kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Nils Pålsson åt kabeljo.

I Skanör och Falsterbo, ska ni tro,
satt Nils Pålsson och han åt kabeljo
Och i stolen mittemot satt en (icke utan knot)
flicka fläckad re’n av livets bistra sot
Pappa Pålsson tuggar långsamt på sin fisk
Ängslig moder stod vid spisen med sin disk
”Säg mig, var har du hållt hus
och vem har fingrat på din blus?”
Owe Thörnqvists ”Hjalmar Bergström” har förbryllat mig sen jag var liten. På en ärvd ep, med ”Loppan” som förstaspår, tog jag del av Owes bedrövliga låtsasskånska och racertungvrickarrefrängen:
Släppa ner och hiva opp och rycka ut i snöret
Det ryker och det ränner och det rasslar uti röret
I dörrarna och fönstrena och gluggarna man hör’et:
Hjalmar Bergström!
Ett och tu och tre och fyr och hi och ho och heja!
Om ni aldrig sett en värre herre på att feja
– titta på’n och kom ihåg att detta det vill säga:
Hjalmar Bergström!
Som sjuåring fann jag texten obegriplig. Som trettiosjuåring har jag också funnit den obegriplig. Jo, jag fattar att det handlar om en Nils Pålsson i Skanör-Falsterbo, som tydligen äter torskfisk och som tydligen har en dotter som prasslat med en sotare som tydligen heter Hjalmar Bergström. Men varför i hela fridens namn har Owe Thörnqvist skrivit en ”svängig boogieshuffle” om dem?
Svaret hittade jag så klart i Myggans Nöjeslexikon. Tydligen skapades låten för Sigge Fürsts legendariska Frukostklubben: ett gäng schlagerkompositörer fick träffa och intervjua verkliga människor och sen skriva en sång utifrån deras levnadssaga. Thörnqvist träffade Hjalmar Bergström, sotare i Skanör-Falsterbo, svärson till den kabeljoknaprande Nils Pålsson. Tanken var sen att Sigge Fürst skulle sjunga de nykomponerade trudelutterna. Thörnqvists boogieshuffle var så svängig att Fürst inte hängde med. Owe fick sjunga själv. Och fick en hit på köpet.
Låten har aktualiserats för mig genom den serie jag kör i P4 Malmöhus – ”Skånska orter i populärmusiken”. Skanör-Falsterbo är två tvillingorter i sydvästskåne, Sveriges svar på Minneapolis-S:t Paul, numera insorterade under rubriken Vellinge kommun (där friheten är större och skatten lägre). En gång i tiden främst känt för sin fiske, idag mer förknippat med oviljan att lägga en spänn på ensamkommande flyktingbarn samt, förstås, för Gåsaloppet.
Gåsaloppet? undrar uppsvensk vän av ordning. Gåsaloppet! svarar Skanörborna. Varje midsommarafton samlas hela Skanör vid Östergatan för att titta på när olika sexmannalag tävlar om vem som kan ta sig 757,1 meter (dvs. 1052,3 gåsameter) på gemensam gångskida. Sex personer delar alltså på ett skidpar. Alltmedan hela sydvästskåne hejar på.
Loppet har naturligtvis urgamla traditioner. En gång i tiden var det riktiga gäss man släppte ut. Det betraktas idag som oetiskt. Det finns dock inga etiska problem med att skicka iväg några hundra pers på gångskidor. Bara estetiska.

Ifrån Tomelilla till [trinida:d].

Måndag-onsdag agerar jag sidekick på P4 Malmöhus morgonprogram. Jag ser mig som en trojansk häst som sprider obskyriteter till massan, allt under förment folklig flagg. Under förevändning att det har lokal anknytning har jag spelat några klassiker inom genren svensk sunkadelica: ”15 minuter från Eslöv” med Östen Warnerbring, ”Hälsingborg -72” med Annika Risberg (ett ödesmättat drama om en stulen resväska, signerat Torgny Söderberg) och idag Ann-Louise Hansons alldeles otroligt svängiga ”Ifrån Tomelilla till Trinidad” (eftersom det är en konstig värld så finns den på Spotify, men bör avlyssnas här).
Ann-Louise Hanson är ett av de där arbetsstona i showbizmenageriet, värd respekt mer för sin flit än sitt omdöme. Hon är den kvinnliga artist som haft flest låtar på Svensktoppen – 44 stycken – och den som gjort flest framträdanden i schlager-SM – 13 gånger – och absolut den som varit med flest gånger i schlager-SM i förhållande till antal vinster – noll. Mest känd är hon dock som Anders Glenmarks ingifta faster.
”Ifrån Tomelilla till Trinidad” är en sprudlande lallande calypsoputtrande schlagerstänkare om en fattigpojke som drömmer om att lämna sitt hårda slit på Söderslätt för att ta sig till Västindien, men avbryts i sin ”drömfantasi” av ”en skånsk tyrann / som har vården om han”. Harry Belafonte möter Ivar Lo på ett operationsbord. Tycke uppstår. Samt förvirring.
Om mina efterforskningar är riktiga är låten från början tysk: ”Zwischen Kopenhagen und Trinidad” (det kan vara så att det är ett svenskt original eftersom de tyska inspelningar jag stött på är gjorda av just Ann-Louise Hanson, samtidigt anger SR:s grammofonarkiv att det är en översatt låt). På tyska rimmar ”Trinidad” på ”Feigenblatt” (fikonblad). På svenska rimmar inte ”Trinidad” på ”näckrosblad”. Det låtsas dock inte Ann-Louise om när hon sjunger.
Ifrån Tomelilla till Trinidad
liten pojke vill dra åstad
ut i världen på äventyr
i sin drömfantasi
Ifrån Tomelilla till Trinidad
seglar han på ett näckrosblad
bort från slit i potatisland
till ett varmare land
Skrivet verkar det, som ni ser, att rimma hur smidigt som helst. Ann-Louise väljer dock att sjunga Trinidad som det uttalas, troligen väl medveten om att man framstår som eljest om man sjunger [trinida:d] (jfr [ta:cos] och [stö:vlar]). Misstanke föreligger dock att textförfattaren – Per-Anders Boquist a.k.a. Patrik – aldrig hade hört Trinidad uttalas.

För övrigt noterar vi också …

… en mycket tjusig pik – en florettstöt, ett nålstick, en sån där japansk dödsmördargrej på axeln som Sean Connery gör i Rising Sun och som får moståndaren att segna ner på en promilles hundradels nanosekund – i Niklas Orrenius artikelsamling Här är allt så perfekt (2011).

Orrenius har varit ett av de främsta skälen att prenumerera på Sydsvenskan de senaste åren. Lågmält, nyfiket och moraliskt konsekvent har han närmat sig Sverigedemokrater, flyktingar och de där frågorna som kräver komplexitet och inte gapighet. Åsikterna och människorna bakom. Siffrorna och ödena.

I ett kapitel i nämnda samling intervjuar han Pär Ström, mannen, maskulinisten, martyren. Intervjun har några år på nacken och Ström har ännu inte kläckt det epitet som han idag använder om sin världssyn: jämställdismen.

När jag läser nu minns jag att det var när den här intervjun publicerades i Sydsvenskan 2008 som jag första gången noterade Pär Ström; hans claim to fame var ett utspel om pajaspapporna i Astrid Lindgrens böcker:

Alltså, farbror Melker i Saltkråkan. Han är ju helt patetisk. Han ska laga mat en gång och häller i ett halvt paket salt. Vi har Ronja Rövardotter. Pappan är helt klart rubbad. Beter sig som en dåre, medan frun är det sunda förnuftet personifierat. Sedan har vi Emil i Lönneberga, pappan där, han är inte heller riktigt klok.

Redan där kunde Pär Ström avfärdas. Att kalla den bullrige, barnslige, kärleksfulle, stolte och djupt mänsklige Mattis för ”klart rubbad” signalerar att den som diagnosticerar har en förenklad uppfattning om världen. Och att tolka Anton Svenssons snålhet, auktoritetstro och uppfostrarnit – troligen högst genomsnittliga egenskaper bland småländska småbönder i nittonhundratalets begynnelse – som patologiska, tyder även det på grodperspektiv och tunnelseende.

Att Pär Ström ser vad han vill se, och plockar ideologiska russin ur en mångfacetterad müsli, understryks också av hans svar på Orrenius följdfråga:

Prussiluskan i Pippi då? Är inte hon ett förlöjligande av en gammeldags tant?

– Snarare ett förlöjligande av överbeskyddande myndigheter.

Retoriskt sett är det ett bra svar. Varför inte det förlöjligandet är könsbundet när Melkers klumpighet och Antons auktoritetsbrist är det, är visserligen höljt i dunkel, men Pär Ströms svar verkar i alla fall relativt påläst.

I en kommentar till den återpublicerade artikeln, berättar Orrenius i förbifarten att det inte alls var så Pär Ström svarade när Orrenius intervjuade honom. Istället svarade han ”Det är möjligt”, troligen för att han aldrig reflekterat över att världen kan vara full av nyanser och eventuellt för att han inte kände till Prusseluskan.

Det något mer pålästa svaret i den tryckta intervjun la Pär Ström till när han fick korra Orrenius manus. Orrenius var godhjärtad nog att skriva in det. I sin kommentar resonerar Orrenius om huruvida han kanske var för snäll när han gick med på Pär Ströms många ändringar.

Det var han nog. Men han tog skadan igen när han återutgav intervjun och avslöjade sanningen.

För övrigt noterar vi …

… att P O Enquist, i Björn Wimans nyliga DN-intervju, apropå repriseringen av SVT:s Strindberg. Ett liv, hävdar att:

[D]en är mycket bra. […] Och framför allt är det den enda biografiska tv-serie som har gjorts om Strindberg.

Visst är Strindberg. Ett liv mycket bra, enligt Enquist, men framför allt är det det enda biografiska tevedramat om Strindberg. Ännu mer än den är utmärkt, är den ensam på sin topp.

Med tanke på att det för inte så gräsligt längesen (2007) gjordes just en biografisk serie om Strindberg – August med manus av Peter Birro, regi av Stig Larsson och scenografi av Täppas Fogelberg – så måste vi tolka Enquists utsaga som en saftig förolämpning mot en yngre kollega. Alternativt som att Enquist är dåligt påläst i strindbergiana.

Förolämpningen blir så mycket grövre som Birro rev upp hus och helvete för att SVT Göteborg värvat Richard Hobert som regissör; enligt Birro själv hade han skrivit manus med sitt ”hjärteblod” och det skulle ingen Österlenspajas i uppknäppt vit skjorta och cowboyboots iscensätta (det skulle istället mannen som gav den gulgrå hyn ett ansikte göra).

August var enligt Peter Birro det viktigaste Peter Birro skrivit. August var enligt P O Enquist ingenting alls. Den har helt enkelt aldrig existerat. Bortklippt från fotona som i Stalinsovjet.

Och visst: i jämförelse med pappersväggarna och Paint-kulisserna i August känns ju Strindberg. Ett liv i alla fall som ett drama för vuxna och seende människor, men att den gamla serien skulle vara så monumentalt överjävla bra att den lägger den nyare i total skugga får vara Enquists alldeles egna lilla åsikt.

Men visst, han har ju skrivit den så han lär ju veta.

Begåvade människor jag känner del 12: Nanna Johansson.

Idag hade Morgon i P4 i Radio Malmöhus, där jag ingår på ett hörn, Nanna Johansson som gäst. Hon har just nedkommit med ett nytt album, Välkommen till din psykos, och jag och programledare Ebba Granath skulle samspråka om detta.

Det var inte helt oproblematiskt. Nanna och jag känner nämligen varann. Inte för att vi umgås varje dag och hela tiden, men tillräckligt för att jag skulle ta vid mig om nån ropade ”jäv!” Nanna jobbar på Tankesmedjan i P3, som jag var med och drog igång, ingick i Rikets sal-kollektivet, tillsammans med mina nära vänner, grannar och kollegor, sammanbor med Kristoffer ”Kringlan” Svensson som jag just ska ge ut roman med, och ibland är vi fulla tillsammans.

Samtidigt: albumet är värt att uppmärksammas. Det är en samling teckningar som bejakar både satiren och tramset, utan att egentligen göra avkall på någondera. Politik utan präktighet. Larv utan sökta poser. Humor som inte serveras färdigtuggad utan tvingar en att fundera på vad fan hon menar. Tre delar: Överjaget, Jaget och Detet. Där jag mest går igång på  Detet  – det förbryllande och det förvirrade, krockar mellan begreppsvärldar, driftens seger över viljan – som får ytterligare en komisk dimension i skuggan av Överjagets noggranna regelverk, som naturligtvis metodiskt överträds.

Det blev nog aldrig att jag underströk i radio att vi känner varann sen tidigare. Troligen framgick det ändå.

Jag har, sen jag startade den här bloggen, ibland etiketterat inlägg som  ”Begåvade människor jag känner” . Därtill inspirerades jag bl.a. av  Lars Forssells storartade bok Vänner, en semimemoar där han skriver om vänner han känner och vänner han bara har läst, krogkompisar vars alster han imponerats av och krogkompisar som blev för fulla för att producera några alster. Den går dessutom att lägga bredvid Beppe Wolgers artikelsamling ”Crazy, man, crazy!” där han beskriver samma tid och samma krogbord: där sitter Pär Rådström, där sitter Slas, där sitter Sven-Bertil.

Både Forssell och Wolgers skriver om begåvade människor – män – de kände. Om personerna, men förstås också om böckerna, revyerna, sångerna. En särskild laddning uppstår av att den som håller i pennan är kritiker, skribent, vän – och konkurrent.

Vad som slog mig när jag läste böckerna ifråga är att jag  inte alltid vill ha de objektiva, sakliga, distanserade analyserna. Jag vill också kunna förstå de mellanmänskliga sambanden, de som är oundvikliga i livet och i princip också i konsten. Det jag läser mellan raderna i Forssells vänporträtt av Slas kan jag läsa på raderna när jag sen byter till Slas.

Vad som också slog mig är att det lugnade mig att veta att den och den känner varann och har delat krognota. Det undanröjde en herrans massa frågor som jag annars hade ställt mig, och som jag ställer mig varenda gång journalister intervjuar journalister och musikrecensenter skriver devota hyllningar till grannar.

Min poäng: jag ska inte låta bli att skriva att Välkommen till din psykos är ett lysande verk för att jag känner upphovsmakaren. Däremot ska jag inte låta bli att skriva att jag känner upphovsmakaren. Att jag gillar upphovsmakaren är kanske en följd av att jag gillar hennes album, eller tvärtom. Med största sannolikhet hör det dock ihop.

Nu inser jag också att det är skillnad på det dynamiska och nyskapande femtiotal då Forssell och Beppe hade stambord på Operabaren, och det malmöitiska tiotal jag själv är verksam i (en skillnad är t.ex. att även män i mina kretsar vet vad deras barn heter). Jag glider inte runt genom tillvaron i tron att de sammanhang jag själv ingår i – en ohelig allians av ståuppare/vaktmästare, teveskämtare, serietecknare, radiopratare, triviasamlare, formgivare, gamla spexare och Möllevångenhipsters – är så himla intressanta för nån annan.

Men samtidigt: har du nu råkat hamna här och börjat läsa mina vitsord om Nanna Johansson, så har du faktiskt också rätt att veta vem det är som skriver dem.

Och man kan också tillägga att om man har för vana att redogöra för sina kontakter, så kan man faktiskt avfärda ganska många misstankar om nepotism. Även om världen kan tyckas liten så innebär det inte att den är sammanhängande. Min programledarkollega, t.ex., jobbar i samma hus som Nanna och hälsar på henne dagligen i cafeterian. Ändå var hon fram till i morse helt övertygad om att hon heter [na:na].

Säg minns du mig än, Don Fritiof Andersson?

Mina tre stackars söner har alla nattats till sin fars falskklingande Taubetolkningar. Repertoaren har långsamt förändrats under åren. För Tripp sjöng jag helst ”Så länge skutan kan gå”, för mellanbocken ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” och för Tjatte sjunger jag ”Tango i Nizza”. I det sista fallet kan det vara en omedveten hyllning till pojken i fråga – han heter Fritiof i andranamn, just efter sångkaraktären.

”Tango i Nizza” (först publicerad 1938) är uppföljaren till den betydligt mer kända ”Fritiof och Carmencita” (1937). Jag lärde känna den via Jakob Hellman, som gjorde lysande tolkningar av bägge på EMI:s svulstiga ”Taube”, dubbel-cd:n som gjordes i kölvattnet efter Cornelishyllningen ”Den flygande holländaren”. Den gav ny fräschör också åt den sönderspelade ”Fritiof och Carmencita”. Plötsligt blev jag på riktigt intresserad av den där flirten i Samborombon. 

”Tango i Nizza” förhåller sig till ”Fritiof och Carmencita” som Klas Östergrens Gangsters förhåller sig till Gentlemen. Det vill säga att det inte bara är en fortsättning utan också en dekonstruktion.

I ”Gangsters” får vi veta att Henry och Leo, bröderna Morgan som Klas Östergren delar lägenhet med i ”Gentlemen”, i själva verket bara var Henry (och då ska vi ha i huvudet att även Henry Morgan är påhittad av författaren Klas Östergren).

I ”Tango i Nizza” får vi veta att ”friarn med miljoner” från ”Fritiof och Carmencita” – ”det var bara skämt” (och då ska vi ha i huvudet att både Fritiof, Carmencita och friaren är påhittade av Taube).

Genom ”Tango i Nizza” fylls också en massa konturer i. I ”Fritiof och Carmencita” framstår den äventyrlige Fritiofs invit om att stanna i Samborombon och bli butiksbiträde som en stundens ingivelse, den sortens nyck som man lätt får när man dansar skrev mot skrev. I ”Tango i Nizza” förstår vi att det varit fråga om äkta, och ömsesidiga, känslor.

Argentinska Carmencita lyckas, via Paris, ”på något vis” hitta svenske Fritiof på Rivieran och förkunnar att ”mitt hjärta, Fritiof, är din jungfruliga mark”. Fritiof kontrar med ”ni, den enda flicka som jag hållit kär”.

Värt att notera är att Carmencita understryker att det bara är hennes hjärta som är oskuld. Övriga kroppsdelar lämnar hon okommenterade. Vad gäller Fritiof är det mycket som indikerar att han inte sparat sin blomma.

Dels vet vi att han sov över hos en kreolska i Buenos Aires, vilket slutade med ”dråp av en neger”. Dels vet vi att, antingen innan han träffade Carmencita 1932 eller i mellantiden, han också har vandrat ”glad och naken” i Arkadien och stött på tre frimodiga och likaledes nakna amerikanskor, varav en har ”glättig min” och de andra ”jazzade på ängen och sjöng ’Oh, happy days are here again!’”

Låt oss anta att detta menage à quatre inte var alldeles oskyldigt.

Genom ”Tango i Nizza” får vi också veta ett gäng detaljer om den där tangon i Samborombon: Carmencita var bara sjutton år, hennes pappa motsatte sig relationen (”han kommer väl igen / men det blir inte den!”) och Fritiofs häst hette Marón. Det sista gissar jag dock att han enbart hette för att kunna rimma på ”Andersson” och ”Samborombon”.

Jag retade mig när jag läste Gangsters. Hela den värld som Östergren så minutiöst och levande byggt upp i sin första, med rätta legendariska, roman, valde han att rasera i uppföljaren tjugofem år senare. Jag inser att han är författaren och får lov att göra vad han vill med sina påhitt, men likväl gjorde det ont i hjärtat när han själv så osentimentalt slog sönder sina karaktärer och historier.

Det smärtade att sen läsa om Gentlemen, hela tiden med mantrat ”allt är en bluff!” ringande i bakhuvudet.

Gangsters var en utmärkt roman. Romantikern i mig önskar dock att den aldrig blivit skriven.

Med ”Tango i Nizza” känner jag tvärtom. Den gjuter nytt liv i den där sången om dragspel, fiol och mandolin som man sjöng på mellanstadiet, adderar en erotik som jag aldrig hört tidigare, lägger på nya lager av passion.

Exemplen visar tydligt att Taube och Östergren kom från två olika generationer. Taube återvände till sina karaktärer för att han inte stod ut med tanken på nåt annat än ett happy end. Östergren återvände till sina för att det störde honom att folk inte tillräckligt uppmärksammat undergångsstämningen i Gentlemen.

Fritiof och Carmencita-visorna skrevs innan andra världskriget, i en tid när idyllen fortfarande gick att tro på om man blundade med ena ögat. Romanerna om Henry Morgan skrevs i ett postmodernt tidevarv, när varken idyller eller ideologier var pålitliga, och när ett happy end blivit en förljugen illusion.

Allt detta försöker jag på något vis förklara för min ettåring medan jag gungar honom. Han verkar inte bry sig ett dugg. Däremot verkar han uppskatta tangorytmen. Hopplös romantiker, tänker jag avundsjukt.

Solstollen i solstolen.

Ett av mina starkaste åttiotalsteveminnen – och därmed starkaste minnen alla kategorier – rör Ola Ström, Samantha Fox och en nedsutten strandstol. Det var i det med tiden kritiserade och skandalomsusade, i samtiden högst okontroversiella, sommarlovs-och-toplessprogrammet Solstollarna som Ola och hans parhäst Per Dunsö bjöd in korsettpopsdrottningen Samantha Fox för att a) sjunga sin aktuella hitlåt och b) fnissa generat när Ola Ström klädde ut sig till Ulla-Bella.

Jag minns hur tidningen Arbetet – en Malmötidning vars relation till SVT Malmö inte var helt professionell eftersom tidningens nöjeschef jobbade parallellt på Lasse Holmqvists redaktion – ägnade ett mittuppslag åt Per&Olas intervju med Fox. Det var, enligt uppgift, ett jättebra samtal som blev ännu bättre när Ola Ström helst spontant trillade igenom sin solstol och Fox lika spontant fnittrade till.

Sen visade det sig att ljudteknikern inte fått med samtalet på band. Det var så klart omöjligt att göra om. I Arbetet  beskrevs det hela som en katastrof. Proportioner var inte nåt som dagspressen sysslade med på åttiotalet heller.

Jag minns också att gänget bakom Solstollarna försökte rädda vad som räddas kunde genom att köra trillagenomstolenögonblicket stumt på de monitorer som fanns här och var i Solstollarna-scenografin. Jag hittar det inte på Youtube, men minns att det inte kändes lika roligt som det hade beskrivits i tidningsartikeln. Men det gör ju sällan samtal utan ljud.

Jag minns också hur min klasskamrat Martin Ripa – jag vet inte om ni har nåt förhållande till honom, han flyttade till Timmernabben sen och sommarjobbade med att binda klubbor på Nordchoklad – satt i matsalen och berättade mycket inlevelsefullt att den där ljudteknikern hade ”blivit friställd”. Jag minns det för att det var första gången jag hörde ordet ”friställd”. Jag förutsätter att en elvaåring som använder ”friställd” snarare är son till nån som friställer än nån som blivit friställd.

Som vuxen har jag blivit lite bekant med anställningskulturen på SVT. Jag har också fått lite inblick i hur tillvaron har framlevts bland SVT-anställda under programbolagets gulddecennium. Med denna insidekunskap i bakhuvudet vågar jag alltså gissa om incidenten i fråga:

1) ljudteknikern var med stor sannolikhet full/bakfull/full och bakfull,

2) han blev troligen inte alls friställd eftersom ingen nånsin blivit friställd från SVT. Eventuellt fick han sitta och sortera gem i ett dunkelt hörn av nån bortglömd korridor, men troligare är att han blev mellanchef.

Verkligheten överträffar tramset.

Under 2011 skrev jag och min vän och kollega Kristoffer ”Kringlan” Svensson en roman, en vildsint historia kallad Blandfärs. Den tar sin utgångspunkt i en Icabutik och ett charkuteri, men eftersom ingen av oss var så välbekant med de ställena ville vi addera några miljöer som vi bägge faktiskt är bevandrade i:
1. Lunds universitetsvärld
2. Möllevångens krogvärld
3. Sveriges Radio, Malmö
Jag gjorde under ett antal år programmet Hej domstol!, som avlöstes i tablån av programmet Pang Prego, där Kringlan kom att bli en i redaktionen. Vi vet alltså bägge väldigt väl hur det ser ut i Malmös radiohus, var toaletterna ligger, var man enklast hittar Mats Nileskär, hur man smidigast kommer upp till P3-korridoren utan att behöva stöta på några chefer. Etcetera.
Vi skrev sålunda in en radiojournalist i handlingen. I Malmö finns inga journalister på P3, så hon fick jobba på P4. Jag hade några gånger varit gäst i P4:s morgonprogram, varför det på nåt sätt kom till oss att journalisten skulle jobba på P4:s morgonprogram.
Vi konstruerade också en chef. En riktigt usel och eländig chef som jämt och samt sätter käppar i hjulen för de högtflygande journalistiska planerna. Eftersom kanalchefen på Radio Malmöhus på vår tid var en man så gjorde vi chefen till kvinna. Så att ingen skulle få för sig att de var utpekade.
Döm om min förvåning när jag för en månad sen upptäckte att jag jobbar på P4:s morgonprogram. Och att chefen numera är kvinna.
För er som undrar: ja, det har blivit en del att förklara. ”Öhm, nu är det så att … om några veckor så kommer jag ut med en bok och … ja, hrrm … den skulle kunna vara inspirerad av att arbeta med er … men det är den inte … hrrrm.”
En bitråd i romanen gäller en hysterisk hönsfarmare som är livrädd att hans hönor ska framställas i dålig dager i ett radioreportage. Idag ringde vårt programs hf-reporter – reporter på fältet, för er utanför radiovärlden – till en hönsfarmare för att göra lite äggreportage inför påsken. Denne vägrade dock vara med sedan hans hönsfarm framställts i mindre smickrande ordalag i förra påskens äggreportage.
Det hela gör mig något illa till mods. Romanen handlar också om köttfärs som eventuellt innehåller människa. Jag vill ogärna att verkligheten ska hinna ikapp författarnas fria fantasier fler gånger.

Tempelbolare.

En mejltråd som jag har suttit och tjyvläst kom på diverse kringelikrokar in på begreppet ”tempelbolare”. Det ska erkännas att jag under mina studier i bilbelkunskap bara verkar ha skummat igenom 1 Konungaboken i 1917 års översättning:

Vad nu mer är att säga om Josafat och om de bedrifter han utförde och om hans krig, det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.  Han utrotade ock ur landet de tempelbolare som ännu funnos där, vilka hade lämnats kvar i hans fader Asas tid. (22:45-46)

Vad pysslade då dessa tempelbolare med? Av allt att döma samma sak som tempeltärnorna. Den danska översättningen är – paradoxalt nog – något begripligare för moderna öron:

De sidste af Mandsskøgerne, som var tilbage fra hans Fader Asas Tid, udryddede han af Landet.

”Bola” är alltså en i den långa raden synonymer för det där verbet som leder till lycka och olycka. Från medellågtyskans bôlen kom det in i svenskan, där det kom att bli särskilt vanligt under sextonhundratalets häxprocesser då kvinnor som misshagade patriarkerna antogs ha bolat med djävulen.

”Tempelbolare” var alltså den grupp människor – och huruvida detta var ett yrke eller bara en hobby låter jag vara osagt – som bedrev otukt i templen, gissningsvis med religion som orsak/ursäkt. Fader Asa var uppenbarligen mer tolerant med det här skicket än hans son Josafat kom att vara.

Att ”bola” – och ännu mindre ”tempelbolare” – inte längre är i svang i den allmänna vokabulären, indikeras bland annat av att en googling snart ger träff på ”bola mamma”. Vilket alltså inte har nåt med varken Oidipus eller förortsslang att göra utan verkar vara ett inslag i den särskilt aktiva subgenre inom new age som rör graviditet:

Den mexikanska bolan eller graviditetspinglan är ett vackert smycke för gravida. Inuti smycket finns en liten xylofon på vilken en liten boll dansar runt och avger ett speciellt svagt ljud när kvinnan rör sig. Genom att bära smycket långt ner på magen kan barnet höra ljudet.

Och hade ”bola” gett allmänheten samma associationer idag som på 1600-talet så hade kanske inte Ulricehamns strumpfirma Bola haft adressen Köttkulla.

Tack för tipsen, Stubb!

Egentligen läser jag ju bara tidningar tryckta på rosa papper när jag lånar muggen på olika produktionsbolag, men jag gjorde ett undantag när jag häromdagen råkade stjäla grannens Dagens industri.
I denna till tidning förklädda valium skriver var tredje vecka Finlands Europa- och handelsminister. Han heter Alexander Stubb och ser ut att vara en glad lax. Man antar att han tar av sin dyrbara tid för att skriva i en svensk dagspublikation för att han tycker det är viktigt att redovisa de beslut han är med och fattar och den politiska process som leder fram till besluten.
I sin senaste krönika ger Alexander Stubb oss tio tips på hur man bekämpar jetlag. Jag förstår inte hur jag fram till nu har kunnat klara tillvaron utan Alexander Stubbs visa vägledning. Jag känner mig som Saul, av ljuset vorden en Paulus.
Bland dessa tio tips, det särskilt skimrande guld som blev kvar efter Alexander Stubbs noggranna vaskning, hittar vi:
2. När du reser västerut, lägg dig tidigt och vakna tidigt.
3. När du reser österut, lägg dig sent och vakna sent.
4. Motionera minst en timme varje dag. Bäst är att göra det på morgonen.
10. Håll dig vaken när du kommer hem. Lägg dig först till kvällen.
Här tycker jag dock att Alexander Stubb glömmer bort det kompletterande tipset: ha total kontroll över din kropp och din tid och var gärna övermänsklig.
9. Ta en 20 minuters tupplur.
Här tycker jag dock att Alexander Stubb glömmer bort att säga när man ska fasa in den där tuppluren, som man tydligen bara kan ta när man känner för det.
1. Planera resan väl. Undvik långa väntetider på flygplatsen.
7. Satsa på nattflyg. Se till att flygbolagen har bekväma säten och sängar.
Här tycker jag dock att Alexander Stubb glömmer bort extratipset: ha gärna obegränsat med pengar, helst någon annans.
5. Undvik alkohol. Amatörer dricker sprit på arbetsresor.
6. Drick vatten och ät hälsosamt. Du behöver inte stoppa i dig allt som bjuds.
Här tycker jag dock att Alexander Stubb glömmer bort att också leverera tipset: var inte rädd för att ta betalt av svenska tidningar för att skriva till nonsens gränsande självklarheter.
I övrigt är jag som sagt oändligt tacksam att Alexander Stubb gjorde mig den äran att stänka några korn från sin digra fatabur av empiri. Tack Alexander! Nu ska jag ansöka om finskt medborgarskap för att hjälpa dig till en ny mandatperiod.
P.S. Jag höll på att glömma tips 8: ”Ät i förväg om du tänker sova på flyget. Det tar lång tid att få mat på flyg”. En iakttagelse som jag antar att de Alexander Stubb vänder sig till, människor som gör många affärsresor utomlands, aldrig själva har gjort. Vilket för övrigt gäller också resten av tipsen.
P.P.S. Alexander Stubb påpekar också, mest för att dryga ut det stipulerade antalet tecken, att ”jetlag är också en attitydfråga. Det är viktigt att man har rätt inställning till den långa resan. Visst kan det vara tungt, men om man övertygar sig själv att man klarar av det så blir det mycket lättare.”

Sida 35 av 103

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén