blogg • Sida 46 av 103 • kallelind.se

Varför känns det bara tomt när man är full?

den 2011-02-04

För evigheter sen – när tid inte var en bristvara i mitt liv – satte jag mig att lista mina hundra favoritfilmer och skrev sen en halv essä om var och en. Detta gjorde jag av samma skäl som folk filmar när de lägger snoppen mellan hamburgerbröd och sen hystar ut på Internet – för att jag kunde.

Texterna finns att läsa nånstans där i cyberhålet, dock under pseudonym. Den historien tar vi när den är preskriberad.

När jag kollar listan idag så är jag överens med mig själv till, säg, 75%. Andra filmer har så klart tillkommit, och när jag tänker på det i efterhand så var kanske inte Ocean’s eleven så cool som jag tyckte när jag såg den i San Fransisco 2001. Men annars gillar jag att jag medvetet lagt Apocalypse now och Citizen Kane – två av historiens mest sönderhyllade filmer – på plats 99 och 100.

Det jag ångrar mest är naturligtvis att jag var så snål mot Ett anständigt liv. Plats 52 är ingen rättvis plats för en film som får det att stocka sig i halsen bara jag nämner dess namn. Hade det gått att ligga med Ett anständigt liv – och framför allt: hade det gått att ligga med den utan otäcka sjukdomar som påföljd – så hade jag gjort det.

Det är den smutsigaste och trasigaste och solkigaste film jag sett, men en film som bärs fram av Stefan Jarls heliga vrede och som tvingar en att inte vända bort blicken. Och mitt bland alla snapshots av mänskligt förfall i sista stadiet, av snubbar som ser ut som slitna femtiåringar vid 27 års ålder, av såriga armar och tablettsvullna kinder, finns strimmor av ljus. Stoffe går med tjej och barn på Skansen, Kenta åker till Norrland med pysen och pratar pannkakor.

Framför allt har di däringa narkomanerna en tendens att spotta ur sej oneliners som Lars Norén skulle hänga ut ytterligare några gamla samarbetspartners för:

”Hajar du att man blir smådeppad när du ligger och dör överallt i hela stan?”

”Jag kommer inte ihåg alla detaljer, men så jävla otrevlig tror jag inte att jag vart.”

”Hur fan kan man bo i Umeå?”
”Det är lätt hänt.”

”Jamen, fan, jag hörde att bukspotten gick åt helvete på dig, din luffare!”

”Så tog jag en firre i 4-5 dar så där. Då kände jag ingenting. Men till slut så hjälpte inte ens horset.”

”Hej älskling, det är jag! Hur har det gått på stritan idag då? Hur många torskar har du kvar?”

”Det var en jävla gemenskap då alltså. Det var ingen som tog en klunk Villa Franca ens en gång från nån annan utan att fråga alltså, men nu när dom ligger lila och inte kan andas och håller på och dör på muggen på T-centan så går dom och plockar i fickorna på dom för att få pengar alltså!”

”Ska du ner på Torget?”
”Ja, jag måste ha verktyg. Ska bara måla mig först, i fall jag får en torsk på vägen.”

”Ringer dom hem till dig och säger när jag dör och så där?”

Att Stefan Jarl har ett Budskap och vill göra en Poäng är han den sista att sticka under stol med. Inklippta bilder från slakterier och råttskrik på ljudbandet ligger troligen inte där av en slump. Det är antagligen inte heller så att kameran bara råkade gå när Stoffe lagt sig att sova på en sopsäck med texten ”Sverige hjälper”.

Men jag köper det. Det är en icke-moraliserande film. Det är en film som anklagar, men som låter bli att självgott förklara hur man borde ha gjort istället. Det är en film som, paradoxalt nog, gör mig ganska upplyft. Inte minst för att det går en skön rysning i mig varje gång Kenta Gustafsson är i bild.

På ett vis är det inte så märkligt att Kenta med tiden blev nån sorts alternativ folkhjälte. På ett annat vis är det naturligtvis utomordentligt märkligt.

Hans medverkan i schlager-SM 1980 är en klassiker: T-shirten med sextinian och den snabba kontringen när Bengt Bedrup frågar hur han har det med spriten. Men även låten Kenta sjöng – ”Utan att fråga” – är ett fascinerande exempel på när Sverige är som bäst. När vi släpper fram transsexuella att ta emot guldbaggar ur kulturministerns hand, när utvecklingsstörda får hämta tevekristaller på scenen och när luggslitna brajrökare sjunger till Anders Berglunds orkester:

Var har elden lärt sej brinna?
Varför rasar jämt visionerna omkull?
Måste drömmarna försvinna?
Varför känns det bara tomt när man är full?

Lättkränkta personer genom mediehistorien: Maj-Britt Baehrendtz.

Av Kalle Lind

den 2011-01-30

i blogg

Tunn hud är inget Marcus Birro har patent på (eller Kalle Lind, för den delen). Folk har rivit upp himmel och jord för nedsättande recensioner och grova skämt i alla tider. Ibland förstår man dem, ibland tycker man kanske att de varit väl snabba att hota med stämningar eller landsflykt.

I svensk teves absoluta begynnelse gjorde Sveriges Radio – som ljud-och-bildbolaget då fortfarande hette – en galasändning för nåt som ansågs vara ett särskilt behjärtansvärt ändamål: trafiksäkerhetens främjande. NTF – Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande – var medsponsor, vilket dåförtiden inte ansågs vara komprometterande. Sveriges Radio fick gärna samarbeta med statliga verk, eftersom Sveriges Radio i praktiken var ett statligt verk.

Däremot lyckades ett stort svenskt bilföretag med fabriker på Hisingen nästla sig in i programmet. Visserligen var deras prisbilar inslagna i papper, och visserligen försökte programledare Nils Erik Baehrendtz ställa sig i vägen så mycket som möjligt, men som det kommenterades i Expressen dagen därpå: ”Den som hade ett aldrig så litet hum om bilar, såg ändå på höljets konturer vad det rörde sig om.”

En inringare till Sveriges Radio kunde identifiera Volvoprofilen eftersom höljet kring bilen ”satt tätt som på en jumperbrud”, ty det här var på den tiden när folk sa sånt utan att begrepp som ”chauvinism” dök upp i någons huvud.

Det blev, som det så gärna blir när kvällspressen sätter agendan, skandal. Reklam var från dag ett en mycket delikat fråga för programbolaget Sveriges Radio. Staten – vissa skulle säga ”såssarna” – hade nogsamt sett till att ingen eterburen media fick finansieras med några andra pengar än statens egna. Och, som en liten kompensation för statens givmildhet, fick heller inga andra intressegrupper än staten sända eterburen media.

Samma dag som NTF-galan sändes – den 6 december 1958 – blev dess programledare Nils Erik Baehrendtz dessutom programdirektör för Sveriges Radios TV-avdelning. Det gjorde inte frågan mindre känslig. Den antikommersiella televisionens själva banérförare stod alltså och lassade lätt identifierbara Volvobilar över sina tävlare!

Så man kan väl föreställa sig att det ven lite om öronen på Baehrendtz, en av sin tids mest välbekanta svenskar, inte minst efter programledarskapet i Kvitt eller dubbelt. Men tydligen var det inte bara kring Nils Eriks öron det ven. Vinandet nådde även hans lojala hustru Maj-Britt.

Maj-Britt Baehrendtz jobbade som journalist på Expressen. En dag fick hon höra att dagens planerade nummer av hennes egen tidning skulle innehålla ett infamt påhopp på hennes make. Hon fick läsa formuleringen: ”Jag blev vansinnigt arg. Jag minns att jag blev så arg att jag nästan mådde illa”. På stående fot och med omedelbar verkan sa hon upp sig.

Och då hann ändå grafikerna bryta loss notisen om Nils Erik och förhindra att allmänheten fick ta del av den.

Vad var det då för en snaskig smaskighet som formulerats? Hur överjävligt groteskt rå och sårande var den där notisen? Var det ännu värre än det hämningslösa näthat Marcus Birro utsatts för?

På skvallersidan Bekantas bekanta hade en anonym kolumnist skrivit:

Det sägs på stan att Nils Erik Baehrendtz fått ett nytt namn. Man har börjat kalla honom för Nisse Volvo, efter det bekanta NTF-programmet nyligen.

Så såg alltså den tarvliga taskspark ut som fick fru Baehrendtz att, kränkt och förnedrad, lämna sin arbetsplats för tid och evighet (närmare bestämt ett år).

Plötsligt framstår Marcus Birro som ett under av stoiskt lugn och högburen värdighet.

(Källa: Maj-Britt Baehrendtz Tio år med TV, udda nog utgiven 1970, dvs. efter tretton år med teve).

OBS! Den ödmjuka insändaren hittades här.

Görsen?!?

Av Kalle Lind

den 2011-01-23

i blogg

Låg och nynnade gonattvisor för min yngste. Efter önskerepertoaren – ett ganska förutsägbart potpurri på ”Björnen sover”, ”Bä bä vita lamm” och ”Lille katt” – går vi ibland över på såna låtar som exekutören själv uppskattar mest. Det brukar bli ”Blues för Fatumeh” och ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull”. Ikväll blev det av någon anledning ett lite modernare, närmast nutida, alster: ”Fula gubbar” av Magnus Uggla från 1986.

Det är på det hela taget en ganska begriplig låt. När jag först konfronterades med den som elvaåring förbryllades jag av begrepp som ”prostatit” och ”segla breda”; nu är jag plågsamt medveten om både gubbsjukdomar och östermalmska. Vad som däremot bara känns konstigare för varje gång jag lyssnar på den – typ vart tredje år – är sticket:

Häromdan
så var det pensionärsfest ner på stan
Ja, där var Bertil, Terje, Ardy, Coco, Claes,
Anders, Gunnar, Fredrik, Christer, Görsen, Lars,
ja, där var alla gamla gubbar

Vad är det för en konstig lista? Syftar den på nån sorts verklighet? Jag vill minnas att vuxna omkring mej när låten var ny hävdade att ”Ardy” måste vara synonym med Ardy Strüwer (oftast med argumentet ”vilken Ardy skulle det annars vara?”).

Jag tror för all del inte att Ardy Strüwer mår fysiskt illa vid tanken på att ha yngre damer omkring sej (män på 60+ som bär bandana till vardags ser sej ofta som unga i själen, och män på 60+ som ser sej själva som unga i själen brukar ofta ta det som en intäkt för att ligga med sin dotters kompisar), men fortfarande är då Ardy den enda identifierbara verklighetsförlagan i uppräkningen.

Eller okej, om det nu är Strüwer så skulle ju Lars kunna åsyfta dennes gamle slapstickkompis Lasse Åberg. Men hans gubbsjuka började väl först märkas nånstans vid Den ofrivillige golfaren? Det var väl då man började fundera på att Stig-Helmers motspelerskor liksom stannade kvar i ålder medan Åbergs egen mustasch blev allt mer askgrå?

Men de andra då? Terje? Coco? Och framför allt – Görsen? Vilka är de? Det kan så klart vara fråga om rena fantasifoster, men så sjuk fantasi har väl inte Magnus Uggla att han hittar på namnet Görsen? Den där uppräkningen har en så konstig plats i låten – mitt i det detaljrika frossandet i stackars medelålders disco-Kajs ålderskrämpor kommer nån sorts katalogaria – att det känns som om den är en passning till någon. Men till vem?

Detta har jag alltså funderat på till och från i tjugofem år. Det hade så klart varit skönt att ha annat att fundera på de närmaste tjugofem åren. Har nån info i ämnet så kläm fram med den.

Mannen bakom nittonhundratalets största svenska bokframgång.

Av Kalle Lind

den 2011-01-18

i blogg

Ivan Bratt hette en av de mest behånade svenskarna under nittonhundratalet. Läkare och liberal riksdagsman som i förra seklets begynnelse la grunden till den restriktiva alkoholpolitik som fortfarande är en del av den svenska självuppfattningen. Hans initiativ ledde till motbokens införande 1915. Han grundade vad som blev Systembolaget och Vin & Spritcentralen och såg till att de bolagen fick monopol på försäljning, import och tillverkning av jästa och destillerade drycker.

Jag tror att Ivan Bratt handlade som han gjorde av humanistiska skäl. Man kan naturligtvis fråga sej om han inte hjälpte till att urvattna begreppet ”liberal” när han införde diverse förbud och skaffade sej monopol på alkoholhantering. Men han såg ett folk sånär supa ihjäl sej och tyckte med viss rätt att det var en bedrövlig syn.

Frågan var – och är – inte enkel. En sida av mej tycker förstås att vuxna människor måste få ha rätten att sätta slipsen runt huvet och vältra sej i sin egen patetik, en annan sida inser att ganska många fruar och barn – bokstavligen – fått ta en och annan smäll för den rättens skull.

Samtidens bild av Bratt var kluven. Han var ett irritationsmoment både för de organiserade nykteristerna (som ville ha ett totalförbud) och de oorganiserade alkoholisterna (som ville fortsätta hälla i sej). Ganska många tyckte nog att något behövde göras, men tyckte kanske inte att en rigorös byråkrati och bruket av skamstämplar var den optimala vägen.

Mest hatad blev Bratt antagligen hos landets skämtare, långt innan Helt Apropå en blötlagd skara. Revymakare gjorde sej gärna lustiga över den befängda tanken att folk inte skulle kunna hantera alkohol. Detta strax innan de själva gick bort i skrumplever.

Stockholms revykung anno tidigt 1900-tal hette Emil Norlander (mannen bakom evergreens som ”Känner du Amanda Lundbom?” och ”Haver ni sett Karlsson, han som lägger ner rör?”). I sin nyårsrevy 1914 nämnde han Bratt så många gånger att en recensent tappade räkningen. Till den punschkluckande publikens jubel, kan tänkas.

De flesta beslut Bratt var med och fattade var nog dåliga. Svenska folkets fixering vid dyngfylla minskade knappast av omyndigförklaringen, vilket i förlängningen lett till att horder av skånska målbrottshuliganer spytt ner Ströget medan danskarna bara kunnat kontra med Sanne Salomonsen. Men lik förbannat väcks en viss respekt för Bratt när jag läser om honom.

Inte minst för den furiösa ilska som väcktes mot honom och som säkert gjorde det svårt att somna ibland på Brattnatten. De som hävdar att humorn nuförtiden är så mycket råare och mer personinriktad än när farfar lekte med kottar, bör ta del av en festlig nidpsalm ur tidningen Fäderneslandet från 1915:

Så gått ett år ifrån vår tid
och kommer inte mer
Och väl var det ty lugn och frid
därom en var nu ber!

Men nittonhundrafemton var
ett riktigt uschligt år!
Europa än sitt världskrig har
och vi ha – Bratten vår!

Så låt oss be en nyårsbön
att fan må detta kriget ta
För sitt besvär han sen som lön
får Bratt … om han vill ha’n!

(Källa: Håkan Westlings Ivan Bratt – legendarisk läkare, Systemets grundare 1997.)

När fanan blir gammal.

Av Kalle Lind

den 2011-01-17

i blogg

Jag har förklarat förr – flera gånger faktiskt – varför jag tycker Nationalteatern var ett proggband värt mer respekt än deras flesta kollegor.

Nej, jag tycker inte att frasen ”miljonärerna och skattefifflarna går fria / de handlar aldrig bara för en tia” är särskilt på pricken. Men å andra sidan gillar jag helhjärtat de handfasta sarkasmerna i ”Speedy Gonzales”:

Samhällsproblem har en otrevlig vana
att jämt liksom tränga sej på
Det gäller att blunda för allt man är värd
och försöka att inte förstå

Även om Nationalteatern var vänster (”v som i verklighet”) och av proggbolaget MNW betraktades som ”politiskt intressanta”, så var det ingen slagordsmaskin. Som grupp var de alldeles för stökiga och anarkistiska, och mer än en gång fick de bassning av Göteborgs alla politiska kommissarier för den partipolitiska otydligheten i texterna. När Ulf Dageby en dag kom på att han tyckte kommunismen var en rätt dålig idé, bekände han inför övriga gruppen. De var alla överens om att de hade bättre nytta av en begåvad låtmakare och gitarrist än av en testuggare.

Nu sitter jag med jätteboxen/boken Lägg av! Historien om Nationalteatern (2010) framför mej och inser att jag betalat nästan 700 för en slarvigt redigerad intervjubok, två barn-cd och några ljudmässigt katastrofala outtakes. Resten har jag allaredan i min ägo. Främsta skälet att jag skriver detta är att det då i alla fall blir avdragsgillt.

Vad som gång på gång slår mej är att det har varit en grupp som envisats med att dra i olika riktningar och aldrig bett om ursäkt för det. Medan Dageby och Totta drog ut på turné med gamla rockriff satte Med Reventberg upp La Bohéme i samma teaters namn. I botten har det funnits ett konstnärligt sökande parat med en social medvetenhet.

Jag gissar att det kostat mer i svett än vad det inbringat i reda pengar. Jag unnar därför Hasse Mosesson en trygg ålderdom som ICA-Stig, även om nånting i mej smärtar när han inte får vara med i På spåret för att SVT betraktar honom som ett vandrande varumärke. Jag vet förstås också att detta inte är min sak och att den som är utan skuld ska kasta sten i glashus och att reklam idag inte betyder sälja skräp utan lär vara konstnärligt intressehaltigt.

Men jag kommer inte ifrån känslan av att nåt skaver när jag läser om ICA-konferensen 2009, då tvåtusen ICA-krämare har samlats och nån hotshot inom företaget kallar in ICA-Stig på scen och ber honom sjunga nåt. ICA-Stig avböjer, men chefen står på sej. ICA-Stig avböjer igen, chefen tjatar, ICA-Stig skriker till slut ”Lägg av!” i mikrofonen – varpå en ridå slits åt sidan och blottar hela Nationalteaterns rockorkester. Som naturligtvis rockar igång just ”Lägg av!”, med en text som klippt och skuren för en medelålders ICA-ikon:

Jag sitter inte på nån socialförvaltning
och fluktar i nån pärm och håller koll på allting
Jag lever men jag skiter väl för helvete
i hur det går för mej?

Sen spelade bandet vidare Livet är en fest och kåkfarareposet Kolla kolla. ICA-handlarna shejkade antagligen så aktieutdelningarna studsade i innerfickan. Kanske skrek de med i texterna – ”Ja, det sticker som en dolk / tills man träffar lite folk / och meckar sej en redig …” – och så föll de väl till slut, lyckliga och svettiga, i varandras köpstarka armar. Väl förvissade om att ingenting längre stod i vägen på resan mot De Maximala Profiternas Rike.

Låt oss inte lägga några moraliska värderingar. Låt oss bara konstatera att tid förflutit. 1972 smörjde samme Mosesson in sej i fekalier och ropade ”Känner ni stanken från Enskilda banken?” i Öyvind Fahlströms Du gamla, du fria. Vi får anta att han inte gjorde samma sak inför ICA-handlarna. Om nu inte situationen påbjöd extranummer.

Det kom mejl.

Av Kalle Lind

den 2011-01-16

i blogg

En vänlig själ med det ovanliga namnet www.erotiskhypnos.se har tagit sej tid och kraft att skicka följande mejl till mej:

Hej,

Boken om Erotisk Hypnos är en välskriven bok med handfasta tips och råd på hur man skall gå tillväga med sexuell hypnos. Boken är 30 sidor och finns för dig att hämta på:

[länk till pdf som jag lovat att plocka bort, bloggarens anm.]

Om du sedan tycker att boken är intressant och skriver om den på din blogg är helt upp till dig, skulle du göra detta ber jag dig hänvisa till www.erotiskhypnos.se där boken finns för försäljning.

Tack för din tid.

MVH

www.erotiskhypnos.se

Ja, så löd det. Inget konstigt med det så klart. Innan ni börjar dårklicka på hyperlänkarna vill jag varna att jag inte testat själv. Mitt intresse för erotisk hypnos stannar vid själva ordet. Det kan, rent teoretiskt, vara fråga om nån sorts troll. Ett hederligt gammalt erotiskt hypnostroll. Som sagt: ingenting konstigt.

Den bästa (eller nja, topp-tio i alla fall) anekdoten (eller kanske inte bästa, utan mest fascinerande) ur Nils Petters memoarer.

Av Kalle Lind

den 2011-01-15

i blogg

Nils Petter Sundgrens memoarer är som väntat: lojt tillbakalutat betraktande med anglosaxisk esprit, som vore de berättade ur mungipan, genomsyrade av en elegans som nästan hela vägen lyckas dölja självgodheten. Som det anstår en gammal Månadsjournalenkolumnist, helt enkelt.

Egentligen är Nils Petter inte självgod så mycket som han är självnöjd. Han har levt ett bra liv, fyllt av det han älskar mest, film, tennis och söta flickor i Cannes, och han verkar nöjd med alla beslut han fattat och alla sammanhang han vistats i. De roligaste kapitlen skildrar TV2:s sjuttital, där Nils Petter beskriver sej som the voice of reason i en hög av självutnämnda diktaturkramande makthungriga världsförbättrare utan sinne eller talang för konst och/eller underhållning.

Den borne liberalen Nils Petter har aldrig gett sej in i polemik – annat än om nöden krävt det, då han naturligtvis varit vältalig och resonabel, nota bene – utan med ett roat leende suttit vid sidan av och skakat lätt på huvudet. Han återger skadeglatt rykten om hur den gamle konstkritikern Kristian Romare byggt ett Lenin-altare eller hur till och med tevecheferna på fyllan kommit ihop sej om vems bakgrund som var proletärast eller hur några unga producenter lämnat in programförslaget ”Knulla med TV2”. Själv har han så klart alltid varit trygg i sin milda liberalism à la övre medelklass.

Jag kommer på mej själv med att betrakta Nils Petter som Nils Petter betraktar omvärlden: med en avmätt tolerans, en attityd av ”jaja, whatever makes you happy”. Det är omöjligt att inte gilla karln, särskilt som han för det mesta har rätt. Hans syn på kultur är fördomsfri – minns att det var han som köpte in de Åsa-Nissefilmer som Harry Schein tidigt sjuttital radionämndsanmälde för att de bröt mot kravet på god underhållning – utan att vara populistisk. Han gillade Bergman och Truffaut men lät sej också fascineras av Jarl Borssén som eregerad kyrkoherde.

Som folkbildande public service-man av den gamla sorten arrangerade han också pedagogiska filmstudioserier i SVT, där han visade franskt trettital eller kinesisk samtid. Fascinerande är storyn om när han beslöt att visa Paul Morriseys Andy Warhol’s Flesh (Warhol var egentligen bara ”producent”, vilket i praktiken betydde att han satte sitt namn intill filmtiteln). Flesh är som bekant en lätt provocerande berättelse om en snubbe som säljer kopiösa mängder sex för att finansiera sin frus flickväns abort:

Någon hade hört att Flesh var grovt osedlig och nu kallades till krismöte med (TV-chef Nils-Erik) Baehrendtz och hela den övriga SVT-toppen. Upphetsade chefsansikten lyste eldröda i biomörkret när Warhols nakne favorit Joe D’Alessandro blev avsugen på vita duken. En av Baehrendtz kvinnliga torpeder, känd för sin sipphet, lämnade hastigt lokalen med tydliga tecken på illamående.

Det hela leder enligt Nils Petter till ett par tevehistoriskt unika beslut: filmen fick visas 1) ”först efter att den häftigaste avsugningen klippts bort”, 2) en timme efter att den ordinare tablån var avslutad och hallåan önskat godnatt, det vill säja efter sexti minuter myrornas krig. Plussat med att presstjänsten noggrant varnat svenska folket för filmens skadeverkningar, blev det – surprise, suprise – ”för den sena timmen sensationellt höga publiksiffror”. Nils Petter ställer diagnos på spektaklet: ”allmän moralisk skidnödighet”.

Och visst, här ligger ju bollen på peggen färdig att slås till. Upplägget är som gjort för några syrligheter om mediemonopol och maktmissbruk och moralpanik. Men filmen visades. Och sågs. Idag visar ingen tevekanal obskyra arthousefilmer om sexuella gränssprängningar.

NOT: som en eftergift till Johan Croneman innehåller inlägget inga som helst referenser till Nils Petter Sundgrens exceptionellt höga ålder.

De åtta intressantaste citaten från de 23 första sidorna av ”Tusen och en natt”.

Av Kalle Lind

den 2011-01-11

i blogg

Av olika skäl har jag fått vänta med att, rent fysiskt, kasta mej över Sten-Åke Cederhöks Teaterminnen för att istället förkovra mej i den orientaliska klassikern Tusen och en natt. Det är en ganska svårforcerad text, åtminstone för såna som jag som har svårt att skilja djinner från efriter. På en vecka har jag inte kommit längre än till sidan 23 (okej, då har jag slunkit emellan med Alf Robertson-biografin en gång till), men samtidigt kan en del av mej tycka att det är fullt tillräckligt.

Åtminstone tillräckligt för att sluta mej till omdömet att innehållet emellanåt är ganska grovt och människosynen många gånger ganska krass.

Visst, jag känner till att Pasolini filmatiserade sagosamlingen som en del i sin erotiska klassiker-trilogi (övriga var Decamerone och Canterbury tales), men samtidigt gavs den ut av Barnbiblioteket Saga i nittonhundratalets begynnelse. Den versionen måste ha varit rejält friserad. Jag menar rejält friserad. Och – samt – kanske – men – nej. Och då tog vesiren henne till sitt hm hm där han hm hm henne så hon blev alldeles hm hm. Ali Baba och de fyrtio hm-hm. Etcetera.

De citat jag lyft mest på ögonbrynen åt, i kronologisk ordning:

Sid 7: Och där fann han sin gemål liggande på divanen där hon lät sig omfamnas av en av hans egna svarta slavar. Vid denna åsyn förmörkades hans själ och han tänkte: Händer sådant när jag nätt och jämnt har lämnat min stad, vad kan jag då inte vänta mig av denna otuktiga kvinna om jag blir borta en längre tid? Och därmed drog han sitt svärd och högg ihjäl båda på divantäcket.

Sid 8: Drottningen ropade: ’Hallå, Massaud!’ och strax kom en kraftig neger springande och omfamnade henne och hon omfamnade honom i sin tur. Så välte negern henne på rygg och tog henne. På detta tecken kastade sig alla slavarna över var sin slavinna. De fortsatte länge med denna lek och slutade inte med kyssar och famntag och allehanda lustigheter förrän dagen grydde.

Sid 10: [H]on kom emot dem och sade: ”Skynda nu och stöt era lansar i mig, hårt och häftigt, annars väcker jag anden!” Sjahriar sade i sin rädsla till Sjahzaman: ”Ack, broder, du får göra det först.” Men han svarade: ”Nej, du måste föregå med gott exempel, du är äldre än jag.” De började egga varandra med blickar och tecken och av rädsla för anden gjorde båda vad hon befallde. När de var alldeles utsugna sade hon till dem: ”Ni är ju riktigt duktiga!”

Sid 11: Då kung Sjahriar kom hem till sitt slott lät han hugga huvudet av sin gemål och likaledes slavinnorna och slavarna. Därpå befallde han sin vesir att varje kväll föra till honom en ung orörd flicka. Och när natten var slut dödade han henne. Detta fortsatte han med i tre år.

Sid 13: [T]uppen sade: ”Vid Allah, vår husbonde är sannerligen klent utrustad på förståndets vägnar. Jag har femtio hustrur och klarar mig fint med att tillfredsställa den ena och gräla på den andra. Han har bara en enda men vet inte hur man ska bära sig åt med henne. Ändå behöver han bara gå ut och skära en bastant käpp och rusa in i hennes rum och ge henne ett kok stryk så att hon nätt och jämnt hinner ångra sig innan hon blir ihjälpryglad. Och i fortsättningen kommer hon inte att besvära honom med tjat om vad det vara må.” Då husbonden hörde detta [den aktuella husbonden förstår nämligen tuppspråk – det minst spektakulära i historien, bloggarens anm.] tändes åter förståndets ljus hos honom och han beslöt att prygla upp sin hustru.

Sid 16: Köpmannen berättade då alltsammans och shejken blev mycket förbluffad och sade: ”Vid Allah, min broder, din dårskap är stor och din historia är så häpnadsväckande att om den vore skriven med en nål i inre ögonvrån skulle den vara något för en allvarligt tänkande man”. [Inte spektakulärt så mycket som svårbegripligt, bloggarens anm.]

Sid 17: ”Därför tog jag en bihustru som efter Allahs nåd födde mig ett barn av mankön, skön som den uppåtgående månen, med välbildad kropp, stora ögon och ögonbryn som möttes i pannan”.

Sid 22-23: ”Då gav hon mig lite vatten och sa: ’Om du träffar din hustru sovande så stänk det här vattnet på henne och hon blir sådan du önskar.’ Jag fann henne verkligen sovande och stänkte på henne av vattnet och sa: ’Lämna din nuvarande hamn och bli en mula.’ Och i samma ögonblick blev hon en mula.”

Så. Då har jag bara 190 sidor kvar. I del 1, vill säga.

Eleganta oanständigheter a.k.a. rent jävla snusk.

Av Kalle Lind

den 2011-01-03

i blogg

Minnesgoda bloggläsare minns ”Skäggets bästa fräckisar” (1965) – en av ganska få spinoff-produkter från skandalteveserien med det inofficiella namnet Skäggen (1963). Det rörde sej alltså om en snuskissamling vilken som helst, dock sammanställd av Åke Söderqvist, som bara några år dessförinnan varit exceptionellt ung Aktuellt-chef och alltså bör ha haft nån sorts status.

Jag har nu kommit över uppföljaren med den lagom inspirerade titeln Skäggets andra fräckisar (1965) (med den överpedagogiska underrubriken ”Del 2”). Den är, till ingens förvåning, inte riktigt lika bra. Och då var ettan så klart ingen höjdare.

Vad som fascinerar mej, som ofta när man tar del av sextitalets kultur, är den märkliga blandningen av oskuld och cynism, folklighet och exklusivitet. Idag är fräckisar nåt Bert Karlsson sysslar med. På sextitalet fanns det uppenbarligen nåt kittlande och vågat i att samla på sej några gamla fittskämt.

Böckerna illustrerades av Lasse Åberg och Ardy Strüwer, som både var verksamma som formexperimentella konstnärer och psykedeliskt slapstickpar. Tonen i kapitelrubriker och fräckistitlar – ”Ang. jungfrurs ändamålsenlighet”, ”Ang. trötta hingstars rehabilitering” – är studentikost kvasiintellektuell.

Söderqvist hävdar själv i förordet – och här tror jag inte att han är ironisk – att han anser fräckisen vara ”en elegant oanständighet och har ingenting med fula historier att göra”.

Påståendet motsägs en smula av fräckisarnas faktiska innehåll.

För så jävla elegant är väl inte historien om två torpargrannar, där den ene påstår sej vara immun mot mygg och den andre därför får binda honom naken runt ett träd så att han inte kan vifta bort myggen. På morgonen hittar den ene torparen sin granne alldeles utslagen i repet. Den utslagne torparen förklarar: ”Myggen har inte varit något problem, men vad värre var: jag fick inte vara ifred för en kalv som bara ville dia hela natten”.

Skämtet, för bloggens prydare läsekrets, är att en kalv har sugit av en småbrukare.

Jag kan inte heller se elegansen – men för all del oanständigheten – i historien om generalen i Främlingslegionen som frågar översten ute på fältet: ”Hur klarar ni er i långa loppet utan kvinnor?” Översten börjar svara: ”Tja, vi har ju kamelerna …”
Generalen vill genast visa att han kan leva samma sorts hårda soldatliv som de underlydande, varför en kamel kommenderas fram och en stege reses:

Efter att under mycket komplicerade former ha betygat kamelen sin påtagliga kärlek klättrar han ner och säger till översten:
– Ja, nu kan jag realistiskt beskriva på högkvarteret hur ni löst kvinnohungern. För det är väl så ni gör?
– Nja, inte precis, svarar översten. Vi sätter oss på dem och rider in till stan.

Men på sextiotalet kunde alltså tidelag nånstans sorteras in under rubriken ”elegans”. Och inte bara djursex – även våldtäkter kunde skildras glatt, frejdigt och elegant:

Det hände sig under kriget att några soldater gick på landsbygden. En dag kom de till en större gård där de steg in. Efter att ha våldfört sig på frun i huset frågade de om det fanns flera kvinnor.
– Ja, svarade kvinnan, hushållerskan, men hon är så klen så henne kan ni väl skona?
– Soldatens rätt och rätt skall vara, sa soldaterna och våldtog hushållerskan.
– Finns här flera kvinnor, frågade soldaterna.
– Ja, vår fjortonåriga dotter, men hon är så ung så henne kan ni väl skona?
– Soldatens rätt och rätt skall vara rätt, svarade soldaterna och dottern fick dela de andras öden.
– Finns här ännu flera kvinnor, frågade soldaterna.
– Ja, gamla mormor, som ligger uppe på vinden, men hon är nittio år och mycket klen så henne kan ni väl i alla fall skona.
– Ja, henne skonar vi, svarade soldaterna.
Då hördes en röst från vinden:
– Soldatens rätt och rätt skall vara rätt.

Skämtet här är alltså att gamla kvinnor är kåta och äckliga.

Jag skulle väl själv inte välja just ordet ”elegant”. ”Bondsk” ligger många gånger närmre till hands. Inte minst i historien om hur pigan som ”låtit instämma familjens 15-årige son till tinget för att få fastställt att han var far till det barn hon väntade”.

I historien framställs som den naturligaste sak i världen att pojkens mamma för grabbens talan och att hon ”river upp gylfen på sin son, och säger till domaren: – Tror någon att denna lilla sak kan bli upphov till vad han beskyllts för?” Slutklämmen är naturligtvis att sonen viskar till modern: ”Släpp greppet, morsan, annars förlorar vi målet.”

Skämtet här är alltså att en femtonåring blir ofrivilligt upprunkad av sin mamma.

Påfallande ofta förekommer alltså djur, våldtäkter och gamla tanter i historierna. Särskilt elegant blir det naturligtvis när de kombineras, som i historien om tanten som våldtas av en gorilla och kommer utspringande från äldreboendet: ”Vilken karl, vilken karl! Fyra nummer utan att ta av sig pälsen!”

Annars är ju ett klassiskt upplägg för eleganta skratt unga kvinnors promiskuitet. Jag har inga moraliska problem med tvåradingen mellan de båda flickorna – ”Ska du gå med till parken på lördag?”,”Nej, jag tror inte det – jag blir bara på smällen!” – men letar fortfarande efter finurligheten.

Likaså i kortisen om flickan som, när det är amerikanskt flottbesök, drömmande suckar: ”Den som ändå vore skapt som en schweizerost”. Skämtet här är alltså att en kvinna längtar efter fler kroppsöppningar.

I kapitlet ”Några avvikande företeelser” hittar vi också några trevliga homoskämt. Särskilt fastnar jag för den långa historien om ”tjocke herr Fredriksson” som går till ett ”avmagringsinstitut” där det finns två kurer att välja på: en för 100 kronor och en för 500. Hundrakronorskuren visar sej utgöras av att en naken flicka ropar ”Om du får tag i mig står jag helt till ditt förfogande” och springer iväg. Femhundrakronorskuren utgörs av att ”en kraftig neger helt naken” ropar: ”Om jag får tag i dig, står du helt till mitt förfogande.”

Skämtet här är väl, om jag fattar saken rätt, att en man löper risk att bli rektalt våldtagen av en afrikan.

Som sagt: det är fascinerande läsning. Man ska naturligtvis ha i åtanke att somliga ord hade en annan laddning då än nu och att dåtidens politiska korrekthet ännu inte komplicerat begrepp som ”genus” och ”queer”. Nånstans tror jag mej ha hört att Åke Söderqvist själv var homosexuell, om än säkert inte öppet dåförtiden.

Men nog är det en spännande bild av dåtidens borgerskap, som med lite fnissigt blossande kinder plockade upp Skäggets andra fräckisar efter avslutad tevemåltid och högläste festligheter av typen:

En stripteasedansös smorde in hela kroppen med olja som gjorde henne hal som en ål. Hon trodde därmed att ingen skulle få något grepp om henne. Självsäker erbjöd hon efter varje uppträdande en kärleksstund till den man som kunde bära upp henne till hennes loge. Allt gick efter beräkning till en dag då en bowlingspelare försökte.

På ingens begäran: En man med ett skägg sammanfattar sitt år.

Av Kalle Lind

den 2011-01-03

i blogg

När jag startade den här bloggen inbillade jag mig att den främst skulle kretsa kring min egen karriär och avknoppa små reflektioner från mina vedermödor i kultursfärens yttersta periferi. Jag vet inte riktigt vilka tokiga incidenter jag såg framför mej att jag skulle rapportera om. Nåt särskilt dråpligt felslag på tangentbordet? Nån prillig sak som hänt mej på vägen mellan sovrummet och kontoret?

Ganska snart insåg jag att jag hade mer att säja om andras kulturarbetarkarriärer. Inte för att jag på något vis är ointresserad av mej själv, gud nej, jag kan umgås i timmar med min spegelbild, men jag är alldeles för självmedveten för att erkänna min narcissism för omvärlden.

Hur som helst: trendspanare och samtidsanalytiker älskar att säja att vi lever i självbespeglingens tidevarv. Jag skyller alltså nedanstående vältrande i kallelindtrivia på att jag bara vill vara med min tid. Tidningar och teve och sociala liksom asociala medier har sammanfattat 2010 ur alla tänkbara vinklar. Ändå torde jag vara först med att sammanfatta Kalle Linds 2010. Så här ungefär såg det ut:

* Jag var med och startade upp P3:s satirprogram Tankesmedjan. Jag lämnade det lagom till att tidningar faktiskt började uppmärksamma det. All heder åt de medverkande – Liv Strömquist, Jonatan Unge, Sara Hansson, Nanna Johansson och Simon Svensson – men jag insåg dag ett att jag inte är en administratör.

* Jag skrev en ohygglig mängd frågor om Harry Potter – som jag dittills aldrig läst eller sett – till SVT:s barn-möter-vuxna-quiz Vågmästarna. Uppmärksammat av ingen. Och då var ändå Elisabeth Höglund med.

* Jag skrev tre böcker. ”Människor som gått till överdrift” är del två i en tänkt boktrilogi om människors babbel (i analogi med Bergmans filmtrilogi om Guds tystnad), Proggiga barnböcker är ett försök att skriva en underhållande fackbok och Hej bröder – lyssna nu till min historia! har som ambition att reda ut varför jag lyssnat så sjukt mycket på Cornelis när det bevisligen finns annan musik.

* Jag var gästredaktör för Aluma – hemlösas tidning i Malmö-Lund – och var med och gjorde ett temanummer om humor. Numret följdes upp av en synnerligen lyckad ståuppkväll på Malmöfestivalen, arrangerad av min vän Marcus Johansson, där tjugotalet medelklasslustigkurrar ventilerade sitt dåliga samvete gentemot hemlösa genom att håna dem.

* Jag var på Bokmässan och skakade tass med Fredrik Lindström och Olle Ljungström. Sjuttonåringen i mej kissade ner sej.

* Jag skrev ett filmmanus. Ett projekt som tidigare fastnat i development hell och slungats mellan oseriösa filmproducenter och SVT:s neurotiska policyändringar fick lite luft under vingarna när SFI plötsligt dök upp från vänster och kastade lite pengar på det.

* Jag gjorde ett gäng inslag om halvglömda riksdagsmän för SVT:s satirsatsning Elfte timmen – lett av satirikern Peter Settman från SVT:s satirsuccé Så ska det låta – och har sällan känt mej mer som ett barn i en gottbutik.

* Jag fick ett mycket oväntat samtal från SVT:s dokumentärredaktion som kommer att resultera i en halvtimmes tevedokumentär om Jehovas vittnen, homosexualitet och julfirande.

* Jag läste på nätet att jag är en ”övervintrad maoist” och fick i en BTJ-recension veta att jag ägnar mig åt att håna altruismen. Båda påståendena förbryllade mig.

* Jag såg en son börja skolan, en son börja dagis och en son på ultraljud.

* Jag satt fyrtio timmar i terapi och beklagade mig.