I podden Snedtänkt pratade jag häromveckan med AD:n och Faktum-medarbetaren Kajsa Bergström om B Wahlströms ungdoms- och flickböcker. I vanlig ordning pratades det betydligt mer än någon orkar lyssna på i ett stycke. Nedan hittar den hågade några fördjupande/-virrande minuter till.
Dessutom presenteras här ett gäng Dante-böcker, varav en handfull aldrig nämndes i podden. Även när Bengt Linder gick på tomgång så höll han uppenbarligen sitt fordon i gång:
På femtiotalet publicerades Alfred Kinseys banbrytande rapporter Sexual Behavior in the Human Male (1948) och Sexual Behavior in the Human Female (1953) i USA. Där antyddes att alls inte alla människor bara tänkte på sexualia under själva samlagsakten, och att denna alls inte alltid utfördes i släckta rum under äktenskapliga sigill. Rubriken på en artikel om Kinsey sammanfattar hans bidrag till det moderna samhället: ”The man who took sex out of the closet”. En annan artikel kompletterar bilden: ”Alfred Kinsey was a pervert and a sex criminal”.
Kinseys betydelse kan inte nog överskattas. Inte bara för forskningen kring sexualvanor, utan också för den sexuella revolutionen som gick genom västvärlden under efterkrigstiden. Gamla puritanska ideal ifrågasattes och en annan syn på sexuella variationer fick plats i opinionen. Ibland kantrade resonemangen (Lars Ullerstams De erotiska minoriteterna förenar välmenande tolerans med ett enögt manligt perspektiv), ibland var de inte riktigt färdiga innan de presenterades, men överlag handlade diskussionen om att sluta skambelägga och istället bejaka den billigaste och kanske trevligaste vägen till mänsklig njutning.
Givetvis gick det att profitera på snuskandet. En av Sveriges första och största pornografer hette Curt Hson/H:son. Från 1940-talet byggde han upp ett porrimperium med tidningstitlar som Pinup, Kavalkad, Piff, Paff, Raff och Sextas – Kriminaljournalen och Alla tiders seriejournal icke att förglömma. Tidigt i karriären gav han också ut en barnbok vars titel i efterhand ger lite ovälkomna associationer:
Curt H:son hörde förstås till dem som var tacksamma över att sex flyttade från drängstugan till finrummet. Inte bara blev det allt lättare för honom att saluföra sina nakenprodukter – han kunde också antyda att hans verksamhet var strikt altruistisk. Han prånglade ut sina nakenflickor enbart för att dämpa samhällets sexualneuroser. Nästan enbart i alla fall.
En typisk H:son-utgåva var inte bara den mer renodlade porren utan också publikationer som den här:
En bok där det konstigaste hade kunnat vara titeln: Könsumgänge annorlunda. Vad betyder det ens? Man får en viss vägledning till innehållet, men fortfarande en ganska orytmisk svenska, när man läser underrubriken: ”Betydelsefulla sexuella spörsmål ges här en populärvetenskaplig förklaring”.
Jag har ingen aning om vem författaren Jack Jahn var. Jag gissar på någon som inte ville ståta med sitt riktiga namn.
Till vänster på omslaget nämns några av de sexuella variationer och avvikelser som tas upp. Det är en ganska märklig samling ord, där blodskam, djursamlag, hermafroditer, lustmord, tortyrredskap och våldtäkt ställs bredvid dofter, onani och påskseder. Kapitelrubrikerna fördjupar förvirringen:
När fick er fru ett kärt slag sist?
Könslekens narkomaner
Min son vill gå kvinnoklädd
Könsumgänge med djur
Könslek till döds
Kalla kvinnor
Sexig stränghet
Pisk i påsk
Kär i korsett
Kvinna i höga klackar
Redskap för straff och tortyr
Alla sorters drifter behandlas, som synes, i samma tonfall. Mest är det gulligt, ibland är det konstigt. Medicinska fakta blandas med anekdoter utan direkt källhänvisning. Flera av exemplen utgörs av exempel från Söderhavet; många beteendevetare har sökt sig till s.k. ursprungsfolk för att därigenom försöka hitta något grundläggande i människoarten. En anekdot under rubriken ”Dofter och drifter” kan därför låta så här:
Det var en gång en polynesier som kom till Sydney och träffade vackra vita damer. Men han blev inte imponerad. Med förakt vände han sig bort från dem.
– De har ingen lukt, sa han.
Kanske ingen särskilt bra anekdot, men föredömligt kort.
Det kapitel som kanske sticker ut mest är det som behandlar gamla påskritualer, där riset och piskandet haft många sexuella undertoner.
I en framställning från 1703 uppgavs risningsceremoniens uppgift vara ”dem att verkeligen intrycka vår Herre Jesu Kristi pinas svårighet”.
Men seden att slå med ris eller spö har säkert en annan innebörd. Det är ett uttryck i symbolisk form för djupt rotade mänskliga drifter.
När barnen på askonsdagens morgon rusade in och piskade sina föräldrar så var det inte bara för att få en gåva. De kände också en djup glädje över att för en gångs skull ha rätt att ge smärta och inte bara ta emot.
Och när pojkarna spöade flickorna så var det sexuella inslaget i tillfredsställelsen starkast. Spöet, käppen är en symbol för manslemmen. Och slagen var en symbol för samlag och befruktning.
Källa: oklar.
Könsumgänge annorlunda rekommenderas till alla som är intresserade av både hermafroditer, spegelkärlek och lustmord. Framför allt rekommenderas den kanske till de som är intresserade av böcker med en tydlig doft av damm och mögel.
Tidningen Musikens Makt var musikrörelsens/proggens huvudorgan. Det var till och med där som tidens kulturmakare på vänsterkanten utropade sig själva som ”Den progressiva musikrörelsen” i ett manifest (10/1974). Där skrev man om artister man gillade på riktigt (Rolling Stones), artister man gillade för att de sjöng rätt saker (Blå tåget) och artister man ogillade för att de hade en suspekt agenda (Abba).
Här debatterade Christian Diesen (numera uppburen jurist) för att musikrörelsen behövde ”en klarare skiljelinje mellan vag idealism och klassmedveten propaganda”. Här hävdade journalisten Lars Åberg att punken bestod av folk som ”spökar ut sig i nazistsymboler och sjunger låtar om anarki i Storbritannien”. Över alltihop svävade Tommy Rander, klassmedveten göteborgare som också förestod skivbolaget Nacksving och jobbade på Sveriges Radio.
Det kan ju låta något grått och träigt, men som så mycket som fanns inom proggrörelsen fanns det en charmerande motsägelsefullhet. De Stalintrogna fick trängas med anarkisterna och rebellerna. Lars ”Amba” Esselius hör till de ballare inslagen. Hans Doktor Rock-serie svänger rätt bra, förutsatt att man är med på referenserna till samtidens popkulturella debatter.
Eller så luras jag av att maneret påminner en del om det hos Gilbert Sheldon, som blev ett av de stora namnen inom San Franciscos sextiotalsmotkultur med hippieserien The Fabulous Furry Freak Brothers. Det gör väl också att det känns lite fränare, lite mindre hemmatovat och lite mer edgy.
Låt oss ta en titt på en slumpvis utvald Dr Rock-sida och se om jag har rätt:
Här uppsöks Doktor Rock, seriens Zappa-artade huvudperson, av ett gäng killar som uppenbart vet var skåpet ska stå. Förebilden till Münningen är förstås gruppen Nynningen – Bertil Goldberg (sedermera grundare av Stand Up Comedy-klubben SUCK), Tomas Forssell (sedermera Häjkån Bäjkån och Grys pappa), Totta Näslund, Sam Westerberg, Bengan Blomgren m.fl. – som lär ha avslutat sina konserter med knutna nävar och utropet: ”Med raka rör mot socialismen!” Gruppen, både i serien och verkligheten, var inkarnationen av Det Arga Röda Göteborg.
Doktor Rock undersöker handen och beskriver den på stockholmska som ”krattan”. Münningen är sådär Weiron i ottan-kaxiga och obekymrade om sån kärringskit som smärta och sånt där bögigt akademikertjafs som bandage. De tror mer på att använda hederlig arbetarcement för att staga handen. I förbifarten droppar Amba parodinamnen Ångestmossen och Hammarskallen, syftande på typiska miljonprogramsområden, då tämligen nybyggda men redan svårt baktalade.
Münningen gillar förstås Rolling Stones. Det gjorde man i Göteborg. De var Äkta (= vita britter som spelade afroamerikansk musik).
I nästa ruta ser vi lite referenser till en klassisk Stockholm-Göteborg-dispyt. Göteborgarna i Münningen tycker att det är suspekt att stockholmske Doktor Rock har droger i skåpet. Inom (r) var all form av knarkande klassförrädiskt. Knutna nävar, däremot, var en stolt och vacker symbol för arbetarkamp och revolution, dessutom namnet på den mest (r)-iga av alla Göteborgs bandkonstellationer under sjuttiotalet.
Ja, slutpoängen syftar förstås också på den där eviga konflikten mellan vår första och andra stad. Ljudeffekten ”Thud” var vanligt förekommande i amerikanska serier och även det ursprungliga namnet på vad som senare blev Bild & Bubbla, Seriefrämjandets tidskrift.
För att sammanfatta: jag tycker nog att Doktor Rock känns rätt fräsch fortfarande. Här finns en ord- och språkglädje – dit jag även räknar den fonetiskt skrivna göteborgskan – och schvung i ritstiftet och slutpoängen är inte att socialismen en dag ska komma och frälsa oss. Tvärtom är det en serie som mycket hellre ägnar sig åt att retas med attityder och leka med ord och begrepp och peta lite sådär lagom försmädligt på de subkulturer som utgjorde Musikens Makts läsare.
Veterligt har Doktor Rock aldrig samlats i albumform. Lars Esselius fortsatte teckna serier, under 1980-talet i hippa tidningar som Pox och Schlager.
När jag var barn och ville läsa in mig på seriehistoria så fanns det på biblioteket ett par volymer av Sture Hegerfors samt de här båda:
De är båda skrivna av teckningsläraren Lars Peterson, 1974 respektive 1984, och utmärks av 1) akademisk lingo och 2) en ideologikritisk analys. Det är med andra ord inga skrattfester. Lars själv kunde dock kosta på sig ett leende om han bara fick rikta blicken mot en punkt några meter bredvid kameran:
Man behöver inte läsa särskilt noga för att se att Peterson har ett Ärende. Han gillar serier som konstform men tycker att de förmedlar unkna värderingar. Familjeserier som Blondie är ”propaganda för status quo i fråga om könsroller, levnadsmönster och familjebildning”. Kalle Anka presenteras i ett kapitel med underrubriken ”Sagan om kapitalismens förträfflighet”. Om Fantomen påpekas: ”Folket i Bengali har inga som helst möjligheter att utöva någon form av demokratisk kontroll över Fantomen och hans Djungelpatrull, som utgör en stat i staten”. Om skräckserier skriver Peterson att ”en mer pervers berättargenre får man faktiskt leta efter”:
Språket är sådant att varje ord i rubriker och ingresstexter är ytterst suggestivt. Orden uttrycker maximal känsla och det är på känslor hela den här genren bygger. Ty det är med fantasins hjälp man frammanar skräckkänslorna, inte med intellekt eller kritiskt tänkande.
I sin uppföljande bok Seriealbum på myternas marknad zoomar Peterson mer specifikt in på de fransk-belgiska albumserier som blev populära under sjuttiotalet. Han gillar fortfarande inte vad han ser:
Grunden för Spirous äventyr är en kommersiellt betingad verklighetsuppfattning och berättarinställning. Livets beståndsdelar framställs med en kulkärve från berättarens automatvapen. […] Tempot och skämtens art gör livet hysteriskt intill hjärtinfarktens sköra gräns. Det är flåshurtigt uppskruvat som om det gällde att mata på så att läsaren inte hinner hämta andan och reflektera.
Remi (Hergé) använder verkligheten till att mytisera. Alla äventyrens ytliga gåtor och mysterier klaras upp i en spännande händelsekedja. Men de samhälleliga motsättningarna bakom dem diskuteras eller klargörs aldrig, oavsett i vilken världsdel äventyret utspelas.
Peterson är väldigt upphängd på det faktum att varken Tintin, Haddock eller Kalkyl har några riktiga jobb. Haddock ”tycks leva på en förmögenhet som endast Gud och han själv vet varifrån den kommer”. Om Kalkyl konstateras att ”inte heller han har något arbete (professor är annars en tjänstebeteckning och inte en karaktärsegenskap) så hur han försörjer sig är också en gåta”. Och mest irriterande är förstås Tintinkaraktären:
Tintin är en ganska präktig, lite lillgammal och scoutaktig tonårspojke som sägs vara journalist. Men han skriver inga artiklar, har inga kontakter med någon tidning, har inga inkomster, ingen egen familj och han har bara i de äldsta albumen någon egen bostad. Han har haft samma kläder på sig i bra många år: turkos tröja med vit krage (kanske vit skjorta under?) och bruna golfbyxor.
Uppenbarligen störde det Lars Peterson att en seriefigur rörde sig i en så orealistisk värld att kläder inte slits ut under så flitigt nyttjande.
Det ska dock sägas att Peterson är påfallande positiv till Asterix – i synnerhet det kapitalismkritiska albumet Obelix & co – men han skyndar sig också att tillägga:
Berättare kan naturligtvis välja att driva med allt och alla, men vad man kan begära är att de tar ställning och väljer sida. Goscinny/Uderzo väljer att solidarisera sig med Asterix och det är ett kommersiellt ställningstagande. Den stärkande tanken att det är rätt att göra uppror och kämpa mot förtryck kanske bara gäller galler. I varje fall gäller det inte slavar, romerska lantarbetare, romerska män som tvångsrekryteras som ockupationssoldater, kvinnor och negrer.
Inte ens den vänsterkodade serieförfattaren Janne Lundströms försök att skapa en politiskt korrekt äventyrsfigur i 1600-talsfiguren Johan Vilde – en svensk pojke i de svenska kolonierna i Afrika – finner nåd hos Peterson. Tecknaren Jaime Vallvé har nämligen ett alldeles för kommersiellt manér:
Vallvés visuella ideolekt är robust och effektiv när det gäller att transportera en berättelse. Där finns en förmåga att visuellt komprimera en situation till dramatisk täthet. Men det finns också mycket av ytlig, populärkulturkodad snitsighet. Teckningarna är hårt och ganska stereotypt ituschade. Dessa bilder utmanar ingen läsares bildsyn. Däremot stryker de fantomenläsaren medhårs och kanske är det just det som är avsikten. Men den stereotypa ytligheten och visuella nyansfattigdomen hamnar ofta i opposition till den betydligt mer nyanserade texten. Och det är ett allvarligt problem.
Vi kan nu sätta oss i smågrupper och diskutera hur allvarligt det problemet verkligen är, men kanske är vi några decennier för sent på det. Idag läser väl bara medelålders nostalgiker Spirou och ingen alls Johan Vilde. Finns det ett problem nuförtiden så är det väl att en massa festliga och välberättade albumserier har glömts bort.
Men vi kan konstatera att triggervarningar inte är något nytt. 2015 sägs Sverige svämma över av normkritiska studenter som ägnar all sin tid åt att begära triggervarningar till litteratur som de finner misshaglig (=heteronormativ, androcentrisk, etnocentrisk, cisnormativ).
Lars Peterson kan vara intressant att studera för att se att det knappast är ett nytt fenomen att kritiskt närgranska populärkulturen för att se om den passar överens med ens eget verklighetsideal. Det har folk gjort i alla tider; Peterson stöder sig i sin tur på Nisse Bejerot som skrev Barn, serier, samhälle 1954 och redan då kunde konstatera att amerikanska populärserier inte alls propagerade för ett solidariskt svenskt folkhem.
Även mycket av det Peterson skrev 1984 känns igen från dagens debatt; han kritiserar bland annat att Tintin i Kongo överhuvudtaget gavs ut på svenska:
Men ett ”nytt” Tintinalbum är ju en stor kommersiell händelse, vilket synbarligen är en viktigare bevekelsegrund för förlaget än att berättelsen genomsyras av herrefolksmentalitet och att afrikanerna skildras som imbecilla lakritsvildar utan begrepp om vare sig arbete, moral eller humanistisk civilisation.
Peterson och många av hans moderna efterträdare har naturligtvis rätt i sak: Tintin i Kongo är ofrånkomligen både rasistisk och kolonialistisk. Sen måste man väl i nästa led fråga sig varför rasistisk och kolonialistisk – och rentav heteronormativ! – litteratur inte skulle få finnas.
Den här mannen heter Tore Persson. Honom träffade jag backstage på Västerviks visfestival 2013. Han var nån sorts chefljudtekniker. Han såg ut som äldre ljudtekniker brukar göra: hästsvans och skinnväst, slokmustasch och örhänge. Han berättade på vänlig skånska en massa saftiga anekdoter om Bengt Sändh. Han bjöd på brännvin som han kryddat själv efter principer som han lärt sig av Bengt Sändh (subliminering, dvs. att inte låta kryddan nå spriten utan hänga på avstånd så att inget skröfs blandas in). Jag förstod att han spelat med Grus i dojjan, det skånska partybandet numero uno som bl.a. har inlett en herrans massa malmöfestivaler.
Flera månader senare pratade jag i telefon med just Bengt Sändh. Vi hade satt oss i kontakt med varann för att han skulle berätta lite om Fred och Cornelis och jag skulle sitta som ett tindrande barn på julafton. När jag nu ändå hade honom på tråden så frågade jag honom om den här Tore som jag hade träffat på Visfestivalen.
”Tore Persson ja”, sa Sändh. ”Han är läkare.”
”Nja”, sa jag, ”han var nån sorts chefljudtekniker på Västervik och jag tror han spelat med Grus i dojjan”.
”Ja precis han”, sa Sändh. ”De kallar honom Sockerdoktorn. Han är framstående inom näringsforskning. Har jobbat på Karolinska.”
”Men …”, sa jag. ”Han var ju ljudtekniker?”
”På somrarna ja”, sa Sändh.
Och så kollade jag upp det här och det visade sig naturligtvis vara korrekt. Han lirar i ett partyband och är ljudtekniker men också överläkare. Och forskare.
Efter att jag pressat ytterligare några minnen ur Sändh satte jag mig i kontakt med vännen Fredrik af Trampe, som inte bara är bra på att hålla namn i huvudet utan som också regelbundet hänger på Västerviksfestivalen. Jag frågade Trampe om han kände till Tore Persson.
”Javisst”, sa han. ”Han är skådespelare.”
”Nämen”, sa jag, ”det kan han väl ändå inte vara? Han är ju musiker, ljudtekniker, läkare och forskare!”
”Jo, men han är skådespelare på sin fritid. Han var med i Fyra nyanser av brunt till exempel”.
Och så fick jag kolla upp det – och mycket riktigt: i den del av Fyra nyanser av brunt som utspelar sig i Skåne är Robert Gustafsson och Maria Kulle kallade på utvecklingssamtal till sonen Morgans rektor. Rektorn har hästsvans, slokmustasch och örhänge och pratar vänlig skånska.
En annan man som omskolade sig till läkare på äldre dagar var Heinz Hopf, slem filmskurk i sjuttiotalsfilmer och slem teveskurk i Varuhuset. Hopf pratade i en intervju om att han genom att skaffa sig två helt olika karriärer försökte lura livet och leva två liv inom loppet av ett. Tore Persson – musiker, ljudtekniker, läkare, forskare, sockerdebattör, skådespelare och dessutom en utmärkt brännvinskryddare – har i så fall verkligen lyckats slå blå dunster i ögonen på livet.
Och just det! Han har ju också ordnat läger för överviktiga barn ihop med Kalle Moraeus!
Läser att Magnus Uggla har gjort årets bästa scenshow. Det är säkert så. Jag vet inte när jag såg en scenshow sist, eller vad som kvalar in som scenshow, men jag kan absolut föreställa mig att en Uggla på promenad längs minnenas boulevard, till ett sjuttiotal med androgyne Bobbo Viking och pretentiösa Livets teater och blöjpunkiga Vad ska man ta livet av sig för och sommarkåta Vittring, är värd att hänga med.
Magnus Uggla påminner på ett vis om en Robban Broberg eller en Pugh Rogefelt: hade de dött 1979 hade vi bara kommit ihåg dem som ikoner, som pionjärer, som killar som aldrig gjorde några fel. Nu ligger de decennier som gått däremellan, med hejaklackspop och ordvitskavalkader och Grymlingsgrymtande, som ett berg som kastar långa mörka skuggor över den banbrytande inledningen av respektive karriär.
Det som väcker allra mest nyfikenhet hos mig står som vanligt i det finstilta på affischen: ”Manus av Martin Luuk”. Jag drar mig genast till minnes en passage i Robert Gustafssons memoarer:
I Killinggängets pjäs ”Drömmen om Herrön”, som spelades på Dramaten hösten 2009, säger Martin Luuks karaktär utan förvarning till en kvinna att han föraktar allt hon står för. Sådant har hänt i verkligheten, det är direkt plockat från ett möte vi hade med Magnus Uggla.
Magnus hade kört sin ”Varning på stan” i slutet av krogshowen på Berns, och det blev en fantastisk stämning i salongen. Nu skulle det diskuteras någon form av nytt samarbete, så han och hela gänget satt ner runt ett långbord. Tyvärr hamnade Magnus bredvid Martin.
Diskussionerna hade inte kommit särskilt långt när Martin Luuk började skruva på sig.
”Jag tycker inte att vi ska jobba med den där Uggla …”, sa han.
Det blev tyst. Där satt Martin och pratade om en människa i tredje person. En människa som satt på en stol precis bredvid honom.
”Jag tycker inte om det han står för”, fortsatte han.
(Från vaggan till deadline, 2010.)
Av alla tänkbara manusförfattare valde Magnus Uggla en som uttryckligen sagt att han inte gillar det som den där Uggla står för, låt vara för mer än tjugo år sen. Det tyder inte bara på storsinthet utan också på kvalitetsmedvetande. Om det nu inte råkade vara så att landets alla andra manusförfattare råkade vara upptagna när Uggla frågade eller att ingen av dem ville jobba med en föreställning som garanterat skulle ge press och publik.
Det kan förstås ha varit så också. I så fall råkade Uggla ställa frågan i exakt det ögonblicket som den första grisen sågs stiga till väders.
2015. Göran Greider har just nedkommit med en bok om Joe Hill som han åker landet runt och pratar om. Han är chefredaktör för Dala-Demokraten, krönikerar regelbundet i ETC, medverkar flitigt i P1 och hinner däremellan twittra om sina blommor och djur:
En känsla av att tiden trampar vatten infinner sig när jag hittar följande satiriska stycke i tidningen Magazin April 4/1990:
GÖRAN GREIDER. Ser ut som Svullo. Brer ut sig i spalterna som Svullo i TV-rutan. Kanske är Göran Greider en Svullo som förlorat sin humor?
Bakgrund (som han talar vitt och brett om): Så kallad arbetarklassgrabb från glesbygdens, fattigdomens och det kulturella armodets Vagnhärad (en timmes bilresa längs E4:an från Stockholm).
Nuvarande belägenhet (som vi inte får höra så mycket om): Bostad plus arbetslägenhet i bostadsbristens Stockholm. Medarbetare på kulturen i Dagens Nyheter. Proffstyckare i Aftonbladet. Doktorand vid Stockholms högskola. Redaktör för litterära tidskriften Åttiotal. Poet med fyra diktsamlingar utgivna av Bonniers.
Arbetsmetod: Bygger sin radikala image på sin arbetarbakgrund samt att han är avlägset bekant med en kille som en gång gick förbi ett hus som tidigare varit ockuperat av anarkister. Tillhör den typen progressiva skribenter som om han någon gång åker igenom en sjaskig förort måste delge sina intryck på en helsida i rikspressen.
Specialitet: En outgrundlig djupsinnighet med touch av vardagsrealism. Höjdpunkten hittills i karriären kom när Greider i DN bevisade att eftersom TV sänder hockey-VM med en kvarts fördröjning kan man inte längre cykla omkring i samhället och se Sverige ”från sidan”.
Smädestycket, signerat Erik Wijk (som vi har slutat prata om), illustreras av Mikke Hedberg (som vi nog aldrig har pratat så mycket om):
Till vänster respektive höger om Greiders tapetrulle till skrivmaskinspapper står Bengt Ohlsson och Nina Lekander. Dem kan man också läsa regelbundet idag, om än inte med GF (Greiderfrekvens).
Och 1992 skrev Kjell Häglund – fortfarande en välvässad penna inom det popkulturella fältet – en drapa om ”den nya tidens” (alltså det tidiga nittiotalets) krav på snabba mediekarriärer:
Kolumnisten Mats Olsson i [Expressen] var hatälskad just för sin opolitiska självhävdelse, men är ändå av den gamla skolan. Han gick ”den långa vägen”, som man gjorde förr. Först framåt 30 hade han jobbat sig upp till den ”impact” som dagens nya journalistgeneration otåligt förväntar sig innan 25.
Den nya journalistgenerationen väljer dock TV-mediet i stället. Guillou och Skytte kom fram i en tid då det journalistiska ämnesvalet och behandlingen av detta gjorde dem till stjärnor. I dag tränar den potentiella programledaren in det spontana skrattet innan han hört skämtet.
På 70-talet gick man på skrivarkurs hos ABF i flera terminer innan man vågade skriva några arbetardikter och trycka upp dem till självkostnadspris på författarverkstan. När vi i dag ser Jenny Morelli skrika ”fuckhead” i TV utnämner vi henne omedelbart till vårt nya kvinnliga litterära hopp, utan att ha läst boken. Carl Johan Vallgren skriver 500 framsidor debutepos som ingen i stipendiefonden orkar läsa, men han har tydligt uttryckta ambitioner att ”go big” (visar sig naken på Expressens kultursida) så han får stipendiepengarna. Och flyttar med ambitiös imagemedvetenhet omgående till Spanien.
Bland kulturjournalisterna kan Kay Glans begära astronomiska arvoden av Moderna Tider för manus han redan fått betalt för av BLM – och betecknas genast som ”tyngst”. Göran Greider skriver elva kulturdebattinlägg i veckan, om allt från hip hop till socialdemokratins förfall, och alla beundrar honom för att vara den störste debattören, ingen ifrågasätter tankedjupet i hans tiominuters teorier.
Detta skrev Häglund i tidningen Nöjesguiden. Som också finns kvar, till skillnad från Jenny Morelli, som få pratar sig hesa om idag. Nöjesguiden är dock inte riktigt samma tidning som då. Då guidade den nöjeslystna till hippa hak, nu guidar den identitetspolitiskt nyfikna till rätt åsikter om kulturell appropriering.
Och varken Göran Skytte, Kay Glans, Moderna Tider eller BLM pratar någon om idag, annat än i termer av ”vad hände egentligen med …?” Och visst var det ett tag sen vi hörde av Carl Johan Vallgren?
Trender kommer och går. Greider består. Eller som han själv kanske hade uttryckt det:
Min krysantemum står sig
år efter år.
Behöver dock vattnas ibland.
Själv behöver jag inte ens vintertäckas.
Jag pollinerar mig själv in i evigheten.
Minnesgoda läsare minns den, i mycket smala kretsar, legendariska bloggserien Rubiner för svin från sommaren 2008. Där gick jag, kanske lite väl ingående, igenom en helt bortglömd och aldrig särskilt betydelsefull debattbok från 1982: HASCH. Inget är som drogen. Hasch, anarki, kaos hotar oss alla. Titeln kan tyckas något överlastad, men det är inget mot de teorier som slungas fram i den.
Mannen bakom denna uppskruvade skrift hette Allan Rubin. Han var arkitekt men valde att ta ledigt ett år för att fotografera klotter på stan, närgranska skivomslag och läsa noga utvald forskning om cannabis. Denna besatthet hos Rubin lär ha emanerat ur en mycket tragisk händelse som en nära familjemedlem till honom drabbats av. Det är i så fall att beklaga. Icke desto mindre måste man nog anmärka på de konspirationsteoretiska och ovetenskapliga åsikter som lades fram som fakta i 1982 års bok. Och inte hade Rubin mer reda på tankarna i uppföljningsböckerna Hasch – himmel eller helvete (1986) eller Trippen – om droger som korskopplar hjärnan (2005).
Så sent som 2014 utkom Rubin med ytterligare en skrift i ämnet:
Och nej, det är fortfarande inte några glasklara tillförlitliga vetenskapligt underbyggda resonemang han torgför i den här lilla broschyren. På baksidan har en psykiatriprofessor Bo Söderpalm skrivit:
Arkitekten Allan Rubin, som är lekman i dessa sammanhang, har skrivit en – påpekar han själv – ovetenskaplig men likväl tankeväckande text om det eventuella sambandet mellan cannabisbruk och besinningslöst våld.
”Tankeväckande”. Tja. Det är klart att skriften väcker vissa tankar, men de handlar snarare om vilka sammanhang en psykiatriprofessor kan låna ut sig till utan att betraktas som kvacksalvare.
Allan Rubins metod har varit följande: han har googlat ”hasch/cannabis + mord + dråp + misshandel + kniv + yxa osv.” På så vis har han vaskat fram artiklar om hundra vansinnesdåd i Sverige mellan 2008 och 2014. Dessa presenterar han sedan i en lättillgänglig löpsedelsform så att vi alla kan dra våra egna slutsatser.
Det bästa sättet att framstå som trovärdig är förstås att stava Hisingen med två s. Ett argument blir alltid tyngre av taskig korrläsning.
Det ska påpekas: Rubin har inte bara bekämpat haschet genom decennierna. Han har också varit aktiv i den viktiga kampen mot rollspel och dataspel.
Notera gärna källan: Realisten.se. Sajten för oss som gillar realistiska nyheter.
Det här är en av mina favoriter. Gärningsmannen bar kniv i syfte att dela haschkaka. Våldsdådet blir på så vis ”haschrelaterat”. Med samma logik bör man skylla vetet för varje gång någon huggits ner med brödkniv.
Ja, som ni ser: Allan Rubin har med hjälp av de två mest pålitliga källor som finns – kvällstidningar och gissningar – lagt ett pussel. Han påstår inte att hasch nödvändigtvis är orsaken till att alla dessa vansinnesdåd har begåtts, men han påstår heller inte att det inte är det. Han presenterar ett stycke motbjudande verklighet för oss och ber oss notera det uppenbara sambandet mellan alla dessa dåd: haschet.
Skriften 100 hasch relaterade vansinnesdåd – som den uppenbarligen heter – är tryckt och distribuerad med stöd av Svenska Carnegieinstitutet och organisationen ECAD (European Cities Against Drugs). Den understryker den gamla misstanken att allt tyckande får passera så länge den som tycker tycker som vi.
Det är mycket jag inte begriper och särskilt lite begriper jag partisterna. När det är partiledardebatt i teve kommer de fram och kloggar på nolltid igen min twitterfeed: ”Och där tog @kinbergbatra ledartröjan i flyktingfrågan. Löfven blev sur och defensiv.”
Få saker bereder så mycket glädje som gamla adelskalendrar. Där ser man vad dessa privilegierade ätter – som kunde kalla sig precis vad som helst – gav sig själva för namn. Svinhufvud. Hästesko. von Drake.
Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén