kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Tagg: åttital (Sida 2 av 4)

Radiomat.

I dessa tider av matfixering, med allt från det moderna kökets finsmakande till det omoderna kökets bruna mat och historieätande, vill jag gärna uppmärksamma er på en broschyr Sveriges Radio Malmöhus gav ut 1982. Den formgavs av en av den tidens hotshots inom grafisk design (tror jag):

En lustig detalj är att den här broschyren fortfarande ligger i ett antal ex direkt innanför dörren mittemot receptionsdisken på SR Malmö, visserligen på broschyrhyllans baksida men fortfarande som en sorts signal till nyanlända: välkomna hit, det här är vad vi pysslar med!

Broschyren – eller vad fasen, låt oss kalla det kokboken även om den bara är på 39 sidor – består av recept som lyssnarna själva skickat in. De utmärks överlag av sina fantasieggande och aptitretande namn och exotiska kryddning.
… samt förstås av sina höga litterära ambitioner.
Inte minst slås man av den internationella touchen – ett recept innehåller till och med en smula citron!

Jaja, raljerandet åt sidan – en av tankarna bakom denna anspråkslösa lilla skrift var förstås att samla in och presentera gamla tiders recept. Få människor kokte sig antagligen några liter ölsoppa 1982. Icke desto mindre är det ett tidsdokument av guds nåde: så sent som för trettio år släppte Sveriges Radio ifrån sig dokument till allmänheten utan att i två sekunder tänka i termer av formgivning och hipness. För femton kronor kunde ett skrivmaskinsskrivet och uppkopierat häfte rekvireras från Sveriges Radio med recept på potatisbröd och skånsk brödsoppa.

Recepten börjar kanske återigen komma på modet, men trots sitt idag tämligen originella utseende gissar jag att Recept från Radio Mat skulle ha svårt att hävda sig i konkurrensen 2012, med drygt 300 årligen utgivna kokböcker i Sverige. Men jag har haft fel förut.

Sedan blir din bild av omvärlden en annan.

Om du börjar läsa Liket i lådan kommer du att sträckläsa den. Sedan blir din bild av omvärlden en annan.

Det tog mig några dagar och när jag tittar ut genom kontorsfönstret är omvärlden intill förväxling lik sig själv. Baksidestexten är m.a.o. inte alldeles tillförlitlig. Frågan är om resten av romanen är det.

Den gavs ut 1991. Författaren avled i hiv i augusti året därpå. Manuset måste ha tillkommit under fysiska smärtor. Det är lite svårt att förstå att någon trotsade en plågsam infektionssjukdom för att pressa fram just den här texten – men samtidigt: nåt ska man sysselsätta sig med också i skuggan av galgen.

Jag känner mig märkligt hemma när jag trevar mig fram genom texten. Det känns som om jag läst det här nån annanstans: det är poliser och ministrar och statssekreterare och palestinier och en hårdkokt ironisk ton som slår mot både lättidentifierade personer ur offentligheten och mot samhällsfenomen i största allmänhet.

Vad påminner det om? Bo Balderson? Ja, tydligen – i en gammal understreckare pekas på många likheter mellan Ebbe Carlsson och den mytomspunna pseudonymen Balderson – men honom har jag skam till sägandes aldrig läst. Jan Guillou? Ja, ironiskt nog påminner ärkefienderna en del om varann, men framför allt representerar Liket i lådan en fascinerande genre: nyckelromaner om sossar skrivna av folk i maktens närhet på ett slängigt-distanserat vis.

Även kallat Grisfesten-genren, efter G W Perssons humörstinna romanuppgörelse med den socialdemokrati som gett honom silkessnöret från rikspolisstyrelsen efter Geijeraffären. (Är du rädd för namn på gubbar och helt utan orientering i  de senaste decenniernas politiska skandaler bör du hitta dig en annan blogg.)

Här finns en sorts sossetaktik-satir som känns igen. När några araber skjuter ner varann på Strandvägen får  den pålitligt opålitlige gamängen "utrikesministern" (Sten Anderssons) säga:

– Va bra, vi har inte så många araber som medlemmar i Arbetarkommunen, och för övrigt brukar inte socialdemokratiska araber skjuta på varann när polisen ser på.

Här finns en kokett lek med fiktion och fakta. Somliga verkliga personer har maskerats – "den kände kriminologen Mikael P O Olovsson" kritiserar polisens bristande kompetens och föreslår en kommission, "gärna under ledning av honom själv" – medan andra står kvar med originalnamn:

I Dagens Eko, Aktuellt och Kanalen intervjuades Jan Guillou. Guillou förklarade att det inträffade var ännu ett av den stollige polismästarens upprörande övergrepp mot det palestinska folkets rättmätiga kamp.

I just de här fallen blir ju spegeleffekten närmast överväldigande, eftersom både Guillou och G W använt samma grepp när de beskrivit liknande händelser. Det blir som om de allihop rör sig i ett och samma Marveluniversum där olika uppblåsta superegon sticker nålar i varann.

Ebbe Carlsson kan förstås inte heller låta bli att referera till den affär han själv kom att namnge. När några snutar kommit farliga fakta på spåren föreslår en: "Vi måste få kontakt med någon vettig människa som har kontakter i regeringen." En annan replikerar då: "Det är väl en bra idé, bara du inte föreslår Ebbe Carlsson."

Här finns också en intressant detalj: när författaren Carlsson beskriver en  parlamentarisk kommitté med uppdrag att utreda polisen är det som om han i efterhand vill outa en av sina fellow olycksbröder:

Kommittén hade blivit något försenad på grund av att en av sekreterarna plötsligt avlidit i en märklig och dittills okänd virussjukdom.

Sekreteraren namnges med vad jag förutsätter är ett alias – Kalle Nordqvist – men av sammanhanget mer än antyds att påståendet har verklighetsbakgrund.

Ebbe Carlsson skriver om östtyska agenter och Säpo och statsråd och fotpoliser på ett sätt som ska få en att tänka: oj, här har vi en kille som vet vad han skriver om. Inte minst skriver han om välbekanta kompisar till sig – länspolismästare Hans Holmér och ambassadör Carl Lidbom i synnerhet – på ett sätt som ska få en att tänka: oj, vilken orädd kille han är som till och med vågar häckla sina polare.

Det är ingen särskilt bra bok. För att vara gammal tidningsman och förläggare skrev Ebbe Carlsson visserligen underhållande men påfallande rörigt och osammanhängande. Som tidsdokument – och som en av hundratals skärvor från en skrattspegel över nittonhundratalshistorien – har den odiskutabelt värde. Inte minst för att den hellre lägger till än rätar ut frågetecken.

Pimme kan inte prata!

Det enda som hörs
och det enda som stör
och det enda som egentligen lever
I mitt nya hem
I mitt nya liv
är det faktiskt hon som bestämmer
 
Hon är Moder Dator
Allas vår mor
Den nya tidens centrala punkt
Hon korrigerar ditt
mentala system
så du passar in i tidens gång
 
Det är en text som många som varit unga efter 1980 har nån sorts relation till. Framkallar vi några snapshots från vår adolescens kan vi antagligen visualisera ett gäng unga människor som sluter sina svartmålade ögon och sjunger Ebba Gröns Mental istid med sammanbitet gravallvar, kanske i en busskur, i väntan på en buss som aldrig kommer. Jag gissar att offentliga trappor och torg än idag befolkas av ynglingar och ynglingor som sjunger att "den nya tiden / den kom ju så fort / mitt liv fladdrar sakta förbi på ett daa-taaa-kort".
 
Jag fattade aldrig vad ett datakort var för nåt. Nånting säger mig att Thåström inte heller hade kunnat redogöra för hur ett datakort är konstruerat.
 
Mental istid är en ganska typisk skräckvision från sjuttio- och det tidiga åttiotalet, när datorer gärna sågs som hot, nånting som skulle vara Storebror tillhanda när han förvandlade våra känslor och tankar till  lättkontrollerbara nuffror i ett chip. Föga anade väl Thåström då att folk trettio år senare självmant skulle lägga upp sina innersta tankar – "Fint väder! Härligt!" – till allmänt beskådande och myndigheternas arkiverande på datanätet.
 
Visst kan man ha roligt åt datadystopin i Mental istid, men inte utan att vara historiskt arrogant. Mer anmärkningsvärt än skräckvisionen är Stortåns betoning: "Moder Datór". Så heter det väl inte? Så har man väl aldrig sagt? Eller?
 
Vän av ordning invänder nu: men det är ju för rimmets skull! Rätt uttalat skulle det ju inte rimma på "allas vår mor"! Ha! säger då besserwissern och retstickan. Letar vi upp Vad tror du hon vill ha? – den version som ligger på Imperiets liveplatta 2:a augusti 1985 – så hittar vi samma märkliga uttal där:
 
Hon läser tidningar om behov av kurator
Att vi behöver en hjärtsimulator
till en nation fast i respirator
Det har hon sett på sin hemdatór
 
(Låten ligger i sin originalversion på en av singlarna med Rymdimperiet, hobbybandet som transformerades till heltidsbandet Imperiet, åttiotalets Kent. Där finns dock inte raden om hemdatorn med över huvud taget.)
 
Och den här gången kan man omöjligen skylla på att det rimmar bättre så: som synes hade det rimmat bättre mot de andra raderna om Pimme valt det vanliga uttalet. Allting tyder på att tigertämjaren från Rågsved så sent som 1985 trodde att det hette "datór". Troligen sa han också "traktór" och "doktór".
 
Fast, okej, kanske är det jag som hör med illvilliga öron. Kanske sjunger han "hem-daa-aa-to-oo-or". Men fem år tidigare sjöng han garanterat "Moder Datór", och innan jag är för tyken mot en gammal hjälte frågar jag läsekretsen: har den betoningen nånsin varit den gängse? Eller är det helt en eftergift år nödrimmet?

Malmöteve vi (inte) minns del 3: Lackalänga.

På Youtube är det enda man kan hitta om Lackalänga – förutom en stum sekvens som någon som staterade i serien lagt ut på sig själv – själva signaturen. Och den ger inte riktigt mersmak.

Lackalänga var en dramaserie-såpopera i folkhögskolemiljö som sändes i SVT 1987. Jag tror att alla som var nånstans mellan tolv och tjugofem när det gick minns att det gick nånting som hette Lackalänga – men att ytterst få av oss minns själva innehållet.

Serien är märkligt utraderad ur rullorna och arkiven. Den finns inte på dvd – idag kan man i princip hitta gamla Anslagstavlan-program på dvd – men Lackalänga har troligen aldrig ens varit aktuell för dvd. Kanske är det ett stående skämt på dvd-bolagen: "Vad säger ni om att ge ut Lackalänga?" Och så skrattar alla som tosingar, torkar tårarna, harklar sig och bestämmer sig för att ge ut nåt högkvalitativt istället.

På Flashback – där ju inte bara ghb, vikingarock och den statsfeministiska konspirationen utan ALLTING diskuteras – finns för all del en tråd om Lackalänga. Den går dock bara ut på att olika människor sitter och inte minns Lackalänga: ”gick det inte nåt på teve som hette Lackalänga?”, ”jo, jag tror det”, ”handlade inte den om en folkhögskola?”, ”jo, kanske”, ”vad handlade den mer om?”, ”jag vet inte”, och så lägger sig en annan kille i diskussionen och skriver ”jag vet inte heller” och en tredje skriver ”jag vet inte heller, men jag tror inte att det var så bra”.

Ingen minns nånting, men alla minns att det inte var så bra.

Och det var nog inte heller så bra – redan när det gick var kritiker och publik ganska överens om att det här luktade kalkonpiss. Jag minns att Helt Apropå gjorde en fruktansvärt elak parodi på serien i allmänhet och den arga danslärarinnan Sofia i synnerhet – vilket säkert skapade en del irritation i lunchrestaurangen på Malmös tevehus, där ju också Lackalängas skapare jobbade.

 

Författare till serien var så klart Max Lundgren – vi har redan konstaterat att han skrev allt för SVT Malmö, inkluderat rekvisitalistor, under sjuttio- och åttiotalen – men den här gången blev han så sur på resultatet att han inte skrev nåt mer för dem på nästan tio år. Regissören Rune Formare upptäckte när han filmat några veckor att en av de unga oprövade skådisarna han hittat inte var så bra. Det försökte han sen rädda i klippningen genom att skära ner 25 inspelade avsnitt till 18 – men det måste blivit lite konstigt när man försökte klippa bort en av huvudrollerna i efterhand.

Ingen av de ganska många unga skådisar som castats till serien har fått nån karriär att prata om efteråt: hojta till om det ringer en klocka när jag rabblar Anne Barlind, Ulf Berg, Annika Lunnemark, Kirsten Roth, Maria Stefansson, Carl Carlswärd

Miljön var inspirerad av Fridhems folkhögskola, där jag tror att Max Lundgrens egen dotter gick (och där jag själv har gått). Handlingen kretsade kring sånt som unga människor förväntas kunna relatera till: revyuppsättningar, attraktion mellan lärare och elever samt knark. Figurerna hette sånt som ungdomar alltid heter i svenska teveserier men mera sällan i verkligheten: Vidde och Myggan.

Och jag tror i och med det att jag har sagt allt – och lite till – som finns att säga om Lackalänga. Det intressanta är att vi som var unga när det gick trots allt minns den här serien trots att ingen verkar ha tittat på den. På åttiotalet var alltså varje enskilt teveprogram en sån händelse att det gjorde intryck även när man inte brydde sig.

Soptunneungar.


Åttitalet var i mycket moralpanikens tid. Bengt Fahlström i Barnjournalen, Siewert Öholm i Svar Direkt, Bo Bertilson på Folkaktionen Mot Pornografi och Göran Elwin på Studio S drev – i ohelig allians med Konsum, Hem & skola, arkitekten Allan Rubin och diverse högerkristna – ett härnadståg mot hårdrock, serier, video, dataspel och droger.

Det gjorde de inte av elakhet, utan av gränslös godhet. De ville skydda barnen från Horst Schröders vuxenserier. De ville skydda barnen från våldsvideo. De ville skydda barnen från drogskadad punkmusik. Och hur skyddar man bäst barn? Genom att förbjuda vuxna.

I regnet av populärkulturella fenomen som reflexmässigt betraktades som skadliga hette några av stänken Garbage Pail Kids. Det var amerikanskt (vilket ogillades av den vänstriga delen av moralmaffian) och snuskigt (vilket ogillades av den högriga delen av moralmaffian) och våldsamt (vilket ogillades av bägge falangerna). Att det hela var ett skämt uppfattades av ingen.

Den galnaste av alla svenska moralhysterikor hette Ann Ekeberg och gav 1991 ut den kanske roligaste bok som skrivits, För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (för fullständig sammanfattning rekommenderas boken Människor som gått till överdrift).

När hon Ekeberg förklarar att Svullo är förkastlig för att han gör djävulstecknet på ett skivomslag eller kallar Malena Ivarsson för ”den stora skökan”, ägnar hon också några rader åt dessa Garbage Pail Kids:

Jag anser det vara ställt utom allt tvivel, att det bör vara förbjudet att sälja lemlästade och slaktade Barn – till Barn!

(Ekeberg stavar ”Barn”, liksom ”Livet”, med begynnelseversal för att understryka hur heliga de är.)

Vad var då Garbage Pail Kids? Tja, det var samlarkort med morbida och groteska låtsasdockor, parodierande de löjligt gulliga Cabbage Patch Kids-dockorna som rönt stor popularitet under samma decennium. Humorn är inte särskilt anstötlig för den som läst ett enda nummer av tidningen Mad eller sett fyra minuter Monty Python. Några år senare florerade vad Aftonbladet döpte till sjukisar – ”Alla barnen åker kälke utom Jan / han ligger mosad mot en gran” – och ingen människa vid sunda vätskor blev väl särdeles uppbragd.

Just Garbage Pail Kids orsakade kanske inte de allra högsta ramaskrina, men nog vill jag minnas att de omdebatterades och framför allt kan jag inte erinra mej att någon klev fram och tog dem i försvar.

Nu läser jag, i Bild & Bubblas stora Maus-special, att mannen bakom de burleska ordvitsarna var – Art Spiegelman. Världens i särklass mest uppburne serietecknare, en av dem som lyfte in seriekulturen i finrummet under åttitalet, först genom att vara konstnärlig i tidskriften Raw och sen genom att berätta om nåt viktigt i förintelseskildringen Maus.

Det gör på nåt vis hela den diskussion jag har vaga minnen av ännu mer bisarr. För inte hade väl moralväktarna gastat lika högt om de vore medvetna om att upphovsmannen var uppburen, Pulitzerbelönad, illustratör för New Yorker och hyllad på samtliga kultursidor i hela västvärlden?

Sen slår det mej att Folkaktionen mot Porr faktiskt lyckades åtala tidningen Pox för Neil Gaimans serieversion av Domarboken. Jag tar tillbaka allt jag sagt och hävdar motsatsen. Säja vad man vill om kulturföraktare, men de är i alla fall konsekventa.

Ivebergs mästerverk (om än inte Ekmans. Eller ens Catos).


Jag har väntat i tjugosju år på att se om Gräsänklingar, farsen som regissören Hans Iveberg följde upp toksuccén ”Göta Kanal eller Vem drog ur proppen?” med.

Från min barndoms biobesök minns jag egentligen bara två saker: en scen där olika bilar kör in i varann (inte alls lika maffig som i mitt minne) samt själva förväntan på en film med Gösta Ekman och Janne Loffe – 1983 års drömduo – som komisk tandem.

Jag vill minnas att jag lämnade biografen med feber, utlöst av flera veckors nervdallrande, men jag kan minnas fel.

I övrigt kan jag inte riktigt ha fattat nånting i en film som dåförtiden lanserades som familjekomedi. Gösta Ekman råkar beblanda sej med en tonårig flicka på glid och ska bortförklara sig för hennes pappa Nils ”Pom-pom” Eklund. Janne Loffe prasslar med Mona Seilitz medan frugan Lena Nyman är på Rhodos. Janne Loffe pekar på sin Mustang och säger att det var i den de slöjdade till kottarna. De träffar en transvestit. Ekman tror att han har cannabis men Gösta Engström avslöjar att det är menthol.

Precis som i Ivebergs övriga filmer satsas mycket på production value. Även statisterna är välkända. Claire Wikholm har en helt stum roll, Kim Anderzon svischar förbi och härmar en kyckling och Povels gamla parhäst Gunwer Bergkvist har en replik. Man hinner konstatera att Johannes Brost hade varit en usel bankrånare eftersom man genast identifierar tandraden under nylonstrumpan.

Ändå är filmen inte gjord efter samma En ding ding ding ding värld-Cannonball run-koncept som Göta kanal, dvs. många stora stjärnor och många stora explosioner och väldigt lite sammanhang.

Gräsänklingar är stillsammare och bygger snarare på samma omaka par-dynamik som Jack Lemmons och Walther Matthaus gamla sextiotalskomedier. Ekman är tafatt arkitekt och Loffe är höhöig bilmek. De snubblar in i varann by accident när de lämnar tanterna på Arlanda.

Jag ägnar tid åt den för att den trots allt är en liten pusselbit till min barndom. Exakt så här såg alla svenska filmer ut på åttiotalet: skådisar från privatteatrarna, fonky soundtrack av Björn J:son Lindh, manus av Åke Cato, taskig ljudkvalitet. Loffes figur heter Lasse, antagligen för att understryka att varken Lasse Åberg, Lasse Hallström eller Lasse-Brasse Brännström varit inblandade just den här gången.

Men framför allt vilar känslan av nånting oförlöst över hela filmen. Det skulle liksom kunna vara roligare. Om man bara ansträngt sig lite till så hade det varit riktigt kul.

Bevis: några år senare gjorde Iveberg filmen Sköna juveler, en fullkomligt bisarr och omdömeslös historia där Lena Nyman och Kim Anderzon är privatdetektiver i ett post-apokalyptiskt samhälle där Margaretha Krook är tossig baglady som säljer pälsbitar från en barnvagn och Brasse Brännström lodis som hungrigt tittar in på baren där Janne ”Loffe” är en bartender så som de ser ut i amerikanska filmer.

Den gången ansträngde man sig. Och då blev det väldigt roligt.

Kunskapsluckor.

Nuförtiden är det ingen som pratar om Ratte. Det är tråkigt, för jag vill gärna prata om den.

I USA finns Doonesbury sen sextitalet – en daglig strippserie vars skapare Garry Trudeau räknas som en betydande samhällskommentator (åtminstone av de demokrater som delar hans åsikter).

I Sverige fanns för tretti år sen Ratte, en satirslapstickäventyrsserie av den kompetenta duon Magnus Knutsson (manus) och Ulf Jansson (teckningar). Den publicerades i kulturtidskriften Aftonbladet mellan 1978 och 1985 med en sida i veckan.

Den uttalade ambitionen var att försiktigt kommentera nyhetsflödet, vilket skapade en fascinerande blandning av ganska barnslig slapstick, actionparodi och Helt Apropå – dessutom kombinerat med vuxenrelationer och utflippade referenser till t.ex. Snövit.

En serie som gapar över ett stort stycke och faktiskt lyckas behålla det mesta. Särskilt anmärkningsvärt med tanke på att perspektivet är vänstersossens (minns att uppdragsgivaren var LO-ägd).

Det är en underhållande ingång till det tidiga åttitalets Sverige. Samtliga dåtidens heta ämnen debatteras: kärnkraft, syntmusik, 4:e oktober, nykapitalismen. Och inte minst passerar de flesta av dåtidens kändisar och folk i ropet revy: från Ola Ullsten via Hoa-Hoa till PG Gyllenhammar och Woody Allen – samt fiktiva figurer som Åsa-Nisse och Lasse Strömstedts rollkaraktär i G.

De flesta svishar bara förbi i marginalen av en ruta, men här och var griper autentiska figurer aktivt in i handlingen à la Stieg Larsson.

Som sagt: jag kan prata länge om Ratte och dess referensregn. Men det är inte därför jag skriver det här inlägget. Jag behöver nämligen mina läsares hjälp.

Sen jag införskaffade Ratte-albumen för typ tjugo år sen är det några karikatyrer jag har funderat på. Mitt problem är samma som det jag har inför mänskligheten: jag förstår dem inte. Jag är övertygad om att här finns referenser som jag missar. Vilka gubbar förekommer på bilderna och ligger här skämt begravda som jag inte förstår?

Kommentarfältet står vidöppet för svar och spekulationer.

Figurerna här ovan är jag med på. Men i sidans slutkläm visar det sej att tre seriösa rockartister klätt ut sej till mormontrion och sjunger burleska versioner för att döda hajpen. Jag identifierar Lundell i mitten och Wiehe till höger – men vem tusan är den tredje mogenrockaren?

På en hockeymatch sitter nån som ser ut som Lill-Babs och en karl jag inte har en susning om och kommenterar. Ska det vara Lill-Babs? Och varför är hon i så fall på hockey? Och vem är gubben?

Och vem är kvinnan som pratar om mjuka kvinnliga värden på en antikärnkraftsmanifestation?

Här sitter Jan Guillou, Jörn Donner och Anderz Harning och osar testosteron. Med sej har de en figur som tydligen heter Lars-Ragnar. Vad är det för en tjomme? Är det Lars-Ragnar Forssberg, ett namn jag känner igen från radiosatirsammanhang? Var han en profilerad silverrygg på samma vis som de andra tre?

Och vem är den här intensivt leende mannen? Kanske är det bara en fiktiv figur, men nånting säjer mej att han inte går och ser ut sådär av en slump.

Det här är nästan den mest frustrerande rutan. Vad är det för en man som står på NK och säjer en så icke-neutral mening? Här finns en anspelning begravd. På vad?

Och vem är den här rockstjärnan som troligen gjort nån låt med frasen ”rena natten”? Han har en viss porträttlikhet med Magnus Uggla, men Uggla förekommer faktiskt i samma serie med ett lätt avvikande utseende.

Och vilka är de här bägge figurerna, som faktiskt dyker upp vid ett par tillfällen i olika Ratte-serier? Det verkar vara fråga om två moralpaniker i tiden, med särskild inriktning på skadlig ungdomskultur.

Så vänligen – hjälp en knappolog att göra gubbsamlingen komplett. Det kommer att göra mina nätter så mycket lättare att genomlida.

Yours truly,
Karl Johan Åke Lind.

Ebbe.


Har ägnat några dagar åt att fördjupa mej i Ebbe Carlsson-affären. Filmen Ebbe – the movie var fascinerande, Anders Isakssons bok Ebbe – mannen som blev en affär välskriven och så lättfattlig man gissningsvis kan göra en så rörig härva. Tre övergripande reflektioner:

1) även tjugo år senare med de flesta kort på bordet, är det svårt att bli riktigt upprörd. Vad var egentligen problemet? Varför var Guillou så uppfylld av helig vrede? Ja, Ebbe Carlsson privatspanade och nej, som förläggare borde han inte ha regeringens godkännande att göra det och nej, det fanns ingenting annat än Ebbes hjärnspöken som tydde på att kurderna var skyldiga, men vad fan – en statsminister var skjuten.

2) det hade kanske varit något mindre rörigt om inte hälften av de inblandade hade haft samma efternamn (Ebbe, Ingvar, försvarsminister Roine, livvakt P-O).

3) figuren Ebbe Carlsson är djupt fascinerande. Sina vänners vän, lösmynt, opålitlig, makthungrig och fruktansvärt osentimental. Klassiskt bögbitchig i replikföringen. Man kan tycka vad man vill om honom, men det finns en stor humor i hans sätt att använda tungan.

Gällande sin homosexualitet levde han enligt devisen ”never complain – never explain”. Som den uppmärksamhetstörstande sälle han var kunde han ändå inte låta bli att skjuta in antydningar där han kunde. På cocktailmingel serverades svampkrustader. Ebbe fick frågan hur de smakade, svarade ”som sperma” och tog en till.

Smittad av HIV, kraftigt avmagrad, fortfarande inte outad, hör han en väninna beklaga sej över problemen med att gå ner i vikt. Ebbe: ”Du kan få en blodtransfusion av mig”.

Chefredaktör på Västgöta-Demokraten under sjuttitalet, en tidning som kunde fortsätta finnas tack vare att tidningens tryckeri drog in storkovan på porr: ”Så länge folk fortsätter att sitta hemma och runka kommer tidningen ut”.

I en ETC-intervju med Jonas Gardell 1991 haglar ebbismerna över sidorna. Staffan Heimerson – som var med och satte igång ryktet att hela Ebbe-affären var en enda stor bögröra – ”är ju bara en misslyckad padda”. När Gardell säjer att han känner Guillou flikar Ebbe in: ”Umgås du med vilka råttor som helst?” Och allra roligast är han när han lite i förbifarten tar heder och ära av en allmänjournalist:

T ex publicerade Dagens Nyheter en artikel av en hästliknande person som heter Gun Fälth, som innehöll några ”fakta” som, om de vore sanna, hade varit utomordentligt nedsättande för mig. Och så slutar den artikeln med … ”Tyvärr har inte Dagens Nyheter kunnat nå Ebbe Carlsson för en kommentar”. Då skrev jag följande brev till henne: ”Med anledning av ditt påstående i Dagens Nyheter idag, att du inte kunnat nå mig för en kommentar, vill jag citera ett uppslagsord ur Bonniers Lilla Uppslagsbok: ”Telefoni är tekniken att överföra tal på elektronisk väg över stora avstånd”.

Som polis var han nog tämligen misslyckad, givetvis mycket på grund av att han inte var polis. Som arrogant kommentator till sina egna snedsteg var han däremot lysande. Och jag kan gott tycka att även såna har ett underhållningsvärde.

Högerhittar del 4: Fonderna är skit.


1983 var Löntagarfondernas år. Det var då finansminister Feldt – alltså den högst ansvarige för hela löntagarfondsinförandet – skrev på en fullt synlig papperslapp vid sin riksdagsplats:

Löntagarfonder är ett jävla skit
men nu har vi baxat dem ända hit

Jag har aldrig riktigt förstått vad löntagarfonderna gick ut på. Dyra bilar i början av åttitalet hade bumperstickern ”Löntagarfonder är socialism”, vilket tydligen var argument nog eftersom påståendet följdes av ett moderat-M. Jag gissar att Rudolf Meidner och de andra sossegubbarna som utvecklade systemet inte riktigt sa emot. Jag menar, det var väl själva poängen att det skulle vara.

Tydligen var folk när det begav sej hett engagerade i löntagarfondernas vara och icke-vara – åtminstone om man definierar ”folk” som kverulantiska skivbolagsdirektörer och gamla schlagerrävar.


Billy Butt skrev melodin och Pontus Platin sjöng in den: ”Fonderna är skit”. Det blev en singel som jag tyvärr aldrig har sett omslaget på. B-sidan heter ”Löntagarfonder hustle” och är en instrumental. Jag gissar att den pumpades på maxvolym när SAF var ute och 4:e oktober-demonstrerade.

Texten skrevs av en Lars Nordlander, mest känd för Monica Z:s ”Krama mig och dansa” (sjätte plats i schlager-SM 1972).

Melodin är catchy, kompet syntbaserat och budskapet tydligt:

I fonders dunkel
Skimrar en diktares ton
En vän av versen
Fixar oss rim och reson

Ord som bedömer
Vårt nationella problem
Och det man gömmer
Där bakom fondernas sken

Nu börjar man förstå
Vad de har hittat på
Vad de baxat hit
En liten rikspoet
Har röjt sin hemlighet
Fonderna är skit

Så har en sann profet
Fått spegla vad han vet
På sin lilla pappersbit

På det hela taget en discostänkare som bevisar att satir inte måste vara vänster. Eller rolig.

Högerhittar del 3: William Freestyle.


Tyvärr syns det inget vidare på bilden, så ni får tro mej på mitt ord att William Freestyle inte ser klok ut (jag har själv bara låtarna hembrända och inget LP-original). På omslaget till sin enda LP ”Sverige” (1982) poserar han i Bobby Ewing-frisyr, högtidsdräkt och en ganska skabbig golden retriever.

Han lär ha varit DJ (nånstans har jag snappat upp att han är polare med Rob’n’Raz, vilket gör dessa osannolika gammelbockar ännu osannolikare) och verkade i den av Gud glömda genren ”kverulantpop” eller ”missnöjesmuzak”.

William Freestyle (troligtvis artistnamn) tillhör de artister som inte har nån direkt sångröst. Han kompenserar detta med att istället deklamera sina texter och låta refrängerna sjungas av en kör med bl.a. Sten Nilsson från Sten & Stanley.

Musikaliskt bygger det på kända melodier som någon verkar framföra på elorgel, och som William satt nya gnälliga texter till. Som i ”Nu släckas åter ljusen i min lilla stad”:

Vi tog en promenad genom vår ungdoms stad
Han ville passera våra gamla ställen
där vi förr alltid möttes på kvällen
och försökte fånga lite av våra skratt
som ekat här mången uppsluppen natt

Detta f.ö. framfört med den minst uppsluppna röst som kan tänkas (= ofrivillig humor). Annars handlar låten förstås om att allt fint är borta och allt nytt fult:

Och Grand, vår fina bio,
har stått tom sen 69
Hanssons butik har skylten kvar på taket
Han stängde när centralorten öppnade supermarket

William kommenterar i princip allt i det svenska åttitalssamhället, och kommer till en genomgående slutsats: det var bättre förr.

Strömmens stränder är fulla av ränder
som inte hör dit
En del är döda änder
men det mesta är människoskit

William Freestyle varierar ju så klart ämnet lite. Låten ”Massmedia-love” handlar om att massmedia är dåligt, låten ”Fårfarmaren” om att jordbrukspolitiken är dålig, låten Bröllopsmässa om att kvinnorörelsen är dålig – medan låten ”Sverige” handlar om att allt är dåligt.
Skriven efter Donna Fargos ”United States of America” och odödliggjord genom sleazefarfar Eddie Meduza är ”Sverige” Freestyles mest kända verk. I det lämnas verkligen ingen osedd; det finns tammefan inte en sak i såssarnas förbannade Sverige som inte är åt helvete:

Jag tackar alla punkare och alkoholister så att min fru och mina barn
slapp gå ensamma på stan
Min mormor och morfar tackar för nygammal vals
och att de slapp gå ut alls
Jag tackar massmedia för att de gör livet rikare
och får mej att förstå
att knarkungar, rånare, advokater och skattesmitare
har det så svårt så

Jag tackar för alla ungdomars fria uppfostran utan stränga vanor
De gör så roliga mönster på stolarna i våra tunnelbanor
Och fängelsevården som förbättras och befrias från strapatser
så att vi slapp att bygga fler daghemsplatser

Så såg alltså Sverige – ”med fåglar som snarkar och midsommarjäntor som knarkar” – ut 1982. Idag gissar jag att William Freestyle nostalgiskt tittar tillbaka på 1982, tiden före det förhatliga Internet och allt annat otäckt nytt som kommit sen dess.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén