blogg • Sida 40 av 103 • kallelind.se

Apropå snusk.

den 2011-10-14

Skriver ett föredrag om Eddie Meduza som jag ska hålla i ett public servicerelaterat sammanhang och reflekterar under tiden över vilket bra jobb jag har. Hade jag bara kunnat leva anständigt på det samt med gott samvete kunnat säga till mina söner att vuxenskap innebär ansvar, så hade jag aldrig klagat.

Snubblar i researchen över den sortens kunskap som gör mitt liv något lite lättare att uthärda: år 2000 spelade Ring så spelar vi tydligen Eddie Meduzas ”Epatraktorn” som önskelåt. Utan att lägga nån värdering i det, så kan man väl påstå att ”Ring så spelar vi” representerar Folklighet när den är som mest harmlös och urvattnad. Eddie Meduza däremot, representerar väl snarare Folklighet när den är som mest folklig.

Och även om salig Eddie hade fler sidor än den flåsgrova fyllegastande fittfixerade som han är mest känd för, så är inte just sången ”Epatraktorn” ett bra exempel på hans mer finstämda produktion.

Som den scannade artikeln i länken (GP 001231) så försiktigt påpekar: sången ”innehåller många runda ord och anspelningar på gruppsex och oralsex” (eventuellt syftande på raderna ”om ja e fyllesjuk / då får dom suga min kuk”). GP-journalisten slår också fast att texten ”med lätthet” kan ”beskrivas som både kvinnoförnedrande och manschauvinistisk” (som kan syfta på den subtila antydningen om att kvinnornas månadsrening sporrar sångens jag att istället övergå till sodomitisk penetration).

Det är en kulturkrock av den sort som alltid gör mig lika fascinerad. Efter en lång tirad av småprat, miniprat, mikroprat, prat om ditt, prat om datt, prat om ingenting och prat om ännu mindre, lite Elvis, lite Kikki, lite Wizex, lite Siw Malmkvist och lite Dire Straits för de yngre lyssnarna – så nåddes de stillsamt kaffesörplande Ring så spelar vi-lyssnarna av Eddies öppningsrader:

Aha, nu sa ja ut en sväng
o fixa ett gött litet knull
Å när ja kör iväg från gårn
så e ja förstöss jättefull

Den skannade artikeln i hyperlänken antyder en rejäl lyssnarstorm. Det brukar visserligen inte betyda mer än tiotalet samtal, men är likväl ett tecken på att en lördagsfrid rubbats på bred basis i landet. En av de ytterst få gånger Eddie Meduza alls spelades i Sveriges Radio så blev det alltså okommenterat i ett program som dittills inte retat en jävel under trettiotvå år i etern.

För övrigt finns ju en viss ironi i att denna spelning troligen ledde till Eddie Meduzas enda Stimutbetalning med utgångspunkt i en Sveriges Radiospelning, och att jag nu ska fakturera samma mediekoncern för att referera/profitera på samme Meduzas liv och karriär. Outgrundliga äro vår Herres – dvs. Mats Svegfors – vägar.

En man som döpte sig efter en krydda.

Av Kalle Lind

den 2011-10-12

i blogg

Erik Zetterström var son till Hans Zetterström och gift med Marianne Zetterström. Det säger få människor något idag. Som skribenter hette de Kar de Mumma, Hasse Z och Viola. Det säger nästan lika få människor något idag. Hasse Z var mannen bakom skämttidningen Söndags-Nisse, Kar de Mumma skrev en lastpall revyer och en vagnslast kåserier och Viola var ett av de skarpa pennskaften på den ängsliga medelklassens bordsprydnad numero uno, Vecko-Journalen.

Kar de Mumma var en maniskt produktiv skribent, verksam från arton års ålder till sin död vid 93, punktligt levererande minst en revy per år och minst ett kåseri i veckan i östermalmborgerlighetens husorgan Svenska dagbladet. Det blev en ansenlig mängd text han lämnade efter sig, i bästa fall att värma hyllorna på antikvariaten.

Till skillnad från de flesta andra satiriska opinionsbildare lyckades Kar de Mumma faktiskt påverka samhället: genom intensiv propaganda i sin Svenskanspalt gjorde han de folkvalda uppmärksamma på att Karduansgatan i centrala Stockholm behövde enkelriktas. Det blev en enkelriktning – fast från fel håll. Trafiken flöt nu ännu sämre. Arga taxichaufförer döpte omedelbart om Karduansgatan till Kardemummsgatan. Källa: Kar de Mumma.

Fast allra mest känd blev han för sin, till mani gränsande, besatthet över att sätta upp trafikljus i korsningen Valhallavägen-Sturegatan. Det var kanske inte alltid de största frågorna han ivrade för, men å andra sidan visste han exakt var han hade sin publik (=på Östermalm) och vad de ville ha (=gnäll). Och de åt naturligtvis ur hans hand, inställde sig mangrant på Blanche och Södran för att se Stig Järrels årliga litanior till monologer, garvade så dubbelhakorna studsade åt tarvligheterna om Gunnar Sträng och gjorde Kar de Mumma till en förmögen man. Vilket gav honom än större inkomster att skatta för, vilket gav honom ännu mer inspiration att skriva ännu tarvligare tarvligheter om Gunnar Sträng.

Samtidigt är det orättvist att bara beskriva Kar de Mumma som en såssefientlig kungakonservativ kverulant. Han stod för all del några mil styrbord om mitten, men som alla stora humorister var han också en klarsynt betraktare av sin omgivning. Hans revytexter vimlar av reflektioner från Östermalmshallen, lättgroggskluckande disponenter och jägmästare med medaljer i hatten. Men Kar de Mumma ser på sin egen gynnade samhällsklass med otvetydig ironi: jägmästarens hustru får säga till mannen med de många medaljerna att ”nu ser du ut som en riktig jägare”.

För den lojt iakttagande Kar de Mumma var det aldrig nån hemlighet att klassmarkörerna var just klassmarkörer. Revyfiguren direktör Jonsson sätter fingret på sin klass fåfänga strävan efter förfining:

Jag har haft en liten middag. För disponent Samuelsson med maka, född Kvist. Hon tillhör Boråskvistarna. Det är mycket noga med det för det finns en gren i Halmstad också. Men dom är tattare. Och har inte lika mycket pengar. Men jag tror dom är bra mycket trevligare än Boråskvistarna. […]

Det heter alltid att se folk på middag. Det är så tillgjort som det gärna kan bli. Egentligen borde det ju kort och gott stå: ”Kom hem till oss och ät!” […]

Till att börja med dög inte den ordinarie hemhjälpen. Hon var inte tillräckligt comme il faut, utan Inez skulle slå på stort å ha extra serveringshjälp, som man får tinga 14 dar i förväg. Svart klänning, vitt krås på huvud å bröst à 8 kronor i timmen. Det skulle liksom verka adel – trodde Inez. Men den lilla stiftsjungfrun kom inte förrän i sista momangen, när vi redan hade satt oss till bords, så hon hitta nätt och jämnt till matsalen utan irrade omkring inne i sängkammaren med en enkel cocktailbricka.

När Johannes Brost och Ville, Valle & Viktor ockuperade de berömda almarna i Kungsträdgården 1971, som Stockholms betongsåssar ville välta för en t-baneuppgång, lär Kar de Mumma ha dykt upp med sin Rolls Royce och uttalat sitt stöd för de unga långhåriga. Slutsats: för Kar de Mumma var förnuftet viktigare än lojaliteter. Och såssehat kan komma från både höger och vänster.

Själv läser jag Kar de Mummakåserier med en behållning som förvånar mig själv. De öppnar dörrar till en annan tid och en annan klass, kärleksfullt men skoningslöst skildrade, som Piraten på Östermalm istället för Österlen. De är inifrånskildringar av en privilegierad grupps attityder och nojor, lika påtagliga för den gruppen som strävan efter mat och rättvisa var för den samtida arbetarklassen, om än något lättare att behåna. De är den stinnmagades fyndiga beklagande över att lyxmiddagen han just tryckt i sig inte var lika bra som bordsgrannens.

Kar de Mummas texter är, kort sagt, sin tids Solsidan. Och ungefär lika roliga.

Snusk.

Av Kalle Lind

den 2011-10-10

i blogg

Jag och Kringlan Svensson har skrivit en roman. Den heter Blandfärs och är förhoppningsvis väldans rolig. Den kommer ut i maj och genomgår just nu en sista rejäl redigering.

En diskussion har då väckts angående det där med snusket. Ni vet, runda ord, fula ord, grova ord, ord som ”storkukad” och ”runkrum”. Är de roliga och nödvändiga eller stör de och försämrar? Skrämmer de rentav bort en del av en potentiell publik? Har äldre människor svårare för grovheter än yngre? Och om de har det, hur hänger det ihop med att ord som ”kuk”, ”fitta” och ”knulla” är flera hundra år gamla och rimligen har använts hela tiden sen de skapades? Blir man vid en viss ålder plötsligt pryd?

Själv är jag kluven, liksom jag är kluven i alla andra frågor. Å ena sidan stör hyckleri mig: familjer samlas gladeligen framför Beck för att sörpla slush puppies och se spädbarn sprängas i luften, men samtidigt blir folk upprörda över att man kallar en fitta för en fitta.

I detta nu laddar tusentals svenskar ner porr – skulle man ställa frågan är det ingen.

Alla ståuppare vet att man kan ha hur blått material som helst och orera om kuk och fitta – så länge man benämner det kisspinne och framstjärt. Så fort folk blir påminda om vad de skrattar åt, tenderar de att sluta.

Viss tveksamhet fanns över att återpublicera förlossningsbilderna från sjuttiotalets sexualupplysningsböcker i min Proggiga barnböcker– det som passerade i barnböcker på sjuttiotalet skulle alltså vara för magstarkt i faktaböcker på tiotalet.

Jag kan inte se det som ett framsteg.

Å andra sidan strävar man ju efter den största komiska – okej, låt mig vara pretentiös: konstnärliga – effekten. ”Kisspinne” kan ju faktiskt vara roligare än ”kuk”.

På den legendariska lp:n Folklår sjunger Bengt Sändh och Finn Zetterholm gamla fula visor, diktade och trakterade i drängkammare och på logement men också i de gemensamma sovrummen. Visan ”Jag åkte till storstaden Mora” utgår från Taubes ”När jag var en ung caballero” med omkvädet ”för kärlek och solsken och sång – pling plong” och är väl varken Folklårs eller Taubes intelligentaste text. Finn Zetterholm sjunger en text om en yrkeskvinna som han möter i Mora och som frågar om han vill titta på en centralt placerad kroppsöppning etc. Texten är mycket explicit. Ingen behöver tveka om vad sångaren stannade i porten och gjorde sedan hemåt han lunkade.

Sändh och Zetterholm plockade de flesta av sina visor från ”Fula visboken”, en antologi med folklig diktning, redigerad av folklivsforskaren Bengt af Klintberg, visforskaren Christina Mattsson och författaren (och pornografipionjären) Bengt Anderberg. Där är texten faktiskt en annan. Det vill säga alla ord är identiska – utom rimorden:

Jag åkte till storstaden Mora

och träffade stans största – flicka.

Hon fråga om jag ville titta

på hennes förtjusande – våning.

Hon bjöd mig på kaffe och tå’ta

och vi blev så helvetes – mätta.

Sen bjöd hon på päron och hummer

och jag tog ett stort saftigt – päron.

På kvällen när hemåt jag lunka’

jag stanna i porten och – rökte.

Det är väl fortfarande inte världens största skrattfest, men onekligen ökar humorhalten när snusket får stanna i det outsagda. När det blir jag och inte visan som är sexualfixerad.

Kan man av detta dra slutsatsen att det alltid är roligare om man inte löper linan ut och duckar för de förfärliga underlivsorden? Nja. I nittiotalets humorserie Pentagon (med Lindström, Herngren, Haag, Djanaieff etc) visades en skylt i en butik: ”Vi straffknullar alla snattare med grovt salt”. Där skapar kontrasten mellan den kundtillvända inställsamma butiksmiljön och den raktpåsakiga jargongen själva humorn.

Man kan kanske sammanfatta det med att det är roligare med kuk på kyrkkaffet än i sängkammaren. Humor bygger, oavsett vilka premisser Robert Gustafsson jobbar efter, på överraskning.

När ni en dag i maj 2012 alltså läser romanen Blandfärs och här och var snubblar över nåt ord som inte lärs ut i söndagsskolan, betänk då att det är noga övervägt och processat. Likaså alla de gånger ni inte gör det.

En sak som kanske hade varit rolig i radio.

Av Kalle Lind

den 2011-10-08

i blogg

Mellan 2003 och 2006 var jag anställd som programmakare på Sveriges Radio. Jag var en av medskaparna till P3-programmet Hej domstol!, ett program som till formen skulle vara en alternativ rättsinstans men som snart blev en avstjälpningsplats för skaparnas allehanda infall. Jag spelade progg, Ola Norén klippte långa filmiska sketcher med Dick Harrison, Valle Westesson skrev låtar om pizza, Jesper Rönndahl pratade med mycket saliv i munnen.

Inte sällan saknar jag radiomediet. Förhållandet verkar inte vara ömsesidigt så jag får väl sitta här och glo bittert på min gamla transistor. Det fina med radio, jämfört med film eller teve, är att det bara är att göra det. Får man en idé så är det bara att verkställa den. Man behöver inte ta hänsyn till andras tid och budget. Man behöver inte fråga en halv miljard mellanchefer om lov. Man behöver inte skicka det till Växjö för att få en fräsch look. Steget från idé till färdig radio kan stundom vara lika kort som en hjärnsynaps.

Förr i tiden var nackdelen med radio en ständig känsla av att skriva i vatten: här satt man trots allt uppe om nätterna och glodde igenom gamla teveintervjuer med Leif Silbersky i förhoppningen att där fanns nåt roligt att klippa ut (det fanns det oftast inte), här hade man blod i avföring inför varje sändning eftersom man kommit på lite för sent att programmet var två timmar långt också idag, här drömde man om nätterna i samma blåfärgade mönster som i klipprogrammet Saw – och sen var det försvunnet ur folks medvetanden sekunden efter att det kablats ut.

Detta var innan podcasten etablerats. Vi började podda Hej domstol! 2005, dvs. att vi efter varje program klippte fram ett specialprogram utan musik (detta pga oklara Stimavtal). Jag fattade inte då varför jag skulle utföra ännu en arbetsuppgift – ändamålet framstod som dunkelt för mig – men när jag nu med en viss regelbundenhet stöter på tjugotreåringar som berättar att de lyssnat igenom alla Hej domstol!-poddar och frågar varför det inte finns fler, så är jag glad att jag lät mig övertalas.

Så ja, nu mer än nånsin känns radio som ett angeläget format. Särskilt tydligt blev det häromdagen när jag förstod att Trafikverket har en informationschef som heter Lennart Hellsing. Hade jag bara haft ett radioprogram att dumpa alla infall i, hade jag genast skrivit ihop en vers ungefär så här:

Lille Vägverkar-Lelle ville informera:

Ta det lugnt i trafiken när ni ska transportera!

Dinkelidunkelidatt!

Risk för halka i natt!

Håll i dig bak din ratt!

Annars blir du platt!

Dinkelidunkelidoj!

Och det är inte skoj!

Oj oj oj oj oj!

Sånt har jag ingen anledning att göra nu eftersom jag inte har nåt forum för slikt trams.

Porrkriget fortsatte.

Av Kalle Lind

den 2011-10-03

i blogg

En av proggens satirklassiker är Fria Proteaterns Bonnieroperan. Den utgjorde ett överraskande – och säkert befriande – komiskt inslag i den nävknutet gravallvarliga pjäsen Typerna & draken (1972), ja ni vet, den som handlar om hur grafikerna på Bonniers organiserar sig fackligt. Pjäsen släpptes på platta på Fria Pros eget bolag Folkkultur, och där trängs Bonnieroperan med mer klassiskt proggråa titlar som ”Rationalisering” och ”Vi skyddsombud kräver vetorätt”.

I numret träder tre patriarker – 1972 hette de Albert, Gerard och Lukas och kallades Abbe, Gerard och Lucke, idag heter de väl typ detsamma och kallas nånting liknande – fram och berättar om sin verksamhet. Gerhard lägger ut texten om sitt stora konstintresse och bröderna körar: ”fiffel och båg”. Abbe berättar om hur han värnar om det fria ordet och rabblar sen upp alla tidningar som Bonniers knäckt samt ”våra papegojor som kraxar det vi lärt dem i kör” – Rune Moberg, Hemming Sten, Per Ahlmark, Peter Himmelstrand, DN, Fantomen, Teknikens värld, Vecko-Journalen, BLM – ”Vem som än är tidningens redaktör så är det Bonniers röst du hör!”

Numrets mest berömda parti skildrar Lukas Bonnier, koncernens veckotidningsmogul och VD för Åhlén & Åkerlund. Hans verksamhet var känslig också inom familjen – enligt ett spritt citat lär hans pappa Tor ha sagt: ”Käre son, vår familj har gett det svenska folket en Strindberg, en Heidenstam, en Lagerlöf … och du vill ge dem Fantomen!”

Lika kritisk var väl inte Tor när Fantomentidningen blev en mångmiljonprodukt, men kluvenheten till Luckes verksamhet bestod inom koncernen. Ja, det var han som drog in kulorna men nej, det var inte den verksamheten Bonniers helst visade upp.

Åhlén & Åkerlund köpte upp folkrörelsens folkbildande folktidning Folket i Bild och slog ihop den med magasinet Aktuellt. Resultatet blev FiB/Aktuellt, en tidning med mycket på sitt samvete: förutom att man på sextiotalet började lägga allt mindre vikt vid reportage och allt mer på flickbröst, så var det där Jan Guillous journalistkarriär tog fart.

Gamla FiB fick hänga med i namnet FiB/Aktuellt år efter år. Man kommer att tänka på forna tiders segerfester efter framgångsrika fälttåg, där de besegrade släpas med som fångar i triumftåget (Rune Moberg, själv chefredaktör på Se, en tidning med en liknande utvecklingskurva som FiB/Aktuellt).

Målet var alltså öppet för Doktor Gormander när han med Fria Proteatern ville visa upp Bonniers som en skara hycklare:

Jag heter Lukas Bonnier

Det är jag som bossar här

För alla näcka brudar

Ja, det är min affär

Jag har en sjyst bordell

Och dess namn är FiB/Aktuellt

Med fortsättningen:

Om du ser en läcker brud

Med en riktigt smaskig kropp

Slå mig en signal

Och se om hon vill ställa opp

Jag heter Lukas Bonnier

De kallar mig Lucke Hallick

men vad gör väl det

när det ändå är jag

som gör hela familjen fet?

I ett talat mellanparti jämför bröderna Bonnier ängsligt sin publikation med den konkurrerande Lektyr (som ägdes av Saxon & Lindström): ”Lektyr visade halva bröstvårtan – kan man inte tänka sig att vi visar hela?” ”Lektyr visade halva rumpan – vi ska visa hela!” ”Lektyr tog en bild härifrån – kan inte vi ta en bild härifrån?”

I den gamle veckotidningsredaktören Björn Vingårds nyutkomna dokumentärroman om Bonniers, Drömfabriken – Bakom kulisserna (2011, lustigt nog på Piratförlaget), bekräftar han att den där parodidiskussionen påminde otäckt mycket om verklighetens tongångar. Lukas Bonnier kallade in tidningsrävarna Sven Broman och Bertil Ströhm, som vänt många upplageras till succéer, och gav dem förhållningsregler:

Vi behöver pengarna, upplagorna på de andra tidningarna går ner och jag vet inte var det ska sluta. Jag vill alltså att vi fortsätter med Fibban, men den måste bli anständigare. Observera att jag inte sa anständig utan anständigare.

Enligt Vingård, som har den där krassa rättframma synen på journalistik som brukar prägla dem som fostrats av de stora tidningsdrakarna, skedde så följande:

Bertil Ströhm och Sven Broman utarbetade så småningom en mycket ambitiös förlagspromemoria om hur långa manslemmar och hur stora bröst Fibban fick visa och i vilka vinklar och i vilken belysning de fick fotograferas. Problemet med dokumentet var bara ett – Lektyr brydde sig naturligtvis inte om det och porrkriget fortsatte.

Dom kallar oss kristofobiker.

Av Kalle Lind

den 2011-09-26

i blogg

I ett antal år har jag skrivit för Aluma, hemlösas tidning i Malmö-Lund-regionen. Det har jag bland annat gjort för att det har varit en anständig tidskrift som vägrat att se sin verksamhet som en välgörenhetsinrättning utan tvärtom vågat föra upp de socialpolitiska frågorna till debatt. En tidning som till synes finns till för att ge hederlig inkomst till de hemlösa försäljarna hade i princip kunnat fyllas med sudoku och textreklam efter maximen ändamålen helgar medlen.

Alumaredaktionen har producerat en skrift som inte bara varit en förevändning utan också haft ett innehåll.

Nu har nyckelpersoner inom Alumaredaktionen frikopplats från sina jobb under förnedrande former, och andra har i solidaritetens namn sagt upp sig själva. Inte minst har försäljarna själva visat sin sympati med en redaktion som de känner har stått på deras sida. Inom kort kommer den göteborgska varianten, Faktum, att börja säljas också i Malmö. Den nye verksamhetschefen har visat sin syn på demokrati genom att hota med stämning av de Alumaanställda som gått över till att redigera och distribuera Faktum.

Bakgrunden har tecknats bland annat i Sydsvenskan: det bolag som äger Aluma, Comintegra, valde att byta ut Alumas verksamhetschef och samtidigt lägga över uppdraget som ansvarig utgivare på den nye chefen. Chefredaktörens utrymme skulle därmed kraftigt begränsas. Detta hade kanske i sig inte varit kontroversiellt om inte denne nye verksamhetschef under åtta års tid arbetat som marknadschef åt – Livets ord.

Livets ord är den svenska väckelserörelsens mest skamfilade församling/kyrka/organisation/företag. För svenskar i gemen är det väl mest ett skämt: begreppet ”Livets ord” associerar till gamla tevebilder på en maniskt tungomålstalande pastor Ulf Ekman och en schlagerdrottning som lät sig vigas med en norsk vätesuperoxidpredikant.

På åttiotalet visades Livets ord upp som en extrem, ett udda exempel på den amerikanska karismatiska väckelserörelsens enda fäste i Sverige. Det hette att Livets ord uppmanade föräldrar att aga sina barn och handikappade att sluta synda. 1991 skickade Expressen in en reporter undercover och kunde rapportera om en sektartad verksamhet där många miljoner stoppades undan i paret Ekmans privata flygplan.

Under senare år har en uppfräschning av varumärket genomförts. Samtidigt har församlingens inkomster – och därmed inflytande – dock ökat. En uppenbar strategi från församlingens håll har varit det beprövade martyrkortet (Lex Jimmie Åkesson). I uttalanden från Alumas nytillträdde verksamhetschef – och Livets ords före detta handgångne man – jämför han sig själv med Historiens Mest Utsatta:

Om jag hade varit jude och du hade sagt ”Johan, jag har hört rykten om att det är väldigt många judar på Comintegra och du har blivit anställd för att du är jude”, vad hade det varit för någonting då? (Sydsvenskan 11-09-24).

”Kristofobiker” är ett ord i omlopp. Den som inte vill lyda under en chef som just tvättat agaassociationerna från en högerkristen sekt har ”beröringsskräck för kristen tro”. Den som inte vill att samme man ska vara publicistiskt ansvarig på en tidskrift som läggs i händerna på samhällets mest röstsvaga, får veta att hon är intolerant. Den försåtliga frågan ställs: hade samma reaktion uppstått om den nye ansvarige utgivaren vore muslim?

Svaret på frågan är troligen: nej. Inte om det vore en muslim som omfattar de demokratiska värderingarna. Hade det varit en av de procentuellt få muslimer som i slutna kotterier verkar för kvinnans underlägsenhet och trons rätt över förnuftet, så hade redaktionen antagligen agerat likadant. Och om det rört sig om en människa som tror på den kristne gudens existens men inte använder det som förevändning för att män inte ska få gifta sig med män eller kvinnor göra aborterande ingrepp i sina egna kroppar, så hade det heller inte varit ett problem.

Det förrädiska i retoriken är naturligtvis att Livets ord sätter likhetstecken mellan sin egen kristet färgade högerpolitik och tron på Jesus Kristus. Det är naturligtvis inte människors tro på ett högre väsen som är det kontroversiella. Hur fnoskigt jag personligen än kan tycka det vara att, trehundra år efter upplysningstiden, på allvar tro att jordens och människans uppkomst skulle vara något annat än slumpartad, så är det i sig inte problematiskt.

Livets ord är dock inte i första hand en kristen klubb där människor sitter beskedligt och pratar om hur trevlig Jesus verkar ha varit. Det är ett bolag med mångmiljonomsättning som sprider otvetydig politisk propaganda – en propaganda mot aborter, mot homosexualitet, mot Palestina, mot kvinnans frigörelse, mot förnuftsbaserad undervisning. Det är en församling som ser ett samband mellan mängd personlig framgång och mängd kärlek från Jesus.

Som representant för kultureliten, kulturmarxisterna, overklighetens folk, den skyddade upplysta medelklassen, erkänner jag mig gärna skyldig till fobi gentemot Livets ord.

Jag är livrädd för att den patriarkala vetenskapsfientliga högerkristenheten ska få ett starkare grepp om ett land som kämpat sig till sekularisering och som bör vara stolt över det.

Jag är också paranoid nog att tro att det finns en tanke bakom att Comintegra plötsligt petar in en marknadschef från landets mest iögonfallande högerkristna sammanslutning på Alumas bägge nyckelpositioner.

Och kalla mig antidemokrat, men jag vill inte medverka till att Malmös hemlösa går runt och säljer propagandamaterial för dunkla värderingar. Jag hade känt samma motvilja om Björn Söder plötsligt hade dykt upp som ansvarig utgivare för regionens bäst distribuerade tidning. Någonting djupt inne i mig hade befarat att han inte bara hade satt sig där för sin oändliga altruisms skull.

TILLÄGG: en förkortad – och kanske förbättrad – variant av den här texten publicerades i Sydsvenskan under rubriken ”Debatt”. Livets ords nya mediestrateg svarade – och jag svarade honom.

På tuben.

Av Kalle Lind

den 2011-09-24

i blogg

Under sommaren medverkade jag som gubben i lådan i programmet Sommarkväll. Jag for runt lite hit och dit i landet och besökte platser som haft betydelse för diverse svenska sommarvisor. Vissa platser – Malö – var givna, andra platser – Kalix – betydligt mer instraffade eftersom redaktionen önskade att jag täckte in hela landet (jag tyckte att vad fan, åker jag till Dalarna så har jag väl med Norrland?).

Reaktionerna blev väl överlag som jag förväntade mig: inga. På sina håll väckte inslagen dock reaktioner av en styrka som förvånade mig: Anders Björkman i Expressen tyckte att jag skulle skämmas, en Wikipediauppdaterare ansåg mig stå för programmets dåliga och substanslösa inslag. Själv har jag svårt att förstå varför några harmlösa reflektioner om gamla skalder skulle tvinga mig in i skamvrån, men på direkt anmodan från en auktoritet har jag naturligtvis ägnat de senaste månaderna åt intensiv skam.

Nu finns de i alla fall på Youtube. Så får var och en avgöra exakt vilken skamnivå jag bör lägga mig på.

Avdelningen Fascinerande uttalanden av folkkära komiker.

Av Kalle Lind

den 2011-09-19

i blogg

Jag kommer ihåg […] när vi plötsligt började tjäna en massa pengar på Gula Hund. Jag hade aldrig haft pengar innan. Då fick jag något slags noja: Det är fel att det går så här bra, det är inte rätt, det måste vara fel! Jag måste göra något åt det!

Och jag tänkte att nu måste jag göra något riktigt jävligt. Jag ska låna pengar av alla i ensemblen. Så ska jag inte betala igen dem, utan bara äta upp dem. Och så ska jag ställa mig och vara skitfull och pinka på mikrofonen och säga tarvliga saker.

Så skulle jag vara borta i tre dagar och ta hem en hora till familjen och säga att här är er nya mamma och då skulle allt bli taget ifrån mig och ingenting skulle vara kvar, inga kamrater, ingenting.

Jag fantiserade varje dag i bilen om att jag måste göra någonting och börja från scratch … och recensenterna skulle skriva: Fy fan vad äcklig han är – pissa i mikrofonen … Just att vara så tarvlig att inte ens de närmaste ställer upp på en.

Men så var jag frisk nog att sätta in pengarna på banken istället.

(Hasse Alfredson, Nya Teatertidningen 10/1980.)

Avdelningen Personer som gör en lite överraskad.

Av Kalle Lind

den 2011-09-16

i blogg

Ulla-Britt Kotsinas heter en professor emerita som är född 1935. Hon har gett ut en bok tillsammans med Dogge Doggelito. Boken heter Förortsslang. Det är där vi får veta hur förortsbor uttrycker sig. Här kan vi läsa att uttrycket ”ta illa upp” i förorten heter ”bajsa blod”, att ”strunta i” heter ”bajsa på”, att ”inte bry sig” heter ”bajsa snett” och att uttrycket ”bajsa” benämns ”klubbabubba”.

Adverbet ”aldrig” heter i förorten tydligen ”när kuk har namnsdag”, verbet ”tystna” heter ”få kuk i munnen”, frasen ”åka fast” heter ”få kuk”, frasen ”få stryk” heter också ”få kuk” och frågeställningen ”är du man?” översätts lämpligen ”har do kuk?”

Vill man berätta för förortsbon att denne är en ”mammaknullare” rekommenderas bland annat frasen ”mammas bögbangare”. Vill man upplysa samme förortsbo att man i detta nu har intimt med densammes ömma moder säger man lämpligen ”jebem ti mater” och vill man bara som hastigast informera om att man för tillfället idkar fellatio med förortsbon i fråga så säger man ”acini sikarem”.

Förortstermen ”slänga på telefonluren” översätter Kotsinas till svensk vardagsprosa: ”dunka kuken i luren”.

Förortstermen ”gråta min pung” översätter Kotsinas inte alls.

Vi får också veta att den vanliga svenska glosan ”vara tvångsrunkare” i förorten heter ”klappa sig”. ”Klappa sig” kan för övrigt också betyda ”vara bög” eller ”smeka sig på kuken”. Ulla-Britt Kotsinas exemplifierar det sista med frasen ”han ska klappa sig lite”.

Av de trettioåtta synonymerna till ”homosexuell man” kan nämnas ”bakvägenstylish” och ”böjare”. ”Förlora i fotboll” heter tydligen ”få en boll i arslet”. Den så vanliga svenska termen ”hårdsex” heter i betongen ”bang zaang”. ”Onanera” uttrycks i förorten med det metaforiska ”mata hästen”. ”Ha samlag bakifrån” heter, när man närmar sig T-banans ändhållplatser, ”rosta kycklingen”.

TV3-programmet ”Efterlyst” heter på förortssvenska ”Golnytt”. Etniciteterna ”kosovoalban”, ”indier” och ”svensk” benämns ”konsumbanan”, ”mowgli” och ”potatis”. Frasen ”din familj” är helt enkelt en förkortning av påståendet ”jag ska knulla din familj”. Begreppet ”giddigiddi” översätts till svenska med det i sammanhanget alldeles sjukt oskyldiga ”helledudanemej!”

Själva ordet ”förortsslang” heter för övrigt på förortsslang ”bushiska”.

Med risk för att verka lite fördomsfull så ser jag en viss diskrepans mellan å ena sidan Ulla-Britt Kotsinas utseende, ålder och titel, och å andra sidan den bok hon sammanställt. Jag kan så klart verka alldeles löjligt inskränkt, men låt mig i alla fall få hävda att professor emeritor i allmänhet inte skriver böcker där de översätter förortstermen ”toast de salad” med ”utlösning i fittan”.

Ulla-Britt Kotsinas framstår för mig som en av de mest fördomsfria människor jag stött på. Att boken sen kanske bekräftar varenda tänkbar fördom om invandrare som en skara sexistiska småtjyvar måste inte vara hennes fel.

Tack till Kristoffer Appelquist för tips.

Reprisinlägg: En skallig man med förkärlek för nonsens.

Av Kalle Lind

den 2011-09-15

i blogg

Med anledning av Stefan Wermelins och Staffan Schöiers nyutkomna, tittvänliga – men kanske något okritiska – kaffebordstegelsten ”Yrke: Povel Ramel” vill jag återge en text jag av någon anledning skrev för tio år sen. Texten finns på min genant eftersatta hemsida, där absolut inget ändrats sen begynnelsen och som jag inte rekommenderar någon att gå in på, och citerades till allas överraskning av Gunilla Brodrej i hennes recension av Ramelboken i Expressen. Jodå. Inget jag vill skryta med, men som ämnet ändå kom på tal så.

Texten är skriven 2001, vilket märks på åtskilliga sätt. Min lillebror är inte längre femton, Lorryrepriserna är inte längre aktuella och jag är inte längre lika nöjd över finurliga skämt om George W Bush.

Ett lustigt kuriosum är att något av de olika Povel Ramelsällskapen för några år sen bad att få publicera den. Jag blev förstås smickrad och sa ja. Dagen därpå fick jag ett glatt uppmuntrande mejl från Mikael Ramel som tyckte jag förstått Povel. Dagen därpå fick jag ett nedslående mejl från Lotta Ramel som ville ta bort den eftersom den innehöll elaka påhopp på hennes kompisar. Huruvida den ligger kvar där idag har jag ingen aning om.

I dagens musik- och komikklimat är Povel Ramel missförstådd. På hemsidan febers nätradio häcklar popskribenterna Mats Olsson, Lennart Persson och Jan Gradvall Andres Lokko för att han tagit emot KaRamelodikt-stipendiet och gnäller över att Povel Ramels ande svävar över svenska raptexter.

Värst i sina angrepp har Peter Wahlbeck varit. Redan i den första intervjun jag läste med honom, i ett specialnummer i gamla – musiktidningen – Slitz om ”provosörer”, kallade han Ramel för ”en gammal artonhundratalsmoderat”. På scen har han gjort sig rolig över ramelska nonsenstexter som inte betyder nåt och i tidningarna har också han haft synpunkter på att Killinggänget inte nobbade hedersutmärkelsen från den komiske nestorn.

Jag är ledsen, Peter, men du har fel. Gud finns inte, kött är nyttigt och Povel Ramel är ett geni.

Vad Povel Ramel gjorde med svensk musik- och scenunderhållning saknar motstycke i svensk underhållningshistoria. Från att revyer varit utdragna spektakel där bara var tredje nummer var roligt, eftersom varje sketch och monolog skulle följas av ett balettnummer och en vansinneslång kuplett med kvinnlig eller – i fallet Karl Gerhard – manlig primadonna, blev de i Ramels varsamma händer ett pärlband av infall, där musiken svängde och humorn var vansinnig, överraskande, oväntad och kemiskt fri från nasalt gnäll på sosseregeringen.

Ramels egen revyform kallade han – liksom sitt företag – Knäppupp. En knäppupp inleddes redan ute i foajén där vaktmästarna bar vitrock och munskydd, och fortsatte sen med publiken in i salongen, där tjuvar sprang runt och jagade poliser, där en jägare med två riktiga labradorhundar gick och sköt ner fasaner som dråsade ner från taket, där en gottflicka gick runt och snaskade godis och vägrade sälja, där bänkarna var preparerade med bandspelare med förolämpningar.

I sin första Knäppupp 1952 – Akta huvet – gjorde Ramel sen entré hängande i en stålvajer, glidande över publikmassan. Efter finalnumret ”Följ mig uti regnet” fick publiken följa med ensemblen – ut i regnet, som brandkåren arrangerade. Allt dessutom gjort med vänlighet. I ett manifest lovade Ramel att hålla sig borta från två saker: politisk satir och slipprighet.

Trots att åren har gått, känns många av Knäppuppnumren fortfarande relevanta, vilket inte kan sägas om t.ex. de aktuella Lorryrepriserna med bara tolv år på nacken. Stefan Sauks ”viktiga” påståenden i ”Tillfälligt avbrott” är fysiskt jobbiga att ta del av i fyraminuterspass, särskilt när han inte ens skämtar utan bara går runt och låter som när Max von Sydow i Det sjunde inseglet, med uppenbar gasmage, vill ha ”vetschkap”. Det blir lätt så när någon, utan att ens anstränga sig om en komisk vinkel, tror sig ”leverera sanningar” (läs: skriker så högt att det inte hörs) och ”öppna publikens ögon” (läs: sparkar in öppna dörrar).

För även om tiden givetvis har sprungit ifrån också stora delar av Povel Ramels produktion, kan man fortfarande smittas av glädjen, lättheten, det opretentiösa anslaget. Ta till exempel visan om Karl Nilsson, där Ramel entonigt berättar om det tristaste av människoöden och i tolv-tretton verser redogör för det omständliga staplandet av brädor, bara för att konstatera i förbifarten att ”sen for jag till Amerika ett tag och hem igen”, är fortfarande rolig genom alla åtta minuterna. Jag spelade den för min femtonåriga lillebror – som gillar Marilyn Manson och Slipknot – och han skrattade i målbrottsfalsett.

Eller ta monologen om ”Ester”. Martin Ljung står nedanför fönstret till vad som visar sig vara en gammal flamma han varken sett eller hört av sig till på många år. Klockan är mitt i natten och han kommer med sin nya stora familj och tycker gott att Ester inte bara kan hysa in dem utan också plocka fram nåt att äta: ”ta vad du har, kyckling eller nåt”. Successivt förstår vi att han inte på något vis meddelat sin ankomst i förväg, och när Ester till slut slår igen fönstret och Martin Ljung fäller den på sin tid berömda repliken ”bannade fläskfia”, har hon publikens fulla stöd.

På något vis är monologen i fråga den ultimata våldgästarhumorn, vad gäller surrealism möjligen toppad av Monty Pythons ohejdade intrång med getter och nerpissade fruntimmer i Eric Idles romantiska middag, men inte i sin exakthet. Den aningslösa självupptagna ta-för-givet-mentaliteten analyseras i sin prydno och vartenda tonfall känner man igen från killen i klassen som alltid skulle bomma cash och försökte betala tillbaka i tomburkar.

Eller ta nonsensvisan ”Lingonben”, den felande länken mellan Alice Tegnér och ”Lucy in the Sky with Diamonds”, där humorn befinner sig på samma abstrakta nivå som när the elephant man plötsligt jazzar in i ”The Young Ones” och sjunger Diana Ross-hits i rutig kostym. Ord staplas på
ord utan mening eller sammanhang, slussarna till Freuds undermedvetna står på vid gavel, Salvador Dalí tolkar Elsa Beskow och bröderna Marx kompar på luftfagott.

Utan att ens hört talas om meskalinkaktus sjunger Martin Ljung om Bluff och Spark och Tork och Kvark, som på något vis lyckas vara sex dvärgar, varav en är ful, en glad och en dum i huvet. Utan de för sammanhang så väsentliga konnektivbindningarna berättas sen om tomtefar som saknar eget hus i sin stora näsa, om slottet Drummeldrimp dit man inte får komma in om man inte behärskar struvbakningskonsten och om Per som är full av tomtar.

Martin Ljung framför den fortfarande på scen, och när han vid ett tillfälle kom av sig fortsatte publiken av tjugonåntings att sjunga åt honom. Visan skrevs 1957.

Även om Ramel många gånger sysslade med en referenshumor där själva referenserna blivit hopplöst inaktuella, står sig t.o.m. många av de numren. Ramel for fram som en furie genom den dammiga svenska underhållningen och gjorde vad ingen annan förstått att man kunde göra. Han slog ihop trist vuxenvals med det sista skriket från New Orleans, boogie woogie, och skapade rytmer som inte borde kunna finnas. Han gjorde blues på svenska innan Peps fått skäggväxt; i ”Gräsänkling blues” transkriberas sydstatseländet till svenska förhållanden och sången rör sig om den förödelse sångens jag själv förorsakat i lägenheten medan frun varit bortrest (problematiken är så knivskarp att Bergman, Ingmar alltså, ville filmatisera låten.

Han gav sig på schlagern, folkmusiken, studentsången, Bellman och idag nästan bortglömda figurer som Snoddas och Birger Sjöberg. Med ett osvikligt öra för språkets valörer silade han fram essensen ur Taubes alla hurtfriska sailorvalser, och destillatet – ”Balladen om Eugen Cork” – låter i ett landkrabbeöra kusligt exakt t.ex. ”Möte i monsunen”. Detta trots att alla sjötermer är ren gibbrish. När Taube själv hörde visan, lär han ha utbrustit ”Den där Ramel är allt en riktig räv!”:

Först segla vi med copra till Marseille

och därifrån med brådska till Bombay.

Vi seglade med byxor från Portland till Madrid

och sen till Babel Mandeb med migrän och tyfoid.

Vi seglade för fyra famnars hals.

Vår högsjöman slog knäck på slöbords vals.

När vakten hyvat tott, signalera han: twi blås!

Då kapade vi slusken och lät pajsaren gå i krås.

I en show delar av Hassangänget gjorde 96-97, kallad ”Stockholm”, gjorde imitatören Lasse Sundholm en hysteriskt rolig Lundell-pastisch. Istället för den sedvanliga lundellska detaljfascinationen vad gäller geografiska platser, spritsorter, författare och växter, sjöng Sundholm med samma övertygade allvar om smågodis: Tutti-Frutti, Nickel, Fruxo.

Greppet är exakt detsamma som Ramel använde. Humorn ligger i den perfektionistiska analysen av förlagan där varje nyans i originalet får en förvriden motsvarighet i pastischen.

Det ska erkännas att allt Ramel signerat inte är roligt och att allt är långtifrån bra. Mycket är flåshurtigt, mycket är segdraget och under de sista tjugo åren har han på ett motbjudande självgott vis mest ägnat sig åt att leka med sina egna låtar.

Trots detta förtjänar Ramel ett upprättande hos en yngre generation, inte minst hos de som headnoddar till Bo Kaspers orkester på landets alla cappucinohak. Bortsett från några basgångar som plankats från Curtis Mayfield, vilar hela Bo Kaspers låtkatalog på den fjäderlätta, sköngungande och lojt tillbakalutade feel-good-stämningen i Ramels ”Ta av dej skorna”. Deras ständige textleverantör Wille Craaford erkänner öppet sin skuld till Ramel – jag minns en intervju från Just D:s riktigt grungesunkiga och halvalkade period där alla tre medlemmarna plötsligt avbryter reportern för att sjunga med i Ramels och Monica Zetterlunds niominutersduett ”Håll musiken igång” – och tvekade antagligen aldrig att ta emot KaRamelodikt-stipendiet.

Och inte minst borde tonfallet i Ramels produktion vara ständigt aktuellt. Ramel kom fram i ett svenskt femtiotal, präglat av samförståndsanda och framtidstro. Det är ingen slump att en av hans revyer och låtar heter ”De sista entusiasterna”, det är också fullt logiskt att många låttitlar består av optimistiska imperativ som ”Ta av dej skorna”, ”Håll musiken igång”, ”Blås på det onda” och ”Knäppupp – relax – koppla av”.

Det sextiotal som krävde politiskt engagemang av varje kulturarbetare körde så sakteliga över Ramel, och varken i det flummiga sjuttiotalet, det lättvindliga åttiotalet eller det apolitiska nittiotalet fick han den revival som tiderna egentligen borgade för. Faktum är att alla tider är förtjänta av Povel Ramel.

När det autentiska vansinnet alltid framstår som ett djävulsverk – manifesterat i fundamentalistiska terrorister som bin Ladin och George W Bush – behöver vi som människor en varm, mild och omtänksam galenskap som hela tiden pekar på att det är värt att leva och att det finns all anledning att luta sig tillbaka.

Världen mår inte bättre av att jag lider, tvärtom lägger min självömkan bara sten på bördan. Det är djupt tragiskt att oskyldiga dödas, amerikaner såväl som palestinier, men inte hjälper mitt förfasande någon. Jag lägger på några heta vax från tiden då ”crazy” och ”dårpippi” var ledord i tiden, och går till jobbet med ett leende från örsnibb till örsnibb. Jag önskar att bin Ladin och Bush gjorde samma sak.