Etikett: kalle linds karriär i fragment Sida 4 av 10

Intresseklubben antecknar: ett skäggigt 2011.

den 2012-01-01

SPOILER ALERT: merparten av det här inlägget är ren egomani.

Det är, som vanligt, dags att summera året (två gånger är som bekant en vana, en vana är en tradition och en tradition bör man hålla sig till). En vän till mig twittrade att 2011 på det professionella planet varit ”ett mellanår” och på det privata ”piss”. Det gjorde mig ont att läsa, men jag blev desto gladare när jag insåg att andra haft det värre än jag.

Privat vore det illa av mig att beklaga mig, även om gudarna ska veta att jag har velat. Jag blev trebarnsfar i mars – Leonard Cornelis och Samuel Beppe blev storebröder till Julius Fritiof – och har, som den moderne man jag önskar bli, varit föräldraledig på halvtid under hösten. Det har förhoppningsvis gjutit olja på mina barns kommande störtflodsutfall om mitt frånvarande faderskap, men också slagit in en kil mellan mig och datorn. Mer än en gång, när jag just slagit mig ner vid skärmen och väckts av ett barnskrik som kommit tidigare än jag planerat, har jag tänkt ”sånt här behövde fanimej inte Strindberg deala med!”

Professionellt har det väl därför varit just ett mellanår. Det känns som om större delen av yrkesåret har gått ut på att skriva pitchar, programförslag, bokidéer, artikelutkast och halva manus som jag, i bästa fall, aldrig fått svar på. Långa stunder umgicks jag med tanken på att skaffa mig ett riktigt jobb. Sen upptäckte jag hur skönt det är att fortfarande sitta i kalsingar vid lunch och besinnade mig.

Facit för 2011 hade kunnat vara digrare:

* jag gav ut en och en halv bok. Människor som har haft fel får väl räknas som en hel bok, medan den lilla deleted scenes-samlingen Människor som blivit över bara medföljer den Människor-box som vi också gav ut. Hittills har jag hittat två recensioner av Människor som har haft fel, en positiv och en negativ, så i snitt ställer folk sig likgiltiga.

* jag gav ut en ljudbok, vars titel får det att skära i bröstet på trogna värnare av svenska språket: Best of Kalle Lind. Den består av ett urval texter ur just ”Människor”-böckerna, med den lilla extradetaljen att man får dem med autentiska tungrots-r.

* jag gjorde en dokumentärfilm, Jul för nybörjare, vilket var en lustfylld upplevelse från början till slut. Dels fick jag möjlighet att lära känna Erik Engkvist, filmens huvudperson, dels upptäckte jag att man kan göra film utan att kalla in tusen personer för att bära lådor och bygga rekvisita och sy uniformer och flytta strålkastare och stressa på för att hålla inspelningsschemat. Jag älskar egentligen allt det där också, så länge jag själv slipper vara en del av det. Jag föredrar att skriva i ett manus ”tusen cyklister kör in i en bergvägg” framför att behöva iscensätta det.

Dokumentärerfarenheten visade mig att man kan foga ihop rörliga bilder till fungerande film utan att behöva gå omvägar. Förutom jag och Erik fanns bara tre kreativa inblandade (som en gammal cirkusdirektör hade uttryckt det: den formidable fotografen Ivàn Blanco, den klipska klipparen Ulrika Rang och den ljuvlige ljudläggaren Andy Lundgren) och följaktligen blev det möjlighet till samtal istället för olika order. Så tack, SVT:s Patrick Bratt, för möjligheten.

* jag reste runt riket för att göra levande kåserier i SVT:s Sommarkväll och kände mig för ett svindlande ögonblick nästan folklig. Jag menar, jag sjöng Taube, besökte Astrid Lindgrens Näs och åt surströmming – kan det rimligen bli mer insmickrande? Tydligen, eftersom någon pajsare blev så irriterad på inslagen att han var tvungen att berätta det på min Wikipediasida.

* jag skrev för tidningen Aluma, hemlösas tidning i Öresundsregionen, tills den gick i konkurs och jag förlorade min enda fasta inkomst. Sen skrev jag för Faktum, hemlösas nya tidning i Öresundsregionen. De pröjsar sämre, men det kan man ju inte skriva för då låter det som om man vill ta ännu mer pengar från de hemlösa.

* jag gjorde, tillsammans med redan nämnde Andy Lundgren, fyra kortprogram för radio: P3 Sunk. Där presenterade vi den något oformliga och svårdefinierade musikgenren sunkadelica, tidigare spridd främst via den nu nerlagda klubben Sunkit i Stockholm: Frank Anderssons discosingel, Carl-Anders Dexters högerprogg, sånger om meloner och Norrtälje, Beatles på svenska. P3-publiken verkar ha uppskattat det, men P3-ledningen anser målgruppen vara äldre. Någon form av fortsättning ser det därför ut att bli i P4. To be continued.

* jag skrev en halv roman med titeln Blandfärs. Den andra halvan skrev min vän och kollega Kristoffer ”Kringlan” Svensson. Utkommer i april-maj. Jag har redan nu ångest inför mottagandet. Inte en en enda gammal gubbe ur Nöjessverige – jo, okej en fem-sex stycken – nämns vid namn så det är alltså en annan sorts humor som presenteras.

* jag utförde mitt livs största hedersuppdrag och minnestalade vid den årliga Corneliskonserten på Cornelis Vreeswijks dödsdag 12 november. Allra mest hedersamt kändes det att få skaka hand med Lennart Koskinen och Åke Arenhill.

* jag skrev manus till en tecknad serie, som jag hoppas kommer att presenteras för världen under 2012. Jag behövde en tratt för att trycka ner alla gamla Ivar Lo- och Jan Fridegård-skämt som låg i en sprängfylld mapp i hårddisken, och plötsligt uppenbarade sig serieformatet framför mina ögon. Tanken är att låta Asterix möta Bloom County på en svensk leråker. Ingen kan alltså ha invändningar mot ambitionerna.

* jag kurade skymning på Landskrona stadsbibliotek.

Slut på navelskådandet. Fram till nästa nyårsdag kommer den här bloggen åter igen att handla om intressantare gubbar.

Vittne till jul.

Av Kalle Lind

den 2011-12-14

i blogg

Jag har aldrig varit mycket för det där med jul. På den tiden när jag hade riktiga jobb, inom kriminalvården eller omsorgen, och inte satt hemma i kalsingar och bloggade, såg jag alltid till att jobba på julafton. På det sättet gjorde man alltid någon kollega med småbarn glad och kunde kamma hem både karmapoäng och ob-tillägg. Nuförtiden har jag själv barn, men det är nog inte det främsta skälet till att jag nu firar jul.

Handen på hjärtat: barn hatar lutfisk, får diarré av dadlar och kan inte se poängen med att titta på ett mischmasch av små bitar Disneyfilm som de redan har på dvd.

I vår familj firar vi främst jul för svärmors skull. Och det är väl anledning nog.

Förra året tvingades jag ompröva hela min inställning till julen. Då gjorde jag en dokumentär för SVT om en kille som heter Erik. Jag följde honom när han, tjugofem år gammal, förberedde sitt livs första jul.

Det brukar sägas att alla människoliv ger material till en bok, men sanningen är att vissa är värda en romansvit och andra en Pixibok. Erik tillhör den första kategorin.

Han växte upp som homosexuell och Jehovas vittne i ett litet jämtländskt samhälle och hävdar att det var en ljus och problemfri tillvaro. Problematiskt blev det när han som vuxen förstod att församlingen inte skulle låta honom leva ut som homosexuell. Alltså trädde han ur. Med påföljd att nära och kära klippte banden.

För att understryka att han inte längre var ett vittne, ville han dra in jul i sitt hem. Jehovas vittnen firar som bekant inte jul. Det har med hednatro att göra; julgranar och födelsedagar är hedniska grejer och hednisk är det värsta ett vittne kan vara.

Så vittnena firar en icke-jul. Sjungande ”Alls inga ljus / här i vårt hus / Ingen jul har kommit, hopp tra la la la / Barnen i ring / gör ingenting / vankar omkring / Granen står så grön och grann i skogen / Detta för att ingen kom och tog den”. Typ.

Det intressanta var att Erik tidigare hade duckat för jul – ett nog så ansträngande projekt i december – och vetat väldigt väl varför han gjort det. Nu skulle han köpa gran och baka pepparkakor utan att ha en susning om varför. Och inte kunde jag hjälpa honom. Jag vet inte varför man släpar in barrande träd i sitt hem. De flesta av oss har aldrig reflekterat över vad pepparkakan betyder. Vi skaffar de där grejerna för att det alltid har varit så.

Själv hörde jag mig stå och försvara de riter och rätter som jag genom livet har avvisat. Plötsligt stod jag och argumenterade för dopp i grytan – torrt russinbröd i ljummet grisfett – och plötsligt påstod jag att det är extremt viktigt att man har en stjärna och inget annat i toppen på granen. För om man inte gör som man alltid har gjort – varför ska man då göra det? Vad betyder det då?

Filmen om Erik blev en diskussion om normalitet. Erik manifesterade sitt utträde ur en marginalgrupp genom att göra det normala, det som de flesta gör. Samtidigt tillhör han nu officiellt en annan minoritet, bögarna. Genom att göra som de flesta gör Erik anspråk på att vara som de flesta. Trots att han inte är som de flesta. Men å andra sidan: vem är som de flesta? Finns det något onormalare än normalitet?

Som varande heterosexuell och protestant i ett heteronormativt protestantiskt samhälle har jag själv alltid framstått som en i mängden. Samtalen med Erik försköt tyngdpunkterna. Eriks uppväxt var avvikande men lycklig. Min egen var tillsynes normal men svåruthärdlig. För mig blev det knepigt när jag inte ville vara som andra. För Erik blev det knepigt när han ville vara som andra.

Kom vi fram till något så var det väl att normer gör en lyckligast på lite avstånd. Och att pepparkakor kan smaka bra oavsett varför man äter dem.

(Jul för nybörjare visas i SVT1 19.00 på lördag den 17 december.)

Minnestal för Cornelis: extramaterialet.

Av Kalle Lind

den 2011-11-15

i blogg

I lördags hölls alltså två minneskonserter för herr C, på dagen tjugofyra år efter hans frånfälle. Det var mäktigt och pampigt och fullsatt och Lill Lindfors. Jag hade äran att hålla det traditionella anförandet. Eftersom det var två konserter passade jag på att skriva två tal. Jag ansåg att det fanns en del att säga i ämnet. Det var också en sorts backupplan om det hade visat sig att det första talet inte fungerade. Nu funkade det första talet och jag lät därför det andra stanna kvar i innerfickan. Här finns det dock att läsa för den specialintresserade.

Godafton ungdomar. Jag har blivit ombedd att hålla det traditionella minnestalet över en saknad holländare och inget uppdrag i livet har gjort mig mer hedrad. Eller mer nervös. Pratar jag otydligt så beror det på att jag är förkyld. Och från Skåne.

För mig har Cornelis Vreeswijk betytt ohälsosamt mycket. Under den golgatavandring vi kallar livet har han funnits där, som en ledstång, som en referens, som ett föredöme. Inte så mycket för sin livsföring, gubevars, men i sitt sätt att förhålla sig till livet, till människorna. Människan är som hon är hos Cornelis. Ingen att dyrka, ingen att se upp till, men någon att ha överseende med.

Jag gick på gymnasiet 1991-94, en tid som råkade sammanfalla med åren då Ny demokrati satt i riksdagen och vi hade en invandrarminister Friggebo som spekulerade i om det låg i Kosovoalbanernas gener att stjäla tvätt. Det var en förvirrande tid, en beklämmande tid, en tid då man visste vad man var emot men knappast vad man var för. När jag kastades ut i det riktiga livet var alla dörrar till alla arbetsplatser stängda och mitt i det satt finansminister Wibble och uppmanade medborgarna att se till att ha en årslön på banken.

Inte ens lumpen kunde man göra, om man nu hade velat, för även försvaret drog ner trots att det faktiskt var de gamla moderaterna som styrde landet.

Det var ett samhälle där man, som Lasse liten, tvingades lura sig själv att man var smart och kall och hård. Det var ett samhälle där psykvården la ner sig själv och på nytt lämnade ut Häst-på-taket-William till pöbelns godtycke.

Det var i den tiden, en tid då det var lätt att ge upp, som Cornelis verkligen kom in i mitt liv. Han hade på ett vis funnits där alltid, jämte andra döda män i min mors skivback, men det var då jag öppnade alla Cornelisslussar på vid gavel och lät honom forsa in i min tillvaro.

Vi sextio- och sjuttiotalister döptes tidigt till den ironiska generationen. Vår föräldrageneration kallade oss så ironiskt, själva såg vi det nog som en neutral varudeklaration. Det hette att vi inte tog ställning, att vi inte brydde oss. Det var bara delvis sant. Vi såg naturligtvis att världen var vansinnig, men visste inte riktigt vad vi skulle göra med den insikten. Vi tyckte att våra föräldrar tagit monopol på upproret och hur mycket vi än ville göra revolution så visste vi inte vad den skulle leda till. Illusionerna och ideologierna låg krossade runt omkring oss, begravda i schaktmassorna från Berlinmuren.

I det läget hittade jag Cornelis. Kände nästan fysiskt hur han sträckte ut en hand från en annan tid, en tid som alltid beskrivs som optimistisk och fylld med framtidshopp, men där han satt på en soptipp och sjöng: ”Medborgare, ur led är tiden, det hävdar jag bestämt”. Det var lika aktuellt 1964 som 1994.

Cornelis kom fram i en annan tid, då svensk BNP slog nya rekord varje år, då fabriksvisslorna tjöt hysteriskt och Sverige faktiskt välkomnade invandrare och såg dem som en tillgång och inte ett problem, då ungdomarna formerade sig i demonstrationståg som tillitsfullt marscherade mot framtiden, då allt faktiskt bara blev bättre. Ändå satt han där på soptippen och menade att visst, för var dag blir det bättre – men bra lär det aldrig bli.

Redan från första början såg han alltså människan som hon är: inte som romantiserande ideologier vill att hon ska vara och inte heller som svartsynta posörer påstår att hon är. Utan nyckfull, ömsom kärleksfull, ömsom krigisk, men alltid värd att få sin historia berättad.

Cornelis hade en distans till världen. Han lät sig sällan svepas med av glädjetågen. Det var som om han på egen hand genomskådat lögnerna och log överseende åt de som gick runt och inbillade sig att allt var bra. Han sjöng om välfärdssamhällets trasproletärer och om det svampformade molnet vid horisonten och han såg hela tiden igenom sprickorna i idyllen.

Han hade en attityd som de cyniska kallar cynism och de insiktsfulla kallar insikt. Han såg – jag upprepar det igen – människan som hon är: vindögd som Saskia, kärlekskrank som polaren Pär, gammal som Fredrik Åkare, bara ett barn som Cecilia Lind, ständigt i långa ärmar som Ann-Katrin. En ganska skröplig varelse, inget att hålla i när åskan går, men värd respekt för att hon alls står ut.

När Bert Karlsson satt i riksdagen hittade jag alltså Cornelis, som en flaskpost från en annan tid med ett gulnat meddelande som sa: ”Förtvivla icke! Vanvettet är inget nytt påfund”.

Hos Cornelis fanns ofta en axelryckning, en glimt i ögat, en tunga i kinden – det vi kallar just ironi, en sorts känslomässig sköld som bara hjälpligt dolde svärtan, smärtan och avgrunden. Jag såg en likhet i min egen generations hållning till världen, hur vi gick runt och satte citationstecken kring alla de stora orden, av rädsla för att framstå som pretentiösa, samtidigt som det dåliga samvetet knaprade på oss och vi aldrig lyckades dölja, ens för oss själva, att vi faktiskt brydde oss.

Jag kände aldrig Cornelis Vreeswijk. Jag träffade honom aldrig. Men jag är likväl förbannat tacksam för att han fanns.

Minnestal över Cornelis.

Av Kalle Lind

den 2011-11-14

i blogg

Ett hedersuppdrag är lagt till handlingarna. Lördagen den 12 november – på dagen 24 år efter hans död – samlades 2×700 personer i Katarina kyrka för att högtidlighålla minnet av en gammal gitarrkliare. Mitt i paraden av diverse storheter – Lill Lindfors, Finn Zetterholm, Claes Jansson, Björn J:son-Lindh och i synnerhet Nina Ramsby – poppade en illa klädd skåning upp för att läsa innantill från ett papper. Det här är vad han läste upp.

Godafton ungdomar. Kalle Lind heter jag. Jag brukar för enkelhetens skull kalla mig ”diversearbetare i kulturbranschen med särskild inriktning på skäggiga män i svensk nöjesindustri”. Jag har blivit ombedd att hålla det traditionella minnestalet över en saknad holländare och inget uppdrag i livet har gjort mig mer hedrad.

Jag träffade aldrig Cornelis Vreeswijk, jag var tolv år när han försvann och hade ingen koppling till den svenska musikscenen – jag är från Eslöv – men efter att ha lyssnat till honom dagligen under några decennier så tycker jag mig i alla fall ha ett hum om vad han stod för.

Hästen utan tyglar som vägen minns har sen länge tagit honom till landet som inte finns. Baderskan, den ljuvaste renskraperskan, har tvått hans knotor vita som snö. Vi har strött granris på hans bädd och låtit honom födas naken. Det är tjugofyra år sen vi tvingades inse att också hans kött var hö.

Få människor lär ha varit lika förberedda på döden som vår vän från IJmuiden. Genom hela sin produktion förhåller han sig till detta oundvikliga – ibland skrämd, ibland fascinerad, ibland lättad, men hela tiden klarsynt och förberedd. Han smakade på döden en gång – och enligt honom själv så smakade den inte illa.

Kanske hade han på känn att döden skulle ta honom tidigare än de flesta. Femtio år är normalt ingen ålder – för Cornelis var det en livslängd. Efter sig lämnade han en katalog så omfångsrik att även en hundraåring hade kunnat vara nöjd med mängden. Kanske visste han från början att hans tid var utmätt, kanske var det därför han levde i en sådan hastighet att han hann leva flera liv inom loppet för ett halvt.

Vad Cornelis räknade med att finna på andra sidan den floden Styx framgår inte helt av hans visor. I sin sista inspelade sång, som är en dikt, frammanar han en bild av ett sjunket kungarike där det är vackert och skönhet omger honom: ”grå som sagan, lyser som legender.”

Vad Cornelis hoppades att finna på andra sidan är, gissar jag, frid. Det verkar han inte alltid ha funnit i livet.

Men vad döden faktiskt innebar för Cornelis, vilket han själv kanske inte vågade hoppas på, var pånyttfödelse. ”Döden ger liv” sjöng han, i Glimmande nymf, skriven av en annan dödsbesjungare, som kanske egentligen syftade på den lilla döden, som är mycket snuskigare än den stora.

Men även den stora döden kan ge liv. I Cornelis fall var det absolut så. Hur levande han än var medan han levde, är det inget mot hur han levt upp sen han dött.

I publiken idag sitter min äldste son. Han heter Leonard Cornelis.

Leonard Cornelis är, rent objektivt, världens bästa sjuåring. Under den gångna sommaren var han fixerad vid döden. En kusin till hans bästa vän gick bort i cancer, sex år gammal, och verkligheten visade upp sitt fulaste tryne mitt i sommaridyllen. Hur lägga fram detta för ett barn? Hur förklara det oförklarliga, hur göra det obegripliga begripligt?

En sexåring ska inte dö. En sexåring ska spela fotboll.

Denna grymma händelse ledde till att döden under en period blev det stora samtalsämnet vid middagsbordet hemma. I bilen spelade vi en samlings-cd med svenska sommarvisor. Leonard satt med cd-omslaget i handen och läste låt för låt: ”Olle Adolphson? Är han död?” ”Ja, det är han”. ”Evert Taube? Är han död?” ”Ja, det är han”. ”Ted Gärdestad?” ”Ja”. ”Beppe Wolgers?” ”Ja”. ”Astrid Lindgren?” ”Ja”. Det blev så klart ganska deppiga bilresor. ”Sven-Bertil Taube?” ”… Jo, men han lever faktiskt! Det finns faktiskt de som lever också! ”Lill Lindfors?” ”Ja för tusan! Hon är ju mer levande än nånsin!”

Så det fanns ljusstrimmor i det kompakta mörkret, och för att trösta ytterligare försökte jag förklara att man faktiskt kan finnas kvar även efter sin död: ”Tänk på att du heter Cornelis. Sjutton år efter att den förste Cornelis dog så fanns det en skäggig lirare som döpte sin förstfödde efter honom. Och så länge du finns och folk frågar dig vad du heter och varför så kommer vetskapen om Cornelis Vreeswijk att fortsätta finnas. Om du blir 83, och det är ju ingen ålder, vilket du blir 2087, så kommer det att finnas en Cornelis hundra år efter Cornelis.

Döden måste inte innebära död. Vi kan fortsätta leva. Det enda som krävs är att man skriver några hundra fantastiska låtar och framför dem på ett alldeles unikt vis i tjugofem års tid. Gör du bara det. Min son, så kommer även du att bli odödlig!”

Nåväl och skämt åsido: den fysiske Cornelis rycktes ifrån oss, men den andlige Cornelis är alive and kickin’. Cornelis kropp tålde inte vilka påfrestningar som helst, men Cornelis livsverk kan man utsätta för all världens prövningar. Man kan låta hans sånger stöpas om till dödsmetall och hiphop eller till och med sjungas av rosenkindade konfirmationskörer – de håller för det trycket. Sångerna innehåller en sorts sanningar som aldrig går att ljuga bort.

Det är förstås omöjligt att säga om Cornelis låtar kommer att sjungas om hundra år. Jag antar att det kommer att vara så, men historien är nyckfull och orättvis. Jag äger ingen kristallkula och hade jag gjort det hade jag ändå inte trott på den.

Men så länge somliga spöar sin fru med dunder och med brak, så länge somliga tänker mest på heroinet, så länge somliga går med trasiga skor, så länge somliga slänger en handgranat istället för att ta en omväg på några steg, så länge somliga ger varandra små små trevliga djur, så länge somliga tittar för djupt i glaset och glömmer sina onda rus, men också så länge somliga skrattar visor och sjunger skämt – så länge somliga av oss fortsätter med det så kommer Cornelis åtminstone att vara relevant.

Ett i raden av alla dessa hedersuppdrag.

Av Kalle Lind

den 2011-11-01

i blogg

Det är naturligtvis ingen big deal för mig, tvärtom så nära vardagsmat man kan komma, men jag kommer att hålla det årliga minnestalet över Cornelis Vreeswijk. Det gör jag i och för sig varje år, men den här gången kommer det att vara offentligt och inte bara nåt som min familj tvingas lyssna till istället för bordsbön.

Som sagt: för mig är det här inget särskilt. Jag ska bara stå på scen med Lill Lindfors, Finn Zetterholm och Nina Ramsby – halva min skivhylla – som ska sjunga några trudelutter av Cornelis – andra halvan av min skivhylla – och sen säga några tänkvärdheter om en man som jag insisterade på att döpa min förstfödda efter. Sånt gör jag hela tiden. Jag känner ingen prestationsångest. Min avföring är lika jämn som alltid.

Förra året var det Åsa Linderborg som talade. Året innan dess Lasse Berghagen. Året innan dess poeten och konstmusikpionjären Bengt Emil Johnson. Jag upplever inte att detta sällskap av professionella agitatorer, personliga vänner och nyskapande konstnärer är särskilt förpliktigande. Vad har Åsa Linderborg att säga om klassperspektivet hos Cornelis som inte jag har? Vad har Berghagen att säga om sjuttiotalets nöjesscen som inte jag har upplevt? Vad har Johnson att säga om de poetisk-musikaliska kvaliteterna hos eklektikern Vreeswijk som inte jag för länge sen noterat?

Jag kommer antagligen inte att lägga nån större vikt vid det där talet. Det blir väl några gamla anekdoter – visste ni att Cornelis träffade ett par transor en gång? – och så citerar jag lite ur ”Brev från kolonien” och går av. Herregud, jag vet inte hur ofta jag får olika pojkdrömmar serverade på en silverbricka med lite extra kräppapper.

Vad ni än gör: kom inte och titta. I så fall kan ni lika gärna komma och titta när jag knyter mina barns skor.

Kulturspeglingar från Falköping.

Av Kalle Lind

den 2011-10-20

i blogg

Igår körde jag Malmö-Falköping tur och retur. Allt för att, likt en positivhalarapa, få visa upp mig för pengar. Sexhundra Falköpingsbor (fast vissa lär ha kommit med buss från Karlstad och Jönköping) hade slutit upp för att se ett urval P3- och ännu fler före detta P3-profiler. Det vittnade om minst två saker: 1) P3 är mycket större ute i buskarna än vad man tro från ett storstadsperspektiv, 2) det händer inte för mycket i Falköping.

Det var hursomhelst en trevlig tillställning, och trevligare blev det säkert sen jag kört hem. När jag – och alla andra uppträdande – gick så stod Kodjo Akolor fortfarande på scen och körde ett avslutande improviserat ståuppset. Han hade visst fått feeling. Det är inte helt omöjligt att han står där fortfarande.

Själv var jag där i egenskap av kulturkunnig, resonerande om Falköpings bidrag till vår kulturkanon:

Godafton ungdomar! Välkomna till Kulturspeglingar med Kalle Lind. Idag sänder vi alltså från västgötabygden, som ju är kulturhistorisk mark. I dessa trakter har ju till exempel Curt Petersen tagit sina första stapplande steg mot berömmelsen – Curt blev ju sedermera känd som ena halvan av den frikyrkliga popduon Curt & Roland. Historiska inte minst för sin barnskiva Tidsmaskinen, i vilken de bland annat besöker Noas ark-tiden.

Men Curt Petersen är inte den ende kulturpersonlighet med rötterna i Falköping. Vi har Ronnie Sandahl, han som aldrig sa hora. Högt. Och framför allt har vi Errol Norstedt, för den breda massan kanske mest känd som Eddie Meduza.

För den som inte är närmare bevandrad i den digra kulturskatt som Eddie Meduza lämnade efter sig, kan han väl enklast beskrivas som en sorts bygdemålsbaserad folkpoet i en tradition med rötterna hos både Rabelais och markis de Sade, en rusets och den kroppsliga lustens uttolkare och besjungare, en ifrågasättare av de rådande normerna, av den allmänna smaken och av det sunda förnuftet.

Errol Norstedt föddes 1948, för övrigt samma år som min mor. Jag vet inte hur många av er som har träffat min mor, men hon ger ett helt annat intryck än Eddie Meduza.

Mellan 1975 och sin död 2002 hann Errol Norstedt släppa fruktansvärt många plattor, turnera fruktansvärt mycket men framför allt dricka fruktansvärda mängder sprit. En karriär som därmed ganska mycket liknar Ulf Lundells.

Likt den eviga nobelpriskandidaten Joyce Carol Oates, som skriver deckare och ungdomsromaner under pseudonymerna Lauren Kelly och Rosamond Smith, experimenterade Errol Norstedt med olika alias. Detta i en sorts lek med identiteter, en sorts iscensatt offentlig maskerad där olika pseudonymer kunde rymma olika sidor av den mångfacetterade Errol Norstedt.

Aliaset Eddie Meduza representerade till exempel Norstedts burdusa sida. Pseudonymen E Hilter en annan sida av hans burdusa sida. Och den antytt homosexuelle karaktären greve von Boegroeff representerade ytterligare en, extra burdus, burdus sida av hans burdusa sida.

Återkommande teman hos poeten Eddie Meduza är alltså den kroppsliga sexualiteten, vilket subtilt anas i vistitlar som ”Fruntimmer sa en ha å knulla mä” och ”Ronka i Ryssland”. Människans behov av fysisk närhet utforskas från en mängd olika perspektiv. Vi hittar inslag av voyeurism i sången ”Carolas pattar”, av lustfylld onani i ”Ah Libbi-Labba Kompa-Ronka” och av avancerad erotisk experimentlusta i ”Han snusar med picken”.

Av detta ska vi dock inte förledas att tro att sexualiteten är det enda ledmotivet i Eddie Meduzas katalog. Även tarmtömning och flatulens är återkommande ämnen i hans musikalisk-poetiska utforskande av de mänskliga kroppsfunktionerna. Med det finstilta poemet ”Jag släppte en skit på dansrotundans dansgolv” satte han ord på en ångestladdad upplevelse av gasrelaterad art, med den djupt kända visan ”Hemorrojder i mitt rövhål” tog han sig rentav in på anatomins och läkekonstens domäner. Som Eddie Meduzas magnum opus inom det rektala fältet betraktar många kännare det mångbottnade spåret ”Efraim Barkbåt spelar en marsch på rövhålet”.

Man kan av detta dra slutsatsen att Eddie Meduza främst besjöng de kroppsliga funktionerna. Det är inte hela sanningen. Man kan kanske, om man letar, hitta ytterligare några Meduzatitlar som vittnar om ett visst intresse för det kroppsliga. Jag tänker till exempel på visan ”Vresa upp fetta kärringjävel” eller den lite underfundiga ”Knulla en get i röven”. Eller på den tragikomiska visan ”Den runkande spårvagnschauffören”, som tar upp det existentiella problemet med att kombinera spårvagnsförarens ansvar för andra människors liv med vildsint masturbation.

Men likt Lars Norén eller Ingmar Bergman varierade Meduza sina temata. Precis som Norén och Bergman belyst sina ämnen – den sönderfallande borgerliga familjen respektive Guds tystnad – hittade Eddie Meduza ständigt nya angreppsvinklar på sina ämnen.

Låt mig exemplifiera. Han skrev till exempel tre texter om Expressenjournalisten Mats Olsson, som kritiserat Eddie Meduzas artisteri i sin tidning. Och här kan vi verkligen se bredden i Meduzas konstnärskap. Först skriver han den något aggressiva ”Mats Olsson är en jävla bög”, men väljer sen att problematisera Mats Olssons sexuella läggning och förmåga i den mer innerliga ”Kuken står på Mats Olsson” och, inte minst, i den inlevelsefulla ”Mats Olsson runkar kuken”.

Eddie Meduza – en mångbottnad och mångfacetterad folkpoet, som med visor som ”Torgnys svettiga ansikte” vidgade gränserna för vad modern sjungen poesi kan handla om. Han kanske inte kommer att gå till litteraturhistorien, eller till musikhistorien, eller till kulturhistorien över huvud taget, men han kommer med stor sannolikhet att gå till Falköpingskulturhistorien. Och det är det ju betydligt färre som gjort. Förutom Eddie Meduza, Ronnie Sandahl och 50% av Curt & Roland är det väl faktiskt ingen.

Jo förresten – den ende som kan mäta sig med Eddie Meduza vad gäller runda ord: Johnny Bode, mannen bakom Bordellmammas visor och visan om Neger-Joe och de finska glädjeflickorna. Man kan inte låta bli att undra: är det kanske nåt med vattnet i Falköping som gör det?

Snusk.

Av Kalle Lind

den 2011-10-10

i blogg

Jag och Kringlan Svensson har skrivit en roman. Den heter Blandfärs och är förhoppningsvis väldans rolig. Den kommer ut i maj och genomgår just nu en sista rejäl redigering.

En diskussion har då väckts angående det där med snusket. Ni vet, runda ord, fula ord, grova ord, ord som ”storkukad” och ”runkrum”. Är de roliga och nödvändiga eller stör de och försämrar? Skrämmer de rentav bort en del av en potentiell publik? Har äldre människor svårare för grovheter än yngre? Och om de har det, hur hänger det ihop med att ord som ”kuk”, ”fitta” och ”knulla” är flera hundra år gamla och rimligen har använts hela tiden sen de skapades? Blir man vid en viss ålder plötsligt pryd?

Själv är jag kluven, liksom jag är kluven i alla andra frågor. Å ena sidan stör hyckleri mig: familjer samlas gladeligen framför Beck för att sörpla slush puppies och se spädbarn sprängas i luften, men samtidigt blir folk upprörda över att man kallar en fitta för en fitta.

I detta nu laddar tusentals svenskar ner porr – skulle man ställa frågan är det ingen.

Alla ståuppare vet att man kan ha hur blått material som helst och orera om kuk och fitta – så länge man benämner det kisspinne och framstjärt. Så fort folk blir påminda om vad de skrattar åt, tenderar de att sluta.

Viss tveksamhet fanns över att återpublicera förlossningsbilderna från sjuttiotalets sexualupplysningsböcker i min Proggiga barnböcker– det som passerade i barnböcker på sjuttiotalet skulle alltså vara för magstarkt i faktaböcker på tiotalet.

Jag kan inte se det som ett framsteg.

Å andra sidan strävar man ju efter den största komiska – okej, låt mig vara pretentiös: konstnärliga – effekten. ”Kisspinne” kan ju faktiskt vara roligare än ”kuk”.

På den legendariska lp:n Folklår sjunger Bengt Sändh och Finn Zetterholm gamla fula visor, diktade och trakterade i drängkammare och på logement men också i de gemensamma sovrummen. Visan ”Jag åkte till storstaden Mora” utgår från Taubes ”När jag var en ung caballero” med omkvädet ”för kärlek och solsken och sång – pling plong” och är väl varken Folklårs eller Taubes intelligentaste text. Finn Zetterholm sjunger en text om en yrkeskvinna som han möter i Mora och som frågar om han vill titta på en centralt placerad kroppsöppning etc. Texten är mycket explicit. Ingen behöver tveka om vad sångaren stannade i porten och gjorde sedan hemåt han lunkade.

Sändh och Zetterholm plockade de flesta av sina visor från ”Fula visboken”, en antologi med folklig diktning, redigerad av folklivsforskaren Bengt af Klintberg, visforskaren Christina Mattsson och författaren (och pornografipionjären) Bengt Anderberg. Där är texten faktiskt en annan. Det vill säga alla ord är identiska – utom rimorden:

Jag åkte till storstaden Mora

och träffade stans största – flicka.

Hon fråga om jag ville titta

på hennes förtjusande – våning.

Hon bjöd mig på kaffe och tå’ta

och vi blev så helvetes – mätta.

Sen bjöd hon på päron och hummer

och jag tog ett stort saftigt – päron.

På kvällen när hemåt jag lunka’

jag stanna i porten och – rökte.

Det är väl fortfarande inte världens största skrattfest, men onekligen ökar humorhalten när snusket får stanna i det outsagda. När det blir jag och inte visan som är sexualfixerad.

Kan man av detta dra slutsatsen att det alltid är roligare om man inte löper linan ut och duckar för de förfärliga underlivsorden? Nja. I nittiotalets humorserie Pentagon (med Lindström, Herngren, Haag, Djanaieff etc) visades en skylt i en butik: ”Vi straffknullar alla snattare med grovt salt”. Där skapar kontrasten mellan den kundtillvända inställsamma butiksmiljön och den raktpåsakiga jargongen själva humorn.

Man kan kanske sammanfatta det med att det är roligare med kuk på kyrkkaffet än i sängkammaren. Humor bygger, oavsett vilka premisser Robert Gustafsson jobbar efter, på överraskning.

När ni en dag i maj 2012 alltså läser romanen Blandfärs och här och var snubblar över nåt ord som inte lärs ut i söndagsskolan, betänk då att det är noga övervägt och processat. Likaså alla de gånger ni inte gör det.

En sak som kanske hade varit rolig i radio.

Av Kalle Lind

den 2011-10-08

i blogg

Mellan 2003 och 2006 var jag anställd som programmakare på Sveriges Radio. Jag var en av medskaparna till P3-programmet Hej domstol!, ett program som till formen skulle vara en alternativ rättsinstans men som snart blev en avstjälpningsplats för skaparnas allehanda infall. Jag spelade progg, Ola Norén klippte långa filmiska sketcher med Dick Harrison, Valle Westesson skrev låtar om pizza, Jesper Rönndahl pratade med mycket saliv i munnen.

Inte sällan saknar jag radiomediet. Förhållandet verkar inte vara ömsesidigt så jag får väl sitta här och glo bittert på min gamla transistor. Det fina med radio, jämfört med film eller teve, är att det bara är att göra det. Får man en idé så är det bara att verkställa den. Man behöver inte ta hänsyn till andras tid och budget. Man behöver inte fråga en halv miljard mellanchefer om lov. Man behöver inte skicka det till Växjö för att få en fräsch look. Steget från idé till färdig radio kan stundom vara lika kort som en hjärnsynaps.

Förr i tiden var nackdelen med radio en ständig känsla av att skriva i vatten: här satt man trots allt uppe om nätterna och glodde igenom gamla teveintervjuer med Leif Silbersky i förhoppningen att där fanns nåt roligt att klippa ut (det fanns det oftast inte), här hade man blod i avföring inför varje sändning eftersom man kommit på lite för sent att programmet var två timmar långt också idag, här drömde man om nätterna i samma blåfärgade mönster som i klipprogrammet Saw – och sen var det försvunnet ur folks medvetanden sekunden efter att det kablats ut.

Detta var innan podcasten etablerats. Vi började podda Hej domstol! 2005, dvs. att vi efter varje program klippte fram ett specialprogram utan musik (detta pga oklara Stimavtal). Jag fattade inte då varför jag skulle utföra ännu en arbetsuppgift – ändamålet framstod som dunkelt för mig – men när jag nu med en viss regelbundenhet stöter på tjugotreåringar som berättar att de lyssnat igenom alla Hej domstol!-poddar och frågar varför det inte finns fler, så är jag glad att jag lät mig övertalas.

Så ja, nu mer än nånsin känns radio som ett angeläget format. Särskilt tydligt blev det häromdagen när jag förstod att Trafikverket har en informationschef som heter Lennart Hellsing. Hade jag bara haft ett radioprogram att dumpa alla infall i, hade jag genast skrivit ihop en vers ungefär så här:

Lille Vägverkar-Lelle ville informera:

Ta det lugnt i trafiken när ni ska transportera!

Dinkelidunkelidatt!

Risk för halka i natt!

Håll i dig bak din ratt!

Annars blir du platt!

Dinkelidunkelidoj!

Och det är inte skoj!

Oj oj oj oj oj!

Sånt har jag ingen anledning att göra nu eftersom jag inte har nåt forum för slikt trams.

På tuben.

Av Kalle Lind

den 2011-09-24

i blogg

Under sommaren medverkade jag som gubben i lådan i programmet Sommarkväll. Jag for runt lite hit och dit i landet och besökte platser som haft betydelse för diverse svenska sommarvisor. Vissa platser – Malö – var givna, andra platser – Kalix – betydligt mer instraffade eftersom redaktionen önskade att jag täckte in hela landet (jag tyckte att vad fan, åker jag till Dalarna så har jag väl med Norrland?).

Reaktionerna blev väl överlag som jag förväntade mig: inga. På sina håll väckte inslagen dock reaktioner av en styrka som förvånade mig: Anders Björkman i Expressen tyckte att jag skulle skämmas, en Wikipediauppdaterare ansåg mig stå för programmets dåliga och substanslösa inslag. Själv har jag svårt att förstå varför några harmlösa reflektioner om gamla skalder skulle tvinga mig in i skamvrån, men på direkt anmodan från en auktoritet har jag naturligtvis ägnat de senaste månaderna åt intensiv skam.

Nu finns de i alla fall på Youtube. Så får var och en avgöra exakt vilken skamnivå jag bör lägga mig på.

En motsägelsefull man.

Av Kalle Lind

den 2011-05-12

i blogg

Det är djupt tragiskt att jag, just som bloggen flyttar och allt borde få en nytändning, sitter överlupad med annat arbete. Men som med allt arbete har jag i alla fall vunnit några oanade insikter (när jag jobbade på häktet upptäckte jag till min förvåning att jag visste hur man tar polisgrepp, när jag jobbade i storkök insåg jag att jag inte vill laga mat). Eftersom det arbete jag just nu utför tvingade – ”tvingade” ska nog stå inom citattecken – mig att göra lite research på Jokkmokks-Jokke, så har jag just gjort insikten att Jokkmokks-Jokke var en motsägelsefull man.

Det finns väl redan en motsägelse i att han kallades Jokkmokks-Jokke när han hette Bengt Johansson och var från Djupbäck (som för all del ligger i Jokkmokks kommun). Men ännu mer komplex framstår karln när man bläddrar i hans memoarer, som är en orgie i klassiskt svenskt armod, dessutom tjälfruset:

Det enda invånarna i dessa kåkar var rika på var ungar.

Mor var värd ett bättre öde. Far med förresten. Undergivet böjde de sig inför fattigdomsoket. Strävade utan nämnvärda förhoppningar om att tillvaron skulle bli bättre varken för dem själva eller deras barn.

Det hade blivit fem skolår vilka trots lång skolväg och bristfällig undervisning gett mig så mycket att jag åtminstone kunde läsa, skriva och räkna.

Jag slet fruktansvärt för att hugga tjugofem timmerstockar om dagen, vilket var nödvändigt om jag skulle komma upp i till en dagspenning som det gick att leva på. Arbetet var naturligtvis alldeles för tungt för en tolvåring.

Hur ofta hände det inte att jag grät mig till sömns på kvällarna därför att det värkte i hela kroppen på mig av det alldeles för tunga arbetet.

Så vad heter då denna skildring av elände, elände och elände? ”Helvetet på jorden”? ”Man kan lika gärna dö”? ”Totalt jävla mörker”? Inte då. Då känner ni inte Jokkmokks-Jokke.