Kategori: blogg Sida 43 av 99

Det kom mejl.

den 2011-01-16

En vänlig själ med det ovanliga namnet www.erotiskhypnos.se har tagit sej tid och kraft att skicka följande mejl till mej:

Hej,

Boken om Erotisk Hypnos är en välskriven bok med handfasta tips och råd på hur man skall gå tillväga med sexuell hypnos. Boken är 30 sidor och finns för dig att hämta på:

[länk till pdf som jag lovat att plocka bort, bloggarens anm.]

Om du sedan tycker att boken är intressant och skriver om den på din blogg är helt upp till dig, skulle du göra detta ber jag dig hänvisa till www.erotiskhypnos.se där boken finns för försäljning.

Tack för din tid.

MVH

www.erotiskhypnos.se

Ja, så löd det. Inget konstigt med det så klart. Innan ni börjar dårklicka på hyperlänkarna vill jag varna att jag inte testat själv. Mitt intresse för erotisk hypnos stannar vid själva ordet. Det kan, rent teoretiskt, vara fråga om nån sorts troll. Ett hederligt gammalt erotiskt hypnostroll. Som sagt: ingenting konstigt.

Den bästa (eller nja, topp-tio i alla fall) anekdoten (eller kanske inte bästa, utan mest fascinerande) ur Nils Petters memoarer.

Av Kalle Lind

den 2011-01-15

i blogg

Nils Petter Sundgrens memoarer är som väntat: lojt tillbakalutat betraktande med anglosaxisk esprit, som vore de berättade ur mungipan, genomsyrade av en elegans som nästan hela vägen lyckas dölja självgodheten. Som det anstår en gammal Månadsjournalenkolumnist, helt enkelt.

Egentligen är Nils Petter inte självgod så mycket som han är självnöjd. Han har levt ett bra liv, fyllt av det han älskar mest, film, tennis och söta flickor i Cannes, och han verkar nöjd med alla beslut han fattat och alla sammanhang han vistats i. De roligaste kapitlen skildrar TV2:s sjuttital, där Nils Petter beskriver sej som the voice of reason i en hög av självutnämnda diktaturkramande makthungriga världsförbättrare utan sinne eller talang för konst och/eller underhållning.

Den borne liberalen Nils Petter har aldrig gett sej in i polemik – annat än om nöden krävt det, då han naturligtvis varit vältalig och resonabel, nota bene – utan med ett roat leende suttit vid sidan av och skakat lätt på huvudet. Han återger skadeglatt rykten om hur den gamle konstkritikern Kristian Romare byggt ett Lenin-altare eller hur till och med tevecheferna på fyllan kommit ihop sej om vems bakgrund som var proletärast eller hur några unga producenter lämnat in programförslaget ”Knulla med TV2”. Själv har han så klart alltid varit trygg i sin milda liberalism à la övre medelklass.

Jag kommer på mej själv med att betrakta Nils Petter som Nils Petter betraktar omvärlden: med en avmätt tolerans, en attityd av ”jaja, whatever makes you happy”. Det är omöjligt att inte gilla karln, särskilt som han för det mesta har rätt. Hans syn på kultur är fördomsfri – minns att det var han som köpte in de Åsa-Nissefilmer som Harry Schein tidigt sjuttital radionämndsanmälde för att de bröt mot kravet på god underhållning – utan att vara populistisk. Han gillade Bergman och Truffaut men lät sej också fascineras av Jarl Borssén som eregerad kyrkoherde.

Som folkbildande public service-man av den gamla sorten arrangerade han också pedagogiska filmstudioserier i SVT, där han visade franskt trettital eller kinesisk samtid. Fascinerande är storyn om när han beslöt att visa Paul Morriseys Andy Warhol’s Flesh (Warhol var egentligen bara ”producent”, vilket i praktiken betydde att han satte sitt namn intill filmtiteln). Flesh är som bekant en lätt provocerande berättelse om en snubbe som säljer kopiösa mängder sex för att finansiera sin frus flickväns abort:

Någon hade hört att Flesh var grovt osedlig och nu kallades till krismöte med (TV-chef Nils-Erik) Baehrendtz och hela den övriga SVT-toppen. Upphetsade chefsansikten lyste eldröda i biomörkret när Warhols nakne favorit Joe D’Alessandro blev avsugen på vita duken. En av Baehrendtz kvinnliga torpeder, känd för sin sipphet, lämnade hastigt lokalen med tydliga tecken på illamående.

Det hela leder enligt Nils Petter till ett par tevehistoriskt unika beslut: filmen fick visas 1) ”först efter att den häftigaste avsugningen klippts bort”, 2) en timme efter att den ordinare tablån var avslutad och hallåan önskat godnatt, det vill säja efter sexti minuter myrornas krig. Plussat med att presstjänsten noggrant varnat svenska folket för filmens skadeverkningar, blev det – surprise, suprise – ”för den sena timmen sensationellt höga publiksiffror”. Nils Petter ställer diagnos på spektaklet: ”allmän moralisk skidnödighet”.

Och visst, här ligger ju bollen på peggen färdig att slås till. Upplägget är som gjort för några syrligheter om mediemonopol och maktmissbruk och moralpanik. Men filmen visades. Och sågs. Idag visar ingen tevekanal obskyra arthousefilmer om sexuella gränssprängningar.

NOT: som en eftergift till Johan Croneman innehåller inlägget inga som helst referenser till Nils Petter Sundgrens exceptionellt höga ålder.

De åtta intressantaste citaten från de 23 första sidorna av ”Tusen och en natt”.

Av Kalle Lind

den 2011-01-11

i blogg

Av olika skäl har jag fått vänta med att, rent fysiskt, kasta mej över Sten-Åke Cederhöks Teaterminnen för att istället förkovra mej i den orientaliska klassikern Tusen och en natt. Det är en ganska svårforcerad text, åtminstone för såna som jag som har svårt att skilja djinner från efriter. På en vecka har jag inte kommit längre än till sidan 23 (okej, då har jag slunkit emellan med Alf Robertson-biografin en gång till), men samtidigt kan en del av mej tycka att det är fullt tillräckligt.

Åtminstone tillräckligt för att sluta mej till omdömet att innehållet emellanåt är ganska grovt och människosynen många gånger ganska krass.

Visst, jag känner till att Pasolini filmatiserade sagosamlingen som en del i sin erotiska klassiker-trilogi (övriga var Decamerone och Canterbury tales), men samtidigt gavs den ut av Barnbiblioteket Saga i nittonhundratalets begynnelse. Den versionen måste ha varit rejält friserad. Jag menar rejält friserad. Och – samt – kanske – men – nej. Och då tog vesiren henne till sitt hm hm där han hm hm henne så hon blev alldeles hm hm. Ali Baba och de fyrtio hm-hm. Etcetera.

De citat jag lyft mest på ögonbrynen åt, i kronologisk ordning:

Sid 7: Och där fann han sin gemål liggande på divanen där hon lät sig omfamnas av en av hans egna svarta slavar. Vid denna åsyn förmörkades hans själ och han tänkte: Händer sådant när jag nätt och jämnt har lämnat min stad, vad kan jag då inte vänta mig av denna otuktiga kvinna om jag blir borta en längre tid? Och därmed drog han sitt svärd och högg ihjäl båda på divantäcket.

Sid 8: Drottningen ropade: ’Hallå, Massaud!’ och strax kom en kraftig neger springande och omfamnade henne och hon omfamnade honom i sin tur. Så välte negern henne på rygg och tog henne. På detta tecken kastade sig alla slavarna över var sin slavinna. De fortsatte länge med denna lek och slutade inte med kyssar och famntag och allehanda lustigheter förrän dagen grydde.

Sid 10: [H]on kom emot dem och sade: ”Skynda nu och stöt era lansar i mig, hårt och häftigt, annars väcker jag anden!” Sjahriar sade i sin rädsla till Sjahzaman: ”Ack, broder, du får göra det först.” Men han svarade: ”Nej, du måste föregå med gott exempel, du är äldre än jag.” De började egga varandra med blickar och tecken och av rädsla för anden gjorde båda vad hon befallde. När de var alldeles utsugna sade hon till dem: ”Ni är ju riktigt duktiga!”

Sid 11: Då kung Sjahriar kom hem till sitt slott lät han hugga huvudet av sin gemål och likaledes slavinnorna och slavarna. Därpå befallde han sin vesir att varje kväll föra till honom en ung orörd flicka. Och när natten var slut dödade han henne. Detta fortsatte han med i tre år.

Sid 13: [T]uppen sade: ”Vid Allah, vår husbonde är sannerligen klent utrustad på förståndets vägnar. Jag har femtio hustrur och klarar mig fint med att tillfredsställa den ena och gräla på den andra. Han har bara en enda men vet inte hur man ska bära sig åt med henne. Ändå behöver han bara gå ut och skära en bastant käpp och rusa in i hennes rum och ge henne ett kok stryk så att hon nätt och jämnt hinner ångra sig innan hon blir ihjälpryglad. Och i fortsättningen kommer hon inte att besvära honom med tjat om vad det vara må.” Då husbonden hörde detta [den aktuella husbonden förstår nämligen tuppspråk – det minst spektakulära i historien, bloggarens anm.] tändes åter förståndets ljus hos honom och han beslöt att prygla upp sin hustru.

Sid 16: Köpmannen berättade då alltsammans och shejken blev mycket förbluffad och sade: ”Vid Allah, min broder, din dårskap är stor och din historia är så häpnadsväckande att om den vore skriven med en nål i inre ögonvrån skulle den vara något för en allvarligt tänkande man”. [Inte spektakulärt så mycket som svårbegripligt, bloggarens anm.]

Sid 17: ”Därför tog jag en bihustru som efter Allahs nåd födde mig ett barn av mankön, skön som den uppåtgående månen, med välbildad kropp, stora ögon och ögonbryn som möttes i pannan”.

Sid 22-23: ”Då gav hon mig lite vatten och sa: ’Om du träffar din hustru sovande så stänk det här vattnet på henne och hon blir sådan du önskar.’ Jag fann henne verkligen sovande och stänkte på henne av vattnet och sa: ’Lämna din nuvarande hamn och bli en mula.’ Och i samma ögonblick blev hon en mula.”

Så. Då har jag bara 190 sidor kvar. I del 1, vill säga.

Eleganta oanständigheter a.k.a. rent jävla snusk.

Av Kalle Lind

den 2011-01-03

i blogg

Minnesgoda bloggläsare minns ”Skäggets bästa fräckisar” (1965) – en av ganska få spinoff-produkter från skandalteveserien med det inofficiella namnet Skäggen (1963). Det rörde sej alltså om en snuskissamling vilken som helst, dock sammanställd av Åke Söderqvist, som bara några år dessförinnan varit exceptionellt ung Aktuellt-chef och alltså bör ha haft nån sorts status.

Jag har nu kommit över uppföljaren med den lagom inspirerade titeln Skäggets andra fräckisar (1965) (med den överpedagogiska underrubriken ”Del 2”). Den är, till ingens förvåning, inte riktigt lika bra. Och då var ettan så klart ingen höjdare.

Vad som fascinerar mej, som ofta när man tar del av sextitalets kultur, är den märkliga blandningen av oskuld och cynism, folklighet och exklusivitet. Idag är fräckisar nåt Bert Karlsson sysslar med. På sextitalet fanns det uppenbarligen nåt kittlande och vågat i att samla på sej några gamla fittskämt.

Böckerna illustrerades av Lasse Åberg och Ardy Strüwer, som både var verksamma som formexperimentella konstnärer och psykedeliskt slapstickpar. Tonen i kapitelrubriker och fräckistitlar – ”Ang. jungfrurs ändamålsenlighet”, ”Ang. trötta hingstars rehabilitering” – är studentikost kvasiintellektuell.

Söderqvist hävdar själv i förordet – och här tror jag inte att han är ironisk – att han anser fräckisen vara ”en elegant oanständighet och har ingenting med fula historier att göra”.

Påståendet motsägs en smula av fräckisarnas faktiska innehåll.

För så jävla elegant är väl inte historien om två torpargrannar, där den ene påstår sej vara immun mot mygg och den andre därför får binda honom naken runt ett träd så att han inte kan vifta bort myggen. På morgonen hittar den ene torparen sin granne alldeles utslagen i repet. Den utslagne torparen förklarar: ”Myggen har inte varit något problem, men vad värre var: jag fick inte vara ifred för en kalv som bara ville dia hela natten”.

Skämtet, för bloggens prydare läsekrets, är att en kalv har sugit av en småbrukare.

Jag kan inte heller se elegansen – men för all del oanständigheten – i historien om generalen i Främlingslegionen som frågar översten ute på fältet: ”Hur klarar ni er i långa loppet utan kvinnor?” Översten börjar svara: ”Tja, vi har ju kamelerna …”
Generalen vill genast visa att han kan leva samma sorts hårda soldatliv som de underlydande, varför en kamel kommenderas fram och en stege reses:

Efter att under mycket komplicerade former ha betygat kamelen sin påtagliga kärlek klättrar han ner och säger till översten:
– Ja, nu kan jag realistiskt beskriva på högkvarteret hur ni löst kvinnohungern. För det är väl så ni gör?
– Nja, inte precis, svarar översten. Vi sätter oss på dem och rider in till stan.

Men på sextiotalet kunde alltså tidelag nånstans sorteras in under rubriken ”elegans”. Och inte bara djursex – även våldtäkter kunde skildras glatt, frejdigt och elegant:

Det hände sig under kriget att några soldater gick på landsbygden. En dag kom de till en större gård där de steg in. Efter att ha våldfört sig på frun i huset frågade de om det fanns flera kvinnor.
– Ja, svarade kvinnan, hushållerskan, men hon är så klen så henne kan ni väl skona?
– Soldatens rätt och rätt skall vara, sa soldaterna och våldtog hushållerskan.
– Finns här flera kvinnor, frågade soldaterna.
– Ja, vår fjortonåriga dotter, men hon är så ung så henne kan ni väl skona?
– Soldatens rätt och rätt skall vara rätt, svarade soldaterna och dottern fick dela de andras öden.
– Finns här ännu flera kvinnor, frågade soldaterna.
– Ja, gamla mormor, som ligger uppe på vinden, men hon är nittio år och mycket klen så henne kan ni väl i alla fall skona.
– Ja, henne skonar vi, svarade soldaterna.
Då hördes en röst från vinden:
– Soldatens rätt och rätt skall vara rätt.

Skämtet här är alltså att gamla kvinnor är kåta och äckliga.

Jag skulle väl själv inte välja just ordet ”elegant”. ”Bondsk” ligger många gånger närmre till hands. Inte minst i historien om hur pigan som ”låtit instämma familjens 15-årige son till tinget för att få fastställt att han var far till det barn hon väntade”.

I historien framställs som den naturligaste sak i världen att pojkens mamma för grabbens talan och att hon ”river upp gylfen på sin son, och säger till domaren: – Tror någon att denna lilla sak kan bli upphov till vad han beskyllts för?” Slutklämmen är naturligtvis att sonen viskar till modern: ”Släpp greppet, morsan, annars förlorar vi målet.”

Skämtet här är alltså att en femtonåring blir ofrivilligt upprunkad av sin mamma.

Påfallande ofta förekommer alltså djur, våldtäkter och gamla tanter i historierna. Särskilt elegant blir det naturligtvis när de kombineras, som i historien om tanten som våldtas av en gorilla och kommer utspringande från äldreboendet: ”Vilken karl, vilken karl! Fyra nummer utan att ta av sig pälsen!”

Annars är ju ett klassiskt upplägg för eleganta skratt unga kvinnors promiskuitet. Jag har inga moraliska problem med tvåradingen mellan de båda flickorna – ”Ska du gå med till parken på lördag?”,”Nej, jag tror inte det – jag blir bara på smällen!” – men letar fortfarande efter finurligheten.

Likaså i kortisen om flickan som, när det är amerikanskt flottbesök, drömmande suckar: ”Den som ändå vore skapt som en schweizerost”. Skämtet här är alltså att en kvinna längtar efter fler kroppsöppningar.

I kapitlet ”Några avvikande företeelser” hittar vi också några trevliga homoskämt. Särskilt fastnar jag för den långa historien om ”tjocke herr Fredriksson” som går till ett ”avmagringsinstitut” där det finns två kurer att välja på: en för 100 kronor och en för 500. Hundrakronorskuren visar sej utgöras av att en naken flicka ropar ”Om du får tag i mig står jag helt till ditt förfogande” och springer iväg. Femhundrakronorskuren utgörs av att ”en kraftig neger helt naken” ropar: ”Om jag får tag i dig, står du helt till mitt förfogande.”

Skämtet här är väl, om jag fattar saken rätt, att en man löper risk att bli rektalt våldtagen av en afrikan.

Som sagt: det är fascinerande läsning. Man ska naturligtvis ha i åtanke att somliga ord hade en annan laddning då än nu och att dåtidens politiska korrekthet ännu inte komplicerat begrepp som ”genus” och ”queer”. Nånstans tror jag mej ha hört att Åke Söderqvist själv var homosexuell, om än säkert inte öppet dåförtiden.

Men nog är det en spännande bild av dåtidens borgerskap, som med lite fnissigt blossande kinder plockade upp Skäggets andra fräckisar efter avslutad tevemåltid och högläste festligheter av typen:

En stripteasedansös smorde in hela kroppen med olja som gjorde henne hal som en ål. Hon trodde därmed att ingen skulle få något grepp om henne. Självsäker erbjöd hon efter varje uppträdande en kärleksstund till den man som kunde bära upp henne till hennes loge. Allt gick efter beräkning till en dag då en bowlingspelare försökte.

På ingens begäran: En man med ett skägg sammanfattar sitt år.

Av Kalle Lind

den 2011-01-03

i blogg

När jag startade den här bloggen inbillade jag mig att den främst skulle kretsa kring min egen karriär och avknoppa små reflektioner från mina vedermödor i kultursfärens yttersta periferi. Jag vet inte riktigt vilka tokiga incidenter jag såg framför mej att jag skulle rapportera om. Nåt särskilt dråpligt felslag på tangentbordet? Nån prillig sak som hänt mej på vägen mellan sovrummet och kontoret?

Ganska snart insåg jag att jag hade mer att säja om andras kulturarbetarkarriärer. Inte för att jag på något vis är ointresserad av mej själv, gud nej, jag kan umgås i timmar med min spegelbild, men jag är alldeles för självmedveten för att erkänna min narcissism för omvärlden.

Hur som helst: trendspanare och samtidsanalytiker älskar att säja att vi lever i självbespeglingens tidevarv. Jag skyller alltså nedanstående vältrande i kallelindtrivia på att jag bara vill vara med min tid. Tidningar och teve och sociala liksom asociala medier har sammanfattat 2010 ur alla tänkbara vinklar. Ändå torde jag vara först med att sammanfatta Kalle Linds 2010. Så här ungefär såg det ut:

* Jag var med och startade upp P3:s satirprogram Tankesmedjan. Jag lämnade det lagom till att tidningar faktiskt började uppmärksamma det. All heder åt de medverkande – Liv Strömquist, Jonatan Unge, Sara Hansson, Nanna Johansson och Simon Svensson – men jag insåg dag ett att jag inte är en administratör.

* Jag skrev en ohygglig mängd frågor om Harry Potter – som jag dittills aldrig läst eller sett – till SVT:s barn-möter-vuxna-quiz Vågmästarna. Uppmärksammat av ingen. Och då var ändå Elisabeth Höglund med.

* Jag skrev tre böcker. ”Människor som gått till överdrift” är del två i en tänkt boktrilogi om människors babbel (i analogi med Bergmans filmtrilogi om Guds tystnad), Proggiga barnböcker är ett försök att skriva en underhållande fackbok och Hej bröder – lyssna nu till min historia! har som ambition att reda ut varför jag lyssnat så sjukt mycket på Cornelis när det bevisligen finns annan musik.

* Jag var gästredaktör för Aluma – hemlösas tidning i Malmö-Lund – och var med och gjorde ett temanummer om humor. Numret följdes upp av en synnerligen lyckad ståuppkväll på Malmöfestivalen, arrangerad av min vän Marcus Johansson, där tjugotalet medelklasslustigkurrar ventilerade sitt dåliga samvete gentemot hemlösa genom att håna dem.

* Jag var på Bokmässan och skakade tass med Fredrik Lindström och Olle Ljungström. Sjuttonåringen i mej kissade ner sej.

* Jag skrev ett filmmanus. Ett projekt som tidigare fastnat i development hell och slungats mellan oseriösa filmproducenter och SVT:s neurotiska policyändringar fick lite luft under vingarna när SFI plötsligt dök upp från vänster och kastade lite pengar på det.

* Jag gjorde ett gäng inslag om halvglömda riksdagsmän för SVT:s satirsatsning Elfte timmen – lett av satirikern Peter Settman från SVT:s satirsuccé Så ska det låta – och har sällan känt mej mer som ett barn i en gottbutik.

* Jag fick ett mycket oväntat samtal från SVT:s dokumentärredaktion som kommer att resultera i en halvtimmes tevedokumentär om Jehovas vittnen, homosexualitet och julfirande.

* Jag läste på nätet att jag är en ”övervintrad maoist” och fick i en BTJ-recension veta att jag ägnar mig åt att håna altruismen. Båda påståendena förbryllade mig.

* Jag såg en son börja skolan, en son börja dagis och en son på ultraljud.

* Jag satt fyrtio timmar i terapi och beklagade mig.

Subliminala budskap i barnkulturen! Del 3: Pelle möter F!.

Av Kalle Lind

den 2010-12-23

i blogg

Det lackar, som flera av er säkert märkt, mot jul. Jag köpte Jan Lööfs senaste – Pelle på planetfärd – till nån av mina pojkar. En av dem är nog något för stor, den andre något för liten, den tredje inte född, så för att slippa vela bad jag att inte få den inslagen och gick hem för att läsa den själv i lugn och ro.

Åter igen vältrar sej Jan Lööf i sin egen stolta historia.
I senaste Lööf-boken mötte Pelle bagarna från Tårtan, i den här möter han personaget från den andra klassiska teveserie Lööf varit inblandad i: Skrot-Nisse och hans vänner.

Bertil Enstöring – enligt Lööf det närmaste ett självporträtt han kommit – sitter på en ensam planet ute i rymden och Skrot-Nisse skickar iväg lille Pelle i rymdraket för att varna Bertil för den notoriske kommuntjänstemannen Ture Björkman.

I klassisk lööfsk ordning ramlar popkulturen okommenterat in över boksidorna. Ofta hittar man figurer som Tintin och Haddock – alkisar i Tomten berättar – eller Mandrake och de riktigt uråldriga seriehjältarna Stor-Klas och Lill-Klas (Mutt and Jeff) – alkisar i gamla Bellmanserier – i nåt hörn av Jan Lööfs teckningar.

Den här gången hittar vi, som synes, fru Bölja a.k.a. fru Tjockelin, Knolls & Totts alternativt Pigges & Gniddes allt annat än hulda moder (i förkläde till höger på främre raden). Men vem är det hon sitter och tittar så förnöjt på? Är det inte en socionom från Simrishamn, Lasse Westmans och Leslie Fuchs gamla flamma? Och vem är det hon dansar med? Är det inte hennes partikamrat från Feministiskt inititativ, den hyperakademiska hyperakademikern Tiina Rosenberg?

Något sammanhang ges inte. Scenen svishar förbi som hastigast när Pelle och Bertil flyger genom universum. Pelle undrar vad man gör på den där planeten och Bertil svarar: ”Jag tror att dom håller på med danstävlingar”. Med all sannolikhet syftar det hela på Schymans medverkan i Let’s dance – vilket inte alls känns som ett program Jan Lööf håller koll på – men vad det i så fall betyder ges inga nycklar till.

Jan Lööf har många gånger blivit kritiserad för sitt kvinnolösa bokuniversum där excentriska män gör saker tillsammans och med skrot. Som den försiktige herre han verkar vara har Lööf inte riktigt gått i polemik. Tvärtom försökte han råda bot på problemet genom att peta in kvinnliga huvudpersoner i Sifferboken och Matildas katter.

Nånstans konstaterade han dock att skillnaden bara var kosmetisk: fortfarande var han mest intresserad av att rita drömska karikatyrer av sin barndoms Trollhättan så han återgick till de pojkar, män och apor han var van vid.

Så hur ska Schyman-dansar-med-Rosenberg-bilden tolkas? Är det en kritik mot den påstått populistiska politikerprofil som svängde sina inte-längre-lurviga i TV4:s nånting-för-alla-underhållning? Eller är det en positiv plantering, på samma vis som Bertil på en annan sida har Das Kapital i bokhyllan? Jag vet inte. Men oavsett vilket har den fulingen fört in sån där otäck feminism i mina pojkars bokhylla.

Så det säkraste är väl helt enkelt att jag behåller Pelle på planetfärd själv.

Eleve Spanien!

Av Kalle Lind

den 2010-12-21

i blogg

Dessa spalter har tidigare tagit upp den numera utdöda musikgenren anti-Spanien-spanienschlager: den svenska vänstermusikrörelse som skrev hätska nidvisor till Francos diktatur, gjorde det gärna till melodier som luktade sangria. Som en medveten ironisk effekt naturligtvis.

För att det skulle finnas en antispansk spanienschlager krävdes förstås en prospansk spanienschlager. Och prospansk spanienschlager fanns därför att det fanns ett intresse för all den kultur Spanien kunde erbjuda – grisfest, sololja, otrohet – hos den stora massan. En av sextitalets största folkrörelser var förflyttningen från kalla Nord till den garanterade solbrännan på Kanarieholmarna och Mallåkra. Trots att politiska kommissarier hytte med pekfingret fortsatte de oupplysta klasserna att dra till fascistdiktaturen över vintern.

Intresset för den spanska kulturen, äkta eller turistanpassad kan kvitta, ledde till att Svensktoppen invaderades av låtsasspanska. Dansbandet Schytts sjöng ”Hasta la vista”, varje gång Stikkan Anderson var på solsemester kom han hem med Abba-texter om ”Fernando” och ”Hasta mañana”. Släng på lite syntetiska kastanjetter och nåt som vagt påminner om en flamencogitarr och du hade en garanterad hit i sjuttitalets begynnelse.

Störst av dem alla var naturligtvis Sylvia Vrethammars ”Eviva España!” (1973), känd inte minst för alla som brukade hänga på restaurang Möllan i Malmö i början av 2000-talet (hade man riktig tur kunde man få se den legendariskt buttre krögaren Sadetin i bolerohatt).

”Eviva España!” är inte den intelligantaste text som skrivits. Av barmhärtighetsskäl låter vi bli att nämna att författaren hette Leif Nilsson. Som så många andra svensktoppslåtar från tiden var det fråga om en översättning, originellt nog från flamländskan. Den belgiska schlagerstjärnan Samantha hade en enorm framgång i hemlandet, så enorm att låtens kompositör Leo Caerts fick skrivkramp för resten av livet.

Samantha fick dock se sej snuvad på de internationella framgångarna: i Holland och Tyskland var det holländskan Imca Marinas version som slog, i Skandinavien men också England var det vår egen bossadrottning Vrethammar som fick äran. I England hette dock låten ”Y viva España!”, för att åtminstone låtsas att upphovsmakarna hade nån orientering i spanskan.

Den svenska titeln lånades från det flamländska originalet, så det är inte den här Leif Nilssons fel att Sylvia sjunger hittepå-ordet ”eviva”. Resten av texten måste han dock förklaras skyldig till:

Jag har varit på semester i Marbella
och bara tänker och drömmer español
Och mitt hem går mest i rödgult kan man säga,
själv har jag solbrännan som väl är i behåll
På spanska folkets eldighet jag tänt
och lagt mig till deras temperament

Ifrån väggen tar jag mina kastanjetter
för här ska dansas flamenco, ska ni se
Det ska smattra i parketten
när jag sätter igång en rivig grej med klackarna, olé!
Man struntar väl i gammal töntig pop
för spanska stilen den är bättre opp

Sedan sitter man apatiskt här och deppar
när regnet öser ner och livet går i moll
Kommer på mig att forma mina läppar
till ord som ”playa” och ”Costa” och ”Del Sol”
Med banderillen stadigt i min hand,
jag jagar härmed kylan från vårt land

Vrethammar anade nog inte vad hon skulle utsättas för när hon sjöng in de eldigt enfaldiga raderna. Snälla fascisthatare upplyste henne på gatan att hon var en fascistjävel och ringde hem till henne på nätterna för att understryka det. ”Eviva España” fick strax ny text av protesttrubaduren Ewert Ljusberg, som med livsfarlig härjedalsbas kontrade:

Du har hört om nöd och lidanden i Spanien –
bara snack från nån tokig bolsjevik
Du är glad när du får känna sandens strand igen,
du har aldrig hört ett Francooffers skrik
Vad bryr du dej om våld och politik?

Det var känsligt det där med våld och politik, då på sjuttiotalet. Nästan ännu känsligare var det där med musik. Vrethammar hävdade med emfas att det naturligtvis inte var hennes avsikt att hylla Västeuropas grymmaste diktatur, men samtidigt är det svårt att tolka utropet ”eviva España!” som något annat än en hyllning.

Även om jag har svårt att respektera folk som ringer hem och skäller ut människor de inte känner för politiska ställningstaganden de inte gjort, så förstår jag nog irritationen i sak. Nån måtta kunde det väl vara med aningslösheten också på Svensktoppen.

Bloggpost om bokpost.

Av Kalle Lind

den 2010-12-20

i blogg

Lördagens bloggpost om en elevrådsordförande i en ministerkropp orsakade en del irritation i kommentarsfältet. Mest fascinerad blir jag när det antyds att just jag borde hålla mej för god för personangrepp. Jag trodde jag byggt min karriär på tasksparkar, det var alltid vad folk sa när vi gjorde Hej domstol! i P3. Hör samma personer av sej till Elin Kling och säjer att hon borde hålla sej för god för att skriva om kläder?

Idag blir det hursomhelst medhårs och väldresserat. Jag har nämligen fått en bok med posten. Jag har sagt det förut och säjer det gärna igen: det är alltid okej att skicka böcker till mej. Även om andra i mitt hushåll kan vara av annan uppfattning, så finns det ingen gräns för hur många böcker som kan lagras i det här hemmet.

Häromdagen gladde det mej att få ett kuvert från Larserik Eriksson, mannen som en gång gav oss pixiboken om morfars stadiga ölfylla. Ur kuvertet föll en bok som såg ut så här:

I boken fanns en text som såg ut så här:

Övriga boken var en resa i min morfars gamla inrökta Polo nerför Memory Lane. Jag gillade Hus är gott, sa Oskar som liten och jag gillar den nu. Jag uppskattar den för dess milda vanvett, och inser med ens varför jag bara några år senare snöade in på Povel Ramel. Steget från en historia om en pojke som krubbar taktegel är inte särskilt långt till ”Bluff och Spark och Tork och Kvark/ voro sex små dvärgar”.

I flera av de bästa barnböckerna – för enkelhetens skull tar jag samma exempel som alltid: Loranga – härskar tossigheten, den förvrida verkligheten, det uppånervända, framåbakåinåutvända (en av Povels klassiska revyer hette På avigan). Det innebär inte att man tillåter sej vad som helst. Man måste ha en norm att förhålla sig till, det John Cleese kallar en sketchs ”inre logik”: står tre män i en soptunna måste man förklara varför den fjärde inte gör det.

Vuxenböcker som rubriceras som ”surrealism” är alltid pretentiösa, i värsta fall ångestdrömska. I barnböcker tillåter man sig de lätt förskjutna premisserna, som man sen metodiskt drar alla konsekvenser ur. En liten pojke tycker hus är gott. Givetvis äter han hål på ett matsalsgolv. Naturligtvis får han jobb som husrivare.

Som ljumliberal medelklassman har jag aldrig krävt Den Stora Galenskapen. Jag trivs med den lilla knäppigheten. Därför föredrar jag barnböcker och Monty Python framför Salvador Dalí och William S Burroughs. Jag vill ha absurditeter som ställer min verklighet över ända – men jag vill fortfarande känna igen min verklighet nånstans i fabulerandet.

I sammanhanget ska jag också passa på att tacka Erik Alsand som haft vänligheten att skicka mig nedanstående objektiva lilla skrift. Den finns det säkert anledning att återkomma till.

Ett lumpet personangrepp.

Av Kalle Lind

den 2010-12-18

i blogg

Ibland, väldigt ibland, skriver jag för Malmöeditionen av Fria Tidningen. Jag skriver gärna för tidningar där jag föreslår redaktionen ”ett personpåhopp” och får till svar att ”det låter bra, gärna med lokal anknytning”. Här är en text som gör sej lustig på vår mjällaste ministers bekostnad:

När man sysslar med satir och humor och personpåhopp heter det att man inte ska slå neråt. Jag bryter med denna krönika mot regeln och går på migrationsminister Tobias Billström ändå.

Tobias Billström, Malmös man i regeringen, verkar ha järnkoll på lammullströjor. Han vet säkert var man kan hitta prisvärda överrockar. Han ser ut att sköta sin dentalhygien, går nog regelbundet till frisören och jag förutsätter att han luktar fräscht av noga utvald herrparfym.

På sin twitter berättar han att köttbullar och lingon inte är så dumt, och antyder att han föredrar solsken framför regn.

På tobiasbillstrom.se får man veta att han tycker om att promenera – gärna på promenadstråket Ribban och gärna på hösten – och att läsa ”en bra bok” över en kopp (gissningsvis bra) te. Inte nog med det: han tycker också om att laga mat, leka med sitt barn, resa utomlands och ”känna dofterna på Gotlands stränder”.

Vidare tycker Billström att ”en bra shoppingrunda i en trevlig affär” inte heller ”är fel!” Vi pratar alltså om en man som föredrar det bra framför det dåliga och det trevliga framför det otrevliga. Billström understryker avslutningsvis att ”när jag får leverera och se resultat, då mår jag bra” och avslutar med ett kraftigt statement: ”Däremot avskyr jag att se saker och ting som bara ligger ogjorda”. Nånstans i något hörn av jorden finns det säkert någon som formligen älskar när inget händer och allt ligger i en orörd röra omkring dem, men Billström lyckas ändå inte framstå som helt originell.

Jag säger inte att Tobias Billström är tråkig. Jag säger bara att ett genomsnittligt stycke träkol antagligen är festligare. Jag säger bara att tanken på att fastna med Tobias Billström i en hiss får mig att längta efter att få lyssna på färg som torkar. Jag säger bara att jag har haft morgontofflor som haft mer spännande saker att berätta om sig själva.

Men what the heck, Billström är minister. Vi ska inte begära av en minister att han ska knalla runt på stadens gator med en öltunna med slang i kopplad till klappkepsen. Hellre en minister med kamrerssjäl och ett kvastskaft stadigt fastopererat i stolgången än en minister som viker papperssvalor av interpellationerna och gör ballongdansen i plenisalen.

Billström har säkert ordning och reda på sina kvitton. Jag förutsätter att han har sina kryddor i bokstavsordning (från Aromat till Örtsalt) och färgkoordinerar småbyxorna i garderoben (från mjölkvita till gräddvita). Jag gissar att han är på plats i riksdagen innan vaktmästaren för att lägga sina papper kant i kant med skrivbordet och leverera dagens äpple till Reinfeldt.

Jag ser framför mig hur Billström varje morgon fyller bröstfickan på sin skjorta: från höger till vänster från Billström sett 1) en kulspetspenna, 2) en kulspetspenna till om den första skulle klicka, 3) en miniräknare om mobilen inte skulle vara laddad trots att han ständigt har laddsladden i ett särskilt fodral i sin attachéväska. Mobilen bär han för övrigt i ett stötsäkert etui i bältet. Förmodar jag.

Så på så sätt är Billström oantastlig. Visserligen betalade han inte tevelicens under tio års tid, men det var ju enligt egen utsago för att ”programmen var så dåliga”. I övrigt verkar han vara en sån som håller reda på papper och rentav diarieför begagnade snytdukar. Och det är naturligtvis utmärkt. En minister bör vara intresserad av papper.

Fast helt sjukt hade det inte varit med en minister som inte bara var intresserad av papper, som inte var så intresserad av papper att han själv börjat prassla när han går. Nån form av personlighet kan ju inte vara förbjudet hos en minister. Kanske är en minister med vilja och passion rentav att föredra framför en minister som får soffan han sitter i att framstå som en större personlighet.

På de bilder där Tobias Billström ler kan man höra hur fotosessionen låtit; hur fotografen ber Billström att le och hur Billström förundrat svarar: ”Le? Hur menar du då? Med munnen liksom?” Man föreställer sig hur fotografen berättat den ena roliga historien efter den andra och hur Billström med rynkad panna avfärdat dem: ”Va? Träffade Bellman en apa? Det fanns väl inga apor i 1700-talets Stockholm heller!”

Tobias Billström är född 1973. Ändå framstår han som en gubbig pojkspoling, en gammal farbror i puberteten, en som lider av lika delar målbrottsnoja och prostatit, en som äter lungmos och dricker Jolt cola, som har både rollator och akne. Vill man vara vänlig kan man kalla honom ”tidlös”.

Jag vet dock inte om jag vill vara vänlig. Tobias Billströms departement handhar de svåraste human-etiska frågorna, ansvarar för de mest komplicerade mänskliga sammanhangen, sätter upp regler för vilka som är välkomna in i stugvärmen, konstruerar den våg i vilken människor ska vägas, skiljer agnar från veten och får från getter.

Kanske tycker jag att det är bättre med en minister som inte bara gillar att leverera och se resultat, utan också bryr sig om vilka resultat han levererar.

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 15: abort.

Av Kalle Lind

den 2010-12-17

i blogg

Jag vet inte om det är förvånande eller fullt logiskt att Ann Ekebergs bok För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomkulturen (1991) helt plötsligt mynnar ut i ett brandtal mot abort. Det gör den hursomhelst. Ekeberg rabblar den amerikanska kristna högerns vanliga tokargument, beskriver hur foster ser ut som kanderade äpplen och propagerar för att BVC ska ha en särskilt anställd människa för att övertala kvinnor att inte abortera.

De bästa bitarna har jag redan citerat i Människor som gått till överdrift. Det här stycket uteslöt jag av nån anledning, trots att jag tycker det är så fantastiskt. Det är framför allt den fetstilade slutmeningen jag gillar. Ekeberg tror sig lägga till ytterligare ett argument, men visst är det så att hon redan har sagt precis det genom hela stycket?

Vår attityd till abort har förändrats från att vara ett fruktansvärt kriminellt brott till en laglig företeelse, lika lätt att genomgå som att dra ut en tand. Sverige införde 1975-01-01 den nuvarande abortlagstiftningen. Tidigare gällde i princip att abort var förbjudet. Den nya lagen avsåg att användas i en nödsituation så som vid risk för moderns liv och våldtäkt. I stället har lagen tillämpats så att den lett till ett meningslöst slaktande av oskyldiga, där skälen till att en kvinna söker och får abort kan vara att hon skall på semester, bygga hus, skaffa hund eller dylikt. Abort användes även som preventivmedel.

I och med detta lämnar vi fru Ekeberg med en from förhoppning att hon sitter och filar på en uppföljare (det har ju hänt en del de snart tjugo år som gått). Från och med imorron återgår vi till ordningen, med saker jag själv har skrivit. Då kommer ett osedvanligt lumpet personangrepp på en oskyldig stackars pojke.