kallelind.se

Vår teoretiske vän av humor, John Kjederqvist, rabblar i sin bok När ord bli roliga – språket och skämtlynnet (1933) upp alldeles ohyggligt många exempel på ord som blir roliga när de används fel eller rörs ihop. I ett ganska lamt försök till kategorisering berättar han vad som kan göra ”upprepning”, ”omkastning” och ”sammanblandning” så väldigt lustiga.

Vi tar upprepningen först. Ha papper och penna till hands.

Låt oss taga de vanliga ”sa jag” och ”sa han”, som kan vara nog så motiverade men ändå i längden verka något maskinmässigt. ”Som sagt va” vid varje andhämtning är ett annat. Att avsluta varje mening med ”så det så” eller ”för den delen” är inte bättre. Eller när man liksom vill sätta fart i berättelsen genom ett ständigt återkommande ”och så unna för unna” (undan).

När man hört det ett par gånger och sitter och väntar på nästa, och det så kommer ett ”unna för unna”, då är det inte lätt att avhålla sig från att draga på smilbandet. Och jag vill se den, som kan hålla sig för skratt, när han läser bröllopstelegrammen i Birger Sjöbergs bok ”Kvartetten som sprängdes”, där vart tredje telegram är ”Sol ute, sol inne …”

Det var upprepningen.

John Kjederqvist var språkvetare och lärare och skrev 1933 boken När ord bli roliga – språket och skämtlynnet. Den är fullproppad med exempel på hur lustigt det kan bli när man skämtsamt leker med ord. Inte alla exempel är lika roliga 2011.

Ett intressant stycke tar upp uttalsavvikelser:

Så är det ofta de enstaka ljudens uttal, som blir komiskt. En vuxen människa som inte kan tala rent. Det är ju en motsägelse.

Den består ofta däri, att det är ett visst ljud, som hon inte kan uttala. Hon utbyter det då mot ett annat. Man träffar inte så få individer som säga v istället för r. Skämttidningarna låta snobbar vara behäftade med detta fel för att ytterligare öka deras löjlighet: En bild föreställer en löjtnant och en ståtlig dam. Den lille löjtnanten säger: Tyckev inte fvöken det skulle vava voligave att vava kavl? Fröken: Nej, vad tycker Ni själv?

Man är först frestad att tro, att ett sådant ljudbyte är skämttidningens eget påhitt, eller åtminstone, att talet är starkt karikerat. Så är emellertid visst inte förhållandet. De som säga v för r göra det visst inte för att det skall vara fint, och ännu mindre för att väcka löje. De rå inte för att de begå detta uttalsfel. De ha som barn inte blivit rättade och så fått behålla detta fula ljudbyte hela livet.

Ett annat språkljud, som inte så sällan råkat ut för individer, som misshandla det, är s-ljudet. De sägas då läspa eller sluddra. När en som läspar skall säga ”se så” så säger han ”the thå!” med ett ljud, som är i det närmaste samma ljud som det engelska th i think. Och när den som sluddrar skall säga ”se så!” så sätter han s ungefär på samma ställe i munnen som han säger l, han säger ”le lå!” […]

Sådana uttalsfel som läspning och isynnerhet sluddring äro nu inte så lätta att på ett allmänfattligt sätt återgiva i skrift. Och de som läspa eller sluddra lämnas därför vanligen i fred av skämttidningarna, då ju dessa måste kunna visa sina lustigheter i tryck. Eljes skulle jag inte ha något emot att de som läspa finge schavottera lite. Ty det är inte utan att jag har anledning misstänka, att många göra det, emedan de tro, att det är fint. Och smittan sprider sig.

John Kjederqvist var, av allt att döma, en humaniorans man. Verksam som språklärare under 1900-talets första hälft, den förste att hålla en radiolektion i engelska 1925, tidigt debatterande läs- och skrivsvårigheter i sexiga organ såsom Folkskollärarnas tidning. Han skrev också boken När ord bli roliga – språket och skämtlynnet (1933). Där får man lära sig mycket som man inte visste, lite som man nog anade och en del som man inte riktigt begriper.

För att vara en bok om humor så måste man dessvärre konstatera att den är påfallande torr.

Under ett antal dagar framöver – dvs. tills jag tröttnar – ska vi få ta del av några av Kjederqvists rön angående hur ord kan alstra humor. Vi börjar som sig bör med en del av Kjederqvists eget förord:

Det sätt, varpå en person sätter en rova eller rullar ned för en trappa kan vara komiskt, om han inte gör sig illa. Det kan också beskrivas så. Någon kan t.ex. säga: ”Han hade bråttom och rullade nerför trappan; han tyckte det gick fortare på det sättet.” Beskrivningen är komisk. Det är onekligen humor med i den: att omtala något som i och för sig är ganska betänkligt, som om det vore det riktiga och avsedda.

Tycker man, att det låter komiskt, så är det ännu inte orden som sådana som äro orsaken. Poängen, orsaken till löjet, ligger inte i själva orden, snarare skulle jag vilja säga i tankegången. Det är inget språkskämt i egentlig mening.

Om däremot en annan, som vill berätta samma sak, säger: ”Han kolporterade nedför trapporna”, så ha vi ett fall av språkkomik, som tillhör den stora gruppen ”komisk användning av främmande ord”: kolportera istället för kullbyttera. Det förstås härav, att orden, som användas, skola på ett särskilt sätt deltaga i effekten.

Likt pionjären på området, filosofen Henri Bergson, som år 1900 gav ut avhandlingen Skrattet – enligt uppgift den tråkigaste bok som skrivits – försöker Kjederqvist förklara hur komik uppstår. Uppgiften är svår, närmast omöjlig, eftersom de flesta av hans exempel inte är särskilt komiska. Men han gör så gott han kan:

”Varför skrattar bonden, när han får se en neger?” Det är den fråga man mer än en gång träffar på hos forskare i det här ämnet. Antagligen gör man sig den för att komma underfund med vad det kan vara för ursprungliga och primitiva föreställningar, som äro bärare av skrattet.

Jo, svarar man, det gör bonden därför, att han inte kan få negern i något begreppsmässigt sammanhang med sina föreställningar om hur en människa skall se ut. – Och det är ju ändå en människa. Det blir en skarp motsättning mellan den där svarta figuren och bondens vanliga missuppfattning av en människa. Den intellektuella motsatsen är det, som framkallar den egendomliga känsla som, om den är tillräckligt stark, utlöser skratt.

Så då vet vi. Kjederqvist ger fler exempel på lustiga sammanblandningar av ord. Många fler. Ohyggligt många fler.