folk med konstiga dubbelnamn. Är de syskon, möttes de antagligen hemma i typ köket.

1) NY-DAVID NYGREN:

En f.d. bilmekaniker från Falun som skaffade ett par gräsliga kavajer och sadlade om till kristen sångartist. Har gjort plattorna Himlatåget (där alla låtar handlar om tåg och Jesus), Himlabåten (där alla låtar handlar om båtar och Jesus) samt Tjära, beckolja och lite country (som gissningsvis handlar om tjära, beckolja, country och Jesus).

Av denna info drar vi slutsatsen att Ny-David är a) väldigt intresserad av Jesus, b) väldigt intresserad av olika fortskaffningsmedel och c) lite eljest.

På sin väldigt fylliga hemsida berättar Ny-David på sitt rättframma vis varför han kallar sej Ny-David:

En trafikolycka inträffade i juni 1965. Jag var på resa mellan Edsbyn och Falun då jag kastades ur bilen i en singelolycka. När jag låg där på backen ropade jag till Gud :
– Gode Gud, jag vill inte dö! Om jag får överleva så lovar jag dig Gud att vara frimodig och vittna om Jesus!

Man kan också få höra åtskilliga av Ny-Davids låtar (i ”Buddha” berättar han t.ex. att visst är Buddha och Muhammed bra, men det är inte dem vi träffar i himlen) samt läsa hur vädret är i Falun.

Sida 3 av 3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén